Lite Swimrun i Västerås och lite Ö-till-ö-ångest

I måndags var jag på gränsen till deprimerad. Jag följde delar av livesändningen från Ö-till-ö och ville så enormt gärna vara med. Ju jobbigare förhållandena beskrevs vara, desto mer ville jag verkligen vara med och tackla utmaningen. Och jag var verkligen djupt avundsjuk på de som fick chansen. Det gör mig verkligen ont att jag förmodligen aldrig kommer att få vara med och köra Ö-till-ö; kombinationen av otur i lotterier och en förmodad oförmåga att kvala på riktigt ställer liksom till det.

Visst skulle det kunna vara trevligt att få köra en sådan tävling i strålande solsken och platt hav, men någonstans sporrar överjävliga förhållanden mig ännu mer. 1000 Lakes förra året är det värsta jag upplevt i köldväg och det kanske inte är något jag strävar efter. Jag tror dock inte att årets Ö-till-ö riktigt kom upp i den köldmisären även om det var en del lag som bröt pga. kyla. De brutala simningarna hade däremot varit en dröm att få genomföra!

Jag fick nöja mig med en Swimrun i Västerås med Anna istället. Det kan knappast beskrivas som episkt, men däremot som en väldigt trevlig sak att få göra med sin fru. Anna hoppade ju in som stand-in för Valencia i Borås Swimrun (kanske årets mest överraskande infall) och det gav tydligen mersmak. Västerås var ömsom sol, ömsom regn och 100% trevligt. Ca 15 km löpning och 3 km simning i relativt snällt och varmt Mälarvatten klarades av med bravur. Placering 10 av 42 i mixed-klassen måste väl ändå anses vara helt okej. Får se om jag får med henne på Utö Swimrun eller Stockholm Swimrun nästa år.

Klassisk Swimrun-bild

Alla på den här bilden vann vi över.

Definitivt lite för flack catch...

Kan vara vi. Eller inte...

Ständigt denna klocka.

Måste nog lära Anna att dra badmössan lite längre ner.

Lycka!

Helt oförhappandes blev det en tripp till Tjörn också [RR]

I onsdags förra veckan plockade jag upp telefonen för att skicka iväg en fråga till Peter om vi inte borde socialcykla och fika lite i helgen. Jag hann dock inte skicka iväg mitt meddelande innan följande konversation utspelade sig:

Vi kom båda fram till att det var en jättedum idé. Jag hörde efter med min fru och hon tyckte också att det lät som en jättedum idé. Så jag beslutade mig för att köra. Grundtanken var väl liksom att ge mig själv en ny chans till en vettig säsongsavslutning efter det att inte allt funkade i Kalmar. Jag har ju trots allt kört Tjörn 2015 och 2016 och kommit därifrån med väldig positiva minnen. Då körde jag ju dock utan en IM i benen veckan innan.

Peters föräldrar bor i Skärhamn och via lite lokala kontakter fixades startplatser. Så med boende och startplats det var bara att köra ner till Tjörn och tävla lite. Jag hann med 30 minuter löpning (3x1000) och 20 minuter simning som formtoppning. Det är ju liksom inte så att man tränar överdrivet mycket veckan efter Kalmar. Väderleksprognoserna inför tävlingsdagen sa ”nästan vindstilla”, men som alla vet blåser det alltid på Tjörn (sydvästlig vind i 9 fall av 10) så det var givetvis bara ljug.

På tävlingsmorgonen var det småkyligt och blåsigt. Inte så blåsigt att det kändes oroligt med disc, men tillräckligt för att fatta att det skulle blir sjukt jobbigt på samma ställen som det varit jobbigt tidigare år. Vattnet var inte direkt jättekallt, men inte supervarmt heller. Ryktet sa att det var mer eller mindre manetfritt. Bara att bita ihop och köra.

SWIM - 36:32
Det här året fick vi köra den bana som vi skulle ha kört förra året men som blev ändrad i sista sekund. Det betydde att alla ville ta den första högersvängen (runt hopptornet) så tight som möjligt och att det då blev väldigt trångt. Lite slag och sparkar senare började vi komma ifatt de första (sista) mastersdamerna och efter det att vi kom runt nästa udde såg jag den första gula bojen och påbörjade det långa benet ner mot hamnen. Här simmade jag med vågorna. Förstod att det gick en del sjö eftersom bojarna bara syntes om man sightade på toppen av vågen. Kände ett bra flyt och att jag simmade hyfsat rakt. Kände mig dock ganska ensam. Efter det att vi vänt 180 grader runt bojen vid gamla hamnen blevb det ganska stökig simning. En del verkade välja att hålla till höger i förhoppning att få lite lugnare vatten. Jag valde dock den raka vägen. Vet inte riktigt vad som var rätt. Såg 3 maneter under hela simningen, klart godkänt.

T1 - 1:58
Tittade på klockan när jag kom upp ur vattnet och såg 36-någonting. Nöjd med att i alla fall vara några minuter bättre är förra året. Tog en mugg för att skölja ur saltvattnet ur munnen och genomförde en i övrigt klanderfri växling. Eftersom vi anmält oss sent på ”restplatser” fick vi stå bland motionärerna och där var det väldigt lugnt och skönt just då.

I omkörningsfil. Foto: Nicklas Andersson

BIKE - 2:23:16
Som vanligt blåste det. Mina ben kändes dock pigga initialt och med tanke på den senaste tidens cykelform hade jag väl någon förhoppning om att kunna göra riktigt bra ifrån mig. Men det blev liksom aldrig något riktigt flyt i cyklingen. Efter första varvet låg jag dock på ca 37 i snitt och med 240W NP (betydligt tuffare än Kalmar alltså) och hade väl en förhoppning om att kunna komma nedåt 2:20 men tyvärr sprack det på andra varvet. Dels svarade inte benen riktigt när jag tryckte på och jag körde dessutom helt själv under långa perioder. Det hade ju inte varit helt fel att ha någon att ligga på lagligt avstånd bakom på motvindssträckorna. Nu var det nog snarare jag som drog ett tåg där.

Rent siffermässigt ligger faktiskt den här cyklingen i exakt paritet med de 3 halvor jag gjort tidigare under året (Cannes 235W NP, Borås 234W NP och Tjörn 235W NP). Och med tanke på förra veckans IM ska jag nog absolut vara nöjd med cyklingen. Känslan var dock att jag inte fick ut det som jag ville. Trots det var tiden ca 1½ minut bättre än förra året.

T2 - 1:09
Även denna växling i princip klinisk. I motionärsdelen av växlingsområdet var det bara Peters cykel som var på plats. Skippade strumporna som låg där och såg inbjudande ut. Fick väl lida för det efter tävlingen...

