När ska det sluta?

Dottern sjuk igen. VAB i morgon = jobba halva natten = inte kul.

Man kan inte direkt anklaga mig för att vara regelbunden i mina blogginlägg. En sak går i alla fall att vara säker på... inläggen kommer definitivt när jag totalt saknar inspiration för att göra det som jag egentligen borde göra, dvs. producera dokumentation åt min kund.

Fever Ray (med Fever Ray) är verkligen helt grym. Har lyssnat väldigt mycket (och införskaffat den på laglig väg) på den senaste veckorna. Konsert här i Sthlm den 26:e mars som man borde gå på. Ska på Veronica Maggio på Circus den 27:e. Snacka om kontraster.

Det var länge sedan jag skrev om United... men det finns väl inte så mycket att säga. Spelet talar för sig själv.

Just nu lyssnar jag på Some Indulgence med The Embassy - en fantastisk poppärla.

2009...

... har jag inte skrivit något ännu. Borde kanske bättra mig eftersom jag tycker att det är kul att skriva. Men vanliga bloggar kanske är helt ute... nu är det micro, kort och ofta a la twitter som gäller. Men som Markus Krunegård (och min dotter) säger: "Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, lev med det".

Herr Krunegård fortsätter att övertyga, nytt mtrl. går dock bara att hitta på hans Myspace-sida. "Fel på hjärnan" - (finns ej tillgänglig längre man kan avnjutas i SVT:s Popcirkus) samt "Livet är människans bästa tid" - som ligger på Myspace, låter riktigt bra.


Karin Dreijer (The Knife) har släppt album under namnet Fever Ray (Spotify). Makalöst deppigt, nattsvart, uttrycksfullt och otroligt bra. Parallellerna till The Knife är självklart oundvikliga, men där "Silent Shout" enbart är mörk och malande tycker jag mig i Fever Ray kunna ana en vacker överton av melodi och (mer) sång. Me like! (dagensskiva, DN, SvD).

Chans

Singelkväll. Möhippa för frugan och McDonalds och Jungelboken för mig och dottern.

Sitter vid datorn, slösurfar och funderar på om jag borde skriva något. Lyssnar på "Chans" med Kent.

Det är spännande hur en sinnesstämning tillsammans med rätt musik kan skapa en sån total storm av känslor. Oavsett om det är texten eller musiken som berör. När jag hittar dessa tillfällen blir jag lite lyckligare totalt sett. Även om det handlar om en storm av mörka känslor. Men det är så otroligt häftigt hur musiken kan förstärka.

F-n vad livet vore tråkigt utan musik.

M83 spelade på Debaser förra lördagen. Det var tydligen helt grymt och jag är, efter att ha läst recensionerna helt övertygad om att jag älskat det. Hittade konserten för sent. Ångest!

Saturdays=Youth

För några år sedan hörde jag en låt på radion (P3 av alla kanaler) som satte sig direkt. Gruppen hette M83 och låten hette "Don't Save Us From the Flames". Jag lyckades få tag på just den låten (fråga mig inte hur), men när jag lyssnade på den visade det sig vara en helt annan låt. Lite ytterligare efterforskande visade att det man spelat på P3 var en exklusiv remix, som jag än idag inte fått tag på. Ett tag fanns det dock ett 30 sekunders smakprov på M83:s hemsida. Sidan var dock inte uppdaterad och det verkade som om gruppen lagt av.

Hursomhelst skaffade jag mig exemplar av deras tidigare skivor: "M83", "Dead Cities, Red Seas & Lost Ghosts" och "Before the Dawn Heals Us". Det visade sig vara riktigt bra (jag har tidigare nämnt dem här). Härom dagen upptäckte jag att M83 faktiskt lever... och att man släppt en platta som är riktigt bra; "Saturdays=Youth".

