Sälen, Rörbäcksnäs och några cykelvasor

Eftersom triathlon-bloggosfären under de närmsta dagarna kommer att flöda över av rapporter från Kalmar kommer här ett litet avsteg i form av lite bilder och text från nordvästra Dalarna och lite text om några MTB-lopp.

När det förra året blev klart att Klagenfurt och Österrike skulle bli årets IM så var ju Kalmarhelgen "ledig" och det fanns alltså en chans att återvända till Sälen och Cykelvasan. Förra året var det lite mutter i familjeleden när det visade sig att Kalmar och CV krockade då vi alla tyckt att det var en väldigt trevlig vecka förra gången vi var där. Cykling, bad (Experium) och lopp för hela familjen typ. För egen del var kanske inte CV90 som något speciellt högprioriterat mål för säsongen, men dock kändes det ju alldeles utmärkt att göra något för "hela" familjen och speciellt tjejerna som ställer upp så mycket på mig. Vi hade i alla fall bokat in en hel vecka i Lindvallen och dagen efter Ångaloppet (och V:s simhoppsläger) åkte vi upp till Sälen.

Grusvägar utanför Lindvallen

King-of-the-hill-backen från Sälen upp till Lindvallen var lite tuff för V på slutet.

Vi kan väl börja med Rörbäcksnäs - kanske Sveriges bästa stigcykling? Vi var i alla fall där för 2 år sedan och lederna har ju inte direkt blivit sämre sen dess. Fantastiska singletracks som slingrar sig fram över torr tallmo, små stigar och slingriga grusvägar. Det finns leder för alla, det är i princip helt omöjligt att köra fel och det är, den regniga sommaren till trots, i princip helt torrt. Jag betade av Byrundan, Kalungapasset, Vallsjörundan samt leden över Hundfjället till Tandådalen. Alla lederna innehåller fantastiska partier, men bäst är nog den 32 km långa Vallsjörundan (bortsett från ett lite för stenigt parti efter Vallsjön där jag dessutom lyckades med en OTB). Gillar du stigcykling måste du masa dig dit; det går nog att köra lederna dag efter dag utan att tröttna.

Vallsjön - magisk singletrack på åsen ovanför sjön.

Välskyltade leder

Valencia ligger på

Fjällkossor på Hundfjället blockade vägen, men flyttade sedan vänligt på sig.

Tuff och stenig stig uppför Hundfjället

Note to self: landa in på handen i ett stenröse

Sen så blev det Cykelvasan 30 (egentligen 32 km) för mig och Valencia och CV45 för Anna på fredagen. Valencia hade satt upp som mål att komma in under 2 timmar (2:18 förra gången). Tyvärr vaknade inte hennes ben till liv förrän efter Eldris och vi nådde inte riktigt ända fram (2:05) trots pappas ständiga uppmaningar till att växla upp och trampa lite hårdare. Hon tyckte i alla fall att det var väldigt kul och var stolt över att köra loppet med "riktiga" pedaler (Eggbeaters) utan problem. Nästa gång vill hon köra 45 km med Anna. Och så Anna då som sin vana trogen krigade sig igenom 45 km med värkande armbågar, jävlar anamma och en kontinuerlig förbättring av sluttiden.

Nöjd Valencia!

Anna sminkad till tvättbjörn (det var dammigt)

Slutligen var det då dags för 5:e gången för mig med MTB i fäders spår. Hade egentligen inga förväntningar eller förhoppningar innan; trots att var det 2 år sen jag senast körde ett MTB-lopp och jag har egentligen inte tränat alls på att köra 3+ timmar med den intensitet som CV kräver. Kände dock att benen var hyfsat pigga dagarna innan loppet och när jag körde Oxberg-Mora med Valencia så tyckte jag nog ändå att det skulle bli ganska kul att köra den sträckan på max och såg faktiskt kvällen innan fram emot loppet. Hade dock inga resultat för att komma i tävlingsklassen och hade av Vasaloppet fått plats först i 5:e motionärsledet (startled 9) vilket jag tycket var lite väl långt bak. Betydde att det skulle finnas nästa 2000 cyklister ute i spåren framför mig. När jag rullade ner till starten och Berga By var det inte mer än några plusgrader i luften och dimman låg tät i dalen. Hade lite tur och fick en plats i andra ledet i startfållan. Sen var det bara att köra.

