Angående hälsan och sånt

Redan under andra veckan i Malaysia kontaktade jag sjukvården hemma i Sverige och lyckades få till en läkartid redan ett par dagar efter det att vi skulle komma hem. Som vanligt är jag alltid orolig för bemötandet när man ska berätta att man mår lite dåligt eller har någon skada eftersom doktorn i samma stund som jag berättar att jag tränar mellan 10-20 timmar i veckan ofta bemöter med att ”oj, inte konstigt att du är sjuk eller skadad när du tränar sådana orimliga mängder”. Och vidare att ”det är bara att vila så kommer du känna dig bättre”. Speciellt kanske jag var lite orolig för det nu är jag sökte för en så pass generell åkomma som att jag känner mig extra trött och att kroppen inte svarar.

Till min stora glädje råkade jag dock inte alls ut för något sådant den här gången. Zaklina må inte ha sett ut som en idrottare själv, men hennes förståelse för att jag kände att något inte stod rätt till var fullständigt. Eftersom jag nu faktiskt tränade så pass mycket och hade gjort så under en lång tid var hon helt övertygad att jag kände min kropp och mina reaktioner bättre än de flesta. Så vi kollade EKG, tog ett batteri med prover och pratade framförallt om min tid direkt efter Italien då det mesta egentligen började. Som jag tidigare nämnt var jag ju sjuk i två omgångar efter det; några dagar utan och några dagar med feber.

Proverna var alldeles utmärkta och visade inte på några pågående infektioner eller några andra blod- eller hormonvärden som stack ut. Mitt EKG såg bra ut även om det fanns några ”spikar” som hon tyckte att man ev. kunde kolla upp hos kardiolog för att vara på den absolut säkra sidan. Det fick jag välja själv (och det tänker jag göra nu när jag ändå är igång). Det enda som stack ut lite var väl ett något högt blodtryck, men det kan lika gärna bero på en dålig dag. Tesen utgående från detta är då att min trötthet och att kroppen inte svarat med stor sannolikhet berott på en post-viral problematik. Dvs. att kroppen helt enkelt aldrig fått återhämta sig ordentligt efter virusinfektionen efter Italien. Och det var inte något direkt ovanligt enligt henne. Vi tenderar till att underskatta virusinfektioner och ibland kan det ta betydligt längre tid än vad man tror att låta kroppen återhämta sig. Och det är inte alltid så lätt att veta.

Fastän jag hade samma nummer på nummerlappen som på hotellrummet gick det inte vägen.

Jag bestämde mig i alla fall att vila, helvila, i ett par veckor till. Dvs. att för en gångs skull ta ett riktigt off-season-break. Jag har nu varit helt ledig i nästan 3 veckor och det formligen kryper i hela kroppen. Jag har nog inte varit ledig så pass länge på typ 10 år. Min värden i Training Peaks är typ all-time-low så redan nu. Men jag längtar efter att få dra igång. Och det finns ju redan en plan för nästa säsong:

• 15/3 - Barcelona Marathon
• 15-17/5 - Long Course Weekend Holland
• 21/6 - Ironman 70.3 Elsinore
• 26/7 - Ironman Lake Placid
• 9/8 - ETU EC Sprint (Malmö)
• 15/8 - Ironman Kalmar

Lake Placid kommer utan tvekan att vara huvudmålet. Sprint-EM och Kalmar lite mer ”roliga” saker som givetvis kommer att ryka om det nu är så att det går alldeles för bra i Lake Placid. Alldeles för bra i det här sammanhanget torde vara runt 10:15-10:20. Men känns som om jag sagt sånt tidigare så jag säger det inte igen...

En plan för framtiden. Eller för 2018 i alla fall.

Jag gillar verkligen att planera. Jag gillar pusslandet, letandet, vridandet och vändandet efter bra, smidiga och framförallt roliga lösningar. Jag gillar att sitta och tänka på hur jag tror och vill att känslan ska vara när jag väl når fram till den aktuella punkten i planen. Ibland blir det som man tänkt sig och ibland blir det inte alls så. Visst hade jag t.ex. tänkt mig episka turer i bergen i Nice i mars förra året, men kanske inte episka på det sättet som det nu blev.

