Runt en större sjö igen

I princip har jag väl inte alls tänkt på att jag tydligen ska cykla Vätternrundan på lördag. Jag är väl egentligen så till den milda grad oförberedd att jag inte planerat, fixat eller tränat något specifikt alls. Har mest sett på detta som ett längre träningspass som sker på annat ställe än kända vägar på Södertörn. Tanken är nu alltså att ta allt på ren rutin; packa snabbt i morgon, åk ner, sov några timmar, cykla några timmar, sov några timmar, åk hem. Fyra Vätternrundor - check.

Kan väl inte heller säga att jag är särskilt motiverad heller. Men nu är jag anmäld och då kör jag. Det blir inga hastighetsrekord i år då det inte låg i årsplanen alls. Förmodligen kör jag med ett Fredrikshofsgäng som planerar att gå under 10 timmar (lugnt och fint). Men blir det ingen bra körning så skiter jag i det och kör själv. Herregud, det är ju bara 30 mil (eller egentligen 295km), en baggis alltså.

Anmälan i höstas skedde egentligen av bara farten och var kanske inte särskilt genomtänkt och så. Har i alla fall bestämt mig för att köra 5 raka rundor och sen få nån speciell medalj. Sen får det nog räcka. Det finns betydligt billigare, roligare och finare arrangemang än VR. Startnummer 22414 har jag om det är någon som undrar.

Öppet spår måndag 2012 (Race report)

Fortsättning på denna post.

Förberedelserna
Vet inte ens om man kan kalla det för förberedelser. 13 mil rullskidor under oktober-november, samt 13 mil längdskidor under slutet januari-februari. Lite löpning i januari-februari och ganska mycket cykling. Styrketräning… nepp. Längsta skidpasset var 32km och gick med 4:30-tempo i snitt. Inte mycket alls att hänga i granen alltså. Framförallt inte med tanke på att jag inte har någon skidåkarbakgrund att falla tillbaka på. Men trots detta var jag full av tillförsikt.

Loppet (eller vad man nu ska kalla det)
Kl 7 startade Försvarsmaktsvasan (och något företagsevent) i en masstart. 5 minuter senare släpptes Öppet Spår iväg. Eftersom jag stod ganska långt fram i startfållan kunde jag faktiskt åka mer eller mindre obehindrat uppför hela första stigningen. Jag höll mig till vänster i banan och satte upp ett tempo som drev upp pulsen, dock utan att dra på mig mjölksyra. Det tempot visade sig dock vara betydligt högre än majoritetens och jag låg mest under "omkörning". Bortsett från att några spån som fick för sig att börja saxa i vänstra spåret så gick det alldeles utmärkt. Rätt som det var, var de första 3 kilometrarna och banans högsta punkt passerad.

Mina tider från Vasaloppet 2010 - kan vara värda att ha i åtanke.

Nu var det bara att staka. Nu upptäckte jag också att mina skidor var långt ifrån perfekta. Fästet var bra och visst gled det helt okej men det var väldigt många som gled ifrån mig, både under stakning och utförskörning. Grymt irriterande att köra ikapp andra uppför för att sedan bli ifrångliden på platten och nedför. Spåren var stenhårda och snabba. Färden över myrarna var en ren njutning och tempraturen gled ganska snabbt upp till behagliga -4 grader.

Smågan åkte jag rakt igenom och fångade endast upp en mugg vatten och en med sportdryck. I Mångsbodarna blev det blåbärssoppa, vatten och en bit bulle. Utöver kontrollerna (som jag egentligen endast tänkt använda för vätska) hade jag en energiplan grundad på Enervits prylar. Den sprack redan vid första kontrollen eftersom jag struntade i att ta den gelen som jag egentligen skulle ha tagit. Det kontinuerliga energiintaget är något som jag verkligen måste bli bättre på. Jag har alldeles för svårt att stanna upp när jag väl är igång. GT-tabletterna var det enda som jag verkligen såg till att få i mig när jag skulle, eftersom de är grymma på att hålla krampen borta.

Tider från Öppet spår 2012 - lite bättre?

När jag drygt halvvägs mellan Mångsbodarna och Risberg passerade 60 km-skylten (60 km kvar till Mora alltså) tittade jag på klockan och konstaterade att de första 3 milen gått på 2:03 och att jag kände mig riktigt pigg. Började ana storverk och en sluttid nedåt 6:15 eller liknande. En smått euforisk känsla alltså. Strax därefter började det CHOCK-snöa.

Till en början tänkte jag inte så mycket på snön. Men allt eftersom tiden gick blev det tydligt att; det inte skulle sluta, glidet var som bortblåste och det var riktigt trögt att staka och att all åkning koncentrerades till ett enda spår (av 4).

Det slutade alltså aldrig att snöa, trots att speakern lovat att snön inte skulle påverka loppet. Stundtals var det så pass ymnigt att det var svårt att se framför sig (tack du gode för att jag hade ordentliga glasögon). Ganska snabbt så märkte jag att det blev väldigt trögt glid. Även då det gick lätt utför var jag tvungen att trycka på rejält i stakningen för att inte tappa farten.

CHOCK-snö in action. Notera även den bestämda blicken och istapparna i skägget.

Efter Evertsberg gick all åkning i ett enda spår (det andra från höger) och de andra spåren blev mer eller mindre igensnöade. En effekt av detta var att det blev riktigt tungt att köra om. För vid omkörning var du tvungen att gå ut i nysnön och trycka på riktigt rejält för att komma förbi den som låg i det uppkörda spåret. Ibland gick det inte och jag var tvungen att bara falla in i ledet igen. Efter ett tag insåg jag att uppförsbackarna egentligen var enda möjligheten att ta sig förbi; då genom att "springa" förbi mellan spåren. Ju mer snö som kom desto tyngre blev det. Dessutom motvind till råga på allt.

Mellan Risberg och Evertsberg var det ganska tungt och jag noterade att både snittet gick ner och att höger lår började uppvisa en viss stelhetskänsla. Stannade någon minut i Evertsberg och skakade loss högerbenet lite. I backarna efter Evertsberg fick jag upp farten något igen. Lundbäcksbackarna kunde jag diagonala uppför och passerade där många åkare som hade problem med fästet.

Oxberg-Hökberg var nog den jobbigaste sträckan på hela loppet. Här krampade låret faktiskt till några gånger på riktigt och jag var tvungen att ta det ganska lugnt. Väl framme i Hökberg kände jag mesta att jag ville att det skulle vara slut. Tittade på klockan och konstaterade att jag skulle klara mig under 7 timmar med hyfsad marginal (under förutsättning att jag inte däckade ihop totalt). Eldris passerade jag utan att stanna och var sedan ute på den sista sträckan.

Målgång 2010 - det är mörkt, och jag är ganska tom i blicken.

Fram till Eldris hade faktiskt spåren varit helt okej trots snövädret. Nu hade dock snön tagit ut sin rätt och spåren var grunda, sladdriga och dessutom helt söndersaxade så fort det gick lite uppför. Trots detta fick jag upp farten något under den ändå lättåkta sista sträckan. Min GPS-klocka hade hotat med att lägga av (pga. dåliga batterier) den senaste timmen, men höll ändå hela vägen in i mål så att jag kunde se att sluttiden landade på runt 6:54.

Målgång 2012 - något ljusare, något piggare, något snabbare.

Efteråt
Sista timmen i spåret var riktigt kämpig. Det var då bristen på skidmil och långpass började märkas ordentligt. Min officiella sluttid blev 6:54:26, vilket är en förbättring på nästan 4h sen Vasaloppet 2010. Med tanke på att jag sammanlagt åkt endast ca 30 mil skidor sen dess, kan jag nog vara lite småstolt över den förbättringen. Utöver tiden är jag nog också mest nöjd med att stakningen fungerade så pass bra under hela loppet. Skulle tro att uppåt 80-90% av loppet var stakning eller stakning med frånskjut. Detta manifesterade sig i en ganska rejäl värk i handlederna efter loppet. Men bortsett från handlederna och ljumskarna har faktiskt kroppen mått riktigt bra efteråt. Tydligen har jag fostrat den väl alltså.

