Läget inför Kalmar är på plus

Det har blivit alldeles för många negativt inlägg och besked på senaste tiden så nu är det verkligen dags för några positiva signaler: trots allt elände känns Kalmar väldigt på. Grymt på för att vara helt ärlig. Jag är ju positiv till starter för det mesta och tenderar väl till att alltid underskatta skador och problem så att jag tror på start är väl kanske inte så konstigt. Men när till och med min krassa fru tror att det nog kommer att vara möjligt faktiskt väldigt nära en start. Min fru som alltså också är typ huvudansvarig för min rehab och min behandling av ryggen.

Sen ska jag väl inte ropa "hej" allt för mycket. Skit händer ju (uppenbarligen) och med 3 veckor kvar till Kalmar så kan mycket hända. Men om inget oförutsett dyker upp så ska jag med stor sannolikhet hoppa i vatten strax efter 7:00 den 19:e augusti.

Skånevägar är grejen liksom.

Jag har tränat väldigt bra de senaste 3 veckorna. 14, 15 och 16 timmar har jag fått in trots väldigt lite löpning och trots att det bara är drygt 4 veckor sedan diskbråcket och rygghaveriet.

Simningen är tyvärr ganska bedrövlig rent tekniskt och fartmässigt. I princip känns det som om den varit nedåtgående senaste halvåret, utan att jag egentligen fattat varför. Men på något sätt började det med knäproblematiken och sen blev det inte bättre. Idag bad jag min dotter att filma mig lite och kan ju bara konstatera att det tekniskt ser rent bedrövligt ut. Det kommer nog inte att bli någon rekordtid på det momentet. Men det är väl stabilt och rent uthållighetsmässigt okej i alla fall.

Cyklingen är väl paradgrenen just nu. Cykelformen har varit stabil och uppåtgående och för någon vecka sedan brände jag av en träningsrunda på 18 mil med 36,2 km/h i snitt. Under väldigt Kalmar-mässiga förhållanden med relativt platt och blåsigt. En riktig boost för självförtroendet och kanske en förhoppning om att kunna cykla under 5 timmar. Mitt stora problem just nu är att mitt växelsystem uppträder konstigt, och jag vet inte riktigt vad problemet är. Det stressar upp mig något enormt.

Vy från Vallberga ner mot Skottorp och Båstad - magiskt.

Löpningen är ju en bristvara just nu eftersom jag blivit förbjuden att springa mer än max 20 minuter. Eftersom ryggen ändå känts så pass bra har jag gradvis ökat från 10 minuter upp till knappt 40 minuter nu senast och rent spontant känns det inte som om jag tappat allt för mycket. Springer relativt lätt i 4:30-fart (5:00-fart var den ursprungliga målbilden för Österrike). Vad det blir i Kalmar vågar jag inte riktigt sia om, men jag kommer nog att gå ut lite mer defensivt med tanke på avsaknaden av långpass.

Men säg typ 1:10 + 0:04 + 5:00 + 0:03 + 3:40 så är jag nöjd.

Ett kort tag trodde jag att den höga armbågen var bra. Men det var tydligen också fel...

Hopp om livet i alla fall

Så här en dryg vecka efter rygghaveriet kan jag väl ändå börja skönja en positiv trend. Ska inte sticka under stol med att jag definitivt ägnade några dagar åt att vara sur och bitter och att tycka synd om mig själv. Som en del i min rehab och för att muntra upp mig själv lite använda jag i alla fall min All World Athlete-inbjudan och anmälde mig till nästa års upplaga av IM Austria. Och det var väl tur det för det sålde tydligen slut på några dagar. Så revansch i Klagenfurt nästa år är alltså (redan) planerad.

Till en början var jag sängliggande i ett gäng dagar. Det enda jag egentligen gjorde var väl att flytta mig mellan sängen och tv-soffan. Dagarna ägnades åt att äta värktabletter, kolla Netflix och spela tv-spel. Grymt frustrerande. Blev väl inte bättre av att både fru och dotter var bortresta och att jag var helt själv hemma. På måndagen tröttnade jag rejält och såg i alla fall till att komma ut på en promenad. Mer ont efteråt men helt klart värt det. Och efter det tycker jag nog att det vände lite. Jag blev lite mer mobil för varje dag som gick och kunde spendera mer och mer tid ståendet. Dock inte tillräckligt mobil och stark i ryggen för att börja jobba ännu.

Njuter i solen efter cykelturen som räddade livet på mig

På onsdagen kom jag iväg på den MR-undersökning som frugan lyckats fixa till mig. Sent på kvällen. Problemet var nu bara att den läkare som skrivit remissen till mig nu var på semester och skulle sålunda inte kunna ta emot röntgensvaret. Men ni kan väl skicka det till mig istället så kan jag ta hjälp av de medicinkunniga som jag känner för att tyda svaret, tyckte jag. Men det gick absolut inte; jag har enligt praxis inte rätt till att titta på svar angående min egen kropp, det måste förmedlas av en läkare. Efter lite om och men och hjälp av en klubbkompis (tack Adam!) från världens bästa triathlonklubb så ser det ut att ordna sig. Har dock inte fått något svar ännu men hoppas på att det kan komma på måndag eller tisdag. Och det är ju liksom så att det svaret är lite avgörande för hur det blir under resten av sommaren. Ryggskott = go, diskbråck = no-go (förmodligen).

I fredags firade jag en-vecka-utan-träning-jubileum och tröttnade ut totalt. Bestämde mig därför att det får bära eller brista och gav mig ut på en cykeltur. Var ute i drygt 90 minuter och det var på något konstigt sätt som om livet återvände till kroppen. Kan inte påstå att det var helt smärtfritt eller jättebekvämt hela vägen, men det fungerade (både i tempoställning och sittandes upprätt) och ryggen blev inte sämre. Mentalt var det livsnödvändigt.

Två¨glada ryggmiffon i samförstånd (ja, Anna har också ryggproblem nu)

Idag (lördag) utmanade jag ödet ännu mer och stack iväg med Anna till Sicklasjön för att testa om det skulle gå att simma. Smärtmässigt gick det klart över förväntan, fartmässigt kändes det väl som en smärre katastrof. Men å andra sidan är det ju över 3 veckor sen jag simmade senast så något annat var kanske inte att vänta.

Jag är i alla fall försiktigt positiv till UltraTri just nu. Om ryggen fortsätter gå i rätt riktning och om det inte är ett diskbråck så kommer jag absolut att göra ett försök. Har nästa helg planerat att i så fall försöka köra 90 min simning, 5h cykel och 2h löpning. Pallar kroppen för det så kommer jag att stå på startlinjen det 21/7.

Nu börjar sommarens stora utmaning... tyvärr inte.

Tre tävlingar på 7 veckor; 2 x Ironman och så en UltraTri (12 km simning, 510 km cykel och 93 km löpning uppdelat på 3 dagar) däremellan. Mastigt och kanske inte direkt en tur i parken. Jag är iaf ganska så övertygad om att jag kommer att vara den första i världen med den kombinationen.

Tufft? Absolut! Dumdristigt? Kanske... jag vet inte riktigt ännu hur mitt knä kommer att reagera. Jag vet att min återhämtningsförmåga normalt sett är väldigt god. Efter förra vändan i Klagenfurt tävlade jag ju ganska rejält redan efter en vecka (och resten av sommaren).

---

Ja, så där började det inlägget som jag hade tänkt publicera typ igår eller idag. Jag hann dock släga upp ett inlägg på Instagram. Men nu blev det ju inte så...

Senaste veckorna har jag jobbat väldigt mycket. Men trots det lyckades jag köra min planerade träning och ändå känna att allt fungerade som det skulle. Tveksamheterna bestod väl dels i min simning som känts lite svajig under de senaste månaderna, och som dessutom väl inte blev bättre av att jag efter kraschen i VR inte kunde träna något mer innan Klagenfurt. Men det kändes ändå inte som någon katastrof; några minuter hit eller dit. Den andra tveksamheten har ju varit mitt knä, men eftersom jag konstaterat att det klarat av en olympisk, en halv IM och 9 timmars cykling så var jag inte speciellt orolig för det.

