UltraTri Sweden dag 3 [RR]

Det kunde ju ha börjat bättre. Inte nog med att min mage brakade ihop, under natten lyckades Valencia dessutom med bedriften att dra larmet hemma (typ öppna ett fönster när hon slagit på skalskyddet) varpå hon ringer, Securitas ringer mig, etc. Inte lätt att somna om efter det så när klockan ringer 4:30 är jag förvisso hyfsat av med magknipet, men verkligen inte utsövd. Varken jag eller Anna. Jag gör dock mitt bästa för att skaka igång kroppen och beger mig sen ner till frukosten. Det är redan ljust och varmt ute och de flesta har tagit sig upp. Dock lite mer sammanbitna igen den här dagen. Gör mitt bästa för att få i mig lite frukost men tvekar också över att stoppa allt för mycket i den tomma magen. Behöver inte göra några toalettbesök då allt sådant löste sig kvällen innan. När Anna kommer ner till frukosten blir hon direkt haffad av Olle som har problem med sina revben efter sin cykling. Så när jag kommer ut från frukosten hittar jag henne på golvet i receptionen med en halvnaken Olle. Kändes helt normalt.

Jag begav mig sen upp på rummet för att klä på mig och fixa det sista med utrustningen. Inser att jag glömt att lägga i en t-shirt i Löpning 1-lådan så Anna får springa ner till bilen och hämta en från extra-lådan. Och dessutom hade jag till andra dagens cykling fått med mig lite för lite Maurten (både dryck och gel) vilket löste sig under dagen genom att vi tog från löpningen. Och löpningen löste sig genom att Dominic plockade med sig extra gel till andra löpningen. Blev dock jäkligt sur över att jag missat sådana saker i packningen trots både en och två kontroller mot utrustningslistorna. Men det går tydligen att göra fel ändå. Nu löste det ju dock sig ändå. Fick på mig allt och gick sedan ner till starten. Klockan var 5:50 och det var redan över 20 grader ute. Verkligen inte optimalt för en sådan som mig. Robert räknade ner och 6:00 var vi på väg på sista delen av äventyret.

Samlat gäng innan start

Gissa vem som ligger först

Linda möter upp vid Tullgarns slott

Hasselmark stack givetvis iväg som en avlöning. Med papperskarta och tumkompass. Adventure Racing-ränderna går inte ur så lätt. Jonas verkade vilja springa på lite och jag tog det lite lugnare. Jag hade redan innan tävlingen bestämt mig för att jag genom hela racet skulle köra min egen takt och mitt eget lopp. Nu blev det kanske inte riktigt så under cyklingen, men nästan. Planen för den första löpningen var att det mest skulle vara en transportsträcka inför simningen. 5:30 min/km-tempo och en tid strax över 2 timmar. Jag hade dessutom räknat med att den första löpningen skulle vara en mer eller mindre platt och okomplicerad sak. Det var det inte… Efter knappt 6 km bar det av in i skogen och på väldigt kuperad Sörmlandsled (det blev i slutänden över 200 höjdmeter på den ”platta” sträckan). Tveksam skyltning gjorde dessutom att det inte gick speciellt fort här. När jag kom ut från skogen var det dags för Tullgarns slott där Anna och Linda väntade. Tanken var att de skulle kolla om det jag något som jag behövde efter 10 km, typ vätska, men det var det inte så jag sprang på. Anna och Linda begav sig sedan till Norsborg för att hämta upp Dominic och sedan till Rangsta Brygga för att möta upp mig efter simningen.

Under löpningen på Sörmlandsleden hade jag tappat kontakten med Jonas. Efter Tullgarns slott blev det dock lite öppnare och jag hade helt plötsligt vittring på honom och jag såg att jag kom allt närmre. Ser här på mina km-splittar att jag helt plötsligt ökar farten, inte med mycket men det kommer en hel del km som går nedåt 5:00 min/km och det är för snabbt. Efter det att vi passerat bron över till Mörkö gör jag nästa ”misstag”. Vid en avfart efter ca 18,5 km står Håkans support och väntar på honom och när jag passerar erbjuder de mig ett glas vatten som jag tar (temperaturen är nu över 25 grader trots att klockan bara är 7:45 på morgonen). I samband med det börjar jag också gå lite vilket är jättedumt i det här läget eftersom jag då inser att jag faktiskt är ganska trött redan nu. Och har man gått första gången är det så lätt att göra det igen. Vilket jag gör redan efter 500 m i nästa uppförsbacke. I samband med detta kommer Håkan ikapp mig. Han springer lätt i ett jämt och fint tempo. Jag hänger på i någon km under ett lätt samtal men har liksom mentalt knäckt mig lite redan nu genom att börja gå redan så här tidigt i loppet. Så jag släpper och låter honom springa.

10 km in i loppet. Ett riktigt löpsteg

Sliter stenhårt med att få på dräkten

Snygg frisyr minsann!

Jag går några gånger till innan jag kommer till växlingen vid Tunanäs. Väldigt varm och ganska rejält krokig om jag ska vara ärlig. Temperaturen är uppe på 28 grader. Enligt GPS:en har jag sprungit 22,8 km på 2:16 (tempo på 5:58). Planen var strax över 2 timmar, men det var utan att jag kände till den stökiga Sörmlandsleden så egentligen har jag inte tappat allt för mycket. Fast jag är mycket tröttade än vad jag tänkt att jag skulle vara. Växlingen känns sedan som om den tar en evighet (vilket i det här fallet är 11 minuter). Precis som jag förväntat mig var det mer eller mindre hopplöst att få på sig våtdräkten på min genomblöta kropp. Som tur var fanns funktionärer på plats som kunde hjälpa till. Och min redan trasiga dräkt fick ett gäng hål till. Klämde i mig min Red Bull och kexchoklad som jag lämnat i växlingslådan, stoppade GPS-tracker och mobiltelefon i SaferSwimmern och hoppade sen i vattnet. Vilket var himmelskt svalkande i det här läget (17-18 grader enligt tävlingsledningen). Olle hade kommit in till växlingen strax efter mig och vi hoppade i vattnet ungefär samtidigt.

Hör en bekant röst och känner igen ett ansikte bakom stora solglasögon och en TT-keps – Elin Sterner från klubben har tydligen hörsammat Roberts och Ann-Maries önskemål om följekajaker. Tidigare år har det inte varit personliga kajaker under den här simningen, men i år ville man ha det. Och det var tur, för mina glasögon funkade inte alls. Nu hann ju jag och Elin inte prata ihop oss alls, men jag hoppades på att hon blivit instruerad om att hon skulle sköta navigationen åt mig. Jag hade inte så mycket val för jag såg som sagt var ingenting.

Jag tänkte inte så mycket alls under simningen. Mest bara att veva med armarna tills det att jag nådde land på andra sidan. Förhoppningen var att det skulle gå runt timmen. Vattnet var skönt och sjön lite stötig och krabb. Hade under själva simningen ingen som helst känsla för hur det gick men det kändes segt. När jag tittar på GPS-spåret från simningen konstaterar jag att i princip alla driver norrut. Den enda som gör en någorlunda vettig navigering under simningen är Håkan som också är snabbast på 53 minuter, vilket också är den snabbaste tiden någonsin på etappen. Sen det stora glädjeämnet: trots att det kändes som skit är jag faktiskt näst snabbast på etappen på 1:04 (10:e snabbast genom åren) och fick faktiskt för en gångs skulle ge Johan Hasselmark stryk (1:08 simmade Johan på). Jag har även simmat om Jonas så jag är just då 3:e man upp ur vattnet och 3:a i hela tävlingen. Håkan har tagit in det försprång som jag hade på honom efter dag 2.

