Nattvasan 2018 - en recap och en historia om ett batteri

Så var det gjort. Den korta sammanfattningen: det var kallt, det var en upplevelse, Mattias hade kassa skidor och led, min resa blev (alldeles för) lätt, kroppen känns bra och vi kommer nog att köra nästa år igen.

Och så med lite mer detaljer då:

Dagen innan började Vasaloppet flagga för en eventuellt nedkortning av Nattvasan pga. den rådande kylan. Initiativet fick tummen ner av mig och Mattias då det väl inte skulle kännas helt kul att åka till Dalarna för att köra 45 km skidor. Nu blev det som tur var inte så. Eftersom Mattias redan befann sig i Dalarna på sportlov bokade jag tåg, sovsal och Vasaloppsbuss för att lösa mina resor. Funkade bra till Mora och mindre bra hem (då tåget blev 2 timmar försenat).

Jag hade vallat skidorna på kvällen (LF5X för glid och VR40 för fäste) innan och satte mig på tåg på fredag förmiddag. Mitt enda kvarvarande problem var extra batteri till pannlampan.

Glidvallan för dagen

Historien om ett batteri:
Jag hade i god tid beställt ett stort batteri från Bike24 i Tyskland (fanns inte att beställa eller köpa mer lokalt). Problemet var bara att det var defekt när jag fick det levererat; hur mycket jag än laddade så visade indikatorn på batteriet endast några % vilket jag givetvis inte vågade lita på. Började då bli lite stressad eftersom det nu bara var 10 dagar till Nattvasan. Kontaktade Bike24 som sa att jag givetvis får skicka tillbaka batteriet och få ett nytt, men att de måste få returen först innan de skickar. Det snabbaste sättet skulle istället vara att helt enkelt köpa ett nytt batteri och hantera det defekta batteriet som en retur istället för en reklamation... Nåväl, jag gjorde så och fick ganska direkt bekräftelse på att mitt andra batteri skickats (med tyska DHL). 

Jag var ändå lite orolig och kontaktade Silva i Sverige för stöd. Blev då lovad att jag kunde skicka in det felaktiga batteriet till dem för utbyte; kanon tänkte jag, då har jag ju faktiskt två möjligheter. Så på fredagen (en veckan innan loppet) skickade jag batteriet till Silva i Solna. Sen gick dagarna... Den trackinglänk som jag fått från Bike24 visade att mitt paket inte ens lämnat Tyskland. Silva bekräftade att man fått mitt batteri, men skulle skicka ett nytt dagen efter (dvs på onsdagen). Eftersom jag skulle åka tidigt på fredagen skulle då batteriet behöva komma på en dag. Bike24 hade jag också kontaktat och de meddelade att varken de (eller DHL) visste var mitt batteri var. På torsdagen var brevlådan tom... Så trots att jag varit ute i god tid stod jag nu alltså utan extra batteri till min pannlampa. Skickade ett desperat mail till Silva och fick det svaret som jag ville ha; "kontakta oss på mässan i Sälen eller Mora så kan de ge dig ett batteri där."

På mässan i Mora fick jag ett batteri. Fast inte av den storleken som jag behövde utan bara en tredjedel så stort. Säljaren lovade dock att det tillsammans med mitt originalbatteri borde räcka. Sen var det ju det här med att hinna ladda batteriet också. Jag hann ladda någon timme i sovsalen. Sen tog jag med mig laddaren och lyckades hitta ett uttag i värmetältet/mässan i Sälen också någon timme innan start. Det indikerade inte fulladdat, men nästan i alla fall. Det ska liksom inte alltid vara lätt...

Så till det ironiska: på fredagen kom en avi från Schenker om att jag har ett paket att hämta på Hemköp i Örby. En avi som gått med Postnord. Så med stor sannolikhet så fanns faktiskt mitt batteri (det som skickades från Silva) på Hemköp redan på torsdagen. Fast eftersom jag inte fått någon sändningsinformation från Silva var det ju inte så lätt för mig att veta. Får se hur jag ska lösa allting nu.

UPDATE: Mitt paket från Bike24 befinner sig för närvarande tydligen i Finland...

***

Tåget gick som det skulle. Jag tog mig upp till Mora Gymnasium och inkvarterade mig i en lektionssal. Promenerade iväg till mässan för att fixa batteri och sen tillbaka till boendet för att packa det sista och byta om. Tog bussen till Berga by och började förbereda mig mentalt genom att sova lite. När bussen kom fram var det nummerlappshämtning och sen väntan i tältet på att Mattias skulle dyka upp (skjutsad från Malung). Stressladdade batterier och fixade i ordning det sista. Ca 40 minuter före start dök Mattias och Lina upp. Vi nojade lite över kylan, utrustningen och det faktum att de -11 graderna som den officiella termometern visade förmodligen var det varmaste vi skulle få uppleva på ett tag. Man skulle inta startfållan senaste 19:45 och på 15 minuter stillastående hann jag börja frysa. Mest problem med händer och fingertoppar för min del och kruxet med fingrarna är ju att det är svårt att sluta frysa när man väl börjat.

Tåg och uppladdningsgodis - en perfekt kombination

20:00 gick starten. Alla tände upp sina pannlampor och började glida över startgärdet. Klart mäktigt! Det positiva med att det sen kommer en backe direkt är att pulsen och temperaturen i kroppen snabbt går upp. Gäller även fingrarna. Vi stod ganska långt bak i första startledet (av 4) men jag tycker ändå att vi hade en hyfsat bra resa uppför backen. Mitt fäste var bra och vi kunde köra på i eget spår. Jag låg först och kollade regelbundet efter Mattias. När vi kom upp toppen hade Mattias hamnat några meter bakom. Jag drog ner lite på tempot tills han var ikapp och tänkte inte mer på det. Sen körde jag på i den farten, eller rättare sagt känslan, som vi hade kört i under vårt enda träningspass tillsammans. Noterade att mina skidor inte alls verkade glida lika bra som "alla andras". Såg det framförallt på km-tiderna som låg över 4 minuter när de absolut borde ligga klart under. Kylan gjorde dock spåren kärva och riktigt sega. Jag tror inte att de som skejtade upplevde riktigt samma tröghet.

Smågan körde vi rakt igenom. Mattias konstaterade att hans skidor kanske inte var de allra bästa men sen var det inte mer med det. Inga som helst problem med kylan vid det här laget. De skejtande lagen gled förbi oss utan problem så fort det var platt eller lite lätt utför, men ju mer uppför desto mer fördel hade vi som körde klassiskt. Till Mångsbodarna flöt det på hyfsat väl även om Mattias hela tiden låg lite för lång efter. Så här i efterhand förstår jag att han nog fick kämpa en del och tappade liksom lite för varje stavtag, men det var givetvis inget han nämnde.