Planen för ovan nämnda tävlingar var ju Klagenfurt skulle gå snabbt, UltraTri skulle jag klara med hedern i behåll och Kalmar skulle jag köra för att det är kul. Trots att kroppen inte har studsat av energi den senaste tiden kände jag mig nog ganska säker på formen i cykel och löpning och utan att tidigare ha outat något mål så var det nog sub-10 som var tanken: 1:10 sim + 5:10 cykel + 3:30 löp + 10 min växel. Konstaterade att väderförutsättningarna såg ut att bli alldeles utmärkta (bortsett från en ev. våtdräktsförbjuden simning) och var förvånansvärt onervös inför det hela.

Flyget skulle gå tidigt på torsdag morgon. Jag jobbade hårt in i det sista och planen var att packa på onsdag kväll. Jag skulle bara ut på en kort runda med cykeln först; dels för att kolla att Jarla Cykel hade skött servicen och dels för att spinna lite lätt på benen. Ett klassiskt toppningspass. Under helgen innan har jag gjort mina sista långpass med 1h löpintervaller på fredagen, 5h Z2-cykel på lördagen och 2h Z2-löpning på söndagen. Allt kändes bra och jag var så redo som jag skulle kunna bli.

Tack Facebook, det är klart att jag vill dela med mig av sådana här roliga händelser Live.

30 minuter in på cyklingen händer dock något. Efter att ha rullat nedför en backe ställer jag mig upp på cykeln för att trampa igång. Inte hårt och inget kraftiga igångdrag, utan bara en vanlig start. Jag känner det knäcker till i nedre delen av ryggen och kraftig smärta sprider sig runt hela baksidan och strålar fram i ljumskar och nedre delen av magen. Lyckas på något sätt att bromsa och klicka ur och blir sedan ståendes, hängandes över styret och flämtande av smärta. Så fort jag försöker röra mig så krampar det i musklerna i ländryggen. Jag lyckas dock på något sätt komma upp på cykeln igen och ta mig hemåt. Tempoställning är okej och jag köra faktiskt färdigt passet så som det är tänkt. Men när jag väl kommer hem sedan så tar jag mig inte av cykeln. Jag står i flera minuter och funderar på vad jag ska göra; så fort jag försöker lyfta benet över sadeln så smärtar och krampar ländryggen något enormt. Till slut lyckas jag på något sätt lägga cykeln ner och kliva runt. Stapplar sedan in till min fru som ganska snabbt konstaterat att vi nog måste åka iväg med det här.

Akuten Huddinge kl 21:00. Har vid det här laget insett att det är uteslutet att köra en Ironman på söndag. Att följa med och heja var inte heller ett alternativ eftersom jag inte skulle ha en chans att genomföra själva resan. Är bitter. Och har ont som f-n. Kan inte röra mig eller flytta på mig utan hjälp. Efter någon timme lyckas jag få 2 Citodon. Efter ytterligare några timmar, när jag konstaterat att Citodon inte hjälper alls, får jag Oxynorm, Alvedon, Paraflex och en injektion av Voltaren i skinkan. Det hjälper fint och jag slumrar till.

Morgonpiller

Efter 6 timmar (!) på akuten får jag träffa en läkare. Hon gör en ganska enkel manuell neurologisk undersökning, mest för att konstatera att jag inte har några akuta nervinklämningar. Sen vill hon nog egentligen skicka hem mig. Jag vill ha en MR, hon går med på en skiktröntgen för att utesluta skelettskador. Klockan är nu tre på natten och vi får reda på att det nog kommer att dröja ett tag innan jag kan bli kallad till röntgen. Jag skickar hem Anna så att hon får sova lite i en riktigt säng (att sova i en stol är ju inte helt utmärkt då hon också har ryggproblem nu). Får lite mer tabletter och somnar sedan oroligt.

Klockan 9:30 får jag komma in på röntgen. Ca 13 timmar efter det att jag kommit till akuten (på vad som verkar vara en ganska lugn kväll). Givetvis får jag gå själv till röntgenavdelningen. Själva undersökningen tar 5 minuter... Efter ytterligare en timmes väntan kommer en annan doktor till mig och säger: "Man hittade inget speciellt på röntgen så du kan gå hem nu" och sen så går han. Vad f-n? Jag släpar mig (bokstavligt) till akutens receptionen för att åtminstone få tag på smärtstillande och ett läkarintyg (ser inte fram emot all försäkringsbolagskontakt som kommer att behövas efter detta). Och vad ska jag göra nu, undrar jag? ¨
"Vi tolkar det här som akut lumbago (ryggskott), så du får återkomma om problemen fortsätter".
"Okej, så ni tycker inte att det faktum att jag haft 2 diskbråck tidigare och Bechterew kanske borde beaktas?".
"Du får åtkomma om problemen fortsätter."
Jag gav upp, kravlade in i en Taxi (via ett morfin-recept på Apoteket) och åkte hem.

Snäll fru som håller mig sällskap och kommer med kaffe på morgonen

Jag har ju haft min beskärda del av ryggproblem tidigare, dels min Bechterew och även mina 2 tidigare diskbråck. Det första diskbråcket kom under en natt och det andra (i ländryggen) tror jag hände när jag skulle böja mig efter en sak på golvet. Men vid båda dessa tillfällen så kunde jag faktiskt träna direkt efteråt och hade mer stelhet än smärta. Nu, 3 dagar senare, tar jag mig knappt i och ur sängen själv och det finns inte en enda ställning som är smärtfri. Klart att det gör mig väldigt orolig. Min fantastiska och envisa fru lyckas dock genom lite kontakter och lite tjat att få till en magnetkameraundersökning på onsdag nästa vecka. Vi behöver ju vet om det "bara" är ett ryggskott eller om det är ett diskbråck. Det förstnämnda går ju att behandla betydligt mer offensivt medan diskbråcket verkligen behöver tid på sig att läka ut (eller opereras).

Sen skulle jag nog kunna skriva en hel roman om hur jävla orättvist jag tycker att det här är; trots att jag liksom hanterat en massa motgångar som hänt den här säsongen. Om hur jobbigt det är att se alla bilder på sociala medier från folk som tävlar den här helgen; oavsett om det är i perfekta förhållanden i Wörthersees azurblå vatten eller om det är i strålande sol i Vansbro. Om hur jobbigt det är att faktiskt börja fundera på om UltraTri kommer att vara möjligt, Kalmar?

Just nu blickar jag inte så mycket framåt. Men hoppas på att i sinom tid kunna göra det.

Om den här operationen då

Jag hade ju känt lite dåliga vibbar inför min resa till Nice och som ni kanske läst blev det ju inte alls så bra med både vurpa och snöstorm (och kanske någon sak till som jag bara berättat för min fru). Sen var det ju då det här med att jag skulle lägga mig på operationsbordet när jag kom hem. Inte direkt något att se fram emot, men ändå något som jag behöver få gjort. Det är ju trots allt så att IM Austria närmar sig och då jag dessutom inte alls vet hur pass lång rehaben blir efter operationen så är det ju stressande redan nu.

Nålad och klar. Nu kör vi. Hoppas på det bästa. #knäoperation

Ett inlägg delat av Mattias K (@mattiaskrantz) Mar 28, 2017 kl. 3:26 PDT

På tisdagen (efter hemkomst till en väldigt lycklig familj på måndag kväll) åkte jag iväg till Capio Artro Clinic för operation. Fastande, desinficerad och förberedd enligt konstens alla regler. Jag hade fått beordrad inställelsetid till 11:00.  Strax efter 12 fick jag komma in på förberedande op. Syster satte dropp, jag fick min lugnande tablett, pratade med narkosläkaren och blev rakad runt knäleden. Efter ytterligare någon halv timme, då tabletten kickat in riktigt, kom kirurgen för att titta på mitt knä innan operationen.

Han tittade, klämde, kände, rynkade på näsan och sa "det här blir ju inte så bra". Det visar sig då att jag har två små sår, som jag inte själv reflekterat över alls, som ligger för nära operationsområdet för att han ska vilja operera.