Inte en samlad och pigg blick.

Anna ser inte helt nöjd ut. Inte jag heller.

Det var inte helt lätt att få av sig dräkten heller.

Jag såg nog inte pigg ut när jag gick upp ur vattnet och det speglade nog hur jag kände mig också. Dock var det väldigt skönt och trevligt att få lite applåder och se alla människor på plats. Från och med nu skulle jag ha full uppbackning under resten av loppet. Vid Rangsta brygga var det nu full fart med Anna och Linda, och Dominic som skulle springa med mig första biten. Maria från klubben stod också och hejade och även Elin hade tagit sig upp ur kajaken för att heja iväg mig. Stackars Linda fick det otacksamma uppdraget att få på mig kompressionsstrumporna. Annas uppgift att få i mig energi var väl förvisso inte så mycket lättare (Håkans support bistod med en iskall Cola som smakade himmelskt). Smörja in skrevet med vaselin skötte jag dock helt själv. Enligt GPS-trackern tog stoppet nästan 11 minuter och under tiden hann både Jonas och Olle komma upp ur vattnet vilket jag då inte märkte alls. Mitt största orosmoment under växlingen var att vänster insida lår krampat till när jag böjt mig fram för att knyta skorna. Lite för tidigt för det.

Vid ungefär 9:40 var jag på väg för mina sista 70 km av loppet. Temperaturen var nu uppe över 28 grader och Dominic var vid min sida. Vätskevästen var laddad med 500 ml sportdryck, 500 ml vatten och 3 gels. Jag var inte direkt pigg men när vi väl började springa kändes det ganska okej ändå. Linda (som varit helt in charge över supportlöpningen) hade uppenbarligen varit väldigt tydlig med förhållningsreglerna; vatten och vätska skulle vara slut vid varje checkpunkt (möte med supporten), en gel i halvtimmen skulle ätas (varannan med koffein) och inget hetsande.

Vi var grymt disciplinerade. Farten gick inte över 5:30 min/km och var 10:e minut tjatade Dominic på mig att dricka. Varannan gång Maurten och varannan gång sportdryck. Till en början sprang vi på asfalt. Dock lite kuperat och ingen som helst skugga. Efter ca 5 km när vi svängt in på en grusväg kom Jonas i kapp oss. Vi sprang ihop ett tag och gick i de värsta backarna. Jonas sa att eftersom jag ryckte ifrån honom med 7 mil kvar under cyklingen så tänkte han försöka med samma sak här. Sen kom Väggarövägen (och ni som cyklat där vet att det är rejält kuperat) och… tja, Jonas ryckte väl inte direkt, men vi släppte iväg honom. Han verkade stark och fokuserad. Jag tänkte mer på att det var en lång dag och vad som helst kan hända.

Helt uppassad av Dominic, Elin, Maria och Linda

Alltså kall cola kan vara det bästa som finns vid sådana här tillfällen.

Glada gossar som springer

Strax innan infarten till Körunda hade Anna och Linda valt att göra sitt första stopp för dagen vilket var typ 1,5 km tidigare än planerat. Men det gjorde inte så mycket eftersom vätskan ändå tagit slut. I den ursprungliga planen hade jag satt upp naturliga supportpunkter (vid ställen där Sörmlandsleden korsade en större väg) som skulle vara lätt tillgängliga med bil och som lämpligtvis låg på 9-10 km avstånd. Under resterade del av dagen valde dock Anna och Linda att istället göra så täta stopp som möjligt vilket nog var ett bra beslut med tanke på vilket skick jag var i. Enda egentliga missen med ett sådant upplägg är ju egentligen att det helt enkelt bli mer stillastående tid ju fler stopp man har. Jag hade även planerat in ett antal skobyten (mellan trail- och asfaltskor) och det första skulle egentligen ske innan Körunda och innan det var dags för Sörmlandsled på allvar. Så här i efterhand kan jag inte riktigt svara på om det var ett medvetet val eller om det bara blev så, men jag bytte aldrig skor. Jag vet att jag tänkte på det under första löpningen, som ju var mer trail än vad jag räknat med, att mina vanliga skor (On Cloudflow) funkade riktigt bra eftersom det var så pass torrt i marken. Jag och Dominic var glada och positiva. Det varade väl några km till innan det var dags att ta sig an den tekniska trailen.

Det började ganska brutalt direkt med massor av rötter och uppför. Och varmt. Efter någon km gjorde jag dagen första vurpa efter att inte riktigt ha lyft på foten i ett nedförsparti. Lyckligtvis var den inte mycket mer än min självkänsla som fick sig en smäll. Precis när vi passerade Segersäng såg vi faktiskt helt plötsligt Jonas i skogen framför oss. Hoppet steg i någon minut innan jag strax därefter fick dagens första kramp. Hårt och skoningslöst i vänster insida lår. Det är typ den värsta krampen jag kan få och den som jag vet att jag aldrig kommer att bli av med under resten av loppet. Strax efter Segersäng sprang vi en kort bit på väg och där hade Anna och Linda stannat till. Vätskepåfyllning och några uppmuntrande ord och sen var vi på väg igen. Jonas några 100 meter framför. Och det var sista gången vi såg honom under den här etappen.

Det var nu ca 4.5 km kvar till den officiella vätskestationen i Hemfosa. Jag hade inte direkt min bästa period i loppet. Efter ytterligare 3 km kom Olle ikapp oss. Han såg och verkade till humöret sett vara i väldigt bra skick. Det var ganska tydligt att det var löpningen som han väntat på. Han sprang med stavar (något att kanske testa nästa gång) och hade med sig en ganska ung tjej. Vi sprang tillsammans med honom ett tag på en grusväg innan det var dags att ge sig in på trail igen, där han hade ett betydligt bättre tempo.

Mattias och Dominic gör roliga saker i skogen. Fast här ser Dominic ut att lida mer än jag.

Vid Hökarängsbadet gjorde jag misstaget att försöka sätta mig. Ingen verkade bry sig nämnvärt...

Danger-pacing och Sue i Sköndal

Till Hemfosa kom jag som en ganska bruten man. Det var varmt som bara den, traillöpningen slet rejält och jag brottades med en ständigt närvarande kramp. Anna och Linda tvingade i mig massor av dricka, salttabletter och Alvedon. Och hällde vatten över mig. Jag tackade Dominic för löpningen och mumlade till Lars-Erik ”Ber om ursäkt redan nu för att detta kommer att gå jäkligt långsamt”. Bra inställning liksom. Känslan överlag var ganska konstig; jag kände min tom i kroppen och väldigt trött. Men inte trött som i tom på energi, för jag upplevde nog att jag hade helt okej med energi, men att kroppen inte riktigt ville samarbeta i övrigt. Skallen var med och jag visste att jag hade ett jobb kvar att göra, men jag var ändå fåordigt och ganska bister. Bestämde mig dock att försöka hantera det lite bättre rent humörmässigt. Det skulle liksom inte bli bättre än så här och det var många timmar kvar. Precis när jag och Lars-Erik skulle dra iväg kom Olle upp jämsides. Han hade fått hjälp av sin support som stod lite längre bort och jag hade inte märkt honom när jag kom till stationen. 44 km löpning var avklarad och nu återstod bara 49 km och det absolut jobbigaste partiet på hela banan. 

