Lite om den kommande tävlingen i Chattanooga

Ironman Chattanooga är väl vald med ganska stor omsorg. Ni som känner mig lite vet ju att jag inte direkt är typen som chansar och hoppas på det bästa. Normalt sett försöker jag i alla fall vara lite mer genomtänkt än så. De huvudsakliga anledningarna till att jag valt Chattanooga och en extra satsning som låtsas-PRO i år är bland annat:

• Jag är i år yngst i min nya åldersklass 45-49, vilket är en ganska stor skillnad mot att vara äldst i 40-44.
• Simningen är snabb och nedströms och sålunda borde jag inte tappa lika mycket på simningen som jag kanske normalt sett gör.
• Cykelbanan är lång (drygt 186 km lång) och har en rullande profil som borde passa mig. Jag tror att jag är snäppet bättre på att trycka på över krön och vila lite nedför än att ligga och nöta exakt jämna watt.
• Tävlingen gäller kval till Kona 2019, och efter som Kona 2018 går av stapeln om 2 veckor kommer liksom redan de snabbaste att ha kvalat och kommer inte att köra Chattanooga.
• Kvaltiderna för 45-49 de senaste åren ligger absolut inom räckhåll för mig. 45-49 har normalt sett haft 4-5 platser och tider på strax över 10 timmar har räckt för kval. Sub-10 ska absolut inte vara någon omöjlighet för mig bara jag får till det där loppet som jag vet att jag kan göra.

Sen finns det väl ett par saker på minussidan också:

• Tuff löpning som kan är lite mer kuperad än vad man hade kunnat önska (205 elaka höjdmeter).
• Värmen och fuktigheten; temperaturer över 30 grader och väldigt hög luftfuktighet är inte alls möjligt, vilket jag normalt sett brukar ha lite svårt för (bortsett från senaste vändan i Thailand då)

Men den huvudsakligen målbilden är väldigt klar och tydlig; ta en plats till IM World Championship på Kona/Hawaii 2019. Och det här är nog egentligen första gången då jag verkligen känner att det ligger inom räckhåll. Kanske att jag hade någon liten förhoppning inför Lake Placid, men den var nog väldigt liten egentligen. Men om vi ska ta det gren för gren då.

Ross Landing - finns säkert någon historisk betydelse här

Simningen

Nedströms i Tennessee River. Snacket de senaste dagarna har främst rört vattenflödet och temperaturen. Med tanke på regnandet de senaste dagarna och Florence spås vattenflödet vara stort. Kanske så stort att det kan vara aktuellt att ställa in simningen. Men det är nog mest bara rykten. Temperaturen är just nu så pass hög att det inte kommer att vara aktuellt med våtdräkt om man vill tävla om AG-priser och Kona-slots (mellan 24,5 och 28,8). Om temperaturen är under 24,5 kommer våtdräkt att vara tillåten, men det är inte särskilt troligt.

Med tanke på förhållanden och hur simningen står sig till andra IM:s så borde min simtid vara minst 10 minuter bättre än vad jag normalt sett gör. Jag tror att jag sticker ut hakan och säger att jag simmar på 55 minuter.

Cyklingen

Jag har ju faktiskt cyklat hela banan så där vet jag ju mer eller mindre exakt vad som väntar mig. Lite knixig första mil med några tighta svängar, lite backar och något vägarbete. Sen följer ett ganska snabbt avsnitt fram tills det att banan delar sig. Därefter en ganska långt parti med vad som verkligen kan kallas rullande bana; 500m nedför i 45 km/h följt av 500m uppför i 20 km/h. Och en del slakmotor också. Precis som i Boulder är det lite lurigt eftersom det inte alltid går att läsa av terrängen för att konstatera om det går lite uppför eller lite nedför. Strax innan banan vänder norrut igen så kommer en ganska lång slakmota följt av en stå-upp-och-trampa-backe. Norrut kändes det lite mer lättcyklat och lite mer möjlighet att få ett bra flyt. Några avsnitt med lite dåligt väglag.

Banan är 186 km lång och innehåller knappt 1000 höjdmeter så det borde vara en hyfsat snabb bana. En relevant plan i Best Bike Split ger mig 5:09 på cyklingen och ser man till snittwatt och ansträngning är det i paritet med vad jag gjorde i Österrike och Kalmar senast.

Löpningen
Och så löpningen då... Ni vet den där lilla bagatellen som jag aldrig riktigt fått till förut. Och det är ju liksom det som är nyckeln till det hela. Ingen kramp, inga magsmärtor och pannben. Banan i Chattanooga är inte helt trivial. 2-varvsbanan där första halvan är mer eller mindre platt och andra halvan innehåller en del långa sega saker och några spikar. Min och KJ:s plan är att verkligen hålla koll på watt och att inte låta pulsen sticka för mycket. Speciellt viktigt under halvan med backarna och att där inte bli stressad över att det går långsamt uppåt så länge som jag håller mina målwatt.

Sen ska jag ju inte få kramp heller. Nyckeln till det är dels att ta det lugnt i backar, att få i mig ännu mer vätska och salt under cyklingen och att jag helt enkelt ska vara bättre förberedd nu. Jag skulle vilja säga 3:30 på löpningen men är lite defensiv och säger 3:40. Jag vet ju att det är fullständigt rimligt med den formen jag är i.

Växlingstiderna verkar ligga på mellan 6 till 10 minuter sammanlagt så jag säger väl 8 minuter där. Då får vi 0:55+5:09+3:40+0:08 som ger en sluttid på 9:52. Vilket borde räcka... Nu ska det bara göras också.

Slutligen kan jag väl nämna att jag har åkt på något lättare i förkylningsväg. Lite tjock i halsen och småsnuvig. Hoppas mest på att det bara ska vara någon liten sak och preppar mig just nu med amerikanska dunderpiller. Det andra orosmomentet just nu är väl att det regnar väldigt mycket och att prognosen för söndagen är högst föränderlig. Jag har i princip två önskemål; inte för varmt och helst inget regn under cyklingen. Annars är det bara att köra.