Ultratri Sweden dag 2 [RR]

Klockan ringde 4:45 och jag skulle verkligen ljuga om jag säger att jag kände mig sugen på att gå upp och cykla då. Men ett dagsverke låg framför mig och det var bara att få på sig kläderna och bege sig ner till frukosten. Frukosten blev precis som dagen innan ett nödvändigt ont för att dels få i sig lite snabba kolhydrater för att starta upp kroppen och svart kaffe för att få igång magen. Just idag fanns det dock inte något större behov avseende magen eftersom den skött sig exemplariskt dagen innan. Normalt sett inte lika känsligt heller när man ska cykla (i alla fall inte för mig). Alla var ganska sammanbitna vid frukosten även om det inte var riktigt lika ”allvarligt” som inför den första dagen. Misstänker att cyklingen inte skrämmer lika mycket som simningen. För min del var det definitivt så. Att cykla över 30 mil var jag inte alls främmande för och etappen var väl den som jag var minst rädd för samtidigt som det också var den som jag såg mest fram emot. Kände redan på förhand att det här borde vara mitt tillfälle att glänsa lite. Det som eventuellt var en okänd faktor var det här med att tillbringa 30+ mil i tempoställning. Har cyklat över 30 mil många gånger men då på linjecykel. Tror att jag tidigare gjort runt 24 mil på TT-hoj, fast då med typ lunch inlagt och tillsammans med någon annan. Idag var det 319 km solo i tävlingsfart som gällde vilket absolut var nytt men ändå inte något som skrämde mig.

Med tanke på väder och typ av etapp var det sedan minimalt med saker att fixa innan start. Val av kläder för dagen var DangerKit (tm), två påsar med gel, salttabletter och Alvedon i bakfickan, samt mobil och GPS-tracker. Och givetvis 3 fulla flaskor med Maurten. Väl ute vid starten var stämningen betydligt mer uppsluppen och förväntansfull och i princip alla hade ett leende på läpparna. Jag noterade att de flesta andra körde med racesuits och med tempohjälmar. Själv hade jag prioriterat bekvämlighet och körde som sagt var med vanliga cykelkläder och vanlig hjälm. Får se om det blir förändring på det nästa gång. Vid 5:55 stod alla på startlinjen och väntade. Vädret var väldigt bra med blå himmel, strålande sol och ca 14 grader varmt. Och givetvis en lätt vind från sydväst. Robert räknade ner och prick kl 6:00 gick starten.

Glad Mattias med sadel på rätt höjd.

Enda gången på hela loppet som jag hade kontakt med Johan Hasselmark

På väg ut från Huskvarna

Johan Hasselmark stack iväg som en pil direkt och det rådde inga tvivel om vad hans plan för dagen var. Jag låg precis efter Jonas i starten men körde om efter någon km och började jobba mig in i mitt eget tempo. Efter bara ca 5 km var det dags för backen upp mot Kaxholmen (den backen som man kör nedför innan Jönköping när man kör Vätternrundan). Nu var det dags för kroppen och benen att börja bekänna färg. Min plan var precis som under första dagens cykling att hålla en NP runt 200W och inte gå över 230-240W i backarna (vilket jag tycker är ganska svårt då det på något sätt känns naturligt att trycka på lite mer än så uppför). Benen svarade dock fint och jag kände på mig att det här nog skulle kunna bli en bra dag.

Några km efter Kaxholmen kom Håkan upp bakom mig. När han körde om ropade jag ”Bra!” och Håkan ropade tillbaka ”Det här är bara tillfälligt”. Jag valde att lägga mig på draftingsäkert avstånd från Håkan och inte luras med i något så här pass tidigt. Visste att Jonas låg bakom och lurade också. Håkan höll dock ett tempo som passade mig alldeles utmärkt. Vägen fram till Ölmstad var inte så rolig, men direkt när man svänger av österut kommer man in på riktigt fina vägar (som IM 70.3 Jönköping går på i motsatt riktning). Partierna förbi sjöarna Bunn och Ören är riktigt vackra. Vid foten på Ören (efter ca 3 mil) hade Håkans support stannat och han valde då också att stanna vilket gjorde att jag och Jonas fick en lucka.

Efter ca 50 km och i en nedförsbacke valde Jonas att köra om mig och dra upp tempot lite. Vi hade Håkan någon km efter. Mina ben kändes pigga så jag hängde på. Jag noterade att Jonas höll en bra fart på platten men hade en tendens att tappa fart så fort det gick lite uppför. Om det var ett tecken på att han höll en väldigt strikt pacing avseende watt eller om han helt enkelt hade lite sega ben visste jag inte riktigt då. Efter ca 72 km passerade vi över E4:an, kom ut på den helt öppna Östgötaslätten och fick vinden rakt i ryggen. Jonas valde att lägga i ytterligare en växel och trycka på och jag ville inte överila mig utan släppte iväg honom. Hade honom dock inom synhåll nästan hela tiden. Långa partier låg jag på ganska låga watt i över 40 km/h. 

I Väderstad hade flera supportbilar stannat för att besöka det omtalade Centralkonditoriet. Jag fortsatte dock utan att stanna mot Skänninge och dagens första depåstopp efter 105 km. Jonas låg som mest en knapp km före mig och hann precis lämna depån när jag kom in. Här stod Linda redo med cykeln för att haka på (runt 4 timmar i zon 2 var det tänkt för henne) och Anna stod redo med en sockrad bulle från Väderstad. Jag fick fräscha flaskor och påfyllning av gel. Jag kände mig väldigt fräsch och att jag cyklat precis över 3 timmar med över 34 km/h i snitt var inget som jag kände av alls. Mitt depåstopp var dock på nästan 4 minuter och det är nog lite i överkant.

Efter Skänninge fick jag och Linda njuta av väldigt fin crusing på slätten. Strax innan Ljungsbro och precis efter det att vi passerat 34:an kom vi ikapp Jonas som stod på cykelbanan bredvid vägen och hade fått problem med sitt flaskställ på sadeln. Saktade ner och frågade om allt var ok. ”Det är lugnt”, svarade Jonas och vi trampade vidare. Det största problemet för honom var nog att han blivit av med en flaska vätska och eftersom han körde utan support är det kanske inte någon riktig höjdare.

Fart på slätten

Mycket bättre tempoställning den här dagen.

Vägen på Roxens norra sida var fantastiskt vacker, men även ganska kuperad. Här märkte vi (eller rättare sagt Linda som höll utkik bakåt) återigen lite av samma tendens som tidigare vad det gäller Jonas; så fort det gick lite uppför så tappade han lite. Varför håller jag nu på att tjata om hur Jonas körde? Jo, för att jag hade två mål för dagen: del att försöka dra ifrån Håkan och komma upp på en 2:a plats totalt och dels att försöka komma tvåa på etappen. Johan skulle jag inte rå på alls och Jonas var den som jag, baserat på första etappen, identifierat som min största konkurrent om andraplatsen.

Vid Grensholm (slott/herrgård) efter knappt 160 km hade Anna stannat och jag fick en flaska med vatten. Jonas kom upp precis bakom oss och vi sa då åt honom att ta det som han behövde från oss (speciellt med tanke på att han tappat en flaska). Jag och Linda hann dra men jag tror att han fick sportdryck och gel från oss/Anna. Strax innan Norrköping och depån där var det cykelvägar som gällde och det var väl lite mindre roligt efter all fin och rak landsväg som vi cyklat på innan. Vi hade nu dragit ifrån Jonas med över 2 km. Under tiden i depån i Norrköping hann han dock ikapp och hakade därefter på Linda och mig ut från Norrköping.

