Synd att jag inte prenumererar på DN, för då hade jag kunnat säga upp den.

Ur DN 29:e september, kåseriet längst bak på Namn och Nytt (finns tyvärr ej på webben):

När jag, nyss utkastad från lumpen, lyttade från Skåne till huvudstaden för att börja på Journalisthögskolan, lät jag pollettera hit min cykel. Det gick bara fyra dagar innan den var stulen. Jag köpte aldrig någon ny. Då, för trettiofem år sedan, förbannade jag förstås tjuven. I dag vill jag tacka honom för att han antagligen räddade mitt liv. För ska vi tro Detta Illustra Morgonblad ökar cykelolyckorna. Detta är föga förvånande, och tacka fan för det. Cyklister far fram som blådårar. Eller kanske snarare röddårar. Mot rött ljus, mot enkelriktat, på trottoaren, på kryss mellan gångtrafikanter, bilister och andra cyklister.

Hade jag som bilförare betett mig på samma sätt hade jag med all rätt förlorat körkortet och fått dryga böter. Förvisso, tillsammans med segelbåtar och luftballonger måste velocipeden vara det mest miljövänliga färdmedlet. Är det detta som gör att cyklister ser sig som så rättfärdiga, lite finare och förmer, och med ständigt tolkningsföreträde vad gäller trafikregler? Förra vintern var jag sen till jobbet och tog en taxi. När den, lagenligt, stannade vid rött ljus vid Södermalmstorg kom en cyklist i full karriär men utan broms, rammade taxins högersida och lög över motorhuven. Min chaufför suckade, skakade på huvudet och körde vidare. Om det blivit rättssak hade han antagligen förlorat. Detta visste vi båda. Och eftersom marodören faktiskt reste sig såg vi ingen anledning att stanna kvar. Häromsistens blev mördarhunden påkörd på Hornsgatan av en cyklist, som varken brydde sig om att han hade rött ljus eller att han skulle passera ett övergångsställe. Men mördarhunden är en bastant vovve och klarade sig oskadd, medan cyklisten slog sig illa när han körde omkull. Bra. Alldeles nyligen blev min bäste vän när han själv cyklade trängd av en annan cyklist, så att han slog i en passerande bil. Numera är min gode vän ett korsband inuti knäleden fattigare. Tack och lov hade han hjälm på huvudet. Men här kommer ytterligare en invändning – hur missklädsamma är inte cykelhjälmar?
Signerat Per Mortensson (skicka gärna mail till honom... många mail).

Ja du Per och ja ni DN... ni tillför verkligen nyanser till hela frågan. För mig är det helt ofattbart att en av landets största dagstidningar tillåter att en sådan här text publiceras. Det finns tyvärr många cyklande idioter, likaväl som det finns gående och bilkörande idioter... men hur f-n är man funtad i huvudet när man tycker att är bra att människor "slår sig illa" eller raljerar och är nöjd över ett uppenbart brott (smitning) - oavsett vem som är vållande.

För övrigt rekommenderar jag detta inlägg på Cyklistbloggen: DN: Det är kommunens fel, som reaktion på DN:s försök till "good cop"-vinkel på hata-cyklister-temat som de kör nu.

Skönt med lite reaktioner...

Klas Elm (Svensk Cykling) uttalar sig på Newsmill.

Trafikforskare i USA har kommit fram till lite andra slutsatser

Varför våra medier väljer att basunera ut budskapet att cyklingen är farlig och dödar vet jag inte. Kanske det är journalisterna som skriver de aggressiva bilist-kommentarerna på artiklarna i bl.a. DN och Aftonbladet. Kanske IF tycker att det är mer lönsamt att sälja bilförsäkringar än försäkringar till cyklister. Rädda människor köper dessutom mer försäkringar. Men vad vet jag, jag är ju bara en enkel medborgare.

Sedan finns det ju pappskallar som den individen: Maailmamatka's Blog. Citat från bloggen: "Så jag tycker det är lika bra att de kör ihjäl sig.". Japp, det är bl.a. sådana inställningar som vi cyklister får brottas med.

Det är tydligen farligt att cykla

Trafiksäkerhetsforskaren Irene Isaksson-Hellman har för försäkringsbolaget If:s räkning granskat 438 olyckor där cykel och bil varit inblandade under åren 2005–2010 och tagit fram statistik som DN tagit del av. Rapport hakade även på och drog upp ämnet som första nyhet.

Cyklisterna står i dag för flest antal svårt skadade i trafiken. Det är även den enda trafikantgrupp där antalet omkomna ökade förra året. Och september är den månad med flest cykel­olyckor, visar ny statistik som DN tagit del av.

Jag har i mina tidigare regler påpekat vikten av att vi cyklister faktiskt håller oss till någon slags kod när vi cyklar i stan, dvs. att det finns ett stort ansvar även hos oss. Det vidhåller jag fortfarande. Det finns en klick av cyklister är väldigt dåliga på att "sköta sig". Men dom är definitivt inte i majoritet, och det är inte dom som trycker upp statistiken. Vad som däremot trycker upp statistiken är det faktum att betydligt fler cyklar idag, samt att trafikplanering och regelverk inte har följt med i den takten.

Morgonrusning vid Hornstull i Stockholm. Marginalerna är små för de som vågar sig ut på cykel.
DN trycker på med lite skrämselpropaganda även i bildtexterna.

Vad som också med stor sannolikhet tycker upp statistiken är det klimat som råder i trafiken. En läsning av den kommentarsstorm på DN som alltid följer den här typen av artiklar är skrämmande. Vi mot dom, förbjud cyklar i innerstan, skyll er själva, allt är cyklisternas fel, allt är bilisternas fel... Det finns väldigt få nyanser och väldigt lite önskan att få till ett bra samspel. Men det borde ju gå att få till eftersom det funkar i andra länder? Men då måste det ske attitydförändring både hos bilister och cyklister.

Sedan finns det en liten passage (om det är i DN:s tolkning eller något som framgår av rapporten vet jag inte) som är extremt fånig:
Cykeltrenden har även inneburit att allt fler lägger pengar på avancerade cyklar. Smala däck, lättvikts­material och många växlar innebär att hastigheterna – och därmed olycksrisken – ökar.

Ursäkta? Jag som faktiskt trodde att det krävdes ett par starka ben för att cykla fort? Nej du Irene, en "avancerad cykel" ökar möjligtvis möjligheten till att cykla snabbare och längre på landsväg, och vid olyckor på landsväg är det nog sällan hastigheten som är det avgörande faktorn. Cykla snabbt i stadsmiljö (och med de begränsningar som det innebär) kan du göra på vilken cykel som helst.

Till syvende och sist: cyklister är precis som gående oskyddade i trafiken. En bilist kan lätt skada en cyklist, en cyklist kan på sin höjd skrapa lacken på en bil. Och eftersom vi idag har en blandad trafikmiljö är det samspel som gäller. Och oavsett om det sker fler olyckor eller inte: de hälsomässiga vinsterna av att cykla istället för att ta bilen är klart övervägande!

Sensommaren gör comeback

Jag hade tydligen fel om det här med höst. Idag hade vi 17 grader på eftermiddagen och på fredag utlovas just nu 20 grader och sol. På lördag nästan vindstilla, 17 grader och sol. Kan det finnas något bättre sätt att spendera den dagen än med en 20-milare runt Södertörn?. Häng på du också!

Då var det dags att angripa löparna också...

