IM Malaysia – Fail Report

Det var väl kroppens sätt att säga till mig att det var nog. Eller så är det något annat som är fel. Mina tidigare inlägg efter den där helgen i Italien i slutet av augusti har ju kanske inte direkt osat av positivism och tyvärr visade det sig inte vara helt ogrundade farhågor heller. Den där processen som jag satte min förhoppning till visade sig inte fungera som den skulle just nu och bara drygt två timmar inpå loppet var jag helt slut. Resten blev en kamp, som jag förvisso avslutade, men som jag nog lika gärna hade kunnat skita i. Det är väl den korta varianten av race report. Det finns en något längre nedan…

När jag kommer hem till Sverige ska jag i alla fall besöka läkare och kolla upp alla mina värden. Med största sannolikhet handlar det om någon slags överträning (många symtom som pekar på det) och ett behov av ordentlig säsongsvila, men jag vill ändå utesluta att det inte ligger någon bugg i kroppen och bråkar. Att utsätta sig för total vila i 2-3 veckor kommer att bli otroligt jobbigt, men förmodligen helt nödvändigt.

Pre-race
Eftersom starten för helan skulle gå först vid 7:52 behövde jag inte gå upp orimligt tidigt i alla fall. Jag hade inte lyckats fixa någon frukost på hotellet så istället hade jag inhandlat några påsförpackade och chokladfyllda croissanter på den lokala supermarketen. Oätliga i vanliga fall men perfekta som IM-frukost. Vi (jag och Johannes) hade bestämt att försöka ta en buss vid 5:30 eftersom arrangörerna meddelat att det skulle ta ca en timme upp till starten. Enligt programmet skulle det gå bussar med ca 15 minuters mellanrum. Problemet var nu bara att det aldrig kom någon buss. Och med tanke på att det bara var jag, Johannes, ett tjeckiskt pro och hans flickvän som stod och väntade började vi bli lite oroliga. Efter att ha väntat i 20 minuter fick vi nog och högg en taxi istället. Borta vid starten (ca 2 mil norr om målområdet) var det ganska kaosartat rent trafikmässigt. Det blir väl lätt så när nästan 2500 tävlande och supportrar ska till ett litet område i princip utan parkeringsmöjligheter. Via en smal och kurvig väg. Vi hann i alla fall dit till 6:30 och hade väldigt gott om tid med att fixa det som behövdes fixas. Det enda som strulade var väl att jag inte lyckades med något toalettbesök och att vi nästan inte fick med våra streetwear-bags på lastbilen eftersom den helt plötsligt och oannonserat var på väg därifrån. Träffade på Erik från TT och simmade lite i vattnet som var varmt men ändå lagom. Ställde mig ganska lång fram och sprang ner i vattnet vid ca 7:54.

Vi var väldigt tidiga med att checka in cykel.

Race-mustasch is the shit! Även om det gick åt skogen hade jag ingen kramp i alla fall.

Swim – 1:13:19 (26:a i AG)
Simformen var den enda formen som egentligen varit något på när uppåtgående under den senaste tiden och jag hade vissa förhoppningar om att faktiskt kunna göra något bra. Kanske inte något PB eftersom det ändå var simning utan våtdräkt, men under 1:10 i alla fall. Tanken var att den här gången verkligen se till att vara fokuserad under hela simningen och inte börja tänka på helt andra saker vilket jag har en tendens att göra. Under simningarna innan tävlingen (i öppet vatten) hade min klocka registrerat snitt-tider som verkligen inte var något att hänga i granen så tyvärr hade väl självförtroendet som vanligt fått sig en liten törn redan från början.

Det kändes i alla fall bra initialt. Jag hade hyfsad lugn och ro runt omkring mig, kände att jag höll ett jämt tryck uppe och blev inte omsimmad av allt för många (vad jag märkte). Givetvis blev rytmen då och då störd av de här ”kraftfulla” diagonalsimmande herrarna, men det handlade inte om några större närkontakter. Banan var oerhört lättnavigerad; en triangel om två varv med australian exit där exakt hela varvet var markerat med röda flaggor. Det enda som kunde hända i navigeringsväg var väl att du kom för långt bort från de röda flaggorna. De två svängarna var väl utmärkta med två st stora vita bojar och även uppgången på stranden var tydlig. Det var inte mycket vågor att tala om, men däremot var det varmt. Skulle tippa på typ 28-30 grader.

Jag tycker att jag höll trycket uppe och fokuserade under hela första varvet och blev därför ganska besviken när jag såg att klockan visade 36 någonting vid varvningen. Det kändes som om att det borde ha gått snabbare än så. Fortsatte ändå bestämt även under andra varvet med känslan av att det gick lite snabbare, men var väl i slutänden ganska exakt lika snabbt (eller långsamt) som under första varvet. Även om tiden kanske inte var i paritet med vad jag önskat var jag ända ganska nöjd med genomförandet när jag sprang genom duscharna. Kanske också lite extra nöjd när jag efter ombytet kom ut i växlingsområdet och konstaterade att det var väldigt väldigt många cyklar kvar. Anna och Valencia hade hejat vid duscharna innan ombytet och stod dessutom och tjoade vid Bike Out och givetvis sporrar det enormt mycket som vanligt.

Inte alls omöjligt att det här är årets gayigaste växlingsbild

High Five! Viktigt att vara glad när man möter sina fans.

Bike – 5:59:48 (27:a i AG)
Jag och Johannes hade ju cyklat första 7 milen av tvåvarvsbanan tidigare i veckan så bortsett från ett par partier på ca 20 km visste jag exakt vad som väntade mig. Till en början 15 ganska jobbiga km komplett med slakmota och tre klättringar på någon knapp km och snittlutning på 7-8%. Och så apor förstås. Det stora tricket i den värmen som nu rådde var ju att inte gå på för hårt i backarna och överhetta. Som tur var följdes varje klättring av en utförskörning också så det fanns alltid tid att återhämta. Därefter följde nästan 3 mil av relativt platt ”borra ner huvudet och kör”-terräng. Jag kände och såg på himlen, som var totalt blå utan ett enda moln, att detta skulle bli en helvetiskt varm dag.