"Vad kan gå fel?" skrev jag lite skämtsamt efter min helg i Nice. Jo, det kunde tydligen bli mer fel... Blev hemskickad från op eftersom läkaren ansåg att de här små såren låg för nära operationsområdet. Vet inte ens var de kommer ifrån. Kanske vurpan? Alla tidsplaner omkullkastade igen. Ny tid efter påsk. Gråtfärdig och knäckt... #fail #fan

Ett inlägg delat av Mattias K (@mattiaskrantz) Mar 28, 2017 kl. 4:43 PDT

Ridå. Frustration. Förbannad. M.m. Jag vet inte ens var såren kommer ifrån. Antingen är det skav från några kläder eller så är det ett resultat av vurpan. Några dagar senare är de borta. Men just där och då spelade de en avgörande roll.

Jag blir hemskickad med en ny operationstid 3 veckor senare. Vilket i praktiken betyder att jag faktiskt kan köra tävlingen i Cannes. Men också att operationen hamnar 3 veckor närmare Österrike vilket inte alls känns bra. Men jag gör väl som vanligt, biter ihop, kämpar på, håller fanan högt och allt sånt där.

Knä v2.0 - skulle nog behövas

En kort reflektion på förra veckans post: inser att jag är lyckligt lottad. På så många plan!

Men så finns det ju små moln på himmeln emellanåt. T.ex. knät. Problemet ligger nog just nu inte så mycket i att jag inte kan böja knät ordentligt, utan snarare att jag inte kan sträcka ut det riktigt. Det saknas liksom några grader för att höger ben ska hamna i samma sträckta läge som vänster ben förmår. Och det är i knät som det tar stopp. Min läkare sa initialt att jag skulle räkna med att det kan ta upp till 4 månader innan svullnaden i brosket och knät skulle lägga sig. Nu är det över 4 månader sedan det hände och uppenbarligen är det fortfarande tillräckligt svullet på insidan av knät (ingen egentlig synlig svullnad på utsidan längre) för att rörligheten inte ska vara helt okej. Resultatet av detta är att knät "skaver" till och från, både på höger och vänster sida och att det krasar under knäskålen i bland. Men i princip ingen direkt smärta alls.

Oförmågan att sträcka ut ordentligt ger sedan ett gäng följdproblem. Dels blir mitt högerben och höger skinka väldigt sargad efter löpning. Speciellt efter längre pass. Då sitter stelheten kvar i hela baksida vad/lår/skinka betydligt längre än på vänster sida. Den sneda ställningen som det resulterar i ger sedan muskulära problem i ryggen, som ger snedställning i bäckenet, som ger benlängdsskillnad, som ger... Och till slut vet man liksom inte riktigt vad som är orsak och verkan längre.

Hårigt och blekt ben. Klara off-season-markörer. Och så knäskyddet förstås.

För mig skriker det här menisk, eller lös broskbit. Men tyvärr visade den första MR-undersökningen inte på några lösa broskbitar och inte heller några större skador på menisken. Min tes är därför att detta hänt efter den första undersökningen. Något som talar emot detta är att jag de senaste veckorna gått med ett knäskydd som dels ger stadga åt knäskålen och dels driver den åt vänster (inåt) och då faktiskt fungerar riktigt bra. När jag tar av mig skyddet så upplever jag att problemen blir större igen. Det skulle då tala för att det faktiskt är en fixering av knäskålen och stärkandet av muskler som håller den på plats som är den stora grejen. Det som jag dock känner talar emot det är ju att jag inte haft några som helst problem med knät innan incidenten. Det förklarar inte heller varför jag har nedsatt rörlighet i knät.

Och det största problemet i sig är väl just att jag inte vågar lita på att knät ska göra som jag vill. Känslan är någonstans att det skulle kunna braka ihop när som helst. Och det är inte någon trevlig känsla. Speciellt inte någon känsla som jag ha inför eller under den kommande sommaren.

Om ett knä

Det är ju åtminstone ett par race-rapporter som borde ha publicerats här på bloggen. Om inte annat för att avsluta den mest blogginläggsglesa året någonsin. Och även Thailand med Terrible Tuesdays borde väl avhandlas. Men jag tror att jag börjar med ett knä.

I början på oktober sprang jag Sörmlands Ultra Marathon. Mest som en kul grej (inser att olika personer kan ha markant olika definitioner på begreppet "kul"). Sen vete tusan om det blev så kul egentligen. Trail, i den mån man nu kan kalla det för trail, är liksom inte min grej. Jag är utpräglad asfaltslöpare och gillar inte att behöva lyfta allt för mycket på fötterna. Lite roligt med omväxling blir det ju, men fasen så mycket jobbigare också. Dessutom hade jag fel skor. Mina Innov8 x-talon var klart overkill i snustorr terräng och dessutom alldeles för hårda för det långa mittenpartiet på hård asfalt och grusväg. Ett par helt vanliga löparskor hade varit ett betydligt vettigare val. Efter 34 km och i en uppförsbacke efter en vätskekontroll krampade jag ihop totalt. Sen var det inte ett dugg kul resterande 16 km.

Loppet gick på lördagen. På söndagen var jag givetvis lite sliten (det gör ju lite extra ont dagen efter om man krampat) och den enda träningen blev 45 minuters lätt rull på trainern. På måndagen gick jag sedan på TT:s simning på kvällen; simma funkar ju i princip alltid. Halvvägs in i passet och vid en vändning så känner jag att det "knäcker" till i knät vid ett frånspark. Det gör ganska ont, men egentligen inte något som hindrar att jag slutför passet. Vilket jag givetvis gör...

Efter passet konstaterar jag dock att knät (höger) känns riktigt stelt och är rejält svullet. På tisdagen försöker jag springa lite lätt, men inser efter 10 minuter att det inte fungerar riktigt. Det är stelt, svullet och känns som om något "tar emot". Får behandling av PT-Sebbe samt av frugan. Anna känner ett "hack" i en sena och vi tror att vi dessutom trycker tillbaka en sena som inte ligger riktigt rätt. Svullnaden lägger sig dock, knät gör aldrig riktigt ont och på fredagen kan jag köra lite swimrun och 90 minuter löpning på söndagen är inga problem.

Helgen efter kör jag 1000 Lakes Swimrun med Michelle utan att knät bråkar nämnvärt och under de kommande veckorna kan jag träna på relativt obehindrat. Men, det är ändå något som inte känns riktigt rätt. PT-Sebbe fortsätter behandla runt knät (smärtsamt) och det behövs. Det gör ont till höger om knäskålen när jag går nedför trappor. I vissa lägen gör det lite ont till vänster om knäskålen. Det känns "tjockt" i knät och det känns som om något tar emot. Det gör inte speciellt ont vid normalt bruk och det är inte lätt att framkalla smärta. Men lik förbenat; något är fel.

Så här illa verkar det inte ha gått som tur är.

Bestämmer mig för att involvera min sjukvårdsförsäkring igen. Eftersom det inte gör akut ont blir jag givetvis skickad till en sjukgymnast först. Tycker nästan synd om den stackars sjukgymnasten som verkligen försöker på alla sätt, men som ändå inte lyckas hitta ett enhetligt sätt att framkalla smärta. Efter två besök ger vi upp och jag pratar med försäkringsbolaget och får en tid hos ortoped på Capio Artro Clinic istället. Läkaren klämmer känner och hittar ganska lätt ett läge där smärta framkallas och det "tar emot". Vi förmodar att det kan vara något med menisken och konstaterar att det behövs en magnetkameraundersökning (vilket jag kunde ha sagt redan från början). Och så det fantastiska med privat sjukvård; jag kan göra MR-undersökningen samma dag. Så kan det gå när det inte remisser behöver skickas i vänstervarv...

Under tiden som jag är i Thailand får jag svar av doktor Erik; röntgen tyder på att min knäskål varit ur led (förmodligen det som hänt när det knäckte till vid frånsparken). Det finns lätta skador på menisk och korsband och blåmärke på skelettet. Men inga lösa broskbitar eller annat. Om en knäskål går ur led en gång är det ingen gång, men om det händer flera gånger bör man nog gå in och försöka åtgärda, genom att tighta upp senor eller liknande. Nu fanns det i mitt fall inget som föranledde operation; utan det var åter till sjukgymnast för att börja arbete med att stärka upp muskulaturen och senorna runt knäskålen.

