Nattvasan 2018 - en recap och en historia om ett batteri

Så var det gjort. Den korta sammanfattningen: det var kallt, det var en upplevelse, Mattias hade kassa skidor och led, min resa blev (alldeles för) lätt, kroppen känns bra och vi kommer nog att köra nästa år igen.

Och så med lite mer detaljer då:

Dagen innan började Vasaloppet flagga för en eventuellt nedkortning av Nattvasan pga. den rådande kylan. Initiativet fick tummen ner av mig och Mattias då det väl inte skulle kännas helt kul att åka till Dalarna för att köra 45 km skidor. Nu blev det som tur var inte så. Eftersom Mattias redan befann sig i Dalarna på sportlov bokade jag tåg, sovsal och Vasaloppsbuss för att lösa mina resor. Funkade bra till Mora och mindre bra hem (då tåget blev 2 timmar försenat).

Jag hade vallat skidorna på kvällen (LF5X för glid och VR40 för fäste) innan och satte mig på tåg på fredag förmiddag. Mitt enda kvarvarande problem var extra batteri till pannlampan.

Glidvallan för dagen

Historien om ett batteri:
Jag hade i god tid beställt ett stort batteri från Bike24 i Tyskland (fanns inte att beställa eller köpa mer lokalt). Problemet var bara att det var defekt när jag fick det levererat; hur mycket jag än laddade så visade indikatorn på batteriet endast några % vilket jag givetvis inte vågade lita på. Började då bli lite stressad eftersom det nu bara var 10 dagar till Nattvasan. Kontaktade Bike24 som sa att jag givetvis får skicka tillbaka batteriet och få ett nytt, men att de måste få returen först innan de skickar. Det snabbaste sättet skulle istället vara att helt enkelt köpa ett nytt batteri och hantera det defekta batteriet som en retur istället för en reklamation... Nåväl, jag gjorde så och fick ganska direkt bekräftelse på att mitt andra batteri skickats (med tyska DHL). 

Jag var ändå lite orolig och kontaktade Silva i Sverige för stöd. Blev då lovad att jag kunde skicka in det felaktiga batteriet till dem för utbyte; kanon tänkte jag, då har jag ju faktiskt två möjligheter. Så på fredagen (en veckan innan loppet) skickade jag batteriet till Silva i Solna. Sen gick dagarna... Den trackinglänk som jag fått från Bike24 visade att mitt paket inte ens lämnat Tyskland. Silva bekräftade att man fått mitt batteri, men skulle skicka ett nytt dagen efter (dvs på onsdagen). Eftersom jag skulle åka tidigt på fredagen skulle då batteriet behöva komma på en dag. Bike24 hade jag också kontaktat och de meddelade att varken de (eller DHL) visste var mitt batteri var. På torsdagen var brevlådan tom... Så trots att jag varit ute i god tid stod jag nu alltså utan extra batteri till min pannlampa. Skickade ett desperat mail till Silva och fick det svaret som jag ville ha; "kontakta oss på mässan i Sälen eller Mora så kan de ge dig ett batteri där."

På mässan i Mora fick jag ett batteri. Fast inte av den storleken som jag behövde utan bara en tredjedel så stort. Säljaren lovade dock att det tillsammans med mitt originalbatteri borde räcka. Sen var det ju det här med att hinna ladda batteriet också. Jag hann ladda någon timme i sovsalen. Sen tog jag med mig laddaren och lyckades hitta ett uttag i värmetältet/mässan i Sälen också någon timme innan start. Det indikerade inte fulladdat, men nästan i alla fall. Det ska liksom inte alltid vara lätt...

Så till det ironiska: på fredagen kom en avi från Schenker om att jag har ett paket att hämta på Hemköp i Örby. En avi som gått med Postnord. Så med stor sannolikhet så fanns faktiskt mitt batteri (det som skickades från Silva) på Hemköp redan på torsdagen. Fast eftersom jag inte fått någon sändningsinformation från Silva var det ju inte så lätt för mig att veta. Får se hur jag ska lösa allting nu.

UPDATE: Mitt paket från Bike24 befinner sig för närvarande tydligen i Finland...

***

Tåget gick som det skulle. Jag tog mig upp till Mora Gymnasium och inkvarterade mig i en lektionssal. Promenerade iväg till mässan för att fixa batteri och sen tillbaka till boendet för att packa det sista och byta om. Tog bussen till Berga by och började förbereda mig mentalt genom att sova lite. När bussen kom fram var det nummerlappshämtning och sen väntan i tältet på att Mattias skulle dyka upp (skjutsad från Malung). Stressladdade batterier och fixade i ordning det sista. Ca 40 minuter före start dök Mattias och Lina upp. Vi nojade lite över kylan, utrustningen och det faktum att de -11 graderna som den officiella termometern visade förmodligen var det varmaste vi skulle få uppleva på ett tag. Man skulle inta startfållan senaste 19:45 och på 15 minuter stillastående hann jag börja frysa. Mest problem med händer och fingertoppar för min del och kruxet med fingrarna är ju att det är svårt att sluta frysa när man väl börjat.

Tåg och uppladdningsgodis - en perfekt kombination

20:00 gick starten. Alla tände upp sina pannlampor och började glida över startgärdet. Klart mäktigt! Det positiva med att det sen kommer en backe direkt är att pulsen och temperaturen i kroppen snabbt går upp. Gäller även fingrarna. Vi stod ganska långt bak i första startledet (av 4) men jag tycker ändå att vi hade en hyfsat bra resa uppför backen. Mitt fäste var bra och vi kunde köra på i eget spår. Jag låg först och kollade regelbundet efter Mattias. När vi kom upp toppen hade Mattias hamnat några meter bakom. Jag drog ner lite på tempot tills han var ikapp och tänkte inte mer på det. Sen körde jag på i den farten, eller rättare sagt känslan, som vi hade kört i under vårt enda träningspass tillsammans. Noterade att mina skidor inte alls verkade glida lika bra som "alla andras". Såg det framförallt på km-tiderna som låg över 4 minuter när de absolut borde ligga klart under. Kylan gjorde dock spåren kärva och riktigt sega. Jag tror inte att de som skejtade upplevde riktigt samma tröghet.

Smågan körde vi rakt igenom. Mattias konstaterade att hans skidor kanske inte var de allra bästa men sen var det inte mer med det. Inga som helst problem med kylan vid det här laget. De skejtande lagen gled förbi oss utan problem så fort det var platt eller lite lätt utför, men ju mer uppför desto mer fördel hade vi som körde klassiskt. Till Mångsbodarna flöt det på hyfsat väl även om Mattias hela tiden låg lite för lång efter. Så här i efterhand förstår jag att han nog fick kämpa en del och tappade liksom lite för varje stavtag, men det var givetvis inget han nämnde.