Ljudmattorna är kvar och det är fortfarande väldigt mycket elektronisk shoegazing för 2000-talet. Men melodierna sitter som smäckar och fasen vad vackert det är emellanåt. "Skin of the Night" är så vacker att skinnet knottras och jag får nästan en tår i ögonen. Jag har alltid varit svag för ljudmattor och M83 levererar dessa elektroniskt på allra bästa sätt. Lägg till detta en dyster melankolisk stämning och en ohyggligt vacker kvinnoröst som dyker upp emellanåt. Om man strippade Spiritualized på gitarrerna och distortionseffekterna och lät Jason Spaceman endast få synthar att arbeta med så tror jag att det skulle låta ungefär som M83.

Jag vet inte vad det är, men jag är verkligen såld på fransk elektronisk musik. Airs lugna, vackra och avskalade melankoli gör mig lycklig, tidiga Daft Punk får mig att dansa på väggarna, Sebastian Tellier får mig att sitta stilla med ett fånleende på läpparna, J.U.S.T.I.C.E. ska vi inte ens tala om och M83 har jag avhandlat här. JMJ håller kanske inte idag, men han har varit enormt viktig. Och jag har inte ens kommit till Laurent Garnier ännu....

Förutom "Skin of the Night" lyssnar jag just nu på "Ibland gör man rätt ibland gör man fel" med Markus Krunegård från den utmärkta plattan "Markusevangeliet".

Kvalitetsschlager!

Som vanligt när det är någon slags schlagerfestival ramlar man trots allt dit förr eller senare. Enda sättet att hålla sig undan är nog att medvetet hålla sig undan tv:n en sådan kväll. Det enda jag visste om gårdagskvällens final var att Pirelli tävlade för sverige med en urusel intetsägande låt.

Efter en hård dag på altanen trillade jag ner i soffan vid 21.30-tiden lyckas få på kanal 1. "Schlagerfinal... usch". Men så hör jag Kristian Luuk nämna något om Sebastien Tellier?? Vänta nu, är inte detta schlagerfinalen? Men jag står ut till bidrag nummer 19 och får beskåda historia!

Mannen ovan ovan är fransman, kompis med Daft Punk och Air, andas Serge Gainsbourg och framträder i melodifestivalen med Beach Boys-pop-pastischen "Divine" som är helt underbar. Självklart utstrålar den en kvalité som inte har en chans att komma någon vart i melodifestivalen. Jag har gillat Sebastien i några år, men jag hade definitivt inte insett att nästa naturliga steg i hans karriär var schlagerfestivalen.

Han är slagen av dyngan från Ryssland, piraterna från Lettland och många fler... men jag tror inte att han bryr sig överhuvudtaget. Kan man annat än älska det!

Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att plåga mig igenom 20 melodifestivaler till för att få uppleva detta igen. Se och njut av den totalt avslappnade attityden till hela spektaklet. Observera dessutom att kördelen, som bär upp hela låten, sjungs live.

Dagens skiva

Jag kan inte undgå att bli imponerad av dagensskiva.com. Så fort jag nämner deras namn här på bloggen så har jag raskt ett par kommentarer inom 24h. Först var det LCD Soundsystem och nu ang. deras .com.adress. Hur hinner dom med? Echelon kanske inte är the real shit, dagensskiva kanske är dom som verkligen sitter med underrättelsekraften.

För er som missade Scouser vs. Gunners ikväll vill jag bara säga sorry... magisk fotbollsunderhållning.

Idag lyssnar jag på "The Twelve Steps" med Spiritualized... magisk gitarrunderhållning

Här är ännu lite mer magi:

Vy från ett luftslott...

... torde nog vara den snyggaste poplåten som gjorts under senare år. Den är mangefik på skivan och magisk som öppningsnummer på konserten.




Jag tycker väldigt mycket (om) "Tillbaka till samtiden", borde kanske skriva om det... när som helst.

All My Friends Revisited

Jag har pratat om den många gånger. Sen några veckor tillbaka finns den på singel och video (dock med längden kapad till hälfeten). Se och njut, årets i särklass bästa låt redan nu.