Strax innan Norrköping (efter ca 190 km) började jag känna mig lite krokig och försökte därför få i mig så mycket som möjligt i depån (vilket blev 2 wienerbröd, ett par gels och cola) och samla ihop huvud och ben så gott det gick. Anna hade haft strul med navigeringen och var inte i depån när vi kom dit. Linda hade dock kontakt via SMS så att vi kunde mötas upp senare. Jonas hade problem med att få plats med vätska på cykeln så Linda tog lite utrustning som hon skulle lämna till Anna senare så att Jonas kunde få det när det behövdes.

Fokus på rätt saker

Vägen ut från Norrköping var i ärlighetens namn ganska tråkig och vi hade faktiskt nästan motvind för första gången under den här dagen. Benen och kroppen började dock vakna till liv igen och jag kunde bekvämt krypa ihop och börja mata. 15 km efter depån passerade vi under E4:an och kom in på sträckningen efter Bråvikens norra strand som är oerhört fin. Nu var vi dessutom inne på vägar som jag cyklat tidigare (i alla fall 3 gånger tror jag). Linda hade kontakt med Anna som nu var inne på rätt spår och vi bestämde att hon skulle stanna vid Kolmården då jag behövde påfyllning av sportdryck och gel. Jonas hade legat precis bakom oss hela vägen och när vi stannade till så körde han vidare.

Stoppet var väldigt effektivt den här gången och vi tappade aldrig Jonas visuellt. Jag visste nu att i princip hela vägen fram till Nyköping skulle vara ganska kuperad och hade därför en förhoppning om att jag skulle kunna vara starkare än Jonas där. När vi låg bakom honom noterade vi snabbt samma mönster som tidigare; så fort det gick lite uppför så tappade han lite. 

Strax innan Kvarsebo slog jag till. I en nedförsbacke direkt efter en uppförsbacke hade jag betydligt bättre fart över krönet och jag gjorde en distinkt fartökning. Jag passerade Jonas i betydligt bättre fart och noterade att han inte svarade. Jag tittade sen inte bakåt utan fortsatte att mata på i jämn och hög fart i nästan 5 minuter. Kom på att jag inte sagt något till Linda när jag gjort fartökningen, men hon hade som tur var hakat på. Fortsatte sedan att köra på ganska bra uppför och Jonas var nu borta. Som mest hade jag nog runt 3 km på honom här. Men även om det tidsmässigt inte blev några enorma tidsavstånd tror jag nog att jag fick ett klart psykologiskt övertag här.

Selfies är Lindas paradgren

Såsom sädesfälten böjer sig för vinden...

Strax innan Nyköping och dagens sista officiella depå började vinden jobba emot oss och jag började för andra gången under dagen att känna mig ganska krokig igen. Planen hade varit att Linda skulle kliva av i Nyköping (efter att redan där ha cyklat en halvtimme mer än vad som stod i hennes träningsplan). Nu undrade hon dock lite lätt om jag ville att hon skulle haka på hela vägen till Trosa. Hon kände nu att hennes uppdrag var att se till att jag kom tvåa på etappen. Jag tackade ganska snabbt ja till erbjudandet. Att ha någon bakom mig som kan komma med glada tillrop, någon som man kan klaga lite med, snacka lite skit med och att ha någon som man inte vill svika gör liksom ganska mycket ändå. Det blir inte lika ensamt.

I Nyköping väntade depå och Anna. Även om jag som sagt var ganska seg höll vi ändå stoppet hyfsat effektivt på ca 3-4 minuter. Fyllde på med det sista jag behövde för de återstående knappa 5 milen och fick i mig lite kall dryck. Jag var hungrig men hade ingen lust att börja äta något. Mitt största orosmoment inför sista biten var nu att vi skulle få motvind, men det visade sig efter ett tag att den faktiskt började arbeta i min favör igen. Vi lämnade depån strax innan det att Jonas var på väg in. Förmodligen ytterligare en sån här mental sak att han liksom inte skulle få känning på oss igen.

Vägen mellan Nyköping och Trosa har jag cyklat många gånger (senast bara ett par veckor innan) så det var väldigt välkänd mark. För första gången under dagen började jag nu skönja slutet. Linda höll koll bakåt men kunde aldrig se Jonas så för varje km som gick kom jag närmare den där andraplatsen. Vid avfarten till Studsvik passerade Anna oss med bilen och stannade till. Strax därefter kom hon upp jämsides med oss och meddelade att Jonas låg nästan 4 minuter efter oss. Jag började nu känna mig riktigt säker på att det här skulle gå vägen. Sa åt Anna att vi inte behövde något mer och att hon kunde åka till Trosa och möta upp oss vid målgången. Sista biten kunde jag slappna av lite och trampa ut benen på lite lättare växlar. Sträckte upp handen i luften och skrek ut min glädje när jag efter 9 timmar och 41 minuter passerade mållinjen i Trosa.

Målgång och glädje!

Jag kom 2:a och Linda slog eget distansrekord - bra dag!

Jag och Jonas avhandlar dagen

Det var nog en av de skönaste målgångarna i mitt liv. Allting under dagen hade gått som jag tänkt mig eller bättre. Tre minuter senare passerade Jonas mållinjen och jag tror att det var med lite blandade känslor. Han hade ju förbättrat sin tid från förra året med nästan en timme, men å andra sidan hade vi ju haft en ”kamp” hela dagen också som han dragit det korta strået i. Han skulle dock få sin revansch senare. Själv hade jag som sagt var en totaltid på 9:41. Rulltid på 9:26 vilket är 33.6 km/h i snitt och alltså en depåtid på 15 minuter vilket väl ändå får anses vara helt okej. Något som också är riktigt roligt är att det är den 3:e bästa tiden någonsin i UltraTri på etappen. Att Johan klämde till med den snabbaste någonsin och var nästan 1.5 timme snabbare behöver vi inte prata så mycket om. Min kropp kändes dock bra och inga speciella skavanker eller ryggont efter alla timmar i tempoställning.

Jag var som sagt var oförskämt nöjd. Min moster och hennes man som har hus i Trosa var på plats så jag tillbringade över en halvtimme i målet innan det var dags att röra på sig. Under den tiden hann Erik komma in med ett leende på läpparna efter en stark dag. 45 minuter efter mig kom även Håkan i mål. Det hade gått bra till en början men innan Norrköping hade han fått problem med en tempopinne som gått sönder och hade nog tappat en hel del tid då han inte kunnat ligga i tempoställning ordentligt. Tråkigt för honom, men innebar samtidigt att även mitt andra mål för dagen var uppnått; att gå upp på en andra plats totalt.

Drottning Linda håller hov.

Nästa gång jag tävlar behöver jag en mustasch. Och kanske en tatuering.

Segrarens pris. Eller i alla fall mitt pris. Och tack för ett bra teamwork.