Efter Mångsbodarna skickade jag fram Mattias att ta täten så att han kunde bestämma farten. Jag hamnade dock före i backarna innan Risberg och åkte då ifrån Mattias lite för mycket för första gången. Väntade dock in honom innan kontrollen och i Risberg konstaterade vi att han hade ganska kassa skidor. Mellan Risberg och Evertsberg fortsatte det sedan i samma linje. Mattias låg först ibland och när jag låg före så åkte jag snabbt ifrån honom. Tyvärr hjälpte det liksom inte för honom att ligga på rulle heller; han tappade ohjälpligt hela tiden.

I Evertsberg konstaterade vi att det skulle bli en betydligt längre natt än vad vi hade tänkt oss. Jag noterade för första gången att Mattias faktiskt började misströsta lite. Hans hosta och sega luftrör hade gjort sig påminda också. Vi bestämde oss för att köra i egen takt i nedförsbackarna efter kontrollen och att jag skulle vänta in när det började flacka ut. Det var liksom inte riktigt läge att ligga och bromsa i backarna. Konstaterade att Mattias nog inte hade mycket till fäste längre heller.

Tältet innan start - notera tejpen som appliceras i ansiktet på killen i bakgrunden. Det är det senaste
modet bland längdskidsåkarna. Någon började och helt plötsligt måste alla ha det. För 6 år sedan,
då det var -17 vid starten, fanns det inte en enda person som "behövde" det.

Och sen var resten av loppet en kamp för Mattias. Men han gnetade på och jag försökte passa upp så gott det gick; aldrig prata om att bryta eller ge upp utan bara ge små hintar om att det faktiskt gick framåt och att vi närmade oss målet. Vid det här laget var det inte bara skidorna som motarbetade honom; jag skulle tro att han vid det här laget blivit riktigt trött av att kämpa också. Mitt största problem under andra halvan av loppet var att jag började frysa. Om jag låg bakom Mattias blev intensiteten för låg och om jag körde på lite för att få upp värmen så åkte jag ifrån honom direkt och fick sedan stå och vänta och bli kall av det. Men vi tog oss framåt och helt plötsligt började kilometerskyltarna visa singelsiffror.

Utan någon som helst stuns åkte vi sedan in under målportalen i Mora som 282:a lag på 7:52. Alltså typ 1:30 långsammare än vad vi tänkt oss. Men vi tog oss i mål i alla fall. Det kändes som om vi borde vara sist eftersom typ alla körde om oss under andra halvan av loppet. Men tydligen hade vi ytterligare 387 lag bakom oss som tog sig i mål. 996 (av 1500 anmälda lag) kom till start och hela 327 lag bröt loppet! All kudos åt Mattias som kämpade sig i mål trots förutsättningarna under loppet. Pannben!

Överlag en väldigt häftig upplevelse och absolut inget jag vill ha ogjort. Att susa nedför backarna efter Evertsberg i pannlampans sken var både häftigt och småläskigt på samma gång. Titt som tätt dök det upp hejande människor mitt i skogen med en lite brinnande brasa bredvid sig. Mellan Oxberg och Hökberg (tror jag att det var) dök det helt plötsligt upp en typ 500 m lång gata av facklor i skogen, etc. Visst var det lite kallt och visst blev det åkmässigt inte i närheten av vad vi hade räknat med. Men sådana saker glömmer man snabbt bort. Men med risk för att bli tjatig; att ändå vara i en form och ha en kropp som bara med några veckors förvarning klarar av att på ett relativt vettigt sätt köra ett Vasalopp är en otroligt härlig känsla.

Iskalla hjältar!

Energin då? Jo, jag åkte Vasaloppet på sammanlagt 1 kåsa vatten, 2 kåsor sportdryck, 2 gels (som intogs under första halvan av loppet), en pannkaka och 2 små chokladbollar. Svettades inte alls och pinkade 4 gånger. Det hade givetvis behövts mer om intensiteten varit högre. Nu låg min snittpuls under andra halvan av loppet på 114 så det är väl snarast att betrakta som ett pass i zon 1.

Vid målgången sa Mattias något om att bränna sina skidor och att han funderat på att sälja sin cykel och lägga av med uthållighetssporter. Ett drygt dygn senare undrade han om vi inte borde köra nästa år igen. Fast med lite mer träning och skate istället. Jag funderade lite kort och svarade sedan...

Om att åka längdskidor

Stiltje på bloggen just nu måste jag väl medge. Inte direkt stiltje på träningsfronten dock och efter Thailand har det flutit på riktigt bra tycker jag. Körde en lugn vecka efter hemkomsten och därefter 9 raka veckor utan någon ledig dag; eller 63 dagar med 93 pass om man nu vill uttrycka det så. Peakade under jul/nyårsveckan med 25 timmars träning. Mycket beroende på Rapha Festive 500 som kördes med cykeltur från Sandviken till Stockholm (minusgrader, dubbdäck och motvind hela vägen) på ca 17 mil som huvudattraktion. Och fastade jag ju lite också...

Hela januari bestod sedan av en ständig ström av pass i den högre delen av intensitetsskalan, ständigt progressivt över hela perioden. Jag tror inte att jag någonsin kört så pass mycket "kvalitet" (även om jag inte direkt gillar uttrycket). Lite extra fokus på löpning under perioden. Träningsveckan enda egentliga distanspass på lördagens löpning på upp till 2 timmar. I princip återhämtning om man då jämför med övriga dagar. Kom upp i 63 km löpning den "längsta" veckan och det är väl inte helt illa.

Rapha Festive 500-kille

1:a februari kom då sen den där jobbiga frågan från min klubbkompis och namne Mattias; "Säkert att du inte ska med och köra Nattvasan då?". Jag hade liksom redan informerat Mattias (vars teammate hade valt att dra sig ur, Nattvasan kör man i par ju) att jag inte stått på ett par längdskidor på knappt 6 år. Typ sen Öppet Spår 2012. Men som alla vet är ju det bästa sättet att få mig att ställa upp på något dumt helt enkelt fråga. Och svarar jag svävande första gången så frågar man en gång till och så säger jag ja... Stämde faktiskt av med coach KJ först för att konstatera huruvida det var en helt korkad idé eller bara lite dum och han tyckte nog faktiskt att det borde vara klart genomförbart. Längd per se är ju inte alls någon dum träningsform och absolut ett gångbart komplement för triathleter.