Det första jag noterade på väg ut på cyklingen var att watt-siffrorna var helt åt skogen. Och då menar jag inte att det var fel på mina ben (vilket det förvisso skulle visa sig vara) utan att min Garmin visade alldeles för låga siffror. Skulle gissa på att det som hänt var att bara en av pedalerna kopplat upp sig mot datorn och att det som visades sålunda var typ halva effekten. Bara att dubbla i huvudet kan man ju tänka sig då… men så fungerar inte riktigt hjärnan under en IM. Den fungerar normalt sett inte för några beräkningar alls. Jag hade startat upp datorn på morgonen och kontrollerat att allt fungerade så varför det inte fungerar när det gäller fattar jag inte. Riktigt uselt är det i alla fall och jag satsar nog mina pengar på att problemet ligger hos Garmin.

Jag gick i alla över till att titta lite på siffrorna och gå lite på känsla. Jag kände direkt att jag inte hade några kanonben och med tanke på det och värmen bestämde mig ganska snabbt att cykla defensivt och spara ben till den förhoppningsvis inte lika varma löpningen. Det skulle ju bli så där med det. De initiala backarna gick väl bra men när det sedan blev platt hade jag märkbara problem med att få upp farten. Kändes som om jag trampade luft och när jag försökte trycka på lite kändes det som om mjölksyran kom direkt. Och efter typ 35 km cykling var jag trött. Jättetrött. Fattade ingenting av vad som hände. Sett till fart och wattsiffror hade jag inte tryckt på för hårt, jag hade fått i mig vätska och jag hade fått i mig näring. Cyklade ändå vidare med en förhoppning om att de skulle släppa så småningom.

Enda bildbeviset på att jag faktiskt cyklade på tävlingen...

Efter 53 km var det dags för banans andra riktigt tuffa parti med 3 knappt km-långa backar med snittlutning på över 10% och några lite mer tekniska utförsåkningar (dålig asfalt och kurvor). Här var det väldigt många i den bakre delen av 70.3-fältet som gick. Jag försökte köra så jämt och lätt som möjligt och tycker väl att det trots allt var okej med tanke på hur trött jag kände mig. Vid vätskekontrollen skedde en liten katastrof då dels min enda hårt blandade energiflaska valde att hoppa ur min ”Gorilla cage” och dels då en övertänd fransman snodde vatten framför mig vilket gjorde att jag inte fick med mig något kallt vatten från den kontrollen.

Sen följde ca 3 mil av mer eller mindre ondulerad terräng innan det var dags att vända ner tillbaka till T1 och vändpunkten för andra varvet. Jag kämpade. Men tröttheten släppte aldrig. Snarare tvärtom och nu började huvudet bråka också. Långa stunder var jag relativt ensam. Emellanåt kom någon ikapp bakifrån, bara för att köra iväg utan att jag hade någon ork att hänga på. Sista 15 km ner mot T1 och vändningen (vid ca 103 km) kände jag mig verkligen klar med hela grejen. Tänkte att det kunde vara lämpligt att call it a day och hoppa av cykeln där. Men på något märkligt sätt hade jag helt plötsligt gjort en 180-graderssväng och börjat cykla på andra varvet. Lika orkeslös som innan. Kom ihåg att jag tänkte ”vad fan pysslar jag med egentligen?”.

Andra varvet var oerhört segt, jag var ensam en väldigt stor del av tiden och kämpade mot många demoner. Försökte koppla bort hjärnan och ta ett tramptag i taget. Hade problem att komma upp över 30 km/h på platten och tyckte att det gick evinnerligt långsamt. Sista milen var så ensam att jag började undra om jag ens kört rätt. Varenda del av kroppen skrek ”lägg av, åk hem och lägg dig, dagen ör redan förstörd”. Klockan började ticka upp mot 6 timmar och det måste väl ändå vara någon slags skamgräns oavsett hur banan ser ut. Målbilden var 5:20 så ur det perspektivet är ju strax under 6 timmar inte riktigt ok… När jag sprang in i och lämnade ifrån mig cykeln i det underbart kalla och luftkonditionerade Malaysia International Exhibition Centre (MIEC) kom DNF-tankarna upp igen. Satt en bra stund på stolen i ombytesområdet och funderade innan jag återigen av någon märklig anledning bestämde mig för att fortsätta.

Uppskattar att jag drack ca 10 liter vätska under cyklingen. I de flesta stationer tog jag en vattenflaska i början, hällde över mig för att svalka, kastade den och tog sen en ny flaska i slutet av stationen. Under andra varvet tog jag även en flaska sportdryck eftersom min ena energiflaska valt att lämna mig. Så ur det perspektivet tror jag nog att jag fick i mig det jag skulle under cyklingen. Missen med cyklingen var dock att det faktiskt var ganska mycket trafik ute på banan. Med tanke på att vi körde på den enda loopen som finns runt ön kan jag förstå att det är svårt att få till avstängda vägar. Men kombinationen av trafik och osäkra och långsamma 70.3-cyklister på första varvet gjorde var inte helt bekväm. Asfalten var ok på de flesta ställen. Dock kan jag tänka mig att det inte alls hade varit lika kul vid ett ordentligt regn. Nästan 1600 höjdmeter och en snittemperatur på 34 grader i skuggan gör ju förvisso sitt till ändå.

Den luftkonditionerade svängen genom MIEC

Run(?) – 5:52:05 (79:a i AG)
Man började först med en kort liten vända inne i MIEC för att sedan springa ut genom de stora portarna och in i en total vägg av värme. Även om jag fattat det innan slog det mig verkligen nu hur pass varmt och fuktigt det var ute. Solen stod fortfarande högt på en klarblå himmel och hettan var obarmhärtig. Jag tänkte att jag i alla fall skulle försöka. Springa i tänkt tävlingstempo och gå några steg genom varje aidstation för att kyla och dricka ordentligt. Det gick okej till första, långsammare till andra och vid tredje efter ca 5 km var jag helt slut. Började på allvar återigen fundera på en DNF. Bestämde mig för att i alla fall gå till familjen inne i stan och avsluta där.

