Race season 2018 is on! (Helsingborg Duathlon [RR])

Knapp hade väl krutröken efter Marbella lagt sig innan det var dags för tävling igen. Helsingborg Duathlon; förvisso inte lika glamoröst som en halv IM i Spanien, men väl SM/RM på distansen. Och min första duathlon på 2 år. Som tur var hade KJ lagt in lite duathloninspirerade intervaller åt mig helgen innan. 4 x (1 km löp + 10min cykel (zon 4-ish) + 1 km löp) med några minuters vila mellan varje set. Det var bra eftersom det fick mig att komma ihåg hur sjukt jobbigt det kan vara med duathlon och samtidigt dåligt av exakt samma anledning. Bortsett från en bronsmedalj på RM för några år sedan kan jag väl inte påstå att duathlon på masters-distansen - 5k löp + 20k cykel + 2.5k löp - riktigt är min grej, jag har ju liksom aldrig varit speciellt snabb och duathlon är verkligen en dryg timmes smärta.

45-49 visade sig lite förvånande vara den absolut största klassen med sina 16 deltagare. Jag kände igen ett par namn i startlistan, varav en sub-9 IM och Hawaii-kille från Linköping stack ut. Hade inga andra förhoppningar än att göra ett bra race och få till ett riktigt bra träningspass. Planen var att göra en löpning i ca 4:00 min/km-tempo, cykla jämt och hårt (ca 250W NP) och sedan överleva en sista löpning. Och sedan se hur långt det skulle räcka.

Jag är ju med i starten i alla fall

Helsingborg, eller Allerum strax utanför, bjöd på ett lysande väder; blå himmel och lagom varmt. Hade med mig hejarklack i form av mamma och dotter. Träffade dessutom på både klubbkompisar från TT och kamrater från Team KJ 226. Senior/SM-klass startade 10:30 och mastersklasserna 10 minuter efter det.

Starten gick som vanligt i ett rasande tempo som jag min vana trogen hängde på i ca 500 m. Sen fick en frontklunga om ca 12 man dra iväg samtidigt som jag och 4 andra klumpade ihop oss. Tycker att vi höll ett jämt och fint tempo hela vägen (lätt utför första halvan och lätt uppför andra) och i slutänden landade jag in på 19:44 och strax under 3:58 i snittempo. Pulsen var hög men jag var absolut inte slut. Genomförde en bra växling och stack ut på cyklingen. 2 varv på en 10k-bana skulle avverkas och jag hade inte hunnit cykla banan (eller alls) innan så jag visste inte vad som väntade. Kartrek hade visat på en relativt platt och rak bana och det var i princip vindstilla. Tyvärr var banan inte helt avstäng från trafik och under de första 2 kilometerna hamnade jag bakom en buss och kunde inte riktigt ligga på för fullt. Sen var det bara att trycka. Det var ganska glest ute på banan och ont om ryggar att jaga. Benen kändes inte helt hyperpigga men stabila. I slutet på första varvet kom jag ikapp Tommy som först dragit ifrån på löpningen. Samma känsla följde mig sedan på andra varvet; stabilt men utan någon spets. Gjorde sedan en helt klockren växling och gick ut på den sista löpningen utan att någon som helst koll hur jag låg till i loppet.

Bildbevis på den första delen av den klockrena växlingen

Den sista löpningen bestod av 4 varv runt en fotbollsplan, helt på gräs och ganska mjukt underlag. Och sjukt jobbig! Tommy sprang om mig precis efter växlingen och jag fokuserade på att försöka hålla hans rygg. Lyckades dock aldrig komma närmre än ca 20 meter. På andra varvet blev jag omsprungen av den enda 45-49:an som jag noterat ute på cykelbanan (och som jag cyklade om). Kämpade mig sen i mål med blodsmak i munnen och ett snittempo på 4:09 min/km. Stupade i målfållan med maxpuls och en total tid om 1:02:58.

Jagar på gräsmattan - ser kanske lite plågad ut...

Lyckades efter ett tag lista ut att jag placerat mig på en 6:e plats i 45-49 och 13:e plats totalt i masters. Var 1:11 från pallen och 3:21 från vinst så det är liksom inte så mycket att orda om. Vinnaren i 45-49 gjorde 17:20 (snabbaste tiden för dagen) på första 5k och det är jag liksom inte i närheten av. Desto mer glädjande var det väl i så fall att jag faktiskt hade snabbaste cykeltiden i 45-49 och 3:e snabbaste cykeltiden totalt. Det kan jag leva ett tag på. Överlag nöjd med tävlingen. Gjorde min bästa totaltid någonsin (på en korrekt uppmätt bana) och kan väl inte begära så mycket mer än så. Speciellt inte med tanke på att jag faktiskt inte tränat något specifikt inför detta (läs fart).

Och snart är det dags igen. På Sveriges nationaldag går Örebro Triathlon av stapeln;halvdistans på en bana som ser ganska snabb ut. Det hela verkar ha urartat till något slags informellt KM på medeldistans för TT. Av startlistan att döma ska jag nog vara glad för varje TT:are som jag kan slå. Å andra sidan är tävlingen precis 3,5 vecka innan Österrike så för mig är ju huvudsyftet att det ska vara in Big Day inför den tävlingen. I alla fall kan jag ju alltid skylla på det när jag kommer sist.