This is the man that races five times a week and twice during weekends - our own Race Addict, Mattias Krantz 🇸🇪🏆 @mattiaskrantz #tjörntriathlon #bigswedes #nelkerstt #terribletuesdaystriathlon

Ett inlägg delat av Terrible Tuesdays Triathlon (@terrible_tuesdays_triathlon) Aug 26, 2017 kl. 5:25 PDT

RUN - 1:35:06
Såg inte fram emot löpningen under slutdelen av cyklingen. Alls. Hade ganska många negativa tankar i huvudet och steget kändes tungt. Blev dock uppmuntrad av Peter som ropade "Du ser ut som skit" när vi möttes på den dubbelriktade löpbanan. Blev upphunnen av Åsa Lundström och sprang med henne någon km innan jag insåg att det gick för fort. Bestämde mig nu för att i alla fall hålla mig löpande de första två varven (av 4) så kunde jag få ge upp efter det.

På väg ut på det 3:e varvet så tittade jag klockan och blev lite konfunderad. Den stod på 3:48. Och även om man brukar vara lite mosig i skallen så kunde jag räkna ut att jag borde slå förra årets tid om jag bara gjorde sista två varven under 50 minuter. Vilket borde vara görligt om jag bara höll mig springande och inte exploderade totalt. Så jag fortsatte springa. Slog dessutom över klockan på totaltiden och sprang bara mot den i stället.

Det var skitjobbigt. Kroppen fullkomligt skrek åt mig att lägga av och jag var väldigt orolig för att stumna totalt. Med två km kvar kom det upp en tjej (med stafett-nummerlapp) jämsides, tittade på mina armband och sa: "Nu är det snart slut va?". "Ja, det stämmer ju. Häng på!", sa jag och ökade farten. Efter någon km hörde jag henne inte bakom mig, men så kom ett flåsade tillbaka. Vände huvudet bakåt och fick till min förvåning syn på Sara A från TT. "Bra! Nu tar vi det sista", ropade jag och tog i ännu mer. Ända fram till mål!

TOTALT: 4:37:58 - 8 (av 27 i 40-44), 51 (av ca 320 män totalt)
Sara hade startat 2 minuter innan mig så jag fick inte tjejstryk av henne i alla fall. Däremot blev hon 5:e bästa dam i tävlingen och vinnare i 35-39. Och Peter, den lilla råttan  den härliga killen , gick och gjorde 4:32:58 och kom 3:a i 35-39. Så uppenbarligen hade vi inte tagit ut oss tillräckligt i Kalmar. Själv var jag ju ca 1½ bättre än förra året totalt, men sämre placeringsmässigt (5:a förra året).

Så sjukt nöjd över att jag åkte dit ändå. Gör inte något perfekt race på något sätt, men lyckas ändå klämma till med min bästa tid på distansen någonsin. Och framförallt göra en mental comeback. Och det trots att det bara var en vecka efter löphaveriet i Kalmar. Det måste ju betyda att det finns något att hämta i min arma kropp och att det trots alla motgångar faktiskt går lite åt rätt håll.

Nu blir det säsongsvila! I alla fall till nästa helg.

Bra häng i målområdet igår. ✌️️😎#terribletuesdaystriathlon #nelkerstt #tensontjörntriathlon

Ett inlägg delat av Sara Andersson (@sarands) Aug 27, 2017 kl. 3:46 PDT

Taper time

Mindre än en vecka kvar till Kalmar nu. Även om jag är osäker på löpningen och om ryggen ska hålla för en riktig tävling så måste jag säga att jag längtar något enormt för att se om det här med pace, återhållsamhet i början av löpet, pannben i slutet och allt sånt äntligen har fastnat. Ni vet allt det där som är så oerhört enkelt i teorin, men uppenbart så krångligt i verkligheten att till och med proffsen ställer till det för sig gång efter annan.

Men det är väl också det som är en del av den stora charmen med långdistanstriathlon; det är inte bara din fysiska förmåga den aktuella dagen som gäller, utan även in förmåga att få ut det bästa av den fysiska förmågan. Vilket då gör att du kan spöa folk som egentligen är bättre än du om du utnyttjar dina resurser på ett bättre sätt. Och det där perfekta loppet, det existerar nog knappt. För det finns alltid detaljer som går att göra bättre.

Jag tävlade en sväng i Halland under semestern. En sprint i Simlångdalen - Åhlatriaden. En icke godkänd simning, dagens bästa cykeltid och godkänd och väldigt kuperad löpning blev resultatet. Skitkul att få tävla!

Jag siktar inte nödvändigtvis på att göra ett perfekt lopp i Kalmar, men jag tänker givetvis göra mitt bästa för att göra ett bra lopp. Som äldst i M40-44 och med mina normala begränsningar i åtanke kommer inte ens ett perfekt lopp i Kalmar ge mig en biljett till Kona. Så mitt perfekta lopp sparar jag nog helst till Chattanooga nästa år (mer om det senare).

Så vad tror jag om Kalmar då, nu så här lite senare än mina förra positiva tankar? Simningen har väl kanske artat sig lite de senaste veckorna och känner mig lite mer komfortabel. Kommer nog att försöka ställa mig hyfsat långt fram i typ 1:05-1:10-fållan och sen hoppas på att komma in i ett bra flyt och runt 1:10. Cyklingen fortsätter kännas positiv och jag kommer att sikta på drygt 200W i snitt vilket enligt Best Bike Split bör ge mig en tid på nedåt 5 timmar (med nuvarande väderleksprognos). Löpningen är ju den okända faktorn. Jag har nu sprungit 60 minuter utan problem och med bra IM-fart och låg puls. Om benen känns bra efter cyklingen kommer jag i alla fall att ge mig ut i ett 5:10-tempo och så får vi se hur långt det funkar. Växlingarna i Kalmar är snabba eftersom växlingsområdet är kompakt och transportsträckorna minimala. Tror att det är rimligt att tro på runt 6 minuter sammanlagt.

Håller planen ovan så kommer jag in under 10 timmar och det skulle ju verkligen vara en dröm. Speciellt med tanke på hur den den här skitsäsongen sett ut hittills.

På torsdag morgon bär det av till Kalmar!

Målgång uppför är alltid lika kul...

15 dagar senare - om en rehab

Operationen verkar ju ha varit lyckad i alla fall. Mitt stora orosmoment var snarare hur pass lång rehab det skulle bli efteråt. Den gode Friel har väl trots allt vid något tillfälle nämnt något om att den viktigaste tiden innan en IM är träningen man gör ca 10-12 veckor innan. Och jag opererade mig just 10 veckor innan IM Klagenfurt.

Nu känns det dock som om rehaben har gått över all förväntan. Jag berättade ju tidigare att jag kunde börja köra igång med den ordinerade rehaben redan dagen efter operation och att jag inte hade några problem med att jobba efter en dag hemma. På söndagen, alltså 5 dagar efter operationen så vågade jag mig på att i lugn och sakta mak cykla in till stan för en lång brunch. Och till min stora glädje gick det ju alldeles utmärkt. Aldrig har 12 km (2x6) cykling i 18 km/h känts så tillfredsställande (om det inte handlat om att klättra Sa Calobra eller något sånt).

Årets första riktiga landsvägstur i Sverige för mig. Bry er inte om den där skäggiga killen till vänster.

Av bara farten började jag cykla till jobbet efter det, 14 km och lite snabbare helt plötsligt. På onsdagen, 8 dagar efter operationen, vågade jag mig på mitt första löppass. Knapp 4 km som trots allt kändes väldigt lätta. Lite stelt i knät, men inte mer än så. Dagen efter ökade jag till 5 km som jag sprang med Valencia och fredagen sen blev det hela 7 km i ett 4:38 min/km-tempo.