Under tiden som jag gick de dryga 2 km som var kvar in till stan hann jag fundera en hel del på det här med DNF. Jag visst ju nu att det här med kval var kört, att en värdig finish och ett bra lopp var också var kört. Jag visste redan då att 2019 skulle gå till historieböckerna som det året då jag förmodligen var i mitt livs bästa form alldeles för tidigt, innan A-tävlingarna. Jag visste att säsongen skulle avslutas med två jäkligt dåliga lopp som skulle ge den en besk eftersmak trots att jag nog egentligen gjort mitt livs bästa lopp i juni. Och jag visste givetvis att det enda jag skulle vinna på att fortsätta var att jag skulle få en medalj, tröja och en handduk och att jag dessutom skulle kommen en finish närmre den här legacy-platsen som jag nog egentligen inte är intresserad av. Men jag insåg också att jag innerst inne avskyr det här med att inte avsluta det som man påbörjat. Jag har tidigare i min ”karriär” gjort 2 DNF; mitt första försök på ett marathon pga så pass kraftiga kramper att jag helt enkelt inte ens kunde gå och den andra efter dubbla punkteringar och slut på lagningsmöjligheter i en sprinttriathlon. Men annars slutför jag, så är det bara.

Lång stillastående terapisession med Anna och Valencia.

"Okej, jag fortsätter väl i 34 km till. Det verkar vara en jättrebra idé..."

I stan mötte jag upp Anna och Valencia även de förstått att något var fel redan under cyklingen. Jag förklarade statusen på min kropp och att jag kämpade mot DNF-demonerna. Jag gick med dem ett långt tag, pratade och kom underfund med att jag skulle slutföra. Lovade Anna att ta det lugnt och inte utmana kroppen i onödan. De gick med mig i nästan 2 km innan det var dags för mig att svänga av mot flygplatsen. Jag kom in i ett tempo där jag sprang en km, gick en km, etc. Redan nu var det väldigt många som gick. Även om mina löpande km gick i ett ganska lusigt tempo sprang jag om förvånansvärt många när jag väl sprang. Men det var tydligt att det inte fanns något extra i kroppen att ge.

Under andra varvet började det i alla fall komma lite moln på himlen och det var nog inte fullt så varmt längre. Men det kändes inte som om det gjorde någon större skillnad. Försökte vara duktig på det här med nedkylning med is i kepsen, is i dräkten och is i skrevet. Det sista gjorde ganska ont men fungerade. Inne i stan på andra varvet fanns ingen familj, men jag misstänkte att det skulle kunna ha något att göra med de förlorade väskorna (A&V kom med ett senare flyg än jag till Malaysia, men inte deras väskor) misströstade jag inte så mycket över det. Jag försökte hålla lite kolla på klockan eftersom jag i alla fall inte ville riskera att få en längre löptid än cykeltid.

Ut från stan på sista varvet började det skymma och när solen väl gått ner blir det svart väldigt snabbt. I kolmörkret passade Langkawi då på att bjuda på en hejdundrande blixtshow ute till havs. Klart spektakulärt. Längst ena sidan av flygfältet hade arrangörerna satt upp batteridrivna LED-glober som belysning vilket fungerade alldeles utmärkt. På andra sidan hade man dock valt det mycket tveksamma alternativet att med ca 100 meters mellanrum ställa upp bilar på tomgång som skulle lysa upp löparbanan med sina framljus. Problemet är ju bara att en bils ljuskägla är ganska så koncentrerad vilket gjorde att det mellan varje par av bilar var kolsvart. Sen kan man ju givetvis fundera på den miljömässiga hållbarheten i att låta typ 30 bilar stå på tomgång från 18:30 till 01:00. Jag funderade inte så mycket på det då, utan koncentrerade mig mer på att inte snubbla på någon kon eller annan tävlande i kolmörkret mellan bilarna.

Alltid viktigt att göra en snygg målgång

Mmm... det här gör jag gärna om!

Efter sista vändan inne i MIEC gav jag mig ut på mina sista 7 km och var just på väldigt färdig med hela grejen. Förbannade mitt val att slutfölja många gånger under den långa vägen tillbaka till stan och målet. Ett par km innan målgång mötte jag åter Anna och Valencia och noterade till min glädje att de hade andra kläder på sig och att väskorna alltså äntligen (efter ca 36 timmar) kommit fram. Precis då öppnade sig himlen fullständigt. Efter att ha varit genomblöt av svett i knappt 13 timmar var det väl en välkommen omväxling att bli översköljd av regn istället. Inte för att det svalkade, men ändå. Instruerade familjen att ta sig till målet medan jag sprang de sista kilometerna för att komma in på löpningen under 6 timmar.

Den där sista meningen hade jag nog aldrig trott att jag skulle behöva skriva någon gång.

Tycker nog att den här bilden är väldigt talande

Totalt – 13:12:37 – 43:a av 153 i AG, 282 av 859 herrar och 328 av 982 overall
Tom i kroppen och tom i huvuden sprang jag in över mållinjen och under målportalen. Det här med besvikelse hade jag liksom redan klarat av långt tidigare under loppet och just nu var jag mest glad att det var över. Och redan nu lite orolig över varför min kropp svikit mig på ett sätt som jag inte känt av tidigare. Min trogna familj stod givetvis och väntade på mig i mål, väntade på mig att komma ut från finisher-området och lät mig välja restaurang efteråt. Det blev en dålig pizza och en kall öl. Trots att jag kände mig ganska utmärglad fick jag inte i mig mycket av maten; aptiten fanns inte riktigt där. Eftersom T2 låg inomhus och nästan 8 km från mål var det okej att hämta ut cykel och påsar dagen efter så efter maten kunde vi gå direkt till hotellet och stupa i säng. Skulle tro att alla var för trötta för heroes hour den här gången. Jetlag och en lång och enormt varm dag gjorde nog sitt till. Familjen somnade mer eller mindre direkt. Jag låg vaken ett långt tag och funderade på hälsa och på framtiden.