Och sen är det bara att konstatera... det är nu bara drygt 4 veckor kvar till Österrike. The game is on!

OW-säsongen har fått sig en kick-start maa det varma vädret. Fantastiskt trevligt!

Lite blandade känslor från den gångna helgen

Den stora saken för min egen del var väl Väsby Duathlon, tillika SM/RM. M40-44 var riktigt tuff i år och inte ens med en toppad löpform hade jag haft någon chans på pallplats. Kanske att jag hade kunnat klara topp-5, men knappt. Nu fick jag väl ungefär de besked som jag hade förväntat mig; jag cyklar lika bra som resten av gubbsen i klassen, men jag springer några minuter för långsamt. Dessutom var jag sen in i växlingsområdet och fick en riktigt dålig plats med lång löpning med cykel (istället för kort löpning med cykel). Men, det var kul och som vanligt fruktansvärt jobbigt. Efter några 100 m är pulsen liksom på max och sen ska den vara kvar där en dryg timme.

Ett foto publicerat av Anna Cederstam Krantz (@annackrantz) Maj 1, 2016 kl. 6:33 PDT

Dottern tävlade också med betydligt större framgång än jag.

Det absolut roligaste med tävlingen var att jag äntligen fick spöa Matteo. Förra sommaren körde vi hela cupen tillsammans och i varje tävling var det samma mönster; Matteo simmade lite snabbare, jag cyklade om honom efter ungefär halva cyklingen och Matteo sprang sedan om mig runt 2/3-delar in på löpningen. Både jag och Matteo räknade givetvis med att det skulle bli på exakt samma sätt i Väsby. Och så blev det nästan. Med 500 meter kvar av löpningen tittade jag bakåt och noterade att Matteo var på gång, typ 50 m bakom, och jag beredde mig på att bli passerad på upploppet. Jag bestämde mig dock för att ge honom en riktigt match och gav verkligen järnet den sista biten. Jag känner och hör att han är riktigt nära under de sista 50 meterna, men aldrig riktigt hur nära och jag tittar inte heller bakåt. Men han kommer aldrig förbi; den där sista metern blir för lång. Inte ofta jag vinner en spurt, men nån gång ska väl vara den första. Jag slutar på en 10:e plats i 40-44 på en tid som i alla fall är godkänd med tanke på avsaknaden av snabb löpning.

Så här nära var alltså Matteo - det fattade jag inte förrän jag såg den här bilden.

Jag glädjer mig i alla fall stort åt alla vänner och klubbkompisar som presterat så fantastiskt i helgen:

• Johnny som tog svenskt rekord på en 6-dagarstävling i New York. Han sprang alltså 487 miles, eller 784 km på 6 dagar. Eller 487 varv på en mile-bana i Flushing Meadows. Det är bara så stort. Jag var ju pacer åt Johnny förra gången som han skrev in sig i historieböckerna.
• Eva som började cykla för några år sedan (trots att hon egentligen beskriver sig som löpare) och som förra året tog medaljer både på veteran-SM, NM och VM och som i år satsar på elitklass och pallen på SM-tempot. Som 42-åring.
• Kalle som körde IM 70.3 Pays d'Aix och som med lite tur och mycket skicklighet lyckades ta en plats till IM 70.3-VM i Austrialien i höst.
• Adam som tog sin andra raka 4:e plats i duathlon-SM. Heltidsarbetande småbarnspappa mot sådana som faktiskt pysslar med träning på heltid. Adam springer och cyklar larvigt fort och under den senaste tiden har han också börjat simma riktigt bra. Han kommer att bli totalt livsfarlig(are) framöver.

Ett foto publicerat av Pace on Earth (@paceonearth) Apr 28, 2016 kl. 8:18 PDT

Sedan har har det ju tyvärr hänt några mindre roliga saker också:

• Camilla blåste bokstavligen av vägen under Pays d'Aix och hamnade på sjukhus i Marseille. Hyfsat välbehållen under omständigheterna, men hon "såg för jävlig ut" enligt egen utsago.
• Jonas B som kraschade i dåligt väder under Mallorca 312. Han tappade greppet under en utförskörning och körde helt sonika in i en bergvägg. Nyckelben, 9 brutna revben och ett hål på lungan slutade det med. Det kunde givetvis ha slutat betydligt värre...

Till saken hör ju att det varit lite för många cykelkrascher under den senaste tiden. Dels ovanstående, men även Nelker i Sydafrika och både Robert och Tommy på Fuerteventura.

Så... bara för att vara övertydlig: SLUTA VURPA!

Tävlingssäsongen 2016

... har ju redan dragit igång egentligen. För både Challenge Laguna Phuket och IM 70.3 Dubai kan ju räknas till den "nya" säsongen. Även om jag inte direkt fokuserad 100% på dem så är det ju tävlingar oavsett. För det spelar ju liksom ingen roll hur mycket jag än intalar mig att "det är ju bara ett träningspass i tävlingsform"; när startlinjen väl uppenbarar sig är svårt att inte tagga till ordentligt.