Jag höll igen lite i den första klättringen och släppte iväg några hetspellar från startgruppen. Efter Smågan började jag och ett par andra killar att samarbeta och jobba oss uppåt i fältet. Jag gjorde några riktiga monsterdragningar med pigga ben i omkörningsfil och med killarna på släp. Vi höll ihop fram till Evertsberg där jag tappade IK Trasten-killen i nedförsåkningen. Fram till Oxberg var jag lite mosig, men bet ihop och hittade 2 andra killar att köra de sista milen. Hade febrilt letat efter hjul att ligga på innan men inte hittat några som höll vettig fart. Under sista milen körde vi om otaliga cyklister från de första motionsleden och jag började lätt att ifrågasätta seedningen. Vid Eldris insåg jag en tid under 3:20 var möjlig. Dagens första krampkänning kom ca 800 m innan mål så förmodligen hade jag väl disponerat min krafter väl. Rullade slutligen i mål på 3:19:57 och plats 216 (av 9681 herrar i motionsklass). Riktigt nöjd med tiden och att mina ben kunde leverera.

Bra plats i fållan! Killen framför råkade dessutom ut för punktering innan starten ens gått...

Action i spåret strax efter Evertsberg

Dammig selfie efter målgång

Ska inte bli mer långrandig om själva loppet annat än att konstatera några saker. För det första var det faktiskt otroligt roligt! I vissa kretsar (typ Happy och sånt) är det ett måste att klaga på allt som har med CV att göra... Men ta det för var det är; ett otekniskt lopp på grusväg och stig på MTB. Lite som landsväg fast på MTB där bra ben premieras mer än bra teknik (vilket passar mig utmärkt). Sen är det bara att konstatera att det tyvärr händer en del olyckor och att det är alldeles för hetsigt i spåret på många ställen. Många gubbar med alldeles för fina cyklar som helt överskattar sin förmåga att köra utför och framförallt uppför. Stämningen blir ibland alldeles för hetsig och tonen för hätsk för att det ska vara trevligt. Där vinner triathlon-crowden med hästlängder; har aldrig varit med om någon som helst otrevlig stämning där. Men... om 2 år är nog familjen tillbaka igen.

Av placeringarna vid kontrollerna att döma har jag absolut disponerat loppet rätt.

TV-kändis

Om någon sagt till mig för 5 (10-15-20) år sedan att jag skulle synas i svensk television i ett cykelsammanhang, under tävling, så hade jag nog avfärdat hen som totalt verklighetsfrånvänd. Nu har det hänt och på något sätt känns det inte så märkligt, utan mest bara logiskt. CX-scenen är ju trots allt inte allt för stor här i Sverige.

Vad är det då som har hänt. Jo, jag berättade ju för länge sedan att jag var och körde en tävling i Stockholmscupen i CX där en tv-inspelning pågick. Det var Svett & Etikett-Kalle som prövade på cyklocross. Och som alltid kan man ju vara lite orolig över hur det blir när man ur ett underhållande perspektiv ska "populärisera" någon som ligger en varmt och hjärtat. Men jag måste nog säga att Svett & Etikett gör det alldeles utmärkt! Slutorden som Kalle yppar är verkligen spot-on vad det gäller cykling (och jag bryr mig ärligt talat inte om de är spontana eller skrivna av någon begåvad pro-cyklist).

Framträdande #1 - inte helt lätt att se, men det är faktiskt jag under Kalles arm.

Så, ett väldigt sevärt program. Och självklart förhöjs upplevelsen av att jag är med, inte bara en utan två gånger. Jag och Valencia tittade tillsammans på programmet och det märktes då att det trots allt är en liten värld när V satt och kommenterade; "där är Viktor, där är Adrian, där är Fredrish, och vad är det han heter... jo, det är ju Filip". Det är nog inte helt lätt att se mig, men jag dyker först upp vid 24 minuter (filmat från Kalles GOPRO-kamera på styrstammen) när jag cyklar om honom till vänster i bild. Samtidigt som jag snackar lite med Jonas R. Klart nonchalant. Och inte helt lätt att se. Sen kommer jag igen typ 30 sekunder senare, denna gång lite tydligare och i en stilstudien när jag forcerar ett hopphinder.