Eftersom det började uppför och med trail så försvann Olle ganska snabbt iväg. Om jag hade tyckt att terrängen var jobbig innan så var det ingenting mot för hur det blev nu. Leden var ganska dåligt underhållen och det fanns en hel del bråte att kliva över. Och med det skick som mina ben var i så var varje extra ansträngning en potentiell krampattack. Jag och Lars-Erik gjorde varsin trailvurpa och nu var det inte bara uppförsbackar som medförde gång utan även jobbiga passager och kramp. Varje km kändes som en evighet. Vid något tillfälle var vi på väg åt fel håll, men varnade min klocka mig. Hade rutten på min Fenix 5 Plus och det funkade faktiskt alldeles utmärkt (bortsett från att jag höll på så pass länge att jag var tvungen att ladda klockan på slutet). Mitt ute i skogen, på ett parti av leden som gick längst en äng, fanns det en bänk och den var så lockande att jag kände mig tvungen att sätta mig ner i några sekunder. Lars-Erik skickade givetvis en bild på detta till Anna och Linda och sen fick jag pisk vid nästa stopp.

Ca 5 km efter Hemfosa, vid en passage av Sorundavägen, stod Anna och Linda igen tillsammans med Olles support. Jag hade haft rejäla krampproblem under den senaste sträckan och Anna gav sig därför på mina ljumskar och insida lår. Jag skrek rätt ut och stoppet tog ett litet tag. Joggade sedan iväg och fick kramp igen efter en knapp km. Efter ytterligare ett kort stopp på Tungelstavägen var det dags för loppets absolut hemskaste parti med knappa 10 km genom Paradiset och till nästa vätskestation i Vidja. Först rejält kuperat och riktigt teknisk trail där det varken gick att springa uppför eller utför. Värmen var outhärdlig och det kändes som om jag knappt hade styrfart framåt. Strax innan Paradiset gjorde jag en ordentlig vurpa där jag slog upp ganska rejäla sår på benet och armen. Jag krampade så mycket i exakt hela benen att jag inte kunde göra något annat än att ligga och vänta på att det skulle gå över. Lars-Erik försökte hjälpa mig upp men det gick inte. I samma veva kommer dessutom ett gäng vandrare som jag tidigare plågsamt kämpat mig förbi och tittar skeptiskt på mig. I det läget fanns det inget annat att göra än att skratta åt allt. Även om den absoluta botten inte var nådd ännu.

Lars-Erik (bakom på cykel) och Dominic har anslutit igen

Och helt plötsligt var det bara Västerbron kvar!

Kan nog vara min favorit-race-bild alla kategorier!

När vi kommer ut vid parkeringsplatserna vid Paradiset är det äntligen slut på teknisk trail, dock ett ganska rejält kuperat avsnitt på asfalt. Jag känner nu till exakt varenda meter den resterande sträckningen. Alla dryga 3 milen som fortfarande är kvar. Jag vet att jag i Farsta kan svänga vänster och bara ha typ 6-7 km hem till min egen säng. Men jag vet också att det inte kommer att vara några fler överraskningar. Kontrollen i Vidja är lagd lite tidigare (ute vid Huddingeleden istället för vid inne i Vidja) och det är en lättnad att se den. Är helt slut på vätska och helt slut i kroppen. Inte så att jag gått tom på energi, men mer att det liksom inte finns mer vilja och uthållighet att ta av. Jag muttrar till Linda och Anna att säga åt Peter och Charlotte att de inte behöver komma och möta upp mig eftersom jag ändå bara kommer att gå långsamt och skämma ut mig. För på något konstigt sätt skäms jag över att jag är så dålig, så långsam och att jag tror att jag ska kunna göra något sånt här på ett vettigt sätt. Givetvis är det den mentala tröttheten som talar. ”Kommer inte på fråga”, säger tjejerna och mer är det inte med det. Får ändå lite ny energi av Anna och Lindas positiva bemötande, de fantastiska funktionärerna i kontrollen och av att Camilla nu också oförhappandes dykt upp på cykel. 

Lars-Eriks sejour var nu slut och det var dags för Linda, och Camilla, att följa mig från Vidja till Hökarängsbadet. Lindas pacing-stil var smooth talk och korta överblickbara mål; ”Nu springer vi till stolpen där”, ”Vid busken börjar det få uppför och då kan vi gå”, ”Där framme börjar vi springa”. Camilla var glad som vanligt och underhöll med sång och allt möjligt. Även om jag kände mig som skit så var det faktiskt väldigt trevligt. Vid det här laget hade batterierna på Garmin-klocka börjat ta slut och jag lämnade över klockan till Camilla för laddning. Den första halvan av den här sträckan var ganska kuperad och innehöll dessutom dagens sista stenar och rötter. Värmen var väldigt påtaglig men på något sätt gick det framåt hela tiden. Strax innan Ågesta golfbana dök det upp en liten mustaschprydd herre på cykel. Peter kunde tydligen inte hålla sig från att hänga på så fort som möjligt. Vid golfklubbens parkering väntade Anna med bilen och Peter anslöt löpandes med Charlotte på cykel. Jag drack nu vatten och sportdryck hela tiden och tog varje tillfälle att fylla på vätskan. Mitt ”gäng” bestod nu av Linda, Camilla, Peter och Charlotte.

Vi fortsätter, ömsom gåendes och ömsom springandes, men hela tiden framåt. Jag har i det här läget inte någon större aning om hur jag eller mina medtävlare ligger till annat än att jag har 4 personer framför mig och 3 bakom och att både Jonas och Håkan ligger betydligt bättre till för pallen än vad jag gör. Men det är inte någon jag tänker på just då. Fokus ligger på att komma i mål. Vid Hökarängsbadet där Peter och Charlotte egentligen skulle ha hoppat på väntar Anna igen med kall dricka. Linda hade gjort sitt skift och hoppade in i bilen. Jag gjorde misstaget att försöka knyta skorna men hamnade på alla fyra och kunde inte riktigt ta mig upp. Krampen var närvarande exakt hela tiden. Peter skötte sin pacing alldeles utmärkt med små lugna instruktioner titt som tätt. Enda missen var väl att ha försökte få i mig sin jordgubbssaft som jag verkligen inte kände för då.

I Bagarmossen var det dags för nästa överraskning. Anna och Linda stod med påfyllning och vips så dök Mattias och Sue upp på MTB:s. Mattias hade jag inte träffat på över ett halvår så det var riktigt kul. Jag tog kanske inte in direkt allt vi pratade om men det gjorde i alla fall att tiden gick och att meterna kändes lite kortare. När vi kom till Hammarbybacken och kontrollen stod funktionärerna Stefan (2x tidigare deltagare) och David (fotograf och vinnare 2018) och tog emot. Jag var nu en dryg kvart bakom Olle och betydligt längre bakom Jonas. Att springa upp för backen fanns inte så det blev en långsam promenad där David lämnade av mig med kram uppe på toppen. Och på toppen dök helt plötslig Dominic i löparkläder och Lars-Erik på cykel upp igen.

En blick som skriker lättnad och glädje!

Jag och mitt crew. Hade aldrig gått utan er.