Det är uppenbarligen inte bara cyklisterna som ska få smäll på fingrarna för sitt exhibitionistiska, osmakliga och slösaktiga leverne. Nu träder även Erik Hörstadius, denna Aftonbladet-klippa fram och beskriver förfallet inom löparkretsar. Ve dig som köper en pulsklocka, neonfärgade skor eller funktionskläder i matchande färger... du förstör löpningens själ och är bara ett offer för konsumtionsvågen och modet.

Jag greppar det verkligen inte. Ännu en skäggig journalist som förfasas över någonting som i grund och botten borde vara bra? Att en "modevåg" får människor att börja träna, oavsett om det är löpning, cykling eller annat kan väl inte vara något annat än positivt? Så vad är problemet?

För övrigt tror jag att den "boomen" som nu sker på motionsfronten huvudsakligen handlar om oss 70-talister. Dvs. den sista generationen där datorer, tv-spel, sociala medier och annat inte var mainstream och inte en naturlig del i varje hem. De flesta av oss kommer med lycka ihåg barndomens lekar som huvudsakligen skedde utomhus, oavsett väder. Efter att ha varit duktiga i många år; (gjort lumpen), pluggat, jobbat, skaffat barn och köpt hus, (70-talisterna tillhör definitivt inte den självförverkligande generationen) så återupptäcker vi nu lyckan över att vara utomhus och röra på och ta kontrollen över våra kroppar. Likt i våra barndoms dagar.

Och om det sker med eller utan pulsklocka tycker jag faktiskt är totalt oväsentligt.

Edit: Johan Esk (som för övrigt saknar skägg) på DN hakar på i spåret. Fast vad han vill säga med sin krönika greppar jag inte riktigt... Är det bra eller dåligt?

Lindingöloppet 2011 - kort avrapportering

Längre Race Report kommer. Just nu konstaterar jag att:

1. Jag överlevde.
2. Benen känns inte som om dom kommer att prestera något på någon cross-tävling i morgon bitti.
3. 2:46:38 (tror jag är min officiella tid) missade målet 2:45 något. Men hade det inte varit "trafikstockning" under de första 4km, och sedan upp till 8km innan det gick att sträcka ut ordentligt, hade det definitivt gått vägen.
4. Mycket trevlig bansträckning, trevliga och ödmjuka tävlande, lysande väder och härlig bansträckning.
5. Allt var frid och fröjd fram till kilometer 28 och Karins backe, då brakade magen ihop och vänster insida lår krampade. Sedan var de 2 sista kilometrarna en kamp.
6. Den sista kilometern var också den snabbaste.

I övrigt är det här dagens stora händelse:

En oändligt stolt dotter har tappat sin första tand

Ytterligare höjder på dumheten

Nu har det hänt igen. Dumheten har tidigare florerat på SVT, och nu har den nått DN.

Återigen (som jag tidigare talat om här): jag har cykelkläder (eftersom jag tränar på cykeln relativt mycket), jag måste byta om när jag cyklar till jobbet (12km i kostym är ingen höjdare oavsett väder), jag har en cykel med bockstyre (som dock inte kostar i närheten av 20000:-) och mitt trivseltempo är något högre än medelcyklistens. Men enligt Erik Helmersson på DN är detta fel och en styggelse.

Istället borde jag sätta på mig en träningsoverall och gul reflexväst, skaffa mig en halvrisig, rostig gubbcykel cykel med osmord kedja och sedan lunka på i 10-15 km/h. För att matcha det borde jag väl också börja köra mot rött, cykla på trottoaren och mot enkelriktat. Bara för att falla in i mallen alltså. För att cykla snabbt iförd cykelkläder är ju det värsta som finns i cykelstockholm. Åtminstone enligt Erik. 

Edit: Kom just på ett annat sätt att inte sticka ut. Köp en stadsjeep för 400.000 och sitt i köer några timmar om dagen för att åka in och ut genom stan. Det är ju också ett sätt att inte sticka ut.

Och det här hemliga TdF-tecknet som han talar om, hur funkar det? Hur visar man ett tecken när man ligger i ryggen på någon? Och varför i hela fridens namn skulle en TdF-cyklist berätta när han tänker göra en utbrytning?

Nä du Erik Helmerson, gör om, gör rätt. Orka fundera på de riktiga problemen i cykelstockholm istället och sluta raljera över saker som bara är skapade i din hjärna.

Hej höst!

Kortfingrigt har blivit långfingringt. Regn/vindjackan är standard på morgonen. Snart kommer lamporna och skoöverdragen. Hösten är här.

Regel #6

Det var ett tag sedan, men här kommer en ny regel.

Regel #6 - Du skall cykla åt rätt håll!

Tro det eller ej, men vissa cykelbanor är (ofta av en väldigt bra anledning) enkelriktade. Det ska väl inte vara så svårt att fatta? Det finns dessutom ett oerhört snillrikt system vid märkning av cykelbanorna som du inte behöver vara raketforskare för att förstå. Se bilderna nedan. Sedan kan man självklart ha sina funderingar på varför man i Stockholm på så pass många ställen valt att måla dessa markeringar med en färg som står upp. Lite som kantlinjer på vägen som är till för att väcka bilister som håller på att köra av vägen. Men det finns säkert en bra anledning (rumpmassage?)

RÄTT! Ser du denna - Grattis du cyklar åt rätt håll

FEL FEL FEL (bortse från perspektivet) - Kliv av cykeln, vänd om och hitta rätt väg.

Ser det ut så här får du cykla åt båda hållen - så länge som du håller till höger.

Mitt favoritexempel avseende att cykla åt rätt håll är Skanstullsbron. På vardera sida om bilvägen är det en kombinerad cykel- och gångväg. Denna är ganska trång och tar max 2 cyklister+en fotgängare i bredd. Kommer du från Skanstull och ska söderut så är det i liten uppförsbacke mot Gullmarsplan. Titt som tätt händer det att någon jäkla lirare kommer cyklande nedför i full fart norrut… mot körriktningen på cykelbanan… och även på fel sida av vägen. Oftast utan att inse att han/hon/den/det cyklar åt fel håll.

Självklart är det totalt livsfarligt för alla inblandade. Man kan ju undre hur skallen fungerar på dessa personer? När någon hamnar i fel riktning på motorvägen handlar det väl oftast om förvirrade pensionärer eller rattfyllon som inte borde få köra bil alls. På cykelbanan verkar det kunna vara vem som helst, och påpekar man detta för vederbörande får man oftast något surt tillbaka. Visst är skyltningen av våra cykelbanor undermålig i många fall och visst kan man hamna fel. Men lösningen på det är väl i så fall att kliva av cykeln och förpassa sig därifrån så fort som möjligt och inte att trampa ännu snabbare?

Så, enkelriktat är enkelriktat och finns där av en anledning. Kör åt rätt håll!

Lidingöloppet 2011 - Pre-race Report

Känsliga läsare varnas: följande inlägg kommer inte ha något alls med cyklar att göra!

På lördag är det dags för nästa vända i den svenska klassikern - Lidingöloppet. Självklart avhandlar jag detta i ett litet "inför"-reportage i form av en fejkad och lam intervju. Men hej, det var det bästa jag kunde komma på idag. Can't blame a guy for tryin'.