Titta! Det är en order! Programmet i sin helhet hittar du här.

Och så framträdande #2 - lite mer tydligt, även om tekniken kanske inte är så mycket att skryta om.

Har väl cyklat lite kort och lite långt

Jag har väl egentligen aldrig gjort anspråk på att vara först med det senaste i den här bloggen och ibland kan det ju dröja lite innan uppdateringarna kommer. Jag tänkte i alla fall i det här inlägget konstatera att jag cyklat lite. Det är ju förvisso kanske inget nytt i sig, men nu handlar det faktiskt om två premiärer; dels tempopremiär och dels säsongspremiär för randonnecykling.

SMACK-serien hade jag funderingar på redan förra året men kom av någon anledning aldrig iväg. I år fick jag dock till det redan på första försöket. Men det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Först drabbades jag av akuta i-landsproblem innan loppet: tänkte givetvis byta till tävlingshjul på tempohojen, men eftersom fälgarna på de hjulen är bredare än träningshjulens fälgar så måste de integrerade och aerodynamiska bromsarna justeras och det är en inte helt trivial övning som jag dessutom inte hade tid med alls. Tänkte att då tar jag väl GoVest-hjulen istället, men se det går ju inte heller eftersom de bara är avpassade för 10-delad kassett och Canyonen har 11-delat. Så tji fick jag, det blev träningshjul och jag tappade säkert flera sekunder på det. Det sistnämnda kan tolkas både ironiskt och icke-ironiskt, för icke-insatta respektive insatta.

Det såg ju inte direkt lovande ut på vägen ut till Arlanda

Sammanbiten selfie strax innan det brakade loss

Sen var det den här saken med vädret. När jag åkte från jobbet haglade/regnade det i Stockholm. Runt Arlanda hade dock prognosen lovat 5-6 grader och uppehåll. När jag närmade mig startplatsen stod det och vägde. Rätt över oss var det svart på ena sidan och blått på den andra. Tyvärr tippade det åt fel håll och några minuter innan första start brakade det loss på riktigt Hollywood-maner; vinden tog, det började hagla och regna och temperaturen droppade till +1 grad. Det blev helt enkelt skit och misär. Den lilla uppvärmningen som jag gjort var relativt bortkastad eftersom jag började frysa som en liten hund nästan direkt.

Så i slutändan handlade min tempopremiär mest om överlevnad. Glasögonen immade raskt igen och jag så inte mycket alls. Känseln i min fingrar försvann och efter några minuter kunde jag inte växla ordentligt. Mina skor var fulla med vatten. Vinden låg från sidan på en rak vändbana. Osv. Som tur var handlade det bara om 12 km så det var ju relativt fort över. Jag kom huttrande in med ett väldigt mediokert snitt på 37.34 km/h (typ plats 20 av 50 startande). Med tanke på att jag i Vansbro körde 9 mil i ungefär samma hastighet och att jag i Borås körde 40 km/h i snitt över 18 km är det ju i alla fall ganska långsamt. Jag skyller allt på vädret. Och hjulen.

Men egentligen är det nog kul och jag kommer nog att göra om det.

Många estetiska såväl som aerodynamiska fel här... (pölen bakom bilen fanns inte där när jag parkerade)

På långfredagen var det sedan dags för långcyklingspremiär för säsongen. Jag hade lyckats lura med mig Björn på Randonneur Stockholms 20-milare från Barkarby. Ny bana och nya vägar (för mig) verkade ju lovande. Väderleksprognoserna var lite varierande i temperatur, men enade när det gällde nederbörden som skulle vara noll och intet. Nu blev det en väldigt bra dag vädermässigt. Lite "april" då vi strax efter Sigtuna fick lite hagel på oss, plus att det var väldigt blåsigt och med en vind som låg sida större delen av rundan. Men utöver det en hel del sol och en temperatur som var väldigt lätt att klä sig för (typ 5 grader).

