Monday, July 17, 2017

Det blev ingen UltraTri ändå

Trots mitt försök att vara lite positiv så blev det inte så kul ändå. I onsdags så kom svaret från min senaste (i raden av) magnetkameraundersökning. Och det var ju tyvärr så att den sa det som den inte skulle säga; diskbråck i L4-5. Tredje gången gillt så att säga... Och så inihelvetesjävlaskittråkigt. Det här är nu verkligen officiellt den mest värdelösa säsongen ever. 

Som jag skrev förra gången så var ju min förhoppning att det bara skulle vara ett ryggskott och att jag då skulle köra om min kropp klarade av en big day utan några större problem. Och att ett diskbråck förmodligen skulle betyda no-go. Efter det att Adam (klubbkompis och läkare) meddelat mig resultatet av MR-undersökningen valde jag att hålla mig fast vid det där "förmodligen" ett litet tag till. I alla fall tills det att Adam fått klämma och känna lite på min rygg. Jag hade ju trots allt inte några speciella strålningar eller andra tecken på nervbaserade problem. Trodde jag i alla fall.

Men tji fick jag. Trots att jag "till vardags" inte har någon strålande smärta så var det inte några större problem att reta fram sådan genom att trycka och klämma lite på rätt ställen. Prognosen är ju liksom ganska god ändå; det är inte något jättestort diskbråck och jag är som sagt var relativt smärtfri redan nu efter ett par veckor. Men... det är fortfarande ett diskbråck och ett sådant läker inte ut på 3 veckor. Mobilisering och rörlighet är absolut medicinen för att bli bra. Men precis som förra gången jag hade diskbråck i det området så är det helt enkelt som så att löpning är alldeles för stötigt och påfrestande. 

Eller så här; simma och spring som du vill, börjar det göra ont på ett sätt som går att härröra till diskbråcket (alltså strålande och nervbaserad smärta), lägg av direkt. Spring gärna, men inte längre än max 15 minuter under de närmsta veckorna. Fortsätt ta behandling (läs massage). Och som ni då förstår blir det ju relativt svårt att med de premisserna köra UltraTri. Visst skulle jag kunna starta och köra dag 1 och 2 och sedan hoppa över sista dagen. Men det är liksom inte jag; jag skulle nog aldrig få för mig att starta en tävling som jag inte skulle vara beredd att slutföra eller som jag inte kände mig säker på att ha en god möjlighet att slutföra.

Jag får ju cykla i alla fall
Så i slutänden ett lätt men otroligt tråkigt beslut att ta. Och det mest ironiska; fysiskt är jag i ganska bra skick men mentalt ganska knäckt. Men förhoppningen om Kalmar lever fortfarande. Om än med alldeles för lite löpningen i bagaget. Ett par veckor innan Kalmar ska jag träffa doktorn och för min egen mentala hälsas skull hoppas jag verkligen på ett klartecken där.

Kan inte heller påstå att man blir direkt rik av att hålla på så här. Hade en förhoppning om Startklar för att täcka anmälningsavgiften till Klagenfurt. Men se det gick inte eftersom Startklar inte täcker tävlingar utomlands. Och hemförsäkringen (för resan) hjälpte inte heller eftersom reseförsäkringen inte täcker "syftet med resan" om man nu inte bokat allt i ett paket (typ fotbollsresa). Så typ 6000 kr åt skogen där. Men Startklar för Ultratri då? Nej, det går nog inte heller eftersom ett diskbråck inte räknas som en skada som täcks av försäkringen eftersom ett sådant normalt sett uppstår genom "förslitning, överbelastning eller överansträngning". Sedan hade jag förvisso bara fått tillbaka max 2500 kr för Ultratri trots att anmälningsavgiften ligger på 9000 kr. 

Tack som f-n ryggen...