Så här ett par veckor senare har jag nog landat i att IM Malaysia är en ganska bra tävling trots allt. Trevlig simning, riktigt fin cykelbana (bortsett från trafiken) och en bra löpbana. Uppslutningen runt tävlingen inne i stan var bra och arrangemanget fungerade på det stora hela bra. Jag gillade Langkawi som resmål väldigt bra också; hyfsat billigt att bo och äta, säkert och en otroligt trevlig och tillmötesgående befolkning. Slutet av oktober är kanske lite nära inpå regnsäsongen som inte riktigt är slut då.  Lite väl lång resa men helt okej när det gick att resa med Qatar och endast ett byte i Doha. Den stora utmaningen är givetvis att få ett en bra cykelform till slutet av oktober och att acklimatisera sig till ett klimat som är väldigt olikt det som man har i Sverige vid den tiden. Jag var nu på plats i en vecka innan men hade nog inte lidit av att vara där i två. Om jag hanterar värmen och har en bra dag så är inte kvaltiderna särskilt blodiga heller. Så jag tror inte att det är helt omöjligt att vi kommer att återvända till Langkawi någon gång i framtiden. Jag har liksom en gås oplockad…

Och bortsett från det här med tävlandet var Langkawi helt fantastiskt!

Det blev ingen UltraTri ändå

Trots mitt försök att vara lite positiv så blev det inte så kul ändå. I onsdags så kom svaret från min senaste (i raden av) magnetkameraundersökning. Och det var ju tyvärr så att den sa det som den inte skulle säga; diskbråck i L4-5. Tredje gången gillt så att säga... Och så inihelvetesjävlaskittråkigt. Det här är nu verkligen officiellt den mest värdelösa säsongen ever. 

Som jag skrev förra gången så var ju min förhoppning att det bara skulle vara ett ryggskott och att jag då skulle köra om min kropp klarade av en big day utan några större problem. Och att ett diskbråck förmodligen skulle betyda no-go. Efter det att Adam (klubbkompis och läkare) meddelat mig resultatet av MR-undersökningen valde jag att hålla mig fast vid det där "förmodligen" ett litet tag till. I alla fall tills det att Adam fått klämma och känna lite på min rygg. Jag hade ju trots allt inte några speciella strålningar eller andra tecken på nervbaserade problem. Trodde jag i alla fall.

Men tji fick jag. Trots att jag "till vardags" inte har någon strålande smärta så var det inte några större problem att reta fram sådan genom att trycka och klämma lite på rätt ställen. Prognosen är ju liksom ganska god ändå; det är inte något jättestort diskbråck och jag är som sagt var relativt smärtfri redan nu efter ett par veckor. Men... det är fortfarande ett diskbråck och ett sådant läker inte ut på 3 veckor. Mobilisering och rörlighet är absolut medicinen för att bli bra. Men precis som förra gången jag hade diskbråck i det området så är det helt enkelt som så att löpning är alldeles för stötigt och påfrestande. 

Eller så här; simma och spring som du vill, börjar det göra ont på ett sätt som går att härröra till diskbråcket (alltså strålande och nervbaserad smärta), lägg av direkt. Spring gärna, men inte längre än max 15 minuter under de närmsta veckorna. Fortsätt ta behandling (läs massage). Och som ni då förstår blir det ju relativt svårt att med de premisserna köra UltraTri. Visst skulle jag kunna starta och köra dag 1 och 2 och sedan hoppa över sista dagen. Men det är liksom inte jag; jag skulle nog aldrig få för mig att starta en tävling som jag inte skulle vara beredd att slutföra eller som jag inte kände mig säker på att ha en god möjlighet att slutföra.

Jag får ju cykla i alla fall

Så i slutänden ett lätt men otroligt tråkigt beslut att ta. Och det mest ironiska; fysiskt är jag i ganska bra skick men mentalt ganska knäckt. Men förhoppningen om Kalmar lever fortfarande. Om än med alldeles för lite löpningen i bagaget. Ett par veckor innan Kalmar ska jag träffa doktorn och för min egen mentala hälsas skull hoppas jag verkligen på ett klartecken där.

Kan inte heller påstå att man blir direkt rik av att hålla på så här. Hade en förhoppning om Startklar för att täcka anmälningsavgiften till Klagenfurt. Men se det gick inte eftersom Startklar inte täcker tävlingar utomlands. Och hemförsäkringen (för resan) hjälpte inte heller eftersom reseförsäkringen inte täcker "syftet med resan" om man nu inte bokat allt i ett paket (typ fotbollsresa). Så typ 6000 kr åt skogen där. Men Startklar för Ultratri då? Nej, det går nog inte heller eftersom ett diskbråck inte räknas som en skada som täcks av försäkringen eftersom ett sådant normalt sett uppstår genom "förslitning, överbelastning eller överansträngning". Sedan hade jag förvisso bara fått tillbaka max 2500 kr för Ultratri trots att anmälningsavgiften ligger på 9000 kr. 

Tack som f-n ryggen...

VR2017

Vid något tidigare tillfälle har jag nog sagt att jag aldrig skulle köra Vätternrundan igen. Typ senast jag körde den 2013. Men när Martin undrade om jag inte skulle hänga på och köra en lugn sub-9 med honom och några andra så slog väl min anmälnings-tourettes till och vips så var jag med. När det började närma sig race så visade det sig helt plötsligt att det bara var jag och Martin kvar. Som tur var hängde Natalie med också, incognito som (Tom)My Johansson. Vi bestämde oss för att klungsurfa, jobba om det krävdes och få en jämn och sansad resa runt sjön. Helst under 9 timmar. Väderleksprognoserna var exemplariska och visa sig också stämma ganska väl. Startade kl 6:10 iförd armvämare som inom ett par timmar åkte av.