Mina ben höll halvvägs till stämplingen i Järlåsa, sen visade det sig att jag tagit alldeles för mycket ansvar i kantvinden och var ganska så rejält mör efter det. Hängde på snöret och hade krampkänningar flera gånger på hemvägen men lyckades bita ihop och ta mig i mål utan att behöva skämmas allt för mycket. Jag och Björn höll ihop hela vägen (Björn med riktigt pigga ben) och landande in med en rulltid på ca 6:50 och strax öven 30 i snitt. En habil insats i kantvinden och en trevlig dag i sadeln. För övrigt så var det över 70 startande! Något slags rekord i randonne-sammanhang skulle jag tro.

Sen blev det bastu, pilsner och hemlagad burgare och det är ju aldrig fel.

Gubbar i Sigtuna

Crosshelg!

Då blev det då äntligen av med en CX-dedicerad helg "on the road" tillsammans med dottern. Tyvärr blev det ju bara 4 dubbeltävlingar i CX-cupen i år. Vi körde en dag i Lida och under Alingsås-helgen var vi ju på Mallorca istället. Så nu blev det äntligen av med en resa till metropolerna Eksjö och Eskilstuna. Vi packade bilen med cyklar, hjälmar och tempodräkter och drog iväg ohemult tidigt på lördag morgon.

Eksjö
Efter drygt 3 timmar i bilen anlände vi i Eksjö. Första gången för mig där. Vi tog oss ut till det gamla regementsområdet och mötte upp familjen Rundström, Sen det vanliga med cykelmontering, nummerlappar och test av banan. Först ut var sedan Valencia i F11-14... Och hon är ju så sjukt minst. För CX-cupen gäller 2015 års licenstillhörighet, dvs. Valencia räknas då som F10:a i cupen (eftersom den går så sent), och redan där är hon ju mindre. Och det är ganska stor skillnad på en 14-årig tjej och min lilla dotter. Sen kanske hon egentligen ska ha dispens för att tävla i F11-14, men hittills är det ingen som har frågat. Nåväl, hon kommer ju sist, och hon vet ju i princip om det redan när hon startar. Men det är kul, lerigt och hon kämpar på med de små benen och sträcker oavsett armarna i luften när hon passerar mållinjen. Och jag är så stolt! Det tuffaste för V var väl att banan var ganska lång (3,2 km) och hon då blev ensam under ganska långa sträckor. Men inga som helst sura miner för det. You go girl!

Och jag då? Tja, efter det sedvanligt katastrofala starten gick det väl okej. Eftersom jag inte har några cup-poäng sen tidigare fick jag starta riktigt långt bak och hamnade då bakom i lite onödigt stor trängsel under första varvet. Sen flöt det väl på på ett helt okej sätt. Speciellt med tanke på att jag knappt tränat någon CX alls de senaste månaderna. Jag tog nog de placeringar som jag skulle och gjorde nog inte bort mig allt för mycket. Ett par tekniska missar höll på att kosta mig en placering på sista varvet men jag lyckades hålla undan på upploppet. En grässladdvurpa i 35 knyck hann jag med på första varvet också. Landade slutligen på en 31:a plats av 44 startande.

Men... det som ska framhållas är väl den fantastiska banan som Eksjö CK lagt! Proffsig och genomtänkt ut i minsta detalj. Vi snackar flyover (alltså bro som man springer upp för trappor på ena sidan och kör ner på andra), sandhinder med ditschaktad sand lagd på presenning, alla typer av underlag (gräs, lera, grus), perfekt avvägda chikaner och kurvor etc. Rolig och snabb som attan. Den i särklass bästa bana jag kört på i alla fall.

Efter cykeltvätt, dusch (i riktiga omklädningsrum med varmvatten i duscharna) och en pizza på den lokala krogen blev det färd till nästa metropol, Eskilstuna. Efter lite om och med fick vi lov att ställa in cyklarna på hotellets kontor och sen sov vi väldigt gott hela natten (trots att det tydligen åskade rejält och kom ett skyfall som dränkte hela söndagens tävlingsbana).