Det lustiga var att jag faktiskt sprang 15-20 sekunder snabbare per km med samma upplevda ansträngning som innan operationen. Det kan givetvis bero på något så enkelt som att jag faktiskt vilat, men det kan ju också vara så att mitt löpsteg blivit bättre av att jag fått upp rörligheten i knät och att jag vågar slappna av i löpningen. Inga bakslag och ingen extra svullnad i knät. På fredagen testade jag också att köra ett rehabprogram på Power Plate hos Hälsopartners. En klart ovan men inte helt oäven upplevelse. Programmet på 20 minuter gjorde mig i alla fall rejält svettig trots de relativt enkla övningarna och det kändes i alla fall som om vibrationerna gav en extra dimension. Den rehaben kommer jag att fortsätta med då den känns ganska styrkeuppbyggande också. För det är ganska tydligt att jag förlorat en del styrka och balans i högerbenet under tiden som knät varit kasst.

Om man har cyklat i över tre timmar utan frukost är det okej att ta en kaffe och en croissant efteråt. Faktiskt!

Sen blev det cykling för hela slanten. Det var ju långhelg och vädret började bli lite roligt. För mig blev det 8 timmars cykel på 3 dagar som gick ifrån lugnt, lugnt med några intensiva inslag till temporunda med långa fartpartier. Kanske lite övermodigt, men allting kändes ju så pass bra. På måndagen kontaktade jag coach KJ och meddelade att jag nu ville köra på för fullt och strax därefter landade ett schema ner i inkorgen. Äntligen!

Ett inlägg delat av Mattias K (@mattiaskrantz) Apr 27, 2017 kl. 8:39 PDT

2:a maj körde jag igång igen med ett härligt 2x45@z3-pass på cykeln. Efter 3 dagar av underbar utomhus-cykling satte dock livet lite käppar i hjulen. Det fick bli ett förkortat sent trainer-pass istället. I går (onsdag) var det dags för en riktigt utmaning (för knät i alla fall) med KJ:s hårda intervaller: 15 min uppvärmning i Z2, 10x(500m @ z2 + 500m @ z4) och 15 min nedjogg i Z2. Och det gick ju klart över förväntan. Visst var jag lite stel i knät efteråt och lite stel i benen, men jag har ju faktiskt också hållit upp i några veckor så det skulle ju vara konstigt om det inte kändes lite. Det är ju trots allt 5 km i hög fart och 16 km sammanlagt.

Så nu kör vi på! Planen är att köra Hallsta Triathlon (olympisk) om drygt 3 veckor, Borås Triathlon (halv IM) om 5 veckor, Vätternrundan om 6 veckor och IM Austria om 8. Kommer ju att gå som en dans. Hoppas jag.

Lite mer om Swimrun och tävlingsglädje

Det har ju blivit lite tävlingar den här säsongen också. Typ 10 st (och ett par kvar) om jag räknar rätt. Inte fullt så många som den hektiska förra säsongen, vilket väl är typ klokt och så. Förvisso har jag ju faktiskt kört två  st fulldistanser, men så här i slutet på säsongen känner jag mig faktiskt ganska pigg ändå. Inte alls som i slutet på förra sommaren. Tror att det kan ha att göra med att jag t.ex. (tvärtemot vad många tror) tagit det ganska lugnt efter Lake Placid och verkligen unnat mig semester. Vet inte om jag kanske borde lära mig något av det?

Det kanske inte har undgått er att jag älskar att träna och att jag älskar att träna. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin stått på startlinjen med någon känsla av olust. Ett antal sådana känslor kan givetvis dyka under själva tävlingen. Men det är liksom en annan sak. Träningspass är inte alltid roliga. Ibland längtar jag, ibland är det med skräckblandad förtjusning (typ 8x1000m tröskel) och ibland bara för att det står i schemat. Men för det mesta tycker jag om dem och ser fram emot dem. Och oavsett vad känns det alltid enormt bra efteråt. Och någonstans tror jag väl att det är en grundförutsättning för att vilja hålla på med det här, speciellt när det gäller långdistans och att lägga ner så pass många timmar som jag emellanåt gör.

Tävlingar har normalt sett två utgångslägen för mig; antingen handlar det om att genomföra tävlingen på ett bättre sätt sätt än förra gången (som jag genomförde samma/liknande tävling eller distans) eller så handlar det helt enkelt om att klara av på ett vettigt sätt (som t.ex. min första Ironman eller så som det skulle vara att köra Norseman för första gången). I år har en "ny" känsla gjort entré; ren och skär glädje utan några större tankar på resultat. Alltså bara köra för att det är så fantastiskt kul, utan oro för att inte klara av/slutföra, bara ren njutning här och nu (där och då). Den extra kryddan i har varit att detta infunnit sig i lagtävlingar där jag alltså kunnat uppleva detta med andra.

Jag och Sofi - visst blir man lite extra snygg i badmössa?

Det första tillfället var Utö Swimun. Jag skrev om förutsättningarna här. Det visade sig, trots diskbråck på våren, IM Lanzarote veckan innan och 9-gradigt vatten bli en fantastisk upplevelse. Min partner Sofi och jag hade det verkligen kul och trevlig  hela dagen utan några som helst destruktiva energidippar eller mörka hål. Till råga på allt kom vi tids- och placeringsmässigt betydligt bättre till än vad vi hade vågat hoppas på. 39 km tuff terräng och 5,5km simning i 9-12-gradigt vatten har aldrig varit så kul. För Sofi var det hennes första långa tävling och för mig var det en väldigt härlig känsla att kunna hjälpa henne igenom den med en kropp som egentligen borde vara betydligt tröttare.

Två veckor senare var det dags för mig att ta mig an en ny partner; jag och Valencia körde Stockholm Swimrun Generation. Egentligen var ju Valencia för ung för denna, men jag hade ju fått dispens för att köra med henne. Vi hade tränat lite innan och ska jag vara helt ärlig var jag lite orolig för simningen då hon gnällt lite om kyla och annat. Dagarna innan kom jag på snilledraget att vi skulle köra med lina på simningen (jag och Sofi hade kört med lina hela loppet på Utö). Det blev alldeles perfekt. Jag kunde dra Valencia på simningen och simma på utan att känna någon oro för att tappa bort eller simma ifrån henne och samtidigt kände sig nog Valencia mycket tryggare också. Jag hade förberett V på att vi mycket väl skulle kunna komma sist (eftersom hon var absolut yngst) och hon hade accepterat det.

Team Valencia redo för start.

Synkad simning i Värtan

Generation och Sprint startade tillsammans och körde samma bana. Tävlingsdjävulen vaknade och Valencia satte av i ett hiskeligt tempo. Det är så extremt coolt att se när det händer; ungen har ett fantastiskt fint och naturligt löpsteg och en enorm vilja när det gäller. All tveksamhet om det skulle vara för långt (7 km löpning och 1 km simning) eller för kallt i vattnet (13 grader och en hel del vågor i Värtan) var som bortblåst. Valencia sprang, pekade på ryggar som vi skulle passera och manade på mig hela vägen. Till slut så spöade vi ett antal lag i Generationsklassen och dessutom ett antal "vuxen"-lag i sprintklassen. Både jag och Valencia var euforiska!