Hej Mattias, snart är det dags för Lidingöloppet. Hur har förberedelserna varit?
Hej. Förberedelserna har väl varit helt okej. Jag har fått ganska många mils löpning i benen under de senaste månaderna. En hyfsad mix av distans och kvalitet. Så här i efterhand hade jag givetvis kunnat önska mig något distanspass uppåt 30km och kanske några fler kuperade pass. Det hade väl inte heller varit helt fel att ge sig ut på Lidingö och prova banan. Men överlag tror jag inte att jag skulle kunna förberett mig bättre utan att ge upp cykeln helt och hållet och utan att släppa tävlingarna i augusti.

Hur känns dagsformen?
Som vanligt: inget vidare. Är jag inte på gång att bli lite snuvig? Gör det inte lite ont i höger fot och vänster knä när jag springer? Kommer foten att hålla etc.? Men så ska det väl vara. Lite adrenalinpåslag så glömmer jag bort alla krämpor.

Sista förberedelserna inför loppet?
Inga konstigheter egentligen. Ett lätt intervallpass ikväll (tisdag) och några kilometers lätt jogg på fredag. Hämtar nummerlappen på fredag och cyklar sedan förmodligen in till stan på lördagen. Och hoppas på att jag sedan kan cykla hem. Kolhydratladdar givetvis torsdag och fredag. Och just det ja, måste gå på dass på lördag förmiddag också.

Målsättning och förväntningar?
Helt omöjligt att säga. Inför Göteborgsvarvet sa jag 5.20-tempo första milen och 5.00-tempo andra milen. Detta eftersom jag totalt underskattat boosten av tävling och av att ha löpare runt omkring mig. Det blev 5.00-temp rakt över, trots att förberedelserna inte var optimala. Med tanke på min träning innan och på hur kroppen känns… tja 5.10-tempo under första 2 milen och 5.50-tempo under sista? Och så lite osäkerheter på det så får vi 2:45. Jupp, 2:45 får det bli.

Avseende förväntningar så hoppas jag på en rolig och intressant runda i fint väder. God publikuppslutning och sjudundrande hejarklack när jag springer i mål (bestående av typ fru och dotter). Jag hoppas också på att mina ben skall vara tillräckligt pigga för att cykla, både hem och på söndag.

Några sista ord?
Oj, det låter väl lite väl dramatiskt. Med ganska stor sannolikhet kommer jag inte att dö under loppet. Möjligtvis springa in i väggen, men inte dö. Som vanligt på alla dessa stora arrangemang går det att följa resultaten via SMS. Skicka ett SMS till 72456 med texten LL startnummer. Exempelvis LL 41062 för att följa mig. Andra intressanta startnummer är 40440 (Ketil) och 91633 (Christian). Race Report kommer i sedvanlig ordning på bloggen. Uppdatering på fejjan kommer så fort Telias mobilnät börjar funka.

Lycka till!
Tack!

Gubbcrossen i fara

"Den 25 september kommer en av de mest prestigefyllda cykeltävlingarna på hela året att gå av stapeln, och i skuggan av den kommer VM-linjet köras i Köpenhamn" - citat från Kompiscrossen.

Gubbängen - mina gamla hemtrakter. Hade verkligen sett fram emot att köra en crosstävling på Gubbängsfältet. Lagom nära för att dra med familjen också. Med start 10.00 skulle det inte heller krocka med Valencias gymnastik. Alldeles perfekt alltså. Bortsett från en liten detalj: den 25/9 är dagen efter Lidingöloppet. Jag misstänker att det inte kommer att finnas så mycket krut kvar i mina ben då...

Men vi får väl se om jag är man eller mus.

"Alltså, jag fortsätter snusa för forskningens skull"

På Funbeat hittade jag en tråd för ett tag sedan som frågade efter aktiva motionärer (på den övre skalan av aktivitet) som även snusade. GIH ville ha sådana till en studie kring snusets påverkan på konditionsidrottare. Den ena delen av studien bestod av ett antal personer som testats en första gång för att därefter lägga snuset på hyllan, fortsätta träna och äta som vanligt och slutligen testas ytterligare en gång efter 6-7 veckor. Vad GIH "glömde" under första vändan var att det självklart även behövs en referensgrupp, dvs. en grupp som även fortsätter snusa under samma betingelser. Det var nu personer till denna grupp som efterfrågades.

Jag tyckte självklart att det lät intressant, det är ju aldrig fel att få lite siffror att leka med, och anmälde mitt intresse. Responsen var snabb och orden var: "Dig vill vi ha!". Efter lite strulande med tider fram och tillbaka lyckades vi hitta dels en tid för ett första VO2max-test och en dag för det långa testet.

Det första jag gjorde i testväg (innan huvudtestet) var att köra ett kort VO2max-test på löpband. Detta, till skillnad från det test som jag gjorde på Sport Support Center i mars, var ett "riktigt" test med andningsmask och allt. Testet på SSC byggde ju i första hand på en uppskattning av VO2Max utgående ifrån pulsdata. Testet i sig är ganska enkelt: värm upp, spring sedan så länge du kan på ett löpband som ökar hastighet och lutning var 30:e sekund. Syreupptagningen ökar då gradvis och når slutligen en platå (VO2-max). Ökar du intensiteten ytterligare efter det, så hinner kroppen inte med att skapa energi aerobt och går över mer och mer på de snabbare anaeroba processerna (som också skapar mjölksyra). Som jag har fattat det i alla fall.

Venkateter - redo att bli tappad på blod när som helst!

Jag fick ett värde på 62 ml/kg/minut. Testet på SSC gav mig ett uppskattat värde på 74 ml/kg/ml, alltså betydligt bättre. Och i ärlighetens namn nästan för bra för att vara sant. Nu är 62 inte alls fy skam för någon i min ålder. Snittvärdet för män i spannet 30-39 år är 38-48. Värden som 74 och uppåt hittar man ibland eliten av konditionsidrottare.

Det stora testet gick av stapeln på fredagen (för en vecka sedan) och tog lite drygt 3½ timme. Det jobbigaste var förberedelserna: inget kaffe, te eller alkohol 24h innan testet, ingen träning dagen innan och ingen mat 3h innan test. Eftersom testet började 11.30 var det väldigt feltajmat avseende lunch. Det började tungt med 20 minuter vila på en brits. Sedan togs blodtryck och blodprov. Sen var det dags för 2 st tunga tester på varandra.

Så här ser jag ut när jag vilar efter 2 tuffa tester.

Först ut var ett submax-test på testcykel med laktatmätning, alltså mätning av mjölksyrakoncentration i blodet. Syftet med detta är att hitta trösklar, dvs. vid vilken belastning (och puls) som mina muskler producerar mer mjölksyra än vad kroppen klarar av att forsla bort. Vet man denna tröskel så kan man också se till att ligga precis under den och på så sätt se till att mjölksyran inte når för höga koncentrationer. Testet var 4*5min på belastningen 160, 190, 220 och 260W. Relativt beskedliga belastningar alltså, men inte helt oävet. Efter varje 5-minutare var det 1 min vila med laktatmätning och blodtryck.

Direkt efter detta var det dags för ett VO2max-test igen, på löpband enligt samma rutin som ovan. Triatlet som jag är var det självklart inga som helst problem att växla från cykel till löpning (ironisymbol här). Jag fick tydligen ett någon sämre värde denna dag, men det kan bero på en mängd olika faktorer: dagsvikt, cykeltestet innan, apparatens kalibrering för dagen etc. Jobbigt som attan var det i alla fall även denna gång.

Sedan var det vilodags igen. 60 minuter på brist, men intag av snus efter 30. Jag eftersvettades, vilade, blev dränerad på lite mer blod och fick en venkateter i armvecket (för att kunna ta blodprover under det långa testet).