Drygt 4 veckor på mig att göra mig i ordning för 9 mil skidor alltså. Hur svårt kan det vara liksom? Började med lite SkiErg på SATS. Det var skittråkigt. Så istället letade jag reda på mina skidor i boden. De såg inte ut att må så bra och hade rejäla spår av spindelväv på sig. Stockholm var vid det här laget begåvat med kyla men inte med någon direkt snö. Dock fanns ett par konstsnöalternativ tillgängliga. Eftersom jag jobbar vid Gärdet passade jag på att ta med mig skidorna till kontoret och den 700 m långa slinga som fanns utlagt där. Hade rensat bort allt fäste  på skidorna och fokuserade på stakning. Sen (under viloveckan) åkte jag skidor 4 dagar på raken; 3 dagar på Gärdet och en kväll i Saltsjöbaden. 9, 14, 10 respektive 20 km. Och det gick väldigt mycket över förväntan! Dels fick jag knapp några problem med några krämpor, träningsvärk, ont i axlar, etc. och dels gick det hyfsat fort. I alla fall betydligt snabbare än vad det gjorde för 6 år sedan. Till största del tror jag nog att jag har simningen att tacka för det.

Började väl med lite SkiErg på SATS Älvsjö - det var inte speciellt kul

Sen blev det plusgrader och regn i Stockholm och inte mycket att hurra för i skidväg. Jag hade dock tidigt planerat att åka upp till Sandviken kommande helg och våldgästa svärföräldrarna och Högbo Bruk. Upptäckte då att Bessemerloppet skulle köras på söndagen och enda möjligheten att åka skidor då var att faktiskt vara med i loppet. 52 km lät väl som en bra genomkörare... Fick tag på en startplats via startplatser.se. Högbo var fantastiskt med väldigt fina spår och mycket snö. På lördagen körde jag 22 km, lunchade och sen 21 km till. Nu hade jag faktiskt lagt på lite fäste också eftersom det ändå är lite kuperat i Högbo. Lite smått orolig för hur ljumskarna skulle reagera på diagonalåkning och stakning med frånskjut, men det gick faktiskt riktigt bra. Temperaturen var strax under 0, men det var inte tillräckligt varmt för att man skulle behöva gå på med klister.

Sen var det väl dags för årets första tävling då. Eller kanske snarare "lopp" eftersom jag inte hade någon klubb att köra för fick det bli motionsklass. Men det var ju snarast km och tid som jag var ute efter snarare än placering. Sen är det ju onekligen så att man biter ihop lite mer när man får en nummerlapp på sig. Enligt den informationen jag fick först skulle man ställa sig i tilldelat led (och min startplats var i sista led), senare hörde jag dock speakern säga att det var lite fritt fram att ställa sig i led efter uppskattad förmåga... Första 3 km var det kö och sen trångt i princip hela första milen. Och trots 3 spår var det väldigt svårt att hålla till höger. Man hade det här året fått ihop 2x26 km istället för 3x17 km som det var tidigare. Banan var väldigt fin med bra och platt stakåkning under den första delen och betydligt mer kuperat under den andra delen av banan med ett gäng riktigt springbackar.

Skidspåren i Saltis fick en like

Innan loppet hade jag tittat lite på gamla tider, årets bansträckning och tänkt lite att en tid under 4 timmar  väl skulle vara godkänt för min del. Döm om min förvåning när jag landar in på 3:34. Och då ska man även ha i åtanke att första 3 km knappt var gångfart. Extremt nöjd med detta och väldigt nöjd med att faktiskt ha orkat staka ordentligt hela vägen. Jag var trött i kroppen men inte helt slut. Dagarna efter hade jag lite problem med ländryggen, men inte mer än det gick att träna som vanligt. Undvek skidorna några dagar och satsade på 2 pass på helgen; 27 km i Täby och 17 km i Rudan. Bra fart på dessa trots en del backar och teknisk åkning.

Så med 19 mil skidor i bagaget åker jag upp till Mora och Sälen på fredag för att åka 9 mil skidor mitt i natten. Kan ju bli episkt. Min enda ångest just nu är kylan. För närvarande ser det ut att kunna bli nedåt 17 grader under natten. Men det gäller väl bara att staka sig varm. Sen är det den här saken med mitt extra batteri till pannlampan också men det kan vi ta senare. Startnummer är oklart just nu, men laget heter självklart Terrible Tuesdays och kl 20:00 på fredag kväll startar vi.

Tekniken är tveksam, men pannbenet och viljan finns där i alla fall.

Ultrakungen!

Var och mötte Ultrakungen Johnny och Team Pace on Earth i torsdags. Tanken var att prata TEC 100 miles och strategier inför detta lopp. Givetvis blev det också en hel del snack om Johnnys 24H-debut. Och för er "oinsatta" är alltså 24H en tävling där du ska springa så långt som möjligt på ett dygn. På en varvbana inomhus. Varje varv var 390m långt. Var tredje timme (eller nåt liknande) byter man löpriktning... Ja, ni förstår ju att det kanske inte är något för alla. Och någon stor publiksport kommer det nog aldrig heller att bli. Men Johnny gjorde riktigt bra ifrån sig i sin debut och klämde till med 561 varv (219km) och en 5:e plats. Klart grymt. Så här 5 dagar efter loppet var han förvånansvärt pigg, med endast ett något överansträngt vänsterben. Flickvännen Ellen (som något besviket "bara" kutade 132 km) var ute och sprang dagen efter loppet!

Ultrakung, ultraglad och ultraskägg (från Pace On Earth)

Den 12:e april är det i alla fall dags för Täby Extreme Challenge - 100 miles-lopp som går 16 varv på en dryg 10 km-bana i Täby, runt Gribbylund och Rönningesjön. På de sista 6 varven får pacer (farthållare) användas och givetvis ska jag försöka hjälpa Johnny till succé igen. Det gick ju faktiskt hyfsat vid BRR i Västerås. Jag kommer att köra två varv med Jonny på en bana som beskrivs som betydligt lättare än BRR:s bana (och även om det inte ser ut så just nu finns det väl kanske viss risk för snö, is och väta i skogen). Förmodligen blir det varv 13 och 14 för mig och det ska väl gå i ett 5-någonting-tempo. Målet med loppet råder det väl inget tvivel om (Johnny är ju trots allt Ultrakungen); hur vägen dit ser ut tänker jag dock inte berätta. Vem vet, Johnny kanske startar i ett 4:00 min/km-tempo och knäcker konkurrenterna på första halvan. Eller inte... Kul ska det bli i alla fall.

I morgon är det Vasaloppet. Inget sånt för mig i år, vilket jag är glad för med tanke på hur förutsättningarna verkar bli i morgon. Jag cyklade ju idag så för min del blir det uppdukad Vasaloppsfrukost framför tv:n kl 8 i morgon bitti.

Vasaloppet på ett annorlunda sätt

Inga skidor i år. Alls. Eller ja, typ en timme med dottern vid Hellasgården i lördags. Varpå jag kom på att det här med skidåkning faktiskt är riktigt kul och lovade mig själv att jag skulle åka Vasaloppet nästa år. Så det blir väl till att hänga på låset nästa söndag då anmälan öppnar. Och även om det nu blir Kalmar IM eller några andra dumheter nästa år får jag väl försöka få ihop det på något sätt ändå. Det enda som jag egentligen ogillar med att bestämma sig för VL är ju det här med jakten på snö från tidig december till början av mars...

