En [väldigt försenad] nyårskrönika av något slag...

Den här rebooten av bloggen som jag yrade om någon gång tycks det ha gått så där med. Men jag kämpar på. Om inte annat för att ha det som en egen (officiell) minnesbank. Har svårt att lämna det skrivna ordet till förmån för bild, ljud och rörlig media än så länge. Men så är jag ju typ en dinosaurie också.

2019 kan väl sammanfattas (ur ett triathlon och träningsperspektiv eftersom det är bloggens fokus) på olika sätt; kanske som det sämsta året ever (möjligtvis bortsett från 2017 med knäproblem, diskbråck och lite annat). Om man nu ska vara lite mer positiv kan man möjligtvis säga att det första halvan var bra och andra lite sämre. En sak kan jag i alla fall konstatera; jag blir bara sämre och sämre på att uppdatera bloggen. Men det var inte det som skulle avhandlas här.

Första halvan (den bra) av 2019
Efter försöket i Argentina var jag ganska trött. Både mentalt och fysiskt och med en ganska sargad hälsena dessutom. I december (2019) vilade jag i princip helt och hållet från löpningen (zwiftade en hel del dock) och gick in 2019 utan coach, utan plan och utan mat i magen (inledde året med 7 dagas te-fasta, hemskt!). Pga. lite lyckliga omständigheter fick jag och Anna komma iväg på en av våra mest paradisaktiga resor ever i början på januari - 1 veckas live-aboard på båt i Maldiverna. Magiskt på alla sätt och håll. Med på resan var även Jonas Colting och efter lite snack med honom bestämde jag mig för att testa lite coaching för ColtingBorssen vilket jag skrivit lite om här. Hann sedan med 5 veckors riktigt bra träning innan jag blev dödssjuk.

På något märkligt sätt överlevde jag dock och i början av april (med en period av väldigt bra träning bakom mig) åkte jag till Nice på en lång-weekend för att toppa lite cykelform och njuta av ostörd träning i några dagar. Ett par veckor senare var det dags att säsongspremiära i Cannes. Bra simning, sådär cykling och riktigt bra löpning. En dryg månad senare var det dags för tävlingspremiär i Sverige och Borås Triathlon. En alldeles för kall tävling där jag nog hade satt ett löp-PB om det inte hade varit för att magen havererade.

Alltså 2019 började ju inte alldeles pjåkigt.

Yoga och smidighet har aldrig riktigt varit min grej. Men på en vit sandstrand är det svårt att låta bli.

Sen var det det här med Svenska Triathloncupen. Eftersom det är EM i kortdistans i Malmö nästa år fungerade även svenska cupen som kval till detta. Sprint är ju inte direkt min distans men ett EM är alltid ett EM och säkert lite kul och spektakulärt att vara med på så jag anmälde mig helt sonika till deltävlingarna i Uppsala, Linköping och Malmö. Så de två kommande helgerna efter Borås ägnar jag åt Uppsala och Linköping. Utan att på något sätt vila eller toppa utan genom att se tävlingarna som träningspass istället. Cupen avslutades sen i början av augusti i Malmö och förutsättningarna inför den var väl mer eller mindre att jag behövde ta mig i mål för att komma top-10 i cuptotalen och sålunda få en kvalplats till EM. Jag gjorde en ganska stabil tävling och landade till slut på en 8:e plats i AG och på en 7:e plats totalt i cupen. Biljetten till EM klar. Återstår sedan att se om jag kommer att köra. Det ligger inte helt optimalt i tiden med tanke på andra planer.

Men nu har vi hoppat framåt i tiden lite. Efter Uppsala och Linköping (olympisk och sprint) var det ju faktiskt dags för årets första A-tävling; IM 70.3 Elsinore. Tanken var dels att köra en riktigt snabb halva och att kanske försöka ta en kvalplats till VM i Nice. Det första gick absolut vägen men tyvärr inte det andra. Och så här i efterhand kan jag nog säga att det var ganska bra eftersom Nice gick en vecka efter Icon/Italien och det hade inte funkat alls). Men jag gör väl i alla fall min bästa halvdistans hittills. Riktigt kul att det fortfarande går att köra snabbare och ändå känna att det finns utvecklingspotential. Självförtroendet var på topp.

Andra halvan (den dåliga) av 2019
Bortsett fra den den korta sejouren in i augusti och Malmö Triathlon kan jag tyvärr konstatera att andra halvan av 2019 nog inte bestod av något direkt positivt tränings- eller tävlingsminne. Och det började inte direkt bra. I början av juli åkte vi på semester; 2 veckor till Teneriffa där vi hyrt en lägenhet. Jag var full av förhoppningar och hade förhoppning om att få två lysande tränings- och semesterveckor. Simformen var bra, löpformen var lysande och nu återstod bara att slipa bergsformen med att beta av så pass många höjdmeter som möjligt. Men 2000m+ klättring precis utanför dörren skulle det ju finnas goda möjligheter till det.

IM 70.3 Elsinore - kanske en av mina bästa tävlingar någonsin.

Vi anlände till Teneriffa på tisdag kväll. Tanken var att jag skulle hinna med att springa ett intervallpass på tisdagen, men med anledning av resan, lite förseningar och strul med hyrbilen blev det aldrig tid för det. Istället bestämde jag mig för att ge mig ut på onsdag morgon för springa av mig resdammet. När jag ca 500 meter in på löpturen skulle svänga höger ner på en stig som gick längst vattnet blev det inte bättre än att jag totalt missbedömde höjden på en uppstickande sten och snavade på den i baksteget. Eftersom det sluttade lite lätt nedför hade jag ganska bra fart. Jag stupade som en fura... med höger sida av bröstkorgen rakt ner på en annan uppstickande sten. Skrapade upp höger armbåge och handflata rejält och rev upp t-shirten och fick rejäla skrapsår på högra sidan av bröstkorgen. Ridå...

Till en början är det väl en del adrenalin i kroppen så jag kämpade mig runt en kortare löprunda med en del smärta. När jag sedan kom upp till lägenheten och tvättade av mig (och möttes av en familj som suckade trött åt mig... dock kärleksfullt och med lite medlidande iaf) insåg jag att skrapsåren (som jag smärtsamt fick skrubba grus ur) nog skulle göra lite ont, men inte påverka allt för mycket. Vad värre var, var dock att ett eller två revben smärtade riktigt ordentligt. Anna kände och klämde och vi kom fram till att det nog minst var en spricka i revbenet där jag landat stenen. På eftermiddagen lyckades jag med en hel del smärta i kroppen att genomföra ett cykelpass enligt plan och dagen efter kunde jag i alla fall springa okej även om det gjorde ont. Simning (OW) var dock inte att tänka på alls. Dels gjorde den rörelsen alldeles för ont och dessutom skulle skrubbsåren inte må så bra av det. På fredagen cyklade jag lite längre, men sen var det kört. Natten mellan fredag och lördag började revbenet smärta rejält och jag sov knappt någonting alls eftersom varje ställning gjorde ont och minsta rörelse gjorde att jag vaknade. Jag hade haft några lite kraftigare värktabletter med mig men de räckte bara ett par dagar.

Den där vurpan som inte blev så bra.

På lördagen försökte jag springa men det gick inte alls... Det enda som gick okej var att cykla och jag sov fortfarande uselt. Efter ett besök till läkare och röntgen fick jag i alla fall reda på att det inte var brutet och så fick jag lite bättre värktabletter utskrivna så att jag i alla fall kunde sova lite bättre. Efter några dagars ytterligare vila från löpningen kunde jag komma igång lite lätt igen. Men på något sätt var det som om all form var bortblåst. Det långa cykelpasset på 17 mil och 5000 höjdmeter kunde jag genomföra men det var absolut inte med någon bra känsla. Så sammanfattningsvis var nog känslan att jag kom från Teneriffa i en sämre form än vad jag hade innan. Knappt 3 veckor efter vurpan kom jag ner i vatten och det kändes ju givetvis helt kasst. Revbenet fortsatt sedan att kännas i nästan 2 månader till.