Grymt aero sittställning på en vansinnigt oskön sadel.

Slutligen var det dags för 60 minuter på testcykel: 160W med en kadens på 70 rpm. Lätt belastning alltså. Lite svårt att hålla nere kadensen också. Normalt ligger jag på runt 85 vid den typen av belastning (som kanske kan jämföras med ett snitt på 35km/h på platten i klunga). Varje kvart togs blodprov genom katetern, blodtryck mättes och jag körde 5 minuter med andningsmask. Pulsen gick ganska snabbt upp till 130 (ca 70% av max), alltså en belastning som jag skall kunna hålla många många timmar. Timmen gick fort och sedan var det klart för den här gången. Direkt efteråt försåg test-Frida mig med kaffe och några kex.

Nu ska jag under sex veckor äta, träna, snusa och leva som vanligt och sedan är det dags för uppföljningstest.

Resultaten från den första delen av studien, dvs. effekterna av att sluta snusa, är hemliga än så länge. Jag vet alltså inte om den kommer att ge mig något konkret motiv att lägga av. Men det är ändå för sent. Vid något svagt ögonblick lovade jag Anna (och mig själv) att försöka lägga av med snuset efter studien var klar. Så när jag i slutet på oktober byter namn på denna blogg till "Sluta snusa-bloggen" och skriver 5-10, sura, bittra och deprimerade inlägg per dag vet ni vad det beror på.

Cykelkonst

På en brygga någonstans söder om Stockholm. Det var regnigt idag.

Sommarminnen

Det var bättre förr...

Kompiscrossen - Ankdammen 2.0 Race Report

"Min snabba röda styrlinda vann inte. Inte ens min röda snabbkoppling på framhjulet hjälpte mig till seger. I klassen CX med skivbromsar vann jag dock… eftersom jag var den enda med skivbromsar. Förmodligen vann jag nog även tävlingen "tyngsta cykel" också. Det vimlade av kolfiberramar, kolfiberfälgar och limmade CX-tuber. Jag blev lite kränkt, men varken sist eller knäckt."

Min tänkta medverkan i Kompiscrossen började jag ju prata om redan här. Nu är den genomförd och det var hur jäkla kul som helst! Söndagen bjöd på ett väldigt vackert vårväder, om än lite kallt under transporten till Stora Skuggan. Jag anlände först av alla vid 8.45 efter en snabb tur genom ett nästan folktomt Stockholm.

Jakten har börjat - den här killen tror jag att jag lämnade jag bakom mig (foto: Andreas Nyström)

Sedan dök det upp fler och fler CX-fantaster, både tävlanden och en hel del publik (närmast sörjande?). Många "fotografer" fanns också på plats (och det tackar vi ju självklart för eftersom det inte hade funnits så många fina bilder på mig annars). Ca en halvtimme innan start genomfördes en första banvisning som vi körde igenom i ett lugnt tempo. 9:45 gick starten och ca 40 st lyckliga CX-cyklister rullade iväg.

Banan (Länk till skiss på Google Maps)
Startsträckan bestod av gångväg med ett tjockt lager av ganska fint grus, alltså ganska lätt att slira på. Dock fanns det en liten ränna av packad jord på högersidan som var lite snabbare. Sedan en 120-graders högersväng runt en björk med nedhängande grenar (som jag hade närkontakt med många gånger) och upp på sugande gräs. Tight vänstersväng in genom en dunge och ut på packad grusväg. Därefter ytterligare en tight vänstersväng upp på halvhögt gräs igen. Nu följde banans jobbigaste parti: lätt uppför i gräset fram till amfiteatern, löpning med cykeln på axeln uppför trapporna, igångdrag i gräs och acceleration i ca 200m fram till 2 löphinder (dvs. hinder där man hoppar av cykeln i farten och springer över hindren med cykeln på axeln) och slutligen igångdrag i gräset.

Här var pulsen som högst. Sedan följde ett lite lättare parti med en 180-graders vänstersväng runt en stor ek (med en liten doserad vall som gick att nyttja) följt av ca 200m lätt uppför på packat grus. Därefter en 180-graders högersväng och i på stig och en ganska kraftig backe uppför. Lätt stig i ca 300 meter som mot slutet sluttade ganska kraftigt nedför. Här är farten som högst och då kommer självklart en väldigt tight 180-graders högersväng. Tekniken i denna fick jag aldrig riktigt till ordentligt. Visst blev jag lite våghalsigare för varje varv, men det kändes aldrig som om jag fick något riktigt flyt.

Det kanske ser ut som ett leende, men det är faktiskt mjölksyra (foto: Patrik Lundquist)

Slutligen lätt nedför och en 90-graders vänstersväng runt ett träd och upp på en bro. Här var det ganska lätt att missbedöma farten in i kurvan. Lätt att få sladd. Därefter in på mål/startrakan. Varvet var ca 1.65km långt och gick i snitt på strax under 4:30 för mig.

Jag hade redan insett tidigt att jag varken skulle vara med i någon tätstrid eller ens i närheten. Jag valde därför att ta det lugnt i starten och la mig långt bak. Eller lugnt och lugnt. Allt är relativt, efter löphindret på första varvet (ca 2 minuter in i tävlingen) låg jag på 166 i puls, dvs. 90% av max. Den första halvan av loppet var den roligaste eftersom benen var som piggast och jag dessutom kunde ägna mig åt att jaga ryggar och köra om. På varv 6 hade jag nog kört om dom som jag hade möjlighet att köra om. Jag hade legat före Christian hela tiden, men nu hade han arbetat sig upp och låg och nosade mig i ryggen.

Stilstudie i hopp över litet hinder med färgglad cykel (foto: Andreas Nyström)

På varv 7 skedde det oundvikliga: första varvningen kom. Den som varvade mig var dock slutliga segraren Hasse Mård, som är en riktigt duktig cyklist, en sån som vinner delsegrar i svenska CX-cupen och så. Jag skämdes inte allt för mycket när jag blev varvad av honom. Strax efter den varvningen, vid löphindret var Christian uppe jämsides med mig. Han var dock aldrig förbi och jag ställdes inför ett svårt val: ska jag släppa förbi honom, låta honom dra några varv och sedan köra ifrån, eller ska jag helt enkelt satsa på att lägga i en växel till och köra ifrån. Stoltheten valde givetvis det sistnämnda. I varje backe valde jag att trycka på lite extra. Christian sög sig fast i ett varv, men i den långa uppförsbacken på nästa varv kunde jag köra ifrån.

Under den andra delen av loppet var fältet rejält utdraget och alla placeringar var i princip klara. Mitt mål var att hålla Christian bakom mig. Jag hade en rygg lite längre fram att jaga, men var i princip aldrig i närheten av att komma ikapp. Efter 9 varv och ca 40 minuters mjölksyra gick jag i mål. Snittpulsen under loppet låga på ca 165, dvs. nästan 90% av max (toppade 95% av max). Christian kom i mål ca 15 sekunder efteråt och ordningen efter Stockholm Triathlon var återställd. Om jag räknade rätt var det i slutändan 8 st som varvade mig.

Koncentrerad jakt med Christian i hälarna (foto: Patrik Lundquist)

Målgången var väl lite rörig. Eller så var det bara jag och ett gäng till som inte fattade vad som gällde. Förmodligen skulle jag nog kört ett varv till (som förvisso inte hade inneburit några placeringsförändringar eftersom det var så utdraget). Sedan vet jag inte om varvningen i sig egentligen skulle innebära ett DnF för min del. Men å andra sidan är det ju en kompiscross och inte (helt) dödligt allvar. Enligt resultatlistan landade jag på 29:e plats med 11 bakom mig. Helt ok för en debutant.

