Saturday, December 1, 2018

Update från Mar del Plata

Resan var lång. Väldigt lång. Och det var väldigt orutinerat av mig att glömma bort att ta med mig kompressionsstrumporna i handbagaget (eller på mig). När jag efter drygt 30 timmars resa var framme i Mar del Plata så var mina fötter och vader som 2 stora klumpar. Det gick knappt att utskilja fotknölarna. Men efter lite sömn med fötterna i högläge och med kompressionsstrumporna på så blev det bättre.

Bortsett från mina fötter så var väl det största problemet med resan att vårt flyg till Buenos Aires var nästan 45 minuter försenat. Pga. en passagerare som checkat in bagage men som aldrig dök upp, och då måste ju hans bagage letas upp och plockas av planet. Med anledning av det så missade vi vår buss till Mar del Plata kl 08:00. Bussen som gick 11:00 var full och först 15:30 kunde vi sedan åka. Så 7½ timme på en väldigt tråkig flygplats alltså. Och inte någon cykling som det tänkt.

Men sen har väl det mesta gått så som det är tänkt. Cykeln var med och allt var helt. Det blåser väldigt mycket, men under testcyklingen kändes det i alla fall hanterbart med 90mm fram och disc. Och jag har ju faktiskt inte så mycket att välja på. Tyvärr blev det inte någon simning på fredagsmorgonen, men av anledningar som jag tänker berätta senare kanske det ändå var bäst så. Annars har vi det trevligt och bra och kroppen känns (numera) riktigt pigg och bra.



Racet på söndag ser ut att bli en utmanande historia. Prognosen just nu säger 10 sekundmeter sydlig vind och mellan 11-13 grader "varmt". Jag tror att det faktiskt för min del är helt okej. Inhemska atleter och andra sydamerikaner kommer nog att lida betydligt mer än jag. För min del betyder det att jag dels kommer att fundera på att få på mig en tröja på cyklingen och dels att jag måste fundera lite på min energiplan eftersom jag inte kommer att få i mig lika mycket vätska om det är så pass kallt. Jag hoppas verkligen också att vinden som utlovat kommer att vrida sig så att det blir lugnare vatten på söndag. Just nu ser det faktiskt inte alls roligt ut med de vågor som går.

Annars ät det bara att konstatera att det här är Spanien i kubik. Kommunikation är mer eller mindre omöjligt eftersom de flesta inte förstår ett enda ord engelska. Det är väldigt mycket som är rörigt och IM-organisationen på plats känns verkligen bristfällig. Återstår väl att se på söndag hur de ska få ihop det hela.

Nummer 288 har jag och det går givetvis att följa på IM-appen. Start från kl 6:40 och framåt (10:40 svensk tid). Jag siktar givetvis högt som vanligt.

Saturday, November 24, 2018

Never gonna give you up...

Och han funderade och funderade och funderade. Och så kom han på det!

Innan jag åkte i väg på mitt stora äventyr sa jag lite skämtsamt några gånger "om det går åt skogen har jag Argentina som back-up-plan". Det var mest när jag pratade med Camilla eftersom jag visste att hon funderade på att åka dit. Dagen efter det att vi kom hem från USA hade jag lite kontakt med Adam via FB och fick då klart för mig att han och Camilla faktiskt var anmälda till Argentina. Och att Marre och Peter J förmodligen skulle dit också. Jag funderade i några timmar och sen började jag söka boende och resa. På kvällen pratade jag med familjen och fick klartecken. Sen skickade jag iväg en fråga till coach KJ och undrade om han trodde att jag skulle kunna behålla formen i knappt 2 månader. "Älskar din inställning. Jag tror det går", svarade KJ och sen var det bara att köra.

Sen kommunicerade jag lite med Peter också:


Sen visade det sig att Åsa Lundström kommer med också, så nu blir vi faktiskt 6 st från TT, Åsa, Jesper Svensson och 2 svenskar till vad jag kan se i startlistan. Jag, Peter, Adam, Camilla och hennes man Thomas reser ner tillsammans.

Varför då IM Mar del Plata/Argentina, frågar sig vän av ordning. Tja, tävlingen har bara gått ett år, det är inte många startande och i år har den dessutom fått status som Sydamerikanska mästerskap vilket betyder att den har 75 kvalplatser till Kona. Det ser på pappret ut som en relativt snabb bana och av förra årets resultat att döma borde en tid under 10 timmar räcka till en top-10-placering och sålunda en god chans till kvalplats. Ungefär samma förutsättningar som i Chattanooga alltså. Det är återigen bara den här krampen som skall besegras alltså. Sub-10 har jag absolut i mig. Till nackdelarna ska väl sägas att resan hör - 2h timmar till Amsterdam, nästan 14 timmar till Buenos Aires följt av 5 timmar buss till Mar del Plata. Kan tänka mig att den resan avskräcker många. Prismässigt blir det nog inte mycket dyrare än att köra en tävling i Europa eftersom boendet och maten är så pass billig i Argentina. Men, vi får väl se i efterhand om det här är en bra idé eller inte.


Ser ju bra ut!
Träningen då? Efter Chattanooga vilade jag faktiskt i hela 5 dagar. Det var nog det längsta frivilliga uppehållet jag haft på många år. Efter diskbråcket förra året gick det faktiskt 8 dagar utan träning och i Singapore höll jag upp i 4 dagar pga. problem med knät som senare opererades (men då började jag med rehab redan dagen efter, cyklade efter 3 dagar och sprang lite efter 6 dagar). När jag sedan bläddrar bakåt i Training Peaks (till början på 2015) hittar jag bara ett uppehåll i tre dagar pga feber. Men inga frivilla uppehåll längre än en enstaka vilodag alltså. Kontinuitet is the shit sägs det ju...

Men det var ju inte det jag skulle skriva om. Träningen har flutit på bra. Vi har kört några veckor med riktiga löpblock med många mil och en del riktigt bra löppass. Sen 2 veckor med cykelfokus. Tycker att kroppen svarat på ett bra sätt och även om jag kanske inte direkt känner att jag blivit bättre så har jag definitivt inte blivit mycket sämre i alla fall. Sen är det ganska tydligt att kroppen är trött och att jag absolut behöver lägga in en period och ostrukturerad och alternativ träning efter Argentina. Jag har en hälsena som bråkar lite (senskideinflammation), mitt opererade högerknä är lite stelt och jag kan ibland känna en liten mental protest mot att sätta igång dagens träningspass. Och egentligen är det kanske inte så konstigt då jag mer eller mindre haft kontinuerlig säsong de två senaste åren. Uppehåll och prep-period hade jag nog senast i oktober 2016 enligt mina anteckningar. Ska försöka få till lite ändring på det.