Sen kändes det aldrig riktigt bra. Jag genomförde de flesta av mina pass enligt plan men utan att briljera. Jag fick aldrig någon boost i cyklingen och den form jag tidigare känt i löpningen gick inte att hitta tillbaka till. Sen kom Icon Extreme Triathlon och det gick ju som det gick. Efter Icon rörde jag inte på mig på en vecka. Och så blev jag sjuk i två omgångar. Först ganska nära inpå loppet och sen en sväng till med något influensaliknande efter det att jag varit igång och tränat några dagar. På min födelsedag drog jag sedan igång på riktigt med ny coach och allt. Och med sikte mot ytterligare en tävling för året; Ironman Malaysia. Just då verkade det vara ett bra beslut, så här i efterhand kanske inte.

Den där höjdpunkten i Italien som inte blev någon höjdpunkt

Planen med Björn var att arbeta med den formen som fanns; på 6 veckor hinner man inte göra några underverk. Överlag gick det väl hyfsat, men jag oroade mig för att en hel del pass faktiskt inte alls gick bra. Kortare intensiva pass gick för det mesta bra, men så fort det handlade om pass över 3 timmar blev jag ofta alldeles för trött alternativt att pulsen gick upp alldeles för mycket. Det här oroade mig en del, men jag valde på att lita på processen och hoppas att allt skulle ordna sig. En stor del av träningen gick dessutom på trainer eller löpband utan fläktar och med en extra tröja på mig; allt för att påbörja någon slags acklimatisering till den förväntade värmen i på Langkawi.

Men tyvärr gick ju inte IM Malaysia direkt till världshistorien heller. Inte som ett bra genomfört lopp i alla fall. Av hälsomässiga skäl blev det sen 3 veckor hel vila innan jag drog igång träningen igen. Den första tiden av träning var intressant och frustrerande. Min puls var skyhög, speciellt vid löpningen, och tempon och watt som tidigare varit självklarheter var nu betydligt jobbigare, långsammare och lägre. Blev helt ärligt väldigt förvånad över att jag tappade så pass mycket på så pass kort tid. Men det gick åt rätt håll och efter någon månad började jag väl bli mig själv igen. Över jul och nyår blev det "traditionsenligt" 100x100 på simningen (1:36 i snitt - klart nytt rekord) och årets sista långpass (hängde på i 34 km). Det otraditionella inslaget var väl att jag inte körde Raphas utmaning (50 mil mellan jul och nyår) och att det inte blev någon cykling på julafton. Och det nya året inleddes givetvis med 7 dagars fast efter nyårsdagens kebabpizza.

Och om man bortser från tävlingen var Malaysia/Langkawi väldigt bra.

Sammanfattningsvis
Toppar och dalar under året. Absolut inte ett av mina bättre eller mer minnesvärda år rent tränings- eller tävlingsmässigt. Simningen skulle jag säga är lite åt plussidan, i alla fall träningsmässigt där det har funkat bra. Löpmässigt har jag nog under tidig sommar varit i min allra bästa form någonsin. En form som jag nog tror att jag har stor potential att komma tillbaka till också. Det som oroar mig lite är cyklingen där jag nog tycker att jag faktiskt gått bakåt. Jag har tidigare tänkt på mig själv som någon som gillar berg och utmanande cykling, men efter debaclet i Italien vet jag faktiskt inte. Skulle nog behöva återfå lite självförtroende rörande min cykelform... eller gå ner 5 kg.

Men nu ligger 2020 framför mig och jag går som vanligt in i det nya året med stora förhoppningar och ett stort självförtroende. Mer om det senare.

Om att börja träna igen

Så ska jag då ”äntligen” få dra igång. Tre veckors helvila har varit intressant. Tycker nog inte att det blivit så pass mycket mer tid över på vardagarna. Mest tid som jag i så fall inte har gjort så mycket vettigt med. Hade jag nu haft någon annan ”hobby” än träningen hade jag kanske lagt timmarna där. Annars handlar ju min träning på vardagar mycket om att lägga den där den tar minst uppmärksamhet; typ lunchtid, tidiga morgnar eller sena kväller. Eller den där timmen innan Anna och Valencia kommer hem. Den har nu ägnats åt någon extra timme vid datorn eller framför tv:n. Bortslösad alltså. Sen har jag väl överlag sovit lite mer också. Någon extra timme per natt har det nog blivit och det har också gjort sitt till.

Den största skillnaden har givetvis varit helgerna. Jag har sovit ut och jag har hunnit med en hel del saker som jag kanske hade skjutit upp annars. Och det är givetvis positivt. Har ju hunnit med lite sociala grejer också som under ett träningsfokus förmodligen varit lite annorlunda (inget glas vin, tidigare hemgång, etc.). Men även här är känslan att det inte handlar om eoner av extra tid och en total förändring av mitt liv. Så jag kanske trots allt är ganska bra på det här med att pussla och få ihop vardagen med träningen utan att det påverkar allt. Så på den positiva sida; mer sömn, känt mig mer utvilad, lite mer tid över till annat och mer tid till vissa sociala aktiviteter.

Till och med städerskan önskade mig lycka till i Malaysia. Men vad hjälpte det...

På minussidan kommer dock det faktum att hela kroppen kryper och jag vill verkligen röra på mig. Plus att min Bechterew gör börjar göra sig påmind i form av morgonstel och generellt sämre rörlighet. Och det är ju intet sätt bra. Har dessutom märkt att jag jobbat mer, utan att för den delen känna det som om att jag får mycket mer gjort. Och mentalt är det ingen höjdare; jag behöver min fysiska aktivitet för att må bra. Så min slutsats är att fördelarna med att träna klart överväger fördelarna med att inte träna. Sen finns det ju givetvis grader av träning också, men eftersom jag är en allt eller inget-personlighet så får det ju bli som det blir. Jag känner mig i alla fall utvilad och räknar med att det inte ska vara några problem att dra igång igen. Har inte hunnit med besöket hos kardiologen ännu men ska göra det nästa vecka.

Har fått program av Björn för de kommande 4 veckorna nu. Vo2-max-fokus med 3 simpass (2 med TT och ett fart/tempo-pass), 3 cykelpass (2 Vo2-max och 1 distanspass) samt 4 löppass (två kortare, ett intervall och ett långpass) per vecka. Lätt progression och en dag helvila per vecka. Misstänker en rejäl träningsvärk efter första veckan löpning och speciellt eftersom jag ska börja med ett saftigt intervallpass. Men f-n vad nice det bli.

Angående hälsan och sånt

Redan under andra veckan i Malaysia kontaktade jag sjukvården hemma i Sverige och lyckades få till en läkartid redan ett par dagar efter det att vi skulle komma hem. Som vanligt är jag alltid orolig för bemötandet när man ska berätta att man mår lite dåligt eller har någon skada eftersom doktorn i samma stund som jag berättar att jag tränar mellan 10-20 timmar i veckan ofta bemöter med att ”oj, inte konstigt att du är sjuk eller skadad när du tränar sådana orimliga mängder”. Och vidare att ”det är bara att vila så kommer du känna dig bättre”. Speciellt kanske jag var lite orolig för det nu är jag sökte för en så pass generell åkomma som att jag känner mig extra trött och att kroppen inte svarar.

Till min stora glädje råkade jag dock inte alls ut för något sådant den här gången. Zaklina må inte ha sett ut som en idrottare själv, men hennes förståelse för att jag kände att något inte stod rätt till var fullständigt. Eftersom jag nu faktiskt tränade så pass mycket och hade gjort så under en lång tid var hon helt övertygad att jag kände min kropp och mina reaktioner bättre än de flesta. Så vi kollade EKG, tog ett batteri med prover och pratade framförallt om min tid direkt efter Italien då det mesta egentligen började. Som jag tidigare nämnt var jag ju sjuk i två omgångar efter det; några dagar utan och några dagar med feber.