Sammanfattningsvis: fantastiskt jäkla skitkul! Det här kommer jag att göra om. Nästa gång får vi hoppas på lite regn och lera också.

Den jobbiga 180-gradaren nedför (foto: Anders Moberg)

Observera killen i spenaten bakom mig (foto: Anders Moberg)

Placeringsraden (foto: undertecknad)

Glad och inte helt död (foto: Patrik Lundquist)

Fotografer:
Andreas Nyström
Patrik Lundquist
Anders Moberg

MEMIL eller MAMIL?

Den här serien har jag (och förmodligen många andra gravt cyklifierade stockholmare) fått skickad till mig ett antal gånger. Visst är den rolig och lite träffande. Men å andra sidan träffar den en ganska liten grupp, och dessutom en grupp som är ganska van att röra sig på cykel i trafiken. Det är (enligt min uppfattning) inte heller de avbildade cyklisterna som huvudsakligen utgör den stora skaran "farliga" cyklister i trafiken.

Låt oss dissekera serien något. För det första är det uppenbart att tecknarna har en viss insyn i cykling och materia,l då cykeltröjor, cykelmärken, m.m. är korrekt avbildade. Team-kläder, Trek-hoj med Bontrager-hjul, m.m. Författarna kanske tillhör gruppen själva? Ska jag sedan relatera till mina egna erfarenheter är det, trots att jag kör i stan varje dag, väldigt sällan som jag ser cyklister i fulla team-kit och kolfiber-finracer. Möjligtvis cyklister på väg till någon träning på eftermiddagen. På morgonen nästan aldrig. Betydligt vanligare är det med medelålders män på vanskötta knarriga hybridhojar, med alldeles för varma jacka och öppen reflexväst. Men som sagt var, det är inte många kolfiber-ramar som passerar Götgatan. Är man riktigt van cyklist undviker man Götgatan helt och hållet på eftermiddagarna. Pendlarcyklister, fotgängare, mobiltelefoner och gågata är ingen bra kombination.

Sedan kan vi ta uttrycket MEMIL. Uttrycket MAMIL såg jag för första gången i BBC News Magazine och akronymen stod då för "Middle-aged-men-in-lycra". Varför Pelle och Stefan då valt akronymen MEMIL istället vet jag inte. I rimlighetens namn borde väl en försvenskning snarare vara MÅMIL? Begreppet är ursprungligen myntat av Michael Olivier från marknadsundersökningsföretaget Mintel. Detta som en del av en rapport som konkluderade att medelålders män blivit en allt köpstarkare grupp när det gällde dyra cyklar och att detta ofta fungerar som ett substitut till inköp av en dyr sportbil (källa: Urban Dictionary). Det måste väl vara en bra trend?

Att raka benen och köpa en kolfiberram för 27 tkr vinner man för övrigt inga honor på (snarare tvärtom). Däremot kanske man får lite lystna blickar från de andra (männen) i klungan; avundsjuka blickar på hojen och rädda blickar mot benen eftersom det markerar att man åtminstone delvis är en "riktigt cyklist". Se även regel 33. Och att byta om till lycra... tja, om du skulle spinga hem skulle det inte vara så konstigt att du byter om till löparkläder. De kläder som jag normalt sett jobbar i (typ kostym) lämpar sig inte särskilt väl för cykling. Om jag nu då ska cykla, varför inte cykla i något som är lämpligt för cykling? Sedan behöver ju inte det vara en perfekt matchad team- eller klubbdress, men som sagt var, det är väldigt sällan som jag ser det på pendlingscyklisterna.

Men bortsett från detta är det en ganska rolig stripp, om än med ett något uttjatat tema. Och cyklingen som sådan borde väl snarare uppmuntras än förlöjligas?

EDIT 2012-12-28: Maa Språkrådets hantering av memil finns en fortsättning här.

Lite om träningen den senaste tiden

Tidigare har jag i slutet av månaden ägnat mig lite åt att sammanfatta hur träningen den månaden gått. Eftersom jag numera skriver lite mer regelbundet på bloggen har det blivit lite si och så med sammanfattningar. Jag ska försöka hitta en bra (och intressant?) form för detta. Senast jag skrev någonting sammanfattande handlade det om maj och juni. Och nu är det väl dags för juli och augusti.

Juli
2471 minuter (41h och 11min) träning loggad
91 mils förflyttning (utomhus)
145 snittpuls (över alla mätta pass)
36 pass registrerade
78 mil cyklade utomhus
127 km löpning
Tävlingar: Vansbrosimningen, Helsingborg Triathlon

Augusti
2769 minuter (46h och 9min) träning loggad
102 mils förflyttning (utomhus)
144 snittpuls (över alla mätta pass)
41 pass registrerade
87 mil cyklade utomhus
144 km löpning
Tävlingar: Cykelvasan, AXA Stockholm Triathlon

Semester (och ja, jag saknar hjälm, illa!)

Rent generellt över dessa månader kan sägas att fokus klart och tydligt skiftat över från cykling mot löpning. Jag är inte alls säker på att det är en övergång som jag är helt nöjd med, cykling är trots allt nummer 1. Men dock har den nog varit ganska nödvändigt för att skaffa mig nödvändig löpargrund för att klara av Lidingöloppet på ett vettigt sätt. Jag tror också att denna fokus skall hjälpa mig att få en bra grundförmåga som jag sedan kan underhålla även om det inte blir lika frekvent med löppass framöver. Planen är ju trots allt att köra VR och springa mara med en månads mellanrum nästa år, vilket kommer att kräva att både cykel- och löparben hålls igång. Sedan är ju trots allt både cykling och löpning en delmoment i triathlon. Det är iofs även simning, vilket jag uppenbarligen totalt ignorerat träningsmässigt.

En 20-milare Stockholm-Sandviken hann jag med i alla fall...

Även tidsmässigt och sträckmässigt har dessa månader varit lite mindre intensiva än tidigare vilket huvudsakligen beror på färre distanspass och mer intensitet, några tävlingar (och sålunda återhämtning) samt semestertider. Egentligen borde man väl få mer tid att träna när det är semester, men det verkar inte riktigt fungera så. Under semestertider faller ju alla rutiner, och rutiner och fasta tider är viktigt för planeringen.

...följt av lite härlig stigcykling i Högbo Bruk (komplett med blodvite).

Jag har nu även börjat fundera på vinterträningen. Det är lite svårt eftersom jag vill göra så mycket. Risken är att det varken blir hackat och malet. Jag vill t.ex. köra Vasaloppet på ett vettigt sätt, hålla igång löpningen, skaffa mig en bra cykelgrund inför vårkanten, lära mig simma. Det borde minimum ge (fram till mars):

• Skidor - 2-3 pass i veckan (intervaller, distans, styrka)
• Löpning - 1 pass i veckan
• Cykling - 2 intervallpass i veckan
• Simning - 1 simpass i veckan (minst)

Och sedan ska man tydligen vila också. Jag behöver någon som bestämmer åt mig! Min förhoppning tidigare var att det skulle vara SSC, men det känns inte som det längre. Jag har tidigare betalat en del pengar för lite tester, träningsprogram och coaching men måste tyvärr konstatera att det inte alls blivit som jag hade hoppats på. Första testet var väl okej, träningsprogrammet ganska mediokert och på en låg nivå och coachingen relativt obefintlig eftersom jag sällan får svar på mail. Framförallt skulle jag vilja ha betydligt tydligare träningsprogram som berättar vilka intervaller som jag ska köra, i vilka pulszoner/watt som dessa ska ligga. "Löpning 60min" kan jag lista ut själv, det behöver jag inte betala pengar för.

