Ultratri Sweden dag 2 [RR]

Klockan ringde 4:45 och jag skulle verkligen ljuga om jag säger att jag kände mig sugen på att gå upp och cykla då. Men ett dagsverke låg framför mig och det var bara att få på sig kläderna och bege sig ner till frukosten. Frukosten blev precis som dagen innan ett nödvändigt ont för att dels få i sig lite snabba kolhydrater för att starta upp kroppen och svart kaffe för att få igång magen. Just idag fanns det dock inte något större behov avseende magen eftersom den skött sig exemplariskt dagen innan. Normalt sett inte lika känsligt heller när man ska cykla (i alla fall inte för mig). Alla var ganska sammanbitna vid frukosten även om det inte var riktigt lika ”allvarligt” som inför den första dagen. Misstänker att cyklingen inte skrämmer lika mycket som simningen. För min del var det definitivt så. Att cykla över 30 mil var jag inte alls främmande för och etappen var väl den som jag var minst rädd för samtidigt som det också var den som jag såg mest fram emot. Kände redan på förhand att det här borde vara mitt tillfälle att glänsa lite. Det som eventuellt var en okänd faktor var det här med att tillbringa 30+ mil i tempoställning. Har cyklat över 30 mil många gånger men då på linjecykel. Tror att jag tidigare gjort runt 24 mil på TT-hoj, fast då med typ lunch inlagt och tillsammans med någon annan. Idag var det 319 km solo i tävlingsfart som gällde vilket absolut var nytt men ändå inte något som skrämde mig.

Med tanke på väder och typ av etapp var det sedan minimalt med saker att fixa innan start. Val av kläder för dagen var DangerKit (tm), två påsar med gel, salttabletter och Alvedon i bakfickan, samt mobil och GPS-tracker. Och givetvis 3 fulla flaskor med Maurten. Väl ute vid starten var stämningen betydligt mer uppsluppen och förväntansfull och i princip alla hade ett leende på läpparna. Jag noterade att de flesta andra körde med racesuits och med tempohjälmar. Själv hade jag prioriterat bekvämlighet och körde som sagt var med vanliga cykelkläder och vanlig hjälm. Får se om det blir förändring på det nästa gång. Vid 5:55 stod alla på startlinjen och väntade. Vädret var väldigt bra med blå himmel, strålande sol och ca 14 grader varmt. Och givetvis en lätt vind från sydväst. Robert räknade ner och prick kl 6:00 gick starten.

Glad Mattias med sadel på rätt höjd.

Enda gången på hela loppet som jag hade kontakt med Johan Hasselmark

På väg ut från Huskvarna

Johan Hasselmark stack iväg som en pil direkt och det rådde inga tvivel om vad hans plan för dagen var. Jag låg precis efter Jonas i starten men körde om efter någon km och började jobba mig in i mitt eget tempo. Efter bara ca 5 km var det dags för backen upp mot Kaxholmen (den backen som man kör nedför innan Jönköping när man kör Vätternrundan). Nu var det dags för kroppen och benen att börja bekänna färg. Min plan var precis som under första dagens cykling att hålla en NP runt 200W och inte gå över 230-240W i backarna (vilket jag tycker är ganska svårt då det på något sätt känns naturligt att trycka på lite mer än så uppför). Benen svarade dock fint och jag kände på mig att det här nog skulle kunna bli en bra dag.

Några km efter Kaxholmen kom Håkan upp bakom mig. När han körde om ropade jag ”Bra!” och Håkan ropade tillbaka ”Det här är bara tillfälligt”. Jag valde att lägga mig på draftingsäkert avstånd från Håkan och inte luras med i något så här pass tidigt. Visste att Jonas låg bakom och lurade också. Håkan höll dock ett tempo som passade mig alldeles utmärkt. Vägen fram till Ölmstad var inte så rolig, men direkt när man svänger av österut kommer man in på riktigt fina vägar (som IM 70.3 Jönköping går på i motsatt riktning). Partierna förbi sjöarna Bunn och Ören är riktigt vackra. Vid foten på Ören (efter ca 3 mil) hade Håkans support stannat och han valde då också att stanna vilket gjorde att jag och Jonas fick en lucka.