Därefter var det dags att checka in på hotellet. Linda och jag hade pratat om glass i Trosa länge under slutet av cyklingen. Av någon dum anledning bestämde vi oss dock för att fixa lådorna med utrustning till T1 och T2 dagen efter och för äta först. Det skulle bli en gemensam sittning för oss på hotellet, men tyvärr fungerade serveringen inte så bra och vi fick vänta nästan 45 minuter (till 19:45) innan vi fick någon mat på bordet. Faktiskt inte alls bra i det här läget när det gällde att få i sig så mycket som möjligt. Under middagen hände dessutom något mindre bra: min mage brakade ihop. Totalt. Ett gäng gånger på toaletten och magknipen från helvetet. Jag brukar kunna få så ibland efter långa löppass men inte efter cykling. Nu hade det förmodligen att göra med 2 dagars intag av flytande kolhydrater och koffein. Effekten av det hela var tyvärr dock att jag tömde magen på sånt som ska omvandlas till energi dagen efter, jag kunde inte klämma några mer kolhydrater (läs smågodis och läsk) efter middagen och jag pallade inte med någon massage. Och att den där glassen som vi talat om inte blev av. Det enda som hjälpte mot magknipet var fosterställning i sängen och som tur var somnade jag ganska fort.

Just det ja, glömde ju nästan bort att jag givetvis tog på mig mina löparskor en timme efter målgång och betade av runstreak nummer 100! Det hade ju givetvis varit lite bättre om jag tajmat in det så att nummer 100 blev på söndagen istället, men nu blev det inte så.

Läs om dag 0 och dag 1 också.

VR2017

Vid något tidigare tillfälle har jag nog sagt att jag aldrig skulle köra Vätternrundan igen. Typ senast jag körde den 2013. Men när Martin undrade om jag inte skulle hänga på och köra en lugn sub-9 med honom och några andra så slog väl min anmälnings-tourettes till och vips så var jag med. När det började närma sig race så visade det sig helt plötsligt att det bara var jag och Martin kvar. Som tur var hängde Natalie med också, incognito som (Tom)My Johansson. Vi bestämde oss för att klungsurfa, jobba om det krävdes och få en jämn och sansad resa runt sjön. Helst under 9 timmar. Väderleksprognoserna var exemplariska och visa sig också stämma ganska väl. Startade kl 6:10 iförd armvämare som inom ett par timmar åkte av.

Ner till Jönköping gick det exemplariskt fort. Vi körde lagtempo för att jaga ifatt lovande klungor några gånger, men annars gick det relativt jämt och fint i typ 37 i snitt inklusive ett kort stopp i Ölmstad för vätskeutjämning. Efter Jönköping fortsatte vi arbeta på bra. Svansade, arbetade oss framåt och kontinuerligt framåt i fältet. Strax innan depån i Fagerhult får jag helt plötsligt syn på Peter som står i en vägficka tillsamman med ett gäng andra cyklister, och med sin pappa liggandes raklång på marken. Jag stannar givetvis direkt, livrädd för att det ska vara något med hjärtat. Det visar sig som tur är "bara" vara en vurpa och ett nyckelben. Martin och Natalie har missat situationen och jag bestämmer mig för att stanna med Peter och göra honom sällskap om han ska fortsätta. Efter ca 40 minuter har vi fått iväg pappa Peter och cykel till depån i Fagerhult, cyklat 3 km till Fagerhult och sen säkerställt att han kommer iväg med ambulans och att Peters mamma är informerad. Sen drar vi iväg.

Cyklistbutts

Förhoppningen om att hitta några klungor att köra med grusas snabbt. Ett tag försöker vi hjälpa ett gäng, men det går alldeles för långsamt så vi drar vidare. Och i slutändan blir det 16 mil lagtempo mer eller mindre. Peter får dra lite mer eftersom han hade haft en lite lugnare första del av resan. Det som slår oss är att vi inte blir omkörd en enda gång och att det inte ens är några som hakar på oss.

Eller ja... blir blir ju faktiskt lite omkörda till slut. Och det är när jag 15 km innan mål, under en 1/10-dels sekund av slarv och ouppmärksamhet går på Peters hjul och drar i backen. Några procent Peter, ett gäng procent otur och största delen total jäkla klantighet från min sida. Liksom det enda som inte fick hända med tanke på att det bara är 2 veckor kvar till Klagenfurt. Men, tur i oturen är inget brutet. Dock två uppskrapade handflator, två uppskrapade armbågar, ett uppskrapat knä och en förbannad Mattias. Och ja, cykeln klarade sig relativt oskadd. Som det ser ut nu ska jag väl vara läkt innan Klagenfurt, men det blir ju inte någon simning den närmsta veckan direkt.

Vi lindade handflatorna med mina armvärmare och rullade något stukade i mål efter det. Vet inte riktigt vad sluttiden blev och bryr mig inte riktigt heller. 9:3X någonting. Plockar jag bort de ofrivilliga stoppen så skulle nog sluttiden landa runt 8:50. Så cyklingen och benen i sig var det nog inte några större fel på.

Det positiva:

• Att cykla 300 km och tillbringa 9 timmar på cykeln ställde inte till några som helst problem för knä eller kropp i övrigt.
• Att springa dagen efter (förvisso bara 11 km) var inte heller några problem. Om några veckor ska jag ju trots att springa ganska långt dagen efter jag har cyklat ganska långt också.
• Cykelformen känns överlag riktigt vass
• Det var faktiskt lite trevligare att cykla VR än vad jag kommer ihåg från förra gången. 

Det negativa:

• Vurpandet givetvis...
• Sträckan mellan Harge (efter Hammarsundet) och Medevi är fortfarande katastrofal dagtid ur perspektivet många cyklar och många bilar på liten yta. Fixa!

Om den där helgen i Nice som verkligen inte blev som det var tänkt [epic snow fail] - del 2

Fortsättning på detta inlägg

När bilen stannade såg jag att vi hamnat på någon skidort av något slag. Marie la sin jacka över mina axlar och började leda mig till övervåningen på en skidstuga som såg ut att ha sett sina bästa dagar. När dörren öppnas möts jag av ett väldigt stökigt rum (innehållandes kök, säng, och en avgränsad toalett), två hundar, en katt och en kille i rastaflätor. Det var Jeff, Maries pojkvän, som givetvis inte heller pratar ett ord engelska. Han verkar dock fatta grejen fort och de tecknar åt mig att klä av mig och hoppa in i duschen. Jag får en kopp varmt kaffe i händerna som jag knappt kan dricka eftersom jag fortfarande skakar så pass mycket.

En klart vacker morgonvy, under lite andra förutsättningar kanske

Inne i duschen börjar livet så sakteliga att återvända till min kropp. Men trots att jag står och duschar i väldigt varmt vatten så skakar kroppen (vilket den faktiskt fortsatte med till och från i nästan en timme efter det att vi kommit till stugan). Under tiden som jag stod i duschen hade mina värdar hängt fram ett par torra mysbyxor och en hoodie åt mig (som i ärlighetens namn var väldigt ofräscha – men återigen, jag hade inget val). Och gjort en ny kopp varmt kaffe.