Icon Medialab Revisited

Oj, två inlägg på samma dag, vad är fel?

Snubblade över följande lilla video från någon hipp liten webbyrå i NY. Lite amatör-"feel good"-känsla över det hela. Musiken ("Flagpole Sitta" av Harvey Danger) är egentligen inte alls min kopp av te för närvarande, men jag måste medge att jag faller pladask för refrängen. Seattle-vibbarna kommer tillbaka och jag letar raskt upp min Nirvana, Soundgarden, Pearl Jam och allt annat som var bra med amerikansk tuff rock, innan rap-metal och annan dynga kom och förstörde det hela.



Dom ser ju ut att ha riktigt kul. Såna här saker gör vi inte på mitt jobb. Undrar om man är för gammal om man är 33?

De hittills 15 viktigaste skivorna i mitt liv (plats 7-6)

Sorry Basse, ingen Bruce Hornsby eller Toto ännu.

7: Boards of Canada - In a Beautiful Place (2000)

På en halvknepig samlingsskiva (MTV Extreme Glacial Chill+Alpine Beats) inköpt på chans för en mindre summa pengar hittade jag en avslutningslåt som jag föll för direkt. Det var otroligt vacker och len electronica med ljud och klanger som jag aldrig hört förut. Jag inte särskilt förvånad när jag såg att gruppen låg på etiketten Warp, mina gamla elektronikagudar. "In A Beautiful Place" är en EP som endast innehåller 4 låtar; där den fantastiskt vackra och suggestiva "Kid For Today" egentligen förtjänar en hel skiva.

Via Bleep.com kunde jag botanisera vidare i BoCs verk och upptäckte då pärla efter pärla. Något som framförallt imponerande på mig är deras förmåga att överföra sitt eget sound i mixar, utan att originalsoudet eller känslan försvinner. Ett tag var jag nästan besatt av att införskaffa samtliga verk som hade någon koppling till BoC, något som resulterade i långa nätter med discogs.com och DC++. Jag är inte riktigt där ännu, men snart kanske.

6: Spacemen 3 - Recurring (1991)

Om det finns en gud för modern psykedelisk musik så måste det vara Jason Pierce. Spiritualized är nog det band som jag varit mest lojal emot och följt noggrannast under dess livstid; från det fantastiska debutalbumet ”Lazer Guided Melodies” till de mer obskyra experimenten på senare tid. Jag har sett dem live vid 5 tillfällen från -94 till -03 och jag har älskat varje tillfälle trots de starkt divergerande ljudbilderna (från ljuvliga stråkar på Barowiak till distade tordönsvrål på Berns).

Men det var inte där det började. Under mitt andra år på gymnasiet var det mycket brittisk indiepop och shoegazing som gällde. Jag hade en kompis som via en kompis i London fick tag på mycket intressanta skivor som sällan nådde metropolen Sandviken (jag tror inte att Spacemen 3 var särskilt stora överhuvudtaget i Sverige, till skillnad från i England) . Vid ett tillfälle stack han åt mig en skiva som till det yttre såg anskrämlig ut – ”Recurring” med Spacemen 3. Jag lyssnade och föll som en fura. Min relation med Jason Pierce var påbörjad. De flesta i min bekantskapskrets tyckte nog att min besatthet med Spacemen 3 var lite knepig. Det lät ju mest flummigt, påtänt, enformigt och knepigt i största allmänhet. Produktionen var speciell, mycket reverb, många konstiga ekon och risigt mellanregister. Ungefär så som en halvkass inspelning från Woodstock låter. Jason Pierce önskar nog att han hade varit där.

Än håller jag mitt löfte...

...om en bloggpost om dagen. Dagen som, som vanligt, gått i stressens tecken. Renoveringen flyter än så länge på i avsedd takt, även om det, som vanligt, blivit hiskeligt mycket dyrare än jag tänkt mig. Men snyggt blir det. Eftersom en långhelg stundar hoppas jag att få mycket gjort. Skrot skall slängas, virke skall handlas, vattenburen golvvärme skall läggas och blir det någon tid över ska jag börja gräva ut för plattläggningen. Och så måste jag jobba lite också.

