Österrike – ännu en IM som inte riktigt gick som den skulle [RR]

Jag kommer f-n inte att ge upp innan det sitter där; IM-racet där jag kan kliva av banan och känna att det gått enligt plan. I alla fall till typ 98% enligt plan. Förhoppningen var ju att det skulle ske en första gång i Klagenfurt och sen ytterligare en gång i slutet av september i Chattanooga. Men nu blev det ju inte så.

Klagenfurt var inte mitt A-race i år. Jag anmälde mig ju tidigt efter förra årets tävling i en veva av revanschlusta och mental rehabilitering efter diskbråcket förra sommaren. Sen hände ju lite annat och WC 70.3 Sydafrika och IM Chattanooga kom in i bilden. Tanken med Klagenfurt blev då mer att mer köra den som ett test och avstämning inför det sista träningsblocket inför Chattanooga. Att få lite svar på styrkor och svagheter helt enkelt. Grundplanen inför racet var simning på runt 1:10, cykel på 210W NP (vilket enligt Best BikeSplits skulle räcka till 5:10) och löpning på 250W så länge som möjligt vilket borde räcka till en löptid på 3:30. ”Gå ut, ha kul och sätt ett rejält PB.” sa coach KJ. Inte svårare än så liksom.

Rent siffermässigt var formen där. Känslan var bra och jag hade egentligen inte något som direkt oroade mig. Den befarade tokvärmen på 37 grader ändrades till ca 25 grader och mulet istället. Det enda som ställde till det lite var att det blåste lite mer på cyklingen än vad man kunde önska. Hade fixat nutritionsplan tillsammans med Robert på Mighty Sport som jag trodde på. Träningen under försäsongen har till viss del varit löpfokuserad och mitt enda orosmoment var väl egentligen avsaknaden av långa cykelpass. Inför Kalmar förra året hade jag ju köra ganska många långa cykelpass som jag tycker gav riktigt bra utdelning i slutänden.

Testar cykelbanan

Åkte ner på torsdagen tillsammans med Carl. Vi hade fått lite tvetydiga signaler från Austrian Airlines huruvida våra cyklar skulle komma med ordinarie flyg eller inte. Nu funkade faktiskt allting alldeles utmärkt hela vägen till den lilla flygplatsen i Klagenfurt. Väldigt skönt att bli hämtad av Nirvana och skjutsad direkt till hotellet också. Nu kom vi fram strax lunch men hade tyvärr inte tillgång till rummet förrän vid 15. Planen var att lösa registrering, äta lunch och sen ge oss ut och cykla. Vi körde samma loop som förra gången vi var i Österrike; den stora loopen på 2-varvsbanan som bland annat innehöll den långa klättringen mot Rupertiberg. På fredagen simmade vi i den fantastiska Wörthersee och känslan i min simning var helt suverän. Vattentemperaturen var bekväm men inte alls i närheten av något våtdräktsförbud. På lördagen betade jag av det vanliga; race briefing, kort simning, cykel och löpning och slutligen incheckning. Carl nojade lite över en förkylning, men jag kände mig väldigt lugn och samlad. Sov riktigt bra och sen var det dags för race

Simning – 1:06:56

Förra gången jag körde Klagenfurt var det masstart och en lågt stående sol. Jag hade då inte varit ut till den bortersta vändpunkten för att hitta ett bra riktmärke mot kanalen och sålunda hade jag den gången hamnat alldeles för långt åt höger. Den här gången var det rullande start, jag hade koll på riktmärken och hade en väldigt bra känsla. Och för en gångs skull blev det ju faktiskt precis så som jag tänkt mig och lite bättre. Jag simmade rakt, jag simmade jämt, hittade fötter att följa och hade ett bra flyt hela vägen. Redan innan jag tittade på klockan när jag var på väg upp ur vattnet så visste jag PB:t satt där. 6½ minut bättre än förra gången och 5 minuter bättre än mitt förra PB (Lake Placid, under i princip identiska förhållanden).

Carl på sin nya tempohoj

T1 – 4:05

Ganska lång löpning att hantera. Hade inte lyckats gå på toaletten på morgonen men kände inte något behov nu heller. Fick av mig våtdräkten på ett bra sätt och satt på mig hjälmen. Skorna satt på cykeln. När jag kommer till cykeln ska jag vända ner visiret och upptäcker till min stora fasa att det inte sitter något visir alls på hjälmen. Inser att det antingen ligger kvar i påsen eller så har det ramlat av i transitiontältet. Skriker ”HELVETE” högt som bara den och inser att det blir till att ställa in sig på 18 mil utan visir. Att ge sig tillbaka och börja leta känns inte riktigt som ett alternativ.

Cykling – 5:16:17

Benen kändes pigga initialt. På första delen av banan i Klagenfurt är del väldigt lätt att bli ”carried away” och förmodligen trycka på alldeles för hårt; det är hyfsat platt, fin asfalt och en känsla av att det går lätt utför hela vägen. Jag gjorde ett försök att rätta in mig i ett jämt tempo redan från början och tycker nog att jag lyckades hyfsat väl. Den stora skillnaden från förra gången jag körde tävlingen var att det blåste betydligt mer den här gången. Lyckades inte heller riktigt lista ut hur det blåste för på något sätt kändes det som om vi aldrig fick medvind. Den absolut jobbigaste delen var partiet efter Faaker See där vinden låg rakt emot och där det lutar någon % emot. När det var dags för första gången uppför Rupertilberg ansträngde jag mig verkligen för att hålla igen på watten (inte över 260W) och inte låta mig luras med av pigga ben eller pigga medtävlande. Det långa partiet efteråt var inte riktigt så lätt som jag kommer ihåg det från förra gången. Förmodligen även här beroende på motvind. Skulle tippa på att vi hade en östlig vind som bara låg på södra sidan av bergen mellan cykelbanan och Wörthersee.