Valencia i täten under Ångaloppet Familj

För ett par veckor sedan var det dags för årets andra Swimrun med Valencia, Ångaloppet familj. Den här lite kortare, lite varmare, ingen "tävling" och dessutom utan möjlighet att köra med lina. Men icke för ty, det var tokkul igen! Valencia kanske sprang lite över sin förmåga under den första km, men "Man måste ju ha en bra position i fältet" som hon sa. Vi var snygga, duktiga och hade det roligt. Banan kanske var lite kort, men kul på så sätt att den faktiskt gick i samma terräng som den riktiga tävlingen gjorde. Jag kommer definitivt att försöka uppmuntra henne till att köra tävlingar med mig nästa år också.

Ett foto publicerat av Anna Cederstam Krantz (@annackrantz) Aug 13, 2016 kl. 2:27 PDT

I slutänden visade det ju sig vara så kul att köra med Sofi att vi faktiskt har anmält oss till Ö-till-ö 1000 Lakes i Tyskland i slutet av oktober. 33 km platt och snabb löpning och 10 km simning. Kommer att bli hur kul som helst!

Uppdatering från Lake Placid

Efter några dagars resande och lite äventyr i Lake George är vi på plats i Lake Placid. Vi har mött upp Jesper med familj och inkvarterat oss i lägenheten på McKinley Street. Boendet är väldigt centralt och bra (ca 500 m från växlingsområdet), dock är det verkligen inte glamoröst eller prisvärt. Men jag tror förvisso inte att det finns någon prisvärt boende i Lake Placid överhuvudtaget den här veckan. Priserna är minst de dubbla mot normalt under den här veckan.

Jag och Jesper cyklade i alla fall ett varv på LP:s cykelbana idag och det var en väldigt angenäm upplevelse. För det första var det en väldigt scenisk och vacker bana. Väldigt lummig, fina vägar och många partier längst åar och sjöar i gröna dalgångar. Asfalten var bra med ett fåtal undantag och inte några som helst tekniska partier. Framförallt var det två saker som vi noterade; dels att utförskörning mot Keene i princip kunde köras i aerobarsen och utan att röra bromsarna. Och dels att de där klättringarna som ser lite läskiga ut på höjdkurvan inte alls var speciellt läskiga i verkligheten. Både jag och Jesper väntade liksom på att den riktiga klättringen skulle börja, men det blev aldrig riktigt tufft.

Nu är jag ganska övertygad om att varje höjdmeter givetvis kommer att kännas på andra varvet, men ändock; de ca 1000 metrarna som vi betade av idag kändes väldigt beskedliga. Sen ska jag verkligen försöka med att inte få hybris och bränna mig på cyklingen... för det kommer att vara en lång dag och som det ser ut nu kommer löpningen att bli varm.

Löpbanan har inte inte rekat ännu, men kommer förmodligen att cykla ett varv på den i morgon eller på torsdag. I morgon bitti blir det test av simbanan.

Framför Mirror Lake

Lite blandade känslor från den gångna helgen

Den stora saken för min egen del var väl Väsby Duathlon, tillika SM/RM. M40-44 var riktigt tuff i år och inte ens med en toppad löpform hade jag haft någon chans på pallplats. Kanske att jag hade kunnat klara topp-5, men knappt. Nu fick jag väl ungefär de besked som jag hade förväntat mig; jag cyklar lika bra som resten av gubbsen i klassen, men jag springer några minuter för långsamt. Dessutom var jag sen in i växlingsområdet och fick en riktigt dålig plats med lång löpning med cykel (istället för kort löpning med cykel). Men, det var kul och som vanligt fruktansvärt jobbigt. Efter några 100 m är pulsen liksom på max och sen ska den vara kvar där en dryg timme.

Ett foto publicerat av Anna Cederstam Krantz (@annackrantz) Maj 1, 2016 kl. 6:33 PDT

Dottern tävlade också med betydligt större framgång än jag.

Det absolut roligaste med tävlingen var att jag äntligen fick spöa Matteo. Förra sommaren körde vi hela cupen tillsammans och i varje tävling var det samma mönster; Matteo simmade lite snabbare, jag cyklade om honom efter ungefär halva cyklingen och Matteo sprang sedan om mig runt 2/3-delar in på löpningen. Både jag och Matteo räknade givetvis med att det skulle bli på exakt samma sätt i Väsby. Och så blev det nästan. Med 500 meter kvar av löpningen tittade jag bakåt och noterade att Matteo var på gång, typ 50 m bakom, och jag beredde mig på att bli passerad på upploppet. Jag bestämde mig dock för att ge honom en riktigt match och gav verkligen järnet den sista biten. Jag känner och hör att han är riktigt nära under de sista 50 meterna, men aldrig riktigt hur nära och jag tittar inte heller bakåt. Men han kommer aldrig förbi; den där sista metern blir för lång. Inte ofta jag vinner en spurt, men nån gång ska väl vara den första. Jag slutar på en 10:e plats i 40-44 på en tid som i alla fall är godkänd med tanke på avsaknaden av snabb löpning.

Så här nära var alltså Matteo - det fattade jag inte förrän jag såg den här bilden.

Jag glädjer mig i alla fall stort åt alla vänner och klubbkompisar som presterat så fantastiskt i helgen:

• Johnny som tog svenskt rekord på en 6-dagarstävling i New York. Han sprang alltså 487 miles, eller 784 km på 6 dagar. Eller 487 varv på en mile-bana i Flushing Meadows. Det är bara så stort. Jag var ju pacer åt Johnny förra gången som han skrev in sig i historieböckerna.
• Eva som började cykla för några år sedan (trots att hon egentligen beskriver sig som löpare) och som förra året tog medaljer både på veteran-SM, NM och VM och som i år satsar på elitklass och pallen på SM-tempot. Som 42-åring.
• Kalle som körde IM 70.3 Pays d'Aix och som med lite tur och mycket skicklighet lyckades ta en plats till IM 70.3-VM i Austrialien i höst.
• Adam som tog sin andra raka 4:e plats i duathlon-SM. Heltidsarbetande småbarnspappa mot sådana som faktiskt pysslar med träning på heltid. Adam springer och cyklar larvigt fort och under den senaste tiden har han också börjat simma riktigt bra. Han kommer att bli totalt livsfarlig(are) framöver.

Ett foto publicerat av Pace on Earth (@paceonearth) Apr 28, 2016 kl. 8:18 PDT

Sedan har har det ju tyvärr hänt några mindre roliga saker också:

• Camilla blåste bokstavligen av vägen under Pays d'Aix och hamnade på sjukhus i Marseille. Hyfsat välbehållen under omständigheterna, men hon "såg för jävlig ut" enligt egen utsago.
• Jonas B som kraschade i dåligt väder under Mallorca 312. Han tappade greppet under en utförskörning och körde helt sonika in i en bergvägg. Nyckelben, 9 brutna revben och ett hål på lungan slutade det med. Det kunde givetvis ha slutat betydligt värre...