Efter Mångsbodarna skickade jag fram Mattias att ta täten så att han kunde bestämma farten. Jag hamnade dock före i backarna innan Risberg och åkte då ifrån Mattias lite för mycket för första gången. Väntade dock in honom innan kontrollen och i Risberg konstaterade vi att han hade ganska kassa skidor. Mellan Risberg och Evertsberg fortsatte det sedan i samma linje. Mattias låg först ibland och när jag låg före så åkte jag snabbt ifrån honom. Tyvärr hjälpte det liksom inte för honom att ligga på rulle heller; han tappade ohjälpligt hela tiden.

I Evertsberg konstaterade vi att det skulle bli en betydligt längre natt än vad vi hade tänkt oss. Jag noterade för första gången att Mattias faktiskt började misströsta lite. Hans hosta och sega luftrör hade gjort sig påminda också. Vi bestämde oss för att köra i egen takt i nedförsbackarna efter kontrollen och att jag skulle vänta in när det började flacka ut. Det var liksom inte riktigt läge att ligga och bromsa i backarna. Konstaterade att Mattias nog inte hade mycket till fäste längre heller.

Tältet innan start - notera tejpen som appliceras i ansiktet på killen i bakgrunden. Det är det senaste
modet bland längdskidsåkarna. Någon började och helt plötsligt måste alla ha det. För 6 år sedan,
då det var -17 vid starten, fanns det inte en enda person som "behövde" det.

Och sen var resten av loppet en kamp för Mattias. Men han gnetade på och jag försökte passa upp så gott det gick; aldrig prata om att bryta eller ge upp utan bara ge små hintar om att det faktiskt gick framåt och att vi närmade oss målet. Vid det här laget var det inte bara skidorna som motarbetade honom; jag skulle tro att han vid det här laget blivit riktigt trött av att kämpa också. Mitt största problem under andra halvan av loppet var att jag började frysa. Om jag låg bakom Mattias blev intensiteten för låg och om jag körde på lite för att få upp värmen så åkte jag ifrån honom direkt och fick sedan stå och vänta och bli kall av det. Men vi tog oss framåt och helt plötsligt började kilometerskyltarna visa singelsiffror.

Utan någon som helst stuns åkte vi sedan in under målportalen i Mora som 282:a lag på 7:52. Alltså typ 1:30 långsammare än vad vi tänkt oss. Men vi tog oss i mål i alla fall. Det kändes som om vi borde vara sist eftersom typ alla körde om oss under andra halvan av loppet. Men tydligen hade vi ytterligare 387 lag bakom oss som tog sig i mål. 996 (av 1500 anmälda lag) kom till start och hela 327 lag bröt loppet! All kudos åt Mattias som kämpade sig i mål trots förutsättningarna under loppet. Pannben!

Överlag en väldigt häftig upplevelse och absolut inget jag vill ha ogjort. Att susa nedför backarna efter Evertsberg i pannlampans sken var både häftigt och småläskigt på samma gång. Titt som tätt dök det upp hejande människor mitt i skogen med en lite brinnande brasa bredvid sig. Mellan Oxberg och Hökberg (tror jag att det var) dök det helt plötsligt upp en typ 500 m lång gata av facklor i skogen, etc. Visst var det lite kallt och visst blev det åkmässigt inte i närheten av vad vi hade räknat med. Men sådana saker glömmer man snabbt bort. Men med risk för att bli tjatig; att ändå vara i en form och ha en kropp som bara med några veckors förvarning klarar av att på ett relativt vettigt sätt köra ett Vasalopp är en otroligt härlig känsla.

Iskalla hjältar!

Energin då? Jo, jag åkte Vasaloppet på sammanlagt 1 kåsa vatten, 2 kåsor sportdryck, 2 gels (som intogs under första halvan av loppet), en pannkaka och 2 små chokladbollar. Svettades inte alls och pinkade 4 gånger. Det hade givetvis behövts mer om intensiteten varit högre. Nu låg min snittpuls under andra halvan av loppet på 114 så det är väl snarast att betrakta som ett pass i zon 1.

Vid målgången sa Mattias något om att bränna sina skidor och att han funderat på att sälja sin cykel och lägga av med uthållighetssporter. Ett drygt dygn senare undrade han om vi inte borde köra nästa år igen. Fast med lite mer träning och skate istället. Jag funderade lite kort och svarade sedan...

Öppet spår måndag 2012 (Race report)

Fortsättning på denna post.

Förberedelserna
Vet inte ens om man kan kalla det för förberedelser. 13 mil rullskidor under oktober-november, samt 13 mil längdskidor under slutet januari-februari. Lite löpning i januari-februari och ganska mycket cykling. Styrketräning… nepp. Längsta skidpasset var 32km och gick med 4:30-tempo i snitt. Inte mycket alls att hänga i granen alltså. Framförallt inte med tanke på att jag inte har någon skidåkarbakgrund att falla tillbaka på. Men trots detta var jag full av tillförsikt.

Loppet (eller vad man nu ska kalla det)
Kl 7 startade Försvarsmaktsvasan (och något företagsevent) i en masstart. 5 minuter senare släpptes Öppet Spår iväg. Eftersom jag stod ganska långt fram i startfållan kunde jag faktiskt åka mer eller mindre obehindrat uppför hela första stigningen. Jag höll mig till vänster i banan och satte upp ett tempo som drev upp pulsen, dock utan att dra på mig mjölksyra. Det tempot visade sig dock vara betydligt högre än majoritetens och jag låg mest under "omkörning". Bortsett från att några spån som fick för sig att börja saxa i vänstra spåret så gick det alldeles utmärkt. Rätt som det var, var de första 3 kilometrarna och banans högsta punkt passerad.

Mina tider från Vasaloppet 2010 - kan vara värda att ha i åtanke.

Nu var det bara att staka. Nu upptäckte jag också att mina skidor var långt ifrån perfekta. Fästet var bra och visst gled det helt okej men det var väldigt många som gled ifrån mig, både under stakning och utförskörning. Grymt irriterande att köra ikapp andra uppför för att sedan bli ifrångliden på platten och nedför. Spåren var stenhårda och snabba. Färden över myrarna var en ren njutning och tempraturen gled ganska snabbt upp till behagliga -4 grader.

Smågan åkte jag rakt igenom och fångade endast upp en mugg vatten och en med sportdryck. I Mångsbodarna blev det blåbärssoppa, vatten och en bit bulle. Utöver kontrollerna (som jag egentligen endast tänkt använda för vätska) hade jag en energiplan grundad på Enervits prylar. Den sprack redan vid första kontrollen eftersom jag struntade i att ta den gelen som jag egentligen skulle ha tagit. Det kontinuerliga energiintaget är något som jag verkligen måste bli bättre på. Jag har alldeles för svårt att stanna upp när jag väl är igång. GT-tabletterna var det enda som jag verkligen såg till att få i mig när jag skulle, eftersom de är grymma på att hålla krampen borta.

Tider från Öppet spår 2012 - lite bättre?