På onsdag nästa vecka bär det av till en ny kontinent. Den 5:e som jag tävlar på #globetrotter

Thursday, November 15, 2018

IM Chattanooga [RR]

Morgonen var onekligen lite speciell eftersom simningen var inställd. Den vanliga morgonrutinen fick ersättas med något lite mer okänt. Förvisso har jag tävlat med inställd simning förut (i Vansbro), men då fick vi ju inte reda på det förrän på tävlingsmorgonen. Min klocka ringde kl 6:15 istället för 4:45. Hotellet hade faktiskt inte någon tidig frukost på tävlingsdagen, men eftersom min start var senarelagd funkade ju 6:30 okej. För en gångs skull vaknade varken Anna eller Valencia (tonåringen kan förvisso sova sig igenom ett världskrig) och jag kunde klä på mig, ta min packning och smyga mig ner till frukosten. Mötte på mannen från Michigan, Rickard från Sverige och någon annan vilsen atlet. Men bortsett från det var det faktiskt förvånansvärt tomt i matsalen. Fick i mig pannkakor, bacon, kaffe och mängder med lönnsirap. Dock tveksamt och jag lyckades äta för de $15 som frukosten kostade. Promenerade sedan de ca 2 km mot växlingsområdet i ett ganska behagligt väder. Smet in på en toalett halvvägs och klarade av det där som man gärna vill göra innan tävlingen. Längste vägen anslöt sig fler och fler nervösa atleter till den strida strömmen som gick mot startområdet. Det enda jag egentligen saknade just då var min telefon och hörlurar med Kendrick i. Hade lämnat telefonen (och därmed peppningsmusiken) till tjejerna så att de skulle kunna nyttja min datatrafik för att följa mig under dagen.

Incheckad cykel
Inga rack här inte...

Växlingsområdet skulle öppna vid 6:30 och sen egentligen aldrig stängas eftersom starten (på cyklingen) skulle pågå i över en timme. De tider jag hade att passa var 7:30 för inlämning av Special Needs och ca 8:30 för min start. Och återigen, en väldigt behaglig start på morgonen jämfört med när simningen är involverad. För första gången på tävling lämnade jag in 2 påsar till Special Needs; dels en till cyklingen med en väldigt starkt blandad flaska med energi (samma som i Österrike) och dels en till löpningen med 5 gels och 1 st Cramps Away. Hade faktiskt inte kollat upp vad det var för energi som erbjöds på tävlingen utan tänkte mig för en gångs skull vara självförsörjande med Mighty Sport vars produkter jag vet fungerar för min mage. Efter att ha lämnat in påsarna precis vid 7:30 gick jag in i växlingsområdet, satte flaskorna på cykeln, satte på cykeldatorn, pumpade däcken, kollade igenom min Run Bag och sedan var jag klar. 50 minuter till start. Gick ner till floden och satte mig ner för att vila och samla tankarna ett tag. Kände mig lugn och kanske inte helt laddad. I vanligt fall brukar jag tagga till i startfållan och i samband med simstarten fatta att det faktiskt är en IM jag ska ge mig ut på. Nu var det liksom en lite mer diffus känsla. Kl 8:30 skulle man starta att släppa i väg age groupers: 2 åt gången var 5:e sekund i nummerordning. Just nummerordningen var väl mest bara ett riktmärke egentligen eftersom tidtagningen startades när du passerade startlinjen. Men någon ordning måste det ju vara. Några minuter efter 8:30 startade jag min 8:e Ironman.

BIKE 5:15:09
Och på tal om speciellt; att börja med cykling var onekligen en konstig känsla. När man startar med simningen så tänker man liksom inte så mycket på det här med hur hårt man ska starta, hur man ska förhålla sig till folk runtomkring osv. När man kommer upp ur vattnet och springer genom T1 så är det inte så mycket att tänka på; bara att hoppa upp på cykeln och sen går det mesta av sig själv. Jag hade egentligen inte korrigerat min plan någonting; gick kanske ut lite hårdare än vanligt men höll mig sedan till mina mål-watt.

Banan i Chattanooga är en två-varvsbana som i slutändan mäter över 186 km. Anledningen till de extra 6 km är tydligen något med att man lagt om banan lite efter påtryckningar från en kyrka längst vägen där man inte ville riskera deltagandet i söndagsgudstjänsten genom att låta trafiken bli krånglig pga en massa galna triathleter. Efter ca 15 km i urban miljö byter banan delstat från Tennessee till Georgia och landsbygd. Första halvan går sedan lätt uppför genom ett väldigt lummigt och böljande landskap. Banan kantas av små gårdar och kyrkor i väldigt amerikansk stil. Efter ca 52 km vänder banan norrut igen på böljande (men hyfsat raka) vägar, lite lätt nedför den här och på snäppet sämre asfalt. Slutligen anländer man till det lilla samhället Chickamauga, genomför banans enda lite längre klättring och ger sig sen ut på andra varvet. Banan innehåller sammanlagt 1400 höjdmeter och det är huvudsakligen i form av korta branta backar som mest egentligen fungerar som något som stör rytmen. Så egentligen är det inte någon speciellt snabb bana även om profilen ser hyfsat snäll ut.

På första varvet genom Chickamauga
I början var det trångt. Alltså trångt med hänsyn till 12 meters lucka och så. Jag startade hyfsat lugnt en liten bit över det tänkta måltempot (i watt sett). Cyklade om en del och kom ganska snabbt upp till ett gäng som verkade hålla ungefär samma tempo. Redan efter ett par mil noterade jag att det bildas små draftinggäng som mer eller mindre höll ihop. Jag ansträngde mig för att försöka hålla mig på legala avstånd i den mån det gick och siktade snarare på att få hjälp att hålla vettiga tempon. Med tanke på banans rullande karaktär var det dock oundvikligt att man emellanåt kom för nära varandra; vissa körde snabbt utför och vissa körde fort uppför. Jag hade några stycken som jag höll ihop med under första halvan av första varvet, från blandade åldersklasser. Det kändes svårt att få till en vettig rytm i de ständiga upp- och nedförsbackarna men jag tror att jag fick till det okej i alla fall.

Efter vändningen vid banans sydligaste och högsta punkt var det lite lättare att komma in i ett flow eftersom det nu gick lite lätt utför och inte lika rullande som den första delen. Var nu rejält kissnödig men lyckades lösa det på sedvanligt sätt när jag var lite ensam i en nedförsbacke. Milen flöt på och strax var det dags att åka igenom Chickamauga och förhoppningsvis emotta lite publikjubel i alla fall (publiken ute på banas övriga delar var mer eller mindre obefintlig). Jag hade fått i mig energi enligt plan och det var även dags att plocka ny flaska i Special Needs. Det gick inte riktigt lika bra som i Österrike, men jag fick min påse hyfsat snabbt. Var sedan tvungen att kasta en halvtom vattenflaska åt sidan för att få med mig ny energiflaska vilket jag sedan ägnade ganska mycket tid att noja mig åt; tänk om någon domare skulle få för sig att det var nedskräpning och diskvalificera mig… Nu blev det ju uppenbarligen inte så och det är ju ganska rimligt att special needs-zonen också betraktas som en skräp-zon. Och på tal om domare; jag såg inte en enda domare under min cykling, men en hel del uppenbar drafting. Även Anna och Valencia bekräftade att de klagats en del på draftingen där de stod och tittade på cyklingen.