Till saken hör ju att det varit lite för många cykelkrascher under den senaste tiden. Dels ovanstående, men även Nelker i Sydafrika och både Robert och Tommy på Fuerteventura.

Så... bara för att vara övertydlig: SLUTA VURPA!

TV-kändis

Om någon sagt till mig för 5 (10-15-20) år sedan att jag skulle synas i svensk television i ett cykelsammanhang, under tävling, så hade jag nog avfärdat hen som totalt verklighetsfrånvänd. Nu har det hänt och på något sätt känns det inte så märkligt, utan mest bara logiskt. CX-scenen är ju trots allt inte allt för stor här i Sverige.

Vad är det då som har hänt. Jo, jag berättade ju för länge sedan att jag var och körde en tävling i Stockholmscupen i CX där en tv-inspelning pågick. Det var Svett & Etikett-Kalle som prövade på cyklocross. Och som alltid kan man ju vara lite orolig över hur det blir när man ur ett underhållande perspektiv ska "populärisera" någon som ligger en varmt och hjärtat. Men jag måste nog säga att Svett & Etikett gör det alldeles utmärkt! Slutorden som Kalle yppar är verkligen spot-on vad det gäller cykling (och jag bryr mig ärligt talat inte om de är spontana eller skrivna av någon begåvad pro-cyklist).

Framträdande #1 - inte helt lätt att se, men det är faktiskt jag under Kalles arm.

Så, ett väldigt sevärt program. Och självklart förhöjs upplevelsen av att jag är med, inte bara en utan två gånger. Jag och Valencia tittade tillsammans på programmet och det märktes då att det trots allt är en liten värld när V satt och kommenterade; "där är Viktor, där är Adrian, där är Fredrish, och vad är det han heter... jo, det är ju Filip". Det är nog inte helt lätt att se mig, men jag dyker först upp vid 24 minuter (filmat från Kalles GOPRO-kamera på styrstammen) när jag cyklar om honom till vänster i bild. Samtidigt som jag snackar lite med Jonas R. Klart nonchalant. Och inte helt lätt att se. Sen kommer jag igen typ 30 sekunder senare, denna gång lite tydligare och i en stilstudien när jag forcerar ett hopphinder.

Titta! Det är en order! Programmet i sin helhet hittar du här.

Och så framträdande #2 - lite mer tydligt, även om tekniken kanske inte är så mycket att skryta om.

Torsdagsvideo

Alltså kolla in det här! Dra på HD, fullskärm, släck ner ljuset och höj volymen (alternativt ta på hörlurar). Det här är så snyggt, suggestivt och glädjespridande att jag nästan svimmar. Lycka!

Knivsta Duathlon SM/RM 2014 [RR]

Svenska mästerskap är liksom eliten; seniorklass och de allra bästa. I samband med SM körs ofta även svenska mästerskap för åldersklasserna, eller Masters som det kallas på triathlon/duathlon-språk. Och är det i åldersklasser kallas det Riksmästerskap istället för SM. Tävlingen logga såg dock ut så här:

Och det räcker för mig. Ingen direkt anmälningsstorm för att vara ett svenskt mästerskap. Sammanlagt 88 föranmälda till Masters- och seniorklasser. Herrseniorklassen (som körde 10 km - 40 km - 5 km) var störst och min klass (Masters herr 40-44) var näst störst med 11 st anmälda. Inte så många m.a.o. Men det är liksom inte mitt problem. Anmäler man sig inte kan man ju inte vinna. För övrigt min tredje start i ett SM/RM och så illa blev det ju inte. Alls.

Det var en varm dag. Temperaturer på över 25 grader utlovades och dessutom en del vind. Familjen inledde dagen lite start med en åksjuk (och spyende) dotter samt en som blivit bestulen på kredit- och körkort. Trots det kom vi i tid till Knivsta en dryg timme innan start. Träffade på Carl och försökte sedan förstå hur växlingsområdet såg ut och hur det skulle fungera med Sportident-pinnarna vid växling och målgång. Kändes ju inte helt optimalt att behöva tänka på det vid en stressad situation. Nu funkade det dock helt okej eftersom det fanns gott om funktionärer som påminde oss när det skulle stämplas. Värmde upp med lite cykling och rekognosering av den inledande (och knixiga) delen av cykelbanan samt med lite löpning. Sen var det dags att åka.

Knoll och tott innan start - bara hår och glasögon som skiljer oss år

Första varvet efter ca 2 km - här börjar det göra ont.

Ut på andra varvet (första löpningen). Observera den blivande 2:an
som här ligger efter mig. Och min hejarklack till höger i bild förstås.

Under tävlingar av den här typen (kör järnet i typ en timme, fundera inte på disponera loppet eller något sådant tjafs) fungerar mitt psyke ungefär likvärdig oavsett tävlingsform. Innan start är jag lagom laddad. När starten går ger jag järnet och tycker att det är skitkul att komma iväg... bara för att 10 minuter senare komma på hur jäkla jobbigt det är, hur ont det gör och fundera på om jag verkligen orkar hålla på med det här i 50 minuter till. Men så biter jag ihop lite och börjar räkna ner; 2 km till och sen får jag cykla, snart vid första vändningen och då är halva tävlingen gjort, sista växlingen bara 10 minuter kvar nu. Och på något sätt håller det humöret och kraften uppe, och motar bort tankarna som säger att det skulle vara riktigt nice att sätta sig i gräset och chilla lite. För ont gör det på de här distanserna. Mjölksyran ligger precis på gränsen och mannen med hammaren står bara och väntar på att få slå till.

Löpning 1 - 5km 18:40 [3:44 min/km]
Som vanligt en rejäl rusning när starten gick. Min plan var som vanligt att inte ha någon plan alls. Som jag skrev tidigare pace:ar jag mig inte på ett sånt här lopp, utan kör på känsla och omgivning. Blev dock lite rädd när klockan piper för första km och visar på 3:39... Så snabbt kan jag ju inte springa. Men det gör jag uppenbarligen. Fortsätter med stadiga km-tider under 4 minuter och tappar egentligen endast fart under sista kilometern. Har tyvärr inte den blekaste aning om hur jag ligger till i klassen vid växling, annat än att jag har runt 15 man före mig. Är dock grymt nöjd med första sträckan.

Cykling - 20 km 33:31 [35,8 km/h]
Första växlingen var i ärlighetens namn ganska usel. Jag måste nog träna och lära mig ordentligt att komma iväg med cykelskorna fastsatta i pedalerna. Dels slipper jag springa med cykelskor, slipper stå stilla och dra på mig skorna och kan dessutom börja trampa direkt. Nu tog det tid att få på sig skorna och jag strulade en del med pedalerna vilket gjorde att jag tappade en del placeringar (och förmodligen silverplatsen) vid växlingen.