Proverna var alldeles utmärkta och visade inte på några pågående infektioner eller några andra blod- eller hormonvärden som stack ut. Mitt EKG såg bra ut även om det fanns några ”spikar” som hon tyckte att man ev. kunde kolla upp hos kardiolog för att vara på den absolut säkra sidan. Det fick jag välja själv (och det tänker jag göra nu när jag ändå är igång). Det enda som stack ut lite var väl ett något högt blodtryck, men det kan lika gärna bero på en dålig dag. Tesen utgående från detta är då att min trötthet och att kroppen inte svarat med stor sannolikhet berott på en post-viral problematik. Dvs. att kroppen helt enkelt aldrig fått återhämta sig ordentligt efter virusinfektionen efter Italien. Och det var inte något direkt ovanligt enligt henne. Vi tenderar till att underskatta virusinfektioner och ibland kan det ta betydligt längre tid än vad man tror att låta kroppen återhämta sig. Och det är inte alltid så lätt att veta.

Fastän jag hade samma nummer på nummerlappen som på hotellrummet gick det inte vägen.

Jag bestämde mig i alla fall att vila, helvila, i ett par veckor till. Dvs. att för en gångs skull ta ett riktigt off-season-break. Jag har nu varit helt ledig i nästan 3 veckor och det formligen kryper i hela kroppen. Jag har nog inte varit ledig så pass länge på typ 10 år. Min värden i Training Peaks är typ all-time-low så redan nu. Men jag längtar efter att få dra igång. Och det finns ju redan en plan för nästa säsong:

• 15/3 - Barcelona Marathon
• 15-17/5 - Long Course Weekend Holland
• 21/6 - Ironman 70.3 Elsinore
• 26/7 - Ironman Lake Placid
• 9/8 - ETU EC Sprint (Malmö)
• 15/8 - Ironman Kalmar

Lake Placid kommer utan tvekan att vara huvudmålet. Sprint-EM och Kalmar lite mer ”roliga” saker som givetvis kommer att ryka om det nu är så att det går alldeles för bra i Lake Placid. Alldeles för bra i det här sammanhanget torde vara runt 10:15-10:20. Men känns som om jag sagt sånt tidigare så jag säger det inte igen...

En ny tävling och en ny coach

Efter Icon vilade jag faktiskt i nästan en vecka. Dels pga mental och fysisk trötthet, men även eftersom jag faktiskt åkte på en rejäl bondförkylning. Inget i halsen eller feber men väl rejält snuvig, ont i kroppen och trött. Inte så konstigt kanske med tanke på den ansträngning på kroppen som Icon var och att både Anna och Valencia faktiskt var sjuka också. Helgen efter Icon började jag träna lite lätt igen. I samma veva började jag också tänka på både Malaysia och att jag nog skulle plocka upp spåret med coach igen.

Det där med coach hade jag funderat på sen Kalmar då jag pratade en del med Björn Andersson. Sen jag bestämde mig för att ta paus från KJ ett tag har jag kört själv och med inspiration av lite program från ColtingBorssén också. Tiden med KJ gillade jag skarp och det var väldigt trevligt att arbeta med honom. Tror att vi klickade på både ett personligt och professionellt plan. Men vi nådde inte riktigt hela vägen fram. Och med ”vi” menar jag givetvis ”jag”. Eftersom det liksom är jag som måste prestera i slutändan och det lyckades jag aldrig riktigt med. Men efter två år med KJ var min tanke att testa på något annat med en lite annorlunda approach för att se om jag med det kan få det där lilla extra.

Den turkiska sydväst-kusten. Fantastisk OW-simning i 26-27-gradigt vatten när man hamnade på ställen där det inte var allt för mycket båttrafik. Kusten var inte speciellt tillgänglig dock. Svårt att hitta vägar överhuvudtaget och hittade man dem var de ofta väldigt kuperade.

Till en början körde jag själv (vilket jag gjort tidigare). I januari i år gjorde jag och Anna en magisk resa till Maldiverna där även Jonas Colting var med. Efter några kvällar med samtal med Jonas bestämde jag mig för att ta lite guidning av hans och Jojje Borsséns program. Eftersom min a-tävling låg i ungefär samma tidsperiod som Kalmar funkade det väl ganska bra. Det fanns en del saker med deras approach som jag gillade. Dels fokusen på löpning under årets kalla och mörka delar som nog gav mig en alldeles lysande löpform (som tyvärr inträffade några månader för tidigt) och dels konceptet med hårda veckor med tempo-dagar och distansdagar vilket kändes som om det gav mycket bang-for-the-bucks. Även om de inte var helt lättplanerade när de inföll under lite tuffare arbetsveckor. Det som jag inte gillade var att jag tycker att det var ganska dyrt för ett schema som man i slutändan måste planera själv (lägga ut under veckan). Misstänker att en stor del av kostnaden även åtgår till att upprätthålla ett community, tillhandahålla instruktionsfilmer, podd m.m. Delar som säkert är viktigt för vissa men som inte är ett dugg intressanta för mig. Den andra delen som gör att jag känner att det inte kommer att funka är att programmet och periodiseringen är ganska hårt styrda mot antingen Jönköping eller Kalmar som a-race. Och ni vet ju att mitt tävlingsschema i vanliga fall inte riktigt är så enkelt.