Saturday, July 8, 2017

Hopp om livet i alla fall

Så här en dryg vecka efter rygghaveriet kan jag väl ändå börja skönja en positiv trend. Ska inte sticka under stol med att jag definitivt ägnade några dagar åt att vara sur och bitter och att tycka synd om mig själv. Som en del i min rehab och för att muntra upp mig själv lite använda jag i alla fall min All World Athlete-inbjudan och anmälde mig till nästa års upplaga av IM Austria. Och det var väl tur det för det sålde tydligen slut på några dagar. Så revansch i Klagenfurt nästa år är alltså (redan) planerad.

Till en början var jag sängliggande i ett gäng dagar. Det enda jag egentligen gjorde var väl att flytta mig mellan sängen och tv-soffan. Dagarna ägnades åt att äta värktabletter, kolla Netflix och spela tv-spel. Grymt frustrerande. Blev väl inte bättre av att både fru och dotter var bortresta och att jag var helt själv hemma. På måndagen tröttnade jag rejält och såg i alla fall till att komma ut på en promenad. Mer ont efteråt men helt klart värt det. Och efter det tycker jag nog att det vände lite. Jag blev lite mer mobil för varje dag som gick och kunde spendera mer och mer tid ståendet. Dock inte tillräckligt mobil och stark i ryggen för att börja jobba ännu.

Njuter i solen efter cykelturen som räddade livet på mig
På onsdagen kom jag iväg på den MR-undersökning som frugan lyckats fixa till mig. Sent på kvällen. Problemet var nu bara att den läkare som skrivit remissen till mig nu var på semester och skulle sålunda inte kunna ta emot röntgensvaret. Men ni kan väl skicka det till mig istället så kan jag ta hjälp av de medicinkunniga som jag känner för att tyda svaret, tyckte jag. Men det gick absolut inte; jag har enligt praxis inte rätt till att titta på svar angående min egen kropp, det måste förmedlas av en läkare. Efter lite om och men och hjälp av en klubbkompis (tack Adam!) från världens bästa triathlonklubb så ser det ut att ordna sig. Har dock inte fått något svar ännu men hoppas på att det kan komma på måndag eller tisdag. Och det är ju liksom så att det svaret är lite avgörande för hur det blir under resten av sommaren. Ryggskott = go, diskbråck = no-go (förmodligen).

I fredags firade jag en-vecka-utan-träning-jubileum och tröttnade ut totalt. Bestämde mig därför att det får bära eller brista och gav mig ut på en cykeltur. Var ute i drygt 90 minuter och det var på något konstigt sätt som om livet återvände till kroppen. Kan inte påstå att det var helt smärtfritt eller jättebekvämt hela vägen, men det fungerade (både i tempoställning och sittandes upprätt) och ryggen blev inte sämre. Mentalt var det livsnödvändigt.

Två¨glada ryggmiffon i samförstånd (ja, Anna har också ryggproblem nu)
Idag (lördag) utmanade jag ödet ännu mer och stack iväg med Anna till Sicklasjön för att testa om det skulle gå att simma. Smärtmässigt gick det klart över förväntan, fartmässigt kändes det väl som en smärre katastrof. Men å andra sidan är det ju över 3 veckor sen jag simmade senast så något annat var kanske inte att vänta.

Jag är i alla fall försiktigt positiv till UltraTri just nu. Om ryggen fortsätter gå i rätt riktning och om det inte är ett diskbråck så kommer jag absolut att göra ett försök. Har nästa helg planerat att i så fall försöka köra 90 min simning, 5h cykel och 2h löpning. Pallar kroppen för det så kommer jag att stå på startlinjen det 21/7.

Saturday, July 1, 2017

Nu börjar sommarens stora utmaning... tyvärr inte.

Tre tävlingar på 7 veckor; 2 x Ironman och så en UltraTri (12 km simning, 510 km cykel och 93 km löpning uppdelat på 3 dagar) däremellan. Mastigt och kanske inte direkt en tur i parken. Jag är iaf ganska så övertygad om att jag kommer att vara den första i världen med den kombinationen.