Sen var det dags att försöka kommunicera. Det gick inte alls bra. Google Translate och andra liknande siter i all ära; de fraser som Jeff försökte få fram till mig var i 4 fall av 5 totalt nonsens. Lite som Monty Pythons parlörsketch. Vi lyckades i alla fall utbyta lite information; som att Jeff jobbade i liften vintertid och att hans mormor var kock på skidortens restaurang, att de bodde där året runt och att Jeff klättrade och sysslade lite med downhill-cykling också. Jag förstod också att Marie skulle jobba dagen efter och att jag då skulle kunna få skjuts till det stället där hon plockade upp mig. Jag blev också erbjuden att sova på soffan över natten.

Överlag verkade Jeff och Marie snälla, men… det var en oerhört utelämnade upplevelse. Jag var liksom fast ute i ingenstans, i sunkiga kläder som inte var mina, med ett mobilbatteri på upphällning och utan någon som helst möjlighet att kommunicera vettigt. Stugan som de bodde i skulle jag inte röra med tång, de rökte oavbrutet (och inte bara ren tobak, av doften att döma var tobaken utblandad med lite ”roligare” blad) och lägenheten verkade vara något slags allmänt tillhåll för diverse figurer. Maries syster tittade förbi (och hon hade ett litet skrin med egen ”tobak” med sig), en kille som knappt var äldre än 15 sprang in och ut i lägenheten, rökandes och kontinuerligt pratande i en mobiltelefon med högtalare. Två kompisar till Jeff kom också in och ut flera gånger under kvällen. Och alla tjattrade hela tiden, på franska som jag inte förstod ett ord av, tittade på mig ibland och pratade uppenbarligen om mig. Så där kul om jag ska vara ärlig. Men återigen, jag hade inget annat val än att hänga på och hoppas på det bästa.

Från "vardagsrummet" mot "köket/sovrummet/hallen/duschen". Och två hundar.

Wii-kontroller, godis, fimpar och Bob Marley-flagga. Komplett

Senare drog Marie iväg för att jobba (på restaurang). Jeff undrade om ”you like fillet of cow?” och sen fixade han stekt potatis och biff åt mig. En av kompisarna kom förbi när vi satt och åt, stekte på lite eget kött år sig, dränkte det i BBQ-sås och lyckades sedan hälla ut det över matten i ”vardagsrummet” där vi satt och åt. Han plockade upp köttet, torkade mattan med en torr trasa och sen var det bra med det. Hundarna blev lyckliga i alla fall. Sen kom ytterligare en kompis och så blev det godis, Super Mario Cart och kedjerökning. Jag var inte riktigt in the mood för tv-spel utan lutade mig tillbaka i soffan, låtsade sova och hoppades på att tiden skulle gå fort.

Det kändes som en evighet, men till slut kom Marie hem från jobbet, rösterna dämpades lite och jag somnade på riktigt. Snöandet hade upphört först vid 23 och när jag vaknade och titta ut på morgonen möttes jag av ett vinterlandskap och en temperatur som var under noll. Vägen ner från skidorten verkade i alla fall vara plogad. Sen fick jag en kopp kaffe och en våffla med Nutella till frukost. En riktig cyklist-frukost alltså. Det var då jag insåg att det här nog ändå är riktigt bra människor. Började dock bekymra mig lite för hur jag nu skulle ta mig tillbaka till Nice. Förhoppningen var att kunna ta mig någonstans där vägarna var torra och isfria. Nu var det ju trots allt blå himmel och sol ute så temperaturen skulle nog inte vara ett problem.

När Marie visade att det var dags att åka klädde jag på mig mina cykelkläder igen, som vid det här laget gått från att vara genomblöta till att i alla falla vara fuktiga (och inpyrda med rök och hundhår). De visade att jag skulle behålla mysbyxorna och hoodien tills vidare. Tror jag i alla fall. Vi skulle nu ta den lilla bilen med dubbdäck till Maries jobb och på något konstigt sätt fick vi in mig, Marie, en tjock kompis och cykeln i en liten Renault. Den kraftiga kompisen (det var Marie som visade/tecknade det, inte jag) visade sig faktiskt prata några fraser på engelska.

Vy från taxin - fortfarande för isigt på vägen för att det skulle vara bekvämt att cykla

Vi åkte sen tillbaka samma som dagen innan och det visade sig att Maries jobb låg bara någon km från där hon hämtat upp mig dagen innan. Vädret bestod nu av blå himmel och sol och ett gäng plusgrader. Problemet var bara att vägen fortfarande var kall och bestod av is och snö. Marie och hennes väninna var tvungna att börja jobb och helt plötslig var jag återigen fast, fast på ett annat ställe den här gången. Via väninnan lyckades jag i alla fall kommunicera att jag måste ha tag på en taxi, buss eller liknande och att jag inte skulle kunna cykla därifrån och det förstod de givetvis.

Så nu satte ytterligare en cirkus igång. Marie och väninnan engagerade chefen och en receptionist på jobbet för att hitta en taxi åt mig. Att få tag på en taxi kl 8:30 på morgonen uppe i bergen i Nice visade sig inte vara så lätt. Under tiden som det här pågick satt jag rätt upp och ner på en stol i receptionen, drack lite kaffe och kände mig lite värde- och hjälplös. Jag hade nu typ 5% batterier kvar i mobilen (det fanns givetvis ingen Apple-laddare tillgänglig) och jag försökte desperat att memorera alla möjliga vägar ”hem” till Nice.

Efter ca 2 timmar fick vi dock napp. En taxi från Tourrettes-sur-Loup hade en körning från flygplatsen i Nice och skulle inom en timme kunna hämta upp mig på Haut Thorenc (som vildreservatet/parken hette). Eftersom jag nu fått sällskap av en receptionist som faktiskt pratade hygglig engelska lyckades jag lista ut att taxichauffören var införstådd med att jag hade en cykel och att jag behövde komma till isfria vägar. Jag fick också klart för mig att han inte tog kreditkort och att mina €50 som jag trots allt hade med mig nog inte skulle räcka hela vägen men att det nog skulle finnas en ATM i hans hemby.

Betydligt nöjdare kille

Strålande sol och bara armar på knapp 1000 meters höjd

Efter ytterligare någon timme så kom han; en riktig fransman med bakåtslickat svart hår, mörka pilotbrillor, 3-dagarsstubb och vit skjorta. I en Maserati med skinnklädsel. För att hämta upp en blek skandinav med en skabbig hoodie och mysbyxor över sura och rökstinkande cykelkläder och en cykel. Sa jag förresten att han inte pratade någon engelska? Bilen hade i alla fall en taxameter och jag såg att den stod på €57 redan när han kom. Lyckades lista ut att vi nu skulle till Tourrettes-sur-Loup för att hämta ut pengar och att det skulle gå att cykla därifrån till Nice.

Vi åkte därefter den väg som jag senare hade tänkt cykla (mot Gréolierès) och det dröjde nog inte mer än 6 km innan vägen var ren och fin... Strax innan Gréolierès dök de första cyklisterna i kort-kort upp på den otroligt fina vägen. Ångesten var djup över att inte få cykla där. Hade jag haft pengarna hade jag gladeligen betalat honom hela resan hem om jag bara hade få kunnat hoppa ur bilen och cykla istället. Men nu var vi som sagt var tvungna att ta oss till ATM först. Efter 30 km taxiresa, som givetvis avslutades med en klättring, var vi framme i Tourrettes-sur-Loup. Taxametern visade €120 men jag fick ändå bara betala €100.