Ner till Jönköping gick det exemplariskt fort. Vi körde lagtempo för att jaga ifatt lovande klungor några gånger, men annars gick det relativt jämt och fint i typ 37 i snitt inklusive ett kort stopp i Ölmstad för vätskeutjämning. Efter Jönköping fortsatte vi arbeta på bra. Svansade, arbetade oss framåt och kontinuerligt framåt i fältet. Strax innan depån i Fagerhult får jag helt plötsligt syn på Peter som står i en vägficka tillsamman med ett gäng andra cyklister, och med sin pappa liggandes raklång på marken. Jag stannar givetvis direkt, livrädd för att det ska vara något med hjärtat. Det visar sig som tur är "bara" vara en vurpa och ett nyckelben. Martin och Natalie har missat situationen och jag bestämmer mig för att stanna med Peter och göra honom sällskap om han ska fortsätta. Efter ca 40 minuter har vi fått iväg pappa Peter och cykel till depån i Fagerhult, cyklat 3 km till Fagerhult och sen säkerställt att han kommer iväg med ambulans och att Peters mamma är informerad. Sen drar vi iväg.

Cyklistbutts

Förhoppningen om att hitta några klungor att köra med grusas snabbt. Ett tag försöker vi hjälpa ett gäng, men det går alldeles för långsamt så vi drar vidare. Och i slutändan blir det 16 mil lagtempo mer eller mindre. Peter får dra lite mer eftersom han hade haft en lite lugnare första del av resan. Det som slår oss är att vi inte blir omkörd en enda gång och att det inte ens är några som hakar på oss.

Eller ja... blir blir ju faktiskt lite omkörda till slut. Och det är när jag 15 km innan mål, under en 1/10-dels sekund av slarv och ouppmärksamhet går på Peters hjul och drar i backen. Några procent Peter, ett gäng procent otur och största delen total jäkla klantighet från min sida. Liksom det enda som inte fick hända med tanke på att det bara är 2 veckor kvar till Klagenfurt. Men, tur i oturen är inget brutet. Dock två uppskrapade handflator, två uppskrapade armbågar, ett uppskrapat knä och en förbannad Mattias. Och ja, cykeln klarade sig relativt oskadd. Som det ser ut nu ska jag väl vara läkt innan Klagenfurt, men det blir ju inte någon simning den närmsta veckan direkt.

Vi lindade handflatorna med mina armvärmare och rullade något stukade i mål efter det. Vet inte riktigt vad sluttiden blev och bryr mig inte riktigt heller. 9:3X någonting. Plockar jag bort de ofrivilliga stoppen så skulle nog sluttiden landa runt 8:50. Så cyklingen och benen i sig var det nog inte några större fel på.

Det positiva:

• Att cykla 300 km och tillbringa 9 timmar på cykeln ställde inte till några som helst problem för knä eller kropp i övrigt.
• Att springa dagen efter (förvisso bara 11 km) var inte heller några problem. Om några veckor ska jag ju trots att springa ganska långt dagen efter jag har cyklat ganska långt också.
• Cykelformen känns överlag riktigt vass
• Det var faktiskt lite trevligare att cykla VR än vad jag kommer ihåg från förra gången. 

Det negativa:

• Vurpandet givetvis...
• Sträckan mellan Harge (efter Hammarsundet) och Medevi är fortfarande katastrofal dagtid ur perspektivet många cyklar och många bilar på liten yta. Fixa!

Om den där helgen i Nice som verkligen inte blev som det var tänkt [epic snow fail] - del 2

Fortsättning på detta inlägg

När bilen stannade såg jag att vi hamnat på någon skidort av något slag. Marie la sin jacka över mina axlar och började leda mig till övervåningen på en skidstuga som såg ut att ha sett sina bästa dagar. När dörren öppnas möts jag av ett väldigt stökigt rum (innehållandes kök, säng, och en avgränsad toalett), två hundar, en katt och en kille i rastaflätor. Det var Jeff, Maries pojkvän, som givetvis inte heller pratar ett ord engelska. Han verkar dock fatta grejen fort och de tecknar åt mig att klä av mig och hoppa in i duschen. Jag får en kopp varmt kaffe i händerna som jag knappt kan dricka eftersom jag fortfarande skakar så pass mycket.

En klart vacker morgonvy, under lite andra förutsättningar kanske

Inne i duschen börjar livet så sakteliga att återvända till min kropp. Men trots att jag står och duschar i väldigt varmt vatten så skakar kroppen (vilket den faktiskt fortsatte med till och från i nästan en timme efter det att vi kommit till stugan). Under tiden som jag stod i duschen hade mina värdar hängt fram ett par torra mysbyxor och en hoodie åt mig (som i ärlighetens namn var väldigt ofräscha – men återigen, jag hade inget val). Och gjort en ny kopp varmt kaffe.

Sen var det dags att försöka kommunicera. Det gick inte alls bra. Google Translate och andra liknande siter i all ära; de fraser som Jeff försökte få fram till mig var i 4 fall av 5 totalt nonsens. Lite som Monty Pythons parlörsketch. Vi lyckades i alla fall utbyta lite information; som att Jeff jobbade i liften vintertid och att hans mormor var kock på skidortens restaurang, att de bodde där året runt och att Jeff klättrade och sysslade lite med downhill-cykling också. Jag förstod också att Marie skulle jobba dagen efter och att jag då skulle kunna få skjuts till det stället där hon plockade upp mig. Jag blev också erbjuden att sova på soffan över natten.

Överlag verkade Jeff och Marie snälla, men… det var en oerhört utelämnade upplevelse. Jag var liksom fast ute i ingenstans, i sunkiga kläder som inte var mina, med ett mobilbatteri på upphällning och utan någon som helst möjlighet att kommunicera vettigt. Stugan som de bodde i skulle jag inte röra med tång, de rökte oavbrutet (och inte bara ren tobak, av doften att döma var tobaken utblandad med lite ”roligare” blad) och lägenheten verkade vara något slags allmänt tillhåll för diverse figurer. Maries syster tittade förbi (och hon hade ett litet skrin med egen ”tobak” med sig), en kille som knappt var äldre än 15 sprang in och ut i lägenheten, rökandes och kontinuerligt pratande i en mobiltelefon med högtalare. Två kompisar till Jeff kom också in och ut flera gånger under kvällen. Och alla tjattrade hela tiden, på franska som jag inte förstod ett ord av, tittade på mig ibland och pratade uppenbarligen om mig. Så där kul om jag ska vara ärlig. Men återigen, jag hade inget annat val än att hänga på och hoppas på det bästa.