Sen gick det väl helt okej. Cykelbanan var knixig med sammanlagt 14 st 90-graderssvängar och 3 st 180-graders som tog plockade mycket fart. Det var dessutom ganska dålig asfalt på den långa temporakan. Jag kom aldrig underfund med hur vinden blåste egentligen, annat än att det ibland var tungt och ibland inte. Cyklade nu förbi både röda nummerlappar (masters) och andra som körde den långa motionsvarianten. Fortfarande ingen som helst koll på hur jag låg till överlag. Dock nöjd med cyklingen överlag och med den påföljande växlingen.

Ut på cyklingen - även här påhejad av V med sin egenhändigt komponerade skylt.

Löpning 2 - 2,5 km 9:21 [3:44 min/km]
Var förvånad över att benen svarade så pass direkt när jag gick ut på sista löpningen. Vi var nu några stycken som sprang tillsammans och jag var nu mest fokuserad på placeringar snarare än att titta på tiden. En kille var rusigt snabb och drog ifrån direkt. Jag kom ikapp en VäsbySS-kille som jag misstänkte skulle kunna tillhöra 40-44 och tog mig om honom med 500m kvar. Sen tog han mig på upploppet när jag inte hade något mer att ge. Som tur var körde han i 35-39.

Väl i mål hade jag ingen aning om hur snabbt (eller långsamt) det gått, eller hur jag kommit till i min klass. Misstänkte att jag borde ligga runt 10-12 i mål, bland alla klasser, men hade ju ingen aning om vad det skulle betyda.

Väntar sen på att Carl ska komma i mål. Pussar på min fru och dotter, tar en snabb dusch och tittar sedan på när Valencia värmer upp innan sin löptävling. Då knackar Carl mig på axeln och säger "Grattis".

Post-race
1:02:32 räcker alltså till en bronsplats i Masters 40-44! Shit, jag har alltså tagit ett SM-brons (typ) i min åldersklass. Jag som för 5 år sedan knappt skulle kunna springa milen under 60 minuter. Sammanlagt har jag 11 st framför mig i mål. Min första pallplacering ever (vad jag kan komma ihåg). Så jäkla stolt och mallig. Och bara 18 sekunder från en silverplats. Segrarna hade jag inte kunnat rubba (2:40 före mig), men han har å andra sidan pysslat med duathlon i 20 år. Ändå känner jag att det finns en del tid att kapa. Jag är inte för gammal för att fortfarande bli något snabbare på löpningen, cyklingen likaså och runt växlingarna finns det kanske 30 sekunder att kapa. Framförallt är det en mental spärr som släppt. Jag kan springa snabbt och jag kan faktiskt vara med och tävla.

Sen fick jag ju iofs inte vara bäst i familjen. Valencia skulle prompt komma först i sin löptävling och hamna överst på pallen. Typiskt!

Glad Valencia ska ut på sitt andra varv i värmen.

1:a!

3:a - inte så pjåkigt va?

Livskvalitet

Inte helt lätt att hitta tid till att skriva blogg just nu. Det är liksom lite för fint väder och för mycket att hinna med ändå. Men det är inte så att det skapar någon stress i negativ mening, helt klart tvärtom. Den senaste veckan har varit så fylld med livskvalitet, i vardagen, att jag blir alldeles salig. När Anna klagar på att Sverige är för kallt och att vintern är för lång brukar jag envist hävda att omväxling förnöjer och att den kalla delen av året minsann har sin charm. Men visst underlättar värmen och visst är 20 grader och sol i de allra flesta fall trevligare än 2 grader och regn. Det jag uppskattar allra mest är nog dock kvällsvärmen och de långa dagarna. Det gör verkligen skillnaden.

Sen beror det ju givetvis lite på vad man hittar på med dagarna också. Ett axplock av det som förgyllt mitt liv den senaste veckan:

• Förra fredagen körde vi Randonneur Stockholms (och Sveriges?) första 40-milare med nattstart. Kl 23 rullade vi ut från Barkarby med Gävle och Sandviken i sikte. Nattcyklingen var helt magiskt med starka gubbar, medvind och en sval natt. Första halvan upp till Gävle gick på under 6 timmar i totaltid. Det är riktigt snabbt för att vara randonné. Sen vände vi, men inte vinden och så blev det väl lite jobbigare. Jag klarade mig dock ända till Uppsala innan bonken slog till med kramp i båda låren samtidigt. Hittade dock sällskap till Uppsala-Barkarby i form av en annan krampande cyklist. 7 mil med kramp, DÖDSmotvind och slut på vatten kanske inte riktigt är definitionen på livskvalitet, men det var ju fint väder i alla fall. Strax under 16 timmar totalt och strax över 30 km/h i rullsnitt (Uppsala-Barkarby gick med 22 km/h i snitt!) är väl klart godkänt. På det stora hela en fantastisk brevet.
• På söndagen var det ju egentligen tänkt att jag skulle köra LidaCX, men mina 40-milsben ville inte riktigt vara med. Jag hade nog kunnat pallra mig runt med hedern i behåll, men det hade nog gjort lite för ont och att bara ta mig runt är liksom inte min grej. Så i stället cyklade jag och Valencia iväg till Farsta Gård och tog en lång fika och promenad i solen och bara hängde. Och så lite kvällsgrill på det förstås.
• I onsdags tog jag landsvägshojen till jobbet och packade med mig ”riktiga” cykelkläder. Strax innan lunch bytte jag om och stack ut på Lidingö och snurrade runt lite halvhårt i 5 mil. Sen en riktigt god lunch utomhus i solen på stammishaket Creme. 
• I torsdags körde jag Swimrun-träning/happening med Jojje Borssén och Petter (som marknadsför sin Ö-till-Ö-start stenhårt). Vädret var grymt och det var inte alls särskilt kallt i vattnet. Riktigt kul var det också. Skorna (New Balance Minimus Trail) fungerade alldeles utmärkt. Nu är det väl bara att fixa till en dolme att ha med sig samt klippa av lite armar och ben på den gamla våtdräkten. Kommer att försöka förlägga simträningen utomhus framöver. Speciellt med tanke på att det som vanligt är helt galet i Eriksdalsbadets utomhus-50:a på morgonen.

Dragon Gate, snygg cyklist och måne. Inget som saknas! Foto: Johan Mölleborn

Salt kille efter en varm 40-milare. Foto: Johan Mölleborn

Finlunch efter Lindingötur

Stockholms neoprenfetichisters åremöte. Foto: Jojje Borssén

Inte alltid snyggt, men jag står upp i alla fall. Foto: Jojje Borssén

Helt och klart en syn för gudar. Jag till vänster. Foto: Jojje Borssén

Challenge Fuerteventura 2014 RR – eller en historia om en väldigt bra dag

Kör du många tävlingar får du ju efter ett tag en ganska bra känsla för om du gjort en bra eller dålig tävling. Och då syftar jag inte i första hand på plats i resultatlistan eller sluttid, utan snarare på känslan och tankarna efteråt; tog jag ut mig tillräckligt, disponerade jag loppet korrekt, hur många saker hade jag kunnat göra annorlunda, etc. En bra placering behöver ju inte innebära en bra känsla och vice versa. I lördags hade jag en tävling där det mesta klaffade. Tidigare skulle jag nog ha rankat Cykelvasan 2012 som min bäst genomförda tävling, men från och med nu är det Challenge Fuerteventura 2014 som innehar den titeln. Väldigt många bitar föll på plats.