Andra varvet. Lite mer sammanbiten
Strax innan jag lämnade den lilla staden hörde jag några välbekanta vrål från sidan och konstaterade nöjt att Anna och Valencia lyckats komma på transporten till Chickamauga. Tror att jag hörde V skrika något om 5:a. Efter klättringen var det sedan dags för andra varvet och det blev faktiskt ganska ensamt. Det främre fältet var nu ganska utspritt och emellanåt varvade jag några av de riktigt långsamma cyklisterna men för det mesta var jag själv. Temperaturen hade varit ganska behaglig under det första varvet men på det andra började den kännas lite mer. Vinden var väl mer eller mindre obefintlig däremot. Behöll rutinen på andra varvet; tog flaskor i samma stationer, kissade på samma ställe och vinkade på samma sätt till A och V när jag återigen passerade Chickamauga. Tappade dock lite för mycket fart och kraft tycker jag. Första varvet gick på 2:05 med 36 km/h i snitt och med 219W NP och 201W i snitt. Andra varvet på 2:10 med 34.5 km/h i snitt och med 206W NP och 189W i snitt. Skulle nog ha velat kört lite jämnare ändå även om det inte alls är någon bonkning som vi talar om.

Lugnade medvetet ner mig lite den sista delen in till stan och kom in ca 5 minuter efter min tänkta plan. Dock med pigga ben och god förhoppning om att kunna göra något bra.

T1 00:2:42 (eller T2?)
Klart godkänd växling. Cykeln togs emot av en bike catcher, så den behövde jag inte bry mig så mycket om. Min påse fick jag av en volontär som var lite snabbare än jag på att plocka upp den. Inne i tältet stod ytterligare en volontär som hjälpte mig med att plocka ur påsen lägga i hjälmen och ta hand om påsen när jag var klart. Onekligen en fördel att ligga lite före den stora massan. På väg ut från växlingsområdet hörde jag förvånat 2 bekanta röster ropa mitt namn.

RUN 4:13:40
”Du ligger 6:a nu! Bara att springa och öka lite nu!”. På något märkligt sätt hade faktiskt A och V lyckats ta sig till Chattanooga i tillräcklig tid för att se mig springa ut på löpningen. Jag fick också en uppdatering om att jag låg runt 10:e plats vid tidigare passering på cykelbanan där nu även den stora gruppen M45-49 som startade senare hade passerat.

Löparbanan hade genomgått några sista-minuten-förändringar med anledning av Tennesseeflodens höga vattenstånd. Det var ett par km innan vi skulle springa över Veterans Bridge som egentligen skulle ha gått längst Tennessee River Walk som nu i stället drogs upp på motorvägen. Med anledning av det slapp vi några höjdmeter på en klättring, men jag tror att det kompenserades med att en mindre banändring på andra sidan floden där det blev några höjdmeter extra istället. Banan var för övrigt en 2-varvsbana med en platt första halva – låååång stäcka längst motorväg som blev riktigt tråkig i kombination med trötthet och en lite roligare sträcka längst en lummig del längst floden – och sen en riktigt jobbig andra halva med några rejäla backar inte platt någonstans. Sammanlagt ca 250 höjdmeter på löpningen och det känns.

På väg till special needs och ut på andra varvet. Börjar bli ansträngt...
Min fru tror fortfarande på mig...

Första varvet på löpningen var utspritt och jag var ensam långa sträckor. Det kändes ensamt men helt okej i benen och allt gick enligt plan. Det började nu bli rejält varmt dock och jag kände hur svetten började rinna. Började ganska tidigt med att plocka is i varje kontroll och stoppa innanför kepsen. Vågade mig till och med på det här med att kissa under löpningen också. Det gick bra under första varvet när jag var ensam. På andra varvet kändes det dock som om det var lite väl mycket folk runt omkring mig för att ge mig på någon sådan manöver.

Efter 14 km var det dags att springa uppför Barton Avenue (en ökänd backe) för första gången och för första gången kände jag hur det högg till på det klassiska stället – insida höger lår. Jag gick genom vätskestationen men kom ganska snabbt igång igen och kunde sen springa relativt obehindrat. Efter Barton kommer dock Hixson Avenue och den är f-n i mig inte mycket roligare. Lite kortare men lite brantare och inte heller slut när man tror det. Men jag kunde hålla igång och snart var jag på väg mot första varvets sista uppförsbacke – Walnut Street Bridge. Precis när jag ska svänga in på bron hugger till ordentligt och krampen är ett faktum. Och den här gången släpper den inte när jag stannar. Dags att testa Cramps Away. Gurglar runt den äckliga sörjan i munnen och konstaterar att det faktiskt funkar; krampen släpper och jag kommer igång med löpningen utan känningar igen. På andra sidan bron står A och V och hejar. Enligt utsago ligger jag bra till och har börjat klättra i resultatlistan. Enligt order från KJ ska jag hålla tempot fram till 28 och sen släppa på så gott det går. A och V springer med mig genom special needs (där jag får tag på ytterligare gel och en till Cramps away. Jag försöker hålla skenet uppe och vara positiv – jag springer nog hyfsat då ändå – men någonstans vet jag att det kommer att vara svårt att fullfölja på ett tillräckligt bra sätt.

Några km efter vändningen är det dags för kramp igen. Den här gången insida lår i andra benet. Cramps Away hjälper mig tillfälligt, men när det ytterligare några km senare är dags igen har jag inga mer att ta. Häver krampen, promenerar och frågar (kanske skriker) i nästa station efter Hot Shots (en annan kramphävande produkt som enligt race briefingen skulle finnas i vätskestationerna), men ingen visste vad det var eller var det fanns. Ridå…

Den här skylten skänkte mig stor glädje men hävde tyvärr inte krampen.
Resterande del gick lite som i ett töcken. På det vanliga sättet med kramp, häva kramp, gå, springa, kramp, etc. Det var nu rejält varmt (över 30 grader) och jag svettades enormt, besökte toaletten och försökte motivera mig trots att jag visste att det var kört med en topplacering. Vid andra placeringen vid Battery Place hade nu A & V placerat sig. De hade nog sett på trackern att det börjat gå långsamt och att jag tappade placeringar och förstod nog att krampen slagit till. Försökte hålla skenet uppe men det syntes nog ganska väl att jag inte kunde springa ordentligt. Under andra varvet var det nu ganska fullt på banan eftersom många som startade senare nu var ute på sitt första löpvarv. Blev ganska förvånad över att det var så pass många som gick kontinuerligt redan under sitt första varv. Jag gick ju en del, men inte lika mycket och det var under mitt andra varv. Nåväl, vi har väl säkert lite olika mål med loppet.

Trots kramp, smärta, uppförsbacke och givetvis trötthet lyckade jag springa hela den sista kilometern till mål där mina trogna och bästa supportrar stod och väntade.

