Tumba 300km 2012-04-28 [RR]

Jaha, i lördags var det då dags att köra 30-milaren från Tumba för andra gången i mitt liv. Förra året var en riktigt härlig upplevelse med lysande majväder och glädje över att köra på nya vägar. Den här gången då? Tja, vädret ska man väl inte klaga på annat än MOTVINDEN from HELL då. Vägarna var fortfarande fina och den här gången navigerade vi dessutom helt rätt. Känslan i kroppen mot slutet var dock helt annorlunda; istället för glädje och fräscha ben, en total uttömdhet.

Nåväl, åter till loppet. Strax efter 7 träffade jag Fredde vid Älvsjömässan och fick det stora nöjet att åka i hans vrålåk ut till Tumba. För en gångs skulle var jag i god tid till start, alla prylar var med, frukost intagen, m.m. Vad kunde nu gå fel? På plats väntade en riktigt stor skara cyklister i varierande fart- och utrustningsklass; allt ifrån äldre par på tandem till sprättare med minimalt medhavd utrustning och högprofilhjul med tub. Själv kom jag med Wiliern och dagen till ära en styrväska. Alla riktiga randonneurer kör ju med sån…

Idel kändisar på starten i Tumba

Och då kommer dagens första klargörande: styrväska var inte alls någon trevlig bekantskap. Dum som jag är hade jag inte testat innan och jag upplevde framförallt två negativa saker: cykeln blev ostabil och kartfickan lät och fladdrade. Att släppa styret för att åtgärda något (klädsel etc.) var inte att tänka på, kändes alldeles för osäkert. Kartfickan är säkert jättebra vid touring i 20 km/h, i 40 km/h gick den som en jäkla vimpel. Dessutom flyger sakerna huller om buller i väskan vid minsta lilla ojämnhet i vägen. Jag upplevde inte att jag hade bättre access till mina saker än i fall jag hade haft dom i bakfickan. Mest för att jag inte ville öppna väskan under färd, med risk för att något skulle skaka ur.

För det var ju just det som var det första som hände. Kartfickan hade åkt under en bit av kardborrestängningen på väskans lock, och efter ca 3 min när vi körde över ett väggupp så skakade väskan till och ut och ner i asfalten åkte den stackars kameran. Jag var tvungen att stanna och vips var klungan borta. Så mycket för att vara i god tid. Detta ledde i förlängningen också till att jag inte (som planerat) lyckades ta en massa fina bilder eftersom kameran efter den omilda behandlingen valde att strejka och ladda ur sig vid ett senare tillfälle.

Efter upphämtning av kameran satt jag dock fart, denna gång med ordentligt stängd väska. Lyckade med lite ansträngning ta ikapp den främre delen av klungan och hängde på i ett ganska schysst tempo i motvinden. Planen var att försöka hålla sig med ett snabbt gäng ner till Oscarshäll och den förväntade medvinden därifrån. Det är mycket lättare att köra i eget tempo i medvind än i motvind.

Tillfälligt gäng någonstans efter Läggesta

Först sträckan gick väl hyfsat snabbt. Ett långt jäkla led (med typ 15-20 pers) var vi och snittade runt 32 i motvinden. Det var nog några som droppade av, men min ben kändes mycket pigga och jag hade inte som helst problem att hänga på. Det blev dock aldrig någon 2-parskörning och ett led ger inte så mycket skydd för vinden. Stämplingen i Läggesta var snabbt avklarad och efter bara några minuter drog det första gänget iväg.

Jag var tyvärr ouppmärksam och rätt som det var låg jag typ 500m efter klungan. Då kom dagens första misstag - jag försökta hänga på…. Direkt efter Läggesta övergick motvinden från lätt i sidan till stark och rak. Dessutom går det ganska mycket uppför. Att börja köra ikapp en snabb förstaklunga är alltså bara rena dumheter. Typiskt mig att göra det då… Jag klarade nästan av det. Kämpade, gick på rött, var nästan uppe i svansen för att ta hjul men klarade mig inte riktigt hela vägen fram. Efter några km:s jagande gav jag upp och anslöt istället 3 andra som verkade vilja hålla ett hyfsat tempo.

Efter ett tag passerade vi förstaklungan som drabbats av en punktering. Några andra anslöt bakifrån och vi gled vidare mot Stigtomta. Förra året valde vi fel väg. I år hade jag rutten på Edge800:an och vi kom rätt väg till Stigtomta i stället för den extra milen över Nyköping. Strax innan Stigtomta kom det snabba gänget ikapp oss och körde om. Trots motvinden och att vi nu var något färre cyklister gick det ändå med runt 30 i snitt. Etappen är dessutom 74km, så jag tycker nog att vi körde på ganska bra.