Nedförslöpningen var väl minst lika jobbig som uppför. Men framåt gick det och helt plötsligt var vi på Söder med mindre än 10 km kvar. Vid Eriksdalsbadet mötte Anna och Linda upp med bilen en sista gång. Camilla hade tidigare frågat mig om vad jag skulle önska mig om jag fick önska mig vad som helst. Mitt svar var enkelt; en stor frozen lemonade från McD. Och nu fick jag den och den var himmelskt god. Egentligen skulle jag ha fått den redan på toppen av Hammarbybacken men det hade strulat på något sätt. Jag mer eller mindre svepte och var sedan på väg de sista skälvande kilometerna längst Årstaviken. Lite som i ett töcken men ändå hela tiden på väg framåt. Jag flinade lite för mig själv när Sue cyklade lite före och ropade ”Se upp, tävlingslöpare!”. Jag kände mig verkligen inte som någon tävlingslöpare när jag blev omsprungen av en liten tant i pensionsåldern. Precis innan Västerbron anslöt Anna och Linda till gänget. På toppen av bron krampade typ exakt varenda muskel i min kropp, även ovanför midjan. Ändå började en känsla av eufori infinna sig och jag började för första gången på länge att le med hela kroppen.

Kl 19:50 – 13 timmar och 50 minuter efter starten i Trosa – korsade jag äntligen mållinjen i Rålambshovsparken. Jag skrek ut min glädje och stupade sen helt orkeslös ner på marken.

Gänget som bar fram mig sista dagen. Älskar er!

Sörmlandsleden

Typ i brist på annat, som typ tävlingar då...

Efter försöket att komma i asfaltsform inför Barcelona Marathon har jag faktiskt sprungit en del trail. Till en början med på de kortare passen med Staffan och därefter några längre pass. Det finns ändå ett rejält mått frihetskänsla i att inte jaga km-tider eller intervaller och att bara komma in i ett flow i terrängen och tjata med en kompis eller lyssna på en bok eller podcast om man är ensam. Och eftersom det är trail behöver man inte ha någon som helst ångest över att stanna till, gå i backar eller över att km-tiderna ibland tickar iväg över 6 minuter. Kanske inte löpning som direkt fixar en sub-3-mara, men som i alla fall i längden förhoppningsvis gör mig till en bättre löpare. Åtminstone en mer uthållig löpare. Läs ultra...

Och helt plötsligt kände jag att mitt Sörmlandsledsprojekt fått sig en nytändning. Det blev några etapper till med Valencia, dock inga blogginlägg och i samma takt som tonåren kom vandrande ökade intresset för helt andra saker än att vandra med pappa. Så då får jag väl göra det själv istället. I den mån det nu är logistiskt möjligt. Men är det någon gång som det passar att fokusera på trail så är det väl nu. Inga tävlingar på asfalt så långt ögat når. En möjlig tävlingen som jag ser i närtid är UltraTri och då blir det ju verkligen en hel del traillöpning det handlar om.

Första försöket - etapp 4 och lite mer än halva etapp 5
Det började i alla fall med att jag fick ett ryck och fick för mig att springa från Tyresta till Västerhaninge. Jag skissade upp en rutt till klockan (det går att springa vilse på leden), mutade Anna till att lämna mig i Tyresta och sen hämta mig i Västerhaninge drygt 2 timmar senare (hon fick fika och promenad med en kompis i Tyresta på köpet). Jag njöt av fint väder och bra podcast i lurarna. Rutten skarvades på en en extra runda i början och ett tidigare avslut, inte hela etapp 5 alltså, för att kunna avsluta i Västerhaninge. Totalt knappt 24 km och rejäl mersmak. Inga större fadäser annat än att mitt ena skosnöre hakade fast i en gren och slets av.



Andra försöket - etapp 1, etapp 2 och etapp 3 från Björkhagen till Tyresta
Staffans idé från början och jag hakade givetvis på. Till start fick vi även med oss Linda och Jon, en arbetskollega till Staffan. Tidig start från Björkhagen en småkylig men fantastiskt vacker morgon. Sen var det mer eller mindre löppropaganda. Vädret var alldeles lagom, benen pigga och sällskapet riktigt bra. För några år sedan sprang jag stora delar av de här etapperna under Sörmlands Ultra Marathon - sträckningen genom Tyresta var dock helt ny för mig. Bortsett från att Linda och Jon var väldigt trötta på slutet så var själva löpningen i princip problemfri för min del. Det som dock hände var att mina fötter tog rejält med med stryk, vilket känns ganska märkligt eftersom jag aldrig haft problem med de skorna förut. Vi pratar alltså 2 skinnflådda hälar, rejäl blåsa under höger fot och skavsår på ovansidan på 5 tår. Fattar inte riktigt vad det kom ifrån. Kaffet och Colan i Tyresta smakade himmelskt och min älskade fru skjutsade oss hem.



Nästa försök
Förmodligen ger jag mig på avstickaren etapp 6:1 från Huddinge, ansluter etapp 6 till Paradiset och tar sedan den delen av etapp 5 som jag lämnade under första löpningen. Då kan jag avsluta i Handen eller Västerhaninge och hoppa på pendeln hem. 29 km kanske till helgen?

Fika!

Visa det här inlägget på Instagram

Tyckte det lät som en kul idé att ta rygg på tre snabba herrar utmed Sörmlandsleden, tre timmar i zon 4 slutar lätt såhär. Just det, grät en skvätt av utmattning vid km 25 också. Plättlätt, skön, och härlig löpning idag alltså. Tack för den @mattiaskrantz @stahol & Jon 🙌

Ett inlägg delat av Linda Morin (@lindamorintri) 2 Maj 2020 kl. 4:04 PDT

Och vad händer egentligen nu då?

Sommaren nästa år är ju till stor del spikad. Utöver 2xIM och Ultratri ska jag väl hitta lite tävlingar som på väg till första kraftprovet också. Borås Triathlon (halv IM) går 4 veckor innan Klagenfurt och skulle absolut kunna vara en idé. Nästa år ska det tydligen vara en sprint där också och det är nog inte helt omöjligt att få med sig Anna och Valencia på den. Annars brukar ju även Örebro och Sövde gå i lämplig tid innan. Sen blir det väl några kortare saker också typ Väsby Triathlon, Uppsala och sånt. Som vanligt alltså.

I övrigt så har väl säsongen så sakteliga dragit igång. Min längtan efter coach bar inte riktigt den frukt som jag vill så än så länge står jag utan. Min planering ligger f.n. på en traditionell prep-base-build-peak-race-periodisering och nästa vecka är den sista i prep-fasen. Funderingen är nu om jag ska köra traditionellt eller försöka mig på det här med omvänd periodisering; dvs att köra mer hårt och kort nu för att successivt öka volymen samtidigt som farten övergår till att vara mer tävlingslik. Egentligen behöver jag väl kanske inte bestämma mig just här och nu, men det börjar nog snart bli dags.