Så i slutändan föll valet helt enkelt på Björn. Gillar hans no-nonsens approach, han är kopplad till Terrible Tuesdays och han verkar alltid nå riktigt bra resultat. Vill man träna hårt så verkar man få göra det och med tanke på mitt relativt späckade tävlingsschema och struliga arbetstider känns det alltid skönt med någon som styr träningen på veckobasis för mig. Sen får vi väl se om det hjälper.

~~~***~~~

Jag har ju nämnt tidigare att Anna haft en del hälsobekymmer som spökat en ganska lång tid nu. En av anledningarna till att vi inte hade bestämt oss angående Malaysia tidigare var lite osäkerheter med anledning av detta. Efter det att Anna dock fått ett semi-positivt besked efter de senaste undersökningarna bestämde vi dock oss för att slå till med IM Malaysia på Langkawi och en veckas höstlovssemester efteråt. Och ungefär samtidigt som vi gjorde det blev jag rejält sjuk igen. Den här gången med samma förkylning igen fast med feber. Efter 3 dagar med helt uppehåll från träningen fick jag mitt första program från Björn och drog igång så sakteliga igen.

Löpning i Kemer - turistgehttot som gud glömde och som ryssarna
aldrig kommer att komma ihåg (eftersom de var fulla hela tiden)

Sen hann jag med en veckas full träning (drygt 17 timmar och strax över 1000 TSS) innan det var dags att bryta rutinen igen. Denna gång med en sån här riktigt stökig arbetsvecka med två enhetsdagar på mindre ställe i Sverige följt av 4 dagar på konferens på en båt i Turkiet. Svårt att få till cykling alltså. Löpning och OW-simning gick dock att få till. Fick också till ett trainerpass mellan 00:00-01:30 torsdagsnatten innan det var dags att åka till Arlanda kl 05:10 för flyget till Turkiet. Det gäller onekligen att vara dedicerad ibland. I Turkiet blev det OW i typ 26-27-gradigt och löjligt turkost vatten. Enda kruxet var väl att det var ganska mycket båttrafik där vi låg stilla att det ibland kändes lite olustigt. Löpningen var inte heller helt trivial att få till då den Turkiska sydvästkusten kännetecknas av berg och otillgängliga områden. Vidare så var bäddarna i båten riktigt usla vilket medförde att mina Gluteus Maximus var helt döda. Så fort det gick lite lätt nedför kändes varje steg som en kniv i skinkan. Så givetvis gick mitt nyckelpass för löpningen åt skogen (2:15 med 3x15min@z4). Men trots allt det fick jag ihop drygt 10 timmars träning vilket känns som ett litet under med tanke på hur veckan såg ut i övrigt. Och nu har jag precis kommit igång med mina 2 sista tuffa veckor innan Malaysia.

Och på tal om Malaysia. Just nu känns det som kanske ett lite överilat beslut även om jag/vi tänkt på det bra länge även innan Icon. Känslan just nu är att jag kommer att starta Malaysia i min sämsta form någonsin inför en full IM. Och det tror jag inte att två veckors hård träning kommer att råda bot på. Simningen är väl ok, men inte alls som den kändes under tidig sommar. Cyklingen har känts lite seg hela året och det är inte mycket bättre nu. Löpningen peakade totalt i samband med Helsingör och efter det känns det som om det bara gått utför. Speciellt mycket tapp i samband med att jag skadade mig på Teneriffa och tog ett ofrivilligt löpuppehåll på en vecka. Känns inte som om jag kommit tillbaka ordentligt efter det.

Swimskin och ca 30 grader i vattnet

Så med det perspektivet måste jag väl tyvärr säga att förväntningarna inte är speciellt höga. Med tanke på tider och hur banan ser ut borde jag kunna kvala vilken dag i veckan som helst. Om det nu inte vore för det här med värmen och luftfuktigheten. Den skojar man liksom inte bort. Gör lite nu som jag gjorde inför förra gången jag körde i varmt klimat (Thailand 70.3); ingen träning utomhus i kylan, löpband och trainer utan fläktar, etc. Tyckte att det funkade ganska bra då i alla fall. Mycket av nyckeln ligger som vanligt i att springa vettigt. Det är först där som värmen verkligen kommer att känns och där som folk kommer att tappa mycket tid. Det jag behöver lära mig är att inte gå ut på samma sätt på en löpning i 30 grader som jag gör på en löpning i 15 grader. Det ska gå 30 sekunder långsammare per km redan från början. Den 19:e oktober drar jag iväg.

UPDATE: Efter helgens misslyckade försök till distanspass känns kroppen som skit. Måste nästan vara någon bugg i systemet för så här dåligt ska det inte känns ens om jag är nedtränad. Vilket jag inte heller borde vara...

Inför Icon Extreme Triathlon

Snart är det dags för det som jag betecknat som årets A-race: ICON Extreme Triathlon. I brist på ”tur” med Norseman valde jag att anmäla mig till lotteriet för Icon istället. Vet inte om jag hade tur eller om det var väldigt få anmälda till lotteriet, men jag fick en plats i alla fall.

Målgång

Loppet
Tävlingen utgår från Livigno i norra Italien på gränsen mot Schweiz. Det är en skidort på 1800m höjd som också gör sitt bästa för att skapa en välkomnande miljö på sommaren (MTB, vandring, etc.). Bortsett från alla höjdskillnader och väder är givetvis höjden en faktor för tävlingen också. Jag har ju tränat på hög höjd i Boulder förut och konstaterat att det onekligen händer en del med kroppen. Teorin bakom tävling på hög höjd är ju att man antingen ska vara på plats i minst 2 veckor innan eller anlända så nära inpå tävlingen som möjligt. Min känsla från Boulder var att de första dagarna kändes ganska ”normala” och att det därefter kändes som skit med hög puls och låga watt.

Den andra speciella delen med loppet är att det är självsupporterande. Du måste alltså ha med egen support under loppet; i mitt fall fru och dotter. Deras uppgift är att ta hand om mig i T1, T2 och T3, ta hand om utrustningen, förse mig med energi och vätska under cyklingen och följa mig upp på berget under de sista 12 km (och 1000 höjdmeter) av loppet. Tveksamt om min dotter hänger på det sistnämnda; hon kommer nog att ta linbanan upp istället.

Jag har hittat 2 andra svenskar i startlistan; dels en Jonas Eriksson som jag inte vet vem det är och såklart Peter Oom som typ alltid placerar sig i toppen när det handlar om extrem-triathlon.

Swim
Simningen är nog en ganska ordinär 3860m lång simning. Med den skillnaden att det nog är ganska mörkt när man startar. Boj med glowstick är obligatoriskt. Temperatur på mellan 14 och 18 grader är utlovad. 14 grader är kallt och 18 grader är alldeles utmärkt. Banan är av typen simma 1800 meter rakt ut, sväng 90 grader och simma några 100 meter för att sen svänga 90 grader till och simma tillbaka till stranden. Start från stranden vad jag förstått. Neoprenmössa, -vantar och -strumpor är tillåtna.

Lago del Gallo

Bike
Om nu simningen är ordinär så är det nog inte mycket som är ordinärt rörande cyklingen. Banan går både i Italien och i Schweiz, är ca 198 km, innehåller nästan 5000 höjdmeter och passerar Stelviopasset (Europas näst högsta asfalterade pass på 2757m). Och givetvis ett gäng andra pass. Till saken hör att även om det är sensommar och augusti så är det på hög höjd och saker kan hända med vädret. Snabbt. Tänk bara på vad som hände i Tour de France i somras. Det betyder alltså att sträckningen snabbt kan läggas om beroende på att det t.ex. snöar i Stelviopasset. Vad jag tidigare lopp att döma så har det faktiskt hänt. Förra året verkade det dessutom vara rejält regnigt och kallt. Så det gäller nog att vara beredd på det mesta.

Vid 125 km börjar det på riktigt...

Run
Sen är det bara en lätt löpning på 42 km kvar. Växlingen sker strax innan man kommer tillbaka till Livigno. Supporten tar hand om cykel och all utrustning i T2. Första delen är en dryg mil löpning lätt nedför på lätt trail ner till Livigno. Därefter springer man på cykelbana lätt uppför genom och ut från Livigno för att sen vända och komma tillbaka till byn. Mitt i byn finns sedan en tredje växling (vid 29.5 km) där man tar på sig en ryggsäck med extra utrustning (sånt man behöver för överleva på berget) samt där supportlöpare ansluter för att vara med under de sista 12 kilometerna. Sen börjar det roliga på riktigt. Först ett par km löpning genom byn innan man tar sig an den första slalombacksklättringen på någon km. Sen ett par km löpning på trail innan det är dags att slutligt besegra berget. Sista 7 km är uppför slalombacken på ringlande grusväg upp till nästan 3000m höjd. Målgång vid stationen för linbanan Carosello 3000. Lyckligtvis ingår en biljett för nedfärd med linbanan i anmälningsavgiften.