För några månader sedan började jag titta på 2018 och skissade på lite möjligheter. Väntade dock till efter Thailand utifall den smått osannolika möjligheten att jag skulle få en Kona-biljett där inträffade. Nu blev det ju givetvis inte så och väl hemma kunde jag sätta igång med detaljplanering och bokningar. Det lönar sig ju oftast att vara ute i god tid både när det gäller flyg och boenden. Att man måste vara ute i god tid avseende tävlingsanmälningarna är sen gammalt. När jag väl började leta runt lite visade det sig att det som från början lät som en våt dröm faktiskt var relativt genomförbart.

Tennessee River - simning nedströms under IM Chattanooga

Några grundförutsättningar inför planeringen:

• Jag byter klass nästa år; från att ha varit äldst i M40-44 blir jag nu yngst i M45-49. Vilket rimligtvis borde innebära en fördel.
• Jag har tidigare identifierat IM Chattanooga som en god möjlighet till att kvala (till 2019 i så fall).
• Som en del i min mentala rehab från det olyckliga diskbråcket i somras anmälde jag mig ju till IM Austria.
• I Weymouth lyckades jag ju knipa åt mig en liten medalj som ger mig rättighet att tävla i IM 70.3 World Championships i Sydafrika.

Som jag ju skrivit om tidigare så hade jag ju funderingar på om verkligen försöka ge mig så bra förutsättningar inför Chattanooga som möjligt. Första tanken var att kanske köra Sydafrika och sedan åka direkt till Chattanooga och förbereda mig på plats i 4 veckor. Sen dök en tanke upp om Boulder, hög höjd och helig mark upp. Dryftade lite med coach KJ och kom fram till att det sistnämnda nog inte var ett allt för dumt alternativ. Jag kollade möjligheterna till att vara ledig lite extra i september och sen var det bara att sätta igång. Än så länge saknas det lite mindre tävlingar i schemat. Men de stora dragen finns där i alla fall.

• Vecka 12 - Träningsläger med Terrible Tuesdays på Playitas
• 28/4 - IM 70.3 Marbella - Reser dit med familjen på en förlängd weekend. Tävlingen slutsåld. Några andra från TT som ska köra samt även Carl.
• 2/6 - Borås Triathlon (HIM) eller 10/6 - Uppsala Triathlon (Olympisk) - Har varken anmält mig eller bestämt mig för någon av tävlingarna, men det ligger ganska bra i tiden inför Österrike.
• 1/7 - IM Austria - Årets första A-tävling. Omöjligt att kvala för mig men en bra möjlighet att försöka köra fort och kanske knäcka den där 10-timmarsgränsen.

Sen börjar det riktigt roliga. 29:e augusti åker jag ner till Port Elisabeth i Sydafrika. Just nu är det 4 andra från TT som ska dit och jag hoppas väl att vi kan bli några fler också. På lördagen (1/9) tävlar damerna och på söndagen kör herrarna IM 70.3 World Championships. Dagen efter reser jag från Port Elisabeth till Denver; en mastodontflygning på 37 timmar och 3 flygbyten. Därefter tillbringar jag drygt 2 veckor (17 dagar) i Boulder med träning på hög höjd (1700m) och helig mark. En dryg vecka innan IM Chattanooga (som går den 30/9) åker jag till Chattanooga och tränar och förbereder mig på plats. Där ansluter även Anna och Valencia efter några dagar i New York. På söndagen den 30:e september gör jag (förhoppningsvis) mitt livs race i Chattanooga och sen är det dags att åka hem till vardagen.

Ser ju inte helt fel ut

Givetvis har jag tittat på lite småtävlingar under säsongens gång. Kommer säkert att bli någon spontan kortare triathlon och så hoppas jag även på att kunna få köra lite swimrun med både fru och dotter. Semestern är inte planerad ännu men kommer att tillbringas någonstans där det finns möjlighet till sol, bad och bra cykling. Kanske låter som Nice va?