Mest glad att det är över?
Totalt 9:31:31 – 12 av 255 i M45-49, 100 av 1331 bland män och 122 av 1966 overall (finishers)
Min bästa placering i en Ironman någonsin. Det ska jag väl inte glömma. Men samtidigt skulle jag ju ha mer. I mål var jag ganska tom i skallen. Som vanligt är det ju alltid en lättnad att passera mållinjen, träffa familjen och känna att det äntligen är över. De här känslorna över att det inte gick vägen den här gången heller hade jag redan betat av under andra halvan av sista varvet så någon extra besvikelse när jag passerade mållinjen infann väl sig inte direkt. Men mer som tomhet typ. Och en väldigt stor glädje att få träffa min fantastiska fru och dotter. Och skratta och le. Och stå stilla.

Jag blev nog mer deppad någon eller några timmar efteråt när allt hunnit sjunka in lite och när jag fått lite mat och vätska i magen. Då kom tankarna och frustrationen återigen; alltså seriöst, vad mer ska jag göra för att få bukt med mitt krampande. Känns som om jag testat det mesta vid det här laget. Och inte hittat något sätt att hantera det på. Kanske är det helt enkelt så att jag inte är bättre än så här. Eller så är det någon som jag bara ska envisas med och komma på en lösning på en vacker dag. Typ som att bli bekväm med simningen. Det tog ju trots allt sin tid.

Min älskade dotter...
...och min älskade fru. Vad skulle jag göra utan er!

Innan jag kunde göra något annat var jag dock tvungen att bege mig till Medical. Det här med att köra en sista tävling med min älskade Under Armour-skor hade nog inte varit en så pass bra idé ändå. Hålet i mesh:en vid högra tån hade gjort att tån fick fritt spelrum och att en blåsa stor som typ Afrika hade bildats. Det gjorde ont när jag sprang och helvetiskt ont när jag nu stannat och försökte stödja på foten. I Medical stötte jag även på Rickard som tydligen gjort en väldigt bra tävling helt enligt plan och i mål som 2:a i sin AG. Och precis som vanligt hade han tagit ut sig så pass mycket att han fick sitta och återhämta sig ett tag under personalens övervakning. Mina blåsor fick sig lite bandage och mina skor och strumpor (kraftigt besudlade under tävlingen) åkte i sopkorgen. Sen käkade vi lite pizza, hämtade ut cykeln och gick hem till hotellet.

Sen började jag fundera lite på min framtid. Men mer om det senare.

Tuesday, October 2, 2018

Det gick inte som de skulle...

Det kommer väl en RR så småningom. Just nu är det mest tomt, lite bittert och lite fundersamt. Jag gav verkligen allt, tror att jag gjorde väldigt mycket rätt och vet liksom inte just nu vad jag hade kunnat gjort annorlunda. I slutänden var det ca 26 minuter och 7 placeringar som fattades för den där platsen till Kona. Större delen av dessa tappade jag under de sista 14 km på löpningen när den totala krampen i benen var ett faktum, varje meter var en kamp och drömmen var över. Jag slutade i alla fall på en 12:e plats i M45-49 (av 345 anmälda och 255 som gick i mål). Vilket är min i särklass bästa placering hittills, så det är väl alltid något. Men jag var ju liksom ute efter lite mer...

Jag behöver lite tid att smälta det här nu och fundera på vad nästa steg är. Fundera på om jag kan göra på något annat sätt eller om det helt enkelt är så att jag ska ägna mig åt något annat. Knyppling eller fia med knuff eller något där man inte riskerar kramp.

Precis påbörjat min 8:e IM - och min första med rullande start på cyklingen.

En väldigt rättvisande bild av cyklingen

Precis påbörjat löpningen. Så glad man kan vara då...

Halvvägs in på löpningen. Ca 5 minuter efter det att den första krampen slagit till.

Supporten och peppen!

Och jag vill tacka publiken för att ni i alla fall initialt trodde på mig

I vått och torrt

Efter att ha orsakat mig gigantiska blåsor på höger fot var det dags att pensionera mina absoluta favoritskor.

Saturday, September 29, 2018

Ändrade förutsättningar i Chattanooga

Det händer saker här i Chattanooga. De diskussioner som jag tidigare lite lätt avfärdade som "sånt som oroliga nybörjare och förstagångs-IM:are spekulerar om" har faktiskt inträffat: simningen vid IM Chattanooga är inställd. Med anledningen av den senaste tidens regn, orkaner, m.m. har förhållandena blivit sådana att IM av säkerhetsskäl stryker simningen. Dels rör det det enorma vattenflödet som man tvingas hålla för att det inte ska svämma över mer än det redan gjort (det ligger alltså en damm typ 2 mile ovanför Chattanooga där dammluckorna nu står på vid gavel). Flödet i floden är just dubbelt så stort som när proffsen simmande på 38-40 minuter 2014. Dels rör det sig också om att de öppna dammluckorna och alla "flash floods" gör att stockar, grenar och annat avfall gör det osäkert att simma. Och slutligen handlar det om halten av E-Coli-bakterier (med anledning av nedspolat vatten och att det förekommer en hel del baksug i avloppskloakerna) är typ 20 gånger högre än det som normalt sett anses vara säkert.

Fullt ös
Så med det i åtanke kan man väl ändå säga att det faktiskt är ett helt korrekt beslut att ställa simningen. Det som är lite speciellt är väl att beslutet kommer så pass tidigt. Det kommunicerades redan på första briefingen på torsdagen och med tanke på att det är några dagar kvar till tävlingen hade man väl kunnat hoppas på att det skulle kunna ordna sig. Jag skulle tro (spekulerar endast nu) att det är så att TVA - Tennessee Valley Administration, dvs. de som har hand om alla dammar och vattenflöden - förmodligen har ganska bra koll på hur de kommande dagarna kommer att se ut och att de meddelat IM att chanserna till att kunna genomföra en simningen är nästintill noll, och att IM därför redan tidigt bestämt sig för att ställa in simningen. Dels för att ge möjlighet till oss deltagare att förbereda oss mentalt och dels för att tävlingsledningen ska kunna hantera förändrade förutsättningar på ett bra sätt. Som det ser ut nu är det inte bara att simningen stryks, man är även tvungen att göra vissa förändringar på löparbanan eftersom vissa delar faktiskt ligger under vatten. Starten kommer nu att genomföras som en rullande cykelstart där vi kommer att släppas iväg i nummerordning; 2 st var 5:e sekund med start kl 8:30.

Och för egen del då? Tja, rent triathlon-mässigt är det klart att det kommer att kännas  konstigt att börja med cyklingen. Dels så blir det ju förändrade förutsättningar energimässigt, och dels så gäller det ju att anpassa watt och ansträngning till att man inte simmat 3,8 km innan. Nu ska man helt plötsligt sätta sig på cykeln först av allt och tänka lite mer på hur man ska göra och hur hårt man ska gå. Så det blir absolut ett annat mindset och ett annat sätt att tänka. Ska man sedan se rent krasst på det är det givetvis så att inställd simningen med största sannolikhet inte gör något annat än gagnar mig. I alla triathlontävlingar jag kört så har jag i allra bästa fall i den understa första 1/3-delen resultatmässigt efter simningen. I princip alla som är bättre än jag resultatmässig simmar också snabbare än jag. Så att det inte skulle gagna mig är mycket osannolikt. Oavsett vad kommer det att kännas konstigt att starta på söndag. Och så mycket lättare kommer det ju inte att bli.