So far, so good... kunde man ju tro. Men icke, för i Thailand blev det inte speciellt bra. Jag trodde ju att det bara skulle vara att köra på, men efter ett löppass på bana (6x500m) började det göra ganska ont i knät. Under cyklingen dagen efter var det inte heller speciellt kul. Jag höll upp med löpningen inför IM 70.3 Thailand och kunde sen köra tävlingen i princip smärtfri. Efteråt var det dock inte alls roligt; ganska rejält svullet knä som jag inte kunde böja ordentligt och ont. Sen blev det väl inte direkt bättre av värmen och den långa flygresan efteråt.

Efter några dagars vila har det dock gått ner och igår kunde jag springa/jogga 12 km utan större problem, Men det känns fortfarande "fel". Jag har kontaktat läkaren igen för ytterligare en bedömning. För så här vill jag ju inte ha det när jag ska påbörja min säsong med löpfokus. Fortsättning lär följa.

Så sakteliga på väg tillbaka

Hoppet är det sista som överger människan sägs det. Jag har väl varit lite deppad och sagt några fula ord emellanåt, men egentligen har jag aldrig ens funderat på att det t.ex. inte skulle gå att köra IM Lanzarote. Och på något sätt är väl det ett mindset som faktiskt fungerar. När människor i min omgivning har pratat om startplatsförsäkringar, möjligheten att köra en annan (senare) IM, boka om flygresor m.m. så har jag varit väldigt oförstående. Jag ska ju köra Lanzarote, det är ju bestämt sen länge.

Jag har i alla fall kunna börja springa igen. Senaste veckan har jag kört 3 st testlöpningar, från 15 minuter upp till 30 minuter, och det har gått mer eller mindre helt smärtfritt. Jag har kunnat lubba på i ett tempo mellan 4:30 - 5:00 min/km utan att pulsen sticker nämnvärt. Jag har inte vågat springa fort ännu och har jag tappat form så är det säkerligen då det definitivt kommer att märkas. Men jag ska ju inte springa speciellt fort på Lanzarote. Duathlon-SM (5km + 2.5 km löpning) den 1:a maj riskerar ju däremot att kanske inte bli någon supertoppad historia.

Vägen hit har väl inte varit helt smärtfri. Har fått en hel del behandlingar som varit allt annat än sköna. Typ elektrifierade nålar i skinkan, massage med både armbågar och andra spetsiga verktyg, samt töjningar som gör att det känns som om musklerna gå av. Har även provat på några pass på crosstrainer samt vattenträning (för att kunna träna löpning utan att löpa liksom). Och uppenbarligen har det givit resultat. Min teori just nu är att själva bråcket är mer eller mindre utläkt och att det som kvarstår är några krampade muskler djupt inne i skinkan och att det är dessa som kan ge upphov till nervpåverkan. Därav fokus på massagen och att häva krampen.

Det är faktiskt hela 2 år sen jag var på Fuerteventura senast. Men då gick det ju onekligen ganska bra.

Härnäst då? Jo, nästa vecka drar jag planenligt till Fuerteventura och Playitas (en långhelg) för att cykla och simma som bara den. Klubben (och även Jesper med familj) är på plats och på lördagen den 23:e tänkte jag köra Challenge Fuerteventura som en Big Day inför Lanzarote. Om löpningen känns smärtfri springer jag hela sträckan, annars hoppar jag av. Som vanligt känns min simning bra och min cykelform tveksam. Som det brukar vara alltså. Den stora skillnaden nu är väl att jag dessutom brukar säga att min löpform är bra och det kan jag inte riktigt göra nu. Rent generellt tror jag nog att jag aldrig varit så "oförberedd" för en IM som jag är nu. Det var varit en stökig och ganska ofokuserad säsong så här långt och diskbråcket gjorde väl inte det hela bättre. Men å andra sidan kan jag ju uppenbarligen prestera hyfsat trots avsaknad av 100%:iga förberedelser.

Efter Fuerteventura är det ju bara 4 veckor kvar till Lanzarote.

Men innan dess ska jag tydligen simma utomhus i Sverige. I Långsjön. Kommer nog att vara fruktansvärt jäkla skitkallt.

Om att vaska startplatser

"2016-03-17 MRT LÄNDRYGG
Det finns en lumbosacral övergångskota, S1, med egen disk mot S2.
Alla diskarna T11-S1 är dehydrerade.
L4-5 är aningen låg och buktar diskret dorsalt utan att förtränga.
L5-S1 är låg. Disken buktar asymmetriskt åt höger och dislocerar S1 roten något dorsalt. I vänster recess finns en disksekvester som når halvvägs ned dorsalt om S1 och komprimerar den vänstra S1 roten.
---Disksekvester med påverkan av vänster S1"

Det är väldigt sällan som jag inte kommer till start när jag väl köpt ett startplats. Om jag inte missminner mig så är det nog bara Engelbrektsloppet och Öppet Spår 2011 som gick åt skogen på grund av en elak influensa. Och har jag väl startat är det  också väldigt sällan som jag bryter. Jubileumsmarathon 2012 bröt jag pga. kramp och Lidingö Triathlon 2012 och en CX-cuptävling 2014 bröt jag pga. punkteringar. Inte så mycket att säga om det. Både på gott och på ont då det kanske finns tävlingar som jag både borde stått över eller brutit. Men... envisheten (och dumheten) är ju en del av min personlighet så det får jag leva med.

Tyvärr kommer ju DNS-listan att utökas redan på söndag eftersom min ortoped givit mig löpförbud tills vidare med anledning av röntgen-utlåtandet ovan. Det kommer alltså inte att bli någon Premiärmil sub-40 då. Och inte någon över 40 min heller. Challenge Fuerteventura ligger väl i farozonen också. Fast då snarare med en DNF då jag förmodligen simmar och cyklar, men hoppar löpningen. Klart surt, men å andra sidan är det ju absolut viktigast att jag är hyfsat återställd till Lanzarote, som nu faktiskt bara är 8 veckor bort.

Vad får då ovanstående utlåtande för konsekvens? Tja, jag är ju inte smärtpåverkad så pass mycket att någon operation är aktuell (och det vill jag inte heller). Simma och cykla går bra, både enligt läkaren och enligt vad jag själv känner. Jag räknar med att jag är i sådan pass form att jag ska kunna ta mig runt en mara även om jag knappt kommer att kunna springa något på 8 veckor. Jag får helt enkelt satsa på simningen och cyklingen och sedan räkna med en väldigt långsam avslutande löpning. Vem vet, det kanske till och med kan vara positiv (negativ split, here I come!). Problemet är ju bara att veta vilken smärta och vilken värk som är okej (en IM gör ju alltid ont) och vilken som inte är det. Jag har testat några kortare löpningar och konstaterat att smärta (då bråcket retar nerven) kommer redan efter typ 10 minuter just nu. Och det är ju ett tydligt tecken på att bråcket fortfarande är aktivt och att löpningen är negativ för rehaben i sin helhet.

Så  nu blir det full fokus på att komma i en lysande sim- och cykelform samt att ge naprapat, sjukgymnast, fru... alltså hela teamet runt mig i uppgift att få mig löpbar till den 21:a maj. Svårare än så är det inte.

Hell and some Heaven(?)

Som fortsättning på den här om kroppen då...

I fredags var jag hos en ortoped. En Kristian Xintaris på Stockholms Ortoped Center. På förmiddagen hade jag försökt springa och den här gången gick det inte alls. Orkade knappt skjuta ifrån i löpsteget alls. Kristian lyssnade på min historia, klämde, kände och kollade lite nerver och meddelade därefter att han var ganska så övertygad om att det rörde sig om ett diskbråck i S1:an. "Träning?" frågade jag givetvis direkt. "Cykla och simma är okej, men du får nog räkna med att vila från löpningen eftersom det riskerar att förvärra diskbråcket. "Hur lång tid då", frågade jag lite försiktigt. "Tja, några månader får du nog räkna med."