Efter ca 50 km och i en nedförsbacke valde Jonas att köra om mig och dra upp tempot lite. Vi hade Håkan någon km efter. Mina ben kändes pigga så jag hängde på. Jag noterade att Jonas höll en bra fart på platten men hade en tendens att tappa fart så fort det gick lite uppför. Om det var ett tecken på att han höll en väldigt strikt pacing avseende watt eller om han helt enkelt hade lite sega ben visste jag inte riktigt då. Efter ca 72 km passerade vi över E4:an, kom ut på den helt öppna Östgötaslätten och fick vinden rakt i ryggen. Jonas valde att lägga i ytterligare en växel och trycka på och jag ville inte överila mig utan släppte iväg honom. Hade honom dock inom synhåll nästan hela tiden. Långa partier låg jag på ganska låga watt i över 40 km/h. 

I Väderstad hade flera supportbilar stannat för att besöka det omtalade Centralkonditoriet. Jag fortsatte dock utan att stanna mot Skänninge och dagens första depåstopp efter 105 km. Jonas låg som mest en knapp km före mig och hann precis lämna depån när jag kom in. Här stod Linda redo med cykeln för att haka på (runt 4 timmar i zon 2 var det tänkt för henne) och Anna stod redo med en sockrad bulle från Väderstad. Jag fick fräscha flaskor och påfyllning av gel. Jag kände mig väldigt fräsch och att jag cyklat precis över 3 timmar med över 34 km/h i snitt var inget som jag kände av alls. Mitt depåstopp var dock på nästan 4 minuter och det är nog lite i överkant.

Efter Skänninge fick jag och Linda njuta av väldigt fin crusing på slätten. Strax innan Ljungsbro och precis efter det att vi passerat 34:an kom vi ikapp Jonas som stod på cykelbanan bredvid vägen och hade fått problem med sitt flaskställ på sadeln. Saktade ner och frågade om allt var ok. ”Det är lugnt”, svarade Jonas och vi trampade vidare. Det största problemet för honom var nog att han blivit av med en flaska vätska och eftersom han körde utan support är det kanske inte någon riktig höjdare.

Fart på slätten

Mycket bättre tempoställning den här dagen.

Vägen på Roxens norra sida var fantastiskt vacker, men även ganska kuperad. Här märkte vi (eller rättare sagt Linda som höll utkik bakåt) återigen lite av samma tendens som tidigare vad det gäller Jonas; så fort det gick lite uppför så tappade han lite. Varför håller jag nu på att tjata om hur Jonas körde? Jo, för att jag hade två mål för dagen: del att försöka dra ifrån Håkan och komma upp på en 2:a plats totalt och dels att försöka komma tvåa på etappen. Johan skulle jag inte rå på alls och Jonas var den som jag, baserat på första etappen, identifierat som min största konkurrent om andraplatsen.

Vid Grensholm (slott/herrgård) efter knappt 160 km hade Anna stannat och jag fick en flaska med vatten. Jonas kom upp precis bakom oss och vi sa då åt honom att ta det som han behövde från oss (speciellt med tanke på att han tappat en flaska). Jag och Linda hann dra men jag tror att han fick sportdryck och gel från oss/Anna. Strax innan Norrköping och depån där var det cykelvägar som gällde och det var väl lite mindre roligt efter all fin och rak landsväg som vi cyklat på innan. Vi hade nu dragit ifrån Jonas med över 2 km. Under tiden i depån i Norrköping hann han dock ikapp och hakade därefter på Linda och mig ut från Norrköping.

Strax innan Norrköping (efter ca 190 km) började jag känna mig lite krokig och försökte därför få i mig så mycket som möjligt i depån (vilket blev 2 wienerbröd, ett par gels och cola) och samla ihop huvud och ben så gott det gick. Anna hade haft strul med navigeringen och var inte i depån när vi kom dit. Linda hade dock kontakt via SMS så att vi kunde mötas upp senare. Jonas hade problem med att få plats med vätska på cykeln så Linda tog lite utrustning som hon skulle lämna till Anna senare så att Jonas kunde få det när det behövdes.