Mitt stora dilemma för dagen är om jag ska lägga 21x120 eller 28x120 råplan. Risken med 21:an är att det riskerar att bli knöligt med höjden för slangen på vissa ställen. Med 28:an blir det inga sådana problem, men å andra sidan bygger man mycket mer på höjden på så sätt. Det finns iofs 23x120 på Woody, men det är 3 kr dyrare pre lpm än på Byggmax. Men sedan ska man BLA BLA BLA.

Ledsen att tråka ut er (om det nu är någon som läser). I dag lyssnar jag på "Pets" av Porno for Pyros:

Children are innocent
A teenager's fucked up in the head
Adults are even more fucked up
And elderlies are like children

Will there be another race
To come along and take over for us?
Maybe martians could do
Better than we've done
: We'll make great pets! :

My friend says we're like the dinosaurs
Only we are doing ourselves in
Much faster than they
Ever did
: We'll make great pets! :

För övrigt får jag fortfarande gåshud av den sista minuten av "All My Friends".

Dagens nonsens

Idag...

• skriver jag en tråkig case-rapport till kursen (och har väldigt svårt att koncentrera mig),
• funderar jag på om jag borde hyra en spikpistol till läggningen av den vattenburna golvvärmen,
• lyssnar jag på "Original Pirate Material" av The Streets,
• kommer jag på att Tracey Thorn förmodligen är en av 80-90-talets bästa sångerskor,
• ler jag fortfarande fånigt när jag tänker på ManU-Roma,
• har jag egentligen inte alls tid att skriva detta.

De hittills 15 viktigaste skivorna i mitt liv (plats 9-8)

9: Global Communication - 76 14 (1994)

Under 1994 var ambient house stort, Dr Alex Paterson var kung och mängder nya musikstilar såg dagens ljus. 1991 träffades Tom Middleton och Mark Pritchard. De har gjort musik i många former och under många namn, varav kanske Link, Jedi Knights och just Global Communcation är de mest kända. Det som är mest imponerande med Tom och Mark är på vilket sätt de faktiskt behärskar de många stilarna de sysslar med, oavsett om det rör sig om progressive house, jungle eller ambient.

När det gäller framgångar och uppmärksamhet är det ”76 14” som är störst. Albumet kan kanske i vissa delar klassificeras som ambient house, men framförallt är det ambient. De 10 låtarna (namngivna efter sin längd) flyter långsamt och vackert fram. Harmonier och melodier ligger i perfekt synkronisering. Teman flyter in och ut i en låt och återkommer i förändrad form i en annan låt. Det är oerhört vackert och meditativt och har en superb balans mellan skönhet och den mer mörka sidan av genren; något som genomsyras av allt som Tom och Mark är involverade i.

”76 14” anses av många vara det viktigaste albumet i genren under 90-talet och i mitt tycke har det inte senare kommit något album som ens varit närheten av att vara så pass fulländat som detta.

8: Oasis - (What's The Story) Morning Glory? (1995)

Det finns mycket att säga om bröderna Liam och Noel och deras Oasis. Något man kan vara relativt säker på är att de inte lämnat någon oberörd. Beatles-influenserna kanske var lite för tydliga och Liams dryghet skrämde bort många. Oasis var ytterligare ett i raden av brittiska band som blivit enormt hypade innan första plattan ens var såld. ”Definitely Maybe” kom ut 1994 och gjorde i princip ingen besviken. Ett år senare var det dags för det svåra andra albumet.