Ridå...

Typ så här...

Jag såg hela säsongen flyga iväg; Premiärmilen, Challenge Fuerteventura, Duathlon-SM och inte allra minst IM Lanzarote. Var rejält deppig på fredagskvällen och började fundera på sånt där om jag skulle cykla snabbt som f-n på Lanzarote och sedan gå maran, om jag kunde sälja min startplats till Fuerteventura, m.m. Nu var läkaren ganska säker på sin prognos, men han ville ändå skicka iväg mig på MR för att kolla upp ländryggen. Speciellt med tanke på min Bechterew.

Men så till lite Heaven. För på lördagen började det känns lite lite bättre. Fortfarande stel, men kanske med snäppet lite mer styrka? På söndagen kunde jag faktiskt stå på tå på vänsterbenet. Inga hävningar direkt, men betydligt starkare än för några dagar sedan. Värken började också släppa. Så sakteliga fick jag lite hopp om livet, tävlingarna och sånt. Tycker nog att det har blivit lite bättre för varje dag sen dess och just nu haltar jag inte alls.

Jag håller dock fortfarande upp med löpningen och det tänker jag (nog) göra tills det att jag fått svar på magnetkameraundersökningen (som jag ska på i morgon). Att jag haft någon slags nervpåverkan råder det inga som helst tvivel om. Värken och framförallt den tappade muskelfunktionen är liksom ingen inbillning och kan nog egentligen inte förklaras på något annat sätt. Däremot kan det ju faktiskt vara så att nervpåverkan kommer från något annat ställe. T.ex. en irriterad och svullen muskel eller led djupt inne i vänster skinka. Det var ju trots allt där som den stora smärtan låg initialt.

Snart vet jag (förmodligen) hur det ligger till på riktigt. F.n. väljer jag att vara försiktigt positiv.

När kroppen inte gör som den ska...

När någon frågar brukar jag ju hävda att nyckeln till att jag, trots sen start i livet och utan bakgrund i övrigt, lyckats nå en hyfsad fysisk status ligger i att jag är envis, träningsvillig, att jag uppenbarligen har hyfsade gener för lång distans och det faktum att jag inte varit skadad någon längre period. Nu är det givetvis en sanning med viss modifikation för visst har jag varit skadad. Dock egentligen inte med något som hämmat mig under någon längre tid. Jag har haft ett halsdiskbråck som var jäkligt smärtsamt, men som till slut gav med sig och egentligen bara hämmade simningen. Jag har haft en irriterad hälsena (i somras) som tvingade mig att dra ner lite på löpningen under några månader. Men jag kunde ju fortfarande springa när det gällde. Jag har haft en krånglande mage, inte alls träningsrelaterat, men som gjorde att en del träningspass behövde avbrytas i förtid för att... ja, ni förstår.

Men, bortsett från det ingenting som gjort mig helt träningsoförmögen under någon längre tid. Jag har i princip inte varit sjuk heller (bortsett från flunsan under vintern 2011 och 2013). Givetvis handlar det om en del tur, men också om ett starkt immunförsvar och en hyfsat klok träning när det gäller att anpassa mängd och intensitet efter hur kroppen känns. Så lite ära får jag nog ta åt mig.

Men, som titeln antyder är väl inte allt riktigt 100 nu.... Det började för ett par veckor sedan med att jag hade känningar i nedre delen av ryggen. Det är ofta relaterat till min Bechterew och handlar oftast om en snedställning i bäckenet som kräver lite massage och lite knäckning. Händer någon/några gånger per år och jag vet precis vad det är och hur det behöver behandlas. Så jag gick och fick mig 90 minuters väldigt plågsam massage av rygg och ben. Fint så... om det inte vore för att det inte alls blev bättre, utan snarare tvärtom. Ett par dagar efteråt hade jag en rejäl smärta utgående från vänster sida och strålande ner i baksida lår och vad. Gick till napratat på Access Rehab och fick både knäckning och elektrifierade nålar i stjärten, och rådet att fortsätta och röra på mig.

Men det enda som hände var att smärtcentrum flyttade sig lite längre ner, typ utgående från höftkammen (ganska djupt in) på vänster sida och fortfarande strålande ner i baksida lår, yttersida knä och ner i baksida vad. Jag fick också ganska snart en ganska rejäl träningsvärk. Först trodde jag att det berodde på att min benlängdskillnad pga. höftrotationen rätats ut och att jag fick värk av att börja använda musklerna på "rätt" sätt. Men träningsvärk brukar ge med sig efter några dagar och det gjorde inte det här värken och stelheten. Jag kunde springa och cykla helt okej och det blev alltid "bättre" när jag blev lite varm, men måste nog ändå säga att jag var hämmad i min utövning. Jag kan inte heller gå normalt utan haltar.

Lanzarote - det är ju hit jag ska, inte till någon jäkla sjukstuga.

I tisdags morse hade jag ett cykelpass inplanerat på morgonen. En timme med diverse drillar, huvudsakligen i zon 2 (dvs. typisk IM-ansträngning). Problemet var bara att det gick skit. Eller för att nyansera det hela; siffrorna var skit. Den upplevda ansträngningen var nog rätt, men siffrorna som min effekt-mätare visade var inte alls kul. Jag låg ca 60 W sämre till än för 2 veckor sedan, och det är ganska mycket. Eller inget som man tappar på så kort tid. Till saken hör då att jag har en effektmätare från Stages, som mäter effekten på just vänster ben. Men just då var jag helt säker på att det var något problem med mätaren.

På tisdagseftermiddagen var jag på återbesök hos naprapaten för att få ytterligare lite knäckning och elektricitet. Men, det mindre roliga som vi konstaterade var att jag har jättedålig med kraft i vänsterbenet. Alltså så pass dåligt att jag inte kan stå på ett ben; höger inga problem, men vänster kan jag knappt stödja på. På kvällen körde jag sedan ett löppass, i princip identiskt med ett pass som jag körde för 2 veckor sedan. Med den skillnaden att jag nu fick kämpa rejält för att springa 20 sek/km i snitt långsammare och med 10 slags högre snittpuls. Och det med en löpform som haft en rejält uppåtgående trend under lång tid.

Så nu står jag alltså här. Med ett svagt vänsterben, ständigt stelt och värkande, och med löpning och cykling som är kraftlösa därefter. Jag haltar lätt, kan inte ta mig något på underkroppen utan att sitta ner och det är 10 veckor kvar till IM Lanzarote. Och jag vet inte heller riktigt vad det beror på, nervinklämning, inflammerat muskel- eller senfästa, eller va? Den strålande värken talar väl tyvärr för att det är nervrelaterat. Frågan är då också varför?

Känns ju så där om jag ska vara helt ärlig.

Någon som känner igen sig?

Domen

"Hade jag inte sett födelsenumret hade jag nog gissat på att du var runt 65 och arbetat med målning eller något liknande arbete i hela ditt liv" - neurokirurgen som tittar på mina nackröntgenbilder.

Ja, så löd alltså dagens kanske inte allra positivaste uttalande. Jag har alltså träffat neurokirurg #2 på Stockholm Spine Center idag. Dvs. han som utför den typen av operationer som jag skrev om här. Då jag de senaste 2 veckorna faktiskt upplevt att det hela gradvis blivit mycket bättre (bortsett från magproblem och en kort mancold i förra veckan) förväntade jag mig att vi nog skulle komma fram till att hoppa över operationen nu. Och mycket riktigt blev det så. Finns det inte svåra smärtor eller känselbortfall/nervdöd utför man inte operation. Inte ens i förebyggande syfte. Så ur det perspektivet var ju allt bra. Givetvis skönt att det inte finns behov av att gå in i nacken och ryggraden med en skalpell liksom.