Tufft? Absolut! Dumdristigt? Kanske... jag vet inte riktigt ännu hur mitt knä kommer att reagera. Jag vet att min återhämtningsförmåga normalt sett är väldigt god. Efter förra vändan i Klagenfurt tävlade jag ju ganska rejält redan efter en vecka (och resten av sommaren).


Ja, så där började det inlägget som jag hade tänkt publicera typ igår eller idag. Jag hann dock släga upp ett inlägg på Instagram. Men nu blev det ju inte så...

Senaste veckorna har jag jobbat väldigt mycket. Men trots det lyckades jag köra min planerade träning och ändå känna att allt fungerade som det skulle. Tveksamheterna bestod väl dels i min simning som känts lite svajig under de senaste månaderna, och som dessutom väl inte blev bättre av att jag efter kraschen i VR inte kunde träna något mer innan Klagenfurt. Men det kändes ändå inte som någon katastrof; några minuter hit eller dit. Den andra tveksamheten har ju varit mitt knä, men eftersom jag konstaterat att det klarat av en olympisk, en halv IM och 9 timmars cykling så var jag inte speciellt orolig för det.

Planen för ovan nämnda tävlingar var ju Klagenfurt skulle gå snabbt, UltraTri skulle jag klara med hedern i behåll och Kalmar skulle jag köra för att det är kul. Trots att kroppen inte har studsat av energi den senaste tiden kände jag mig nog ganska säker på formen i cykel och löpning och utan att tidigare ha outat något mål så var det nog sub-10 som var tanken: 1:10 sim + 5:10 cykel + 3:30 löp + 10 min växel. Konstaterade att väderförutsättningarna såg ut att bli alldeles utmärkta (bortsett från en ev. våtdräktsförbjuden simning) och var förvånansvärt onervös inför det hela.

Flyget skulle gå tidigt på torsdag morgon. Jag jobbade hårt in i det sista och planen var att packa på onsdag kväll. Jag skulle bara ut på en kort runda med cykeln först; dels för att kolla att Jarla Cykel hade skött servicen och dels för att spinna lite lätt på benen. Ett klassiskt toppningspass. Under helgen innan har jag gjort mina sista långpass med 1h löpintervaller på fredagen, 5h Z2-cykel på lördagen och 2h Z2-löpning på söndagen. Allt kändes bra och jag var så redo som jag skulle kunna bli.

Tack Facebook, det är klart att jag vill dela med mig av sådana här roliga händelser Live.
30 minuter in på cyklingen händer dock något. Efter att ha rullat nedför en backe ställer jag mig upp på cykeln för att trampa igång. Inte hårt och inget kraftiga igångdrag, utan bara en vanlig start. Jag känner det knäcker till i nedre delen av ryggen och kraftig smärta sprider sig runt hela baksidan och strålar fram i ljumskar och nedre delen av magen. Lyckas på något sätt att bromsa och klicka ur och blir sedan ståendes, hängandes över styret och flämtande av smärta. Så fort jag försöker röra mig så krampar det i musklerna i ländryggen. Jag lyckas dock på något sätt komma upp på cykeln igen och ta mig hemåt. Tempoställning är okej och jag köra faktiskt färdigt passet så som det är tänkt. Men när jag väl kommer hem sedan så tar jag mig inte av cykeln. Jag står i flera minuter och funderar på vad jag ska göra; så fort jag försöker lyfta benet över sadeln så smärtar och krampar ländryggen något enormt. Till slut lyckas jag på något sätt lägga cykeln ner och kliva runt. Stapplar sedan in till min fru som ganska snabbt konstaterat att vi nog måste åka iväg med det här.