Jag var i mål kl 14 och tåget hem skulle inte gå förrän 22.00. Gott om tid för att duscha, slappa, äta, m.m. alltså. Träffade på 2 kupékollegor som jag slog följe med. En dusch (med en egen medhavd kall pilsner), en fet pizza och en belgisk våffla senare hoppade vi på tåget (som stod på stationen från kl 16) och ner i bingen. Den här resan gick det lite lättare att sova trots snarkandet. Väl framme i Stockholm tog jag mig ner från överslafen utan några som helst problem.

Sen blev vi inlåsta på perrongsområdet av en dumjävla Securitasvakt utan hjärna, men det är en helt annan historia. Vid 2:30 klev jag in på kontoret och slocknade i bäddsoffan, för att 4 timmar senare kliva upp och jobba. Det är ett hårt liv…

Dagens anekdot
Innan loppet talade jag med min gode vän Johan Ö. 2003 åkte Johan Öppet Spår på tiden 6:54:25. Johan undrade om jag hade något tidsmål och jag svarade att jag skulle in under 7h och att jag självklart skulle slå hans tid. Johan följde mig via Vasaloppet.se och jag kan väl bara ana hur mycket det tjoades när jag gled över mållinjen på 6:54:26.

Öppet spår måndag 2012 (pre-Race report)

Söndagens Öppet Spår bjöd på strålande väder från morgon till kväll och många av deltagarna som kom i mål beskrev dagen som fantastisk. Måndagen däremot bjöd på motsatsen, blåst och snö skapade helt andra förutsättningar.

Från Vasaloppet.se.

Behöver jag berätta att jag valde att åka på måndagen och inte söndagen? Nåväl, jag ska inte klaga. Även om tiden och förutsättningarna kunde ha varit bättre så klarade jag ju faktiskt min målsättning med råge.

Innan
Som jag tidigare nämnt blev det tåg upp. Väskan var packad enligt konstens alla regler, trodde jag i alla fall, och skidorna nyslipade. 17.25 hoppade jag på tåget på Stockholms central, nu också försedd med ett meal från Burger King eftersom alla vet att en rejäl hamburgare är den bästa laddarmaten (min vana trogen löste jag kolhydratladdningen med PreSport från Enervit - det funkar bra för min mage och så slipper man mata pasta dagarna innan ett långt lopp). Självklart lyckades jag få en över-överslaf igen, dvs en sådan som jag knapp höll på att ta mig ur efter förra Vasaloppet.

Språkade och ljög lite med övriga gubbs i kupén. Käkade hamburgare. Lämnade in skidorna på vallning (jajamen, självklart finns det en vallavagn på ett chartrat Öppet Spår-tåg). Käkade en förbeställd kycklingpestopasta som faktiskt var ganska god. Gick på toaletten och försökte göra nummer 2. Det gick inte. Klättrade upp i överslafen och försökte sova. Det gick inte eftersom min kupé innehöll 2 st snarkmongon som dagen till ära valt att sova på rygg. Förbannade mig själv eftersom jag inte tänkt på att ta med mig öronproppar.

02:45 var det väckning. Jag kan inte påstå att jag kände mig direkt utsövd. När jag skulle klä på mig upptäckte jag att jag glömt underställskalsongerna hemma. Ingen direkt höjdare att köra med bomullskalsonger under, men det fanns ju inte så mycket att välja på. Jag funderade ett kort tag på om jag skulle förstärka med långkalsonger och en extra underställströja eftersom det var lovat -10 vid start och ett par timmar framöver. Klok som jag är valde jag inte att göra det. Det fick bli skalstället från Craft, en underställströja (merino 200) från IceBreaker, långa kompressionsstrumpor, Lillsporthandskar förstärkta med innerhandskar i tunn merinoull och den snygga skidmössan från AXA Sports Club. Jag hämtade sedan de nyvallade skidorna och gick till restaurangvagnen för att få mig lite frukost. Jämfört med tidigare år hade SJ Event snäppt upp frukosten rejält. Istället för att ha ett lösplockssystem, a la frukostbuffé, var det nu istället förpackade frukostar. Även dessa förvånansvärt bra. Egentligen bara två kommentarer: en liten portionsförpackning med smör räcker inte riktigt till 4 mackor, och gröt är inte gott kl 3:30 på morgonen.

Kl 4 gick bussarna och strax före 6 var vi på plats i Berga by (efter att ha åkt den "säkra" men längre vägen över Älvdalen). Mycket riktigt var det kallt ute! Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, så jag följde efter lite andra människor som såg rutinerade ut. Och rätt som det var hade jag lämnat väskan och lagt ut mina skidor långt fram i startfållan. Efter det begav jag mig till nummerlappsutlämningen och utställningstältet. Nummerlapp hade jag fått på tåget (även detta en rejäl förbättring sen senast); jag var mest ute efter att hålla värmen. Nu visade det sig dock att försäljningen var öppen, och jag kunde passande nog köpa ett par underställskalsonger. Betalade och bytte sedan kallingar i ställets enda provhytt. Nu var jag verkligen redo. Noterade att speakern sa att "det förmodligen skulle komma lite snö, men att det förmodligen inte skulle påverka så mycket". Yeah right! Gick sedan tillbaka till startfållen, värmde upp (eller rättare sagt, försökte hålla värmen) och startade sedan 07:05.

Fortsättning finns här

Klassikern, yeah

Ett litet mål här i livet är uppfyllt. Öppet spår kördes med ett klart godkänt resultat i tveksamma förhållanden (RR kommer förstås) och den svenska klassikern är bärgad på under 20 timmar (kunde nästan ha blivit sub-19 om det inte hade varit för snöfallet):

Vätternrundan:    8:38:00
Vansbrosimningen: 1:04:03
Lidingöloppet:    2:46:38
Öppet spår:       6:54:26
Sammanlagd tid:  19:23:07

Lite stolt är jag trots allt.

Vädret på måndag

Tja, det ser väl överkomligt ut. Lite kallt på morgonen kanske, och alltför mycket nysnö kan jag nog klara mig utan. SWIX Blå Extra ser ut att vara the shit för fästet. Glidet lämnar jag över till proffsen.

7:31 är max, under 7:00 är målet och under 6:31 riktigt bra.

YR.no Sälen

YR.no Mora

Klart.se Sälen

Klart.se Mora

Snart är det öppet spår

Jo, drygt en vecka kvar till årets skidinsats. Förberedelserna har kanske inte varit direkt optimala om man säger så. I alla fall inte när det gäller att få skidmil i kroppen. Nu har vi väl förvisso varit bortskämde med (trötta på?) snö under de senaste två vintrarna i Stockholm. Men i år har det väl faktiskt varit sällsamt dåligt. Över hela Sverige dessutom. Väderleken såg dessutom till att det ifrån 1:a december var omöjligt att köra rullskidor, pga. is och grusade vägar.

För min egen del har jag fått endast 13,6 mil riktiga skidor i kroppen, samt 12,8 mil rullskidor. Långt ifrån optimalt för att åka snabbt alltså. Å andra sidan hade jag nog inte mycket mer än så i kroppen innan Hornbergsloppet förra året, och det gick ju riktigt bra. Alltså, av erfarenhet från förra året vet (jag är definitivt inte sämre tränad i år än vid samma tid förra året) alltså att jag kommer att kunna hålla ihop i 45km. Frågan är bara vad kroppen säger efter 60km? 70km?