Jag strippade av mig Jeffs hoodie och mysbyxor och la dem i en sopkorg, rullade ihop regnjackan och la den i bakfickan och monterade därefter på framhjulet. Himlen var blå och armvärmarna rullades ner. Hjälmen togs på och glasögonen applicerades. Äntligen FRI!

Jag firade genom att cykla ner 8 km för att sedan klättra tillbaka till Tourrettes-sur-Loup (samma väg som vi kom med taxin). Sen cyklade jag vidare till Vence och klättrade upp till Col de Vence. Sen tillbaka samma väg för att slutligen vända ner och köra den fantastiska D6:an tillbaka till Cagnes-sur-Mer och vidare till Nice. Det var en ganska härlig känsla att få kliva in i mitt hotellrum igen.

Äntligen hittade jag ett cafe att sätta mig på.

Kall cola och varm kaffe hade nog funkat på lördagen också

Sammantaget blev ju inte helgen i Nice alls så som den var tänkt. Jag hade varken planerat för någon vurpa eller snöstorm. Eller regn och 10 grader för den delen. Jag var nog aldrig egentligen rädd för att det inte skulle ordna sig och normalt sett tror jag nog ganska gott om människor. Men samtidigt var situationen att vara så totalt utelämnad till någon annan, utan möjlighet att kommunicera eller göra ett eget val inte alls något som var bekvämt. Det vill jag nog helst inte uppleva igen. Kroppen i sig var nog ganska illa ute i kylan också, men som tur var fungerade hjärnan ganska bra och rationellt större delen av tiden. Samtidigt blir jag ju också ödmjuk inför hur pass snabbt vädret kan svänga.

Jag har inte några bilder på Marie och Jeff och jag vet inte vad de heter mer än så. Men jag vet exakt var de bor och jag har mail-adress till Maries jobb. Jag ska via den försöka få reda på en adress så att jag kan skicka en ny hoodie och nya mysbyxor till dem. När jag lämnade stugan försökte jag förklara för Jeff hur tacksam jag var och undrade hur jag skulle kunna tacka honom och Marie. Jeff klappade sig på hjärtat, la handflatorna mot varandra och böjde stilla på huvudet.

Många karma-poäng på den mina vänner.

Om den där helgen i Nice som verkligen inte blev som det var tänkt [epic snow fail] - del 1

När jag ganska tidigt på fredagen, under den första riktiga cykelturen, drog i backen på ett halt övergångsställe trodde jag väl att det skulle vara det värsta som skulle hända under resan. Under omständigheterna klarade jag dock vurpan ganska bra. Hastigheten var väl runt 25 km/h och jag tänkte mig att hinna med min högersväng innan trafikljuset slog om. Men de regnvåta vita linjerna på övergångsstället var skoningslösa och cykeln försvann under mig. Klarade mig dock med några blåmärken på höft och axel. Slog i huvudet ganska rejält också men hade ju givetvis hjälm på mig. Det mest irriterande var väl att mina nya fina SRAM eTap-komponenter fick sig lite repor. Men i övrigt inget som gick sönder, varken fysiskt eller psykiskt. Förvisso var jag larvigt försiktig i utförsåkningen resterande del av den turen, men det känns väl ganska naturligt.

Men det skulle bli betydligt värre än så…

Jag ska försöka att inte vara så bitter över det här med vädret. Trots allt är jag ju relativt lyckligt lottad som kan dra iväg till Nice för en lång weekend med träning. Men oavsett känns det ju lite surt att det stabila fina vädret i Nice förändras i samma ögonblick som jag landar, för att sedan bli bra igen i ungefär samma ögonblick som jag lämnar. Samtidigt som Stockholm föräras av de första riktigt fina vårdagarna samma helg.

Det var ju typ så här (tänk blå himmel också) som alla mina bilder från resan skulle se ut.

Bortsett från vurpa så var åsnorna det mest spektakulära under fredagens tur.

På lördagen hade jag en tur planerad som gick delvis på några vägar jag cyklat förut och några nya vägar som såg lovande ut vid kartrekognosceringen. Turen omfattade ca 120 km och 2300 höjdmeter klättring nordväst om Nice. Första 4 milen var i princip uppför till Col de l'Ecre på 1120 m. Därefter utför under någon mil för att sedan börja klättra upp till 1251 m och därefter hemåt via Col de Vence och Vence. Jag hade givetvis kollat alla möjliga väderleksprognoser och konstaterat att det skulle komma regn och att temperaturen i bergen skulle kunna komma att gå ner under 10 grader under eftermiddagen. Inte superkul, men hanterbart. Jag var ju trots allt i Nice för att cykla. Bestämde mig för att starta utan regnjacka trots att det duggade lite redan när jag lämnade hotellet. Tänkte att jag nog skulle hålla mig varm under klättringarna ändå och regnjackan skulle komma mer väl till pass under utförsåkningen.

Jag gav mig iväg och började beta av höjdmeter efter höjdmeter. D6:an från Cagnes-sur-Mer upp till Bramafan (som följer den dalgång som Loup rinner igenom) var larvigt fin. När jag sedan vände upp för att fortsätta klättra mot Gourdon började det regna mer och mer samtidigt som temperaturen gick ner ett snäpp. Den vinden som jag tidigare haft i ryggen fick jag nu istället rakt emot mig vilket givetvis bidrar. Men eftersom jag ändå låg på en ganska hög intensitet så frös jag inte alls. I Gourdon verkade det inte finnas en enda människa och när jag började den sista delen av dagens långa klättring så märkte jag att jag nu började komma upp bland molnen. Sikten var under långa stunder ganska dålig och jag började nu se lika mycket moln under mig som ovanför.

D6:an var en fantastiskt fin väg. Lätt uppför med vinden i ryggen

Cascade de Courmes

När jag efter ca 44 km nådde dagens första etappmål var jag blöt och småtrött men ändå vid gott mod. Det jobbigaste var ju liksom avklarat. Tog några kort, satte på mig regnjackan och gav mig av för lite platt åkning lätt utför innan det skulle vara dags att klättra lite igen. Direkt när jag kom runt hörnet efter toppen, ut på en helt öppen slätt, kände jag att det här nog inte skulle bli så kul. Det gick som sagt var lätt utför, men då jag nu hade vinden (som blivit allt kraftigare) rätt i ansiktet, fick jag ändå kämpa rejält för att hålla farten uppe. Om jag slutade trampa så stannade jag. Efter några km tyckte jag mig skymta en snöflinga men intalade mig att jag nog sett fel.

Efter ett tag kom jag till en by som hette Caussols och hade väl en lätt förhoppning om att det skulle finnas ett café eller liknande där, för nu hade jag börjat frysa en del och hade väl en förhoppning om att kunna värma mig med en kopp kaffe eller två. Även denna by verkade vara helt död och det var bara att fortsätta framåt (framåt, alltid framåt). Snöflingorna som jag tidigare försökt förtränga var nu verkliga och känslan var också att temperaturen droppat ytterligare några grader.

Så här i efterhand inser jag att jag efter Caussols hade kunnat gjort ett bättre val än att följa den inplanerade rutten. Om jag hade vänt ner (söderut) mot Saint-Vallier-de-Thiey hade jag förmodligen hamnat på rätt sida om ovädret och kunna ta mig hem för egen maskin. Men det hade jag inte någon aning om då. Att få upp telefonen ut fickan och göra något vettigt med den var liksom helt omöjligt vid det laget.