Resten av säsongen är i alla fall till stor del utstakad när det gäller tävlingar. Allt är inte 100 ännu, men de stora tävlingarna (som styr träningsplaneringen) är där och lite mer. Vis av erfarenhet från förra året ska jag försöka ta det lite lugnt med spontananmälningarna i år och inte tävla lika mycket. Tyvärr blev det ju inget med Norseman eller Ö-till-ö i år heller. Så här ser läget ut just nu:

• 2:a april - Premiärmilen: för att testa av löpformen. Kanske sub-40? (som jag sagt så många gånger tidigare)
• 23:a april - Challenge Fuerteventura för tredje gången. Jag åker en weekend till Fuerteventura för att hårdträna (läs cykla berg) i 4 dagar. Den gode Joe Friel brukar ju dessutom rekommendera en Big Day 4 veckor innan en IM. Så det här får väl bli min Big Day. Att det dessutom är i samma klimat, med samma typ av backar och vindar som IM Lanzarote lär väl inte vara helt fel.
• 1:a maj - Väsby Duathlon: SM/RM Duathlon - läge att försöka försvara min bronsmedalj?
• 21:a maj - Ironman Lanzarote: "Located on the northern edge of the Canary Islands off the northwest coast of Africa, this race is considered by many to be one of the toughest IRONMAN events in the world.". Tja, det där räcker för mig. Tanken är väl också att ta bort "pressen" från Lake Placid genom att satsa på denna. Med tanke på långa resor och annat är det ju inte helt säkert att det går att förbereda sig optimalt inför den tävlingen.
• 29:e maj - Utö Swimrun: Berättade jag om här.
• 18:e juni - Uppsala Triathlon: SM/RM på sprintdistans. Kul tävling! Har en 9:e plats från förra året att försvara.
• 2:a juli - Vansbro Triathlon: SM/RM på medeldistans. Ligger absolut inte optimalt till innan IM Lake Placid, men det är ju trots allt SM tillika Klubbmästerskap... så det vore ju liksom kul. Men inte helt klokt. Jag är i alla fall inte anmäld ännu. Alternativet till detta är att köra den olympiska Stockholm Triathlon som går den 3:e juli istället.
• 24:e juli - IM Lake Placid: Ska ju bli så tufft! En klassisk IM på klassisk mark. Kombinerat med en rejäl semester för hela familjen.
• 13:e augusti - Ångaloppet familj med Valencia
• 27:e augusti - Tjörn Triathlon 11.3: Spontananmälan till en tävling som visade sig bli en av det årets trevligaste. Är inte anmäld ännu men överväger det verkligen.

Det var nog det mesta tror jag. Ett gediget, men inte överfullt, schema. Den enda "missen" i planeringen är väl egentligen mitten på juni. Den helgen då jag verkligen skulle vilja tävla, en halva eller en olympisk, är det midsommar och det finns inte enda tävling på svensk mark. Uppsala veckan innan är bara en sprint och Vansbro ligger egentligen för nära inpå Lake Placid. Ett alternativ är ju förstås att skippa Uppsala och köra Borås Triathlon (medeldistans) istället. Vi får se vad som händer. Känner jag mig själv rätt kommer det säkert att dyka ner några spontana grejer i schemat också.

Har jag missat något?

Vansbro Tria(dua)thlon 2014 - en orgie i regn och rusk...

Egentligen har jag inte några större problem med kyla. Mina tår och fingrar kan lida lite om jag inte tänker till. Bortsett från det är jag nog ganska tålig och bangar varken cykling eller löpning i många minusgrader. Tycker till och med att det kan vara utmanande och kul. Men när kylan kombineras med regn börjar det dock ta slut på det roliga. Vansbro Triathlon, sedermera Vansbro Duathlon, blev en sådan tillställning som testade på det roliga. Det var inte riktigt lika illa som Helsingborg 2011 (som var lite varmare i luften men betydligt blåsigare), men nästan. Så hur gick det då?

Pre-race
Planen var att jag och Carl skulle åka upp med respektive och Valencia till Carls familjs stuga i Leksand på fredag eftermiddag, köra sista förberedelserna (typ simma, cykla och springa lite), äta gott och ha det så där allmänt mysigt som borde kunna ha det i Dalarna under den svenska sommaren. Nu blev det inte så... I takt med att temperaturerna sjönk och väderleksprognoserna blev allt sämre, sjönk även modet hos vår supporterskara. Under ett krigsråd på torsdagskvällen bestämde vi oss för åka upp utan familjerna på fredagen och låta dessa ansluta sent på lördagen istället. Ett bra beslut! Jag och Carl kom i alla fall fram till Leksand på fredagskvällen, käkade pasta, ställde i ordning alla prylar och spekulerade sedan hej vilt om huruvida det skulle bli simning på tävlingen eller inte. I teorin var det väl mer eller mindre solklart att det inte skulle bli simning (om inte något mirakel inträffade), men å andra sidan kan ju tävlingsledningar få för sig att vara "kreativa" med temperaturmätningar. Sov sedan förvånansvärt gott med tanke på ovissheten inför tävlingen.