Men, vad jag egentligen skulle nämna var väl det här med hur jag tittade på Vasaloppet i söndags. Jag gjorde det nämligen från sadeln på en spinningcykel. Tillsammans med SPIF hos F&S Lindhagen blev det 4 hyfsat intensiva timmar. Kl 8 startade vi (samtidigt som VL) och sen trampade vi fram tills det att Jörgen Aukland gick i mål (jag bet ihop lite och körde ända tills det att Jörgen Brink gick i mål). Vid kontrollerna gavs möjlighet att fylla på depåerna med blåbärssoppa och allt sånt. Passet i övrigt förgylldes med alla de där vanliga spinningsakerna såsom sprintar, backar, stående, m.m. Mitt mål att försöka hålla ett snitt på distanspuls funkade bra. Gjorde som vanligt med kontrollerna, stannade vid vissa och åkte rakt igenom andra.

Storbild och allt

4 timmars spinning blir ganska intensivt (jämfört med 4 timmar på landsväg) ur det perspektivet att du aldrig vilar benen (du frihjular ju aldrig på spinningcykeln). Men sen blir det ju inte riktigt samma träning heller eftersom du inte behöver jobba med balansen på samma sätt. Men det blir ju lätt tråkigt... 4h framför VL funkade väl, men de 3h-pass som jag kört med SPIF blir faktiskt lite väl tråkigt. Men vad gör man inte för vinterträningen.

Bortsett från tristessen är väl egentligen mitt största problem med spinningen min transpiration. Jag svettas vanligtvis ganska mycket. Utomhus finns det ju en kylande fartvind. som tar hand om det och det är sällan som jag upplever att jag blir "blöt" utomhus (annat än om jag, framför allt vintertid, klätt mig för varmt). Jag kan tycka att jag inte svettats alls, men när jag tittar på min tröja efteråt upptäcker jag att den är alldeles vit av salt. Men på en spinningcykel, i en varm lokal, utan fläkt eller annat blir det bökigt. Jag svettas floder. Och då menar jag verkligen floder. Alla mina kläder blir genomblöta, handdukarna genomblöta skorna fyllda med svett och på golvet en mindre sjö. Under VL-spinningen hade jag 2 tröjor och 2 fullstora handdukar med mig. Genomsurt. Dels är det ju bökigt att ta hand om det våta och del blir det faktiskt kallt när passet går ner i intensitet. Men det finns ju inte så mycket att göra åt det.

Sen är ju (vi) triatleter lite dumma i huvudet... 4 timmar spinning och vad är det första vi gör efteråt? Jo, går till löpbandet för att "springa av sig lite" i 20-30 minuter.

Öppet spår måndag 2012 (Race report)

Fortsättning på denna post.

Förberedelserna
Vet inte ens om man kan kalla det för förberedelser. 13 mil rullskidor under oktober-november, samt 13 mil längdskidor under slutet januari-februari. Lite löpning i januari-februari och ganska mycket cykling. Styrketräning… nepp. Längsta skidpasset var 32km och gick med 4:30-tempo i snitt. Inte mycket alls att hänga i granen alltså. Framförallt inte med tanke på att jag inte har någon skidåkarbakgrund att falla tillbaka på. Men trots detta var jag full av tillförsikt.

Loppet (eller vad man nu ska kalla det)
Kl 7 startade Försvarsmaktsvasan (och något företagsevent) i en masstart. 5 minuter senare släpptes Öppet Spår iväg. Eftersom jag stod ganska långt fram i startfållan kunde jag faktiskt åka mer eller mindre obehindrat uppför hela första stigningen. Jag höll mig till vänster i banan och satte upp ett tempo som drev upp pulsen, dock utan att dra på mig mjölksyra. Det tempot visade sig dock vara betydligt högre än majoritetens och jag låg mest under "omkörning". Bortsett från att några spån som fick för sig att börja saxa i vänstra spåret så gick det alldeles utmärkt. Rätt som det var, var de första 3 kilometrarna och banans högsta punkt passerad.

Mina tider från Vasaloppet 2010 - kan vara värda att ha i åtanke.

Nu var det bara att staka. Nu upptäckte jag också att mina skidor var långt ifrån perfekta. Fästet var bra och visst gled det helt okej men det var väldigt många som gled ifrån mig, både under stakning och utförskörning. Grymt irriterande att köra ikapp andra uppför för att sedan bli ifrångliden på platten och nedför. Spåren var stenhårda och snabba. Färden över myrarna var en ren njutning och tempraturen gled ganska snabbt upp till behagliga -4 grader.

Smågan åkte jag rakt igenom och fångade endast upp en mugg vatten och en med sportdryck. I Mångsbodarna blev det blåbärssoppa, vatten och en bit bulle. Utöver kontrollerna (som jag egentligen endast tänkt använda för vätska) hade jag en energiplan grundad på Enervits prylar. Den sprack redan vid första kontrollen eftersom jag struntade i att ta den gelen som jag egentligen skulle ha tagit. Det kontinuerliga energiintaget är något som jag verkligen måste bli bättre på. Jag har alldeles för svårt att stanna upp när jag väl är igång. GT-tabletterna var det enda som jag verkligen såg till att få i mig när jag skulle, eftersom de är grymma på att hålla krampen borta.

Tider från Öppet spår 2012 - lite bättre?

När jag drygt halvvägs mellan Mångsbodarna och Risberg passerade 60 km-skylten (60 km kvar till Mora alltså) tittade jag på klockan och konstaterade att de första 3 milen gått på 2:03 och att jag kände mig riktigt pigg. Började ana storverk och en sluttid nedåt 6:15 eller liknande. En smått euforisk känsla alltså. Strax därefter började det CHOCK-snöa.

Till en början tänkte jag inte så mycket på snön. Men allt eftersom tiden gick blev det tydligt att; det inte skulle sluta, glidet var som bortblåste och det var riktigt trögt att staka och att all åkning koncentrerades till ett enda spår (av 4).

Det slutade alltså aldrig att snöa, trots att speakern lovat att snön inte skulle påverka loppet. Stundtals var det så pass ymnigt att det var svårt att se framför sig (tack du gode för att jag hade ordentliga glasögon). Ganska snabbt så märkte jag att det blev väldigt trögt glid. Även då det gick lätt utför var jag tvungen att trycka på rejält i stakningen för att inte tappa farten.

CHOCK-snö in action. Notera även den bestämda blicken och istapparna i skägget.