Efter Lidingöloppet blir det minst en träningsfri vecka i alla fall. Det är en sak som är säkert. Periodisering tror jag att det kallas.

Färdigkittad

Min Focus Mares Disc har nu genomgått en fullfjädrad metamorfos från pendlarhäck till "redo-att-bli-kränkt"-CX. Ny snabbare styrlinda, strippad på onödiga detaljer så som skärmar, låshållare och annat tjafs. Ringklockan är självklart kvar så att jag kan plinga på alla som jag ska köra om i morgon. Tror att jag blivit lite bättre på att fota också, bortsett från två detaljer: framdäcket har inte däcklogon centrerad över ventilen och vevarmen ska nog peka lite nedåt snarare än uppåt. Men annars så.

I morgon satsar jag på att inte bli varvad innan första kurvan. Tyvärr verkar det inte bli något regn...

Lite PopCam-filter i iPhonen är aldig fel.

Höstrea

Det pågår ju så många reor nu så att man blir alldeles matt över att sitta och dräggla över alla klipp som går att göra. Cykelkvoten är dock fylld för i år. Det finns egentligen inte några kläder som jag "behöver". Det enda som behövde uppdateras var landsvägsskorna. Min gamla trotjänare Scott:arna var risiga redan förra året (om än väldigt sköna) och ett par snitsiga Diadorra Speedracer Carbon införskaffades på CRC:s vårrea i år (vissa e-handlare verkar ha någon slags rea hela tiden). Tyvärr funkade dom aldrig riktigt bra. Som alla italienska skor var dom små i storleken och trånga framme vid tån. Det kanske helt enkelt är så att italienska män har andra former på fötterna än oss stabila nordbor. Dessutom tryckte de ganska rejält över hälen och var förmodligen även de delvis orsak till mina hälseneproblem. Jag får väl hitta någon med knepig fotform som vill köpa dom av mig.

Dom gamla risiga trotjänarna

Men så bra då att Cykelcity hade en mängd fina skor på sin rea (som faktiskt var riktigt bra). Företaget åkte dit, testade och investerade. Fastnade för ett par Specialized S-Works Road som satt som gjutna, hade ett smart spännessystem, lätta och på köpet var oerhört snygga. Vi kommer att bli snabba till våren, jag och mina Specialized.

Snyggare, snabbare, lättare och yngre.

Nu är det nog slut med cykelrelaterade investeringar i år...

Klimatet på Stockholms cykelbanor anno 2011

Scen: morgon på en cykelbana strax innan Gullmarsplan. En man i 30-årsåldern som cyklar (långsamt) utan cykelhjälm på en rostig hoj med grava kedjeproblem. Ca 40 meter längre fram på cykelbanan: ett par som går. Bakom den cyklande mannen: jag (som cyklar lite snabbare).

Mannen med den rostiga cykeln observerar det gående paret och bestämmer sig för att i väldigt god tid lägga sig åt vänster (utan att titta åt sidan). Jag (som precis håller på att köra om) blir tvungen att nita. Bromsarna skriker. När mannen efter 40 meter passerat paret lägger han sig till höger igen.

Jag (med en lugn och vänlig ton): Du får väldigt gärna titta åt sidan innan du svänger ut.

Mannen (fräser): Va fan, harru bråttom eller!

Suck...

Kris?

Min bakgrund är ungefär följande:

Ganska mycket fysisk aktivitet under de tidiga åren fram till runt 20. Det handlade om skidor, handboll, simning (tro det eller ej), cykling (ej som träningsform dock), löpning, m.m. När studierna sedan tog vid blev det mer fest och tentaplugg. Under värnplikt, officersutbildning och militärt arbete höll jag väl igång, men inte mer än nödvändigt. Dvs. det som jag behövde för att klara av fysiska grundkrav och den dagliga tjänsten. Mellan 2000-2002 pluggade jag och tränade inte. Mellan 2003-2005 var jag anställd av FM och hade under den tiden ett träningsryck per år för att klara av de fysiska baskraven (10km under 60min och 2km på 9min - inte så mycket att hänga i julgranen). Sedan blev det konsultsvängen och i princip ingen tränings alls. Jag upplevde mig under den här perioden aldrig riktigt som stor, men visst hade jag noterat att trivselkilona ökat.

Jag har alltid varit lite fascinerad av utmaningar, långa tävlingar, att testa gränser etc. Vid en blöt kräftskiva -03 lovade jag dessutom dyrt och heligt att jag skulle åka Vasaloppet någon gång. Löftet berodde inte enbart på snapsens inverkan, utan även en önskan att faktiskt göra det på riktigt också. I mars -09, måndagen efter Vasaloppet (VL), berättade min chef att han blivit så inspirerad av att titta på VL att han anmält sig direkt när anmälan öppnat. Jag funderade i några timmar och gick sedan och anmälde mig även jag. Kan han så kan väl jag, och jag hade ju faktiskt lovat också. Vem jag hade lovat vet jag inte… kanske mig själv? Dessutom hade min fru påmint mig om mitt löfte varje år med orden: "När ska du åka då?". När jag sedan kom hem och berättade att jag faktiskt anmält mig tyckte min fru att jag var galen.

Sedan tog det lång tid att komma igång. Jag drog och drog på det första träningspasset. Först någon gång i början på oktober följde jag med min fru på ett spinningpass på SATS, gick på ett BodyPump-pass, köpte årskort på SATS, och sedan var det på rull. När jag väl kommit igång var det skitkul! Jag involverade min familj och min vänner i mitt mål att köra VL. Ju fler som kände till min slutdestination, desto mindre möjlighet för mig att backa ur. Upptäckte att det för mig dessutom var avgörande att ha ett långsiktigt mål framför sig.

Google-bildsökning på ordet "kris" och inte en enda bild på en medelålders man i lycra.

VL genomfördes sedan på ett smärtsamt sätt. Det var kramp, pina och plåga under nästan 11 timmar. Men när jag väl passerade mållinjen så insåg jag att faktiskt även jag kan klara av långa lopp och utmaningar. Envishet och pannben är i alla fall egenskaper som jag besitter. Under middagen efter loppet satt jag och språkade med en herre från Göteborg. Han hade kört minst ett klassikerlopp varje år under de 20 senaste åren. Hans nästa mål var Vätternrundan (VR) och han tyckte självklart att jag borde fortsätta med det också. På måndagen efter VL dök ett mail ner i min inkorg som aviserade att VR släppt ytterligare startplatser (det var fulltecknat innan) till de som precis genomfört VL och önskade att fortsätta med Klassikern. Ja, men vad fasen… det hade ju funkat bra med ett mål att träna emot, spinning var ju kul och VR är ju långt och en utmaning. Efter någon dags betänketid anmälde jag mig.