Pre-race
Träningen har funkat bra den senaste tiden och gått mer eller mindre enligt plan. Uppladdningen inför CFTV bestod av de sedvanliga brickpassen i tävlingsfart, men den skillnaden att löpningen gick mellan 10-20 sekunder snabbare per km än tänkt tävlingsfart. Men det var ganska medvetet eftersom löpningen hemma var platt och löpningen på tävlingen var allt annat än platt. Under dagarna på Fuerteventura innan tävlingen värmde jag upp med en genomkörare av cykelbanan, provsimning av den nya simbanan och ganska mycket sömn. Och givetvis nutella. Sen helt vanliga förberedelser med cykelincheckning, spansk organisation (isf race briefing på knagglig engelska fick vi en halv genomgång på knagglig tyska och en hel på spanska, och givetvis med felaktiga bilder från förra året på växlingsområdet) och de sedvanliga småkrämporna och funderingarna på om jag verkligen förberett mig på bästa sätt och fått med mig allt. Jesper med familj var givetvis på plats och jag tror att Jesper var ganska segerviss.

Slutligen uppstigning kl 5 på tävlingsdagen, frukost på hotellet, inlämning av BIKE och RUN bag, påfyllning av flaskor och luft i däcken, stilla kontemplerande, insmörjning av solkräm och bodyglide, väckning av fru och dotter, påkrängande av våtdräkt, några simtag i vattnet och sen var det bara att köra.

Mattias Spaceman tar en selfie under test av cykelbanan.

Jesper med sin patenterade "starke man"-pose

Tävlingsmorgon

SWIM [40:34]
Proffsen startade 5 minuter före oss vanliga dödliga. Sen blev vi insläppta i startfållan och i samma ögonblick som startern sa: ”1 minute to start” blåstes det i ett horn och starten gick. Spanien… Kom iväg okej. Det var trångt, men inte allt för farligt och numera känner jag mig ju normalt sett helt komfortabel. Simmande på i en kontrollerade takt och tycker nog att jag träffar bojarna hyfsat bra. Längst ute på varvet är det bara att konstatera att det går en del vågor; stora dyningar som tydligen skapade en hel del skakiga ben och yrsel vid växlingen. Inget som jag kände av i alla fall.

När vi ska ut på andra varvet känner jag att jag får en kick på klockan som förmodligen träffar LAP-knappen och får den att tro att jag är i växlingsläge. Klart irriterande. Hinner då också se att den redan tickat över 20 minuter och förstår då att det inte kommer att bli någon rekordtid på simningen. Men det oroar mig inte alls just då. Simmomentet i triathlon är liksom något som jag bara ska ta mig igenom på ett någorlunda vettigt sätt. Det är först på cykeln som tävlingen börjar på riktigt. Crawlar mig igenom andra varvet och kommer upp på 40:34. Har väl kanske ett 30-tal efter mig i fältet. 2 minuter bättre än förra året och 2:30 sämre än tänkta 38 minuter. Fattar fortfarande inte riktigt varför det går så pass mycket långsammare i öppet vatten än i poolen.

Far och dotter innan start

PRO-starten - klart laddat

Jag på väg upp ur vattnet - inte sist i alla fall.

T1 [5:48]
Som jag skrivit tidigare, det är en lång löpning från vattnet till växlingsområdet. Närmare 700m uppför med våtdräkt och simmarben är inte att leka med. Får ändå igång benen på ett bra sätt kommer igenom T1 hyfsat snabbt. Ser många som krånglar och tar bra tid på sig. Jag konstaterar att mitt plåster på skavsåret på hälen fortfarande sitter kvar och bestämmer mig därför för att skippa strumporna i skorna. Precis när jag ska hoppa upp på cykeln utanför BIKE OUT blir jag tvungen att tvärnita eftersom en spanjor står stilla på sin cykel och fixar med sina skospännen. Pucko! Blir så där lagom irriterad och får en adrenalinkick som räcker uppför hela första backen.

BIKE [2:42:27]
Under testvarvet av banan samt under andra turer innan CFTV konstaterade jag att det blåste betydligt mer än vad jag varit med om innan (eller i alla fall reflekterat över). I år skulle jag ju köra med 55mm höga hjul isf lågprofil som jag körde med förra året, och det kändes en hel del när det gällde vindfånget. Under träningsvarvet låg vinden mer från nordost än nord och det gav en rejäl sidvind under de sista snabba 3 milen. En ganska byig sådan dessutom. Att få kast med hojen i 60 km/h nedför när en långtradare passerar är inte helt bekvämt. Dessutom gör den osäkerheten att jag inte heller låg i tempoställningen så ofta som jag borde och tappade sålunda fart och tid. Under tävlingsdagen var dock vinden lite snällare och lite mer från nord vilket faktiskt gör en rejäl skillnad i slutändan. Skulle nog vilja påstå att det var identiska vindförhållanden jämfört med förra året.

Fördelen med att ligga långt bak på simningen är att det finns många ute på banan att köra om på cyklingen. Jag plockade i slutändan runt 100 placeringar på cyklingen och blev inte omkörd av en endaste en. Började redan i första backen med att plocka 3 placeringar och kände att jag nog hade benen med mig idag. Får ytterligare ett kvitto på det när jag efter ca 6 km svänger vänster rakt in i motvinden och där med lätthet kunde ligga och trycka i 35 km/h. Vid vändningen upp mot Tesejerague skymtade jag Jesper som då var på väg i motsatt riktning. Helt enligt plan hade han nog simmat runt 8-9 minuter snabbare än jag. Misstänkte att vi skulle cykla ganska jämt och att min chans skulle vara att ta det hela på löpningen.

Efter ca 30 km kommer den första riktigt utmanande stigningen med en rejäl knäpp på 13-14% i början. En av fördelarna med att ha cyklat banan så pass nära inpå är ju då att jag har full koll på vad som komma skall. Vet att det är tungt första 500m, men att det sedan planar ut lite och att jag då kan lägga krutet på att ligga jämt under de återstående 2km av stigningen. Sen bar det av i en rejäl utförskörning och eftersom vinden var lite snällare vågade jag ligga på riktigt bra utför. Överlag vågade jag ligga på riktigt bra utför under hela loppet utan att känna mig osäker. Försökte hålla igång pedalerna hela tiden, ligga i tempoställning och nyttja farten från nedförskörningen när det blev platt eller uppför. Såg en hel del exempel på andra som inte gjorde så och konstaterade att man tappar rejält med fart då.

FLYTTA på dig!