Efter Evertsberg gick all åkning i ett enda spår (det andra från höger) och de andra spåren blev mer eller mindre igensnöade. En effekt av detta var att det blev riktigt tungt att köra om. För vid omkörning var du tvungen att gå ut i nysnön och trycka på riktigt rejält för att komma förbi den som låg i det uppkörda spåret. Ibland gick det inte och jag var tvungen att bara falla in i ledet igen. Efter ett tag insåg jag att uppförsbackarna egentligen var enda möjligheten att ta sig förbi; då genom att "springa" förbi mellan spåren. Ju mer snö som kom desto tyngre blev det. Dessutom motvind till råga på allt.

Mellan Risberg och Evertsberg var det ganska tungt och jag noterade att både snittet gick ner och att höger lår började uppvisa en viss stelhetskänsla. Stannade någon minut i Evertsberg och skakade loss högerbenet lite. I backarna efter Evertsberg fick jag upp farten något igen. Lundbäcksbackarna kunde jag diagonala uppför och passerade där många åkare som hade problem med fästet.

Oxberg-Hökberg var nog den jobbigaste sträckan på hela loppet. Här krampade låret faktiskt till några gånger på riktigt och jag var tvungen att ta det ganska lugnt. Väl framme i Hökberg kände jag mesta att jag ville att det skulle vara slut. Tittade på klockan och konstaterade att jag skulle klara mig under 7 timmar med hyfsad marginal (under förutsättning att jag inte däckade ihop totalt). Eldris passerade jag utan att stanna och var sedan ute på den sista sträckan.

Målgång 2010 - det är mörkt, och jag är ganska tom i blicken.

Fram till Eldris hade faktiskt spåren varit helt okej trots snövädret. Nu hade dock snön tagit ut sin rätt och spåren var grunda, sladdriga och dessutom helt söndersaxade så fort det gick lite uppför. Trots detta fick jag upp farten något under den ändå lättåkta sista sträckan. Min GPS-klocka hade hotat med att lägga av (pga. dåliga batterier) den senaste timmen, men höll ändå hela vägen in i mål så att jag kunde se att sluttiden landade på runt 6:54.

Målgång 2012 - något ljusare, något piggare, något snabbare.

Efteråt
Sista timmen i spåret var riktigt kämpig. Det var då bristen på skidmil och långpass började märkas ordentligt. Min officiella sluttid blev 6:54:26, vilket är en förbättring på nästan 4h sen Vasaloppet 2010. Med tanke på att jag sammanlagt åkt endast ca 30 mil skidor sen dess, kan jag nog vara lite småstolt över den förbättringen. Utöver tiden är jag nog också mest nöjd med att stakningen fungerade så pass bra under hela loppet. Skulle tro att uppåt 80-90% av loppet var stakning eller stakning med frånskjut. Detta manifesterade sig i en ganska rejäl värk i handlederna efter loppet. Men bortsett från handlederna och ljumskarna har faktiskt kroppen mått riktigt bra efteråt. Tydligen har jag fostrat den väl alltså.

Jag var i mål kl 14 och tåget hem skulle inte gå förrän 22.00. Gott om tid för att duscha, slappa, äta, m.m. alltså. Träffade på 2 kupékollegor som jag slog följe med. En dusch (med en egen medhavd kall pilsner), en fet pizza och en belgisk våffla senare hoppade vi på tåget (som stod på stationen från kl 16) och ner i bingen. Den här resan gick det lite lättare att sova trots snarkandet. Väl framme i Stockholm tog jag mig ner från överslafen utan några som helst problem.

Sen blev vi inlåsta på perrongsområdet av en dumjävla Securitasvakt utan hjärna, men det är en helt annan historia. Vid 2:30 klev jag in på kontoret och slocknade i bäddsoffan, för att 4 timmar senare kliva upp och jobba. Det är ett hårt liv…

Dagens anekdot
Innan loppet talade jag med min gode vän Johan Ö. 2003 åkte Johan Öppet Spår på tiden 6:54:25. Johan undrade om jag hade något tidsmål och jag svarade att jag skulle in under 7h och att jag självklart skulle slå hans tid. Johan följde mig via Vasaloppet.se och jag kan väl bara ana hur mycket det tjoades när jag gled över mållinjen på 6:54:26.

Öppet spår måndag 2012 (pre-Race report)

Söndagens Öppet Spår bjöd på strålande väder från morgon till kväll och många av deltagarna som kom i mål beskrev dagen som fantastisk. Måndagen däremot bjöd på motsatsen, blåst och snö skapade helt andra förutsättningar.

Från Vasaloppet.se.

Behöver jag berätta att jag valde att åka på måndagen och inte söndagen? Nåväl, jag ska inte klaga. Även om tiden och förutsättningarna kunde ha varit bättre så klarade jag ju faktiskt min målsättning med råge.

Innan
Som jag tidigare nämnt blev det tåg upp. Väskan var packad enligt konstens alla regler, trodde jag i alla fall, och skidorna nyslipade. 17.25 hoppade jag på tåget på Stockholms central, nu också försedd med ett meal från Burger King eftersom alla vet att en rejäl hamburgare är den bästa laddarmaten (min vana trogen löste jag kolhydratladdningen med PreSport från Enervit - det funkar bra för min mage och så slipper man mata pasta dagarna innan ett långt lopp). Självklart lyckades jag få en över-överslaf igen, dvs en sådan som jag knapp höll på att ta mig ur efter förra Vasaloppet.

Språkade och ljög lite med övriga gubbs i kupén. Käkade hamburgare. Lämnade in skidorna på vallning (jajamen, självklart finns det en vallavagn på ett chartrat Öppet Spår-tåg). Käkade en förbeställd kycklingpestopasta som faktiskt var ganska god. Gick på toaletten och försökte göra nummer 2. Det gick inte. Klättrade upp i överslafen och försökte sova. Det gick inte eftersom min kupé innehöll 2 st snarkmongon som dagen till ära valt att sova på rygg. Förbannade mig själv eftersom jag inte tänkt på att ta med mig öronproppar.

02:45 var det väckning. Jag kan inte påstå att jag kände mig direkt utsövd. När jag skulle klä på mig upptäckte jag att jag glömt underställskalsongerna hemma. Ingen direkt höjdare att köra med bomullskalsonger under, men det fanns ju inte så mycket att välja på. Jag funderade ett kort tag på om jag skulle förstärka med långkalsonger och en extra underställströja eftersom det var lovat -10 vid start och ett par timmar framöver. Klok som jag är valde jag inte att göra det. Det fick bli skalstället från Craft, en underställströja (merino 200) från IceBreaker, långa kompressionsstrumpor, Lillsporthandskar förstärkta med innerhandskar i tunn merinoull och den snygga skidmössan från AXA Sports Club. Jag hämtade sedan de nyvallade skidorna och gick till restaurangvagnen för att få mig lite frukost. Jämfört med tidigare år hade SJ Event snäppt upp frukosten rejält. Istället för att ha ett lösplockssystem, a la frukostbuffé, var det nu istället förpackade frukostar. Även dessa förvånansvärt bra. Egentligen bara två kommentarer: en liten portionsförpackning med smör räcker inte riktigt till 4 mackor, och gröt är inte gott kl 3:30 på morgonen.