Myspys!
Översvämmad uppgång och löparbana

Det är givetvis många som är besvikna. Och om det nu varit min första (och eventuellt enda IM som det är för många amerikaner) hade jag givetvis kännt mig lite blåst på konfekten. Nu kommer ju inte något att ändrar rörande priset, Kona-platser och sånt; allt kommer att vara exakt som vanligt bortsett från att vi inte kommer att simma. Å andra sidan; om man nu hade genomfört en simning med det vattenflödet som är nu, så hade alla simmat under timmen, och frågan är ju hur pass "riktigt" det är. Någon hade tagit tid på en stock som flöt längst strömmen och den gjorde simsträckan på 38 minuter. Ungefär som att ha en punkt-till-punkt-cykelbana som bara gick nedför. Om allting går som det ska så har jag i alla fall genomfört min 8:e IM på söndag. I allra bästa fall sub-9. Och då behöver jag ju inte berätta för någon att det var utan simning.

Wednesday, September 26, 2018

Lite om den kommande tävlingen i Chattanooga

Ironman Chattanooga är väl vald med ganska stor omsorg. Ni som känner mig lite vet ju att jag inte direkt är typen som chansar och hoppas på det bästa. Normalt sett försöker jag i alla fall vara lite mer genomtänkt än så. De huvudsakliga anledningarna till att jag valt Chattanooga och en extra satsning som låtsas-PRO i år är bland annat:
  • Jag är i år yngst i min nya åldersklass 45-49, vilket är en ganska stor skillnad mot att vara äldst i 40-44.
  • Simningen är snabb och nedströms och sålunda borde jag inte tappa lika mycket på simningen som jag kanske normalt sett gör.
  • Cykelbanan är lång (drygt 186 km lång) och har en rullande profil som borde passa mig. Jag tror att jag är snäppet bättre på att trycka på över krön och vila lite nedför än att ligga och nöta exakt jämna watt.
  • Tävlingen gäller kval till Kona 2019, och efter som Kona 2018 går av stapeln om 2 veckor kommer liksom redan de snabbaste att ha kvalat och kommer inte att köra Chattanooga.
  • Kvaltiderna för 45-49 de senaste åren ligger absolut inom räckhåll för mig. 45-49 har normalt sett haft 4-5 platser och tider på strax över 10 timmar har räckt för kval. Sub-10 ska absolut inte vara någon omöjlighet för mig bara jag får till det där loppet som jag vet att jag kan göra.
Sen finns det väl ett par saker på minussidan också:
  • Tuff löpning som kan är lite mer kuperad än vad man hade kunnat önska (205 elaka höjdmeter).
  • Värmen och fuktigheten; temperaturer över 30 grader och väldigt hög luftfuktighet är inte alls möjligt, vilket jag normalt sett brukar ha lite svårt för (bortsett från senaste vändan i Thailand då)
Men den huvudsakligen målbilden är väldigt klar och tydlig; ta en plats till IM World Championship på Kona/Hawaii 2019. Och det här är nog egentligen första gången då jag verkligen känner att det ligger inom räckhåll. Kanske att jag hade någon liten förhoppning inför Lake Placid, men den var nog väldigt liten egentligen. Men om vi ska ta det gren för gren då.

Ross Landing - finns säkert någon historisk betydelse här
Simningen
Nedströms i Tennessee River. Snacket de senaste dagarna har främst rört vattenflödet och temperaturen. Med tanke på regnandet de senaste dagarna och Florence spås vattenflödet vara stort. Kanske så stort att det kan vara aktuellt att ställa in simningen. Men det är nog mest bara rykten. Temperaturen är just nu så pass hög att det inte kommer att vara aktuellt med våtdräkt om man vill tävla om AG-priser och Kona-slots (mellan 24,5 och 28,8). Om temperaturen är under 24,5 kommer våtdräkt att vara tillåten, men det är inte särskilt troligt.

Med tanke på förhållanden och hur simningen står sig till andra IM:s så borde min simtid vara minst 10 minuter bättre än vad jag normalt sett gör. Jag tror att jag sticker ut hakan och säger att jag simmar på 55 minuter.


Cyklingen
Jag har ju faktiskt cyklat hela banan så där vet jag ju mer eller mindre exakt vad som väntar mig. Lite knixig första mil med några tighta svängar, lite backar och något vägarbete. Sen följer ett ganska snabbt avsnitt fram tills det att banan delar sig. Därefter en ganska långt parti med vad som verkligen kan kallas rullande bana; 500m nedför i 45 km/h följt av 500m uppför i 20 km/h. Och en del slakmotor också. Precis som i Boulder är det lite lurigt eftersom det inte alltid går att läsa av terrängen för att konstatera om det går lite uppför eller lite nedför. Strax innan banan vänder norrut igen så kommer en ganska lång slakmota följt av en stå-upp-och-trampa-backe. Norrut kändes det lite mer lättcyklat och lite mer möjlighet att få ett bra flyt. Några avsnitt med lite dåligt väglag.

Banan är 186 km lång och innehåller knappt 1000 höjdmeter så det borde vara en hyfsat snabb bana. En relevant plan i Best Bike Split ger mig 5:09 på cyklingen och ser man till snittwatt och ansträngning är det i paritet med vad jag gjorde i Österrike och Kalmar senast.


Löpningen
Och så löpningen då... Ni vet den där lilla bagatellen som jag aldrig riktigt fått till förut. Och det är ju liksom det som är nyckeln till det hela. Ingen kramp, inga magsmärtor och pannben. Banan i Chattanooga är inte helt trivial. 2-varvsbanan där första halvan är mer eller mindre platt och andra halvan innehåller en del långa sega saker och några spikar. Min och KJ:s plan är att verkligen hålla koll på watt och att inte låta pulsen sticka för mycket. Speciellt viktigt under halvan med backarna och att där inte bli stressad över att det går långsamt uppåt så länge som jag håller mina målwatt.

Sen ska jag ju inte få kramp heller. Nyckeln till det är dels att ta det lugnt i backar, att få i mig ännu mer vätska och salt under cyklingen och att jag helt enkelt ska vara bättre förberedd nu. Jag skulle vilja säga 3:30 på löpningen men är lite defensiv och säger 3:40. Jag vet ju att det är fullständigt rimligt med den formen jag är i.

Växlingstiderna verkar ligga på mellan 6 till 10 minuter sammanlagt så jag säger väl 8 minuter där. Då får vi 0:55+5:09+3:40+0:08 som ger en sluttid på 9:52. Vilket borde räcka... Nu ska det bara göras också.