Den excellenta CX-banan i Eksjö

Team V&V taggade innan start

Ner för backen utan att tveka

Alla backar var inte cyklingsbara

Trångt upp på flyovern på första varvet (foto: Eva Hellström)

Stilstudie (foto: Eva Hellström)

Eskilstuna
Att det skulle bli lerigt, grisigt och tungt fattade vi direkt när vi kom på plats. Regnet hade gjort att det i princip inte fanns ett enda lättåkt parti på banan, allt var geggigt och på några ställen var arrangörerna tvungna att dra om banan eftersom det helt enkelt bildats djupa sjöar. Ironiskt nog var det nog partiet nere på sanden vid badplatsen som var mest lättkört på hela banan. Överlag var det en bra bana, kanske lite misshandlad av regnet och lite konstiga lösningar på vissa ställen. Det vägdes dock upp av ett ganska stort publikuppbåd.

Och tävlingen då? Ungefär som dagen innan. Valencia körde nog bättre än dagen innan, låg mer lite längre fram och hade faktiskt en kille i P11-14 bakom sig. Sen råder det ju inget tvivel om att det var en riktigt tung bana för en liten tjej på 25 kg med en 9 kg:s cykel. Det är ju ungefär som om jag skulle ha en 26 kg tung cykel... Hon var i alla fall lerig, trött och riktigt nöjd!

Jag hade ett trångt och stökigt första varv (fick starta i 8:e av 9 led...) men kunde sen få in lite flyt och kunde avsluta på en 42:a plats av 68 anmälda. Helt okej med mina mått mätt. Hade ett ganska avslaget sista varv eftersom jag varken hade någon före mig att jaga eller någon efter som var nära att komma ikapp.

Det är ju onekligen viss skillnad på tjejerna i klassen F11-14

Valencia på väg över mållinjen. Djupt koncentrerad

Mästarklubben CK CX

Lera. Överallt.

58 startande och rejält trångt (foto: Christer Dahlin)

Slalombacke och maxpuls. Brukar höra ihop. (foto: Christer Dahlin)

Slutligen
Vilken grym helg det här var och fasen vad kul det är med CX ändå. 45 minuter där alla känslor hinner kännas. Allt från startlinjens nervositet, till nära-döden-upplevelsen vid pulstoppen efter första minuten av loppet. Glädjen över att få in lite flyt under andra varvet och sorgen över att mer än hälften är kvar när du går ut på tredje varvet. Smärtan under fjärde varvet och tomheten efter målgången. Bestämde mig direkt efter loppet att dra ner till GBG om 2 veckor och köra SM och cup-avslutningen. Kommer att bli grymt.

Vattenhinder... (foto: Christer Dahlin)

Koncentrerad... (foto: Valencia)

...och lerig (foto: Valencia)

Sveriges i särklass snyggaste, skäggigaste, lerigaste och trevligaste CX-klubb. (foto: Björn Westergren)

Fredagsmys!

Förvisso relativt flitigt delad på cykelbloggar just nu, så det är säkert många som redan sett den. Briljant är den i alla fall. Snygg och ett väldigt bra svar på frågan om varför jag cyklar? Jo, därför att så här är det. Kvintessensen av cyklingen!

Jenny skriver en krönika

Då var det dags. Igen...

I form av en krönika i Expressen passar Jenny Strömstedt i generaliserande och härskartekniska termer på att dela ut en fet känga till en ytterst homogen gruppen cyklister. På temat har Jenny sen tidigare gjort sig känd genom att gå väldigt hårt åt alla cyklister i reportage i Nyhetsmorgon, i bloggar och på Twitter. Bl.a. efter det att en av hennes väninnors barn blivit blivit påkörd av en cyklist i Tantolunden. Att det sen handlade om en 2-åring som sprang ut på cykelbanan när föräldrarna inte hade uppsikt och att den påcyklande marodören var en äldre dam som cyklade på cykelbanan hör liksom inte till saken. Alla cyklister fick stå till svars, och framför allt de här lycraklädda männen på sina snabbcyklar som vi ser överallt. Begreppet Cykelkriget myntades av Jenny och TV4. I en sällsynt onyanserat inslag i Nyhetsmorgon passar hon och Steffo Törnqvist sedan på att spy galla över allt som har med cyklister att göra. Ett beklämmande, men tyvärr inte allt för ovanligt grepp.