Själv hade jag hittat till Oasis genom hypen. Brittisk musik upptog en stor del av mitt liv vid den här tiden och Oasis var bara ett naturligt steg. ”(What's The Story) Morning Glory?” är faktiskt ett av de första album som jag verkligen väntat på. Dagen det släpptes hängde jag på låset till Skivörat och var förmodligen en av de första i Uppsala som fick tag på det. Efter en första genomlyssning konstaterade jag att det inte bara levde upp till de högt ställda förväntningarna, de överträffade dem med råga. Eftersom det finns mängder av hyllningar till skivan och varje låt är noggrant dissekerad tänker jag inte göra det här. Jag nöjer mig med att konstatera att ”(What's The Story) Morning Glory?” är det näst bästa rockalbumet under 90-talet och att ”Champange Supernova” slår det mesta.

De hittills 15 viktigaste skivorna i mitt liv (plats 11-10)

11: Coldplay - Parachutes (2000)

Nu för tiden är Chris Martin gift med Gwyneth Paltrow – ett lysande PR-äktenskap om man ska vara cynisk. Han har även uttryckt sin önskan att Coldplay ska bli nästa U2 och bandet låter mer och mer stadiumrock för varje platta. Trots detta går det inte att ta ifrån dem att debuten ”Parachutes” är alldeles lysande. Kritikerna har vandrat från tillmälen som ”tillrättalagt och slätstruket” till ”makalöst vacker melankoli”. Jag lutar mig åt det senare för denna platta. Visst är det klassisk brittisk musik, men Coldplay framställer det så självsäkert och självklart på sitt debutalbum. Chris Martins röst smeker och arrangemangen är vackra och enkla.

Idag är Coldplay mainstream, de levererar vad (den stora) publiken förväntar sig och det händer inte så mycket. Mitt intresse har svalnat, men ”Parachutes” och de tidiga b-sidorna som innehåller en del outsägligt vackra låtar lever kvar länge.

10: LCD Soundsystem - Sound of Silver (2007)

En recension av LCD Soundsystems självbetitlade “debutplatta” I Computer Swedens prylbilaga (av alla ställen) fick mig intresserad. Med tanke på den logiken jag tidigare följt i mitt val av skivor till denna lista så borde det rimligtvis vara den plattan som fanns med här, men mönster är till för att brytas. Jag begav mig i alla fall genast till en skivaffär och införskaffade debutalbumet. Det visade sig vara helt brilliant i vissa delar och lite knepigt i andra. De knepiga partierna till trots, bestämde jag mig för att LCD var en artist värd att hålla kontakten med. Sedan var det tyst i nästan två års tid, bortsett från några singelsläpp. Sedan kom ”Sound of Silver”, 2007 års bästa album redan i mars.

Jag har redan skrivit en hel del om ”Sound of Silver” och LCD Soundsystem, och kommer inte att vika ut mig mer här. Men jag kan bara konstatera att skivan på 2 veckor vuxit sig in på denna lista och att den slår an varenda sträng, musikaliskt och emotionellt, i mig. Det måste betyda något.

Téo & Téa

Rädda sig den som kan! "Téo & Téa" från den gamle symfonielektronicagiganten Jean Michel Jarre låter riktigt hemskt. JMJ var en gång i tiden för mig så nära en gud man kan komma. Och nu? Ytterligare en i raden av föredettingar som inte klarat av att åldras med värdighet.

Jag väljer att minnas Docklands-konserten, "Magnetic Fields" och "Equinoxe" och glömma allt som hänt efter "Waiting for Cousteau"

Läs SvD recension här.

De hittills 15 viktigaste skivorna i mitt liv (plats 13-12)

13: The Strokes - This Is It (2001)
“The forefathers of a bold new era in rock", "The greatest rock band since the Rolling Stones" och "The second coming of the Velvet Underground" – The Strokes var hypade till max. Andres Lokko skrev lyriskt om hur han sett framtiden på en liten klubbscen i New York. Var det så bra då? Jo, det var det faktiskt. I en tid där den perfekta och snygga produktionen blivit mainstream, lät The Strokes skitigt och rått. Rock’n’roll helt enkelt. Jag föll direkt efter första lyssningen, musiken utstrålar en ren energi som passar allra bäst på hög volym. The Strokes fick mig att vilja köpa en elgitarr, öva in 3 ackord och sedan sjunga lidelsefull om triviala saker genom en halvkass mick på en sunkig och rökig klubb. ”This Is It” är enkel, rak och trivial på ett alldeles lysande sätt.