SWIMRUN || a beautiful 13k swimrun - in October! 🍁🍂 It became a little chilly towards the end - still amazing and still some more weeks to go before it gets too cold!🍁🍂🏊🏼🏃🏽🍂🍁☀️

Ett foto publicerat av Michelle Nyström (@michellenystroem) Okt 1, 2016 kl. 6:29 PDT

För den närmsta tiden är det annars Sörmlands Ultra Marathon som gäller. 50 km Sörmlandsled från Björkhagen till Haninge. Tanken är väl inte mer än att få ett bra och trevligt distanspass i skogen. Förhoppningsvis utan att vara helt död i benen dagarna efter, även om långpassen lyst med sin frånvaro den senaste tiden. Sen kan jag väl också nämna att jag min partner till 1000 Lakes har bytt namn från Sofi till Michelle. Sofi har varit liten småskadad och sjuk en del under hösten och kände sig lite osäker på sin medverkan och då passade jag på att fråga Michelle istället. Tror att det kommer att bli väldigt bra. Vi är nog lite jämnare i både simning och löpning också så helt plötsligt börjar jag nog fundera på om vi faktiskt inte borde kunna tänka lite på placering i alla fall. Det största orosmomentet just nu är att det nog kommer att bli kallt; verkar som om temperaturen i Tyskland håller sig runt 10 grader samtidigt som sjöarna kyls ner ganska fort. Det i kombination med simsträckor på 1500m kan bli intressant. Minst sagt.

Den här bilden dök upp på Svenska Triathlonförbundets hemsida. Ren glädje fångat i ett ögonblick. Så stolt över min lilla tjej!

Vecka 53 - tema distans och pusha gränser

Runt nyåret finns det lite saker som man "ska" göra. Det ska skrivas årskrönikor, det ska önskas gott nytt år till alla man känner och inte känner och helst på ett väldigt kreativt sätt. Det ska göras kollage av årets instagrambilder och kreativa nyårslöften skall ges. Sen finns det ju vissa träningspass som skall köras också. Mest känt är väl kanske simmarnas 100x100 m som på något sätt skall fördriva tiden till 12-slaget. Eftersom jag pysslar med triathlon beslöt jag mig för att hitta utmaningar från alla disciplinerna.

Simning - 100x100
Förra året pressade jag lite på mina gränser genom att köra 60x100m några dagar efter nyår. Då blev det med starttid 2:15 (dvs. du startar din första 100:ing på 00:00, nästa på 2:15, nästa på 4:30 etc, hur lång vilan blir beror alltså på hur snabbt du simmar din 100:ing). Initialt låg jag nog på 1:50 per 100:ing och se sista hade jag stora problem att hålla under 2:00. I år ville jag köra hela passet och dessutom göra det med starttid 2:00. Jag hade laddat upp med några gels, två stora flaskor med vatten och en stor portion självförtroende. Visst är 10 km långt, men efter sommarens Forsbackaränn visst jag ju att det var klart möjligt.

Och det fungerade faktiskt! Första 3 km gick förvånansvärt snabbt. Till en början så jag jag en egen halv bana, men strax efter 8 var det dags för klubbarna att göra entré och jag fick byta bana ett par gånger. Till slut hamnade jag på pöbelns banor, men då det trots allt var ganska många som körde 100x100 gick det faktiskt riktigt bra trots lite olika farter. Det enda som jag saknade var ett par ben att ligga på, det hade gjort resan betydligt lättare. Dock en resa som faktiskt aldrig blev riktigt jobbig. Av alla 100:a 100:ingarna var det bara en som gick långsammare än 1:49 och det var den sista. Snittet över hela passet blev 1:46 min/100m och det ser jag som ett rejält framsteg.

Nu blev passet 3h40m långt istället för 3h20m som det skulle ha blivit med 2:00-start rakt igenom, men det beror på 2 kisspauser, 2 fixa-parkering-pauser, 2 äta-gel-pauser och lite allmänt socialiserande med andra simmare (och triathleter). Jag var lite orolig för att mina axlar skulle vara helt döda efter passet, men hade faktiskt inga känningar alls. Grymt!

Beviset!

Cykling - Rahpa Festive 500
Under 6 års tid har det brittiska cykelklädsproducenten och livsstilsmarkören Rapha utlyst utmaningen Rapha Festive 500 som helt enkelt går ut på att cykla 500 km mellan jul och nyår. Med tanke på att många är lediga i mellandagarna är det förvisso under en period med fler lediga dagar än normalt; men så ska alla julens måsten läggas på det hela och då är det helt plötsligt inte lika lätt längre. Sen ska givetvis kylan, snön och mörkret beaktas för oss som bor  på det norra halvklotet. Och med dubbdäck och moddiga vägar sjunker snitthastigheten snarare nedåt 20 km/h än uppåt 30 km/h och då tar varje km ännu längre tid. Ni förstår säkert.

Jag har i alla fall kört Raphas utmaning 2011, 2013 och 2014. Förhållandena har varierat från plusgrader och slicks till ymnigt snöfall, isgata och dubbdäck och till landsvägscykel på Lanzarote. I år, den milda vintern till trots, var det första gången som varenda mil gick på CX och med dubbdäck. Och då går det som sagt var inte snabbt. Slutade i alla fall på 503,9 km på 21 timmar och 2 minuter. Det betyder en snitthastighet på 23,9 km/h vilket är långsammast hittills, men ändå tillräckligt för att förtjäna ett fjärde tygmärke.

Nu vet jag inte om Rahpas utmaning kvalificerar in som något som en riktig cyklist "ska" göra; men faktum är att när jag körde utmaningen 2011 så var det ca 3000 world-wide som körde och idag, 4 år senare är det 72000 som registrerat sig för utmaning på Strava och kanske ca 20000 som klarat av den. Så onekligen är det en växande och välkänd utmaning i cyklistkretsar.

Gysingeforsarna - från årets långtur - Sanviken-Stockholm, ca 19 mil.

Åvavägen - väldigt fin vintercykling

Löpning - Årets första långpass
Ett event som anordnas av paret Peter och Ulla Lembke och Team Fakta. Heter ibland Årets sista långpass beroende på vilken sida om nyårsafton som löpet går. Det är i alla fall ett träningspass med ledarledda fartgrupper, 2 st depåer (vid 2 resp. 4 mil), en 6 mil lång bana med en sträckning som ger möjlighet att hoppa av och välja kommunala färdmedel när man känner att man sprungit tillräckligt långt. Framförallt är det gratis och väldigt (visade det sig) trevligt.

Mitt mål var att få ett bra distanspass i verklig distansfart och att slå mitt tidigare distansrekord på 45 km (Höga kusten trail). Någonstans innerst inne visste jag nog att det skulle krävas ganska mycket innan jag skulle hoppa av innan 60 km, även om jag hyser väldigt stor respekt för 60 km löpning; det är riktigt långt och känns absolut i hela kroppen. Vid starten kl 8:30 vid Slussen var över 200 pers på plats och en hel del kändisar. Jag hade speciellt riktat in mig på att hänga ihop med Andreas, Johnny och Daniel. Vi startade i "snabbgänget" med 5:45 min/km som riktmärke, Jag tyckte framförallt att det skulle bli intressant att starta i långsamt tempo redan från början och se vad det kunde leda fram till. Nu blev det dock inte riktigt så eftersom jag och Andreas råkade hamna i ett gäng som gick riktigt fort (nåja) med km-tider strax över 5 min/km. Vi insåg att det inte skulle vara en vettig strategi för att springa 60 km och lugnade därför ner oss lite efter 14 km och var då i ett ingenmansland. Vi första kontrollen efter 19,5 km kom dock den riktiga 5:45-gruppen in till kontrollen precis när vi var klara och vi bestämde oss då för att vänta lite extra och köra med den efter det.