Jag siktar på ett snittempo på 4:30 och en sluttid under 7 timmar. Som jag konstaterade här ska jag in under 7:31:19 i alla fall. Om jag så ska dö på kuppen.

Idag ska skidorna in till Bromma Skidsport för stenslipning (årets usla snöförutsättningar har inte direkt gjort underverk med belagen) och grundvallning. Har inte bestämt mig för om Skidsport eller Öppet Spår-tåget ska få valla mitt glid ännu. Träningen under veckan blir lite lugnare med några lätta trainerpass och något intervallpass löpning för att hålla igång flåset. Med tanke på att det verkar bli blidväder hela veckan i Stockholm hyser jag inga förhoppningar att det kommer att bli mer längdskidor. Möjligtvis på skräpskidorna i så fall.

Startnumret är 11055. SMS-tjänst finns som vanligt genom att skicka ett SMS med texten "VASA ÖS 110055" till 72777.

Och hur blir det med klassikern då?

Ett av målen under 2011 var att köra igenom klassikern. Tyvärr sprack det redan under det första delmomentet; Engelbrektsrundan och Öppet Spår försvann båda i ett feberlikt influensatöcken. Men efter det har det väl flutit på utan större mankemang. Bortsett från en ganska seg period efter influensan och lite krångel med hälsenan har jag kunna träna på ganska bra under säsongen.

Hittills har jag avverkat:
Vätternrundan:    8:38:00
Vansbrosimningen: 1:04:03
Lidingöloppet:    2:46:38
Sammanlagd tid:  12:28:41

Kör jag Öppet Spår (nästa år) under 7:31:19 kommer jag alltså att ha klarat klassikern på under 20 timmar. 7:30 är nog ett väldigt rimligt mål, kanske i underkant. 10:57 är förvisso min notering från 2010, men jag tror mig ha blivit i betydligt bättre fysiskt skick sedan dess. Dessutom klämde jag ju Hornbergsloppets 42km på 3:04 i år, utan att ha fokuserat särskilt mycket på skidåkningen. Tror faktiskt att det till viss del är cyklingen som givit mig en betydligt bättre core-styrka och därmed möjlighet till bättre stakning. Vem vet, om skidåkningen och träningen fungerar bra kanske till och med 6:31 och under 19h är möjligt.

När jag i början av 2010 läste lite om just klassikern så lästa jag bland annat om en herre i 40-årsåldern (som såg väldigt vältränad ut) i SATS Magasin som precis kört klart klassikern på under 24 timmar. Nu (då) hade hans PT satt upp ett betydligt "tuffare mål" - klassikern under 21h. När jag läste det då tyckte jag att det verkade mycket imponerande och svårt. Nu, 1½ år senare har jag en väldigt god möjlighet att själv köra under 20h och tycker väl kanske inte att det är så jättemärkvärdigt. Perspektiven förändras.

Å andra sidan har jag ju gjort en hyfsad resa sedan de där 10:57 (eller vad det nu var) på Vasaloppet första gången. VR-tiden förbättrades med nästan 2:30 i år och tiderna på Vansbro och Lidingöloppet är väl helt okej. Problemet med att göra ett riktigt bra resultat på Klassikern är väl just det att kräver ganska fokuserad träning i olika tidsskeden. Träning som dessutom är ganska olika.

Låt oss säga att jag nu klarar 6:31 och kommer in på under 19h sammanlagt. Vad skulle jag då kunna göra för att förbättra det hela? Tja, sub8 på VR är väl rimligt (och även målet för nästa år). Simning är inte min kopp av te, men låt oss säga 15min snabbare. Lidingöloppet, kanske sub2:30. VR kan jag lösa med samman mängd cykelträning som jag kört i år. För simningen krävs det mest att jag kommer igång (vilket egentligen också är ett måste om jag ska köra en IM på riktigt). Att kapa tid på LL är dock betydligt mer tidskrävande och skulle även göra de sena sommar- och höstloppet på cykel betydligt svårare att genomföra på ett vettigt sätt.

Triatleter in action!

Om allt ovan skulle funka, och om jag dessutom skulle kunna köra VL på 6:30 igen, skulle jag alltså kunna komma ner under 18h. Men jag kommer nog inte att göra det på ett tag. Klassikerträning och satsning blir helt enkelt för splittrat sett över hela säsongen. Nä, IM-triathlon senast 2013 och därefter full fokus på cykling och löpning är nog det som gäller just nu.

Lindingöloppet 2011 - Race Report

Nu lämnar vi journalistskäggen ett tag och kör egovinkeln istället. Här kommer den utlovade långa RR:en från Lidingöloppet

Pre-race
Natten innan loppet drömde jag att jag körde en Ironman. Vet inte riktigt var jag var, men jag tror att det var i Kalmar. Simningen hade gått över förväntan och cyklingen var precis avklarad. När jag skulle ge mig ut på löpning så slogs jag av tanken: "Men ska jag verkligen ge mig ut och köra en mara nu när jag ska springa Lidingöloppet i morgon". Sedan resonerade jag lite med mig själv i drömmen: "Hmm, men en Ironman ska jag ju köra tidigast nästa år, alltså borde det här vara en dröm. Och Lidingöloppet är ju på riktigt. Alltså borde det ju inte spela någon roll om jag kör klart i drömmen. Eller…". Sedan vaknade jag.

Gick upp klockan 9 och åt en relativt stadig frukost. Planen var att inte äta något mer innan själva loppet. Gjorde mitt bästa för att undvika fibrer och ev. gasbildande ämnen eftersom jag vet att jag har en känslig mage när det gäller löpning. Min kontrollerande och pedantiska sida hade självklart sett till att jag plockat fram all utrustning dagen innan. Klippte tånaglarna, smörjde in fötterna med Försvarets hudsalva och klädde på mig. Satsade på att bara ta med mig överdragskläder och sköta dusch och eftervård när jag kom hem.

Sedan rullade familjen iväg på cyklarna till Gullmarsplan. Två tunnelbanor senare mötte vi upp Ketil (som också skulle springa), Ville, Erik och Lovisa vid Ropsten. Efter att ha väntat ett tag på att få plats i en buss kom vi ut till Lidingövallen vid 12.15, 45min till start.

Här lämnade jag och Ketil familjerna och gav oss iväg till starten. Vädret var alldeles utmärkt. Pga. en massa människor tog det lite längre tid att ta oss till starten än vad vi trott. Väl framme ägnade vi oss åt att sätta på chip och nummerlappar. Hittade sedan efter lite trängsel vår fålla, gjorde oss av med påsarna med överdragskläder och ställde oss bland dom sista i startgruppen.

När ska jag egentligen lära mig att komma i tid till startfållan? Det är ju inte direkt första gången som jag står absolut sist i en start grupp. Borde ha lärt mig värdet av att komma i tid någon gång i alla fall…

Pigga och fräscha med barnen innan start

Loppet
13.00 gick kanonskottet och vi var iväg. Jag och Ketil startade i samma grupp, men hade inga egentliga planer på om vi skulle springa ihop eller inte. Nu blev det så att vi höll ihop och snackade en del under de första kilometrarna. Sedan tyckte jag att det gick lite väl långsamt och såg att det faktiskt fanns möjlighet att springa om lite på vänstersidan, så jag började plocka lite löpare. När jag vände mig om nästa gång var Ketil borta.

Sedan var det bara att springa. Fram till första vätskekontrollen var det tjockt och långsamt. Det var ganska frustrerande att vara pigg i benen, springa på ett relativt lättlöpt parti, men inte kunna springa i eget tempo. Omlöpningarna fick ske med små korta ruscher, ofta hoppandes över någon sten eller rot vid sidan av spåret. Första 5km gick på 6:01 min/km i snitt, dvs. långt över både måltempo och komforttempo. Tanken som slog mig då var att om det skulle fortsätta på det sättet så skulle det vara svårt att klara sig under 3 timmar. Kilometer 6 och 7 gick på samma sätt. Sedan släppte det!