Slutligen kan jag väl nämna att jag har åkt på något lättare i förkylningsväg. Lite tjock i halsen och småsnuvig. Hoppas mest på att det bara ska vara någon liten sak och preppar mig just nu med amerikanska dunderpiller. Det andra orosmomentet just nu är väl att det regnar väldigt mycket och att prognosen för söndagen är högst föränderlig. Jag har i princip två önskemål; inte för varmt och helst inget regn under cyklingen. Annars är det bara att köra.

Monday, September 24, 2018

En första titt på Chattanooga

Då har jag varit på plats i Chattanooga, Tennessee, i ett par dagar. Och kan väl konstatera att det än så länge inte känns ett dugg bra. Jag kom i fredags kväll, har hunnit träna/toppa i två dagar och har nu en vecka kvar till tävling. Låt oss beta av sakerna i tur och ordning.

Resan och det nya boendet
Eftersom flyget från Denver gick redan kl 8:09 var jag tvungen att gå upp ohemult tidigt för att hinna med 4:37-bussen från Boulder till flygplatsen. Gick upp 3:45 och beställde en Uber (för att ta mig till busstationen) och allt såg bra ut. Problemet var bara att helt plötsligt så stod min bil stilla och inget hände. En av sakerna som kanske inte är så bra med Uber är väl att det inte går att ange att jag har bråttom någonstans eller en tid att passa. Började få lite lätt panik och till slut var jag tvungen att göra det som jag helst inte ville göra; att nyttja Sashas erbjudande om att väcka honom om det skulle bli något strul. Nåväl, han verkade inte ett dugg sur och skjutsande mig snabbt och snärtigt ner till busstationen där jag kunde hoppa på flygbussen med några minuter tillgodo.

Vid incheckningen blev det som befarat, $175 för att flyga med cykel och en incheckad väska. Dyrare än vad flygbiljetten i sig kostade. Först bar det av till Charlotte i North Carolina; en resa på 3 timmar där jag dessutom tappade 2 timmar i tidsskillnad. 2 timmar på flygplatsen och sen en dryg timmes flygning till Chattanooga. Och så hade hela dagen gått. I Charlotte hade jag faktiskt sett min cykel lastas ombord på planet så jag var liksom aldrig riktigt orolig när den aldrig dök upp på bagageutlämningen på Chattanoogas flygplats. Däremot fanns det inte en enda människa att fråga (liten flygplats). Så jag fick gå tillbaka till incheckningsdiskarna där jag i alla fall hittade någon som jobbade där. "Is it a bike?", frågade hon. "You look like a guy who could use a bike". Och så var vi återförenade igen, jag och min cykel.

Strax innan landningen i Charlotte noterade jag det här stället. Borde vara någon av nationalparkerna mellan Nashville och Charlotte. Såg i alla fall väldigt inbjudande ut så här uppifrån.
Borta vid jetmotorn är min cykelväska på väg in i flygplanet. Lättnad!

Kollade UberXL (för att vara säker på att cykeln skulle komma med) vilket skulle kosta runt $40 enligt appen. Tyckte att det verkade alldeles för dyrt och bestämde mig för att chansa på en taxi istället. Taxiresan kostade $20 så uppenbarligen var det ett korrekt val. Och boendet då... beskrivs väl bäst som "charmigt". En egen liten lägenhet i ett mindre hus, ser inte mycket ut för världen utifrån. Eller inifrån för den delen. Slitet, lutar lite hur som helst, men hyfsat rent och städat och det mesta man behöver finns. Utom möjligtvis en skärbräda. Inga tvättmöjligheter heller för den delen, men det visste jag ju redan. Incheckning via nyckelbox så jag behövde inte bry mig om att kommunicera runt tider och sånt. Enda egentliga minuset är väl att det är en väldigt lång och brant backe för att komma upp till lägenheten. Hela Chattanooga är för övrigt kanske kuperat. Men, ett klart prisvärt boende. Försett med AC dessutom.

Cykeln
Ja, så var det ju det här med TSA (Transportation Security Administration) och deras totala jäkla oförmåga att att förstå att folk faktiskt bryr sig om sina ägodelar och kanske till och med vill att andra människor ska vara lite försiktiga ibland. När det ibland slinker igenom virala videor på hur bagagehanterare på flygplatser hanterar andra människors väskor, eller hur logistikföretag hanterar andra människors paket, blir jag lika förvånad varje gång. Individer som liksom jobbar i ett typ serviceyrke men har noll respekt för det som de jobbar med. Ungefär som om att en kirurg bara "Äh, jag sket i att sy ihop operationssåret för jag va så jäkla sugen på en cigg. Sa du förresten blindtarm? Plockade nog bort en njure när jag tänker efter. Skit samma...".

Men, givetvis #inteallaTSAtjänstemän. I bland går det bra och i bland inte. Mellan Chicago och Denver gick det bra. Alla delar i väskan låg kvar på i princip samma sätt som när jag hade packat den och snäpplåsen var säkrade med nya buntband. Så blev det inte när jag flög från Denver. De klåparna som då kollade väskan (för uppenbarligen måste man i USA öppna alla cykelväskor och gå igenom manuellt. En vanlig screening som i resten av världen är tydligen inte tillräckligt) gjorde helt sonika enligt följande: öppnade väskan, plockade bort alla delar (utan själva ramen) och hällde ut allt ur sitt emballage (några påsar, verktygsflaska, m.m.). Sen har de rafsat ihop allting och tryckt ned det så gott det går i påsarna. Det som de inte fått ner har de sedan slängt ner i väskan och tryckt ihop. De lösa sakerna (bland annat en sats med sexkantnycklar) har då sen åkt runt i väskan när den har hanterats och orsakat lackskador på diverse ställen. De hade inte säkrat upp styret ordentligt eller lagt tillbaka handduken som jag använt för att skydda ramen, vilket dels orsakade lackskador samt förstörde bromsvajern till frambromsen. Bakhjulet (som sitter fast i själva väskan) hade de ryckt så pass mycket i att bodyn hade åkt ut...

Alltså den här backen när man handlat en massa och bara ska gå den korta vägen hem...
Walnut Street Brigde - lutar betydligt mer än vad man tror och här ska vi springa 2 gånger på söndag.
Toppen på bron som onekligen passar väl in i en stad som ska vara lite hipster och charmig

Mycket förtvivlan och gogglande efter cykelaffärer när jag upptäcker detta på fredag kväll. Genom lite research och hjälp och tips från den lokala IM Chattanooga-gruppen hittar jag ett alternativ som ligger ett par km från min lägenhet och som faktiskt öppnar redan kl 8:30 på lördagen: Suck Creek Cycle. Av hemsidan att döma såg det mest som ett ställe för MTB, men å andra sidan verkade det också som om de kunde det här med cyklar i största allmänhet. Så vid 8:30 spände jag upp ramen på min axelremsväska, tog bakhjulet i handen och började promenera i den 28-gradiga värmen. Det tog sin lilla tid och jag var helt genomsvettig när jag kom fram, men det visade ju sig att det var värt det. Mike (ägaren till affären) tog sig an mina problem direkt, fixade allt på ca 30 minuter och erbjöd sig sen att skjutsa tillbaka mig till lägenheten. Tack för att det finns sådana människor i världen. Jag kom hem med en fixad cykel, 3 st CO2-patroner, en extra slag och $45 fattigare. Så värt det. Hade sen inte några större problem med att få ihop resterande delar på cykeln och kunde därefter komma ut på mitt cykelpass.