Tyvärr har The Strokes inte klarat av att hålla i längden. Precis som så många andra band i samma situation (med ett överprisad debutalbum) så klarade man inte riktigt av att släppa ett andra och ett tredje album som levde upp till de enorma förväntningarna.

12: Plaid - Double Figure (2001)

Black Dog Productions har länge funnits i mitt hjärta och Plaid är egentligen bara en naturlig fortsättning. Varför väljer jag då Plaid här och inte Black Dog? För att svara på den frågan måste jag nog rota lite mer i min bekantskap med Warp. Under mitten av 90-talet var jag helt besatt av Warp, jag köpte och lyssnade på allt som släpptes på etiketten. Under senare delen av 90-talet så svalnade mitt intresse i takt med att jag fick mindre tid (och pengar) att utforska musiken. Jag flyttade ifrån Uppsala (och Musikörat) och det var ganska svårt att få tag på album ifrån Warp. Jag tycker dessutom att etiketten under den här tiden var ganska svår och ofokuserad. I och med Singapore och Spraydio återfick jag kontakten. Dessutom hjälpte mig den utmärkta mp3-siten Bleep att införskaffa musik som förut var hopplös att få tag på. Bleep hjälpte mig att återskapa min relation med Warp och dessutom upptäcka en mängd andra artister och etiketter.

Black Dog är bra, Plaid är en förskönad och mindre spretig version. Inom ramen för Black Dog experimenterade och undersökte Andy Turner och Ed Handley olika sätt att skapa musik. I Plaid skördade de fröna som Black Dog resulterat i. ”Double Figure” är stundtals oerhört vacker och flytande och stundtals drivande och energisk. Varje låt och mellanspel är full av komplexa harmonier och melodier, och vid varje genomlyssning hittar jag nya moment och avtryck som jag inte kan hitta på något annat ställe.

Bob Dylan

Bob Dylan har gjort sin första klubbspelning i Sverige (SvD recencerar här). Jag var själv inte där, men jag har faktiskt sett mannen (myten) live en gång tidigare. Det var på Lollipop 1996. Vädret och stämningen var strålande och Bob Dylan var... tråkigt. Inramningen bäddade betydligt bättre för konserter med bob hund, Beck, The Prodigy, Chemical Brothers och Underworld (helt makalös spelning).

Intrycken kan lätt sammanfattas: tidig spelning (ljust ute), Dylan bars in på scenen med en gitarr, han spelade en timme och sedan bars han ut. Inte mycket mer än så. Dessutom inser jag att han endast måste ha varit runt 55 år gammal då, medan jag upplevde honom som nära döden.

Dylan är ingen sångare, han kan inte spela gitarr, men mannen kan skriva texter. Nu är det för min del mycket sällan som texten är det första som sätter sig, musiken är det första dom fastnar i min hjärna och därvid kommer Bob Dylan, musikern, inte att nå fram till mig. Som poet är han däremot en ren vinstlott.

De hittills 15 viktigaste skivorna i mitt liv (plats 15-14)

Med reservation för att jag faktiskt fått ett hjärnsläpp och missat något väsentligt så tänkte jag i listhysterins namn producera en lista över de viktigaste skivorna jag stött på under mitt liv. Alla dessa har på något sätt format min syn (hörsel?) på musik, hur den kan låta och vad som är viktigt i musikskapandet. Varför blev det just 15? Vem vet?

Länkarna leder antingen till en informativ plats om artisten/gruppen eller till en recension på dagensskiva.com. Vi börjar med plats 15-14.