Uppförsbacke - ovanligt!

Äntligen kunde jag löpa i eget tempo. Km 6-10 gick med 5:20 i snitt och första milen landade på 56:45. Normalt sett springar jag 10km platt på runt 50 min i komforttempo. Så jämfört med det, trots backarna, så är det ju ganska långsamt. Vid 10km fick jag mig ett energipaket från Enervits langningsstation. För övrigt höll jag mig till vatten eftersom Powerrade inte funkar så bra med min mage.

Efter svängen runt Kyrkviken (och de första 15km som gick på 1:23:04) och bar det av i ett betydligt jobbigare parti. Många korta upp- och nedförsbackar gjorde att det var svårt att hålla tempo. Låg nu på kilometertider runt 5:30. När jag passerade Grönsta Gärde och ut på sista 10km var jag lite småseg i benen. Men publiktrycket runt sista stationen och ytterligare en Enervitlangning gjorde att det flöt på. När jag passerade 21km insåg jag dessutom att jag skrev personlig historia; längsta löpsträckan innan var ju en halvmara (Göteborgsvarvet). Bara en sådan sak.

Andra milen gick på 54:14 och jag började nu återigen tro att måltiden 2:45 var inom räckhåll. Sista milen var dock ganska jobbig. Km 20-25 gick på strax över 5:40 i tempo (inte platt någonstans) och sedan kom den mytomspunna Abborrbacken. Och den gick väl an. Gick några steg där det var som brantast, men höll för övrigt igång och sprang om många människor. Sprang för övrigt om sammanlagt 492 löpare under hela loppet (och omsprungen av 42 st), exklusive personer i min startgrupp, enligt http://www.galla.se/lidingoloppet/.

Trött? Inte ett dugg!

Efter Abborrbacken slog jag till med loppets 3:e snabbaste km på 5:06, mer utför än uppför där alltså. Växeldrog sedan med en löpare fram till Karins backe, vid 28km. Då brakade det till på två sätt på samma gång. Halvvägs upp i backen så bytte en löpare spår mitt framför mig och jag var tvungen att stanna till och ta några gåsteg. Då slog krampen till i vänster insida lår direkt. Samtidigt som jag stannade kände jag också att magen började göra uppror. Jag stod stilla i några sekunder och skakade lite på låret och försökte sedan få igång löpsteget igen. Efter några hundra meter släppte krampen och jag kunde börja springa ordentligt. Tittade på klockan och såg att 2:45 nu (efter det korta stoppet) definitivt var utom räckhåll.

Men man måste ju självklart avsluta i stil. Efter Karins backe går det huvudsakligen nedför och jag sprang på så fort som benen klarade av att bära mig. Avslutade med loppets snabbaste km (4:48) och sprang med höjda händer över mållinjen. Tyvärr missade fru och dotter det eminenta fototillfället eftersom dom uppenbarligen tittade åt något annat håll trots bra platser vid målgången. Dock har jag har hittat "köpebilder" på marathon-photos.com och kan ju inte direkt påstå att jag ser så jäkla glamorös ut vid målgången. Snarare ganska lite halvt lidande. Sista milen gick dock på 55:28, dvs. mer än en minut snabbare än den första.

Post-race
Stelheten och krampkänningarna infann sig snabbt efter det att mållinjen passerats. Jag var glad att det fanns funktionärer som hjälpte till med att ta av tidtagningschipet från skon. Jag högg en dricka och begav mig raskt till första bästa bajamaja. Efter utfört värv var lite svårt att ta sig upp eftersom låren nu börjat protestera ordentligt. Jag försökte få tag på Anna via telefon, men som vanligt var nätet totalt överbelastat och det var stört omöjligt att få tag på något. Gick därför iväg till väskutlämningen och hoppades på att familjen skulle tänka ungefär samma sak.

Jag hittade min påse med överdragskläder och gjorde ett tappert försök att byta till ett par torra tights. Det gick inte. Sittandes på gräsmattan med löpartightsen neddragna till anklarna, och med en löparjacka som täckte mina privata delar, gav jag upp. Jag kunde helt enkelt inte böja mig tillräckligt långt fram för att få av mig tightsen utan att låren krampade. Accepterade nederlaget och lyckades få på mig de torra tightsen över de blöta. Hittade ett tält med lite bullar och vatten och vätande sedan vid Ketils påse. Snart hörde jag en överlycklig liten röst som ropade "Pappa!". Lycka!

Medaljerade och kanske något tröttare än innan loppet. Observera att jag lyckats med att visa upp Crafts logga på inte mindre än 3 ställen på min kropp. Borde jag inte bli sponsrad istället för att köpa deras kläder?

Det tog sin lilla tid att sedan ta sig hemåt. Kön till bussarna var väldigt lång och trafiken var klart underdimensionerad. Väl framme i Ropsten var det bara att konstatera att SL inte tänkte heller eftersom ingen extra trafik var insatt. När vi senare kom till Gullmarsplan stapplade jag ganska rejält. Bävade lite för hur det skulle bli att sätta mig på cykeln. Det var inte helt trivialt att få benet över ramen och sadeln, men när jag väl började trampa gick det alldeles utmärkt. Det slutliga beviset på att det riktigt är samma muskler i benen som aktiveras vid löpning och cykling alltså.

Väl hemma öppnade jag en pilser och gled (nåja, inte fullt så graciöst) ner i ett varmt bubbelbad.

Summering
Överlag tycker jag nog inte att det var överdrivet jobbigt. Det är klart att Abborrbacken var väldigt brant och lång, men känslan att "det här går inte, jag bryter" infann sig aldrig. Det som var jobbigt avseende backarna, är ju främst att det är så pass många. Inte platt på många ställen inte

Så här i efterhand är jag nog faktiskt ganska nöjd. Jag placerade mig på den övre halvan, plats 4083 av 11996 fullföljande i M30 (resultat enligt Neptron, Resultatjakt verkar räkna lite annorlunda). Jag sprang så gott som hela vägen. Jag höll ett väldigt konsistent tempo, en differens på 19 sekunder mellan första och sista 15km, vilket borde innebära att jag disponerat krafterna väl (och tog väldigt många placeringar under andra halvan av loppet). Jag var självklart mör och stel i benen några dagar efteråt, men absolut inte knäckt. Vädret var perfekt och banan väldigt rolig att springa. Förmodligen hade jag kunnat knäcka 2:45 utan problem om det inte hade varit för trängseln i början. Tror att jag lätt hade kunnat kapa 3-4 minuter på den sträckan utan att för den delen varit tröttare på slutet än vad jag var nu.

Kommer jag göra det igen? Kanske, förmodligen inte nästa år, men lite längre fram kanske. Problemet är väl mest att jag vill göra saker ordentligt. Ska jag springa LL igen vill jag verkligen få ordentlig löpträning innan och se till att jag gör ett ännu bättre resultat (typ under 2:30). Och det tar ju faktiskt viss tid och kommer det t.ex. att inkräkta på cyklingen. Vi får väl se. Jag kommer inte att springa ett LL bara för att ska göras.

Kul var det i alla fall. Men jag är definitivt mer cyklist än löpare.