På lördagsmorgonen visade sig sedan den svenska sommaren från sin allra bästa sida; 5 grader och regn. Trots detta tycker jag att vi höll humöret uppe och var tävlingsladdade. Under bilfärden till Vansbro var det i princip uppehåll, men när vi började gå med cyklar och utrustning till växlingsområdet började det regna ordentligt. Och så fortsatte det... resten av dagen. Tror att temperaturen peakade på runt 10 grader på eftermiddagen.

Kl 10 var det pre-race-möte och då meddelades det som vi alla nog hade på känn; kombinationen av vatten- och lufttemperatur (14,5 resp. 9 grader) gjorde att det inte gick att genomföra simningen. Den skulle nu ersättas av 6 km löpning istället. Bara att tänka om och ladda för en pulstopp istället för köldchock. Enligt utsago skulle löpningen gå på ett terrängspår, vilket betyder att det kan se ut hur som helst alltså. Lite bökigt mentalt men å andra sidan var det ju samma förutsättningar för alla. Som tur var hade Carl tipsat om att plocka med dubba löparskor om det nu skulle bli duathlon och det var bra. Vi försökte sedan hålla oss någorlunda varma tiden innan start. Inledde sedan i delad dräkt, armvärmare (flossade) och handskar.

Påklädning innan start - försiktigt laddad. Foto: Fredrik Jakobsson

Start i tävlingsklasserna (herr/dam) - knappt 200 pers. Foto: Fredrik Jakobsson

Löpning 1 - 6 km 25:27 (4:19 min/km)
I ungefär 30 sekunder var det kallt och sen var pulsen uppe på rött. Litade för en gångs skull på mig själv och min förmåga, tog för mig och startade långt framme. Bra då det redan efter några 100 m blev trångt. Hade spekulerat lite med Carl om lämplig fart och kommit fram till att ungefär samma tempo som på den avslutande löpningen borde vara lämpligt. Så där runt 4:30 alltså. Så blev det inte heller; första km rusades det och den gick snarare på strax under 4 minuter, trots uppförsbacke. Sen visade det sig att terrängspåret verkligen var terräng. Blött, lerigt, mjukt, kuperat och en del ställen att trampa fel på. Kom dock in i ett jämt och bra tempo som kändes bra och kom in till T1 med hög puls, men inte alltför trötta ben.

T1 - 1:29
Kändes som om det tog hur lång tid som helst. Allt var blött, skor skulle av och skor skulle på. Egentligen skulle jag satt på min en vindväst också, men det glömde jag bort. När jag tittar på växlingstiden nu i efterhand inser jag att det var den 22:a snabbaste i hela tävlingen. Så jag misstänker att många ägnade tid åt att klä på sig ordentligt.

Full fart i första löpningens första kurva. Foto: Jonny Andersson

Cykling - 90 km 2:25:31 (37,1 km/h)
Grymt! Det i särklass bästa jag cyklat på tävling. Fast det börjande ju uruselt. Först trampar jag ur kedjan direkt när jag ska starta eftersom jag har en alldeles för tung växel i. I samma veva knycker jag dessutom till sadeln så att jag får en rejält nedvinklad spets (som jag bestämmer mig för att inte ödsla tid på ordna). Jag fixar till kedjan men tappar säkert upp till en minut i starten. När jag sedan kommer iväg upptäcker jag att jag glömt sätta på GPS:en på cykeldatorn och kan sålunda inte se någon hastighet, splittar eller något. Det enda jag kan följa är totaltiden på klockan på armen. Riktigt uselt. Benen känns dock direkt pigga, trots kylan och den inledande löpningen. Jag sätter fart och går in i bubblan.

Banan i Vansbro är platt och innehåller inte många höjdmeter. Det var en vänpunktsbana där 2 varv á 45 km skulle avverkas. Banan gick i sådan riktning att vi hade sidvind större delen av vägen. Möjligtvis så att vi hade lite mer medvind på tillbakavägen. Ganska snabbt kände jag att det var ett bra beslut att ta på sig handskar och att jag inte skulle ha några större problem med kylan, bortsett från att knäna blev lite nerkylda. Sen körde jag på känsla och det gick uppenbarligen alldeles utmärkt. Tidsmässigt var faktiskt andra varvet 1 minut snabbare än det första. Men om vi härrör den minuten till fadäsen i början har jag ju faktiskt cyklat oerhört jämt och bra.

Normalt sett, när det är simning med i bilden, så startar jag ju alltid cyklingen långt bak och arbetar mig sålunda upp i fältet. När cyklingen närmar sig slutet brukar jag ha jobbat mig upp till de jämnstarka cyklisterna. I Vansbro började jag betydligt högre upp i fältet och befann mig då bland jämnstarka cyklister redan efter första varvet (växlande som 54:a och var uppe på en 30:e plats efter första varvet). Under andra varvet hittade jag cyklister som jag kunde växeldra med, alltså inte drafta, men däremot ligga på legalt avstånd och följa rygg och sedan gå upp när jag kände mig piggare osv. Detta gav faktiskt en ny dimension till cyklingen och underlättade klart tempohållningen. Vid sista vändpunkten var jag uppe på en 23:e plats tillsammans med några andra. Kände mig stark och la på en till växel under de sista 2 milen, cyklade om ytterligare 2 strax innan växlingen och kunde sedan faktiskt växla som 21:a. I hela jäkla tävlingen!