Sen flöt det på riktigt bra. Stopp i Barkarby efter 32 km och en burgare på Max. Burgare kanske inte är den optimala löparmaten dock. Lite småsegt och kallt att komma igång efter det. Strax innan marathonpasseringen var det ytterligare en bakluckedepå med varmt kaffe och skumtomtar. Vid 45 km kände jag mig fortfarande pigg, även om benen nu började göra sig påminda. Men pulsen låg bra till och orken fanns definitivt där. Vid Brommaplan hade vi passerat 50 km och jag tänkte nog att det nu var läge att lägga ner verksamheten; distansrekordet var satt, jag var pigg och det är ju trots allt bara ett träningspass. Då sa Johnny åt mig att jag inte fick göra det.... och då var det bara att springa vidare.

Sista milen gick tempot faktiskt upp något och strax efter 15 återvände vi till Slussen. En totaltid på 6:32 och en löptid på 5:31 vilket faktiskt är ett snitt på 5:34 min/km. Inte alls illa pinkat! Skavankerna för dagen bestod av en stor blåsa på en tå, och annars inget mer. Magen höll och "dagen efter"-krämporna har begränsat sig till ett par relativt stela ben.

Slussen strax innan start 8:30

Många timmar senare.

Johnnys ultraskägg samlade en del is under dagen.

Målgång!

Vad blir det då?
Så, 10 km simning under ett pass, 500 km cykling under 7 pass och 6 mil löpning under ett pass, och allt detta inom loppet av 8 dagar. Vad blir egentligen det? Eva föreslog "Ice Man Challenge" och det är ju onekligen lite stuns i det. Oavsett vad så skulle jag faktiskt tro att jag är relativt ensam om att ha genomfört dessa moment. Jag har i alla fall inte sett någon annan i mina "kretsar" som gjort det.

Sen finns det säkerligen människor som tycker att det är helt dumt i huvudet att göra sånt här, men det bryr jag mig inte så mycket om längre. Jag är mest bara oerhört fascinerad och glad över att min kropp och hjärna faktiskt svarar så här pass bra och klarar av utmaningarna. Det är ren och skär lycka!

Insikter

Insikter kan drabba dig ibland. Och ibland till och med mig. Det kan vara bra insikter och det kan vara jobbiga insikter. Jobbiga att få och jobbiga att hantera. Jag drabbades av en eller flera sådana helgen. Insikter som förmodligen var både bra och lite jobbiga. Egentligen var det nog mest ett antal tankar och funderingar som ledde till någon slags insikt och en idé till förbättring/förändring hos mig. So, here we go:

Lördagens CX-race; helt otränad för den typen av cykling, som skiljer sig ganska mycket från att nöta tempobåge och dessutom helt tekniskt ovan. Och givetvis kommer vi till en bana som innehåller massor av det som jag är allra sämst på: skrå-åkning och svängar. Knappt några partier med slätdrag och "trycka på" alls. Loppet var roligt i ett kvarts varv, sen åkte mitt framhjul ner i svacka i gräset under skrååkningen och jag vurpade. Upp igen för att försöka hänga på bara för att ett halv varv senare, på nästa skråparti, göra samma misstag igen. Och nu vara helt avhängd. Sen var det inte kul...

Jag gjorde något halvhjärtat försök att jaga framåt och ansträngde mig lite för att inte bli omkörd. Men det var ingen som helst geist i min åkning och jag funderade mest på att bryta. Väl i mål, med den trots allt ganska sköna mjölksyriga tröttheten i benen, intalade jag mig själv att det faktiskt är kul. Men jag vete fasen om jag trodde på det egentligen.

TT sida vid sida vid 8 km - jag ler åt fotografen, inte åt känslan och det blivande resultatet.

Hässelbyloppet på söndagen; givetvis hybris att köra CX på lördagen och sedan tro att man ska göra bra ifrån sig på 10 km dagen efter. Redan där ett generalfel, otränad eller inte. Och jag vet inte riktigt heller vad jag hade förväntat mig? Till de som frågade sa jag att jag givetvis ville under de där 40 minuterna. Fast jag borde inse att det bara är rena dumheter att tro det med tanke på hur länge sedan det var jag tränade att faktiskt springa fort under längre perioder, skadad fot, löpupphåll, m.m.

Det var fint väder, väldigt trevligt att träffa på ett gäng kompisar innan och när starten gick tryckte jag på i ett 3:50-tempo. Det höll i 5 km (som jag passerade på runt 19:40) och sen var jag slut. Slut i benen, slut mentalt och slut som artist. Jag ville inte springa längre och började gå. 

Jag började alltså gå... i tävlingsklassen på ett 10k-lopp. Det är f-n i mig inte okej. Försökte ta mig samman, men hade ingen som helst vilja. Gick ett par gånger till innan jag tog mig i kragen och tryckte på de sista 2 km in i mål på 42:46. Det är i min värld och med mina mått mätt en väldigt dålig tid. Hade jag haft lite vilja och mental styrka kvar hade jag förmodligen kunnat kriga mig under 41 minuter. Inte under 40, men väl på en tid som varit okej. 42:46 är inte okej...

Simträningen m TT flyter på i alla fall

Och insikten då? Jo, jag kan inte lura mig själv längre; jag är mentalt, tävlingsmässigt, slut just nu. Viljan att ladda om, bita ihop och trycka på när det gör ont finns inte där för närvarande. Att min kropp är trött och inte svarar lika bra nu som i juni är väl inga konstigheter. Det är jag väl medveten om. Men att pannbenet kunde ta slut hade jag inte räknat med.

Så vad gör jag av det här då? Jo, jag fortsätter med att ta det lugnt på träningsfronten några veckor till och framförallt så skippar jag alla tankar på något som helst fortsatt tävlande i höst. Det är ju givetvis CX:en som får lida mest; inget CX-SM (trots hemmaplan och allt), ingen tour till Eksjö eller något annat. Tävlingssuget skall rehabiliteras och vara hyfsat vaket i slutet på november i stället. Det är tanken i alla fall.

Intet nytt på någon front...

Vad har då hänt sen senast? Egentligen inte så mycket. Jag åkte till Italien med jobbet några dagar; konfererade, drack och åt gott (det är ju trots allt viloperiod) och stukade foten nååå jävulskt när jag skulle ta en löptur på morgonen. Vänsterfoten var det som stukades. Högerfoten hade ju en stortånagel som var på väg bort och en lätt inflammation i hälsenan fortfarande, så det var ju tur att det inte den...

Verona i morgonljus

En något stukad fot...

Så med anledning av detta har jag beordrat mig själv löpvila de senaste veckorna. Sprang ett första pass på löpband i tisdags och klämde givetvis till med TT:s toppningspass inför Hässelbyloppet på söndag. 3 km i 10 km tävlingsfart (3:55 min/km) + 4x400m i 3:30 min/km-tempo. Lugn och fin start, eller inte... Med det bevisade jag för mig själv att jag i alla fall kan springa utan smärta och att jag i alla fall klarar av att springa 3 km i tävlingsfart. Sprungit har även Anna och Valencia gjort, närmare bestämt Tjur- och Kalvruset. För en gångs skulle var det jag som sprang runt som fotograf och ordnade all logistik runt tävlingen. Kändes riktigt bra.

Kalvruset!

Tjurruset!