Efter den utförskörningen var det dags för dagens jobbigaste parti med knappt 8 km stigning mot utkikspunkten Chilegua. Inte mer än knappt 5 % i snittlutning, men motvind, slakmota och en pannbensstigning eftersom du i princip ser hela klättringen. Även här var jag bra mentalt förberedd eftersom jag hade väldigt bra koll på hur pass långt det var och hur jag skulle förhålla mig till stigningen. Stretade på bra och höll en jämn och fin fart. Tyvärr är det inte slut där, utan det är en hel del upp och ner innan man kommer till km 65 mellan Pajara och Tuineje. Efter det är det mer eller mindre bara att rulla de sista 25 km ner till Playitas och växlingen. Snittade 43 km/h under det partiet. Uppför sista backen innan växlingen såg och hejade jag på Jesper. Han låg nu ca 1,5 km löpning, 1 km cykling och en T2:a framför mig, runt 10 minuter fortfarande alltså. Insåg att det skulle bli svårt (men inte omöjligt) att ta in. Sjukt nöjd när jag insåg att jag krossat förra årets tid på cyklingen med nästan 15 minuter.

Kort avslutning angånde cyklingen. Jag har som vana att alltid säga typ ”heja XX, bra kört” eller något liknande när jag kör om någon som jag känner igen. Eller om det är en svensk när jag är utomlands (nationalitet står oftast på nummerlappen). Så mellan Pajara och Tuineje, när jag cyklar förbi en ”Emma” gör jag just det. Direkt efteråt inser jag att det ju måste vara Emma Graaf. Och om jag cyklar om henne finns det ju en viss risk att hon är allt annat än nöjd och kanske inte så pigg på att hörs glättiga hejarop. Så om du läser det här Emma och om du blev sur, förlåt! En annan aspekt av det hela var ju att det gav mig själv en liten kick. För även om Emma förmodligen inte hade sin bästa dag, så cyklade jag trots att förbi en proffs-tjej som knäckt IM-distansen under 10 timmar och är Svensk mästarinna.

T2 [1:42]
Hyfsat snabbt. Inga speciella krusiduller. Skippade strumporna eftersom skavsåret på hälen verkade fungera fortfarande. Ut på pigga ben.

RUN [1:38:16]
Så dags att kröna dagen. En grym cykeltid ä ju liksom inte alls värd något om du inte kan följa upp det med en vettig löptid efteråt. Det fina med triathlon alltså. Mina ben kändes bra och planen för dagen var 4:30-tempo i snitt och en 1:35-avslutning. Benen sätts på prov direkt då ca 50 m höjdmeter på en kilometer ska passeras. Jag hakar på fjolårsvinnaren Jens Toft (som är på väg ut på sitt sista varv) i ett 4:30-tempo uppför backen. Väl uppe på krönet försvinner han dock, men mina ben har definitivt kommit igång. Bort till första vändningen i Gran Tarajal går allt som smort. Strax innan vändningen träffar jag på Jesper i motsatt riktning (har alltså tagit en hel del på honom). Hans löpning ser inte så bra ut och jag uppfattar något om ”havererad mage”. Efter vändningen och löpning tillbaka till cykelbanan längst vägen till Playitas har jag 3 ganska jobbiga kilometrar i motvind och uppför. Väl uppe på krönet igen är det dock bara att trampa på ner till Playitas och första rundan runt resorten.

Börjar faktiskt bli riktigt nöjd med mitt löpsteg - här på väg ut på första varvet.

Vid vårt hotell är givetvis min fantastiska hejarklack samlad. Anna, Valencia, Anne och Gustaf hejar mycket entusiastiskt och sin vana trogen får Anna givetvis med sig hela den samlade publiken. Otroligt uppmuntrande och jag tror nog att mitt löpsteg lyfter sig flera nivåer av det. Får då även redan på att jag nu inte alls är långt bakom Jesper och längst strandpromenaden ser jag honom. Tittar nu även ner på min klocka och konstaterar att jag faktiskt har en riktigt bra tid på gång. Inte sub-5, men väl sub-5:10 om jag håller ihop den sista milen.

På väg ut på sista varvet springer jag om Jesper. Jag beklagar den havererade magen men säger åt honom att hålla ihop och komma in på en vass tid ändå (särskilt med tanke på förutsättningarna). Sen börjar den sista kampen. Uppför backen näst sista gången känner jag en antydan till kramp på insida lår, men den släpper direkt när jag får börja springa utför. Sen går det lätt i medvinden och bort till vändningen (inte i Gran Tarajal nu, utan tidigare). Bara 4 km kvar. Ca 500 m efter vändningen, i motvinden uppför, känner jag den begynnande krampen igen. Väljer att gå några meter för att den inte ska få en chans att starta helt. Tar det sen ganska lugnt uppför backen sista gången. Väl uppe på krönet känner jag hur det hugger till igen. Men med 2 km nedför kvar sitter jag säkert. Börjar rulla på i bra fart nedför backen med en begynnande känsla av eufori. Tittar en sista gång på klockan och inser att jag kommer att komma in under 5:10. Passerar min hejarklack för sista gången; dottern springer med i sina flip-flops och ropar ”vad du är bra pappa!”. Det går fort och efter 5:08:47 passerar jag in under målportalen.

Tillbaka för lite poserande i målportalen - tiden som visas är PRO-
startfältets tid, dvs. 5 min tidigare än min starttid 

En glädjestrålande sak, och en med ont i magen.

Pop-frisyr

Post-race
Vilken jäkla kick! Direkt efter målgång får jag en medalj och liten blombukett. Blommorna vet jag inte riktigt varför, alla fick inte men det var väldigt tydligt att jag skulle ha. Kanske var det till de första i varje ålderskategori, eller så var det för att jag såg så glad ut. För det var jag. Den uteblivna känslostormen från Frankfurt kom lite nu istället. Hade det inte varit för solglasögonen och det faktum att jag var alldeles löddrig av svett hade det nog gått att notera en liten tår i mitt öga. Jesper kommer in några minuter efter mig och är just då inte helt nöjd med dagen. Fast trots sina magproblem har han ju hållit ihop det väldigt bra och även han knäckt sin tid från förra året. På Fuerteventura är jag dock fortfarande obesegrad.

Under efterföljande fotografering, kramkalas, gratulationer, stressdrickande av cola och omplåstrande av lätt blödande skavsår sjönk det sakta in; jag hade totalt krossat min förra tid på loppet och dessutom överträffat mina högt satta mål. 24 minuter bättre än förra året; 2 minuter på simningen, 13 minuter på cyklingen och 9 minuter på löpningen. Hyfsat kvitto på att träningen fungerat och att jag lyckats med formtoppningen alltså. Att löpningen borde kunna gå snabbare känns helt naturligt, men att cyklingen skulle vara så pass mycket starkare hade jag inte räknat med. 5:08 räckte till en 7:e plats i H40-44, 60:e plats bland herrar totalt och 33:e plats bland herrar om vi räknar bort proffsen. 216 startande och 194 i mål.

Tidsförbättringen i sig är en källa till glädje. En annan är att jag inte är allt för långt efter t.ex. Mikael Nelker som vinner H35-39 på 4:51. Och han har gjort 9:31 i Kalmar och varit på Hawaii. Så det kanske kan bli folk av mig också. Ser verkligen fram emot halvan i Halmstad nu; simning nedströms, platt cykling och platt löpning. Borde kunna gå riktigt snabbt där!

Så tack Fuerteventura för ett all-time-high. Tävlingssäsongen kunde inte ha startat bättre.

Posering med frun...

...posering med medalj...

...och posering med dagens vapen.