Från "vardagsrummet" mot "köket/sovrummet/hallen/duschen". Och två hundar.

Wii-kontroller, godis, fimpar och Bob Marley-flagga. Komplett

Senare drog Marie iväg för att jobba (på restaurang). Jeff undrade om ”you like fillet of cow?” och sen fixade han stekt potatis och biff åt mig. En av kompisarna kom förbi när vi satt och åt, stekte på lite eget kött år sig, dränkte det i BBQ-sås och lyckades sedan hälla ut det över matten i ”vardagsrummet” där vi satt och åt. Han plockade upp köttet, torkade mattan med en torr trasa och sen var det bra med det. Hundarna blev lyckliga i alla fall. Sen kom ytterligare en kompis och så blev det godis, Super Mario Cart och kedjerökning. Jag var inte riktigt in the mood för tv-spel utan lutade mig tillbaka i soffan, låtsade sova och hoppades på att tiden skulle gå fort.

Det kändes som en evighet, men till slut kom Marie hem från jobbet, rösterna dämpades lite och jag somnade på riktigt. Snöandet hade upphört först vid 23 och när jag vaknade och titta ut på morgonen möttes jag av ett vinterlandskap och en temperatur som var under noll. Vägen ner från skidorten verkade i alla fall vara plogad. Sen fick jag en kopp kaffe och en våffla med Nutella till frukost. En riktig cyklist-frukost alltså. Det var då jag insåg att det här nog ändå är riktigt bra människor. Började dock bekymra mig lite för hur jag nu skulle ta mig tillbaka till Nice. Förhoppningen var att kunna ta mig någonstans där vägarna var torra och isfria. Nu var det ju trots allt blå himmel och sol ute så temperaturen skulle nog inte vara ett problem.

När Marie visade att det var dags att åka klädde jag på mig mina cykelkläder igen, som vid det här laget gått från att vara genomblöta till att i alla falla vara fuktiga (och inpyrda med rök och hundhår). De visade att jag skulle behålla mysbyxorna och hoodien tills vidare. Tror jag i alla fall. Vi skulle nu ta den lilla bilen med dubbdäck till Maries jobb och på något konstigt sätt fick vi in mig, Marie, en tjock kompis och cykeln i en liten Renault. Den kraftiga kompisen (det var Marie som visade/tecknade det, inte jag) visade sig faktiskt prata några fraser på engelska.

Vy från taxin - fortfarande för isigt på vägen för att det skulle vara bekvämt att cykla

Vi åkte sen tillbaka samma som dagen innan och det visade sig att Maries jobb låg bara någon km från där hon hämtat upp mig dagen innan. Vädret bestod nu av blå himmel och sol och ett gäng plusgrader. Problemet var bara att vägen fortfarande var kall och bestod av is och snö. Marie och hennes väninna var tvungna att börja jobb och helt plötslig var jag återigen fast, fast på ett annat ställe den här gången. Via väninnan lyckades jag i alla fall kommunicera att jag måste ha tag på en taxi, buss eller liknande och att jag inte skulle kunna cykla därifrån och det förstod de givetvis.

Så nu satte ytterligare en cirkus igång. Marie och väninnan engagerade chefen och en receptionist på jobbet för att hitta en taxi åt mig. Att få tag på en taxi kl 8:30 på morgonen uppe i bergen i Nice visade sig inte vara så lätt. Under tiden som det här pågick satt jag rätt upp och ner på en stol i receptionen, drack lite kaffe och kände mig lite värde- och hjälplös. Jag hade nu typ 5% batterier kvar i mobilen (det fanns givetvis ingen Apple-laddare tillgänglig) och jag försökte desperat att memorera alla möjliga vägar ”hem” till Nice.

Efter ca 2 timmar fick vi dock napp. En taxi från Tourrettes-sur-Loup hade en körning från flygplatsen i Nice och skulle inom en timme kunna hämta upp mig på Haut Thorenc (som vildreservatet/parken hette). Eftersom jag nu fått sällskap av en receptionist som faktiskt pratade hygglig engelska lyckades jag lista ut att taxichauffören var införstådd med att jag hade en cykel och att jag behövde komma till isfria vägar. Jag fick också klart för mig att han inte tog kreditkort och att mina €50 som jag trots allt hade med mig nog inte skulle räcka hela vägen men att det nog skulle finnas en ATM i hans hemby.

Betydligt nöjdare kille

Strålande sol och bara armar på knapp 1000 meters höjd

Efter ytterligare någon timme så kom han; en riktig fransman med bakåtslickat svart hår, mörka pilotbrillor, 3-dagarsstubb och vit skjorta. I en Maserati med skinnklädsel. För att hämta upp en blek skandinav med en skabbig hoodie och mysbyxor över sura och rökstinkande cykelkläder och en cykel. Sa jag förresten att han inte pratade någon engelska? Bilen hade i alla fall en taxameter och jag såg att den stod på €57 redan när han kom. Lyckades lista ut att vi nu skulle till Tourrettes-sur-Loup för att hämta ut pengar och att det skulle gå att cykla därifrån till Nice.

Vi åkte därefter den väg som jag senare hade tänkt cykla (mot Gréolierès) och det dröjde nog inte mer än 6 km innan vägen var ren och fin... Strax innan Gréolierès dök de första cyklisterna i kort-kort upp på den otroligt fina vägen. Ångesten var djup över att inte få cykla där. Hade jag haft pengarna hade jag gladeligen betalat honom hela resan hem om jag bara hade få kunnat hoppa ur bilen och cykla istället. Men nu var vi som sagt var tvungna att ta oss till ATM först. Efter 30 km taxiresa, som givetvis avslutades med en klättring, var vi framme i Tourrettes-sur-Loup. Taxametern visade €120 men jag fick ändå bara betala €100.