Nu har Jenny skrivit en krönika i Expressen. Just krönikan är ju en väldigt tacksam form att föra ut sina åsikter i eftersom du inte behöver grundlägga dina teser eller åsikter på något sätt. Du behöver inte föra ett resonemang, utan det räcker med att tycka. Skriver du en debattartikel måste du vara beredd att försvara ditt resonemang, men det behövs inte med en krönika. Och om det visar sig att du tänkt väldigt snett kan du ju alltid säga: "Men hey, det var ju bara en krönika...". End of discussion.

Nåväl. I sin text använder sig Jenny av hela sin arsenalen av härskarteknik, förlöjliganden och generaliseringar som bara en lite von oben-journalist från söder kan komma undan med. Redan i krönikans titel, "Cyklister – vårt mest humorbefriade släkte" slår hon an tonen. Tycker du som läser att det är något fel på det hon skriver, är du ju bara en del av det humorbefriade släktet. Hon accentuerar sedan detta ytterligare genom att slå fast att cykelmännen är de mest lättkränkta av de alla. Och med det är jag redan från början liksom diskvalificerad att tycka något om hennes krönika, för då bevisar jag ju bara hennes tes. Smart!

Sen fortsätter det med det vanliga: "blöjbyxor", "spandex", "30000-kronors hojar" och alla dessa saker som måste vara med när det skrivs om cyklister. Jenny räknar upp ett antal beteenden som inte alls skulle ifrågasättas om det rörde sig om bilister, men när cyklister visar upp samma beteende är det inte okej. Vi har den anekdotiska bevisföringen ("en kompis råkade minsann ut för...") och generaliseringarna (här i formen av "jag vet att jag generaliserar, men..."). Någonstans försöker Jenny ha en poäng som går ut på att icke-cyklister måste börja förstå cyklister. Men det är mest ur perspektivet att alla cyklister är dumma i huvudet och att icke-cyklister måste börja ta det med en klackspark. Ungefär som man skulle behandla små frustrerade barn. Poängen går dock förlorad i den något röriga texten.

Slutklämmen, den är så bra att jag nog måste citera den i sin helhet:
Fast de jättejättearga, cykelmännen som möjligen tar sig själva på lite för stort allvar, är kanske inte mottagliga för hejarop. Då finns det en annan lösning: Man tar ett spelkort och sätter fast det på bakre ramen med en klädnypa så att kanten precis når ekrarna. Sedan trampar man upp farten och lyssnar leende på det smattrande ljudet av barndomens frihet och lycka. Att cykla.

Och här någonstans tror jag att vi börjar närma oss pudelns kärna. Om vi bortser från generaliseringen och förlöjligandet kan vi här skymta problemet: Jenny, och många andra med henne, tar överhuvudtaget inte cyklismen på allvar. Det är ingen riktig trafikgrupp och har inga riktiga behov. Att cykla är bara ett ställningstagande, cyklister har aldrig bråttom och i grund och botten vill ju alla cyklister egentligen ha en bil.

Absolut en tragisk och hemsk händelse (som jag nämnde ovan). Men jag tror inte att den äldre kvinnan körde 50 km/h på en tävlingscykel. Och om Daisy hade blivit släppt att leka vid en bilväg och blivit påkörd av en bilist, hade det nog snarare varit hennes föräldrar som varit de ifrågasatta.

Nej Jenny, jag är inte det minsta kränkt av din text. Kanske lite matt och trött. Lite matt och trött på att få den här typen av texter och tyckanden uppkörda i ansiktet samtidigt som jag faktiskt försöker samsas därute bland cyklister, fotgängare och bilister. Det enda den här typen av texter gör är ju att spä på fördomar, öka oförståelsen och oviljan att samverka.

På vilket sätt förväntar du dig att din krönika skall förbättra situationen?

Torsdagsvideo

Alltså kolla in det här! Dra på HD, fullskärm, släck ner ljuset och höj volymen (alternativt ta på hörlurar). Det här är så snyggt, suggestivt och glädjespridande att jag nästan svimmar. Lycka!