När jag drygt halvvägs mellan Mångsbodarna och Risberg passerade 60 km-skylten (60 km kvar till Mora alltså) tittade jag på klockan och konstaterade att de första 3 milen gått på 2:03 och att jag kände mig riktigt pigg. Började ana storverk och en sluttid nedåt 6:15 eller liknande. En smått euforisk känsla alltså. Strax därefter började det CHOCK-snöa.

Till en början tänkte jag inte så mycket på snön. Men allt eftersom tiden gick blev det tydligt att; det inte skulle sluta, glidet var som bortblåste och det var riktigt trögt att staka och att all åkning koncentrerades till ett enda spår (av 4).

Det slutade alltså aldrig att snöa, trots att speakern lovat att snön inte skulle påverka loppet. Stundtals var det så pass ymnigt att det var svårt att se framför sig (tack du gode för att jag hade ordentliga glasögon). Ganska snabbt så märkte jag att det blev väldigt trögt glid. Även då det gick lätt utför var jag tvungen att trycka på rejält i stakningen för att inte tappa farten.

CHOCK-snö in action. Notera även den bestämda blicken och istapparna i skägget.

Efter Evertsberg gick all åkning i ett enda spår (det andra från höger) och de andra spåren blev mer eller mindre igensnöade. En effekt av detta var att det blev riktigt tungt att köra om. För vid omkörning var du tvungen att gå ut i nysnön och trycka på riktigt rejält för att komma förbi den som låg i det uppkörda spåret. Ibland gick det inte och jag var tvungen att bara falla in i ledet igen. Efter ett tag insåg jag att uppförsbackarna egentligen var enda möjligheten att ta sig förbi; då genom att "springa" förbi mellan spåren. Ju mer snö som kom desto tyngre blev det. Dessutom motvind till råga på allt.

Mellan Risberg och Evertsberg var det ganska tungt och jag noterade att både snittet gick ner och att höger lår började uppvisa en viss stelhetskänsla. Stannade någon minut i Evertsberg och skakade loss högerbenet lite. I backarna efter Evertsberg fick jag upp farten något igen. Lundbäcksbackarna kunde jag diagonala uppför och passerade där många åkare som hade problem med fästet.

Oxberg-Hökberg var nog den jobbigaste sträckan på hela loppet. Här krampade låret faktiskt till några gånger på riktigt och jag var tvungen att ta det ganska lugnt. Väl framme i Hökberg kände jag mesta att jag ville att det skulle vara slut. Tittade på klockan och konstaterade att jag skulle klara mig under 7 timmar med hyfsad marginal (under förutsättning att jag inte däckade ihop totalt). Eldris passerade jag utan att stanna och var sedan ute på den sista sträckan.

Målgång 2010 - det är mörkt, och jag är ganska tom i blicken.

Fram till Eldris hade faktiskt spåren varit helt okej trots snövädret. Nu hade dock snön tagit ut sin rätt och spåren var grunda, sladdriga och dessutom helt söndersaxade så fort det gick lite uppför. Trots detta fick jag upp farten något under den ändå lättåkta sista sträckan. Min GPS-klocka hade hotat med att lägga av (pga. dåliga batterier) den senaste timmen, men höll ändå hela vägen in i mål så att jag kunde se att sluttiden landade på runt 6:54.

Målgång 2012 - något ljusare, något piggare, något snabbare.

Efteråt
Sista timmen i spåret var riktigt kämpig. Det var då bristen på skidmil och långpass började märkas ordentligt. Min officiella sluttid blev 6:54:26, vilket är en förbättring på nästan 4h sen Vasaloppet 2010. Med tanke på att jag sammanlagt åkt endast ca 30 mil skidor sen dess, kan jag nog vara lite småstolt över den förbättringen. Utöver tiden är jag nog också mest nöjd med att stakningen fungerade så pass bra under hela loppet. Skulle tro att uppåt 80-90% av loppet var stakning eller stakning med frånskjut. Detta manifesterade sig i en ganska rejäl värk i handlederna efter loppet. Men bortsett från handlederna och ljumskarna har faktiskt kroppen mått riktigt bra efteråt. Tydligen har jag fostrat den väl alltså.

Jag var i mål kl 14 och tåget hem skulle inte gå förrän 22.00. Gott om tid för att duscha, slappa, äta, m.m. alltså. Träffade på 2 kupékollegor som jag slog följe med. En dusch (med en egen medhavd kall pilsner), en fet pizza och en belgisk våffla senare hoppade vi på tåget (som stod på stationen från kl 16) och ner i bingen. Den här resan gick det lite lättare att sova trots snarkandet. Väl framme i Stockholm tog jag mig ner från överslafen utan några som helst problem.

Sen blev vi inlåsta på perrongsområdet av en dumjävla Securitasvakt utan hjärna, men det är en helt annan historia. Vid 2:30 klev jag in på kontoret och slocknade i bäddsoffan, för att 4 timmar senare kliva upp och jobba. Det är ett hårt liv…

Dagens anekdot
Innan loppet talade jag med min gode vän Johan Ö. 2003 åkte Johan Öppet Spår på tiden 6:54:25. Johan undrade om jag hade något tidsmål och jag svarade att jag skulle in under 7h och att jag självklart skulle slå hans tid. Johan följde mig via Vasaloppet.se och jag kan väl bara ana hur mycket det tjoades när jag gled över mållinjen på 6:54:26.

Öppet spår måndag 2012 (pre-Race report)

Söndagens Öppet Spår bjöd på strålande väder från morgon till kväll och många av deltagarna som kom i mål beskrev dagen som fantastisk. Måndagen däremot bjöd på motsatsen, blåst och snö skapade helt andra förutsättningar.

Från Vasaloppet.se.

Behöver jag berätta att jag valde att åka på måndagen och inte söndagen? Nåväl, jag ska inte klaga. Även om tiden och förutsättningarna kunde ha varit bättre så klarade jag ju faktiskt min målsättning med råge.

Innan
Som jag tidigare nämnt blev det tåg upp. Väskan var packad enligt konstens alla regler, trodde jag i alla fall, och skidorna nyslipade. 17.25 hoppade jag på tåget på Stockholms central, nu också försedd med ett meal från Burger King eftersom alla vet att en rejäl hamburgare är den bästa laddarmaten (min vana trogen löste jag kolhydratladdningen med PreSport från Enervit - det funkar bra för min mage och så slipper man mata pasta dagarna innan ett långt lopp). Självklart lyckades jag få en över-överslaf igen, dvs en sådan som jag knapp höll på att ta mig ur efter förra Vasaloppet.

Språkade och ljög lite med övriga gubbs i kupén. Käkade hamburgare. Lämnade in skidorna på vallning (jajamen, självklart finns det en vallavagn på ett chartrat Öppet Spår-tåg). Käkade en förbeställd kycklingpestopasta som faktiskt var ganska god. Gick på toaletten och försökte göra nummer 2. Det gick inte. Klättrade upp i överslafen och försökte sova. Det gick inte eftersom min kupé innehöll 2 st snarkmongon som dagen till ära valt att sova på rygg. Förbannade mig själv eftersom jag inte tänkt på att ta med mig öronproppar.