Utsikt över Bråviken från Oscarshälls Cafe - tyvärr ingen blå himmel längre

En Snickers och cola i Stigtomta och sedan var vi på väg igen. Nu blev det dock jobbigare. Dels splittrades gruppen upp något, en del var trötta och "lucka" hördes titt som tätt. Etappen innan var dessutom skyddad av skog emellanåt. Nu åkta vi längst gamla riksvägen och helt öppna fält med vinden rakt i ansiktet. Vetskapen om att det bara handlade om 36km och att lunch väntade vid framkomst gjorde dock det hela lite lättare. Efter några mil bestod "gruppen" av mig, Freddie och Marcus (som körde 20-milaren från Täby), samt Bengt och Torgeir (som jag körde den här 30-milaren med förra året).

Med runt 6km kvar till Oscarshäll punkterade jag bakdäcket. Sa åt dom andra att köra på till stämplingen eftersom det var så pass nära. Dock stannade ett gäng bakom till ändå - trevligt! Bytte slangen ganska snabbt. Det var dock en pyspunka och jag hittade inget i däcket vilket aldrig är kul. Trampade sedan vidare och ledde som tack för det moraliska stödet gruppen till Oscarshäll. Rullsnittet låg på hissnande 26 km/h...

Äppelknytt med vaniljsås - skulle förmodligen ha fotats innan jag började äta

I Oscarshäll såg jag på Twitter att Fredde tyvärr varit tvungen att bryta pga. ett pajat knä. Efter kaffe, räkmacka, äppelknytt med vaniljsås och en Trocadero var det dags att dra vidare. Såg fram emot medvind och lite lättare körning. Drog iväg med samma gäng som tidigare: Freddie, Bengt och Torgeir. Marcus åkte lite tidigare (han planerar att köra Sverigetempot och vill väl öva på lite ensamkörning) men vi var i kapp honom efter några mil. Sen blev det det gänget som håll ihop resten av rundan.

Resten av rundan (~15 mil) gick för övrigt i 31.6 km/h i snitt. Vilket väl är klart godkänt. Fram till Nyköping var vi samlade och jämstarka även om det spriddes lite i backarna. Vägen mellan Oscarshäll och Nyköping, längst Bråviken och in genom Kolmården, är för övrigt mycket fin och mycket kuperad.

Torgeir och Marcus funderar på livet utanför McD i Nyköping

Efter lite energipåfyllning i Nyköping (milkshake!) drog vi vidare på den sista tredjedelen av loppet. Lite segare nu; Torgeir med krampkänningar, jag seg i benen och Marcus också lite seg. Tycker dock att vi alla höll våra förningar på ett bra sätt. Bengt och framförallt Freddie var riktigt starka under den här etappen. Sista km innan Vagnhärad efter en förning släppte jag för att få trampa lite eget tempo sista biten. Gled in på OK/Q8 någon minut efter de andra. Nu var det bara sista etappen (44km) kvar.

Färjan över Skanssundet går XX.00 och XX.30, och från Vagnhärad är det 22,5 km dit. Vilket alltså innebär att man bör åka runt XX.15 eller XX.45 för att vara säker på att inte behöva vänta allt för mycket. Någon av oss läste fel i vägnoterna och trodde att avstående till färjan bara var 11km. Vilket innebar att vi tog det lugnt och klämde en kaffe. Sedan drog vi vidare. Och blev helt feltajmande till färjan. 20 minuters väntan till 19.30-färjan helt i onödan. Vi hade hunnit med 19.00 om det inte hade varit för kaffet. Å andra sidan - vad är väl en halvtimme hit eller dit.

Jag på McD i Nyköping (Bengt i bakgrunden) - ser inte helt pigg ut.

Sista 2 milen gick i ett samlat tempo. Jag hade inte mycket krut kvar alls i benen och var väldigt nöjd med att rulla in på Statoil i Tumba. Tror faktiskt att hela gänget var ganska nöjda med att vara i mål. Fredde hade ju som sagt var brutit och jag stod nu inför att sätta mig på pendeln till Älvsjö (hade ingen större lust att klämma 2 mil till faktiskt). Som tur var hade Torgeir plats med tre cyklar på sitt påhängsställ så jag fick skjuts ända fram till dörren hemma. Riktigt lyxigt.

Stupade sedan ner i ett bad, drack en pilsner, tvingade i mig lite mat och stupade i säng. Ingen kul känsla att vara så pass utpumpade efter något som jag ändå får anse att jag har hyfsat bra koll på. Men som jag senare konstaterade så berodde det ju med ganska stor sannolikhet på en bugg i systemet. Vi får väl se hur jag känner mig efter 40-milaren.