Lindingöloppet 2011 - kort avrapportering

Längre Race Report kommer. Just nu konstaterar jag att:

1. Jag överlevde.
2. Benen känns inte som om dom kommer att prestera något på någon cross-tävling i morgon bitti.
3. 2:46:38 (tror jag är min officiella tid) missade målet 2:45 något. Men hade det inte varit "trafikstockning" under de första 4km, och sedan upp till 8km innan det gick att sträcka ut ordentligt, hade det definitivt gått vägen.
4. Mycket trevlig bansträckning, trevliga och ödmjuka tävlande, lysande väder och härlig bansträckning.
5. Allt var frid och fröjd fram till kilometer 28 och Karins backe, då brakade magen ihop och vänster insida lår krampade. Sedan var de 2 sista kilometrarna en kamp.
6. Den sista kilometern var också den snabbaste.

I övrigt är det här dagens stora händelse:

En oändligt stolt dotter har tappat sin första tand

Lidingöloppet 2011 - Pre-race Report

Känsliga läsare varnas: följande inlägg kommer inte ha något alls med cyklar att göra!

På lördag är det dags för nästa vända i den svenska klassikern - Lidingöloppet. Självklart avhandlar jag detta i ett litet "inför"-reportage i form av en fejkad och lam intervju. Men hej, det var det bästa jag kunde komma på idag. Can't blame a guy for tryin'.

Hej Mattias, snart är det dags för Lidingöloppet. Hur har förberedelserna varit?
Hej. Förberedelserna har väl varit helt okej. Jag har fått ganska många mils löpning i benen under de senaste månaderna. En hyfsad mix av distans och kvalitet. Så här i efterhand hade jag givetvis kunnat önska mig något distanspass uppåt 30km och kanske några fler kuperade pass. Det hade väl inte heller varit helt fel att ge sig ut på Lidingö och prova banan. Men överlag tror jag inte att jag skulle kunna förberett mig bättre utan att ge upp cykeln helt och hållet och utan att släppa tävlingarna i augusti.

Hur känns dagsformen?
Som vanligt: inget vidare. Är jag inte på gång att bli lite snuvig? Gör det inte lite ont i höger fot och vänster knä när jag springer? Kommer foten att hålla etc.? Men så ska det väl vara. Lite adrenalinpåslag så glömmer jag bort alla krämpor.

Sista förberedelserna inför loppet?
Inga konstigheter egentligen. Ett lätt intervallpass ikväll (tisdag) och några kilometers lätt jogg på fredag. Hämtar nummerlappen på fredag och cyklar sedan förmodligen in till stan på lördagen. Och hoppas på att jag sedan kan cykla hem. Kolhydratladdar givetvis torsdag och fredag. Och just det ja, måste gå på dass på lördag förmiddag också.

Målsättning och förväntningar?
Helt omöjligt att säga. Inför Göteborgsvarvet sa jag 5.20-tempo första milen och 5.00-tempo andra milen. Detta eftersom jag totalt underskattat boosten av tävling och av att ha löpare runt omkring mig. Det blev 5.00-temp rakt över, trots att förberedelserna inte var optimala. Med tanke på min träning innan och på hur kroppen känns… tja 5.10-tempo under första 2 milen och 5.50-tempo under sista? Och så lite osäkerheter på det så får vi 2:45. Jupp, 2:45 får det bli.

Avseende förväntningar så hoppas jag på en rolig och intressant runda i fint väder. God publikuppslutning och sjudundrande hejarklack när jag springer i mål (bestående av typ fru och dotter). Jag hoppas också på att mina ben skall vara tillräckligt pigga för att cykla, både hem och på söndag.

Några sista ord?
Oj, det låter väl lite väl dramatiskt. Med ganska stor sannolikhet kommer jag inte att dö under loppet. Möjligtvis springa in i väggen, men inte dö. Som vanligt på alla dessa stora arrangemang går det att följa resultaten via SMS. Skicka ett SMS till 72456 med texten LL startnummer. Exempelvis LL 41062 för att följa mig. Andra intressanta startnummer är 40440 (Ketil) och 91633 (Christian). Race Report kommer i sedvanlig ordning på bloggen. Uppdatering på fejjan kommer så fort Telias mobilnät börjar funka.

Lycka till!
Tack!

Race Report - Vansbrosimningen 2011

Så var den genomförd, Vansbrosimningen 2011. Och mycket mer än så känns det inte som egentligen. Min träning och uppladdning inför loppet har verkligen varit minimal. Jag simmade 2 gånger i våtdräkt i öppet vatten, och inte så mycket mer. Ingen som helst nervositet, ardrenalinkick eller något innan loppet, eller när starten gick. Det säger väl egentligen lite om på vilket allvar jag tagit denna tävling. Jag hade inte heller någon som helst uppfattning om vilken tid jag skulle simma på. Dels eftersom jag simmade klocklöst, hade alltså ingen möjlighet att ha koll på tiden. Och dels även för att jag aldrig tagit tid på träning (endast uppskattade sträckor). Vad jag gjorde däremot var att kolla vad medeltiden på tidigare lopp varit och räknade med att jag skulle kunna göra något sådant, dvs runt 1.15. Även om jag är en usel tekniker och inte har tränat just simning, så borde väl den allmänna fysiken räcka till att prestera lite.

Som direkt tagen ur en audition för Stefan och Krister

Nåväl, kl 4.30 lämnade familjen Stockholm (med välpackad bil eftersom semestern inleddes med att åka till Vansbro). Google Maps rekommenderade resväg landade på en restid på 4h38min, vilket i realiteten visade sig snarare vara runt 3h38min. Med lite frukostpaus och åksjukepaus landade vi i Vansbro vid 9-snåret. Gott om tid alltså. Efter fika, nummerlappsuthämtning och ombyte traskade vi iväg till startområdet.

Ombytt till superhjälte och på väg in i startfållan

Vädret var sådär, omväxlande regn och däremellan sol och ganska varmt. Vattentemperaturen låg på runt 19 grader, ingen risk att frysa alltså. Efter insläpp i startfållan deltog jag halvhjärtat i uppvärmningen och gick därefter ner i vattnet. Jag hittade en bropelare som fick agera väntplats innan starten gick.

Den inringade personen är faktiskt jag, dock har frugan (som tog kortet) förmodligen inte en aning om det.

Kl 11.45 lyftes startrepet. Jag befann mig då i det främre ledet, ganska precis mitt i ån. Planen var att ta det lugnt i starten, inte trängas och bara flyta med. Och så blev det.

Sedan är det väl tyvärr inte så mycket spännande att säga. Jag crawlade mestadels och växlade emellanåt med bröstsim. Ungefär halvvägs lade jag mig på rygg och tittade bakåt och konstaterade då att jag hade ca 2/3-delar av min startgrupp bakom mig. Jag skulle förmodligen alltså inte bli sist. Metrarna flöt på och krampen uteblev. Jag tog inte på något sätt ut mig. Kramp var väl egentligen det enda jag var rädd för, men fick aldrig någon egentlig känning.  Innan vändningen upp mot strömmen var det inte heller trångt överhuvudtaget. Jag kostade till och med på mig att ta en klunk sportdryck vid flotten innan svängen (insåg att jag under min obefintliga uppladdning även slarvat med vätskan). Vid svängen fanns det dock en båt med en stor klocka i. Såg då att jag med 800m kvar (uppströms) hade 20 minuter på mig att komma under timmen.

Något av alla dessa huvuden tillhör mig

Det var väl första och enda gången som tävlingsdjävulen tog tag i mig. Under 60min skulle väl vara helt ok för en simnolla som jag. Men tyvärr blev det ju inte så. Vid vändningen smalnar simområdet av ganska rejält och nu blev det faktiskt trångt. De erfarna Vansbrosimmarna hade ju talat om att hålla sig längst högra kanten för att få mindre motström, men där var det ju fullt med folk. Jag höll mig lite längre ut och fick då lite mer fritt vatten. Dock fick jag en del kickar på mig och delade säkert ut en del också. När man precis har träffat någon med sin fot, så fortsätter man ju inte och kickar fullt (i alla fall inte jag). I stället blir det några lugna kickar tills det att det känns fritt igen. Tyvärr blir simningen väldigt upphackad då.