Fokus på rätt saker

Vägen ut från Norrköping var i ärlighetens namn ganska tråkig och vi hade faktiskt nästan motvind för första gången under den här dagen. Benen och kroppen började dock vakna till liv igen och jag kunde bekvämt krypa ihop och börja mata. 15 km efter depån passerade vi under E4:an och kom in på sträckningen efter Bråvikens norra strand som är oerhört fin. Nu var vi dessutom inne på vägar som jag cyklat tidigare (i alla fall 3 gånger tror jag). Linda hade kontakt med Anna som nu var inne på rätt spår och vi bestämde att hon skulle stanna vid Kolmården då jag behövde påfyllning av sportdryck och gel. Jonas hade legat precis bakom oss hela vägen och när vi stannade till så körde han vidare.

Stoppet var väldigt effektivt den här gången och vi tappade aldrig Jonas visuellt. Jag visste nu att i princip hela vägen fram till Nyköping skulle vara ganska kuperad och hade därför en förhoppning om att jag skulle kunna vara starkare än Jonas där. När vi låg bakom honom noterade vi snabbt samma mönster som tidigare; så fort det gick lite uppför så tappade han lite. 

Strax innan Kvarsebo slog jag till. I en nedförsbacke direkt efter en uppförsbacke hade jag betydligt bättre fart över krönet och jag gjorde en distinkt fartökning. Jag passerade Jonas i betydligt bättre fart och noterade att han inte svarade. Jag tittade sen inte bakåt utan fortsatte att mata på i jämn och hög fart i nästan 5 minuter. Kom på att jag inte sagt något till Linda när jag gjort fartökningen, men hon hade som tur var hakat på. Fortsatte sedan att köra på ganska bra uppför och Jonas var nu borta. Som mest hade jag nog runt 3 km på honom här. Men även om det tidsmässigt inte blev några enorma tidsavstånd tror jag nog att jag fick ett klart psykologiskt övertag här.

Selfies är Lindas paradgren

Såsom sädesfälten böjer sig för vinden...

Strax innan Nyköping och dagens sista officiella depå började vinden jobba emot oss och jag började för andra gången under dagen att känna mig ganska krokig igen. Planen hade varit att Linda skulle kliva av i Nyköping (efter att redan där ha cyklat en halvtimme mer än vad som stod i hennes träningsplan). Nu undrade hon dock lite lätt om jag ville att hon skulle haka på hela vägen till Trosa. Hon kände nu att hennes uppdrag var att se till att jag kom tvåa på etappen. Jag tackade ganska snabbt ja till erbjudandet. Att ha någon bakom mig som kan komma med glada tillrop, någon som man kan klaga lite med, snacka lite skit med och att ha någon som man inte vill svika gör liksom ganska mycket ändå. Det blir inte lika ensamt.

I Nyköping väntade depå och Anna. Även om jag som sagt var ganska seg höll vi ändå stoppet hyfsat effektivt på ca 3-4 minuter. Fyllde på med det sista jag behövde för de återstående knappa 5 milen och fick i mig lite kall dryck. Jag var hungrig men hade ingen lust att börja äta något. Mitt största orosmoment inför sista biten var nu att vi skulle få motvind, men det visade sig efter ett tag att den faktiskt började arbeta i min favör igen. Vi lämnade depån strax innan det att Jonas var på väg in. Förmodligen ytterligare en sån här mental sak att han liksom inte skulle få känning på oss igen.