Och angående fortsatt hantering av skadorna? Tja, till American Airlines måste man anmäla skada inom 24 timmar för att de ska hantera det. Om man misstänker att det är TSA som orsakat skadan så ska den anmälas till dem via ett 4-sidigt formulär som sen kan ta upp till 6 månader att hantera. Måste väl först ta reda på vad det kostar att lackera om en ram. Vilket jag väl kanske egentligen inte vill göra med tanke på vad det är för typ av ram.

Här ser man lite mer av hur platt det INTE är i Chattanooga. Det är alltså uppifrån backen till min lägenhet och sen Walnut Street Bridge uppför.
Market Street Bridge och Ross Landing bakom den - det är alltså där vi kommer att komma upp efter simningen.
Mike Skiles fixar min kära Pinarello
Träningen
Så till slut kom jag ju iväg på mitt cykelpass på lördagen. Tanken var att köra ett varv på IM-banan. Men eftersom det är nästan 17 km ut till där varvningen sker blev det en tur på över 11 mil. Det var rejält varmt och fuktigt. Så där att fartvinden in svalkar. Stora delar kändes det nästan som om att cykla i Thailand faktiskt. Jag kände inte att jag svettades så mycket (annat än att det droppande från pannan), men när jag kollade dräkten såg jag ju att den var alldeles saltig. Tog ett kort stopp i Chickamauga och klämde en stor slush och en cola. Benen kändes väl hyfsat pigga, men inte mycket mer än så. Den enda egentliga skillnaden som jag märkte mot Boulder var att jag återhämtade mig lite snabbare om jag tryckt på t.ex. över ett krön. Det var i alla fall bra att få testa hela banan och veta vad som väntar. Jag lärde mig att första (och sista) milen genom stan är lite småknixig, att första delen av loopen verkligen är definitionen på rullande bana och att det jobbigaste stigningen kommer vid vändningen med en lång slakmota följt av en stående klättring. Noterade också att asfalten var riktigt dålig med hål och bulor på vissa ställen och hoppas verkligen att det märks ut ordentligt på tävlingsdagen. Men det borde gå att cykla den här banan hyfsat fort ändå.

Efter cyklingen var det dags för en kort löptur av cykeln, typ 15 minuter. Och då kändes verkligen allt som skit. På riktigt. Ingen kräm i benen, pulsen stack och det var liksom jobbigt att springa nedför. Fick kämpa för att hålla igång i 13 minuter. Misströstade, käkade mat och la mig sen och sov i 12 timmar!

Söndagen var om möjligt ännu varmare med temperatur upp mot 35 grader. Hade en timmes löpning på schemat med 4x1 km i zon 3 inlagt. Sprang längst floden och tävlingsbanan och kände mig i alla fall lite piggare i benen. Noterade dock att så fort pulsen stack över 160 under ett lite längre tag så mer eller mindre tog jag slut. Men en liten bättring tyckte jag nig nog kunna notera. Hade 30 minuters simning som jag hade tänkt klara av i floden, men blev avrådd av den lokala gruppen med anledning av båttrafik, inte simma ensam och allt sånt. Hann då inte heller iväg till poolen som stängde redan vid 17:00. Ska försöka få till det idag (måndag) istället.

Sen vet jag ju att jag är nedtränad, det finns värme att anpassa sig till (första löppassen i Thailand känns också som skit) och att kroppen också behöver anpassa sig till att komma ner ifrån hög höjd. Så jag ska ha tålamod och allt sånt och lite på att kroppen kommer att fungera som allra bäst på söndag. Jag vet ju det, men ändå känns det knepigt. Men, det ska nog bli bra!

Nästa gång tänkte jag nog berätta lite mer om själva tävlingen och mina tänkte förutsättningar för den. Stay tuned!

Här är bryggan som vi kommer att hoppa ner i floden från på söndag
Vy från startbryggan utöver den strömmande floden och längst simbanan. Lookout Mountain i bakgrunden.

Thursday, September 20, 2018

Dags att lämna Boulder

Som sagt var, tiden går tydligen fort när man har kul. Mina 17 dagar i Boulder lider mot sitt slut och idag (torsdag) måste jag tyvärr packa. Jag ska inte tråka ut er med att fortsätta att strö positiva omdömen om Boulder omkring mig utan konstaterar mest helt sonika att det varit skitbra. Har ni någon gång möjlighet, åk hit. Antingen för att träna i en oerhört inspirerande miljö (vilket jag gjort) eller för att njuta av berg, natur och fantastiska omgivningen (vilket jag skulle ha velat gjort mer av).

Träningen har väl gått mer eller mindre enligt plan. Jag har gjort en ordentlig volymperiod utan att bränna mig allt för mycket (tror jag) och de senaste dagarna nu har jag trappat ner ordentligt och börjat med formtoppningen. Just nu i form av relativt korta pass i zon 2 och i nästa vecka lite mer specifika toppningspass; korta med lite intensitet i. Undantaget blir väl att jag på lördag kommer att försöka cykla ett varv på cykelbanan vilket torde vara ett lugnt pass på 3-3:30 timme.

Och på fredag bär  det som sagt var av till Chattanooga. Jag checkar ut från Sasha, tar mig till flygplatsen i Denver och flyger sen till CN via Chatlotte. Tappar 2 timmar på vägen och har 2½ timme väntan i Charlotte så det blir tidsmässigt en ganska lång resa. Håll tummarna för att min cykel kommer med och för att allt klaffar med min Airbnb-bokning. Kommer initialt att bo i en liten lägenhet på gångavstånd till centrum och IM-området. När Anna och Valencia kommer blir det hotell istället. Trots att jag började kolla i januari så fanns det inte några bra Airbnb-alternativ för hela perioden så det fick tyvärr bli hotell istället.

Tänkte avsluta dagens inlägg med lite bilder från veckorna som gått.

Stilstudie 1
Middle Saint Vrain Creek - vattnet smakade gott, men enligt Sasha var det tydligen inte helt rekommenderat att dricka...
Utsikt från Masonville - röda klippor är bra grejer!
Rekreationssjö och reservoar utanför Fort Collins
En icke namngiven triathlet återhämtar sig med god litteratur, god glass och automatiska massageboots.
Punktering. Min första i år och den orsakades av en liten liten tagg från nån buske...
Lookout Road - vy ner mot Boulder och Boulder Reservoir. Bra fart med lite vind i ryggen härifrån
Kvällshimmel ovanför Boulder Downtown
Ytterligare en stilstudie
Rapha i Boulder. Hade jag faktiskt ingen aning om. Gott men dyrt kaffe.