En liten plan för Thailand kanske?

Tanken är nog att ta det ganska lugnt dagarna innan loppet. Misstänker att vi kommer att simma varje dag, i pool eller i havet. Några lättare löppass kommer det att bli. Något pass med typ 3x1000 involverat. Helst av allt vill man väl göra löpningen innan frukost och innan det blir alldeles för varmt. Cyklingen kommer nog att bli mer att karaktären lugnt med några backryck och många stopp för cola och kaffe.

Vi kommer ner på tisdag kväll och traditionsenligt blir det alltid ett simpass direkt på kvällen. Sen följer väl dagar med morgonsim, frukost, förmiddagscykling, pool- eller strandhäng middag och stup i säng. Typ så. Värmeanpassning är nog också en stor del av de första dagarna. Men det går väl liksom inte att komma ifrån. På fredagen (tävlingen går på söndag) ser det ut att bli gemensamt TT-häng på Xana Beach Club som ligger precis vid tävlingsområdet. Simma tävlingsbana, slappa, löpa lite tävlingsbana, slappa lite mer, fixa registreringen och allt sånt. Blir nog bra.

Och så själva tävlingen då.

Förra året simmande jag på 35:29. Det är väl så där bra. Förvisso utan våtdräkt, men saltet i vattnet gör ju att det nästan är som att simma med våtdräkt ändå. Första året simmande jag 3 minuter snabbare på en bana som dock var annorlunda (och förmodligen kort). Men simningen har ju känts positiv den senaste tiden så säg att jag i alla fall att jag klämmer mig nedåt 33 minuter.

T1 bör vara snabb. Växlingsområdet är kompakt och det enda som ska göras är att kränga av sig swim-skin:et och få på sig hjälmen. 3:49 förra året så säg 3:30 i år.

Cyklingen är svår att sia om. Med tanke på värmen är det inte helt lätt att sätta upp mål-watt. Har dock räknat lite mha Best Bike Split och hittat en rimlig ansats på 211 W i snitt och en sluttid på 2:34. Det är en ganska defensiv plan, men det är ju också ganska viktigt att inte spränga sig i värmen. Fördelen med cykelbanan är ju också att den andra halvan är lättare än den första, så om jag känner mig alldeles för pigg efter halv cyklingen finns det definitivt potential att trycka på under den andra delen utan att riskera att dö i något jobbigt parti. Sen ska det ju till en ny cykel och allt. Förvisso inställd på ett förhoppningsvis vettigt sätt.

Race with a smile

T2 var gruvligt långsam förra året. Vad jag kommer ihåg var det en ganska lång löpning med cykeln på sandigt underlag. Jag var så förbannad efter mina punkor att jag gick. Demonstrativt långsamt. Det borde kunna gå betydligt snabbare i år så säg 3:30 även där.

Löpningen kommer att handla mycket om vilja, överlevnad och att hålla sig kall. Bokstavligen. som jag nämnt tidigare så var ju min löpning på 1:46 förra året inte så mycket att hänga i julgranen rent tidsmässigt. Men jämförelsevis var det uppenbarligen en ganska bra tid. Med tanke på att jag kommer ner med ett stabilare knä i år och med en form som löpmässigt borde vara ännu bättre vågar jag mig på att säga 1:40.

Och allt det där får jag till 0:33:00 + 0:03:30 + 2:34:00 + 0:03:30 + 1:40:00 = 4:54:00. Vilket förra året hade räckt till en 7:e plats i M40-44. Årets bana är nog kanske 5 minuter långsammare på cyklingen. Så 5 minuter bättre hade nog kunnat placera mig uppåt en 4:e plats i AG. Men... en 4:e plats kommer nog inte att räcka, det kommer förmodligen vara betydligt fler snabba slot-hunters på plats, etc. Så mina förhoppningar är små, men det hindrar mig inte från att (som vanligt) se fram att tävla.