Annars har jag cyklat några lugna pass, kört simning 3 dagar i veckan med TT och faktiskt tagit en hel del vilodagar. Tänkte ta och kicka igång träningen på riktigt med söndagens Hässelbylopp och se det som ett testlopp över 10 km. Och just det, råkade väl kanske anmäla mig till en deltävling i CX-cupen, Uppsalacrossen som går nu på lördag. Ska bli intressant att se hur många placeringar bättre än sist som jag kan bli. Har inte kört ett enda CX-pass i år så förberedelserna är verkligen noll och intet.

Nästa helg åker jag ner till Skåne för att hälsa på mamma och träffa Jesper för lite cykling och hjulköp. Har övergripande börjat planera nästa säsong också. Ska väl berätta lite om de övergripande planerna snart. Kan bli hur kul som helst!

Sluttävlat...

...för säsongen i alla fall. Höga Kusten Trail för två helger sedan var väl den sista riktiga tävlingen, även om jag fuskade lite som farthållare i Stockholm Halvmarathon också. Mer om det senare.

Nu är det i alla fall vila som gäller i några veckor. Allt är förvisso relativt. Min eminenta klubb Terrible Tuesdays har ju precis dragit igång med bassängträningen. Måndagar och onsdagar kl 21:00-22:00 samt söndagar 07:30-09:00 på Eriksdalsbadet. Med Micke Rosén (Human Ambition) på bassängkanten. Och det passar ju mig alldeles utmärkt. Dels tidsmässigt och dels att äntligen få ändan ur vagnen och faktiskt träna simningen med klubben. Nu kanske strukturerad simträning inte passar in i konceptet vila och transition helt och hållet. Men, jag har faktiskt inte tränat simning på väldigt länge egentligen; jag har mest simmat när det varit tävling.

TT @ Ebay

Löpningen tänker jag dock hålla på en väldigt lugn nivå. Min hälsena är fortfarande lite tjock, fötterna sargade och benen sura. Så några lättare pass jogging för att hålla steget upp. Sen ett 10k-test på Hässelbyloppet för att sätta den nivå som jag ska förbättra mig ifrån.

Cyklingen är lite svårare. Mitt sociala flöde formligen svämmar över av CX just nu och givetvis blir jag grymt sugen att köra. Att hoppa över CX-säsongen är sannerligen inte något lätt beslut. Om jag känner mig själv lätt kommer jag säkert att ramla dit på någon tävling ändå (t.ex. CX-SM) även om min form då kommer att vara stenusel. Men vad gör man inte för lite blod, svett och mjölksyra. Några höstsolsrundor med fika borde jag nog också kunna hinna med.

Nästa "riktiga" tävling ser nog ut att bli Challenge Laguna Phuket, men mer om det senare.

Farthållare-selfie - den lila saken i bakgrunden är alltså min fina 1:50-flagga

Och så var det det här med farthållningen också. Fick förfrågan via klubben för några månader sedan och tyckte att det verkade vara en kul grej. Blev tilldelad startgrupp D och 1:50. 5:13 min/km var då måltempot och jag höll mig mellan 5:05 som snabbast och 5:25 (Tantolunden) och tycker nog att jag skötte farten ganska bra. Taktiken var att inte stanna och hålla så jämt tempo som möjligt hela vägen, oavsett om det var uppför eller nedför. Kom in på 1:49:40 efter en lugn och skön tur. Riktigt kul med alla glada, nervösa och tacksamma löpare. Testa om du har möjlighet, det blir ett helt nytt sätt att uppleva ett lopp på.

Bjuder slutligen på några bilder från Höga Kusten Trail. Grymma sådana tagna av Andreas Strand. Att det finns människor därute som vill föreviga alla dumheter man håller på med är ju underbart.

Strid ström av löpare

Tror att det här var ganska precis efter det att jag slog i knät

Djupt koncentrerad i Slåttdalsskrevan

Höga Kusten Trail 2015 [RR]

Det känns som om jag inte skrivit så mycket annat än tävlingsberättelser de senaste månaderna (har väl förvisso inte gjort så mycket annat än att tävla, semestra och hänga med familjen heller). Här kommer dock (förmodligen) en av de sista på ett tag - Höga Kusten Trail 2015.

Först skulle jag åka bil upp med familjen. Sen gjorde jag (den biltrötta) familjen överlycklig genom att hitta billiga flygbiljetter till Sundsvall. Som jag dock inte vågade beställa eftersom jag inte visste om jag skulle kunna springa överhuvudtaget. Och när jag väl insåg att jag nog skulle kunna springa (typ några dagar efter Tjörn) så fanns det inga billiga biljetter kvar. Familjen valde då att stanna hemma och jag fick åka upp med Christian (vars tidigare tänkta tävlings- och resesällskap fegat ur) istället. Vi åkte på fredag kväll, övernattade hos farsan utanför Härnösand och kl 9 på lördagsmorgonen gick startskottet.

Tror aldrig att jag sett så många skägg på en startlinje på en och samma gång. Ändå kul att se hur pass homogena grupper blir ändå när det rör sig om lite mer ”extrema” sporter eller längre distanser. Jag brukar ju fnissa lite lätt åt triathleterna innan loppen. Där är det löparskor, calf guards, trishorts, ngn finishertröja, sport-solglasögon och solskärm som gäller – under såväl race briefing, cykelincheckning, mässbesök, osv. I ultralöpar/trail-kretsar verkar det vara skägg, Inov8-skor och bandana som gäller.

Packningstest innan avresa - pannlampa kändes ju väldigt onödigt.

Jag och Christian hade ställt oss hyfsat långt fram, dock var det verkligen inte någon rusning i starten. Vi sa att vi skulle försöka springa ihop lite, men det höll bara i ca 20 sekunder, sen tappade vi varandra. Av de 500 som stod på startlinjen såg majoriteten som vanligt riktigt snabba ut, men planen var att spöa minst 400 av dem, även om vi inte hade någon som helst aning om hur jobbigt, teknisk eller ”långt” det skulle vara. Riktigt mycket av de två första skulle det visa sig.

Friluftsbyn

Min vana trogen höll jag ett ganska högt tempo i början. Loppet inleddes med ca 3 km grusväg uppför och jag lubbade med den främre gruppen i ett 5-minuterstempo. Sen var det dags att vika in i skogen och initialt handlade det om väldigt mycket spång. Smal sådan där det inte gick att springa om, så länge låg vi på ett långt led. Jag insåg dock snart att jag hamnat med en grupp ganska vassa löpare. Inte för att jag hade några problem att hänga med just där och då, däremot skulle tempot med stor sannolikhet innebära problem för mig senare i loppet. Jag valde därför att släppa efter ca 8 km – 8 km som trots allt varit ganska lättlöpta. Sen var det slut på det…

På väg uppför Slåttdalsberget kom dagens första krasch. Jag missbedömde en sten, kom på sidan av den och halkade ner med höger fot i en liten spricka och dunkade knät i backen ("nåt så djävulskt" som Job Andersson skulle ha sagt). Det lät hemskt; till och med löparen ett 10-tal meter bakom mig reagerade på ljudet när jag slog i knät. Först var jag övertygad om att det nu skulle vara färdigtävlat. Men, knät verkade fungera och det enda som hände var att det blödde en del. Däremot ganska ont i höger tå som jag dunkat in i något och högerhanden som jag tagit emot mig med när jag ramlade.