En liten lätt tur i bergen

Förberedelser
På det stora hela har jag kört ”vanlig” IM-träning. Periodisering och block enligt konstens alla regler. Har emellanåt haft ett ganska stort löpfokus och jag tycker nog att jag i perioder under året varit i en lysande löpform. Den anpassningen jag gjort är väl dels att jag under cykelperioden på Teneriffa passade på att cykla väldigt många höjdmeter, bland annat ett pass med nästan 5000 höjdmeter och 2 sammanhängande klättringar på ca 2000 resp. 1500 m. Det var skitjobbigt och hur jag ska kunna springa vettigt efter det känns som en gåta. Men det löser sig nog. Sen har jag kört ett pass med 90 minuter ganska hård löpning följt av 5 vändor upp för Hammarbacken. Körde med tänkt utrustning; först vätskeryggan under 90 minuter och därefter med påhängspåsen med den obligatoriska utrustningen och stavar. Lärde mig då bland annat att det inte lönar sig att försöka springa uppför (vilket vilken ultralöpare som helst förmodligen hade kunna säga till mig), att en jämn och lugn takt funkar bäst och att jag förmodligen ska satsa på att byta skor i T3.

Utrustning är ju också en stor del av det hela. Jag kommer att köra på landsvägshojen (Wilier Cento1) med tempopinnar. Har valt lätta klättringshjul (Shimano RS81 C24) med bromsytor av aluminium för bästa bromsverkan. Kommer att köra med två flaskor på cykeln och har bytt till ett kompakt vevparti (50-34). Kassett på 11-28. Misstänker att 34-28 kommer att vara en flitigt använd växel. Utöver det har jag varit tvungen att investera i en vind- och vattentät jacka (väldigt tydligt definierat i reglerna vilka typer av jackor och membran som är tillåtna) samt en vätskerygga. Den sistnämnda (från Inov8) är jag väldigt nöjd med då det förutom möjlighet att få med sig upp till 2l vatten, en massa gel, telefon och annat smått, även finns en avtagbar ryggficka. Precis lagom stor för att rymma min obligatoriska utrustning så att jag kan sätta på den i T3.

Sen, ingenjörstyp som jag är, har jag givetvis skrivit ihop min egen race manual och plan med kartor, checklistor och allt som kan tänkas behövas. Anna skakade bara på huvudet när jag satte den i händerna på henne. Är dock helt övertygad om att min support kommer att sköta det hela alldeles utmärk. De har varit med på så pass många tävlingar att de vet vad det handlar om. Mitt enda orosmoment är väl det här med navigeringen och att följa kartor vilket kanske inte är min frus allra starkaste sida. Men det borde nog ordna sig.

Planen
I vissa lägen intalar jag mig själv att jag för första gången på länge ska göra en tävling där det bara gäller att ta sig i mål. Där utmaningen liksom ligger i att klara av det hela. Sen tänker jag ibland att det kanske vore jättekul att komma högt upp i resultatlistan. Utan att för den delen ha någon som helst uppfattning om det är möjligt eller inte. Tittar man på tiderna från föregående tävlingar ser det ut som om att det finns en som vinner med stor marginal och att det efter det är lite mer jämt. Eftersom loppet i år fått status som en del av Xtri-serien (Norseman-arrangörernas försök att skapa en serie/märke likvärdigt med Ironman eller Xterra) med kvalplatser till Xtri World Championship (som körs under Norseman) kan man ju tänka sig att loppet nu lockar lite mer potenta atleter. Men å andra sidan kanske det alltid lockat potenta atleter och det bara är jag som inte fattat hur jobbigt det är och hur pass lång tid det faktiskt kommer att ta. Resultatsidan innehåller inte några splittar så det är lite svårt att få någon egentlig uppfattning om t.ex. hur pass jobbig och tidskrävande löpningen är.

Swim
Det finns ingen som helst anledning att stressa i det här läget. Jag kommer att starta lugnt och vänja mig vid vattnet och fokusera på att få igång kroppen. Om det är kallt kommer jag att se till att klä på mig så pass mycket som möjligt. Jag har tävlat i kallt vatten förut (exempelvis 1000 Lakes) och har stor respekt för nedkylningen. Om allting går som det ska borde jag väl kunna köra simningen på ca 1:10.

Bike
Som jag nämnde tidigare har jag ju testat på det här med hur pass jobbigt det är att cykla 5000 höjdmeter. Skitjobbigt kort sagt. Nyckeln till det hela ligger väl givetvis i att hålla det jämnt, ta allt i egen takt och absolut inte gå ut för hårt. Jag skulle till och med tro att det är mer eller mindre omöjligt att gå ut för lugnt. Efter 125 km väntar Stelvio med 26 km och nästan 2000 höjdmeter, för att sen avsluta med att klättra tillbaka till Livigno med 18 km och 1200 höjdmeter. En brutal sista 3:e-del alltså. Jag har gjort lite simuleringar på BBS och kommit fram till att det kan vara rimligt att ligga på runt 180W i snitt och 200W NP. Det skulle ge mig en tid runt 8:20 och så lite stopp på det så blir det 8:30. BBS är då väldigt strikt i klättringarna; 210W kontinuerligt uppför Stelvio t.ex. Och det är väl just där någonstans där som nyckeln ligger – cykla jämt och mal på. Så 8:30 på cyklingen alltså.

Run
Om det finns några ben kvar efter cyklingen så kommer den inledande löpningen säkert att inbjuda till att springa alldeles för fort. Lätt trail och lätt utför brukar liksom ha den effekten. Även här tror jag att nyckeln är jämnhet. Det behöver inte gå snabbare än 5-minuterstempo. Under första milen är det ca 200 m nedför så vi säger att den går lätta och kontrollerat på 50 minuter. Andra milen tar igen de 200 m uppför, men jämn och fin stigning, så det tar 60 minuter. Tredje milen inleds med 6k lätt nedför och sen en lite brantare backe över 2 km för att avsluta med en brant nedförsbacke till T3 – 55 minuter.

Från T3 kommer jag sen ha sällskap de sista 12 km av banan och jag misstänker att det inte blir speciellt mycket löpning där. Först handlar det om 3 km som lätt nedför genom Livingo. Därefter en brant backe på en dryg km som nog är jämförbar med 2xHammarbybacken. Sen ca 2 km trail som kan vara löpbar om benen hänger med. Och till sist ca 6 km uppför (800 höjdmeter) till mållinjen. Under dessa km kommer jag med stor sannolikhet inte att ta ett enda löpsteg, utan där blir målet att hålla ett jämt och stadigt tempo med vandringsstavar. Trötthet, höjd och lutning kommer att göra sitt till; anstränger jag mig det minsta för mycket kommer mjölksyran och den höga pulsen att vara där. Om jag håller tider enligt ovan och tänker mig att mitt ”klättringstempo” är 10 min/km (promenadtakt) skulle löpningen kunna gå på 4:20.

Så lägger vi på lite växlingar, energistopp och annat på det landar tiden på ca 14:30. Det är en jäkligt lång dag. Sen kommer givetvis väder och höjd att påverka och om jag jämför med andra upplagor av loppet verkar 14:30 vara en väldigt bra tid så den stämmer nog inte alls. Oavsett vad kommer det att bli en lång lång dag. En väldigt viktig sak är nog att det riktigt lugnt. Och inte få kramp.

Det här kommer att bli riktigt kul!

Update från verkligheten

Säsongens första block av tävlingar är avklarade. Borås, Uppsala, Linköping och Elsinore. Ömsom vin och ömsom vatten... ingen superprestation men absolut inga bottennapp heller. Och Elsinore måste nog räknas som en ganska vass tävling. Är dock lika fascinerad över att det som snart 46-åring faktiskt går att bli bättre och slå PB:n. Men det är väl det som jag älskar med triathlon, speciellt på längre distanser. Rapporten från Borås är klar och kommer upp under kvällen. Uppsala och Linköping inom kort. Rapportskrivandet är väl den svåraste delen av mitt tävlande just nu.

Nu är det nog färdigtävlat på ett tag. Nästa planerade tävling är inte förrän avslutningen av Svenska Triathloncupen i Malmö den 4:e augusti. Syftet med den är mest att få till en totalplacering i cupen och ta en kvalplats till Sprint-EM som går i Malmö nästa år. Borde inte vara några större problem eftersom Sverige som värdnation har 25 platser per AG till mästerskapet. Inte för att jag har så mycket där att göra rent placeringsmässigt, men det är ju alltid kul att vara med på lite större evenemang.

Annars går jag nu in i ett ganska tungt block rent träningsmässigt. Många timmar blir det, speciellt i sadeln, under den närmsta månaden. Icon Extreme Triathlon är givetvis målet. Vi kommer att semestra på Teneriffa och planen är väl att samla så många höjdmeter som möjligt under den tiden (läs Teide). Och kanske sola och bada lite emellan varven.