Visste att det skulle komma en kortare klättring strax och såg fram emot den för att kunna få upp värmen lite. Jag hade nu ingen känsel i fingrarna eller fötterna och min överkropp skakade ganska rejält. Det snöade ymnigt och sikten började bli dålig. Det började även bildas små vallar av snö på vägen. Klättringen hjälpte kanske lite men inte nämnvärt och när jag passerade den snygga Col du Castellaras-skylten (1248 m) registrerade jag den knappt. Började snarare tänka på om hur fasen det här skulle sluta egentligen. På vägen ner efter klättringen skakade jag så mycket att det var svårt att hålla cykeln rakt. Jag vågade inte släppa på något alls utan bromsade mig ner i max 20 km/h. Försökte räkna lite i huvudet och kom fram till att jag med nuvarande tempo och kraft kanske hade runt 3 timmar hem till hotellet. Började misströsta rejält…

På väg upp mot Gourdon tog regnet i. Med jag är fortfarande på bra humör.

Efter Gourdon passerade jag första lagret av moln,

Problemet vid det här laget var ju att jag inte hade några som helst alternativ än att fortsätta. Det fanns liksom ingen vän att ringa, ingen busskur att krypa in i (tro mig, jag spanade efter dem), ingen buss att ta, inget café att gömma sig i, ingen taxi att ringa, jag hade knappt sett några bebodda hus och det var knappt några bilar ute.

När jag efter den relativt korta (men långsamma) utförskörningen kom till en korsning var jag tvungen att stanna ändå. Hela min överkropp skakade okontrollerat, jag hade krampkänningar (av kylan) i låren, jag hörde att jag lät (i takt med att tänderna skakade). Insåg där och då att jag inte skulle klara det här för egen maskin och bestämde mig för att stanna i korsningen tills jag kom på en lösning. Lösningen var förstås att stoppa en bil (under förutsättning att någon kom) vilket jag också insåg ganska fort. Och då är väl en korsning ett ganska bra ställe att stanna på.

Första etappmålet efter 44 km cykling - huvudsakligen uppför.

Strax därefter stannar en blå skåpbil och ur hoppar en liten kvinna som gestikulerar och pratar snabbt på franska. Det är inte jag som stoppar henne utan det är nog hon som noterar att jag står böjd över cykeln och skakar. Jag försöker prata, men det är svårt att få fram ord när käken skallrar. Marie pratar dock inte ett ord engelska så det spelar inte sån stor roll. Tror att jag säger något om ”I need to go to Nice” men det går nog inte riktigt fram. Jag lägger in min cykel bak i skåpbilen och sätter mig tacksamt i framsätet. Bilen är full med skräp, det ligger fimpar över hela golvet och Marie kör som en biltjuv (dvs. som en fransman/fransyska), men där och då har jag inte möjlighet att bry mig så mycket. Är mest nöjd med att inte behöva vara utomhus längre.

Jag noterar att Marie kör tillbaka på vägen som jag nyss kom på och vet att det inte är vägen tillbaka till Nice. Förstår nu senare att hon nog faktiskt gjorde det enda möjliga; den skåpbilen som jag åkte med hade inte några vinterdäck och hade hon inte kört raka vägen hem till sig så hade nog hon nog själv blivit strandsatt istället utan möjlighet att köra den sista biten upp till stället där hon och Jeff bodde. Nu fullkomligt vräkte det och det var rejält med drivor på vägen. När jag i efterhand kollande min cykeldator såg jag att den visade på -1 grad när jag stannade. När jag startade i Nice var det 15 grader varmt.

Jag kan väl stanna upp här och fundera lite på om jag skulle kunnat göra något annorlunda. Tja, som jag tidigare nämnde hade jag kunnat svänga av innan det blev som värst och kanske klarat mig hem själv. Men det inser jag först nu i efterhand efter att dels ha förstått att snöovädret höll till på en speciell sida av bergen och dels efter att ha kollat kartan och dalgångarna noggrant. Hade inte en möjlighet att ha sån pass bra koll på geografin då. Jag hade ju kunnat stanna hemma på hotellet också; men det fanns liksom inga som helst indikationer på att det skulle bli som det blev. Inte någon av vädersiterna, inte någon av de personer som jag pratade med visste att vädret skulle bli som det blev. ”This is exceptional for the season.”, ”This is more snow than we have had all winter.”, var några av kommentarerna som jag hörde. Det gick dessutom snabbt; på bara någon halvtimme så sjönk temperaturen med 10 grader och regnet övergick till ymnigt snöfall. Så nej, jag tror inte att jag skulle kunna ha gjort så mycket annorlunda. Bortsett från att ha stannat hemma i Sverige då.

Men det är ju inte riktigt slut där... Fortsättning följer

Väl framme hos Marie och Jeff såg det ut så här - inte direkt landsvägscykling som man tänker på då.

Mot Nice, eller en olycka kommer sällan ensam.

Den här förlängda weekenden (torsdag lunch till måndag eftermiddag) i Nice bestämde jag mig för och beställde för över ett halvår sedan. Det var "rea" på SAS och jag spontanköpte. Är medveten om att vädret under den här perioden inte är helt stabilt där nere men tänkte väl att det i alla fall är betydligt bättre än här hemma. Nu har jag följt vädret under några veckor och konstaterat att det varit relativt vindfritt, soligt och runt 15-18 grader dagtid. Perfekt att börja utecyklingen med alltså... Nu verkar det ju inte riktigt bli så. Ser snarare ut att bli riktigt grisigt i exakt samma sekund som jag landar, för att sedan bli helt okej i exakt samma sekund som jag lämnar Nice.

Söndagen ser förvisso helt okej ut.

Den andra olyckan är att jag nu plötsligt står utan support till UltraTri. Tydligen tyckte min tilltänkta support att det var viktigare att åka till Frankrike och cykla samma helg som jag ska lida i Sverige. Så nu blir det till att leta reda på någon annan som kan vara körande support under de två första dagarna av tävlingen.

Och när jag kommer hem ska jag operera knät. Dåliga omen detta...

Ännu mer tröskel och ännu mer operation

Efter förra veckans välförtjänta vila viner nu coach KJ:s tröskelpiska över mig. 3 veckor med längre och längre tröskelpass lurar i vassen. I måndags brände jag t.ex. av 65 minuter på 90% av FTP (sweetspot) och nästa tisdag väntar 70 minuter. Givetvis med 2x5 minuter på 85% innan. Nu har jag inte sett veckan efter det ännu, men jag törs nog sätta ganska mycket på att det kommer att finnas ett pass med 75 minuter minuter sweetspot. Ler lite för mig själv när jag tänker tillbaka och tyckte att 40 minuter var långt. Och nu är det ju inte bara sweetspot-passet på cykel som blir längre. Varje tröskelpass blir runt 5 minuter längre varje vecka. Men det verkar ju ge resultat också.