Livskvalitet

Inte helt lätt att hitta tid till att skriva blogg just nu. Det är liksom lite för fint väder och för mycket att hinna med ändå. Men det är inte så att det skapar någon stress i negativ mening, helt klart tvärtom. Den senaste veckan har varit så fylld med livskvalitet, i vardagen, att jag blir alldeles salig. När Anna klagar på att Sverige är för kallt och att vintern är för lång brukar jag envist hävda att omväxling förnöjer och att den kalla delen av året minsann har sin charm. Men visst underlättar värmen och visst är 20 grader och sol i de allra flesta fall trevligare än 2 grader och regn. Det jag uppskattar allra mest är nog dock kvällsvärmen och de långa dagarna. Det gör verkligen skillnaden.

Sen beror det ju givetvis lite på vad man hittar på med dagarna också. Ett axplock av det som förgyllt mitt liv den senaste veckan:

• Förra fredagen körde vi Randonneur Stockholms (och Sveriges?) första 40-milare med nattstart. Kl 23 rullade vi ut från Barkarby med Gävle och Sandviken i sikte. Nattcyklingen var helt magiskt med starka gubbar, medvind och en sval natt. Första halvan upp till Gävle gick på under 6 timmar i totaltid. Det är riktigt snabbt för att vara randonné. Sen vände vi, men inte vinden och så blev det väl lite jobbigare. Jag klarade mig dock ända till Uppsala innan bonken slog till med kramp i båda låren samtidigt. Hittade dock sällskap till Uppsala-Barkarby i form av en annan krampande cyklist. 7 mil med kramp, DÖDSmotvind och slut på vatten kanske inte riktigt är definitionen på livskvalitet, men det var ju fint väder i alla fall. Strax under 16 timmar totalt och strax över 30 km/h i rullsnitt (Uppsala-Barkarby gick med 22 km/h i snitt!) är väl klart godkänt. På det stora hela en fantastisk brevet.
• På söndagen var det ju egentligen tänkt att jag skulle köra LidaCX, men mina 40-milsben ville inte riktigt vara med. Jag hade nog kunnat pallra mig runt med hedern i behåll, men det hade nog gjort lite för ont och att bara ta mig runt är liksom inte min grej. Så i stället cyklade jag och Valencia iväg till Farsta Gård och tog en lång fika och promenad i solen och bara hängde. Och så lite kvällsgrill på det förstås.
• I onsdags tog jag landsvägshojen till jobbet och packade med mig ”riktiga” cykelkläder. Strax innan lunch bytte jag om och stack ut på Lidingö och snurrade runt lite halvhårt i 5 mil. Sen en riktigt god lunch utomhus i solen på stammishaket Creme. 
• I torsdags körde jag Swimrun-träning/happening med Jojje Borssén och Petter (som marknadsför sin Ö-till-Ö-start stenhårt). Vädret var grymt och det var inte alls särskilt kallt i vattnet. Riktigt kul var det också. Skorna (New Balance Minimus Trail) fungerade alldeles utmärkt. Nu är det väl bara att fixa till en dolme att ha med sig samt klippa av lite armar och ben på den gamla våtdräkten. Kommer att försöka förlägga simträningen utomhus framöver. Speciellt med tanke på att det som vanligt är helt galet i Eriksdalsbadets utomhus-50:a på morgonen.

Dragon Gate, snygg cyklist och måne. Inget som saknas! Foto: Johan Mölleborn

Salt kille efter en varm 40-milare. Foto: Johan Mölleborn

Finlunch efter Lindingötur

Stockholms neoprenfetichisters åremöte. Foto: Jojje Borssén

Inte alltid snyggt, men jag står upp i alla fall. Foto: Jojje Borssén

Helt och klart en syn för gudar. Jag till vänster. Foto: Jojje Borssén

Den här cykelmiljarden nu då…

För ett par år sedan lanserades cykelmiljarden i Stockholm. Det var något politikersnack om ett 1 miljard skulle satsat på cyklelinfrastruktur över en 7-årsperiod. Inte klart och tydligt vad som skulle göras, inte alls tydligt om vad som skulle hända över mandatperioder vid ev. maktskiften, inte klart om hur och när något skulle klubbas igenom.