Wörthersee - lika grymt som vanligt!

När jag kom in för varvning kom jag på mig själv med att tänka på att jag faktiskt bara gjort halva cyklingen och att 180 km faktiskt är ganska långt. Förmodligen ett resultat av att det var evigheter sedan som jag faktiskt tillbringade över 5 timmar i cykelsadeln. Strax efter varvningen var det dags för en annan premiär, nämligen att nyttja Special Needs. Eftersom jag inte gillar att ha flaska mellan aerobarsen får jag inte med mig mer än tre flaskor (1 på ramen och 2 bakom sadeln). Min nutritionsplan byggde dock på 3 flaskor med energi och vatten. För att då säkerställa att jag alltid hade en flaska vatten med mig bestämde jag mig innan loppet för att ha den sista flaskan med energi i SN och det funkade faktiskt riktigt bra. Var först lite skeptisk till det här med att stanna och leta reda på en påse men eftersom Österrike är ett tysktalande land fungerade det givetvis alldeles utmärkt. Strax innan SN fanns det en timingmatta och så fort någon som lämnat in påse åkte över den så såg funktionärerna till att plocka fram just den påsen. Den tjejen som hade min påse plockade till och med fram flaskan och levererade den till mig utan att jag behövde stanna alls. Top notch!

Andra varvet kändes segt och jag började verkligen känna av bristen på långa cykelpass. Lite extra ont i ryggen, lite mindre watt per upplevd ansträngning, etc. Konstaterade att jag nog faktiskt skulle få en något sämre cykelsplit jämfört med förra gången (knappt 3 minuter). Dock var cykeltiderna överlag något sämre än förra gången och jag tror faktiskt att det beror på vinden.

Tävlingsförberedelser

T2 – 4:35

Så här i efterhand kan jag nog tycka det faktiskt var en ganska lång växlingstid och jag kan faktiskt inte riktigt komma på varför. Visst, jag pinkade och satte på mig strumpor men den borde liksom ändå varit någon minut snabbare i alla fall. 

Löpning – 4:24:27

Som det nästan alltid gör kändes det alldeles utmärkt att komma av cykeln och börja springa. Som jag nämnde tidigare var planen ca 250W, vilket brukar motsvara ett tempo strax under 5 min/km. Och till en början gick det alldeles utmärkt. Jag hann ca 14 km innan det var dags för morgonens misslyckade toabesök att komma ikapp mig. De 14 km kändes dock väldigt lätta och kontrollerade med ett snittempo på 4:56 min/km och 255W. Magen var dock akut och det var bara att slänga sig in på en bajamaja i första vätskestationen strax efter det att man passerat Europapark och var på väg in mot centrum.

På morgonen var jag segerviss i alla fall

Problemet var bara det att i exakt samma ögonblick som jag satte mig ner på toan så var krampen där och högg till i båda baksida lår. Hårt, skoningslöst och helt oförhappandes. Hade inte haft några känningar alls innan. Lyckades dock med konststycket att häva krampen samtidigt som jag löste ”det andra” och sen komma ut toaletten och börja springa direkt. För ett kort tag trodde jag att det här nog skulle kunna gå vägen ändå. Knappt 4 km (enligt plan på 5 min/km och 252W i snitt) senare var det dock slut igen. Kramp insida lår och så var det ridå igen.

Precis som vanligt alltså; spring lite, krampa, häv krampen, gå, kom igång och spring, osv… Det mönstret som jag så väl känner igenom och som nu drabbat mig 5 av mina 7 IM. Under resterande del av loppet tror jag att den längsta sträckan jag kunde hålla mig springande var typ strax över en km. Oerhört frustrerande. När jag efter en alldeles för lång dag passerade mållinjen sträckte jag inte ens händerna över huvudet. Just där och då var besvikelsen stor. Funktionären frågade mig om jag verkligen var okej. ”Just pissed of”, svarade jag.

"Just pissed of, just pissed of...". Ber om ursäkt för att dra upp en kasst upplöst snodd bild från FinisherPix här, men eftersom varken jag eller Carl hade familjen med oss. och eftersom raced gick så kasst att jag inte tycker att det är värt att köpa några bilder så finns det helt enkelt inga bilder på mig från tävlingen.

Totalt 10:56:20 – 92 av 478 i M45-49 och 629 av 2761 totalt

Tja, inte alls som det var tänkt. Men jag spar väl det där braiga loppet till Chattanooga istället. Får väl välja att koncentrera mig på vad som gick bra istället. Nutritionen funkade, simningen var över förväntan och cyklingen disciplinerad och enligt plan. Det jag tror saknades inför det här loppet var som sagt var långa cykelpass i nära tävlingsfart. Inför Kalmar förra året gjorde jag ju det och hade då inte några egentliga problem med kramp i benen (dock krampade ju min diskbråcksdrabbade rygg, men det är ju en annan sak). Men… då vet vi (jag och KJ) lite mer om vad vi har att jobba men inför Chattanooga och det är väl inte helt fel.