I samma veva hade jag lyckats flytta mitt konsultuppdrag från Enköping till Östermalm, dessutom hade mitt nya företag skaffat kontor på Östermalm. Sedan min tid i Uppsala, där jag cyklade överallt, hade jag även haft en önskan om att ha ett jobb som jag kunde cykla till. Nu var det plötsligt praktiskt möjligt. I och med cykelpendlingen, landsvägsträningen och efter genomförd VR insåg jag att cykling var min grej till 100%. Det var frihet, fantastiskt härlig träning och jag var nog faktiskt ganska duktigt på det också (i alla fall för att vara nybörjare). Jag hittade (och har hunnit prova några) nya utmaningar; triathlon, Randoneur-cykling, PBP, m.m.

Min kropp har aldrig varit i bättre skick, jag mår fantastiskt bra, jag är oerhört förtjust i den bild (utåt sett) som det ger av mig, jag har tappat 18 kg, jag har tagit kontroll över min kropp och själ… är en helt ny människa faktiskt. De utlösande faktorerna har varit många; slumpmässiga händelser, långsiktiga tankar, medvetna val och nyfunna insikter.

Varför måste då en stor del av min omgivning envisas med att raljera runt och relatera till detta som en kris, eller en tidig 40-årskris för att vara exakt?

Metamorfosen fortsätter

Idag blev crossen av med sina fasta skärmar till förmån för löstagbar fram- och bakskärm från Zefal. Eftersom det ska dödsregna i morgon kommer dom förmodligen funka som skit. Inte direkt några kompis- eller egolappar där heller. Men under pendlingen signalerar det ju bara "ligg inte på mitt hjul" så det torde ju vara helt ok. Och blöt och skitig kommer jag att bli i vilket fall som helst.

Nu är det bara CX-däcken som skall på. Jag kommer att gråta en liten skvätt när jag måste plocka av Conti 4-season-däcken som jag nyss satte på eftersom det var ett rent h-vete att få på dom.

För övrigt var jag och körde ett VO2max-test på löpband med Jaegermask på GHI idag. Del av en studie där jag ska agera snusande referensgrupp. Riktigt slitigt även om själva testet bara tog 10 minuter. Men det är spring tills du kräks typ... Mer om det senare.

*

Orkade inte med några bilder idag.

Röd

Sådärja, nu har pendlarhäcken fått sig en ny styrlinda också. Det blev en röd sådan. Inte för att markera någon politisk tillhörighet. Vitt är mest stylish (hur stylish det nu kan bli med en CX med skivbromsar) men ytterst opraktiskt, och svart på en mörk hoj blir för anonymt. Därför rött. Frågor på det?

Måste man ha en matchande cykeldator också?

Till helgen skall dock tydligen pendlarhäcken få genomgå en metamorfos och bli en tuff kompiscross-cykel istället. Fick SMS från Christian (ja, samma Christian som förnedrade mig på Stockholm Triathlon) som precis köpt en Cannodale och tyckte att vi skulle tävla lite på söndag. Ingen av oss har kört CX på riktigt och vi kommer med största sannolikhet att krascha, bli förnedrade, knäckta, krossade och kränkta. Så jag svarade "varför inte". Alltså, skärmar av och CX-däck på. Iofs skulle jag nog kunna behålla skärmarna på, dom riktiga CX-killarna med Rapha-kepsar och belgisk öl i bakfickan kommer ändå att skratta åt mina skivbromsar.

Jag kanske borde ta bort stödstället också

Cykelvård och långpass

Picknick med KK&E var bokad till 12-snåret. De borde norr om stan, ca 18km ifrån oss, vilket av en märklig slump är ungefär samma sträcka som jag hade tänkt köra på dagens löppass. Sprang över Västberga, Liljeholmen, Stora Essingen, Alvik, Ulvsunda och Sumpan. Det var en hel del långa och jobbiga backar på den sträckan. Benen kändes pigga fram till Sundbyberg, sedan blev det segt. Pallrade mig fram sista biten och landade på 17.8km och 1h33min. Ett helt okej distanspass trots allt. Att äta en lätt frukost direkt innan passet var dock inte någon höjdare. Energin tog som sagt var slut (för lite frukost) och magen protesterade ganska rejält (mat för nära inpå passet). Jag borde även verkligen försöka få med mig vatten på pass som sträcker sig över en timme. Har för mig att jag sagt det förut.

Efter picknick vid Bögs Gård (ja, det heter tydligen så) var det dags för helgens cykelvård. Jag hann med det mesta som jag tänkt mig förutom att sätta ny styrlinda på crossen. MTB:n är vårdad, uppsmörjd och har fått ny kedja. Även crossen fick sig en mindre vårdomgång och ny kedja.

Strippad och ren MTB

Inga värstingkomponenter, men det funkar

Obligatorisk bild på en massa rör som möts

Ännu en obligatorisk bild på en skinande styrstam

Mekarbord kompletterat med flugsmälla och pannlampa

Skitig fälg

Skinande blankt och nytvättat vevparti

Kassetten före...

...och efter. YES Power Spray is the shit!

Dagens verksamhet

Började dagen med lite sega ben i söderort. Tempohojen känns fin, även om det fortfarande finns en hel del kvar att göra med inställningarna. Vet dock inte riktigt var jag ska börja skruva och ställa någonstans. Förmodligen finns det en hel uppsjö av "guider" på det där intöörnet. Men då måste jag ju läsa en massa, väga för och emot, göra bakgrundskollar av dem som skrivit guiderna, etc. Och det orkar jag nog inte. Jag kanske borde önska mig en riktigt bike-fit i födelsedagspresent istället.

Stor vägg, liten tjej

Nåväl, 68 halvslappa km utan stopp blev det. Påbörjade sedan projektet cykelvård, men hann inte så långt innan det var dags för en runda till Karbin för att låta baren (Valencia och Ville) göra av med lite överskottsenergi. Valencia körde hårt och avslutade med lite bouldering. Riktigt impad över hennes styrka i armar och fingrar. 6-åring som klättrar överhäng... vet inte om jag gjorde det när jag var i den åldern.

Fish-eye-lins är the shit!

"Titta inte ner!"

Dagens Garmingrejer:

Tekniska under!

Man kan tydligen blogga via sin iPhone också. Tänk vad tekniken går framåt.

Sitter på tåget från Skövde till Stockholm efter att ha varit med på ett möte/arbetsinsats där intresset för diskussion var stort. Den av mig noggrant avvägda agendan sprack redan efter första punkten. Men det blir nog bra, jag är luttrad vid det här laget.

I helgen blir det distanspass cykel och klättring med Valencia på lördagen. Söndag långpass löpning och utflykt med K&K. Däremellan hade jag tänk klämma in lite cykelvård också. 3 cyklar ska få ny kedja, ny styrlinda på crossen och storrengöring av MTB:n. Fullt upp alltså.

Lite cykelporr så här på eftermiddagen

Location:Västra Skogsrovägen,Skövde,Sverige

Stockholm Triathlon - Race Report

En fantastisk inramning: perfekt väder, fina och snabba bansträckningar och mängder av entusiastisk och publik. Ett något sämre innehåll: en halvtrött triatlet med obefintlig simteknik och sega cykelben. Resultatet? Ett nja med utropstecken på slutet.

Före
Upp med tuppen vid 7-snåret. Allt packat kvällen innan. Wiliern hade fått sig en ordentlig genomsyn under lördagen och eftersom regnet envisades med att vräka ner hela dagen fanns det inga egentliga möjligheter att prova och justera inställningarna på den nya tempohojen. Det fick alltså bli Wiliern med tempopinnar. Sov som vanligt uselt natten innan ett lopp.