Åter till Nice

Ända sen vi åkte hit första gången 2013 har Nice och franska Rivieran haft en speciell plats i mitt och min familjs hjärtan. Det är väl en kombination av klimat, hav, omgivningar, träningsmöjligheter (specifikt cykling), mat och allt möjligt. Kanske inte i första hand fransmännen (och nu generaliserar jag ju givetvis enormt mycket), men man får ta det onda med det goda. Jag har i alla fall varit där 5 gånger sen dess och nu en 6:e gång. Som vanligt hittade jag riktigt billiga flygbiljetter på en kampanj och bokade ett billigt hotell precis vid flygplatsen. Förra gången jag gjorde det gick det ju sådär, men skam den som ger sig. Måste dock medge att jag blev lite nedslagen av väderleksrapporten några dagar innan jag skulle åka, den var mer eller mindre identiskt med den som jag ojade mig över inför den där ödesdigra helgen för 2 år sedan. Men det blev bättre; mycket bättre.

Jag anlände till Nice på torsdag förmiddag. Hotellet ligger så pass nära flygplatsen att det inte tar mer än 10 minuter att gå (även med en cykelväska). Som tur var fanns det ett rum ledigt redan vid 10:30 och jag kunde checka in och börja montera cykeln. Betade av några telefonmöten och gav mig sedan ut på en premiärtur. Hade inte något planerat pass utan var mest ute efter att säkerställa att allt satt rätt ihop. Vädret var blåsigt men soligt och jag var snäppet för varmt klädd. Började rundan med knävärmare, armvärmare och väst i motvinden till Cannes och avslutade sen helt utan dessa tre. Benen kändes okej, även om det varken blir något bra snitt eller bra watt när det är en massa trafik som ska hanteras. Jobbade lite mer och gav mig sedan ut på veckans intervallpass (löpning); 3x10min i zon 4 med 2 minuter joggvila mellan. Lite osäker på hur det skulle se ut rent fartmässigt eftersom jag kört det här passet många gånger på löpbandet men det är lite svårt att relatera den farten till verkligheten. Lyckades dock lägga intervallerna på 4:01 min/km i medvinden och 4:09 min/km i medvinden (de 2 sista) utan att ta ut mig för mycket. Klart nöjd med det. Avslutade sedan dagen med öl och pizza i Gamla Stan (tog mig dit med hyrcykel - Velo Bleu - som funkade alldeles utmärkt när man väl kommer runt den där spärren över att all information är på franska).

Visdomsord från Jan Frodeno i flygplansmagasinet.

Så där larvigt blått

Ett vattenfall mitt ute i ingenstans. En sån där sak som jag missade för 2 år sedan.

På fredagen var det sedan dags att ta tjuren vid hornen och slutföra den där rundan som slutade ganska snöpligt för 2 år sedan. Jag var ju trots allt ganska övertygad om att det skulle vara en riktigt bra runda. Vädret var nu betydligt bättre än vad de initialt prognoserna sagt; himlen var klarblå, det var lite blåsigt och temperatur runt 12-13 grader. Dock värmde solen riktigt fint i lä. Så länge som det inte var ett moln på himlen skulle det ju i alla fall inte komma någon snö. Den första delen av rundan; upp till Col de L'Ecre var fantastisk. Eftersom vädret nu var bättre noterade jag naturen på ett helt annat sätt. När jag var på väg upp för den sista biten av klättringen förra gången var sikten begränsad till några 100 meter pga dimman. Nu kunde jag se hela vägen ner till kusten och havet.

Sen blev det också väldigt intressant. Jag kommer ihåg motvinden som slog emot mig efter Col de L'Ecre, jag kommer ihåg var jag noterade de första snöflingorna och jag kommer ihåg hur jag resonerade längst vägen. Det som slog mig den här gången är ändå hur pass snabbt förhållandena gick från uthärdliga till omöjliga. Det var liksom bara typ 20 minuter mellan "det här är hanterbart" till "okej, jag måste härifrån och in i värmen". Jag kommer också ihåg känslan i den sista backen (som jag var tvungen att bromsa mig nedför eftersom jag skakade okontrollerbart) och hur enormt lång den kändes; fast den nog i själva verket bara var typ 2 km lång. Slutligen noterade jag också att om jag hade cyklat en km till (från stället där Marie plockade upp mig) så hade jag kommit till viltreservatet där hon jobbade och där hade jag absolut kunna komma in i värmen på den Bed&Breakfast som fanns där.

Regnlöpning

Det tar liksom aldrig slut på vyer. Och man tröttar aldrig!

Snö! Men den gjorde mig inte särskilt orolig.

Resten av rutten var fantastiskt fin. Utförskörningen och utsikten ner mot Greoliers är nog bland det vackraste jag sett. Sen kom jag in på lite vägar som jag tror att jag cyklade 2013, för att sluten komma upp till Col de Vence från baksidan och sen ta mig "hem" via Vence, St-Jeannet och St-Laurent-du-Var. 121 km och 2300 höjdmeter senare var jag tillbaka på hotellet. Riktigt nöjd med det.

På lördagen skulle det bli lite sämre väder och passande nog hade jag inte någon cykling planerad. Istället var det simning och löpning på schemat. Jag hade inte med mig någon våtdräkt utan hade istället kollat upp en pool som låg i närheten av hotellet. Lite risky eftersom man inte har en aning om hur det fungerar i publika pooler i andra länder (eller andra städer i Sverige för den delen). Jean Medicin visade sig vara helt okej. Det enda som var lite märkligt var att det var förbjudet att vara naken i duschen. Startade passet i en bana med långsamma, men åtminstone crawlande simmare. Sen blev jag helt plötsligt bortvisad från den av någon som bara pratade franska. Blev då visad till en bana men en långsamt crawlande gubbe och en tant som sparkade med fenor på rygg (och det gick väldigt långsamt). Fick i alla fall ihop mina 3800m med 2x(1000+500) som huvudserie även om det blev lite hackigt.

Sen dags för veckans långa löppass. Det hade nu börjat regna ordentligt och jag var egentligen inte ett dugg motiverad. Men eftersom kontinuitet och ihärdighet är min grej kom jag i alla fall ut. Planen var 135 minuter i zon 2; alltså ett typiskt IM-pass. Första 5 km kändes sega och omotiverade men sen släppte det. Tempot ökade och jag fick ett bra flyt i löpningen. Sprang först bort till hamnen och vände och sen tillbaka och mot Cagnes-sur-Mer innan jag vände igen. 28 km med 4:41 min/km i snitt och en klart negativ split blev det slut. 136 i snittpuls och kanske ett av mina bättre långpass på länge.

Jag undrar faktiskt helt ärligt om den här karpen kan vara speciellt nöjd med livet...

Vi avslutar väl med ytterligare en vy. Denna gång från Peille ner mot Nice.

På söndagen var det sen dags för cykling igen. Ca 4 timmar följt av 30 minuters löpning var planen som i slutändan blev 4:30 cykling och drygt 20 minuter löpning. Mest för att jag skulle hinna med och se slutet på Flandern Runt (något som sprack ändå eftersom Eurosport via Telia Play gav upp och eftersom sändningen på fransk tv var så omöjlig att följa att jag somnade). Jag cyklade i alla fall längst kusten ner till Fréjus - fantastiskt vacker och rolig väg efter Cannes - och sen inåt landet tillbaka till Cannes och hem. Problemet med rundan är väl egentligen transporten till och från Cannes som innehåller alldeles för mycket trafik och långsamma avsnitt (genom städer) för att det ska kännas helt bra ut träningssynpunkt. Som mysrunda absolut, men det blir ganska frustrerande att vara fast bakom en långsam karavan av bilar när man liksom vill köra på. Det är väl egentligen det enda dåliga med att cykla här i Nice; om man vill cykla platt är man förpassad till kustvägarna och där är det mycket långsam trafik och hinder. Så fort man rör sig inåt landet är det dock mycket bättre, men också betydligt mer kuperat.

Avslutade sedan veckan med drygt 20 minuters löpning i HIM-fart. Som vanligt segt och konstigt initialt, men sen släppte det. Har ju inte kört speciellt många brickpass senaste tiden. Summerade ihop veckan på knappt 20 timmars träning och 1271 TSS (Training Stress Score). Kollade tillbaka i Training Peaks och konstaterade att det är den siffermässigt tuffaste veckan jag gjort på över ett år. Min fitness är nog också den högsta på ett år så det ska bli intressant och se om jag kan nyttja det här på något vettigt sätt om 2 veckor. För om två veckor är jag ju tillbaka i Frankrike för att begå säsongspremiär i Cannes. Mer om det senare.