Kl 4 gick bussarna och strax före 6 var vi på plats i Berga by (efter att ha åkt den "säkra" men längre vägen över Älvdalen). Mycket riktigt var det kallt ute! Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, så jag följde efter lite andra människor som såg rutinerade ut. Och rätt som det var hade jag lämnat väskan och lagt ut mina skidor långt fram i startfållan. Efter det begav jag mig till nummerlappsutlämningen och utställningstältet. Nummerlapp hade jag fått på tåget (även detta en rejäl förbättring sen senast); jag var mest ute efter att hålla värmen. Nu visade det sig dock att försäljningen var öppen, och jag kunde passande nog köpa ett par underställskalsonger. Betalade och bytte sedan kallingar i ställets enda provhytt. Nu var jag verkligen redo. Noterade att speakern sa att "det förmodligen skulle komma lite snö, men att det förmodligen inte skulle påverka så mycket". Yeah right! Gick sedan tillbaka till startfållen, värmde upp (eller rättare sagt, försökte hålla värmen) och startade sedan 07:05.

Fortsättning finns här

Vädret på måndag

Tja, det ser väl överkomligt ut. Lite kallt på morgonen kanske, och alltför mycket nysnö kan jag nog klara mig utan. SWIX Blå Extra ser ut att vara the shit för fästet. Glidet lämnar jag över till proffsen.

7:31 är max, under 7:00 är målet och under 6:31 riktigt bra.

YR.no Sälen

YR.no Mora

Klart.se Sälen

Klart.se Mora

Vila

Vila är det jag ägnar mig åt nu. Ett löppass med lite lätta intervaller i morgon. Något återhämtningspass på cykeln på torsdag och ett lättare löppass på söndag lunch. Och så en jäkla massa mat förstås. Skidorna är inlämnade på Skidsport för slipning och grundvallning. Eftersom vädrerleksprognosen verkar vara lite ombytligt är det nog säkrast att vänta med glid och fäste till på tåget. Jodå, det blir nog bra.

För övrigt kan jag rekommendera några minuter åt det här lilla filmen. Helt enkelt en reklamsnutt för BikeSnobNYC:s nya bok "The Enlightened Cyclist". Och visst är det självaste MC Spandex som skymtar förbi i filmen.

Vasaloppet 2010

Initialt

Kl 22.40 avgick tåget från Stockholms Central. Jag var laddad med kolhydrater (via ett antal laddningar av mindre aptitlig energigel), nyvallade skidor och en spänd förväntan.

Vintern hade ju visat sig vara alldeles utmärkt för att få skidmil i kroppen, med snö från mitten på december och framåt. Tyvärr hade jag kommit igång alldeles för sent (kändes det som i alla fall). Jag var en total soff- och datorpotatis fram till mitten på oktober då frugan fick nog och drog med mig på ett spinningpass på SATS. Stärkt av träningsvärken och bristen på flås införskaffade jag då ett träningskort. Körde sedan mycket flåsträning och lite (för lite) allmän styrka. Det kändes bra och kroppen kom igång snabbt. Sedan började skidåkningen. Under julen körde jag mellan 15-25 km varje dag och avslutade faktiskt ledigheten med att ha minskat i vikt – trots julbordsexcesserna. Det som slog mig under denna period av träningen var min totala brist på teknik. Visst hade jag åkt en hel del skidor som ung (innan 16 års ålder) norrlänning. Men det var ju mest för att ta sig de 10 milen till skolan och så, inte för att träna eller åka snabbt. Jag fick lite tips av en tränare i Högbo (Sandviken), men skulle nog mått bra av betydligt mer teknikträning.

Vintern förflöt sedan med ett ganska stadigt intag av skidmil och pass på SATS. Rent generellt mådda jag betydligt bättre i kroppen än innan och kände mig piggare. Allmänt välbefinnande alltså. På minussidan låg att jag så gott som aldrig kände att jag fick till vallningen, oavsett om jag gjorde det själv eller om någon annan gjorde det. Glidet gick att få till, men det ordentliga fästet satt aldrig där. Om det sedan beror på felaktig vallning, dåliga skidor eller usel teknik vet jag inte. Jag väljer att tro att det beror på materielen, eftersom det ger mig en anledning att köpa nya skidor till nästa gång. En annan notering var att jag inte hade något mellanläge i skidåkningen. Antingen gick det snabbt (dvs. så snabbt som jag hade förmåga att åka) eller så stod det stilla (inte bildligt sett, men känslomässigt).

Jag gjorde även ett försök till att åka ett seedningslopp – Värmdöloppet, 42km – som tyvärr blev ej total katastrof. Jag hade ok glid, men inget fäste överhuvudtaget. Avsaknaden av fäste var inte något stort problem under första halvan av loppet. Under den andra halvan när tröttheten kom smygande var det dock inte alls kul. Det gick långsamt och krampen i vaderna bröt sakna men obönhörlig ned mig. Väl i mål var jag bruten, definitivt inte uppseedad och lite fundersam över hur det skulle vara att åka mer än dubbla sträckan. Det tog ett litet tag att återhämta sig från den upplevelsen.

Tanken var sedan att jag skulle åka Bessemerloppet i Sandviken (50km) två veckor innan Vasaloppet. Snöstorm och oroliga svärföräldrar satt dock stopp för detta. I efterhand har jag förstått att själva loppet inte var någon rolig upplevelse. -18°, blåsigt och mycket kärva spår och definitivt inte kul, var vad jag fick höra från betydligt erfarnare skidåkare än jag själv. Dock förstörde min frånvaro alla möjligheter till att seeda upp mig. Startled 10 var nu en realitet.

Sista dagarna innan loppet såg jag till att träna lagom, se över utrustningen, få skidorna vallade, ladda med kolhydrater och peppa mig själv i största allmänhet. Beslutet att åka tåg upp tog jag tidigt. Det kändes som en mycket smidigt lösning att åka nattåg upp på lördag kväll och sedan komma hem söndag natt.

Väl på tåget handlade det mest om att försöka somna så fort som möjligt. Gick inte så bra eftersom det fanns en del spänning i kroppen. Jag ägnade mig åt diverse tankelekar innan jag lyckades få några timmars orolig sömn i kroppen. Kl 03.15 väckes vi av konduktörens röst i högtalarna. Jag var inte pigg. En rejäl frukost serverades och det krävdes en hel del mental styrka att få ner den. Framförallt gröten (osaltad?) som serverades med äppelmos (som jag inte alls gillar) var svår. Men det gick och första hindret var avklarat.