Trängd nervrot

Men så var det ju det här med uttalandet ovan. För i samma sekund som han säger att vi inte gör någon operation nu, säger han dessutom att han tyvärr tror att vi kommer att behöva ses igen. Kanske inom ett år, kanske inom 3 år, 5 år eller så. Kanske aldrig, men förmodligen. Och det är ju mindre kul att höra. Tydligen är mina ryggkanaler så pass trånga redan nu, vilket normalt sett åldersrelaterat men i mitt fall förmodligen beroende på min Bechterew, att det är troligt att problem kommer att tillstöta igen. Minst plats är det mellan C7 och C6 på höger sida, där degenerativa förändringar kombinerat med ett diskbråck givit de problem jag haft nu. Men det är nästan lika trångt på andra sidan och dessutom mellan C6 och C5. Inte hela lysande framtidsutsikter alltså.

Så det är bara att ställa in sig på att jag någon gång i framtiden behöver karvas lite i. Men det går ju fort med utvecklingen idag så det kan ju vara troligt att det då finns ännu effektivare och smartare operationsmetoder. Typ att det går att teleportera ut bråcket och pålagringarna. Eller skicka in en sån där lite förminskad sond med förminskade människor i som i Den fantastiska resan. Det skulle ju faktiskt vara så ballt att det var värt det.

Men nu ska jag försöka vara tyst med det här om nacken och diskbråcket ett tag. Eller, jag hoppas verkligen att jag inte får någon anledning att tala om det på ett bra tag. Den dagen, den sorgen.

Nu kör vi!

Uppdatering från sjukstugan

Besök hos nackkirurg på Stockholm Spine Center idag. Både "bra" och dåliga besked.

Det negativa; det ser ut som det gör. Det borde ha varit bra vid det här laget (om kroppen skulle ha fixat det själv). De vill avvakta några veckor till och ge det en sista chans att ge med sig. Annars är det operation som gäller om jag ska bli av med smärtan. Det finns inte heller någon annan smärtlindring att tillgå. Citodon är sista varianten innan morfin och de alternativ som finns har jag redan testat och de funkar inte. Alltså blir det till att fortsätta med Citodon som hjälper hyfsat och till att fortsätta vara lite mosig i skallen. På röntgen har de dessutom noterat andra degenerativa förändringar på övriga diskar i nacken (ålder+Bechterew), men det som orsakar problemen nu är disken mellan C6 och C7, inget snack om den saken.

Det positiva; den vanligaste kirurgiska behandlingen vid sådana här problem är att plocka bort disken och steloperera. Då måste man gå in via halsen... Låter inte så kul, typ. Men det finns ett alternativ, en titthålsliknande variant där man kan gå in från nacken, rensa bråck och pålagringar och sy igen. Utan steloperation. Jag trodde att den bara gjordes i ländryggen, men tydligen har de börjat med den även i halsryggen. Med tanke på övriga degenerativa förändringar i min nacke så är det definitivt att föredra, dels då det är ett mindre ingrepp och dels då en steloperation skull öka risken för att jag skull få problem med övriga diskar i nacken. Steloperationen skulle ju göra att det blev mer belastning på dessa diskar. Så det positiva är alltså att det finns en "snällare" operationsmetod.

Frågade även om träningen (alltså triathlonträning fullt ut) och fick då återigen svaret att det enda som begränsar är min egen smärta. Det finns inget som kan gå sönder (eller har gått sönder) av träningen, snarare tvärtom. Och det är ju skönt att höra.

Så nu är är bara att bita ihop i några veckor till (och hoppas på ev. underverk).

Titta, jag är till och med ordinerad att träna.

Senaste nytt på diskbråcksfronten...

Nja... Har väl fått svar på magnetkameraundersökningen nu. Och det var väl kanske inte direkt upplyftande. Eller så beror det kanske på hur man ser på det. Ur ett perspektiv är det ju skönt att få reda på vad det är... och inte att det är något annat än det jag trott (typ en tumör på ryggraden) eller att undersökningen inte hittat något alls där och att vi skulle vara tillbaka på ruta ett.

Näe, så var det inte utan det var mycket riktigt ett diskbråck. Och ett ganska rejält sådant tydligen. Sitter mellan C6 och C7 och förklarar fullt ut mina smärtor. Efter det utlåtandet från min ortoped gick det väldigt fort med remiss och tid hos nackkirurg vid Stockholm Spine Center (tack för det privata sjukvårdsförsäkringen). Så på måndag ska jag få träffa en Peter för att prata om vidare behandlingsmöjligheter. Förmodar att det antingen handlar om alternativ smärtlindring (den Citodon-dos som jag går på nu vill jag inte hålla på med länge till) alternativt operation.

Och jag vill ju bli bra, för det här pallar jag inte med. Men jag vill verkligen inte operera mig heller. Det här med steloperation, 4-6 veckors sjukskrivning och 6-12 veckors konvalescens passar liksom inte riktigt in i planen. Men jag kämpar på. Det som händer, det händer. Och ibland händer skit...

Det positiva nu är att träningen funkar ok. Håller inte riktigt uppe volym och intensitet men det går hyfsat i alla fall. Träningen är det enda tillfällen då jag i princip är helt smärtfri och det känns helt fantastiskt. Det måste väl vara endorfinerna eller nåt. Och så har jag ju faktiskt fått ok från svenska hockeylandslagets chefsläkare (vars dotter går i samma klass som min dotter); "gör det inte ont är det bara att köra på". Hade jag inte haft den möjligheten vet jag inte var jag hade tagit vägen. Då hade jag nog varit deprimerad på riktigt. Tur att jag till det dessutom har världens bästa fru och barn.

Nu kör vi (vidare)!

- Posted using BlogPress from my iPad

Avgnällning... [om smärta]

Jaha, tydligen var ju 2013 så himla bra och 2014 skulle ju bli ännu bättre. Det var tydligen någon överpositiv jäkel som skrev det på den här bloggen... Men hittills kan jag inte säga att 2014 är någon succé alls. Mest bajs (på både det ena och det andra sättet) faktiskt.

Året började lite lätt med dotterns rejäla magsjuka som efter en vecka hoppade över till mig och frugan. Det var sån här härlig sak med både feber och tömning; då känner man sig inte stursk. Eller kraftfull. Fördelen med en intensiv magsjuka är dock att man förmodligen minskar mer i vikt än vad man tappar i FTP. Alltså en förbättring av watt/kg utan att träna.

Sen var det det här med diskbråcket... Det har inte blivit bättre, snarare tvärtom, och jag börjar bli ganska trött på det nu. Läkarens prognos på att det borde läka ut och vara bra på 4-6 veckor höll liksom inte. Så med anledning av detta har jag fått söka läkarhjälp igen, genomgått MR av halsryggen och väntar nu på utlåtande.

Jag är inte särskilt gnällig av mig när det gäller smärta, det ligger liksom inte för mig. Skulle nog tvärtom tro att jag faktiskt är ganska smärttålig. Dels pga min Bechterew som i alla fall tidigare innebar en hel del kronisk smärta som jag "vant" mig vid, och dels pga att jag faktiskt utsätter mig (frivilligt) för en del smärta i träning och tävling. Den smärtan hör liksom till konceptet triathlon/cykling och jag tror inte att det skulle gå att bli särskilt duktig på dessa om man inte vänjer sig vid den.

Även om det är mycket klagande så börjar min ManCave arta sig i alla fall. Fortsättning följer

Men så finns det ju bra och dålig smärta och det är inte alltid helt lätt att känna skillnaden. Den bra smärtan är den som du får när mjölksyranivåerna i benen överstigit rött och varenda cell i kroppen skriker efter mer syre, den smärtan som vrålar "ska du springa en mil till, är du helt galen?" och den smärtan som tycker att det är en jäkligt dålig idé att spurta när det inte finns en uns glykogen kvar i depåerna. Att bita ihop, stå ut med och övervinna den smärtan är en kick i sig och efter ett tag lär du dig att gilla den eftersom den faktiskt är ett tecken på att du är framme och tänjer ytterligare på gränserna. Sen finns ju den dåliga smärtan, den som berättar att något är på väg att gå sönder, att något har fått jobba för mycket eller att du håller på att bli sjuk. Den smärtan ska inte övervinnas utan lyssnas på. Underlåtelse att lyssna på den resulterar som allra oftast i skador och längre ofrivilliga uppehåll.