I slutet på näst-nästa vecka väntar dock drygt 4 dagar i Nice med cykling, löpning och kanske lite öppet vatten. Men, som det ser ut t.ex. här verkar det vara så att det inte går vänta sig mer än runt 14 grader i vattnet och det kanske är lite för kallt för att det ska vara värt att släpa våtdräkt. Cykla är i alla fall huvudfokus. Sitter med GPSies och ritar upp roliga banor med många höjdmeter och serpentiner. Ska försöka cykla banan för Cannes International Triathlon också, även om den ligger i farozonen med tanke på kommande operation. Vädermässigt är det väl för tidigt att säga något, men visst verkar det som om att det borde kunna handla om något mellan 15-20 grader. Klagar inte direkt.

Nice - 130 km och 2800 hm, kallar jag denna runda.

Nice avslutar i alla fall 3 hårda träningsveckor och när jag sen kommer hem är det direkt dags för operation. Försäkringsbolaget har accepterat operationen (väldig glad över att de inte krävde att vi skulle testa med kortisonsprutor först) och i förrgår ringde Capio Artro Clinic för att planera. Jag hade kunna få operera mig idag redan, men valde att skjuta lite på det när möjlighet fanns. Som det ser ut nu behöver jag inte ställa in Nice (Mello med V eller överraskningen till V nästa helg) och kan dessutom tajma operationen till den naturliga viloveckan. I den bästa av världar kan jag kanske vara igång redan efter viloveckan. Givetvis inte fullt ut, men ändå. I den sämsta av världar vaknar jag upp efter operationen och för höra: "Ja du Mattias, det där såg ju inte så bra ut..."

Då vet jag inte vad jag skulle ta mig till...

Uppdatering från Lake Placid

Efter några dagars resande och lite äventyr i Lake George är vi på plats i Lake Placid. Vi har mött upp Jesper med familj och inkvarterat oss i lägenheten på McKinley Street. Boendet är väldigt centralt och bra (ca 500 m från växlingsområdet), dock är det verkligen inte glamoröst eller prisvärt. Men jag tror förvisso inte att det finns någon prisvärt boende i Lake Placid överhuvudtaget den här veckan. Priserna är minst de dubbla mot normalt under den här veckan.

Jag och Jesper cyklade i alla fall ett varv på LP:s cykelbana idag och det var en väldigt angenäm upplevelse. För det första var det en väldigt scenisk och vacker bana. Väldigt lummig, fina vägar och många partier längst åar och sjöar i gröna dalgångar. Asfalten var bra med ett fåtal undantag och inte några som helst tekniska partier. Framförallt var det två saker som vi noterade; dels att utförskörning mot Keene i princip kunde köras i aerobarsen och utan att röra bromsarna. Och dels att de där klättringarna som ser lite läskiga ut på höjdkurvan inte alls var speciellt läskiga i verkligheten. Både jag och Jesper väntade liksom på att den riktiga klättringen skulle börja, men det blev aldrig riktigt tufft.

Nu är jag ganska övertygad om att varje höjdmeter givetvis kommer att kännas på andra varvet, men ändock; de ca 1000 metrarna som vi betade av idag kändes väldigt beskedliga. Sen ska jag verkligen försöka med att inte få hybris och bränna mig på cyklingen... för det kommer att vara en lång dag och som det ser ut nu kommer löpningen att bli varm.

Löpbanan har inte inte rekat ännu, men kommer förmodligen att cykla ett varv på den i morgon eller på torsdag. I morgon bitti blir det test av simbanan.

Framför Mirror Lake

Vecka 53 - tema distans och pusha gränser

Runt nyåret finns det lite saker som man "ska" göra. Det ska skrivas årskrönikor, det ska önskas gott nytt år till alla man känner och inte känner och helst på ett väldigt kreativt sätt. Det ska göras kollage av årets instagrambilder och kreativa nyårslöften skall ges. Sen finns det ju vissa träningspass som skall köras också. Mest känt är väl kanske simmarnas 100x100 m som på något sätt skall fördriva tiden till 12-slaget. Eftersom jag pysslar med triathlon beslöt jag mig för att hitta utmaningar från alla disciplinerna.

Simning - 100x100
Förra året pressade jag lite på mina gränser genom att köra 60x100m några dagar efter nyår. Då blev det med starttid 2:15 (dvs. du startar din första 100:ing på 00:00, nästa på 2:15, nästa på 4:30 etc, hur lång vilan blir beror alltså på hur snabbt du simmar din 100:ing). Initialt låg jag nog på 1:50 per 100:ing och se sista hade jag stora problem att hålla under 2:00. I år ville jag köra hela passet och dessutom göra det med starttid 2:00. Jag hade laddat upp med några gels, två stora flaskor med vatten och en stor portion självförtroende. Visst är 10 km långt, men efter sommarens Forsbackaränn visst jag ju att det var klart möjligt.

Och det fungerade faktiskt! Första 3 km gick förvånansvärt snabbt. Till en början så jag jag en egen halv bana, men strax efter 8 var det dags för klubbarna att göra entré och jag fick byta bana ett par gånger. Till slut hamnade jag på pöbelns banor, men då det trots allt var ganska många som körde 100x100 gick det faktiskt riktigt bra trots lite olika farter. Det enda som jag saknade var ett par ben att ligga på, det hade gjort resan betydligt lättare. Dock en resa som faktiskt aldrig blev riktigt jobbig. Av alla 100:a 100:ingarna var det bara en som gick långsammare än 1:49 och det var den sista. Snittet över hela passet blev 1:46 min/100m och det ser jag som ett rejält framsteg.

Nu blev passet 3h40m långt istället för 3h20m som det skulle ha blivit med 2:00-start rakt igenom, men det beror på 2 kisspauser, 2 fixa-parkering-pauser, 2 äta-gel-pauser och lite allmänt socialiserande med andra simmare (och triathleter). Jag var lite orolig för att mina axlar skulle vara helt döda efter passet, men hade faktiskt inga känningar alls. Grymt!

Beviset!

Cykling - Rahpa Festive 500
Under 6 års tid har det brittiska cykelklädsproducenten och livsstilsmarkören Rapha utlyst utmaningen Rapha Festive 500 som helt enkelt går ut på att cykla 500 km mellan jul och nyår. Med tanke på att många är lediga i mellandagarna är det förvisso under en period med fler lediga dagar än normalt; men så ska alla julens måsten läggas på det hela och då är det helt plötsligt inte lika lätt längre. Sen ska givetvis kylan, snön och mörkret beaktas för oss som bor  på det norra halvklotet. Och med dubbdäck och moddiga vägar sjunker snitthastigheten snarare nedåt 20 km/h än uppåt 30 km/h och då tar varje km ännu längre tid. Ni förstår säkert.

Jag har i alla fall kört Raphas utmaning 2011, 2013 och 2014. Förhållandena har varierat från plusgrader och slicks till ymnigt snöfall, isgata och dubbdäck och till landsvägscykel på Lanzarote. I år, den milda vintern till trots, var det första gången som varenda mil gick på CX och med dubbdäck. Och då går det som sagt var inte snabbt. Slutade i alla fall på 503,9 km på 21 timmar och 2 minuter. Det betyder en snitthastighet på 23,9 km/h vilket är långsammast hittills, men ändå tillräckligt för att förtjäna ett fjärde tygmärke.

Nu vet jag inte om Rahpas utmaning kvalificerar in som något som en riktig cyklist "ska" göra; men faktum är att när jag körde utmaningen 2011 så var det ca 3000 world-wide som körde och idag, 4 år senare är det 72000 som registrerat sig för utmaning på Strava och kanske ca 20000 som klarat av den. Så onekligen är det en växande och välkänd utmaning i cyklistkretsar.