Jag strippade av mig Jeffs hoodie och mysbyxor och la dem i en sopkorg, rullade ihop regnjackan och la den i bakfickan och monterade därefter på framhjulet. Himlen var blå och armvärmarna rullades ner. Hjälmen togs på och glasögonen applicerades. Äntligen FRI!

Jag firade genom att cykla ner 8 km för att sedan klättra tillbaka till Tourrettes-sur-Loup (samma väg som vi kom med taxin). Sen cyklade jag vidare till Vence och klättrade upp till Col de Vence. Sen tillbaka samma väg för att slutligen vända ner och köra den fantastiska D6:an tillbaka till Cagnes-sur-Mer och vidare till Nice. Det var en ganska härlig känsla att få kliva in i mitt hotellrum igen.

Äntligen hittade jag ett cafe att sätta mig på.

Kall cola och varm kaffe hade nog funkat på lördagen också

Sammantaget blev ju inte helgen i Nice alls så som den var tänkt. Jag hade varken planerat för någon vurpa eller snöstorm. Eller regn och 10 grader för den delen. Jag var nog aldrig egentligen rädd för att det inte skulle ordna sig och normalt sett tror jag nog ganska gott om människor. Men samtidigt var situationen att vara så totalt utelämnad till någon annan, utan möjlighet att kommunicera eller göra ett eget val inte alls något som var bekvämt. Det vill jag nog helst inte uppleva igen. Kroppen i sig var nog ganska illa ute i kylan också, men som tur var fungerade hjärnan ganska bra och rationellt större delen av tiden. Samtidigt blir jag ju också ödmjuk inför hur pass snabbt vädret kan svänga.

Jag har inte några bilder på Marie och Jeff och jag vet inte vad de heter mer än så. Men jag vet exakt var de bor och jag har mail-adress till Maries jobb. Jag ska via den försöka få reda på en adress så att jag kan skicka en ny hoodie och nya mysbyxor till dem. När jag lämnade stugan försökte jag förklara för Jeff hur tacksam jag var och undrade hur jag skulle kunna tacka honom och Marie. Jeff klappade sig på hjärtat, la handflatorna mot varandra och böjde stilla på huvudet.

Många karma-poäng på den mina vänner.

Om den där helgen i Nice som verkligen inte blev som det var tänkt [epic snow fail] - del 1

När jag ganska tidigt på fredagen, under den första riktiga cykelturen, drog i backen på ett halt övergångsställe trodde jag väl att det skulle vara det värsta som skulle hända under resan. Under omständigheterna klarade jag dock vurpan ganska bra. Hastigheten var väl runt 25 km/h och jag tänkte mig att hinna med min högersväng innan trafikljuset slog om. Men de regnvåta vita linjerna på övergångsstället var skoningslösa och cykeln försvann under mig. Klarade mig dock med några blåmärken på höft och axel. Slog i huvudet ganska rejält också men hade ju givetvis hjälm på mig. Det mest irriterande var väl att mina nya fina SRAM eTap-komponenter fick sig lite repor. Men i övrigt inget som gick sönder, varken fysiskt eller psykiskt. Förvisso var jag larvigt försiktig i utförsåkningen resterande del av den turen, men det känns väl ganska naturligt.

Men det skulle bli betydligt värre än så…

Jag ska försöka att inte vara så bitter över det här med vädret. Trots allt är jag ju relativt lyckligt lottad som kan dra iväg till Nice för en lång weekend med träning. Men oavsett känns det ju lite surt att det stabila fina vädret i Nice förändras i samma ögonblick som jag landar, för att sedan bli bra igen i ungefär samma ögonblick som jag lämnar. Samtidigt som Stockholm föräras av de första riktigt fina vårdagarna samma helg.

Det var ju typ så här (tänk blå himmel också) som alla mina bilder från resan skulle se ut.

Bortsett från vurpa så var åsnorna det mest spektakulära under fredagens tur.

På lördagen hade jag en tur planerad som gick delvis på några vägar jag cyklat förut och några nya vägar som såg lovande ut vid kartrekognosceringen. Turen omfattade ca 120 km och 2300 höjdmeter klättring nordväst om Nice. Första 4 milen var i princip uppför till Col de l'Ecre på 1120 m. Därefter utför under någon mil för att sedan börja klättra upp till 1251 m och därefter hemåt via Col de Vence och Vence. Jag hade givetvis kollat alla möjliga väderleksprognoser och konstaterat att det skulle komma regn och att temperaturen i bergen skulle kunna komma att gå ner under 10 grader under eftermiddagen. Inte superkul, men hanterbart. Jag var ju trots allt i Nice för att cykla. Bestämde mig för att starta utan regnjacka trots att det duggade lite redan när jag lämnade hotellet. Tänkte att jag nog skulle hålla mig varm under klättringarna ändå och regnjackan skulle komma mer väl till pass under utförsåkningen.

Jag gav mig iväg och började beta av höjdmeter efter höjdmeter. D6:an från Cagnes-sur-Mer upp till Bramafan (som följer den dalgång som Loup rinner igenom) var larvigt fin. När jag sedan vände upp för att fortsätta klättra mot Gourdon började det regna mer och mer samtidigt som temperaturen gick ner ett snäpp. Den vinden som jag tidigare haft i ryggen fick jag nu istället rakt emot mig vilket givetvis bidrar. Men eftersom jag ändå låg på en ganska hög intensitet så frös jag inte alls. I Gourdon verkade det inte finnas en enda människa och när jag började den sista delen av dagens långa klättring så märkte jag att jag nu började komma upp bland molnen. Sikten var under långa stunder ganska dålig och jag började nu se lika mycket moln under mig som ovanför.

D6:an var en fantastiskt fin väg. Lätt uppför med vinden i ryggen

Cascade de Courmes

När jag efter ca 44 km nådde dagens första etappmål var jag blöt och småtrött men ändå vid gott mod. Det jobbigaste var ju liksom avklarat. Tog några kort, satte på mig regnjackan och gav mig av för lite platt åkning lätt utför innan det skulle vara dags att klättra lite igen. Direkt när jag kom runt hörnet efter toppen, ut på en helt öppen slätt, kände jag att det här nog inte skulle bli så kul. Det gick som sagt var lätt utför, men då jag nu hade vinden (som blivit allt kraftigare) rätt i ansiktet, fick jag ändå kämpa rejält för att hålla farten uppe. Om jag slutade trampa så stannade jag. Efter några km tyckte jag mig skymta en snöflinga men intalade mig att jag nog sett fel.