02:45 var det väckning. Jag kan inte påstå att jag kände mig direkt utsövd. När jag skulle klä på mig upptäckte jag att jag glömt underställskalsongerna hemma. Ingen direkt höjdare att köra med bomullskalsonger under, men det fanns ju inte så mycket att välja på. Jag funderade ett kort tag på om jag skulle förstärka med långkalsonger och en extra underställströja eftersom det var lovat -10 vid start och ett par timmar framöver. Klok som jag är valde jag inte att göra det. Det fick bli skalstället från Craft, en underställströja (merino 200) från IceBreaker, långa kompressionsstrumpor, Lillsporthandskar förstärkta med innerhandskar i tunn merinoull och den snygga skidmössan från AXA Sports Club. Jag hämtade sedan de nyvallade skidorna och gick till restaurangvagnen för att få mig lite frukost. Jämfört med tidigare år hade SJ Event snäppt upp frukosten rejält. Istället för att ha ett lösplockssystem, a la frukostbuffé, var det nu istället förpackade frukostar. Även dessa förvånansvärt bra. Egentligen bara två kommentarer: en liten portionsförpackning med smör räcker inte riktigt till 4 mackor, och gröt är inte gott kl 3:30 på morgonen.

Kl 4 gick bussarna och strax före 6 var vi på plats i Berga by (efter att ha åkt den "säkra" men längre vägen över Älvdalen). Mycket riktigt var det kallt ute! Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, så jag följde efter lite andra människor som såg rutinerade ut. Och rätt som det var hade jag lämnat väskan och lagt ut mina skidor långt fram i startfållan. Efter det begav jag mig till nummerlappsutlämningen och utställningstältet. Nummerlapp hade jag fått på tåget (även detta en rejäl förbättring sen senast); jag var mest ute efter att hålla värmen. Nu visade det sig dock att försäljningen var öppen, och jag kunde passande nog köpa ett par underställskalsonger. Betalade och bytte sedan kallingar i ställets enda provhytt. Nu var jag verkligen redo. Noterade att speakern sa att "det förmodligen skulle komma lite snö, men att det förmodligen inte skulle påverka så mycket". Yeah right! Gick sedan tillbaka till startfållen, värmde upp (eller rättare sagt, försökte hålla värmen) och startade sedan 07:05.

Fortsättning finns här

Vädret på måndag

Tja, det ser väl överkomligt ut. Lite kallt på morgonen kanske, och alltför mycket nysnö kan jag nog klara mig utan. SWIX Blå Extra ser ut att vara the shit för fästet. Glidet lämnar jag över till proffsen.

7:31 är max, under 7:00 är målet och under 6:31 riktigt bra.

YR.no Sälen

YR.no Mora

Klart.se Sälen

Klart.se Mora

Stiltje och uppladdning

Det är lite halvtunt på inläggsfronten just nu. Men det har självklart sina förklaringar. Dels har jag de senaste veckorna jobbat väldigt mycket och då blir både tiden till bloggande och kreativiteten lidande. För det andra så kan jag inte påstå att det heller har funnits särskilt mycket roligt att skriva om. Träningen har varit ganska "tråkigt"; inga episka cykelturer eller monumentalt lidande att skriva om. Överhuvudtaget har det varit alldeles för lite distanscykling utomhus sedan Rapha500. Efter Öppet Spår på måndag ska det bli ändring på det.

*

Igår körde jag ett lätt trainerpass med fokus på kadens i uthållighetszonen. Såg då sista avsnittet av 24 säsong 3. Det innebär att jag betat av 3 säsonger, dvs. 24*40*3 = 2880 min = 48 timmar, på trainern. Helt okej jobbat tycker jag. Ett avsnitt av säsong 4 har jag hunnit med också. Får se om jag hinner med hela innan det är dags att packa ihop trainern.

*

Hämtade skidorna från Bromma Skidsport igår. Eftersom jag inte hade någon lust att cykla hem och hämta bilen (och ge mig ut i CHOCK-köerna) fick jag lösa det på annat sätt:

Snart är det öppet spår

Jo, drygt en vecka kvar till årets skidinsats. Förberedelserna har kanske inte varit direkt optimala om man säger så. I alla fall inte när det gäller att få skidmil i kroppen. Nu har vi väl förvisso varit bortskämde med (trötta på?) snö under de senaste två vintrarna i Stockholm. Men i år har det väl faktiskt varit sällsamt dåligt. Över hela Sverige dessutom. Väderleken såg dessutom till att det ifrån 1:a december var omöjligt att köra rullskidor, pga. is och grusade vägar.

För min egen del har jag fått endast 13,6 mil riktiga skidor i kroppen, samt 12,8 mil rullskidor. Långt ifrån optimalt för att åka snabbt alltså. Å andra sidan hade jag nog inte mycket mer än så i kroppen innan Hornbergsloppet förra året, och det gick ju riktigt bra. Alltså, av erfarenhet från förra året vet (jag är definitivt inte sämre tränad i år än vid samma tid förra året) alltså att jag kommer att kunna hålla ihop i 45km. Frågan är bara vad kroppen säger efter 60km? 70km?

Jag siktar på ett snittempo på 4:30 och en sluttid under 7 timmar. Som jag konstaterade här ska jag in under 7:31:19 i alla fall. Om jag så ska dö på kuppen.

Idag ska skidorna in till Bromma Skidsport för stenslipning (årets usla snöförutsättningar har inte direkt gjort underverk med belagen) och grundvallning. Har inte bestämt mig för om Skidsport eller Öppet Spår-tåget ska få valla mitt glid ännu. Träningen under veckan blir lite lugnare med några lätta trainerpass och något intervallpass löpning för att hålla igång flåset. Med tanke på att det verkar bli blidväder hela veckan i Stockholm hyser jag inga förhoppningar att det kommer att bli mer längdskidor. Möjligtvis på skräpskidorna i så fall.

Startnumret är 11055. SMS-tjänst finns som vanligt genom att skicka ett SMS med texten "VASA ÖS 110055" till 72777.

Bra träningshelg!

Eftersom jag jobbat som en skogstokig iller den senaste veckan passade jag på att ta ledigt i fredags och åkte upp till svärföräldrarna i Sandviken.

I fredags blev det längdskidor 27km på 1:57 i Högbo Bruk (en fantastiskt bra vinteranläggning). Tog det säkra före det osäkra och höll mig till 15km-rundan som är en otroligt bra stakningsrunda inför kommande långlopp. Jag brukar dock avstå sista sträckningen utåt blixtbackarna och avsluta via vägarna istället eftersom jag prioriterar stakning framför saxbackar och vansinniga utförslöpor. Körde även 3km med Valencia (som kört 2km med övriga familjen gåendes innan). Ägnade även 45 innan jag kom iväg åt vallning... Det är inte kul att valla och en av de sakerna som är allra sämst med längdskidor. Fick dock till ett hyfsat glid och ett bra fästa.