Gysingeforsarna - från årets långtur - Sanviken-Stockholm, ca 19 mil.

Åvavägen - väldigt fin vintercykling

Löpning - Årets första långpass
Ett event som anordnas av paret Peter och Ulla Lembke och Team Fakta. Heter ibland Årets sista långpass beroende på vilken sida om nyårsafton som löpet går. Det är i alla fall ett träningspass med ledarledda fartgrupper, 2 st depåer (vid 2 resp. 4 mil), en 6 mil lång bana med en sträckning som ger möjlighet att hoppa av och välja kommunala färdmedel när man känner att man sprungit tillräckligt långt. Framförallt är det gratis och väldigt (visade det sig) trevligt.

Mitt mål var att få ett bra distanspass i verklig distansfart och att slå mitt tidigare distansrekord på 45 km (Höga kusten trail). Någonstans innerst inne visste jag nog att det skulle krävas ganska mycket innan jag skulle hoppa av innan 60 km, även om jag hyser väldigt stor respekt för 60 km löpning; det är riktigt långt och känns absolut i hela kroppen. Vid starten kl 8:30 vid Slussen var över 200 pers på plats och en hel del kändisar. Jag hade speciellt riktat in mig på att hänga ihop med Andreas, Johnny och Daniel. Vi startade i "snabbgänget" med 5:45 min/km som riktmärke, Jag tyckte framförallt att det skulle bli intressant att starta i långsamt tempo redan från början och se vad det kunde leda fram till. Nu blev det dock inte riktigt så eftersom jag och Andreas råkade hamna i ett gäng som gick riktigt fort (nåja) med km-tider strax över 5 min/km. Vi insåg att det inte skulle vara en vettig strategi för att springa 60 km och lugnade därför ner oss lite efter 14 km och var då i ett ingenmansland. Vi första kontrollen efter 19,5 km kom dock den riktiga 5:45-gruppen in till kontrollen precis när vi var klara och vi bestämde oss då för att vänta lite extra och köra med den efter det.

Sen flöt det på riktigt bra. Stopp i Barkarby efter 32 km och en burgare på Max. Burgare kanske inte är den optimala löparmaten dock. Lite småsegt och kallt att komma igång efter det. Strax innan marathonpasseringen var det ytterligare en bakluckedepå med varmt kaffe och skumtomtar. Vid 45 km kände jag mig fortfarande pigg, även om benen nu började göra sig påminda. Men pulsen låg bra till och orken fanns definitivt där. Vid Brommaplan hade vi passerat 50 km och jag tänkte nog att det nu var läge att lägga ner verksamheten; distansrekordet var satt, jag var pigg och det är ju trots allt bara ett träningspass. Då sa Johnny åt mig att jag inte fick göra det.... och då var det bara att springa vidare.

Sista milen gick tempot faktiskt upp något och strax efter 15 återvände vi till Slussen. En totaltid på 6:32 och en löptid på 5:31 vilket faktiskt är ett snitt på 5:34 min/km. Inte alls illa pinkat! Skavankerna för dagen bestod av en stor blåsa på en tå, och annars inget mer. Magen höll och "dagen efter"-krämporna har begränsat sig till ett par relativt stela ben.

Slussen strax innan start 8:30

Många timmar senare.

Johnnys ultraskägg samlade en del is under dagen.

Målgång!

Vad blir det då?
Så, 10 km simning under ett pass, 500 km cykling under 7 pass och 6 mil löpning under ett pass, och allt detta inom loppet av 8 dagar. Vad blir egentligen det? Eva föreslog "Ice Man Challenge" och det är ju onekligen lite stuns i det. Oavsett vad så skulle jag faktiskt tro att jag är relativt ensam om att ha genomfört dessa moment. Jag har i alla fall inte sett någon annan i mina "kretsar" som gjort det.

Sen finns det säkerligen människor som tycker att det är helt dumt i huvudet att göra sånt här, men det bryr jag mig inte så mycket om längre. Jag är mest bara oerhört fascinerad och glad över att min kropp och hjärna faktiskt svarar så här pass bra och klarar av utmaningarna. Det är ren och skär lycka!

Sluttävlat...

...för säsongen i alla fall. Höga Kusten Trail för två helger sedan var väl den sista riktiga tävlingen, även om jag fuskade lite som farthållare i Stockholm Halvmarathon också. Mer om det senare.

Nu är det i alla fall vila som gäller i några veckor. Allt är förvisso relativt. Min eminenta klubb Terrible Tuesdays har ju precis dragit igång med bassängträningen. Måndagar och onsdagar kl 21:00-22:00 samt söndagar 07:30-09:00 på Eriksdalsbadet. Med Micke Rosén (Human Ambition) på bassängkanten. Och det passar ju mig alldeles utmärkt. Dels tidsmässigt och dels att äntligen få ändan ur vagnen och faktiskt träna simningen med klubben. Nu kanske strukturerad simträning inte passar in i konceptet vila och transition helt och hållet. Men, jag har faktiskt inte tränat simning på väldigt länge egentligen; jag har mest simmat när det varit tävling.

TT @ Ebay

Löpningen tänker jag dock hålla på en väldigt lugn nivå. Min hälsena är fortfarande lite tjock, fötterna sargade och benen sura. Så några lättare pass jogging för att hålla steget upp. Sen ett 10k-test på Hässelbyloppet för att sätta den nivå som jag ska förbättra mig ifrån.

Cyklingen är lite svårare. Mitt sociala flöde formligen svämmar över av CX just nu och givetvis blir jag grymt sugen att köra. Att hoppa över CX-säsongen är sannerligen inte något lätt beslut. Om jag känner mig själv lätt kommer jag säkert att ramla dit på någon tävling ändå (t.ex. CX-SM) även om min form då kommer att vara stenusel. Men vad gör man inte för lite blod, svett och mjölksyra. Några höstsolsrundor med fika borde jag nog också kunna hinna med.

Nästa "riktiga" tävling ser nog ut att bli Challenge Laguna Phuket, men mer om det senare.

Farthållare-selfie - den lila saken i bakgrunden är alltså min fina 1:50-flagga

Och så var det det här med farthållningen också. Fick förfrågan via klubben för några månader sedan och tyckte att det verkade vara en kul grej. Blev tilldelad startgrupp D och 1:50. 5:13 min/km var då måltempot och jag höll mig mellan 5:05 som snabbast och 5:25 (Tantolunden) och tycker nog att jag skötte farten ganska bra. Taktiken var att inte stanna och hålla så jämt tempo som möjligt hela vägen, oavsett om det var uppför eller nedför. Kom in på 1:49:40 efter en lugn och skön tur. Riktigt kul med alla glada, nervösa och tacksamma löpare. Testa om du har möjlighet, det blir ett helt nytt sätt att uppleva ett lopp på.

Bjuder slutligen på några bilder från Höga Kusten Trail. Grymma sådana tagna av Andreas Strand. Att det finns människor därute som vill föreviga alla dumheter man håller på med är ju underbart.

Strid ström av löpare

Tror att det här var ganska precis efter det att jag slog i knät

Djupt koncentrerad i Slåttdalsskrevan