Sen finns det ju riktig smärta också. Den smärtan som du känner efter att cyklat in i ett träd i skogen eller rasat av cykeln i ett hett CX-race. Eller den smärta som jag just nu känner i nacke, höger axel och arm och strålande ut i lillfingret, pga det förmodade diskbråcket. Den smärtan är nervbaserad och det finns inget riktigt sätt att avlasta, ingen ställning att ligga eller stå i så att det blir bättre. Och vad jag har känt hittills spelar det inte heller någon roll om jag tränar eller vilar. Det allra sämsta är statiska ställningar, exempelvis framför en dator. Dagtid kan jag stå ut med den, även om jag inte känner mig särskilt supereffektiv när jag jobbar eftersom det till och från är lite svårt att koncentrera sig. Det jobbiga är dock natten och sömnen. Sen nackspärren som inledde det hela i början av december har jag inte sovit mer än max 3 timmar i sträck. Sen vaknar jag pga. värken, klarvaken med ett par timmar av vridande och vändande innan jag kan somna om igen. Sömnbristen tär verkligen i förlängningen och det känns som om det var väldigt länge sedan som jag var utvilad.

Diskbråck

Sen går det ju så där med träningen med anledning av detta. Har fått ställa in en del träningspass för att det varken känns lockande eller kul att ge sig ut när det gör ont redan från början. Tröttheten gör väl dessutom att jag inte riktigt orkar komma upp i intensitet på så sätt som skulle vara önskvärt. Löpning är i alla fall det som fungerar bäst; är i princip smärtfri när jag springer. Cyklingen fungerar (uppenbarligen) okej, med lite stretch och så emellanåt. Simningen är väl det som lider mest. För det första pallar jag inte riktigt med längre pass än 2000 m, det gör ofta lite mer ont efter passet än innan och så simmar jag faktiskt långsammare nu. Det känns kraftlöst och segt i vatten och det visar sig även på klockan. Det känns lite extra tråkigt eftersom jag faktiskt upplevde det som om jag var lite på gång i början av december. Ligger just i Base 3 vilken är den tidmässigt mest krävande delen av periodiseringen och det är verkligen inte lätt att få ihop timmarna enligt schema.

Men nu ska jag sluta gnälla. Testar just nu Citodon som smärtlindring för natten och det verkar faktiskt som om att det kan fungera bättre. Sen får vi väl se vad magnetkameraundersökningen ger för dom. Hoppas att den på något sätt berättar att det kan bli bra. För så här vill jag inte ha det länge till. Det stör ju min 10-årsplan mot Hawaii.

3 x bitter

Nybitter och gammalbitter. Tänkte för ut mig det här innan jul nu så att jag kan koncentrera mig på att vara glad då istället.

Bitter 1: Skrivarkarriären
Jag har ett längre tag haft en önskan om att få skriva lite mer. Inte helproffisionellt direkt, men visst vore det kul att testa på om någon faktiskt skulle vara villig att betala åtminstone en liten summa för mina texter. Eller i alla fall erbjuda någon text av mig i ett forum som läsarna betalar för få ta del av, eller kanske inte ens betalar för. Kort sagt; det skulle vara kul om någon ville publicera något jag skrivit i en tidning, oavsett arvode eller inte. Jag skriver här och uppenbarligen läser någon det emellanåt. Men att bli publicerad skulle liksom vara att ta det till nästa nivå.

Jag inbillar mig att jag i alla fall är en okej skribent. I mitt tycke betydligt bättre än många av de skribenter som frekventerar kolumner och annat i många av våra svenska tidningar. Men precis som när det gäller musikbranschen är det i slutändan bara kontakter som räknas (och det är väl bara att kolla i våra svenska träningstidningar; alla känner alla, både skribenter och de som det skrivs om i tidningen). Känner du någon som känner någon som jobbar där på den tidningen så kan du få en chans att skriva något. Förmåga och vilja räcker tyvärr inte. Jag har försökt några gånger men nått fram. I de allra flesta fallen bemödar sig tidningen/chefredaktören/redaktionen inte ens om att svar trots välformulerad idé, textförslag etc.

Den största "framgången" jag nått var väl när Outside svarade och sa att de var intresserade av ett reportage från Alpe d'Huez Triathlon. Jag skrev en kort bloggpost (nåja, för att vara jag i alla fall), och antecknade 2 reportage med olika vinklingar. När jag sedan i augusti försökte få kontakt med Outside var responsen noll och intet. Lite tråkig hantering kan jag tycka. Men det är väl bara att kämpa på.

Jag trotsade smärtan och gav mig ut på löptur i Västerås. Passade på att njuta lite av  BRR-banan igen.

Bitter 2:  Svenska Cykelförbundet
Har det hänt något nytt? Självklart inte. Jag är fortfarande diskad och kommer förmodligen att fortsätta vara så. Det finns inget som helst intresse att åtgärda det hela. Jag förmodar att det är kommissarie Christer Andersson som är sur för att han hade fel och därför vägrar att åtgärda. Jag kan bara återigen ställa mig frågan: varför betalar jag 700 kr till ett förbund som förväntar mig att jag stöttar dem och följer deras regler, samtidigt som de skiter fullständigt i mig?

Trotsade även smärtan för att ge mig ut på årets första vinterdistans
från Enköping och hem. Dum idé. Det gjorde för ont och blev för mörkt.

Bitter 3: Diskbråck
Ja, jag erkänner. Det är nog det här som är huvudanledningen till detta bittra inlägg. Jag har fått diagnos på diskbråck i någon av halskotorna. Alternativt nervrotsinflammation. Det sistnämnda är lite snällare, men kontentan är ändå densamma; 4-6 veckor med rehab och smärta och förhoppningsvis ska det läka av sig själv. Jag tror dock mest på diskbråck pga. några specifika anledningar.

Det började med att jag i tisdags förra veckan vaknade upp med nackspärr och rejäl smärta i höger axel (från ingenstans). Jag simmade på morgonen och sprang på lunchen och hoppades att det skulle ge med sig, men icke. Fick behandling av Anna på kvällen (smärta!). Nästa dag hade nacken släppt något, men inte axel. Det började dessutom göra ont i armbåge också och stråla ut i lillfingret. Och så fortsatt det och blev dessutom värre. Jag försökte träna; löpning gick okej, cykling så där och simning var inte att tänka på. Började äta värktabletter för att kunna sova ordentligt; det jobbiga är nämligen att det inte går att hitta någon riktigt smärtfri ställning. Hur jag än ligger, sitter eller står gör det ont någonstans på högersidan i överkroppen. Ganska värdelöst alltså.

I går var jag till en ortoped som klämde, kände och drog lite i mig och gav diagnos. Smärtstillande och besök hos sjukgymnast. Hoppas nu bara att jag får en sjukgymnast som har förståelse för triathleter, träningsbehov och sånt. Att beordra stillaliggande och vila är liksom dömt att misslyckas. Jag skulle på simläger i Borås i helgen. Blir inte mycket av med det nu. Blir nog till att revidera hela träningsplanen den närmsta månaden...

Så ja, jag tycker nog att jag får vara lite bitter i dag i alla fall. Lite.

Men nu tar vi nya tag!

Så här såg det ut i tisdag... det gör det inte längre.

Ryggjävel +ANNAT

Här händer det ju inte mycket. Ber om ursäkt för det. Problemet är väl att det inte funnits så mycket att skriva om sen senast (typ Vintermarathon). Anledningen till detta stavas väl huvudsakligen rygg. Eller ryggjävel, ryggskott eller skov, eller nåt.

Förmodligen får jag väl skylla mig själv på något sätt. Dels kanske jag inte skötte mig helt perfekt efter maran. Dels kanske jag var lite väl snabb med att komma igång med träning efter de första naprapatbehandlingarna. 16 km med barfotaskor en vecka efter maran kanske inte heller var en helt lysande idé. Men oavsett vems fel det är eller vad det nu beror på så har det gjort jäkligt ont i min rygg. Och det är inte helt kul.