Akuten Huddinge kl 21:00. Har vid det här laget insett att det är uteslutet att köra en Ironman på söndag. Att följa med och heja var inte heller ett alternativ eftersom jag inte skulle ha en chans att genomföra själva resan. Är bitter. Och har ont som f-n. Kan inte röra mig eller flytta på mig utan hjälp. Efter någon timme lyckas jag få 2 Citodon. Efter ytterligare några timmar, när jag konstaterat att Citodon inte hjälper alls, får jag Oxynorm, Alvedon, Paraflex och en injektion av Voltaren i skinkan. Det hjälper fint och jag slumrar till.

Morgonpiller
Efter 6 timmar (!) på akuten får jag träffa en läkare. Hon gör en ganska enkel manuell neurologisk undersökning, mest för att konstatera att jag inte har några akuta nervinklämningar. Sen vill hon nog egentligen skicka hem mig. Jag vill ha en MR, hon går med på en skiktröntgen för att utesluta skelettskador. Klockan är nu tre på natten och vi får reda på att det nog kommer att dröja ett tag innan jag kan bli kallad till röntgen. Jag skickar hem Anna så att hon får sova lite i en riktigt säng (att sova i en stol är ju inte helt utmärkt då hon också har ryggproblem nu). Får lite mer tabletter och somnar sedan oroligt.

Klockan 9:30 får jag komma in på röntgen. Ca 13 timmar efter det att jag kommit till akuten (på vad som verkar vara en ganska lugn kväll). Givetvis får jag gå själv till röntgenavdelningen. Själva undersökningen tar 5 minuter... Efter ytterligare en timmes väntan kommer en annan doktor till mig och säger: "Man hittade inget speciellt på röntgen så du kan gå hem nu" och sen så går han. Vad f-n? Jag släpar mig (bokstavligt) till akutens receptionen för att åtminstone få tag på smärtstillande och ett läkarintyg (ser inte fram emot all försäkringsbolagskontakt som kommer att behövas efter detta). Och vad ska jag göra nu, undrar jag? ¨
"Vi tolkar det här som akut lumbago (ryggskott), så du får återkomma om problemen fortsätter".
"Okej, så ni tycker inte att det faktum att jag haft 2 diskbråck tidigare och Bechterew kanske borde beaktas?".
"Du får åtkomma om problemen fortsätter."
Jag gav upp, kravlade in i en Taxi (via ett morfin-recept på Apoteket) och åkte hem.

Snäll fru som håller mig sällskap och kommer med kaffe på morgonen
Jag har ju haft min beskärda del av ryggproblem tidigare, dels min Bechterew och även mina 2 tidigare diskbråck. Det första diskbråcket kom under en natt och det andra (i ländryggen) tror jag hände när jag skulle böja mig efter en sak på golvet. Men vid båda dessa tillfällen så kunde jag faktiskt träna direkt efteråt och hade mer stelhet än smärta. Nu, 3 dagar senare, tar jag mig knappt i och ur sängen själv och det finns inte en enda ställning som är smärtfri. Klart att det gör mig väldigt orolig. Min fantastiska och envisa fru lyckas dock genom lite kontakter och lite tjat att få till en magnetkameraundersökning på onsdag nästa vecka. Vi behöver ju vet om det "bara" är ett ryggskott eller om det är ett diskbråck. Det förstnämnda går ju att behandla betydligt mer offensivt medan diskbråcket verkligen behöver tid på sig att läka ut (eller opereras).

Sen skulle jag nog kunna skriva en hel roman om hur jävla orättvist jag tycker att det här är; trots att jag liksom hanterat en massa motgångar som hänt den här säsongen. Om hur jobbigt det är att se alla bilder på sociala medier från folk som tävlar den här helgen; oavsett om det är i perfekta förhållanden i Wörthersees azurblå vatten eller om det är i strålande sol i Vansbro. Om hur jobbigt det är att faktiskt börja fundera på om UltraTri kommer att vara möjligt, Kalmar?

Just nu blickar jag inte så mycket framåt. Men hoppas på att i sinom tid kunna göra det.