På måndagen passade jag för övrigt på att cykla knappt 3 timmar innan det var dags att åkta hem till Sverige; 0-gradigt och lite lätt snöfall...

Tack Nice för en grym weekend!

Return of the living dead

I söndags (för en vecka sedan alltså) började jag känna mig klart bättre och valde att sätta mig på trainern i en knapp timme för att se vad som skulle hända. Pulsen var lugn och fin, ingen hosta och bra känsla i kroppen så på måndagen tyckte jag nog att det var dags att dra igång igen. Inga halvmesyrer här heller så det blev ett 3x10 i zon 4 på löpbandet. Klart över förväntan och inga större bakslag vare sig det gällde puls och ork.

När jag hade influensan förra gången kommer jag så väl ihåg att det kändes som att börja om från början när jag väl började träna igen och det här gången var det inte alls samma känsla faktiskt. Resterande del av veckan har gått helt enligt plan och det enda som jag möjligtvis kände av lite var väl att onsdagens simning med Micke Rosén och TT var lite seg. Men... speciellt snabb i vattnet kommer jag förvisso aldrig att bli heller. Har liksom givit upp den biten. Det spelar ingen roll hur mycket jag tränar eller eller lägger ner effort på det hela, jag blir aldrig märkbart snabbare. Bara lite mindre långsam emellanåt.

Innan flunsan tyckte jag att träningen flöt på väldigt bra. Fokus har legat på löpning, både i form av att få löpstyrka och ganska mycket distans. Brottades ett litet tag med något som jag misstänkte var på väg att bli ett löparknä men det verkar ha ordnat till sig nu. Det här veckan var jag dragit igång även med distans på cyklingen med bland annat 2 st 3:30-pass nu i helgen. Tyvärr har jag inte fått till det med utomhuscyklingen ännu så det har blivit till att harva trainer. Men Zwift och Netflix löser det mesta. Annars måste jag väl ändå tycka att en vecka med 8 timmar cykel, 5 timmar löpning och 2 timmar simning så här direkt efter en veckas sjukfrånvaro känns helt okej. Så även nu känns det som om att det flyter på helt enligt (någon sorts) plan.

Inga direkta överraskningar framöver; mer och mer distans på cykel kommer att tillkomma. Om 3½ vecka drar jag till Nice för en lång weekend med massor av cykling (vad skulle kunna gå fel?) och om 6 veckor är det dags för årets första tävling - Cannes International Triathlon (skulle ha varit Nattvasan men det blev DNS pga. skadad partner och senare även en influensa).

Never gonna give you up...

Och han funderade och funderade och funderade. Och så kom han på det!

Innan jag åkte i väg på mitt stora äventyr sa jag lite skämtsamt några gånger "om det går åt skogen har jag Argentina som back-up-plan". Det var mest när jag pratade med Camilla eftersom jag visste att hon funderade på att åka dit. Dagen efter det att vi kom hem från USA hade jag lite kontakt med Adam via FB och fick då klart för mig att han och Camilla faktiskt var anmälda till Argentina. Och att Marre och Peter J förmodligen skulle dit också. Jag funderade i några timmar och sen började jag söka boende och resa. På kvällen pratade jag med familjen och fick klartecken. Sen skickade jag iväg en fråga till coach KJ och undrade om han trodde att jag skulle kunna behålla formen i knappt 2 månader. "Älskar din inställning. Jag tror det går", svarade KJ och sen var det bara att köra.

Sen kommunicerade jag lite med Peter också:

Sen visade det sig att Åsa Lundström kommer med också, så nu blir vi faktiskt 6 st från TT, Åsa, Jesper Svensson och 2 svenskar till vad jag kan se i startlistan. Jag, Peter, Adam, Camilla och hennes man Thomas reser ner tillsammans.

Varför då IM Mar del Plata/Argentina, frågar sig vän av ordning. Tja, tävlingen har bara gått ett år, det är inte många startande och i år har den dessutom fått status som Sydamerikanska mästerskap vilket betyder att den har 75 kvalplatser till Kona. Det ser på pappret ut som en relativt snabb bana och av förra årets resultat att döma borde en tid under 10 timmar räcka till en top-10-placering och sålunda en god chans till kvalplats. Ungefär samma förutsättningar som i Chattanooga alltså. Det är återigen bara den här krampen som skall besegras alltså. Sub-10 har jag absolut i mig. Till nackdelarna ska väl sägas att resan hör - 2h timmar till Amsterdam, nästan 14 timmar till Buenos Aires följt av 5 timmar buss till Mar del Plata. Kan tänka mig att den resan avskräcker många. Prismässigt blir det nog inte mycket dyrare än att köra en tävling i Europa eftersom boendet och maten är så pass billig i Argentina. Men, vi får väl se i efterhand om det här är en bra idé eller inte.

Ser ju bra ut!

Träningen då? Efter Chattanooga vilade jag faktiskt i hela 5 dagar. Det var nog det längsta frivilliga uppehållet jag haft på många år. Efter diskbråcket förra året gick det faktiskt 8 dagar utan träning och i Singapore höll jag upp i 4 dagar pga. problem med knät som senare opererades (men då började jag med rehab redan dagen efter, cyklade efter 3 dagar och sprang lite efter 6 dagar). När jag sedan bläddrar bakåt i Training Peaks (till början på 2015) hittar jag bara ett uppehåll i tre dagar pga feber. Men inga frivilla uppehåll längre än en enstaka vilodag alltså. Kontinuitet is the shit sägs det ju...

Men det var ju inte det jag skulle skriva om. Träningen har flutit på bra. Vi har kört några veckor med riktiga löpblock med många mil och en del riktigt bra löppass. Sen 2 veckor med cykelfokus. Tycker att kroppen svarat på ett bra sätt och även om jag kanske inte direkt känner att jag blivit bättre så har jag definitivt inte blivit mycket sämre i alla fall. Sen är det ganska tydligt att kroppen är trött och att jag absolut behöver lägga in en period och ostrukturerad och alternativ träning efter Argentina. Jag har en hälsena som bråkar lite (senskideinflammation), mitt opererade högerknä är lite stelt och jag kan ibland känna en liten mental protest mot att sätta igång dagens träningspass. Och egentligen är det kanske inte så konstigt då jag mer eller mindre haft kontinuerlig säsong de två senaste åren. Uppehåll och prep-period hade jag nog senast i oktober 2016 enligt mina anteckningar. Ska försöka få till lite ändring på det.

På onsdag nästa vecka bär det av till en ny kontinent. Den 5:e som jag tävlar på #globetrotter

En första titt på Chattanooga

Då har jag varit på plats i Chattanooga, Tennessee, i ett par dagar. Och kan väl konstatera att det än så länge inte känns ett dugg bra. Jag kom i fredags kväll, har hunnit träna/toppa i två dagar och har nu en vecka kvar till tävling. Låt oss beta av sakerna i tur och ordning.

Resan och det nya boendet
Eftersom flyget från Denver gick redan kl 8:09 var jag tvungen att gå upp ohemult tidigt för att hinna med 4:37-bussen från Boulder till flygplatsen. Gick upp 3:45 och beställde en Uber (för att ta mig till busstationen) och allt såg bra ut. Problemet var bara att helt plötsligt så stod min bil stilla och inget hände. En av sakerna som kanske inte är så bra med Uber är väl att det inte går att ange att jag har bråttom någonstans eller en tid att passa. Började få lite lätt panik och till slut var jag tvungen att göra det som jag helst inte ville göra; att nyttja Sashas erbjudande om att väcka honom om det skulle bli något strul. Nåväl, han verkade inte ett dugg sur och skjutsande mig snabbt och snärtigt ner till busstationen där jag kunde hoppa på flygbussen med några minuter tillgodo.

Vid incheckningen blev det som befarat, $175 för att flyga med cykel och en incheckad väska. Dyrare än vad flygbiljetten i sig kostade. Först bar det av till Charlotte i North Carolina; en resa på 3 timmar där jag dessutom tappade 2 timmar i tidsskillnad. 2 timmar på flygplatsen och sen en dryg timmes flygning till Chattanooga. Och så hade hela dagen gått. I Charlotte hade jag faktiskt sett min cykel lastas ombord på planet så jag var liksom aldrig riktigt orolig när den aldrig dök upp på bagageutlämningen på Chattanoogas flygplats. Däremot fanns det inte en enda människa att fråga (liten flygplats). Så jag fick gå tillbaka till incheckningsdiskarna där jag i alla fall hittade någon som jobbade där. "Is it a bike?", frågade hon. "You look like a guy who could use a bike". Och så var vi återförenade igen, jag och min cykel.