T2 - 2:11
Strumpor under löpningen eller inte hade varit den stora frågan. Då mina fötter var blöta och skorna som skulle på också var fuktiga valde jag strumpor. Det svåraste var dock att få av hjälmen med de relativt kalla fingrarna. 2:11 inte supersnabbt, men klart godkänt med tanke på förhållanden. Jag tappade inte någon placering under växlingen.

Upploppet! Jag har faktiskt fortfarande ett riktigt löpsteg. Foto: Fredrik Jakobsson

Löpning 2 - 21,1 km 1:37:45 (4:40 min/km)
Ut på löpningen med ganska pigga ben och dags att upptäcka nästa misstag: hade inte satt på AutoLap på klockan, dvs. funktionen som piper till varje km och berättar hur snabbt den km har gått. Det är faktiskt en ganska bra sak att ha koll på. Om inte annat för att ha koll på om planen håller och om du kanske inte springer lite för fort. Jag hade nu inte den blekaste aning om hur det gick tidsmässigt. Dock hade jag redan under cyklingen bestämt mig för att snarare titta på placeringar än tid. Dels pga. av klockstrulet, men också eftersom jag aldrig kommer att köra en tävling på den här distansen igen; jag kommer liksom inte att kunna jämföra tiden med något annat egentligen.

Banan var en hyfsat platt sak med en nordlig vändpunkt efter passage av Vansbro "centrum" och en sydlig vändpunkt efter passage av målområde, bron över Västerdalälven och igenom villaområdet som banan gick igenom förra gången. 2 varv á drygt 10 km. Det enda jobbiga partiet rent banmässigt var passagen genom målområdet som gick på lösgrus som var riktigt tunglöpt när jag var trött. Första varvet gick hyfsat lätt. Tappade 4 starkare löpare som jag valde att inte ta rygg på, men sprang sedan om en annan. Ut på sista varvet gick det segt och det kändes riktigt långsamt. Men trots allt gick det faktiskt under 5 min/km hela vägen. Titta bakåt några gånger för att försöka lista ut om det var någon från min klass som var på väg om mig, men såg inte någon gul nummerlapp och behöll placeringen under hela varvet. Fascinerades av att jag, trots att jag kände mig riktigt seg, inte blev omsprungen av någon som var ute på sitt första varv utan snarare var tvungen att hela tiden springa om andra. Det ingöt nog trots allt en del kraft i en trött kropp.

Efter en sista fartökning under loppets sista km, sprang jag glad in i mål som 24:e person på 4:32:23. Framför mig hade jag 22 herrar (fick bl.a. stryk av Björn Andersson igen, och att Magnus Bäckstedt cyklar snabbare än jag kan jag leva med) och damvinnaren Camilla Larsson. Bakom mig hade jag en herrans massa människor, typ ca 500 som fullföljde och en hel del som bröt.

Ingen segergest, men väl lite lycka över genomförd tävling. Foto: Fredrik Jakobsson

Post-race
För 2 år sedan gjorde jag min debut på HIM-distansen i Vansbro och hade en riktigt usel tävling och en dålig upplevelse rent generellt. Att återvända skulle nu vara att utkräva någon revansch, typ. Med tanke på hur pass bra säsongen gått hittills skulle jag ju dessutom med råge gå under 5 timmar på distansen för första gången. Revansch har jag definitivt fått; från långt bak i motionsklassen till långt fram i tävlingsklassen. Tyvärr har jag ju då inte officiellt gått under 5 timmar ännu. Men då simningen normalt sett borde gå runt 36-38 minuter och löpningen nu tog 26 minuter tycker jag trots allt att det i praktiken borde räknas som sub-5.

Visst har Vansbro Triathlon fortfarande detaljer att slipa på vad det gäller själva genomförandet av tävlingen och praktikaliteter. Men överlag är det ändå en riktigt bra arrangemang och jag törs nog säga att tävlingen har Sveriges i särklass bästa volontärer och funktionärer. Tack för det och tack för er uppmärksamhet.

Det är inte varje dag som jag hittar mig själv på första resultatsidan.

Knivsta Duathlon SM/RM 2014 [RR]

Svenska mästerskap är liksom eliten; seniorklass och de allra bästa. I samband med SM körs ofta även svenska mästerskap för åldersklasserna, eller Masters som det kallas på triathlon/duathlon-språk. Och är det i åldersklasser kallas det Riksmästerskap istället för SM. Tävlingen logga såg dock ut så här:

Och det räcker för mig. Ingen direkt anmälningsstorm för att vara ett svenskt mästerskap. Sammanlagt 88 föranmälda till Masters- och seniorklasser. Herrseniorklassen (som körde 10 km - 40 km - 5 km) var störst och min klass (Masters herr 40-44) var näst störst med 11 st anmälda. Inte så många m.a.o. Men det är liksom inte mitt problem. Anmäler man sig inte kan man ju inte vinna. För övrigt min tredje start i ett SM/RM och så illa blev det ju inte. Alls.