Slutligen; börjar bli jäkligt taggad på det här med att tävla snart. Träningen är mer eller mindre klar. Planen är klar. Nu ska den bara utföras också. Men mer om det senare...

Så här blir det!

Saturday, September 15, 2018

Tiden flyger - bara 7 dagar kvar nu

Så, har nu spenderat 10 dagar här i Boulder och har väl äntligen börjat fatta vad det här handlar om. Eller rättare sagt så har min kropp fattat vad det handlar om när det gäller höjd och tidsskillnad. Efter min första knappa vecka var den nog ganska förvirrad, men den senaste tiden tycker jag att det verkligen går bättre och bättre dag för dag. Efter den där katastrofala löpningen förra söndagen tog jag en vilodag på måndagen och efter det har det blivit bättre och bättre. Visst är watten på cykeln fortfarande löjligt låga, men det är ju helt i sin ordning har jag lärt mig nu. Upp till 15% mindre på den höjden vi är nu tydligen. Pulsen är fortfarande högre vid löpning och det känns fortfarande nödvändigt att andas 2-takt vid simningen men det blir som sagt var märkbart bättre.

2820 meter över havet. Så högt upp har jag aldrig cyklat förut.
Annars måste jag säga att jag verkligen kommit in i en träningslunk. Somnar ovaggad runt 22 på kvällen. Vaknar strax innan klockan ringer vid 7 (alltså typ 3 timmars mer sömn än vad jag normalt sett sover hemma). Käkar frukost och beger mig ut på dagens första träningspass. Duschar, fixar utrustningen och äter lunch. Sen lite Netflix eller lite jobb. Sover middag en kortis och beger mig därefter ut på dagens andra pass. Lagar lite mat och äter oftast tillsammans med Sasha och Donna. Somnar. Och den stora skillnaden mot livet hemma är väl just den där delen med sömn och med att slappa. Det är ju liksom den tiden som man ägnar åt att jobba, träffa familjen och att göra allt sånt som man måste hemma. Sen inser jag ju också även att det här blir enformigt efter ett tag. Träningen blir ju som ett slags jobb också och det krävs nog speciella individer för att orka med det vecka efter vecka, månad efter månad och år efter år.

Boulder som sådant överträffar i alla fall min förväntningar. Även om de var högt ställda redan från början så måste jag nog säga att det är bättre än så. Naturen är fantastisk, människorna är trevliga och välkomnande, jag känner mig säker överallt (såväl på gatan i stan som på vägarna utanför) och det finns fantastiska möjligheter till träning. Jag har inte hunnit utforska allt för mycket av stadskärnan eller andra "måsten" ännu men hoppas på att hinna med lite mer nästa vecka när jag trappar ner på träningen.

Ett av de fåtal tillfällen under klättringen som jag log
St Vrain Drive - riktigt coolt att leta sig upp genom kanjonen.


Och på tal om träningen så känns det som sagt var som om jag börjar acklimatisera mig. Har nu en tuff helg framför mig och efter det börjar nedtrappningen och formtoppningen mot Chattanooga. Det ska bli klart intressant att se hur en "riktig" toppning med träningspass och extra mycket vila kan ge. Och givetvis också hur det blir att komma ner på normal höjd igen och se om de extra röda blodkropparna ger något. Jag kan ju i efterhand inte komma och säga att jag inte gett mig chansen att prestera bra i Chattanooga i alla fall.

Friktionerna sen senast har väl annars huvudsakligen bestått av utrustningsproblem. I tisdags hade jag en 3-timmars cykeltur med några intervaller inlagda. Jag valde att förlägga den på en relativt kuperad runda och få mig lite berg till livs också. Cyklade först norrut till Lyons och därefter västerut och upp i bergen via Raymond och Hidden Lake till Ward, ca 2800 meter över havet. Det var fantastisk natur och riktigt vackert, men också lite jobbigare än vad jag räknat med. Men återigen, FTP och siffror som gäller nere vid havsnivå funkar inte på riktigt samma sätt här. Väl framme i Ward såg jag därför verkligen fram emot nästan 3 mil utför. Precis efter Ward är det ganska brant och jag känner direkt att det är något som hugger i bakhjulet när jag bromsar. Stannar och upptäcker till min stora fasa ett en del av bromsytan på fälgen på ena sidan på bakhjulet buktar ut. Ganska mycket också. Börjar fundera på vad fasen jag ska göra nu men har liksom inte något annat alternativ än att försöka ta mig ner. Justerar vänster bromskloss bak så att den inte tar emot och lättar dessutom lite på trycket i bakhjulet. Det jag egentligen är mest orolig för är ju att jag ska punktera bakhjulet och få däckexplosion. Eftersom jag inte heller kan bromsa ordentligt med bakhjulet så blir ju frambromsen ganska hårt utsatt när det börjar gå fort. Och utan full bromsförmåga vågar jag ju givetvis inte heller släppa på speciellt mycket utför vilket gör de 3 sköna milen till något ganska jobbigt.

Från torsdagens cykeltur; den stora till vänster är femfaldig världsmästare i triathlon på 90-talet och den lilla till höger är trefaldig IM-vinnare. Klart bra sparringsällskap på intervallerna. Simon Lessing och Danielle Mack.
Den typen av skada som uppstått är nog normalt sett något som kan hända om man nyper till för hårt på väldigt varma fälgar. Problemet i det här fallet var ju dock att det hände nästa direkt efter det att jag lämnat Ward; alltså innan fälgarna egentligen fått någon chans att bli varma. Å andra sidan har jag använt hjulen i över 4 år och det kanske inte är det finaste märket heller så det kan ju också röra sig om ett normalt slitage. Jag lyckades till slut ta mig hem och när jag undersökte hjulet så konstaterade jag att det kändes som en spricka i bromsytan på fälgen och att det med största sannolikhet inte var något att göra något åt saken. Sasha skjutsade iväg mig till en lokal cykelaffär (som skulle kunna stå till tjänst med "The Special Sasha Discount") där vi konstaterade samma sak. Så det var bara att ta fram kortet och köpa ett nytt bakhjul.

När jag sedan cyklade dagen efter så konstaterade jag att även framhjulet högg lite (något som jag iofs känt tidigare men mest trott att det rört sig om feljusterade bromsar). När jag undersökte det närmre när jag kom hem upptäckte jag att även där så hade bromsytan börjat bukta lite på några ställen. Jag är inte den som normalt sett chansar när det gäller sådana saker så det var liksom bara att ta det säkra före det osäkra och bege till till cykelaffären och införskaffa även ett nytt framhjul. Så nu är min Pinarello bestyckad med ett par Zipp 404 Firecrest för all-around-bruk. Ser väl bra ut, Zipp är ett bra märke och allt. Men jag hade väl inte riktigt räknat med att behöva göra den investeringen nu och jag är inte heller riktigt killen som gillar att åka till en affär och bara köpa. Men den här gången hade jag tyvärr inte så mycket att välja på. Bara att cykla och vara glad.

Ett något mer stealthigare hjulval.