Valla is the shit!

På lördagen kom ett gäng från Hovfets Sub8.30-grupp och plockade upp mig i Sandviken för vidare färd till Velodromen i Falun och en introduktionskurs. Vilken jäkla kick! Kommer mer om detta i ett separat inlägg.

Velodromen - teaser

På söndagen var det återigen dags för längdskidor. Vädret var strålande (0-gradigt och klarblå himmel) och det var full med folk i Högbo. Hade lagt på fästvalla (burk) hemma och nöjde mig med det. Glidet var inte alls bra och fästat jättebra, men förmodligen lite tjockt vilket gjorde att det högg till ibland. Började med att köra nästan 6km med Valencia, som verkligen var jätteduktig. Pappas tjej! Sedan gav jag mig själv iväg. Körde 15 (avbruten), 10:an (avbruten vid skidstadion) och slutligen 15 (avbruten) igen och landade på 32 km på 2:23. Inte mycket att hurra över fartmässigt alltså. Men betydligt sämre glid och en något seg kropp gjorde nog sitt till.

Men en weekend med 60km längd och 4h velodrom är ju aldrig fel!

V öser på!

Eftersom ingen annan tar kort på mig får jag göra det själv.

Vintercross och skidor

Det är lite segt nu, både på blogg- och träningsfronten. I torsdags var jag helt enkelt slapp och omotiverad. I fredags hade frugan invigning av sin nya lokaler på söder och då blev det inte heller något gjort. I går, lördag, tvingade jag mig i alla fall upp på en distansrunda på crossen på morgonen. Inspirerad av förra veckans runda runt Vissvass hade jag ritat upp en runda på GPSies på lite småvägar runt Drevviken som verkade trevliga.

Fördelen med den typen av upplägg av rundor är man kommer ut på vägar som man förmodligen inte bara "skulle hitta". Jag har, framförallt på CX:en nu på hösten, hittat många fina skogs- och grusvägar på det sättet. Garmins Edge 800 är en makalös liten pryl för det ändamålet. Rita rundan på Garmin Connect eller på GPSies (där du dessutom kan växla mellan en mängd olika kartor), för över till Edgen och ge dig ut och kör.

Cykel, Sörmlandsled, bro och en bäck

Bara en bäck

Stilstudie av en bäck

Nackdelen är väl att det som ser bra ut på kartan inte alltid är lika bra i verkligheten. Och det som förmodligen kommer att vara toppen på sommaren, är kanske inte lika kul på vintern. Och alla stigar passar inte en CX heller... Gårdagens vägar platsar nog tyvärr mest in på de två sistnämnda kategorierna. Men inte blev det tråkigt för det. Dock blev det långsamt, låg kadens, styrketräning och skakigt. Men det borde ju vara bra för core-musklerna.

Tysk kvalitet!

Svensk kvalitet, med en liten gnutta is i skägget.

I dag, söndag, blev det längdskidor. Men det satt långt inne även det. Tvekade en lång stund i sängen innan jag pallrade mig upp vid 8-snåret. Tvekade in i det längsta innan jag åkte iväg och hade sedan en allmänt dåligt inställning under hela passet. Under hela första varvet letade jag efter anledningar att bara köra ett varv på golfbanan, och hur jag sedan skulle motivera mitt beslut. Tog mig dock i kragen och pallrade mig runt ett varv till och landade på dryga 17 km. Borde nog ha klämt ett varv till... men jag är mest nöjd med att det blev 2 i alla fall.

Skidspår.se är ett ganska bra ställe för att leta information om spårstatus. Dock finns det en tendens att värdera lite väl okritiskt. Visst har spårpatrullen i Ågesta gjort ett riktigt bra jobb med den lilla snö som finns. Men det betyder ju inte att spåren är bra. Sladdriga och grunda spår, med många gräsgenomslag, en hel del skräp, grus- och stengenomslag på sina ställen och isiga, söndersaxade uppförsbackar skulle jag inte ge betyget 3 på en 5-gradig skala i alla fall.

Det var i alla fall bra att kom till Ågesta strax innan 9 i alla fall. Det var ganska mycket bilar på parkeringen redan då, och när jag var klar var det helt proppfullt. Det andra positivt för dagen var att det gick snabbare idag (än i tisdags) trots att det verkligen inte kändes som det.

Emma Johansson - cyklist

För en dryg vecka sedan bröt Emma Johansson båda nyckelbenen i en olycka med en bil på Gran Canaria. Aftonbladet publicerade en artikel om eländet. Kontexten är att Emma är vår största svenska cyklist på damsidan och ett av våra stora OS-hopp. Emma har ett OS-silver i bagaget, är proffs och ett riktigt bra sådant. Kort sagt: Emma är en väldsstjärna, om än inte superkänd här hemma i Sverige.

Emma med OS-silvret 2008

Vad händer då i kommentarsfältet när AB skriver om Emma Johanssons olycka? Jo, precis samma sak som händer så fort en artikel nämner ordet "cyklist": den stora dumheten dyker upp.

Jocke Sjöö, lastbilschaffis, är inte förvånad "är man ute i trafiken och leker så blir man påkörd för eller senare". Vidare förfasar sig Jocke över att han en gång minsann missade en lastning pga. av en flaggvakt i en cykeltävling.

Sedan kommer det vanliga dravlet om att cyklister minsann inte har något trafikvett överhuvudtaget och minsann alltid cyklar minst 3 och ofta 4 i bredd. Och sedan raljerar man lite över att det inte är så synd om någon som brutit bägge nyckelbenen - det är väl inte så handikappande. Och att alla cyklister är livsfarliga och dumma i huvudet.

Sedan har vi några tanter (Ulla och Lilianne) som kan allt om bilkörning, och specifikt den på Gran Canaria, som vet att det är Emmas eget fel att olyckan skedde eftersom Emma inte visade någon hänsyn och inte gick upp i rök så fort det dök upp en bil. Vägar är ju trots allt bara till för bilar och cyklisterna hindrar bara den riktiga trafiken.

Och vi ska inte heller glömma bort Ingrid som bittert konstaterar att Emma nog kommer att få hjälp efter sin cykelolycka eftersom hon är känd, medan hon (Ingrid) minsann inte fick någon hjälp alls.

Vad är det för fel på folk? Vad är det med ordet "cyklist" i Sverige som lockar fram så mycket känslor, så mycket dumhet och en så oförsonlighet? Det finns verkligen en grundlagd mentalitet i Sverige runt detta som är så helt uppåt väggarna fel.