Vägen mellan Nyköping och Trosa har jag cyklat många gånger (senast bara ett par veckor innan) så det var väldigt välkänd mark. För första gången under dagen började jag nu skönja slutet. Linda höll koll bakåt men kunde aldrig se Jonas så för varje km som gick kom jag närmare den där andraplatsen. Vid avfarten till Studsvik passerade Anna oss med bilen och stannade till. Strax därefter kom hon upp jämsides med oss och meddelade att Jonas låg nästan 4 minuter efter oss. Jag började nu känna mig riktigt säker på att det här skulle gå vägen. Sa åt Anna att vi inte behövde något mer och att hon kunde åka till Trosa och möta upp oss vid målgången. Sista biten kunde jag slappna av lite och trampa ut benen på lite lättare växlar. Sträckte upp handen i luften och skrek ut min glädje när jag efter 9 timmar och 41 minuter passerade mållinjen i Trosa.

Målgång och glädje!

Jag kom 2:a och Linda slog eget distansrekord - bra dag!

Jag och Jonas avhandlar dagen

Det var nog en av de skönaste målgångarna i mitt liv. Allting under dagen hade gått som jag tänkt mig eller bättre. Tre minuter senare passerade Jonas mållinjen och jag tror att det var med lite blandade känslor. Han hade ju förbättrat sin tid från förra året med nästan en timme, men å andra sidan hade vi ju haft en ”kamp” hela dagen också som han dragit det korta strået i. Han skulle dock få sin revansch senare. Själv hade jag som sagt var en totaltid på 9:41. Rulltid på 9:26 vilket är 33.6 km/h i snitt och alltså en depåtid på 15 minuter vilket väl ändå får anses vara helt okej. Något som också är riktigt roligt är att det är den 3:e bästa tiden någonsin i UltraTri på etappen. Att Johan klämde till med den snabbaste någonsin och var nästan 1.5 timme snabbare behöver vi inte prata så mycket om. Min kropp kändes dock bra och inga speciella skavanker eller ryggont efter alla timmar i tempoställning.

Jag var som sagt var oförskämt nöjd. Min moster och hennes man som har hus i Trosa var på plats så jag tillbringade över en halvtimme i målet innan det var dags att röra på sig. Under den tiden hann Erik komma in med ett leende på läpparna efter en stark dag. 45 minuter efter mig kom även Håkan i mål. Det hade gått bra till en början men innan Norrköping hade han fått problem med en tempopinne som gått sönder och hade nog tappat en hel del tid då han inte kunnat ligga i tempoställning ordentligt. Tråkigt för honom, men innebar samtidigt att även mitt andra mål för dagen var uppnått; att gå upp på en andra plats totalt.

Drottning Linda håller hov.

Nästa gång jag tävlar behöver jag en mustasch. Och kanske en tatuering.

Segrarens pris. Eller i alla fall mitt pris. Och tack för ett bra teamwork.

Därefter var det dags att checka in på hotellet. Linda och jag hade pratat om glass i Trosa länge under slutet av cyklingen. Av någon dum anledning bestämde vi oss dock för att fixa lådorna med utrustning till T1 och T2 dagen efter och för äta först. Det skulle bli en gemensam sittning för oss på hotellet, men tyvärr fungerade serveringen inte så bra och vi fick vänta nästan 45 minuter (till 19:45) innan vi fick någon mat på bordet. Faktiskt inte alls bra i det här läget när det gällde att få i sig så mycket som möjligt. Under middagen hände dessutom något mindre bra: min mage brakade ihop. Totalt. Ett gäng gånger på toaletten och magknipen från helvetet. Jag brukar kunna få så ibland efter långa löppass men inte efter cykling. Nu hade det förmodligen att göra med 2 dagars intag av flytande kolhydrater och koffein. Effekten av det hela var tyvärr dock att jag tömde magen på sånt som ska omvandlas till energi dagen efter, jag kunde inte klämma några mer kolhydrater (läs smågodis och läsk) efter middagen och jag pallade inte med någon massage. Och att den där glassen som vi talat om inte blev av. Det enda som hjälpte mot magknipet var fosterställning i sängen och som tur var somnade jag ganska fort.

Just det ja, glömde ju nästan bort att jag givetvis tog på mig mina löparskor en timme efter målgång och betade av runstreak nummer 100! Det hade ju givetvis varit lite bättre om jag tajmat in det så att nummer 100 blev på söndagen istället, men nu blev det inte så.

Läs om dag 0 och dag 1 också.