15: Plastikman – Closer (2003)

Under min korta men intensiva tid i Singapore 2004, lyssnade jag uteslutande på den interaktiva radiokanalen Detroit på Spraydio.com. Pga. tidsskillnad mot Sverige kunde jag i princip bestämma helt själv över vad som skulle spelas på kanalen. Det fanns mängder av mer eller mindre knepig elektronisk musik att upptäcka. Jag fann Richie Hawtin a.k.a Plastikman. Egentligen visste jag om att han fanns eftersom jag faktiskt ägde en av hans tidigare skivor (”Musik” från -94) men jag hade inte upptäckt hans fulla potential. ”Closer” är så mörk och så minimal att den inte kan rekommenderas för alla lyssnare, men med ett par stora hörlurar, hög volym, tung bas och ett öppet sinne är det alldeles lysande och oerhört meditativ. Plastikman lärde mig att rätt minimalism kan besegra vilken ljudmatta som helst.

14: Autechre - Amber (1994)

”Amber” är Autechres andra skiva och den som förde mig in på etiketten Warps underbara scen. Under min tid i Uppsala tillbringade jag mycket tid på skivaffären Musikörat. Här styrde Germund Stenhag (numera musikredaktör och programledare på P3) och plockade in udda och nyskapande musik på ett väldigt bra sätt. Germund introducerade mig till mängder av spännande musik, bland annat Warp som på den tiden var en liten men oerhört nyskapande etikett. Warp har fostrat storheter som exempelvis Aphex Twin, Red Snapper, Boards of Canada och The Black Dog. Mitt första möte med Warp var just Autechre och ”Amber”, en skiva som håller än idag. ”Amber” levererar ett mjukt ljudlandskap, med en vibrerande rytm som ständigt tar tag i dig och för dig framåt samtidigt som den omärkligt omformar sig. Om jag inte kan bestämma mig för vad jag känner för att lyssna på, fungerar alltid ”Amber”. Autechre av idag är lite för experimentellt, lite för mycket brus och lite för oregelbundet för min smak. Men de kommer alltid att finnas med mig.

Fokus!

Ris är gott och ett bra tillbehör till en måltid för en 2-åring. Precis som i risotto hjälper riset till att binda ihop innehåller och göra det skedvänligt. Problemet är att små spill av riskorn är minst lika irriterande som spill av annan mat. Enstaka riskorn klippar sig fast på de mest märkliga ställen och kan dyka upp när man minst anar det.

Jag hittade för övrigt via LCD , till DFA och vidare till The Rapture. Jag vet att jag är sent ute och jag borde givetvis upptäckt detta redan via Hot Chip. Men sent skall segproppen vakna och "Pieces of the People We Love" låter vid en första genomlyssning riktigt bra. Läs för övrigt Pitchforks recension av "Sound of Silver" här, den är lysande.

Nu har jag gjort det igen; tänkt på att jag ska skriva om en sak och sedan skrivit något helt annat. Denna blogg lider av samma brist som mitt övriga liv, nämligen förmågan att fokusera! Jag vill så gärna göra lite av allt och dras så lätt åt något håll när intresse uppstår. Just nu tycker jag att det är ganska kul att blogga (läs skriva av sig), vi får se hur det ser ut om några månader. Skriver jag fortfarande då (om även ofokuserat bloggande), är det ett definitivt framsteg.

Mer LCD

Oj vad "Sound of Silver" växer. Det blir bara bättre och bättre för varje genomlyssning. Om "Tribulations" från förra plattan var stor så är "All My Friends" störst. Låten är utan refräng, består av 2 ackord (egentligen bara en basvariation) och växer konstant i 7 minuter och 37 sekunder. Låter kanske inte så kul... men återigen, känslan är enorm. Det är 70-talsrock, det är Eno, det är Bowie, det är snyggt på samma sätt som bob hunds taffliga sound är coolt, det är modernt retro på samma sätt som Silverbullit.

Nu ska jag iväg till dotterns dagis och städa. Med "Sound of Silver" i mp3-spelaren. Då borde det gå snabbt. I morgon fyller hon 2 år. Stort!