Kl 04.30 avgick bussen från Mora station. Först gick det bra, men efter ungefär en timme, strax innan vi svängde in på väg 71 tog det tvärstopp. De sista kilometrarna tog över 2 timmar. Förmodligen hade det gått snabbare att kliva av bussen och gå. När vi slutligen anlände till starten hade klockan hunnit bli 07.40 och stressen var total. Nu var det dags för jakt på nummerlappar. Bussen stannade ungefär vid startled 10. Det som gällde då var att armbåga sig hele vägen fram till främsta startled, hämta nummerlapp, fylla i formulär, klistra klisterlappar, leta reda på rätt lastbil för att dumpa ombyte och sedan armbåga sig hela vägen tillbaka till startled 10. Någon gång under den perioden hörde jag speakern säga ”…och där går starten”. Då stod jag och kissade i en snödriva. Runt 8.10 fick jag på mig skidorna och kunde sakta börja glida mot Mora.

Därefter

Sälen-Smågan (11 km, 5.6 km/h)

Med ca 40 skidmil i kroppen blickade jag ut över starten och konstaterade att jag i det läget var så gott som sist. Det gick att glida någorlunda snabbt fram till första högersvängen. Sedan var det totalstopp – värre än på Essingeleden en måndagsmorgon. I princip handlade det om att ta ett saxsteg, snacka lite med grannen, ta ett till saxsteg, snacka lite med andra grannen, osv. Jag valde att gå till vänster i första backen, har faktiskt ingen som helst aning om det var ett bra val eller inte. Som vanligt när man står i kö, tycker man att det går snabbaren i alla andra köer. Stavarna klarade sig i alla fall och ju länge upp jag kom i backen, desto mer luckor blev det. Jag konstaterade redan nu att fästet inte var det bästa, trots ”proffshjälp” med vallningen. Detta gjorde mig minst sagt orolig. Väl uppe efter loppets högsta punkt gick det att åka på betydligt bättre. Känslan under den här sträckan var att jag åkte om betydligt mer än vad jag blev omåkt. Emellanåt kom det någon stackare med ett lågt startledsnummer som stressade sig fram i spåren. Förmodligen sådana som var ännu senare till starten än jag. När kontrollen närmade sig upplevde jag för första gången att jag verkligen nu körde Vasaloppet. Kändes stort.

Smågan-Mångsbodarna (13 km, 10.7 km/h)

Kontrollen i Smågan passerades fort. Planen var att i princip åka rakt igenom för att tjäna lite tid och placeringar. Eftersom jag hade ett vätskebälte (med en blandning av ljummen blåbärssoppa och sportdryck) kände jag inget behov av att stanna för dricka. Sedan följde en frustrerande sträcka. Jag var pigg och det var väldigt stakvänligt. Spåren var fina, men fulla med folk. Med relativt korta mellanrum såg man skyltarna som pedagogiskt och på engelska förklarade att långsamma åkare håller till höger och snabbare åkare till vänster. De flesta Vasaloppsåkare i de bakre startleden verkar dock ha en sagolik oförmåga att ta in information, vilket då medförde att det fanns stoppklossar i varje spår. Som jag nämnde var jag pigg under den här sträckan och hade förmodligen kunnat åka ännu snabbare. Men tyvärr gick alldeles för mycket kraft åt till att byta spår och bromsa ner. Trots detta tycker jag nog att sträckan till Mångsbodarna inte kändes särskilt lång alls.

Mångsbodarna-Risberg (11 km, 9.0 km/h)

I Mångsbodarna drack jag min första blåbärssoppa (bortsett från den utblandande varianten i vätskebältet), fyllde dessutom på med lite energitabletter och kände mig pigg i största allmänhet. Sträckan började bra, med lätt stakåkning och pigga ben. Det kändes som om kilometerskyltarna passerade i god fart. Sedan kom backen… Jag var inte riktigt beredd på att den skulle vara så lång och dessutom besannades mina farhågor om mitt tveksamma fäste. I början tyckte jag nog att jag höll farten uppe, men mot slutet började det gå rejält långsamt. När jag väl gled över ”krönet” och vidare in mot Risberg så var jag ganska lättad och glad över att ha passerat den första riktiga prövningen.

Risberg-Evertsberg (13 km, 9.1 km/h)

I Risberg blev det lite mer blåbärsoppa, sportdryck och energikaka. Jag tog dessutom beslutet att försöka ta hjälp i vallatältet med fästet. Jag bad vallakillen att ta på lite framför den främre markeringen på skidorna med förhoppningen att det skulle hjälpa till lite med fästet (jag trodde nämligen inte att mitt dåliga fäste berodde på fel valla, snarare på felaktiga fästzoner). Resultatet blev tyvärr bara marginellt bättre. I Risberg annonserade dessutom speakern att Jörgen Brink vunnit Vasaloppet – jag kände mig något distanserad. Sträckan i sig passerade relativt obemärkt. Jag började under denna del av loppet att bli ganska trött i kroppen, men tänkte dock att det inte skulle vara några problem. Jag hade ju utförskörningen efter Evertsberg att se fram emot. Strax innan Evertsberg råkade jag ut för min första (av två) vurpa. Jag var tvungen att lägga mig i en utförslöpa eftersom två åkare framför mig ramlade och jag hade inte fritt spår till höger. Jag, skidorna och stavarna klarade vurpan utan problem. När jag skulle resa mig upp högg det dock till med en lite kramkänning i magmusklerna. Något som gjorde mig lite orolig eftersom det kändes lite för tidigt med kramp.

Evertsberg-Oxberg (14 km, 8.6 km/h)

Kontrollen i Evertsberg började kännas som vilken annan kontroll som helst, med den skillnaden att jag här såg spår av SVT för första gången. Jonas (SVT Sport) stod och pratade in i en kamera, men inte med mig, vilket nog var tur. Jag drack lite och käkade några bullar. I min värld skulle det vara kanelbullar med mycket socker, men istället visade det sig vara torra vetebullar. En klar besvikelse. Sträckan efter Evertsberg var något som jag sett fram emot. Långa utförslöpor och lättåkta partier. Så blev det tyvärr inte. Spåren hade fram till Evertsberg varit i mycket gott skick, i princip räls hela vägen. Efter Evertsberg var det uselt. Många av nedförsbackarna var mer eller mindre upplogade isgator eftersom många åkare ”fegat” sig ner. Detta medförde att den lätta utförsåkningen som jag sett fram emot tyvärr blev något helt annat. Istället för att lugnt glida utför och staka mellan nedförsbackarna handlade det om att hela tiden parera slag, vobbla längst isgator och fokusera fullt ut på att inte ramla. Efter ett tag började även kramkänningarna i benen komma, vilket medförde att jag inte riktigt vågade huka mig ner i utförskörningen, utan istället var tvungen att mer eller mindre stå upp. Strax före Oxberg var jag tvungen att ta en paus, dels för att lätta på trycket och dels för att skaka loss mina lår som nu började protestera ordentligt.