Strax innan landningen i Charlotte noterade jag det här stället. Borde vara någon av nationalparkerna mellan Nashville och Charlotte. Såg i alla fall väldigt inbjudande ut så här uppifrån.

Borta vid jetmotorn är min cykelväska på väg in i flygplanet. Lättnad!

Kollade UberXL (för att vara säker på att cykeln skulle komma med) vilket skulle kosta runt $40 enligt appen. Tyckte att det verkade alldeles för dyrt och bestämde mig för att chansa på en taxi istället. Taxiresan kostade $20 så uppenbarligen var det ett korrekt val. Och boendet då... beskrivs väl bäst som "charmigt". En egen liten lägenhet i ett mindre hus, ser inte mycket ut för världen utifrån. Eller inifrån för den delen. Slitet, lutar lite hur som helst, men hyfsat rent och städat och det mesta man behöver finns. Utom möjligtvis en skärbräda. Inga tvättmöjligheter heller för den delen, men det visste jag ju redan. Incheckning via nyckelbox så jag behövde inte bry mig om att kommunicera runt tider och sånt. Enda egentliga minuset är väl att det är en väldigt lång och brant backe för att komma upp till lägenheten. Hela Chattanooga är för övrigt kanske kuperat. Men, ett klart prisvärt boende. Försett med AC dessutom.

Cykeln
Ja, så var det ju det här med TSA (Transportation Security Administration) och deras totala jäkla oförmåga att att förstå att folk faktiskt bryr sig om sina ägodelar och kanske till och med vill att andra människor ska vara lite försiktiga ibland. När det ibland slinker igenom virala videor på hur bagagehanterare på flygplatser hanterar andra människors väskor, eller hur logistikföretag hanterar andra människors paket, blir jag lika förvånad varje gång. Individer som liksom jobbar i ett typ serviceyrke men har noll respekt för det som de jobbar med. Ungefär som om att en kirurg bara "Äh, jag sket i att sy ihop operationssåret för jag va så jäkla sugen på en cigg. Sa du förresten blindtarm? Plockade nog bort en njure när jag tänker efter. Skit samma...".

Men, givetvis #inteallaTSAtjänstemän. I bland går det bra och i bland inte. Mellan Chicago och Denver gick det bra. Alla delar i väskan låg kvar på i princip samma sätt som när jag hade packat den och snäpplåsen var säkrade med nya buntband. Så blev det inte när jag flög från Denver. De klåparna som då kollade väskan (för uppenbarligen måste man i USA öppna alla cykelväskor och gå igenom manuellt. En vanlig screening som i resten av världen är tydligen inte tillräckligt) gjorde helt sonika enligt följande: öppnade väskan, plockade bort alla delar (utan själva ramen) och hällde ut allt ur sitt emballage (några påsar, verktygsflaska, m.m.). Sen har de rafsat ihop allting och tryckt ned det så gott det går i påsarna. Det som de inte fått ner har de sedan slängt ner i väskan och tryckt ihop. De lösa sakerna (bland annat en sats med sexkantnycklar) har då sen åkt runt i väskan när den har hanterats och orsakat lackskador på diverse ställen. De hade inte säkrat upp styret ordentligt eller lagt tillbaka handduken som jag använt för att skydda ramen, vilket dels orsakade lackskador samt förstörde bromsvajern till frambromsen. Bakhjulet (som sitter fast i själva väskan) hade de ryckt så pass mycket i att bodyn hade åkt ut...

Alltså den här backen när man handlat en massa och bara ska gå den korta vägen hem...

Walnut Street Brigde - lutar betydligt mer än vad man tror och här ska vi springa 2 gånger på söndag.

Toppen på bron som onekligen passar väl in i en stad som ska vara lite hipster och charmig

Mycket förtvivlan och gogglande efter cykelaffärer när jag upptäcker detta på fredag kväll. Genom lite research och hjälp och tips från den lokala IM Chattanooga-gruppen hittar jag ett alternativ som ligger ett par km från min lägenhet och som faktiskt öppnar redan kl 8:30 på lördagen: Suck Creek Cycle. Av hemsidan att döma såg det mest som ett ställe för MTB, men å andra sidan verkade det också som om de kunde det här med cyklar i största allmänhet. Så vid 8:30 spände jag upp ramen på min axelremsväska, tog bakhjulet i handen och började promenera i den 28-gradiga värmen. Det tog sin lilla tid och jag var helt genomsvettig när jag kom fram, men det visade ju sig att det var värt det. Mike (ägaren till affären) tog sig an mina problem direkt, fixade allt på ca 30 minuter och erbjöd sig sen att skjutsa tillbaka mig till lägenheten. Tack för att det finns sådana människor i världen. Jag kom hem med en fixad cykel, 3 st CO2-patroner, en extra slag och $45 fattigare. Så värt det. Hade sen inte några större problem med att få ihop resterande delar på cykeln och kunde därefter komma ut på mitt cykelpass.

Och angående fortsatt hantering av skadorna? Tja, till American Airlines måste man anmäla skada inom 24 timmar för att de ska hantera det. Om man misstänker att det är TSA som orsakat skadan så ska den anmälas till dem via ett 4-sidigt formulär som sen kan ta upp till 6 månader att hantera. Måste väl först ta reda på vad det kostar att lackera om en ram. Vilket jag väl kanske egentligen inte vill göra med tanke på vad det är för typ av ram.

Här ser man lite mer av hur platt det INTE är i Chattanooga. Det är alltså uppifrån backen till min lägenhet och sen Walnut Street Bridge uppför.

Market Street Bridge och Ross Landing bakom den - det är alltså där vi kommer att komma upp efter simningen.

Mike Skiles fixar min kära Pinarello

Träningen
Så till slut kom jag ju iväg på mitt cykelpass på lördagen. Tanken var att köra ett varv på IM-banan. Men eftersom det är nästan 17 km ut till där varvningen sker blev det en tur på över 11 mil. Det var rejält varmt och fuktigt. Så där att fartvinden in svalkar. Stora delar kändes det nästan som om att cykla i Thailand faktiskt. Jag kände inte att jag svettades så mycket (annat än att det droppande från pannan), men när jag kollade dräkten såg jag ju att den var alldeles saltig. Tog ett kort stopp i Chickamauga och klämde en stor slush och en cola. Benen kändes väl hyfsat pigga, men inte mycket mer än så. Den enda egentliga skillnaden som jag märkte mot Boulder var att jag återhämtade mig lite snabbare om jag tryckt på t.ex. över ett krön. Det var i alla fall bra att få testa hela banan och veta vad som väntar. Jag lärde mig att första (och sista) milen genom stan är lite småknixig, att första delen av loopen verkligen är definitionen på rullande bana och att det jobbigaste stigningen kommer vid vändningen med en lång slakmota följt av en stående klättring. Noterade också att asfalten var riktigt dålig med hål och bulor på vissa ställen och hoppas verkligen att det märks ut ordentligt på tävlingsdagen. Men det borde gå att cykla den här banan hyfsat fort ändå.

Efter cyklingen var det dags för en kort löptur av cykeln, typ 15 minuter. Och då kändes verkligen allt som skit. På riktigt. Ingen kräm i benen, pulsen stack och det var liksom jobbigt att springa nedför. Fick kämpa för att hålla igång i 13 minuter. Misströstade, käkade mat och la mig sen och sov i 12 timmar!

Söndagen var om möjligt ännu varmare med temperatur upp mot 35 grader. Hade en timmes löpning på schemat med 4x1 km i zon 3 inlagt. Sprang längst floden och tävlingsbanan och kände mig i alla fall lite piggare i benen. Noterade dock att så fort pulsen stack över 160 under ett lite längre tag så mer eller mindre tog jag slut. Men en liten bättring tyckte jag nig nog kunna notera. Hade 30 minuters simning som jag hade tänkt klara av i floden, men blev avrådd av den lokala gruppen med anledning av båttrafik, inte simma ensam och allt sånt. Hann då inte heller iväg till poolen som stängde redan vid 17:00. Ska försöka få till det idag (måndag) istället.

Sen vet jag ju att jag är nedtränad, det finns värme att anpassa sig till (första löppassen i Thailand känns också som skit) och att kroppen också behöver anpassa sig till att komma ner ifrån hög höjd. Så jag ska ha tålamod och allt sånt och lite på att kroppen kommer att fungera som allra bäst på söndag. Jag vet ju det, men ändå känns det knepigt. Men, det ska nog bli bra!

Nästa gång tänkte jag nog berätta lite mer om själva tävlingen och mina tänkte förutsättningar för den. Stay tuned!

Här är bryggan som vi kommer att hoppa ner i floden från på söndag

Vy från startbryggan utöver den strömmande floden och längst simbanan. Lookout Mountain i bakgrunden.