Knä v2.0 - skulle nog behövas

En kort reflektion på förra veckans post: inser att jag är lyckligt lottad. På så många plan!

Men så finns det ju små moln på himmeln emellanåt. T.ex. knät. Problemet ligger nog just nu inte så mycket i att jag inte kan böja knät ordentligt, utan snarare att jag inte kan sträcka ut det riktigt. Det saknas liksom några grader för att höger ben ska hamna i samma sträckta läge som vänster ben förmår. Och det är i knät som det tar stopp. Min läkare sa initialt att jag skulle räkna med att det kan ta upp till 4 månader innan svullnaden i brosket och knät skulle lägga sig. Nu är det över 4 månader sedan det hände och uppenbarligen är det fortfarande tillräckligt svullet på insidan av knät (ingen egentlig synlig svullnad på utsidan längre) för att rörligheten inte ska vara helt okej. Resultatet av detta är att knät "skaver" till och från, både på höger och vänster sida och att det krasar under knäskålen i bland. Men i princip ingen direkt smärta alls.

Oförmågan att sträcka ut ordentligt ger sedan ett gäng följdproblem. Dels blir mitt högerben och höger skinka väldigt sargad efter löpning. Speciellt efter längre pass. Då sitter stelheten kvar i hela baksida vad/lår/skinka betydligt längre än på vänster sida. Den sneda ställningen som det resulterar i ger sedan muskulära problem i ryggen, som ger snedställning i bäckenet, som ger benlängdsskillnad, som ger... Och till slut vet man liksom inte riktigt vad som är orsak och verkan längre.

Hårigt och blekt ben. Klara off-season-markörer. Och så knäskyddet förstås.

För mig skriker det här menisk, eller lös broskbit. Men tyvärr visade den första MR-undersökningen inte på några lösa broskbitar och inte heller några större skador på menisken. Min tes är därför att detta hänt efter den första undersökningen. Något som talar emot detta är att jag de senaste veckorna gått med ett knäskydd som dels ger stadga åt knäskålen och dels driver den åt vänster (inåt) och då faktiskt fungerar riktigt bra. När jag tar av mig skyddet så upplever jag att problemen blir större igen. Det skulle då tala för att det faktiskt är en fixering av knäskålen och stärkandet av muskler som håller den på plats som är den stora grejen. Det som jag dock känner talar emot det är ju att jag inte haft några som helst problem med knät innan incidenten. Det förklarar inte heller varför jag har nedsatt rörlighet i knät.

Och det största problemet i sig är väl just att jag inte vågar lita på att knät ska göra som jag vill. Känslan är någonstans att det skulle kunna braka ihop när som helst. Och det är inte någon trevlig känsla. Speciellt inte någon känsla som jag ha inför eller under den kommande sommaren.