Oxberg-Hökberg (9 km, 7.3 km/h)

Väl framme i Oxberg började allvarligt fundera på vad jag höll på med egentligen. Käkade några bullar och bestämde mig sedan att som en sista moralhöjande åtgärd valla om skidorna. Den här gången gjorde jag det själv istället med min medhavda Swix VR45 och avsågade vallakloss. Jag tror faktiskt att det blev lite bättre den här gången. Pratade med en äldre herre som var minst lika trött som mig och fick ytterligare lite kraft av det. I kontrollen stod dessutom Rickad Ohlsson från SVT som tillsammans med sin kameraman åkte Vasaloppet. 9 mil med en tv-kamera på axeln, det är imponerande.

Oxberg till Hökberg visade sig sedan vara den i särklass jobbigaste sträckan under hela loppet. Under tidigare delar av loppet hade jag hela tiden arbetat med att fokusera på nästa kontroll som mål. Under denna sträcka var jag tvungen att gå ner på kilometrar och ibland till och med kortare än så. Stora delar av sträckan körde jag med någon sorts kramp; vader, lår eller triceps. I perioder var jag tvungen att växla åkstil kontinuerligt. När jag var tvungen att stanna ytterligare en gång för att få lårkrampen att släppa kändes det som om hela Vasaloppet passade på att köra om mig. Det absoluta lågvattenmärket kom sedan när jag först blev omkörd av en blind norrman och sedan av en tanig kille med fjunmustasch utan stavar. Tankar på att bryta loppet flimrade ibland förbi i mitt trötta sinne, men de blev trots allt aldrig riktigt allvarliga.

Hökberg-Eldris (10 km, 8.7 km/h)

Väl framme i Hökberg började jag ändå inse att det trots allt fanns ett slut på eländet. Jag insåg dessutom hur otroligt hungrig jag började bli. Klockan var trots allt runt 16.30 och jag hade inte ätit ordentligt sedan frukosten kl 03:30. Kämpade i mig några torra vetebullar till som tyvärr varken gjorde från eller till.

Spåren var nu faktiskt betydligt bättre än efter Evertsberg och det blev under sträckan mer och mer behagligt att åka. Taktiken under del av loppet blev att hitta åkare att hänga på och det gick faktiskt ganska bra. Någonstans halvvägs till Eldris släppte dessutom all kram mirakulöst och plötsligt kändes det som om jag (bildligt talat) flög fram. Nu insåg jag faktiskt att jag nog trots allt skulle klara av detta. Mot slutet började det att skymma.

Eldris-Mora (9 km, 9.2 km/h)

Eldris var en liten kontroll som passerades snabbt. Jag drack två muggar sportdryck utan att knappt stanna. Nu ville jag mest bara få det hela överstökat.

Den sista milen kändes förhållandevis väldigt lättåkt. Det var flackt, bra spår, lättstakade partier och framför allt väldigt nära till mål. Jag blev förvånad över hur pass mycket människor som fortfarande var ute och tittade och hejade. När jag sedan i mörkret började skönja klockstapeln i Mora började en lycka sakta sprida sig i min kropp. Strax före upploppsrakan passerades en chipkontroll och jag förstod att nära och kära (via SMS) nu skulle få information om att jag faktiskt var på väg in mot mål. Jag stakade hela upploppet och kände mig som en vinnare när jag passerade under Gustav Vasas motto.

Mora-Stockholm (? km)

Väl i målfållan gick allt mycket snabbt. Jag har tidigare fått berättat för mig hur pass väl logistiken fungerar under ett Vasalopp, och det visade sig stämma mycket väl. Av med chip, lämna in skidorna, buss till skolan (hade helt ärligt lite svårt att resa mig upp efter det att jag satt mig ner på bussen), hämta ombyte och sedan in till den väntande duschen. Ombytet och duschen tog nog lite längre tid än normalt, mest pga kramkänningar vid av- och påklädning. Men det var en helt underbar dusch. Sedan mat (kycklingpytt) som smakade helt underbart. Språkade med en glad Göteborgare under middagen som mer eller mindre uppmanade mig till att fortsätta med Vätternrunden. Just då hade jag lite svårt att tänka mig det. Att sedan efter maten få gå på toaletten gjorde lyckan total. Jag hade försökt ordna det bestyret på tåget till Mora (för att slippa riskera att behöva göra det under loppet), men misslyckades. Jag misstänker att kolhydratupp-laddningen gjorde min mage lite trög.

Sedan buss tillbaka till målet, hämta diplom, hämta skidor och sedan traska till tågstationen. Väl framme på tåget hämta jag ut min förbeställda korv- och äggsmörgås, som även den gick ner utan större problem. En välförtjänt öl gled även ner i magen. Tåget avgick sedan vid 22.40 och det var inga större problem att somna (de stora problemen kom sedan när jag skulle ta mig ner från min överslaf i liggvagnen för att kliva av tåget, ett tag trodde jag att det var en fysisk omöjlighet att klättra ner). Vid 02:30 gled tåget in på Stockholms central och en halvtimme och en taxi senare låg jag utpumpad i min egen säng.

Slutligen

Några dagar efter målgången bestämde jag mig definitivt för att göra detta igen. Dels för att det varit en stor upplevelse och en sporre för träningen. Dels för att längdskidåkning är en fantastisk träningsform som jag verkligen gillar. Och dels för att jag självklart vill förbättra mig och min tid. Av den sistnämnda anledningen tror jag också att det blir öppet spår nästa gång. Mindre folk, mindre stress och mer spår. Förmodligen inte alls samma publikupplevelse, men det kan jag leva med. Ska dessutom försöka satsa på lite mer målinriktad försäsongsträning med rullskidor och sådant. Stakning is the shit!

I förlängningen är det väl klassikern som gäller. Räknar med att köra Vättern och springa Lidingö i år. Tyvärr blir det inget Vansbrosim i år eftersom jag ska på bröllop på västkusten dagen innan. Det blir lite svårt att hinna med. Och ska det då bli en riktig klassiker måste jag ju köra Vasaloppet även nästa år. Jag är faktiskt lite småsugen på Marcialonga (70 km klassiskt i Italien) också. Vi får väl se vad budgeten tillåter.

40-årskris? Inte alls – bara gamla drömmar från 25-årsåldern som förverkligas. Och det är ju en helt annan sak…

Även om tiden definitivt inte är något att skryta med är jag på det stora hela mycket nöjd med mig själv. Att det finns 12 423 människor som kan åka 90km Vasalopp snabbare än jag är inget som jag har några problem med. För mig var den största vinsten att sätta upp målet att åka Vasaloppet och sedan passera mållinjen i Mora i ett helt okej skick.