När jag kom tillräckligt nära målet för att se klockan insåg jag att den precis kommit över 1 timme. Väl i mål stannade den på 1:04:03. Inte någon tid att skryta med, men dock på den övre halvan av resultatlistan; plats 2146 av 5291 st fullföljande herrar.

På podiet, poserandes för fru och dotter.

Vad finns det då mer att säga om tävlingen? Välarrangerad och ett trevligt tävlingsområde. Men en utmaning i klass med övriga klassikermoment? Inte alls. Inte på det sättet som jag genomförde den i alla fall. Av de jag pratade med (under dagen samt innan) verkade de allra flesta se det som en nödvändig del att genomföra som ett av delmomenten för klassikern. Jag har mycket svårt att tänka mig att Vansbro skulle samla det deltagarantalet om de inte varit en del av klassikern.

Visst var det intressant att delta i en simtävling, men att behöva åka 64 mil (ToR) för att göra det känns inte särskilt motiverat. Hade det varit i Stockholm hade jag mycket väl kunnat tänka mig att köra det som en årlig värdemätare, men till Vansbro återvänder jag nog bara om jag måste. Nu har ju i och för sig en triathlontävling på HIM-distans (halv ironman) dragit igång (första nu i år) på lördagen under Vansbroveckan. Det kan vara en anledning till att återvända nästa år.

Om inte annat var behållningen av det hela att jag kan konstatera att jag förmodligen kan köra simsträckan på en Ironman-distans (3,9km) på runt 1.30 och inte överhuvudtaget vara död efteråt. Bara en sån sak.

Premiärsimmat

Så här en dryg vecka innan Vansbro har jag äntligen fått tummen ur... Ca 2 krampfria km i Långsjön. Tummen upp!

Tight superhjältedress - check!

Överslagshandling

Istället för att simma gjorde jag slag i saken och beställde ett nytt hjulset med PowerTap-nav. Jag har fått Velocipeter rekommenderad och hoppas på att han gör ett bra jobb åt mig. Huvudsakligen DT Swiss rakt igenom. Var inne på kolfiberfälgar ett tag, men kom till sans och insåg att det inte skulle kännas helt ok att köra runt på ett par sådana finhjul hela tiden, och grejen med effektmätning är väl att man ska göra det helst hela tiden. Blev ett par aerofälgar i alu (DT Swiss RR585) istället. Starka, robusta och inget som man behöver vara rädd att köra på under hösten eller på en trainer. Är dom hyfsat aero kommer dom nog att platsa på en tempohoj också (inte för att jag har någon nu, men man vet aldrig vad som händer).

Sedan kan man väl tycka att effektmätning är lite bortkastat och overkill på en medioker cyklist som jag. Men lite ska jag nog kunna lära mig och eftersom jag älskar statistik blir det nog bra.

Svarta fälgar, svarta ekrar, svart nav (fram) och röda nipplar blir nog grymt stylish till min Wilier. Om Velocipeter sköter sig ska han nog få bygga ett par nya hjul till min CX också. Det vimlar ju inte direkt av roliga hjul till en skivbromsad CX så det får man nog se till att bygga själv (eller få det byggt).

I morgon ska jag simma, lovar! Av någon märklig anledning känner jag mig dock inte ett dugg orolig för Vansbro. På något sätt tar jag mig igenom. Enda oron är väl att drabbas av kramp. Planen är i alla fall lugnt crawl nedströms och kraftfullt bröstsim uppströms. Jag kommer ändå inte att vinna. Eller så har jag underskattat hela grejen.

Post-VR-symptom

Det har varit en usel träningsvecka. Förutom pendlingscyklingen har jag bara kommit ut på 2 st MTB-pass. Helt ärligt har det varit lite segt att motivera sig under veckan efter VR. Vilket i sig är lite märkligt eftersom jag inte kan påstå att VR var något huvudmål för säsongen.

Målet var väl att genomföra klassikern, och eftersom Vasaloppet uteblev är det nu VR det första av 4 delmål som är avklarade. Det andra målet var att bli en bättre cyklist, och det har jag förvisso blivit. Men det finns fortfarande mycket kvar att lära kroppen, och det kräver mil, mil och åter mil.

Vansbro är nästa anhalt och jag inser nu till min stora fasa att det endast är 2 veckor bort. Hur mycket har jag simmat? Nada, zipp, noll sedan Fuerteventura. Kanske dags att dra på sig våtdräkten någon gång innan i alla fall.

Skärpning!