Emma i svenska mästartröjan

Jag ser framför mig: Henke Larsson får benet avsparkat i en fotbollsmatch. Kommentarerna i AB ramlar in: Jocke konstaterar att det är sånt som händer om man springer och sparkar efter varandra på en gräsmatta, och för övrigt hatar han fotboll eftersom han missade en lastning pga. bilköer vid en derbymatch en gång. Alla fotbollsspelare är hustrumisshandlare (precis som den där Alexander Gerndt - det vet man ju). Och varför byggs det fotbollsplaner överhuvudtaget - hade det inte varit bättre att bygga [whatever] istället?

Nä, så skulle det nog inte låta. Och så som det kommenteras om Emma, så skulle det nog inte låta i många andra länder i Europa än i Sverige.

*

Och så får ni ju självklart inte glömma bort att rösta på mig och Öijer i Raphas omröstning.


*

Det blev för övrigt längdpremiär idag. Knapp 23 km i Ågesta. Dumt långt. Förmodligen får mina ljumskar lida i morgon.

Rullskidor

Var ute på mitt första pass på rullskidor idag. Första intrycket: tja, det funkar väl. Lite Bambi på hal is och ovant i början. Stavisättningen funkar väl sådär, svårt att hitta bra grepp och stavarna slinter gärna lite på asfalten. Körde huvudsakligen dubbelstakning och stakning med frånskjut när det gick lite uppför. Armar och axlar kändes bra under passet, men nu så här lite senare på kvällen är det lite gele. Misstänker att jag kommer få lida av lite träningsvärk i morgon.

En man i tights går alltid hem!

Vad det gäller nedförsbackar är jag dock en jäkla mes. Gillar inte alls känslan av att inte riktigt ha kontroll över hastigheten. Planerad körning är det som gäller och bara ställen som är rekade innan, dvs. vägar utan nedförsbackar som avslutas med korsningar eller 90-graderssvängar. Farten är inte det som lockar, det får gärna gå riktigt långsamt så länge som jag får bra träning för axlar, rygg och mage. Nöjd över att jag valde lite mer trögrullade skidor.

Men så låter det nu... med några mer pass och mil i benen så kommer jag väl bli övermodig och börja köra snabbt. Känner mig själv alldeles för väl vid det här laget...

I morgon blir det Kompiscross vid Stora Skuggan. Målet blir som vanligt att inte bli varvad allt för tidigt och att spöa Christian. Vädret ser ut att bli fint.

Fråga Middleman

Det kom ett mail till mig:

Hej Middleman!
Du verkar ju vara haj på det här med cykling. Nu är det så att jag ska köpa ett par rullskidor och stavar. Eftersom jag cyklar in till stan och jobbet undrar jag om det möjligtvis går att frakta hem dessa prylar på cykeln?

Mvh /Villrådig

Hej kära Villrådig. Visst går det alldeles utmärkt. Som av en slump var det precis var jag själv gjorde idag. Självklart passade jag på att föreviga det hela på kort också. Notera att om du sätter stavspetsarna bakåt så slipper du även efterhängsna hjulsugare. Lycka till!

Vasaloppet 2010

Initialt

Kl 22.40 avgick tåget från Stockholms Central. Jag var laddad med kolhydrater (via ett antal laddningar av mindre aptitlig energigel), nyvallade skidor och en spänd förväntan.

Vintern hade ju visat sig vara alldeles utmärkt för att få skidmil i kroppen, med snö från mitten på december och framåt. Tyvärr hade jag kommit igång alldeles för sent (kändes det som i alla fall). Jag var en total soff- och datorpotatis fram till mitten på oktober då frugan fick nog och drog med mig på ett spinningpass på SATS. Stärkt av träningsvärken och bristen på flås införskaffade jag då ett träningskort. Körde sedan mycket flåsträning och lite (för lite) allmän styrka. Det kändes bra och kroppen kom igång snabbt. Sedan började skidåkningen. Under julen körde jag mellan 15-25 km varje dag och avslutade faktiskt ledigheten med att ha minskat i vikt – trots julbordsexcesserna. Det som slog mig under denna period av träningen var min totala brist på teknik. Visst hade jag åkt en hel del skidor som ung (innan 16 års ålder) norrlänning. Men det var ju mest för att ta sig de 10 milen till skolan och så, inte för att träna eller åka snabbt. Jag fick lite tips av en tränare i Högbo (Sandviken), men skulle nog mått bra av betydligt mer teknikträning.

Vintern förflöt sedan med ett ganska stadigt intag av skidmil och pass på SATS. Rent generellt mådda jag betydligt bättre i kroppen än innan och kände mig piggare. Allmänt välbefinnande alltså. På minussidan låg att jag så gott som aldrig kände att jag fick till vallningen, oavsett om jag gjorde det själv eller om någon annan gjorde det. Glidet gick att få till, men det ordentliga fästet satt aldrig där. Om det sedan beror på felaktig vallning, dåliga skidor eller usel teknik vet jag inte. Jag väljer att tro att det beror på materielen, eftersom det ger mig en anledning att köpa nya skidor till nästa gång. En annan notering var att jag inte hade något mellanläge i skidåkningen. Antingen gick det snabbt (dvs. så snabbt som jag hade förmåga att åka) eller så stod det stilla (inte bildligt sett, men känslomässigt).

Jag gjorde även ett försök till att åka ett seedningslopp – Värmdöloppet, 42km – som tyvärr blev ej total katastrof. Jag hade ok glid, men inget fäste överhuvudtaget. Avsaknaden av fäste var inte något stort problem under första halvan av loppet. Under den andra halvan när tröttheten kom smygande var det dock inte alls kul. Det gick långsamt och krampen i vaderna bröt sakna men obönhörlig ned mig. Väl i mål var jag bruten, definitivt inte uppseedad och lite fundersam över hur det skulle vara att åka mer än dubbla sträckan. Det tog ett litet tag att återhämta sig från den upplevelsen.

Tanken var sedan att jag skulle åka Bessemerloppet i Sandviken (50km) två veckor innan Vasaloppet. Snöstorm och oroliga svärföräldrar satt dock stopp för detta. I efterhand har jag förstått att själva loppet inte var någon rolig upplevelse. -18°, blåsigt och mycket kärva spår och definitivt inte kul, var vad jag fick höra från betydligt erfarnare skidåkare än jag själv. Dock förstörde min frånvaro alla möjligheter till att seeda upp mig. Startled 10 var nu en realitet.

Sista dagarna innan loppet såg jag till att träna lagom, se över utrustningen, få skidorna vallade, ladda med kolhydrater och peppa mig själv i största allmänhet. Beslutet att åka tåg upp tog jag tidigt. Det kändes som en mycket smidigt lösning att åka nattåg upp på lördag kväll och sedan komma hem söndag natt.

Väl på tåget handlade det mest om att försöka somna så fort som möjligt. Gick inte så bra eftersom det fanns en del spänning i kroppen. Jag ägnade mig åt diverse tankelekar innan jag lyckades få några timmars orolig sömn i kroppen. Kl 03.15 väckes vi av konduktörens röst i högtalarna. Jag var inte pigg. En rejäl frukost serverades och det krävdes en hel del mental styrka att få ner den. Framförallt gröten (osaltad?) som serverades med äppelmos (som jag inte alls gillar) var svår. Men det gick och första hindret var avklarat.