Men ändock: ”Vi satsar en miljard på cyklingen!”. Det låter ju jättebra och jättemycket och givetvis sög cykeltyckare, bloggare och annat löst folk – läs journalister – åt sig och skrev lyckliga tweets, inlägg och artiklar i mängder. Och vips var ”cykelmiljarden” etablerad som begrepp; som något bra som (pro-bilisten) Ulla Hamilton & Co faktiskt givit oss cyklister. Med stor sannolik betalade även Stadshuset en större faktura till någon PR-byrå i Stockholm.

Köpenhamn och Amsterdam... jo tjena.

Och nu då, tre år senare, vad har hänt? Cyklistbloggen försökte gräva lite i det hela men kom inte särskilt långt. I allra bästa fall kunde de i alla fall lista ut att pengar eventuellt använts för att minska bredden på en cykelväg vid ett nybygge. Inte ens politikerna själva som lovat pengarna kan säga vad de har gått till eller ska gå till. Jag frågade Per Ankarsjö (c) på twitter om det var "på riktigt" när han tweetade om en cykelplan som skulle fastställas. När jag relaterade till cykelmiljarden var han helt oförstående; det är klart att allt är på riktigt!

Men, bortsett från att det via trafiknämnden inte går att ta reda på planerna för pengarna så borde man ju efter två år i alla fall kunna märka några spår av pengarna som ska spenderas? Om jag ska svara personligen på den frågan är väl tyvärr svaret inte så upplyftande.

Jag har året-runt-pendlat i ca 4 år nu. Jag cyklar i princip dagligen från Örby/Älvsjö till Gärdet/Östermalm. Via ett ”regionalt cykelstråk” och via pulsådern Götgatan-Slussen-Skeppsbron i stan. Och vad har då hänt på min pendlingssträcka under dessa fyra år? Och svaret är tyvärr: absolut ingenting!

Sopsaltare FTW! Men tyvärr har den nog inget med cykelmiljarden att göra.

Potthålen ligger kvar på samma ställen, kanterna är lika skarpa som tidigare, de smala passagerna och knepiga kurvorna är kvar, vattensamlingarna pga dålig dränering är kvar på samma ställen, linjerna är fortfarande lika osynliga på vissa ställen. Nu senaste har en entreprenör grävt ner en kabel och lämnat en halvmeter lång grusränna rakt över cykelbanan. Den har varit där i en månad nu, trots felanmälan. Bara ett exempel på att man från trafikkontorets sida faktiskt inte bryr sig särskilt mycket om cykelinfrastrukturen.

Det enda som faktiskt har hänt (som jag har sett och som även gäller andra ställen än min pendlingsväg) är relaterat till ombyggnationer eller nybyggnationer av annat (exempelvis Nybrokajen, ”arenaleden”) och som då tvingat fram en ombyggnad av cykelvägen. Något som faktiskt hänt är att sopsaltaren hanterat sträckan Örby-Gullmarsplan under vintern. Och det har verkligen varit ett lyft jämfört med förra året då man skulle satsa på snöröjningen. Men en sopsaltare och snöröjning borde väl inte en del av ”cykelmiljarden”.

Öronmärker man en ”cykelmiljard” borde den väl användas till att förbättra och bygga ut befintligt infrastruktur? Det kan ju inte vara så att sådana pengar ska användas till att finansiera cykelvägar vid nybyggen (exempelvis ombyggnaden av området vid Älvsjö Station) för det ska väl vara finansierat ändå? ”Näe, det blev inga bilvägar till det nya köpcentret eftersom vi inte hade någon bilmiljard som skulle kunna finansiera några sådana.”. Tror inte att det skulle låta så.

Undersökt sträcka i Krister Isakssons rapport

2009 genomförde Krister Isaksson (då trafikplanerare på Trafikkontoret vid Stockholms stad) en framkomlighetsrapport runt pendlingscykling i Stockholm. En av de sträckorna som filmades, mättes och utvärderades var en del av min sträcka; Huddinge-Slussen. Ett antal problemområden pekades ut; vissa som störningsmoment till vissa som rent trafikfarliga. Idag, 5 år senare, men med betydligt fler cyklister på stäckan, ser det exakt lika dant ut som då. Eller... eftersom inte något underhåll genomförts, är det nog faktiskt sämre. Misstänker tyvärr att detsamma även gäller övriga sträckor.

Bedrövligt var ordet, sa Bill. Illa illa, sa Bull.