Cyklade hemifrån till Sjöhistoriska och konstaterade att mina ben var katastrofalt sega. Bådade inte gott. Väl på plats hittade jag ett någorlunda okej ställe att växla på. La upp min utrustning och sprang runt lite i växlingsområdet för att memorera in- och utgångar samt riktmärken för att snabbt hitta min växlingsplats. Fick även tag på Christian (som utmanade mig förra året, DNS:ade och utmanade mig i år igen) och snackade lite med honom. Sedan våtdräkt på, lite snabb uppvärmning i vattnet och därefter startsignal.

Simning (1500m, 38:53)
Katastrof, skit, uselt, värdelöst, etc… det är fritt fram att ge förslag på ytterligare beskrivande ord. Vis av erfarenhet från förra året lade jag mig långt bak i startfältet. Eftersom jag inte skulle vara med och slåss om de framskjutna placeringarna på simningen kändes det vettigt att få en lugn start. Jag hade ju värmt upp och simmat lite i vattnet innan, men uppenbarligen inte tillräckligt. Efter ett 100-tal meter och så fort pulsen gick upp lite började jag känna av tryck över bröstet och svårigheter med att få tillräckligt med luft. Crawl var inte att tänka på och bröstsim kändes jobbigt också. Förmodligen beror det på en kombination av dålig simning och ovana vid att simma med våtdräkt. Först framme vid 3:dje bojen (ca 600m) kändes det som om kroppen började funka ordentligt… och då var jag långt bak i fältet! Jag försökte då att börja crawla lite lätt, bara för att stöta på nästa problem: för varje andning kändes det som om det "rann" in lite vatten i näsan vilket kändes grymt obehagligt. Jag hade självklart glömt min näsklämma. Mer bröstsim alltså.

Klart missnöjd och seg simmare.

Problemet med bröstsim är dels att det är långsamt, dels att det tröttar ut benen betydligt mer än crawl samt att våtdräkten inte alls hjälper till vid bröstsim. Det är alltså ingen bra idé att simma bröstsim om man ska simma snabbt och energieffektivt på ett triathlon. Men det gjorde jag. Svor och över min oförmåga över simningen och var förbannad på mig själv för att jag totalt ignorerat problemet. Tillhörde den bakre tredjedelen av fältet när simningen var över och hade definitivt inte någon bra känsla i kroppen när jag nådde land.

T1 (2:47)
När jag kom upp ur vattnet var benen om möjligt ännu segare än innan. Joggade lite lätt för att sätta igång kroppen. När jag väl skulle vika upp mot övre delen av växlingsområdet stod det en funktionär och vinkade mig rakt fram istället. Vet inte varför de gjorda så, men resultat blev runt 100m extra löpning på gräsmatta och grus i stället för raka spåret på blå filtmatta. Jag hittade i alla fall min plats utan problem. Sedan tog det ett tag att få av sig våtdräkten; sårskorporna på vänster vad var helt upplösta och gjorde ganska ont. Lade några extra sekunder på att få på mig strumpor, ett bra val! Det strulade även lite med pedalerna när jag skulle iväg på cykeln, men överlag en godkänd växling.

Photomic levererar - jag köper

Cykel (40km, 1:08:10)
Banan är ju riktigt kul. Den här dagen var det finväder och mycket folk som stod och hejade. Tydligen var det en del som hade problem med folk som sprang över vägen, med kraftiga inbromsningar som följd. Bland annat läste jag om någon som uppmärksammat medelålders pappa som tyckte ut sin son på ett övergångsstället (under en avspärrning) med orden "dom (cyklisterna) får f-n i mig stanna"… finns inte ord! Man cyklar i alla fall (på avspärrade gator) Strandvägen-Skeppsbron-Söder Mälarstrand-Västerbron-Norr Mälarstrand fram till Stadshusen, vänder tillbaka samma väg och kör detta ett (20km) eller två (40km) varv. Utöver 180-graderssvängen vid vändpunkterna var det endast ett par 90-graderssvängar som var lite knixiga.

Mina ben var dock inte i toppform. Jag gick ganska snabbt upp i puls och fick mjölksyrakänning. Jag trodde först att detta berodde på simningen och att det skulle släppa, men så var inte fallet. Jag fick mer eller mindre kämpa mig igen båda varven och det gick inte lätt någonstans. Jag blev däremot inte omkörd av någon, tvärtom plockade jag bara placeringar. Men jag ställer nog lite högre krav på mig än så. Det blåste en lätt västlig vind som gjorde andra delen av varvbanan något lättare. När jag trampade ur den sista biten innan växlingen var jag mest lättad över att det var över, och bävade lite för hur benen skulle kännas under löpningen.

T2 (1:18)
Fick bara av mig ena cykelskon innan jag körde in i växlingsområdet. Men eftersom det var gräs under var det inga problem att springa. Hittade min plats direkt och fick på med skorna snabbt. Sprang ut med Garmin-klockan och buffen i handen.

Sammanbiten men pigg löpare

Löpning (10km, 47:29)
Första 2km var riktigt sega. Hade med mig klockan, men satte på den först efter ca 700m. När första kilometern blippade fram på klockan såg jag att farten låg under 5 min/km. En bra indikation på att det faktiskt skulle gå att springa hyfsat fort alltså. Sedan tickade det på. Det var många människor ute på banan (från många olika klasser och många olika antal var genomförda) och det fanns ingen möjlighet att se hur jag låg till. Fick alltså springa mitt eget lopp på den 2.5km långa varvbanan på grusunderlag. Som jag nämnde började löpsteget komma efter 2 km, och då kändes det faktiskt riktigt lätt. Kilometrarna rullade på i ett stadigt sub5 min/km-tempo. När det var 1.5km kvar vågade jag öka ytterligare lite. Löptiden landade slutligen på 47:29 och är faktiskt den snabbaste 10km-tid som jag mätt.

Upplopp och en liten spurt trots allt.

Efter (2:38:41, plats 222 av 610 i herrar motion)
Inte nog med att känslan under loppet inte var 100, jag fick dessutom ganska rejält med stryk av Christian… Räknade med att han skulle ta simningen, att vi skulle vara likvärdiga på löpningen, att mina växlingar skulle vara något snabbare (jag har ju trots all gjort några tävlingar innan) och att jag skulle ta honom ganska rejält på cyklingen… och att det skulle räcka till "seger" i slutändan. Allt stämde, utom cyklingen. Karljäveln gick ju in på exakt samma tid som jag och dessutom slog han mig med råge på simningen. 2:32:37 gick han in på och kickad sålunda min butt rejält. Christian gjorde 35:00 på simning+T1 (han fick ingen ren tid på simningen, och jag gjorde 41:40, alltså en diff på 6:40 som sedan blev 6:04 i mål. Damn you simning, och stort grattis Christian.

Visste du att alla triatleter är stora djurvänner?

Framtiden
Ska jag göra något av min "satsning" på triathlon måste jag lära mig att simma. Det har aldrig varit tydligare än nu. Det håller inte att mjäka runt som jag gör nu. Visst pallar jag väl distansen (körde ju trots allt Vansbro utan några större problem), men det går ju på tok för långsamt för att jag ska vara nöjd med det. Simskolning nästa alltså.

En annan sak som jag måste lära mig är att ta ut mig mer. Nu var jag relativt pigg när jag gick i mål och fick direkt känslan av att det fanns mer att ge, framförallt på löpningen. Det kan väl vara en okej känsla på ett träningspass, men på tävling borde man f-n i mig stupa efter mållinjen. Borde kanske testa att köra på puls istället för känsla.

Tack för bilderna lillebror!