Lite mer om Swimrun och tävlingsglädje

Det har ju blivit lite tävlingar den här säsongen också. Typ 10 st (och ett par kvar) om jag räknar rätt. Inte fullt så många som den hektiska förra säsongen, vilket väl är typ klokt och så. Förvisso har jag ju faktiskt kört två  st fulldistanser, men så här i slutet på säsongen känner jag mig faktiskt ganska pigg ändå. Inte alls som i slutet på förra sommaren. Tror att det kan ha att göra med att jag t.ex. (tvärtemot vad många tror) tagit det ganska lugnt efter Lake Placid och verkligen unnat mig semester. Vet inte om jag kanske borde lära mig något av det?

Det kanske inte har undgått er att jag älskar att träna och att jag älskar att träna. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin stått på startlinjen med någon känsla av olust. Ett antal sådana känslor kan givetvis dyka under själva tävlingen. Men det är liksom en annan sak. Träningspass är inte alltid roliga. Ibland längtar jag, ibland är det med skräckblandad förtjusning (typ 8x1000m tröskel) och ibland bara för att det står i schemat. Men för det mesta tycker jag om dem och ser fram emot dem. Och oavsett vad känns det alltid enormt bra efteråt. Och någonstans tror jag väl att det är en grundförutsättning för att vilja hålla på med det här, speciellt när det gäller långdistans och att lägga ner så pass många timmar som jag emellanåt gör.

Tävlingar har normalt sett två utgångslägen för mig; antingen handlar det om att genomföra tävlingen på ett bättre sätt sätt än förra gången (som jag genomförde samma/liknande tävling eller distans) eller så handlar det helt enkelt om att klara av på ett vettigt sätt (som t.ex. min första Ironman eller så som det skulle vara att köra Norseman för första gången). I år har en "ny" känsla gjort entré; ren och skär glädje utan några större tankar på resultat. Alltså bara köra för att det är så fantastiskt kul, utan oro för att inte klara av/slutföra, bara ren njutning här och nu (där och då). Den extra kryddan i har varit att detta infunnit sig i lagtävlingar där jag alltså kunnat uppleva detta med andra.

Jag och Sofi - visst blir man lite extra snygg i badmössa?

Det första tillfället var Utö Swimun. Jag skrev om förutsättningarna här. Det visade sig, trots diskbråck på våren, IM Lanzarote veckan innan och 9-gradigt vatten bli en fantastisk upplevelse. Min partner Sofi och jag hade det verkligen kul och trevlig  hela dagen utan några som helst destruktiva energidippar eller mörka hål. Till råga på allt kom vi tids- och placeringsmässigt betydligt bättre till än vad vi hade vågat hoppas på. 39 km tuff terräng och 5,5km simning i 9-12-gradigt vatten har aldrig varit så kul. För Sofi var det hennes första långa tävling och för mig var det en väldigt härlig känsla att kunna hjälpa henne igenom den med en kropp som egentligen borde vara betydligt tröttare.

Två veckor senare var det dags för mig att ta mig an en ny partner; jag och Valencia körde Stockholm Swimrun Generation. Egentligen var ju Valencia för ung för denna, men jag hade ju fått dispens för att köra med henne. Vi hade tränat lite innan och ska jag vara helt ärlig var jag lite orolig för simningen då hon gnällt lite om kyla och annat. Dagarna innan kom jag på snilledraget att vi skulle köra med lina på simningen (jag och Sofi hade kört med lina hela loppet på Utö). Det blev alldeles perfekt. Jag kunde dra Valencia på simningen och simma på utan att känna någon oro för att tappa bort eller simma ifrån henne och samtidigt kände sig nog Valencia mycket tryggare också. Jag hade förberett V på att vi mycket väl skulle kunna komma sist (eftersom hon var absolut yngst) och hon hade accepterat det.

Team Valencia redo för start.

Synkad simning i Värtan

Generation och Sprint startade tillsammans och körde samma bana. Tävlingsdjävulen vaknade och Valencia satte av i ett hiskeligt tempo. Det är så extremt coolt att se när det händer; ungen har ett fantastiskt fint och naturligt löpsteg och en enorm vilja när det gäller. All tveksamhet om det skulle vara för långt (7 km löpning och 1 km simning) eller för kallt i vattnet (13 grader och en hel del vågor i Värtan) var som bortblåst. Valencia sprang, pekade på ryggar som vi skulle passera och manade på mig hela vägen. Till slut så spöade vi ett antal lag i Generationsklassen och dessutom ett antal "vuxen"-lag i sprintklassen. Både jag och Valencia var euforiska!

Valencia i täten under Ångaloppet Familj

För ett par veckor sedan var det dags för årets andra Swimrun med Valencia, Ångaloppet familj. Den här lite kortare, lite varmare, ingen "tävling" och dessutom utan möjlighet att köra med lina. Men icke för ty, det var tokkul igen! Valencia kanske sprang lite över sin förmåga under den första km, men "Man måste ju ha en bra position i fältet" som hon sa. Vi var snygga, duktiga och hade det roligt. Banan kanske var lite kort, men kul på så sätt att den faktiskt gick i samma terräng som den riktiga tävlingen gjorde. Jag kommer definitivt att försöka uppmuntra henne till att köra tävlingar med mig nästa år också.

Ett foto publicerat av Anna Cederstam Krantz (@annackrantz) Aug 13, 2016 kl. 2:27 PDT

I slutänden visade det ju sig vara så kul att köra med Sofi att vi faktiskt har anmält oss till Ö-till-ö 1000 Lakes i Tyskland i slutet av oktober. 33 km platt och snabb löpning och 10 km simning. Kommer att bli hur kul som helst!