Efter ett tag kom jag till en by som hette Caussols och hade väl en lätt förhoppning om att det skulle finnas ett café eller liknande där, för nu hade jag börjat frysa en del och hade väl en förhoppning om att kunna värma mig med en kopp kaffe eller två. Även denna by verkade vara helt död och det var bara att fortsätta framåt (framåt, alltid framåt). Snöflingorna som jag tidigare försökt förtränga var nu verkliga och känslan var också att temperaturen droppat ytterligare några grader.

Så här i efterhand inser jag att jag efter Caussols hade kunnat gjort ett bättre val än att följa den inplanerade rutten. Om jag hade vänt ner (söderut) mot Saint-Vallier-de-Thiey hade jag förmodligen hamnat på rätt sida om ovädret och kunna ta mig hem för egen maskin. Men det hade jag inte någon aning om då. Att få upp telefonen ut fickan och göra något vettigt med den var liksom helt omöjligt vid det laget.

Visste att det skulle komma en kortare klättring strax och såg fram emot den för att kunna få upp värmen lite. Jag hade nu ingen känsel i fingrarna eller fötterna och min överkropp skakade ganska rejält. Det snöade ymnigt och sikten började bli dålig. Det började även bildas små vallar av snö på vägen. Klättringen hjälpte kanske lite men inte nämnvärt och när jag passerade den snygga Col du Castellaras-skylten (1248 m) registrerade jag den knappt. Började snarare tänka på om hur fasen det här skulle sluta egentligen. På vägen ner efter klättringen skakade jag så mycket att det var svårt att hålla cykeln rakt. Jag vågade inte släppa på något alls utan bromsade mig ner i max 20 km/h. Försökte räkna lite i huvudet och kom fram till att jag med nuvarande tempo och kraft kanske hade runt 3 timmar hem till hotellet. Började misströsta rejält…

På väg upp mot Gourdon tog regnet i. Med jag är fortfarande på bra humör.

Efter Gourdon passerade jag första lagret av moln,

Problemet vid det här laget var ju att jag inte hade några som helst alternativ än att fortsätta. Det fanns liksom ingen vän att ringa, ingen busskur att krypa in i (tro mig, jag spanade efter dem), ingen buss att ta, inget café att gömma sig i, ingen taxi att ringa, jag hade knappt sett några bebodda hus och det var knappt några bilar ute.

När jag efter den relativt korta (men långsamma) utförskörningen kom till en korsning var jag tvungen att stanna ändå. Hela min överkropp skakade okontrollerat, jag hade krampkänningar (av kylan) i låren, jag hörde att jag lät (i takt med att tänderna skakade). Insåg där och då att jag inte skulle klara det här för egen maskin och bestämde mig för att stanna i korsningen tills jag kom på en lösning. Lösningen var förstås att stoppa en bil (under förutsättning att någon kom) vilket jag också insåg ganska fort. Och då är väl en korsning ett ganska bra ställe att stanna på.

Första etappmålet efter 44 km cykling - huvudsakligen uppför.

Strax därefter stannar en blå skåpbil och ur hoppar en liten kvinna som gestikulerar och pratar snabbt på franska. Det är inte jag som stoppar henne utan det är nog hon som noterar att jag står böjd över cykeln och skakar. Jag försöker prata, men det är svårt att få fram ord när käken skallrar. Marie pratar dock inte ett ord engelska så det spelar inte sån stor roll. Tror att jag säger något om ”I need to go to Nice” men det går nog inte riktigt fram. Jag lägger in min cykel bak i skåpbilen och sätter mig tacksamt i framsätet. Bilen är full med skräp, det ligger fimpar över hela golvet och Marie kör som en biltjuv (dvs. som en fransman/fransyska), men där och då har jag inte möjlighet att bry mig så mycket. Är mest nöjd med att inte behöva vara utomhus längre.

Jag noterar att Marie kör tillbaka på vägen som jag nyss kom på och vet att det inte är vägen tillbaka till Nice. Förstår nu senare att hon nog faktiskt gjorde det enda möjliga; den skåpbilen som jag åkte med hade inte några vinterdäck och hade hon inte kört raka vägen hem till sig så hade nog hon nog själv blivit strandsatt istället utan möjlighet att köra den sista biten upp till stället där hon och Jeff bodde. Nu fullkomligt vräkte det och det var rejält med drivor på vägen. När jag i efterhand kollande min cykeldator såg jag att den visade på -1 grad när jag stannade. När jag startade i Nice var det 15 grader varmt.

Jag kan väl stanna upp här och fundera lite på om jag skulle kunnat göra något annorlunda. Tja, som jag tidigare nämnde hade jag kunnat svänga av innan det blev som värst och kanske klarat mig hem själv. Men det inser jag först nu i efterhand efter att dels ha förstått att snöovädret höll till på en speciell sida av bergen och dels efter att ha kollat kartan och dalgångarna noggrant. Hade inte en möjlighet att ha sån pass bra koll på geografin då. Jag hade ju kunnat stanna hemma på hotellet också; men det fanns liksom inga som helst indikationer på att det skulle bli som det blev. Inte någon av vädersiterna, inte någon av de personer som jag pratade med visste att vädret skulle bli som det blev. ”This is exceptional for the season.”, ”This is more snow than we have had all winter.”, var några av kommentarerna som jag hörde. Det gick dessutom snabbt; på bara någon halvtimme så sjönk temperaturen med 10 grader och regnet övergick till ymnigt snöfall. Så nej, jag tror inte att jag skulle kunna ha gjort så mycket annorlunda. Bortsett från att ha stannat hemma i Sverige då.

Men det är ju inte riktigt slut där... Fortsättning följer

Väl framme hos Marie och Jeff såg det ut så här - inte direkt landsvägscykling som man tänker på då.