Kan ju också nämna att jag fått hjälp av Robert Westman på Mighty Sport med att snickra ihop en nutritionsplan för tävlingen. Bygger helt på vätska och är skapad dels för att hantera värme och dels för att hantera min enorma svettning (och sålunda vätskeförlust), som kanske också är en av anledningarna till min krampbenägenhet. Intressant också att testa en plan som bygger just på mina förutsättningar. Om det funkar bra kanske jag äntligen kan fatta att det är med näringsintaget faktiskt är någonting att hålla koll på.

I morgon kväll sitter jag på planet till Thailand. Woop woop!

Camilla var i alla fall nöjd efter att ha vunnit sin AG förra året.

Smider planer...

...och tränar vidare. Om 5 veckor bär det av till Thailand och om knappt 6 veckor är det dags för IM 70.3 Thailand. Om det sen är sista tävlingen på den här säsongen eller första tävlingen på nästa säsong vet jag inte riktigt. Jag ska i alla fall tävla och jag ska göra ett försök att göra det bra. Istället för vila har coach KJ givit mig några progressiva veckor med ganska hög intensitet. Inte jobbigt rent tidsmässigt, men intensiteten känns i kroppen. Sen blir det väl klassiskt toppning följt av värmeacklimatisering i Thailand. Sen är det ju faktiskt ett träningsläger så nog kommer jag att försöka hinna med lite sådant alltså.

Som det ser ut just nu är det 194 st anmälda i M40-44 så det finns ju ett helt gäng att komma före om det ska gå att kvala till Kona där. Tror att mycket av nyckeln ligger i att kunna springa på ett vettigt sätt i värmen. Förra året punkade jag ju två gånger och tappade ju bort racet och motivationen redan på cyklingen. Eftersom cyklingen tog över 3 timmar var jag dock ganska pigg när jag gav mig ut på den extremt varma löpningen. 1:46 på löpningen låter kanske inte så bra, men det var i alla fall tillräckligt för att plocka drygt 250 placeringar totalt och 50 placeringar i min AG. Det var också den 8:e snabbaste löptiden i åldersklassen. Så visst finns det en chans...

Fantastisk höstlöpning i shorts och t-shirt innan Kona-sändningen började i lördags.

Huvudplanen är dock att mitt stora kvalförsök ska genomföras vid IM Chattanooga i slutet på september nästa år. Och det är mot det som jag planerar just nu. De stora tävlingarna för nästa år är väl mer eller mindre spikade. Som det ser ut just nu:

• 29/4 - IM 70.3 Marbella
• 1/7 - IM Austria
• 2/9 - IM 70.3 South Africa (World Championship)
• 30/9 - IM Chattanooga

Och det är väl vad som händer runt de där två sista tävlingarna som är intressant då. Att köra Sydafrika 4 veckor innan Chattanooga är nog faktiskt ingen dum idé alls. Att tävla sig i form verkar ju vara lite av min grej och normalt sett brukar man ju köra en Big Day ca 4 veckor innan sitt A-race. Sen är ju drömmen att istället för att resa hem till Sverige efter Sydafrika, så reser jag istället direkt till USA och tränar i 4 veckor inför IM Chattanooga. Antingen på plats i Tennessee eller varför inte på hög höjd i triathlon-Meckat Boulder.

Jag har börjat kolla lite på möjliga flygresor, boenden och annat och konstaterat att det i alla fall ligger inom smärtgränsen rent kostnadsmässigt. Vad gäller jobbet får jag snåla lite med semester, planera och förmodligen ta lite tjänstledigt. Eftersom V börjar högstadiet till hösten är det ju lite begränsat med tid för att hänga på pappa utomlands. I valet att hänga på till Sydafrika eller möta upp i Chattanooga (med en ev. mellanlandning med Anna i New York) så föll önskemålet på det senare.

Efter Thailand kan jag börja planera på riktigt. Det kan ju faktiskt rent teoretiskt vara så att jag ska planera en resa till Hawaii i oktober istället.