Vätternrundan 2010

Initialt

Under slutperioden inför Vasaloppet började jag fundera på vad jag skulle ta mig till härnäst. En Svensk Klassiker var en tanke som fanns i huvudet. Lidingöloppet och Vansbrosimmet borde nog inte vara några problem – springa och simma hade jag ju faktiskt gjort som träning tidigare. Men cykla hade jag ju egentligen aldrig gjort annat än för att ta mig från punkt A till B (typ Kantorsgatan till Polacksbacken i Uppsala under studenttiden). Jag har ju aldrig tränat cykling. Jag anade inte då hur pass såld jag skulle bli på det hela.
Vätternrundan var fulltecknad sedan länge, men i samband med Vasaloppet öppnade arrangörerna upp ett antal extra platser för de som genomfört Vasaloppet och siktade på en Svensk Klassiker. Med lite ångest i musarmen drog jag 3 dagar efter Vasaloppet iväg min anmälan till VR. 1500 kr fattigare insåg jag dessutom att jag skulle behöva en cykel också. Vid den tiden var det massa snö kvar, så det var inte direkt någon brådska. Jag fortsatte mala på med lite löpning och spinning på SATS. I slutet av mars började jag titta på cyklar. Jag hade bestämt mig redan från början att satsa på att köra på en riktig landsvägsjhoj, även om jag redan vid det här laget insett att det handlade om en del pengar. Till slut blev det i alla fall en Merida Road Race 903 av årsmodell -09 – en riktigt instegsracer med alu-ram och Tiagra-komponenter. Verkligen inte det allra hetaste, men det skulle duga gott åt mig. Som alla cyklister vet räcker det ju inte heller med cykeln; det ska till pedaler, skor, kläder, cykeldator, verktyg, slangar, m.m. vilket gör att notan i slutändan blir tillräckligt stor ändå.
Jag gjorde några ytterst korta turer med den nyinköpta racern med tveksamma resultat. På första rundan kom jag inte längre än några km innan himlen öppnade sig. På andra rundan kom jag inte längre än några km innan framväxeln la av (byttes senare ut av cykelaffären). Jag hade dessutom nu bestämt mig för att börja cykla till jobbet (i första hand på måndagar och fredagar till kontoret på Östermalm). Min fru var väl inte helt nöjd när jag sa att jag ville köpa en hybridcykel för att cykelpendla (att jag senare även köpte en MTB för att röja i skogen är en helt annan historia). En Nishiki XC5 införskaffades (även min fru fick en ny cykel) för detta ändamål. På första pendlingen till jobbet tappade jag lampan bak. På hemvägen från jobbet blev fästet till framlyser söndervridet av en överförfriskad ung man på Götgatan. På andra pendlingen till jobbet var jag tvungen att tvärnita för en bil som körde ut på cykelvägen och skadade mig ganska rejält. Måste väl påstå att jag nu misströstade något – det kanske inte var meningen att jag skulle cykla. Kraschen innebär i alla fall att jag nu i höst måste operera vänster handled och gå gipsad (över armbågen) i 6-8 veckor. Känns så där.
I mitten av april åkte jag och min fru till Fuerteventura för att träna. Jag hade ganska ont i handlederna efter kraschen men bestämde mig ändå för att hyra en cykel några dagar. Hotellet hyrde ut en Specialized Tarmac Expert, en helt underbar cykel som jag spenderade ca 20 mil på. Många höjdmeter och serpentinvägar blev det och sammanfattningsvis en bra start på cykelträningen. Enda smolket i bägare var väl att jag inte kom helt överens med sadeln på cykel och drabbades av ”bortdomnat organ”-syndromet. Min fru var inte helt nöjd med att sådant kunde inträffa pga cykling.
I början av maj kom jag sedan igång ordentligt med cykelträningen. Körde mellan 15-25 mil i veckan och kände att det funkade riktigt bra. Kul som attan var det också! I slutet av maj gick jag med i Fredrikshof (cykelklubb) för att få lite erfarenhet att köra i grupp. Upptäckte då att det var minst lika roligt att köra i klunga, och dessutom mycket mer effektivt. Egentligen borde jag nog börjat med det tidigare. Jag kom bra överens med min cykel och sadel och hade inga problem med skav eller andra krämpor. Sista veckan innan loppet ägnades åt att se över cykel, utrustning och specialstudera vädersiterna för att få ett grepp om det skulle regna eller inte. 120 mil på racern och 200 mil totalt hade jag fått i kroppen. Jag kände mig definitivt redo för VR.
Loppet
Innan
Jag anlände i Motala vid 14 på fredagen. Stor lunch hade inmundigats på Max i Nyköping och allt kändes bra. Jag hittade en bra parkeringsplats mellan torget och den tilltänkte sovplatsen (i sporthallen). Begav mig till torget för att hämta nummerlapp och fixa boende. I försäljningstältet fanns det massor av prylar som lockade till köp, men eftersom kassasystemet brakat ihop var köerna enorma och jag hade ingen lust att stå i kön hela eftermiddagen. Stack till bilen och hämtade mina prylar och gick till sporthallen för lite planerad sömn. Tyvärr blev det inte så mycket av den varan pga viss nervositet hos mig och ett jäkla spring i idrottshallen. Vid 17.30 gav jag upp och började byta om. Jag smörjde in stjärten och ljumskarna med den blå krämen från Assos (Chamois Creme), inte för att jag haft problem tidigare, men mest i förebyggande syfte. Det kändes onekligen lite kinky. Bestämde mig för att köra med cykelbyxor, underställströja, cykeltröja, hel vindjacka (Gore Alp-X II – fantastisk sak), ¾-tights och skoöverdrag för att kontra det misstänkta regnet. Packade lite extra kläder i sadelväskan (alldeles för mycket i den som sedan aldrig rördes). Jag gick sedan iväg till bilen och hämtade cykeln och gled ner mot torget.
Planen var nu att få lite mat i sig. Tyvärr hade jag totalt felbedömt köer och antalet människor på torget. Jag hade ingen lust att sätta mig på restaurang (och lämna cykeln obevakad) och Sibyllakiosken hade alldeles för lång kö. Smått stressad klämde jag i mig två tjocka korvar och en Festis på Pressbyrån. Kanske inte den allra bästa uppladdningen, men det fick duga.
Min starttid var satt till 19:44 och jag gled några minuter innan in i fållan tillsammans med ett antal andra cyklister. Jag hade språkat lite med några andra VR-oskulder på Funbeat och försökte identifiera dessa men hittade inte någon riktig matchning. Kl 19.42 fick vår grupp signal om att gå iväg så det var bara att hänga på. Vädret var fint, benen var pigga och det kändes helt underbart att vara på väg. Taktiken var att hitta en klunga och sedan bränna på. Depåstoppen var lite mer flexibla – men grundplanen var i alla fall att ta varannan depå (med Gränna som första stopp). Målbilden (som jag egentligen inte hade någon aning om det var realistisk eller inte) var att köra under 12 timmar (Sub-12).
Motala – Gyllene Uttern (sträcka: 78 km, tid: 2:35, hastighet: 30.2 km/h)
”Den stora euforin”
Vinden blåste lätt med och jag var lycklig att vara på väg. Jag insåg ganska snabb att de flesta runt omkring mig inte skulle köra snabbt så jag bestämde mig för att ligga i eget tempo och hoppas på att hinna ifatt (även om det inte var mycket folk som startat innan mig) eller bli upphunnen av en klunga. Mest ägnade jag mig åt att köra om i början. Efter några mil hittade jag en mindre klunga som jag anslöt till. Av cyklarna och klädseln att döma så verkade det vara vana cyklister. Efter ett tag på rulle gick jag upp och drog eftersom jag tyckte att det gick för långsamt (benen var som sagt var mycket pigga då). Efter Vadstena (och 5 km klungkörning) släppte dock klungan och jag körde på. Jag kände mig oförskämt pigg och var efter en blick på pulsklockan lite orolig för att jag körde på för hårt. Det gick i alla fall mycket bra att köra själv och det var riktigt kul med alla som hejande och uppmuntrade efter banan.
När jag började närma mig Hästholmen beslöt jag mig för att faktiskt (trots plan) gå in och få lite olja på kedjan eftersom jag uppenbarligen missat detta i förberedelserna. Under infart till depån vände jag blicken ut mot stora vägen och fick då till min stora förtret se den klunga som jag tidigare kört ifrån passera mig. Klungan var nu betydligt större och såg ut att hålla bra fart. Lätt irriterad körde jag direkt fram till servicetältet och fick lite olja på kedjan. Drog sedan snabbt iväg för att ta upp jakten på den försvinnande klungan. Efter några km fick jag kontakt med en grupp om ca 8 cyklister som jag hängde på. Tempot var bra och jag gick direkt med och hjälpte till vid klungkörningen. Efter ett tag släppte några och vi var 5 stycken som körde på. Strax innan Gränna blev vi upphunna av en väldigt stor klunga som dock aldrig körde om utan valde att lägga sig på rulle bakom oss. Friåkare!