Kl 04.30 avgick bussen från Mora station. Först gick det bra, men efter ungefär en timme, strax innan vi svängde in på väg 71 tog det tvärstopp. De sista kilometrarna tog över 2 timmar. Förmodligen hade det gått snabbare att kliva av bussen och gå. När vi slutligen anlände till starten hade klockan hunnit bli 07.40 och stressen var total. Nu var det dags för jakt på nummerlappar. Bussen stannade ungefär vid startled 10. Det som gällde då var att armbåga sig hele vägen fram till främsta startled, hämta nummerlapp, fylla i formulär, klistra klisterlappar, leta reda på rätt lastbil för att dumpa ombyte och sedan armbåga sig hela vägen tillbaka till startled 10. Någon gång under den perioden hörde jag speakern säga ”…och där går starten”. Då stod jag och kissade i en snödriva. Runt 8.10 fick jag på mig skidorna och kunde sakta börja glida mot Mora.

Därefter

Sälen-Smågan (11 km, 5.6 km/h)

Med ca 40 skidmil i kroppen blickade jag ut över starten och konstaterade att jag i det läget var så gott som sist. Det gick att glida någorlunda snabbt fram till första högersvängen. Sedan var det totalstopp – värre än på Essingeleden en måndagsmorgon. I princip handlade det om att ta ett saxsteg, snacka lite med grannen, ta ett till saxsteg, snacka lite med andra grannen, osv. Jag valde att gå till vänster i första backen, har faktiskt ingen som helst aning om det var ett bra val eller inte. Som vanligt när man står i kö, tycker man att det går snabbaren i alla andra köer. Stavarna klarade sig i alla fall och ju länge upp jag kom i backen, desto mer luckor blev det. Jag konstaterade redan nu att fästet inte var det bästa, trots ”proffshjälp” med vallningen. Detta gjorde mig minst sagt orolig. Väl uppe efter loppets högsta punkt gick det att åka på betydligt bättre. Känslan under den här sträckan var att jag åkte om betydligt mer än vad jag blev omåkt. Emellanåt kom det någon stackare med ett lågt startledsnummer som stressade sig fram i spåren. Förmodligen sådana som var ännu senare till starten än jag. När kontrollen närmade sig upplevde jag för första gången att jag verkligen nu körde Vasaloppet. Kändes stort.

Smågan-Mångsbodarna (13 km, 10.7 km/h)

Kontrollen i Smågan passerades fort. Planen var att i princip åka rakt igenom för att tjäna lite tid och placeringar. Eftersom jag hade ett vätskebälte (med en blandning av ljummen blåbärssoppa och sportdryck) kände jag inget behov av att stanna för dricka. Sedan följde en frustrerande sträcka. Jag var pigg och det var väldigt stakvänligt. Spåren var fina, men fulla med folk. Med relativt korta mellanrum såg man skyltarna som pedagogiskt och på engelska förklarade att långsamma åkare håller till höger och snabbare åkare till vänster. De flesta Vasaloppsåkare i de bakre startleden verkar dock ha en sagolik oförmåga att ta in information, vilket då medförde att det fanns stoppklossar i varje spår. Som jag nämnde var jag pigg under den här sträckan och hade förmodligen kunnat åka ännu snabbare. Men tyvärr gick alldeles för mycket kraft åt till att byta spår och bromsa ner. Trots detta tycker jag nog att sträckan till Mångsbodarna inte kändes särskilt lång alls.

Mångsbodarna-Risberg (11 km, 9.0 km/h)

I Mångsbodarna drack jag min första blåbärssoppa (bortsett från den utblandande varianten i vätskebältet), fyllde dessutom på med lite energitabletter och kände mig pigg i största allmänhet. Sträckan började bra, med lätt stakåkning och pigga ben. Det kändes som om kilometerskyltarna passerade i god fart. Sedan kom backen… Jag var inte riktigt beredd på att den skulle vara så lång och dessutom besannades mina farhågor om mitt tveksamma fäste. I början tyckte jag nog att jag höll farten uppe, men mot slutet började det gå rejält långsamt. När jag väl gled över ”krönet” och vidare in mot Risberg så var jag ganska lättad och glad över att ha passerat den första riktiga prövningen.

Risberg-Evertsberg (13 km, 9.1 km/h)

I Risberg blev det lite mer blåbärsoppa, sportdryck och energikaka. Jag tog dessutom beslutet att försöka ta hjälp i vallatältet med fästet. Jag bad vallakillen att ta på lite framför den främre markeringen på skidorna med förhoppningen att det skulle hjälpa till lite med fästet (jag trodde nämligen inte att mitt dåliga fäste berodde på fel valla, snarare på felaktiga fästzoner). Resultatet blev tyvärr bara marginellt bättre. I Risberg annonserade dessutom speakern att Jörgen Brink vunnit Vasaloppet – jag kände mig något distanserad. Sträckan i sig passerade relativt obemärkt. Jag började under denna del av loppet att bli ganska trött i kroppen, men tänkte dock att det inte skulle vara några problem. Jag hade ju utförskörningen efter Evertsberg att se fram emot. Strax innan Evertsberg råkade jag ut för min första (av två) vurpa. Jag var tvungen att lägga mig i en utförslöpa eftersom två åkare framför mig ramlade och jag hade inte fritt spår till höger. Jag, skidorna och stavarna klarade vurpan utan problem. När jag skulle resa mig upp högg det dock till med en lite kramkänning i magmusklerna. Något som gjorde mig lite orolig eftersom det kändes lite för tidigt med kramp.

Evertsberg-Oxberg (14 km, 8.6 km/h)

Kontrollen i Evertsberg började kännas som vilken annan kontroll som helst, med den skillnaden att jag här såg spår av SVT för första gången. Jonas (SVT Sport) stod och pratade in i en kamera, men inte med mig, vilket nog var tur. Jag drack lite och käkade några bullar. I min värld skulle det vara kanelbullar med mycket socker, men istället visade det sig vara torra vetebullar. En klar besvikelse. Sträckan efter Evertsberg var något som jag sett fram emot. Långa utförslöpor och lättåkta partier. Så blev det tyvärr inte. Spåren hade fram till Evertsberg varit i mycket gott skick, i princip räls hela vägen. Efter Evertsberg var det uselt. Många av nedförsbackarna var mer eller mindre upplogade isgator eftersom många åkare ”fegat” sig ner. Detta medförde att den lätta utförsåkningen som jag sett fram emot tyvärr blev något helt annat. Istället för att lugnt glida utför och staka mellan nedförsbackarna handlade det om att hela tiden parera slag, vobbla längst isgator och fokusera fullt ut på att inte ramla. Efter ett tag började även kramkänningarna i benen komma, vilket medförde att jag inte riktigt vågade huka mig ner i utförskörningen, utan istället var tvungen att mer eller mindre stå upp. Strax före Oxberg var jag tvungen att ta en paus, dels för att lätta på trycket och dels för att skaka loss mina lår som nu började protestera ordentligt.