Det var en varm dag. Temperaturer på över 25 grader utlovades och dessutom en del vind. Familjen inledde dagen lite start med en åksjuk (och spyende) dotter samt en som blivit bestulen på kredit- och körkort. Trots det kom vi i tid till Knivsta en dryg timme innan start. Träffade på Carl och försökte sedan förstå hur växlingsområdet såg ut och hur det skulle fungera med Sportident-pinnarna vid växling och målgång. Kändes ju inte helt optimalt att behöva tänka på det vid en stressad situation. Nu funkade det dock helt okej eftersom det fanns gott om funktionärer som påminde oss när det skulle stämplas. Värmde upp med lite cykling och rekognosering av den inledande (och knixiga) delen av cykelbanan samt med lite löpning. Sen var det dags att åka.

Knoll och tott innan start - bara hår och glasögon som skiljer oss år

Första varvet efter ca 2 km - här börjar det göra ont.

Ut på andra varvet (första löpningen). Observera den blivande 2:an
som här ligger efter mig. Och min hejarklack till höger i bild förstås.

Under tävlingar av den här typen (kör järnet i typ en timme, fundera inte på disponera loppet eller något sådant tjafs) fungerar mitt psyke ungefär likvärdig oavsett tävlingsform. Innan start är jag lagom laddad. När starten går ger jag järnet och tycker att det är skitkul att komma iväg... bara för att 10 minuter senare komma på hur jäkla jobbigt det är, hur ont det gör och fundera på om jag verkligen orkar hålla på med det här i 50 minuter till. Men så biter jag ihop lite och börjar räkna ner; 2 km till och sen får jag cykla, snart vid första vändningen och då är halva tävlingen gjort, sista växlingen bara 10 minuter kvar nu. Och på något sätt håller det humöret och kraften uppe, och motar bort tankarna som säger att det skulle vara riktigt nice att sätta sig i gräset och chilla lite. För ont gör det på de här distanserna. Mjölksyran ligger precis på gränsen och mannen med hammaren står bara och väntar på att få slå till.

Löpning 1 - 5km 18:40 [3:44 min/km]
Som vanligt en rejäl rusning när starten gick. Min plan var som vanligt att inte ha någon plan alls. Som jag skrev tidigare pace:ar jag mig inte på ett sånt här lopp, utan kör på känsla och omgivning. Blev dock lite rädd när klockan piper för första km och visar på 3:39... Så snabbt kan jag ju inte springa. Men det gör jag uppenbarligen. Fortsätter med stadiga km-tider under 4 minuter och tappar egentligen endast fart under sista kilometern. Har tyvärr inte den blekaste aning om hur jag ligger till i klassen vid växling, annat än att jag har runt 15 man före mig. Är dock grymt nöjd med första sträckan.

Cykling - 20 km 33:31 [35,8 km/h]
Första växlingen var i ärlighetens namn ganska usel. Jag måste nog träna och lära mig ordentligt att komma iväg med cykelskorna fastsatta i pedalerna. Dels slipper jag springa med cykelskor, slipper stå stilla och dra på mig skorna och kan dessutom börja trampa direkt. Nu tog det tid att få på sig skorna och jag strulade en del med pedalerna vilket gjorde att jag tappade en del placeringar (och förmodligen silverplatsen) vid växlingen.

Sen gick det väl helt okej. Cykelbanan var knixig med sammanlagt 14 st 90-graderssvängar och 3 st 180-graders som tog plockade mycket fart. Det var dessutom ganska dålig asfalt på den långa temporakan. Jag kom aldrig underfund med hur vinden blåste egentligen, annat än att det ibland var tungt och ibland inte. Cyklade nu förbi både röda nummerlappar (masters) och andra som körde den långa motionsvarianten. Fortfarande ingen som helst koll på hur jag låg till överlag. Dock nöjd med cyklingen överlag och med den påföljande växlingen.

Ut på cyklingen - även här påhejad av V med sin egenhändigt komponerade skylt.

Löpning 2 - 2,5 km 9:21 [3:44 min/km]
Var förvånad över att benen svarade så pass direkt när jag gick ut på sista löpningen. Vi var nu några stycken som sprang tillsammans och jag var nu mest fokuserad på placeringar snarare än att titta på tiden. En kille var rusigt snabb och drog ifrån direkt. Jag kom ikapp en VäsbySS-kille som jag misstänkte skulle kunna tillhöra 40-44 och tog mig om honom med 500m kvar. Sen tog han mig på upploppet när jag inte hade något mer att ge. Som tur var körde han i 35-39.

Väl i mål hade jag ingen aning om hur snabbt (eller långsamt) det gått, eller hur jag kommit till i min klass. Misstänkte att jag borde ligga runt 10-12 i mål, bland alla klasser, men hade ju ingen aning om vad det skulle betyda.

Väntar sen på att Carl ska komma i mål. Pussar på min fru och dotter, tar en snabb dusch och tittar sedan på när Valencia värmer upp innan sin löptävling. Då knackar Carl mig på axeln och säger "Grattis".