Pavéavsnittet genom Gränna var väl så där för mina handleder, men mycket roligt med alla som hejade på. I uppförsbackarna efter Gränna var det bara jag och 2 killar från Umeå (det visste jag förvisso inte då) som hängde på. Vid värdshuset Gyllene Uttern körde vi över de chipregistrerande mattorna och skippade depån.
Gyllene Uttern – Fagerhult (sträcka: 62 km, tid: 2:15, hastighet: 27,6 km/h)
”Den långa ensamheten”
Strax efter Gränna visade det sig att de två Umeågrabbarna var tvungna att göra en kisspaus. Vi hade inte kommunicerat så mycket då så egentligen upptäckte jag det först när de släppte. Jag pinnade på. Det började nu bli mörkt och dags att slå på lamporna. När jag skulle vrida mig för att sätta på lampan bak fick jag kramkänningar i revbenen. Otäcka flashbacks från Vasaloppet började flimra förbi min inre syn. Som tur var blev det inte värre än så. Km efter km utan någon framför mig eller efter mig avverkades. Några mil efter Gränna såg jag en klunga framför mig som jag försökte få närkontakt med. Jag kämpade på som attan för att komma ikapp, men när jag väl var framme var jag för trött för att hänga på. Backarna runt Kaxholmen sög must ur benen, men i nedförsbackarna innan Jönköping nådde jag rundans maxhastighet på 57 km/h.
I Jönköping beslutade jag mig för att gå in i depån för att fylla på lite vatten och lätta på trycket. Jag var bland de första i depån. Strax efter mig kom de 2 Umeåkillarna in, nu ackompanjerade av 2 grabbar till. Eftersom det inte var någon kö slängde jag i mig lite korv, mos och saltgurka. Planen blev då att hänga på den lilla klungan igen. Tyvärr såg jag dem precis dra iväg när jag kom ut från toaletten. Ensam igen.
Lämnade depån i totalt mörker och var lite förbannad på mig själv att jag inte varit lite mer påpasslig. Körde genom Jönköping och slet ganska rejält i backarna före Bankeryd. Jag såg några enstaka röda cykellampor framför mig, men det vara tyvärr bara cyklister som jag kom ikapp och sedan körde ifrån. När jag kom till depån i Fagerhult var jag lite sliten. Jag hade egentligen inte tänkt stanna i depån, men när jag tittade in såg jag ”min” lilla klunga som jag uppenbarligen trots allt hållit jämna tramptag med.
Fagerhult – Karlsborg (sträcka: 70 km, tid: 2:51, hastighet: 24.6 km/h)
”Regnet, mörkret och den lilla klungan”
Den här gången såg jag till att inte missa klungans avfärd. Jag petade i mig en vetebulle, några saltgurkor och lite sportdryck och stod sedan redo för avfärd. Jag la mig sist i klungan och frågad om det var ok att jag hängde på. Vid mina första körningar drog jag på lite för hårt och var nästan nära att lämna klungan bakom mig. Vis av erfarenhet tog jag det sedan lite lugnare. ”Vi trodde att du var på väg att göra ”rycket” redan nu”, skattade mina klungkompisar åt mig. Eftersom vi låg på linje blev diskussionen under körningen blev aldrig direkt livlig utan bestod mest av uppmuntrande tillrop och ”bra kört”. Jag fick dock klart för mig att det var två Umeåkillar och två Stockholmskillar och att vi alla var VR-oskulder. Med det här gänget körde jag sedan resten av rundan. Vi hade några som hakade på tillfälligt och några som vi övertalade att haka på, men egentligen endast en större klunga som körde ifrån oss.
Strax efter Fagerhult öppnade himlen sina portar. Det var nu kolsvart, blött och rejält kallt. Med anledning av detta beslöt vi oss för att ta en riktig ätpaus i Hjo. Vi åkte först in i fel del av depån men lyckades sedan hitta in i Folkets Hus (eller vad det nu var) där lasagnan serverades. Jag tror att vi nästan var de första som åt där eftersom det inte fanns någon mat framme när vi kom. Varm lasagna, varmt kaffe och kall mjölk var dock som balsam för en nedkyld cyklistkropp. När vi satt och åt plockade dessutom Stockholmgrabbarna fram sin plan för att köra Sub-11 och konstaterade att de låg bra till. När jag då fick höra att de startat kl 19:46 insåg jag att det ju faktiskt också var klart möjligt för mig. Hjostoppet varade i ca 20 minuter och vi kände oss starka när vi rullade ut.
Sträckan mellan Hjo och Karlsborg gick obemärkt förbi. Det regnade fortfarande och var kallt, men efter maten i Hjo kom jag in i ett tillstånd där det kändes som om jag kunde trampa i all evighet. När det dessutom började ljusna kändes det alldeles utmärkt. Strax innan Karlsborg passerade vi skylten som proklamerade att vi endast hade 100 km kvar.
Karlsborg – Medevi (sträcka: 69 km, tid: 2:27, hastighet: 28,2 km/h)
”Gryning och tro på framtiden”
Vi körde in i depån i Karlsborg trots att det egentligen fanns något behov av mat eller dryck, men en av grabbarna behövde kissa. Jag fyllde på flaskan med sportdryck och konstaterade att Tomas Gustafson befann sig i depån samtidigt. Tomas hade förvisso startat senare än mig, men jag var före honom i mål. Alltså spöade jag en OS-mästare i 9 mil… bara en sådan sak.
Efter Karlsborg var det bara att åka vidare. Det var nu tillräckligt ljust för att släcka lamporna, men regnet gav dock inte upp för det. Depån i Boviken körde vi snabbt förbi. När vi sedan vände söderut efter bron innan Hammarsundet slog motvinden till hårt och skoningslöst. Det kändes segt och blött och vi bestämde oss för att göra ett sista depåstopp i Hammarsundet. Här blev det några vetebullar och lite kaffe för att återfå lite värme i kroppen. Under depåstoppet var det en av Umeågrabbarna som fick lite problem med ett knä och hade svårt att komma igång. Vi gick lite långsamt och väntade på honom; efter att ha kört nästan halva loppet ihop var det ju självklart att vi skulle klara sub-11 ihop, ända in i kaklet.
Backarna efter Hammarsundet var lite sega, men när vi väl kom fram till Medevi och konstaterade att vi hade gott om tid för sub-11 så var det bara att köra. Nu hade det också äntligen slutat regna.
Medevi – Motala (sträcka 21 km, tid: 0:47, hastighet: 26,8 km/h)
”Den totala glädjen”
Efter Medevi var det dags för körning på lite mindre vägar. Eftersom vi startade så pass tidigt var vi mer eller mindre ensamma på vägen. Vi körde om några och tjatade på några att hänga på och bita ihop. Jag kan dock tänka mig att det var mindre kul att köra på dessa vägar senare eftersom det var ganska trångt. Nu började några av oss bli lite segare och dragningarna var lite mer oorganiserade, men vi hade hela tiden bra koll på vår planerade sluttid. Det började faktiskt märkas nu att jag faktiskt trots allt kört en himla massa mil. Trots att jag kände mig ganska pigg var det inte alls samma drag i benen och jag var tvungen att kämpa på för att komma upp i hastighet (även om jag fortfarande hade kvar känslan av att kunna trampa på hur länge som helst).
På strandpromenaden spurtade vi och det var 5 lyckliga grabbar som kom i mål sub-11 med god marginal. Som 73:e man över mållinjen gick jag in på tiden 10:55, långt över förväntan. Detta förärande mig den totala positionen 5006 av 16760 som gick i mål. Cykeldatorn (välkalibrerad) visade på ett rullsnitt på 29.7 km/h och en rulltid på 10:07. 48 minuter av rundan hade alltså använts till depåstopp.
Efteråt
Tyvärr greppade jag aldrig namnet på de som jag körde med. Efter lite efterforskningar på resultatjakt.se tror jag att Umeågrabbarna är Jens Nordqvist (9107) och Emil Jönsson (21405). De andra två har jag inte hittat lämpliga kandidater till.
Direkt efter loppet splittrades klungan. Efter medaljutdelning och fotografering (ett foto som jag ser ut som en riktig tönt på) begav jag mig till startområdet där jag avnjöt pastasallad, kall öl (klass I förstås) och en välförtjänt pris snus. Cyklade sedan långsamt och lyckligt bort till bilen och lämpade av cykel och en del utrustning. Promenerade sedan bredbent bort till sporthallen för lite sömn. Stötte på en del människor med tidig start som förvånat undrade om jag redan cyklat. Jag tog sedan en lång dusch och bastu tillsammans med andra trötta (men lyckliga) människor. Tvingade mig sedan till några timmars sömn på ett trasigt liggunderlag och en alldeles för varm sovsäck innan jag satt mig i bilen för att köra hem till Stockholm.
Slutligen
Knappt en tillstymmelse till kramp, ingen slägga och överträffat tidsmålen med råge. Kan inte säga annat än att jag är fantastiskt nöjd med min VR-premiär. Och egentligen är det ju inte bara själva loppet som jag är mest nöjd med; det är snarare lyckan över att ha hittat cyklingen. Har efter VR fortsatt att cykla mycket landsväg, MTB och jobbpendling. Jag kommer att köra ett par MTB-lopp (Cykelvasan och Hammarby Hill XC) innan det är dags för den stundande handledsoperationen. Jag kommer definitivt att köra VR igen. Nästa år med sikte på Sub-10, kanske med Fredrikshof, Team Ride of Hope eller med någon klassikerkompis… och kanske med en racer med kolfiberram… kanske till och med en Specialized Tarmac Expert.