Det långa startledet

Bara att bita ihop och köra på. Episoden förde dock med sig att jag blev lite försiktigare och lite mer tveksam, och det är inte jättebra. Precis som när man ska cykla teknisk MTB gäller det här att stå på lite. Tvekan krånglar faktiskt bara till det. Löpningen efter detta var, bortsett från några transportpartier, väldigt teknisk. Klipphällar, klapperstensfält, rotmattor, kraftiga höjdskillnader (i princip klättring på vissa ställen). Då jag är en utpräglad asfaltslöpare märkte jag ganska fort att mina fotleder och underben blev allt tröttare, och ju tröttare jag blev desto mer misstag gjorde jag. Hade ett otal snubbelepisoder efter detta och mina tår och fötter fick ta mycket stryk.

Inte en traillöpare #1

Ångesten för det tekniska vägdes dock upp av ynnesten att få vistas och löpa i den miljön erbjöds för dagen. Slåttdalsskrevan var magisk att passera och den sista delen utmed vattnet mot dagens första energistation var väldigt vacker. På väg tillbaka från Tärnättholmarna (och slutet på etapp 1) möter jag en djupt fokuserad Christian som inte ser mig alls. Jag ligger runt 10 minuter före honom då. Sen blir det riktigt jobbigt; dags att ta sig upp för Slåttdalsberget (ca 250 m.ö.h) igen. Inte många som sprang här och km-tiderna låg stadigt på runt 9-10 min/km. Strax innan vi ska passera Slåttdalsskrevan åt andra hållet börjar jag känna lite kramp i insida lår. Allt lyftande av benen, lite högre än vad jag är van vid, börjar ta ut sin rätt. Väl uppe på berget är utsikten över Höga Kusten magisk. Himlen är givetvis helt blå och solen skiner. Den sista biten ner till Entré Syd (och nästa energistation) är stundtals fin spånglöpning och stundtals vedervärdig rot/sten-löpning. Vissa delar under den här etappen (etapp 2) var så pass krångliga att det t.o.m. var svårt att gå.

Efter checkpointen vid Entré Syd följde en relativt platt och lättsprungen etapp (etapp 3) där jag var ensam stora delar. Passerade några löpare och blev passerad av några andra. Tyvärr intensifierades krampkänningarna under den här delen och jag kunde inte riktigt utnyttja de lätta partierna. Dessutom kom Christian ikapp mig och verkade oförskämt pigg. Tog det ganska lugnt vid energistationen vid Via Ferrata innan det var dags för dagens sista utmaning; etapp 4 och upp och ner för Skuleberget ett par gånger.

Inte en traillöpare #2

Det blev inte så mycket löpning direkt under den här etappen; först bort till stigen/leden som gick uppför berget, lite nedförslöpning på andra sidan och så under den totalt omotiverade avstickaren bort till Friluftsbyn (kändes psykologiskt väldigt fel då, misstänker dock att den finns där för att få upp distansen till ultra). Resten delar av avslutande 8 km var gå, kämpa och klättra. Första vändan upp på Skuleberget var okej. Jag hade dock inte någon direkt fart utan kämpade hela tiden med att hålla mig på rätt sida krampgränsen. Minsta lilla felsteg eller ett något högre lyft av benen kunde innebära kramp. Jag passerade Johan Renström och växlade några ord, hjälpte en kille att häva sin vadkramp och svor när jag tyckte att stigen gick åt fel håll. Men plötsligt var vi uppe på toppen. Kändes inte helt motiverat att fortsätta förbi målet och påbörja nedfärden. Just då tyckte jag nog att det hade räckt alldeles utmärkt med det jag kört dittills.

"Löpningen" nedför började bra med att jag slog i den dittills förskonade vänstertån rejält och var ett tag helt säker på att den var bruten. Vissa delar av stigen nedför gick det att springa på, det som dock hämmade mest var närheten till krampen; jag vågade helt enkelt inte släppa på eftersom jag var orolig för att få kramp i steget. Jag kämpade på och när det blev löpbart igen drog jag faktiskt ifrån de som jag sprungit/gått med nästan hela sista etappen. Jag kände mig ganska pigg på löpningen till och från Friluftsbyn (bara grusvägen uppför slalombacken kvar), men det var bara en falsk känsla och förhoppning. Så fort det började gå uppför på riktigt slog krampen till i båda insida lår samtidigt.

I några minuter funderade jag på om det överhuvudtaget var möjligt att ta sig upp (kramp insida lår kan vara hopplöst att häva på ett bra sätt). Men jag började stapplade beta av steg för steg och efter ett tag var jag på gång. Inte för att det gick snabbt och inte för att det var kul, men det gick framåt och jag tog några placeringar. Den tröttheten som jag kände under färden uppför var klart i klass med sista milen på en Ironman. Det var tydligt att jag klart underskattat hur pass jobbigt lopp det här skulle vara.

Målgången var en lättnad. I samma ögonblick som jag gjorde en highfive med arrangören Jerry krampade allt under midjan ihop totalt. 6:20 visade klockan och innan mig hade 78 personer, varav 18 tjejer, tagit sig i mål. Christian var stabil och var nästan 20 minuter snabbare än jag. Grymt jobbat! Men topp-100 som var mitt mål var bärgat, och det var jag glad över. Mindre glad var jag över att linbanan slutade gå precis innan vi skulle åka ner. Det var inte kul att gå nedför slalombacken.

Notera pulsen - 141 är ca 78 % av max för mig. Alltså 6 timmar och 20 minuter med 78 % av max i puls och en snittfart på 8:11 minuter/km. Det är ju faktiskt totalt galet och berättar verkligen allt om hur krånglig terräng var och hur kuperad det var.

Eftertankens kranka blekhet

Kommer jag att göra det här igen? Förmodligen inte, på tok för tekniskt för mig för att jag ska kunna prestera på ett vettigt sätt. Och när jag blir begränsad av min egen (brist på) teknik så tycker jag inte att det är jättekul. Jag vill kunna köra på och känna att min begränsning ligger i hur mycket jag orkar ta ut mig. Men man ska aldrig säga aldrig; en vacker dag kanske jag börjar springa i skogen på riktigt och då kanske jag står på startlinjen igen.

Däremot är jag är oerhört nöjd med att ha gjort det. Dels är jag väl numera officiellt en ultralöpare eftersom distansen var längre än 42,2 km och att köra 44 km, 1500m uppför och 1300m nerför i den terrängen är inte alls fy skam. Och en upplevelse för livet, såväl naturmässigt som fysiskt, har jag absolut fått och för det är jag väldigt glad. Det var även en ynnest att få möta ultra/trailgänget. Sällan har jag fått så många leenden och "bra kämpat" från så trötta människor. Alla hejade på alla och alla uppmuntrande varandra. Löpare, funktionärer, alla! Jag tycker ju att triathleter är otroligt trevliga och schyssta, men det här var snäppet ännu bättre. Fantastiskt trevligt!

Ett havererat knä... ser värre ut än vad det var.

Enda smolket i bägaren är väl att jag haft ganska stora problem med min högra stortå efter loppet. Den var väldigt blå (nageln) och jag bestämde mig för, efter att ha konsulterat Internet, att punktera den för att lätta på trycket. Det blev bra ett tag, tills det att det började produceras mängder med vätska under nageln som gör att trycket byggs upp hela tiden och gör hela tån beröringsöm och med en pulserade smärta. Kan inte ha vanliga skor på mig just nu. Starten som farthållare på lördag ligger absolut i farozonen.

Annars är det nu vila och lugn som gäller. I alla fall ett tag. Och allt är ju relativt, så även definitionen på vila.