Till saken hör ju också att jag har en kronisk reumatisk sjukdom:  Bechterews sjukdom (pelvospondylit, ankyloserande spondylit). Fick diagnos på denna 2004 efter en längre tids ryggproblem och utredning med MR, genmarkörer, m.m. När jag kunde medicinera ordentligt så blev besvären betydligt färre och lindrigare. Det allra bästa är i detta fall medicin (inflammationsdämpande) tillsammans med träning. Men det tog ju ett antal år innan jag kom igång med träningen. Oavsett medicinering uppstår dock perioder av försämring av sjukdomen, sk. skov. I dessa perioder uppträder tilltagande stelhet i rygg, låsningar, m.m. Och dessa leder till spända och krampade muskler och mer smärta. Behandlingen är vila, naprapati, massage och pannben.

Innan träningen hade jag kanske 2-4 skov om året; några veckor vardera. Sen jag började träna regelbundet i slutet av 2009 har jag dock inte haft ett enda skov. Träning och medicin har alltså hållit sjukdomen helt i schack, och jag känner att jag fått ett helt nytt liv. Ända fram till nu då... Men med detta i åtanke kan jag nog tycka att det väl är helt okej (och inte helt oväntat) med ett bakslag. Det har ju trots allt varit så bra så pass länge.

Dock, vissa delar av det jag upplevt sen vintermaran har varit riktigt jävliga. Först var det ju sängliggande i framstupa sidoläge i några dagar. Sen var det ju det här med den klämda ischiasnerven i några dagar som gjorde att det fanns en enda smärtfri ställning att ligga, stå eller sitta i. Citodon för att sova på minsann. Men nu, efter ett antal vändor hos naprapaten, massage från min kära fru (hon försöker döda mig, det är jag helt övertygad om, i alla fall känns det som det när hon behandlar mig), piller och lite lugnare träning så tror jag (peppar, peppar) att det är på väg att bli bra.

Knäckt...

...hos naprapat Lasse idag. Ryggen nyknäckt och ömma punkter tryckta på. Känns bra. Ska försöka mig på ett trainerpass ikväll.

RR Tumba 30 på ingående - lovar!

Hej magnetkamera!

Magnetkameraundersökning på Executive Health idag. Sprang 15km igår för att foten skulle vara lite mör och fin inför undersökningen. Börjar för övrigt bli van vid MRT nu. Har tidigare klarat av ryggen (diagnos: Bechterews sjukdom), knä (diagnos: trasig menisk), handled (diagnos: avslitet ledband) samt huvud (diagnos: komplett galen). Får väl se vad det blir den här gången.

Slapp ligga helt i tuben den här gången eftersom det bara var högerfoten som skulle genomlysas. Fick ett par kassa hörlurar med P3 i. Maskinen (av märket Philips denna gång) lät ännu mer än vad jag kom ihåg senast. Jag somnade som en stock. 35 minuter senare blev jag störd av den lilla sköterskan. På fredag ringer farbror doktorn och ger mig domen; stressfraktur, senskideinflammation eller något annat junk. Löpningen klarar jag mig utan ett tag, men cyklingen skulle verkligen svida.

En av Philips sämsta ljudanläggningar någonsin.

*

I går åkte jag bil till Enköping (jobb över dagen) för första gången på nästan ett halvår och Stockholmstrafiken visade upp sig från sin allra bästa sida. Vilken ångest! Upp kl 6, åkte kl 6.45 och var i Enköping kl 8.05. Åkte från Enköping kl 15.00 och var hemma 17.05. 3 timmar och 25 minuter för att förflytta sig 18 mil. Det måste vara något slags rekord (och ändå var det inte något speciellt som hänt i trafiken, bara "mycket bilar"). 

I 3½ år körde jag fram och tillbaka till Enköping 4-5 dagar i veckan. Efter gårdagens tur fattar jag inte hur jag överhuvudtaget stod ut med det. Trots att det i går eftermiddag och kväll var höstens hittills sämsta väder längtade jag bara ut i luften och bort från bilköerna. Tror att känslan stavas frihet och oberoende. Aldrig mer ett jobb/uppdrag som betyder bilpendling!

Ber om ursäkt...

...för hipster-vinkeln på min sadel i ett föregående inlägg. Det är korrigerat nu.

Rakt ska det ju vara

*

För övrigt var jag hos en ortoped specialiserad på fötter idag. Senskideinflammation i någon konstig sena i foten (den där högerfoten som jag gnällt om ett tag nu), eller möjligtvis en stressfraktur. Magnetkamera får avgöra. Ringde igår, kom till fotspecialist idag, MR på onsdag (kunde dock fått tid redan på måndag men fick inte plats med det i kalendern) och blir uppringd med resultat på fredag. Sjukvårdsförsäkring is the shit!

*

I helgen blir det premiärtur på rullskidorna på lördag. Söndag kompiscross eller en grusvägsrunda på Södertörn. Mjölksyra eller natur, det är den stora frågan.

Dubbla olyckor

Det kostar att ligga på topp, eller nåt. Under Cykelvasan (race report kommer, jag lovar) blev jag efter 9 km, precis innan Smågan, påkörd men rejäl grusvägseksem som resultat.

I en kurva tappade någon en flaska, sladdade till och skapade lite oordning i klungan. Jag gick höll ut till höger för att inte bli inblandad i detta på något sätt. Farten var väl runt 30 km/h. På något sätt lyckas dock denna oordning att vandra bakåt på vänster sida, för att sedan ta sig över på höger sida och slutligen accelerera, rakt in i mig. Kort sagt, någon kör på och trycker undan mitt bakhjul och jag flyger självklart av cykeln.

Denne någon klarar sig dock helt oskadd eftersom jag ligger underst. Jag var mest förbannad. Inte i första hand på den som körde in i mig, som enligt egen utsago blivit påkörd själv, utan på det faktum att jag kraschat ganska rejält så pass tidigt i loppet. Jag konstaterade dock relativt snabbt att det mest verkade vara ytliga skrubbsår och inget som blödde ymnigt. Cykeln var hel (GoPro-kamerans hölje hade dock fått sig en törn) och det var bara att bita ihop och trampa.

Jag tappade nog inte mer än ett par minuter på själva kraschen. Men däremot tog det ett tag att komma igång igen och dessutom tappade jag frontklungan i min startgrupp.

Kraschen (sedd från styret på min cykel) finns förevigad på film. Den kommer självklart här så fort jag lärt mig att lägga upp och redigera den på ett vettigt sätt.

I tisdags morse var det dags igen. Jag kommer cyklade i allén mitt på Valhallavägen. Vid ett cykel/övergångsställe, där bilar som vill svänga vänster på Valhallavägen mot Östermalm kan köra, stannar en bil för att släppa över mig. Dock är det två filer (åt samma håll) och trafikljusen för de som ska passera över Valhallavägen slår precis om till grönt. Då tycker självklart "Maud" (Östermalmskärring) att hon kan gasa på i den andra filen - utan att titta efter var sig gångtrafikanter eller cyklister. Eller ens reflektera över att bilen till höger om henne står stilla.

Jag hinner bromsa en del av min fart, men inte allt, och plockas av hennes framskärm och sidospegel. Förbannad var bara förnamnet på vad jag var. Nu gick det dock förhållandevis bra. Några sårskorpor på min redan sargade vad gick upp och framhjulet på crossen fick sig en törn (behöver nog riktas). Kvinnan var helt förstörd och tog på sig hela skulden, och efter ett tag var det jag som fick övertyga henne om att jag faktiskt var okej. Till saken hör att hon nog först trodde att det var hon som orsakat alla sår på min vad. Jag kanske skulle ha hållit henne kvar vid den tron. Hon identifierade sig med sitt körkort, lämnade telefonnummer och lovade att betala för alla reparationer.

Till saken hör väl att jag faktiskt har lagen på min sida? Bilister har väl "väjningsplikt" vid sväng över parallellt gående cykelbana (oavsett höger- eller vänstersväng). Dessutom räknas väl detta som omkörning vid övergångsställe, eftersom den andra bilen stannat. Och det blir man väl egentligen av med körkortet för? Nåväl, hon var definitivt ångerfull och medveten om sitt misstag. Hade det hoppat ut en medelålders man ur bilen och börjat väsnas om "hur fan cyklar du!" hade det bara varit att tillkalla polisen. "Maud" kommer inte att göra om samma misstag igen.