Post-race
1:02:32 räcker alltså till en bronsplats i Masters 40-44! Shit, jag har alltså tagit ett SM-brons (typ) i min åldersklass. Jag som för 5 år sedan knappt skulle kunna springa milen under 60 minuter. Sammanlagt har jag 11 st framför mig i mål. Min första pallplacering ever (vad jag kan komma ihåg). Så jäkla stolt och mallig. Och bara 18 sekunder från en silverplats. Segrarna hade jag inte kunnat rubba (2:40 före mig), men han har å andra sidan pysslat med duathlon i 20 år. Ändå känner jag att det finns en del tid att kapa. Jag är inte för gammal för att fortfarande bli något snabbare på löpningen, cyklingen likaså och runt växlingarna finns det kanske 30 sekunder att kapa. Framförallt är det en mental spärr som släppt. Jag kan springa snabbt och jag kan faktiskt vara med och tävla.

Sen fick jag ju iofs inte vara bäst i familjen. Valencia skulle prompt komma först i sin löptävling och hamna överst på pallen. Typiskt!

Glad Valencia ska ut på sitt andra varv i värmen.

1:a!

3:a - inte så pjåkigt va?

Saker jag gjorde i helgen...

...bortsett från att deklarera då. Och vem fasen deklarerar nu för tiden egentligen? Inte får man dra av något och det mesta handlar om att godkänna redan registrerade uppgifter. Men det var inte det vi skulle prata om. Börjar med något som tekniskt sett inte var i helgen utan 1:a maj, nämligen Väsby Duathlon. Förra året körde ju både jag och Valencia, och eftersom det var ett sånt pass bra arrangemang bestämde vi oss givetvis för att köra igen. Den här gången fick vi även med oss Björn och Vendela; Björn som team-leader och Vendela som medtävlande till Valencia.

Väsby Duathlon 2014
Den vädermässiga inramningen lämnade väl lite övrigt att önska; snö och regn hela natten, någon plusgrad på morgonen och en isande nordanvind. Valencia och Vendela började tävlandet; 1 km löpning, 5 km cykel och 1 km löpning. En riktigt utmaning alltså. Tjejerna knep till slut en 3:e och en 5:e plats (av 14 flickor) efter en jämn och fin körning. Valencia drog ifrån lite på cykelsträckan då hon valt en för dagen lämpligare cykel; en Islabike med slicks rullar snabbare än en MTB med mönstrade däck. Valencia förbättrade sin tid från förra året med 2 minuter och Vendela gjorde en riktigt debuttävling och fick blodad tand. En stor eloge till Väsby Triathlon som ordnar en riktig tävling för barnen!

Sen var det min tur. Var inte helt sugen och kände mig lite småseg i kylan. I år hade jag dock fått med mig mina cykelskor och det var nog bra; att trampa en mil i motvinden hade nog inte varit så kul annars. Lite orolig över att köra med disc eftersom kastvindarna var ganska rejäla. Men det funkade. När starten sedan väl går är det ju bara att köra så att mjölksyran sprutar. Körde i seniorklass i år. Ska väl se till att utnyttja licensen ordentligt.

Första löpningen gick något snabbare än förra året, 4:05-tempo på en bana med en ganska seg backe som skall passeras 2 gånger. Den här gången låg dessutom vändpunkten på "rätt" ställe och den initiala löpningen blev 4,7 km. Hängde med ok, men tappade en del onödiga placeringar. Sen ut på cykeln och bita ihop i den isande motvinden. Tog någon minut på cyklingen jämfört med förra året, och det var betydligt tuffare förhållanden i år. Ut på löpningen med i princip identiska förhållanden som förra året. Tog en placering direkt och tappade sedan en knappt halvvägs, snittade 4:14. In på 1:04:20 vilket är sämre än förra året, men banan var nästan en 1 km längre i år. Tappar nog nästan 30s på första växlingen efter lite skostrul. Korgpedaler kanske skulle kunna vara något? Slutar på en 16:e plats i seniorklass (av 23) med en tid som hade räckt till pallplats i motion. Alltid något.

Racer i full fart - foto: Mikael Karlsson

Det ska vara kul att tävla! - foto: Mikael Karlsson

Jag drar hårt i uppförsbacken - foto: Mikael Karlsson

Fullt ös i motvinden - foto: Mikael Karlsson

Södertälje 300K
Och så lite randonneur-cykling på det. Tumbas 300K har bytt startplats till Södertälje och fått en lite annorlunda sträckning. En uppryckning på alla fronter på en redan fin runda som jag körde redan 2011 och 2012. Sammanfattningsvis kan jag väl säga: 15 roliga mil och 15 mindre roliga mil.

Svinkallt vid start (frost på bilen hemma). Planen var att köra hyfsat snabbt. Rätt snabbt blev vi en en grupp om ca 10 pers som körde på i bra fart (2 minuter före minimitid vid första stämplingen). Allt eftersom milen gick droppade dock folk av och efter andra stämplingen i Stigtomta var vi bara 5 pers inför den fruktade DÖDSrakan efter Jönåker och innan tredje stämplingen (och lunch) vid Oscarshäll. Jag hade varit väldigt pigg och tagit många och långa förningar. I motvinden dog jag dock och släppte. Blev inväntad en gång men släppte ganska snabbt igen. Sista milen till lunchen kändes det som om jag knappt hade styrfart i motvinden och slakmotan.