Oxberg-Hökberg (9 km, 7.3 km/h)

Väl framme i Oxberg började allvarligt fundera på vad jag höll på med egentligen. Käkade några bullar och bestämde mig sedan att som en sista moralhöjande åtgärd valla om skidorna. Den här gången gjorde jag det själv istället med min medhavda Swix VR45 och avsågade vallakloss. Jag tror faktiskt att det blev lite bättre den här gången. Pratade med en äldre herre som var minst lika trött som mig och fick ytterligare lite kraft av det. I kontrollen stod dessutom Rickad Ohlsson från SVT som tillsammans med sin kameraman åkte Vasaloppet. 9 mil med en tv-kamera på axeln, det är imponerande.

Oxberg till Hökberg visade sig sedan vara den i särklass jobbigaste sträckan under hela loppet. Under tidigare delar av loppet hade jag hela tiden arbetat med att fokusera på nästa kontroll som mål. Under denna sträcka var jag tvungen att gå ner på kilometrar och ibland till och med kortare än så. Stora delar av sträckan körde jag med någon sorts kramp; vader, lår eller triceps. I perioder var jag tvungen att växla åkstil kontinuerligt. När jag var tvungen att stanna ytterligare en gång för att få lårkrampen att släppa kändes det som om hela Vasaloppet passade på att köra om mig. Det absoluta lågvattenmärket kom sedan när jag först blev omkörd av en blind norrman och sedan av en tanig kille med fjunmustasch utan stavar. Tankar på att bryta loppet flimrade ibland förbi i mitt trötta sinne, men de blev trots allt aldrig riktigt allvarliga.

Hökberg-Eldris (10 km, 8.7 km/h)

Väl framme i Hökberg började jag ändå inse att det trots allt fanns ett slut på eländet. Jag insåg dessutom hur otroligt hungrig jag började bli. Klockan var trots allt runt 16.30 och jag hade inte ätit ordentligt sedan frukosten kl 03:30. Kämpade i mig några torra vetebullar till som tyvärr varken gjorde från eller till.

Spåren var nu faktiskt betydligt bättre än efter Evertsberg och det blev under sträckan mer och mer behagligt att åka. Taktiken under del av loppet blev att hitta åkare att hänga på och det gick faktiskt ganska bra. Någonstans halvvägs till Eldris släppte dessutom all kram mirakulöst och plötsligt kändes det som om jag (bildligt talat) flög fram. Nu insåg jag faktiskt att jag nog trots allt skulle klara av detta. Mot slutet började det att skymma.

Eldris-Mora (9 km, 9.2 km/h)

Eldris var en liten kontroll som passerades snabbt. Jag drack två muggar sportdryck utan att knappt stanna. Nu ville jag mest bara få det hela överstökat.

Den sista milen kändes förhållandevis väldigt lättåkt. Det var flackt, bra spår, lättstakade partier och framför allt väldigt nära till mål. Jag blev förvånad över hur pass mycket människor som fortfarande var ute och tittade och hejade. När jag sedan i mörkret började skönja klockstapeln i Mora började en lycka sakta sprida sig i min kropp. Strax före upploppsrakan passerades en chipkontroll och jag förstod att nära och kära (via SMS) nu skulle få information om att jag faktiskt var på väg in mot mål. Jag stakade hela upploppet och kände mig som en vinnare när jag passerade under Gustav Vasas motto.

Mora-Stockholm (? km)

Väl i målfållan gick allt mycket snabbt. Jag har tidigare fått berättat för mig hur pass väl logistiken fungerar under ett Vasalopp, och det visade sig stämma mycket väl. Av med chip, lämna in skidorna, buss till skolan (hade helt ärligt lite svårt att resa mig upp efter det att jag satt mig ner på bussen), hämta ombyte och sedan in till den väntande duschen. Ombytet och duschen tog nog lite längre tid än normalt, mest pga kramkänningar vid av- och påklädning. Men det var en helt underbar dusch. Sedan mat (kycklingpytt) som smakade helt underbart. Språkade med en glad Göteborgare under middagen som mer eller mindre uppmanade mig till att fortsätta med Vätternrunden. Just då hade jag lite svårt att tänka mig det. Att sedan efter maten få gå på toaletten gjorde lyckan total. Jag hade försökt ordna det bestyret på tåget till Mora (för att slippa riskera att behöva göra det under loppet), men misslyckades. Jag misstänker att kolhydratupp-laddningen gjorde min mage lite trög.

Sedan buss tillbaka till målet, hämta diplom, hämta skidor och sedan traska till tågstationen. Väl framme på tåget hämta jag ut min förbeställda korv- och äggsmörgås, som även den gick ner utan större problem. En välförtjänt öl gled även ner i magen. Tåget avgick sedan vid 22.40 och det var inga större problem att somna (de stora problemen kom sedan när jag skulle ta mig ner från min överslaf i liggvagnen för att kliva av tåget, ett tag trodde jag att det var en fysisk omöjlighet att klättra ner). Vid 02:30 gled tåget in på Stockholms central och en halvtimme och en taxi senare låg jag utpumpad i min egen säng.

Slutligen

Några dagar efter målgången bestämde jag mig definitivt för att göra detta igen. Dels för att det varit en stor upplevelse och en sporre för träningen. Dels för att längdskidåkning är en fantastisk träningsform som jag verkligen gillar. Och dels för att jag självklart vill förbättra mig och min tid. Av den sistnämnda anledningen tror jag också att det blir öppet spår nästa gång. Mindre folk, mindre stress och mer spår. Förmodligen inte alls samma publikupplevelse, men det kan jag leva med. Ska dessutom försöka satsa på lite mer målinriktad försäsongsträning med rullskidor och sådant. Stakning is the shit!

I förlängningen är det väl klassikern som gäller. Räknar med att köra Vättern och springa Lidingö i år. Tyvärr blir det inget Vansbrosim i år eftersom jag ska på bröllop på västkusten dagen innan. Det blir lite svårt att hinna med. Och ska det då bli en riktig klassiker måste jag ju köra Vasaloppet även nästa år. Jag är faktiskt lite småsugen på Marcialonga (70 km klassiskt i Italien) också. Vi får väl se vad budgeten tillåter.

40-årskris? Inte alls – bara gamla drömmar från 25-årsåldern som förverkligas. Och det är ju en helt annan sak…

Även om tiden definitivt inte är något att skryta med är jag på det stora hela mycket nöjd med mig själv. Att det finns 12 423 människor som kan åka 90km Vasalopp snabbare än jag är inget som jag har några problem med. För mig var den största vinsten att sätta upp målet att åka Vasaloppet och sedan passera mållinjen i Mora i ett helt okej skick.