En snabb lunch borgade dock för att jag kunde hänga på täten ändå. Det funkade väl i ca 4 mil, innan Toni och Danne började mata på på riktigt och då var det bara att släppa igen. Ensam i Kolmården. Körde på solo i ett lugnare men okej tempo, men var inte alls särskilt pigg när jag kom till Nyköping. 8 mil kvar, tomma ben, regn på ingång och en vind som vänt 180 grader till mot är inte helt idealt. Inmundigade lite kolhydrater och HTFU:ade.

Efter en mil dog GPS:en och det började regna. 7 mil kvar. Som tur var vet jag att jag hittar hem i alla fall. När jag stannar till för en p-paus dyker Dag från Kolmården MTB upp (han släppte mellan Åkers Styckebruk och Stigtomra) och vi gör sedan sällskap resten av milen. Istället för att ligga på led och dra varandra ligger vi sida vid sida för att snacka bort tiden istället. Och efter drygt 2 timmars snack är det faktiskt över. Inte episkt, men med lite lidande, motvind, regn och HTFU-faktor. Snart går det en 40-milare också.

Selfie i Nyköping

Randonnée 300Km Södertälje 2014-05-03 - HappyMTB.org

Valencias Race Reports

Det är ju faktiskt fler än jag i den här familjen som tävlar. Den senaste tiden har Valencia varit i farten inte mindre än två gånger. Först i Junior Aquathlon på Playitas, Fuerteventura, och nu senast i Väsby Duathlon. Och dessa tävlingar förtjänar ju självklart sina egna rapporter.

Junior Aquathlon
Som en del av Challenge Fuerteventura ordnade Playitas på fredagen innan huvudtävlingen en aquathlon, dvs. springa-simma-springa, för barn. Sträckorna skulle vara 500m-100m-500m. V var självklart helttaggad på att vara med. När jag anmälde henne var det 3 andra barn uppskrivna så jag trodde väl att skulle bli någon liten grej.

Väl på plats, med den sedvanliga spanska oordningen, visade det dock sig att lågstadieskolorna i Gran Tarajal också var inbjudna. Och vips dök det upp ett stort gäng ungar till och helt  plötsligt var det ju lite mer på riktigt. Och en herrans massa barn överallt. Det pratades mycket spanska och allt var ganska rörigt, men inte backade V ut för det. Killarna fick starta först och några minuter efteråt tjejgänget. Löpningen startade på stranden, vände upp på strandpromenaden och sen upp till den olympiska poolen där 2 vändor (100 m) skulle simmas. Sedan löpning ner till strandpromenaden igen, längst strandpromenaden, upp till hotellet och slutligen defilering genom samma målportal som för Challenge-tävlingen.

Valencia startade hårt och var med redan från början. Barn har ju en tendens att gå ut hårt och slockna ganska fort (det finns liksom ingen melllanfart, utan bara max), men Valencia höll verkligen uppe löpsteget hela vägen. Många började gå redan på stranden (tuff start) men inte V. Fint löpsteg hela vägen upp till första växlingen. Hon hade bestämt sig redan från början att simma ryggsim eftersom "det är mitt snabbaste". Av med skorna och dyk i vattnet för att simma om ett gäng barn, tjejer såväl som killar. Sen snabbt upp ur vattnet, av med badmössa och glasögon och på med skorna (kanske med lite hjälp av mamma). Sista löpningen var även den med ett piggt löpsteg. På upploppet kom hållet krypande, men med målportalen i sikte går det ju inte att stanna upp.

Det var en mycket nöjd Valencia som gick i mål som tredje(!) tjej. Och då var det ju faktiskt en hel del stora tjejer med.

Laddad strax innan start

Tjejernas startfält inkluderade även en haj

Valencia till vänster och Anna till höger

Ryggsim är mycket snabbare än bröstsim.

Bara sista sträckan kvar. Nu kör vi!

I mål, trött men glad, precis som det ska vara.

Väsby Duathlon
Väsby SS Triathlon stoltserade med det första duathlontävlingen för barn sanktionerad av Svenska Triathlonförbundet. Den här gången med en utmanande sträcka (1 km+5 km+1 km) och tillåtet för 2005:or att vara med. En del större tävlingar lockar ju med juniorklasser, men för en 2005:a handlar det då om typ 10 m simning, 100 m cykel och 100 m löpning (exempel från knatteklass vid Hallsta Triathlon). Det kanske är kul för en 4-åring, men för en 8-åring (av Valencias kaliber :-) ) blir det bara larvigt.

Nåväl, eftersom jag tänkte köra i Väsby blev det ju kanon med möjlighet för V att få sig en liten utmaning också. Erfaren som hon är såg Valencia till att ladda upp kolhydratförrådet och packa sin utrustning kvällen innan tävling. Vi var sedan på plats i god tid innan för att efteranmäla oss. En stor eloge till Väsby SS Triathlon som inte tog ut någon efteranmälningsavgift i barnklassen. Sån medverkan ska kunna vara spontan utan att det kostar.

Vi tog oss bort till växlingen, ställde upp cykeln och instruerade V i reglerna kring bytet. Sen tillbaka till starten där det var uppvärmning för alla barn. Valencia var yngst och minst. Och sen var det dags att tävla.

Första sträckan (1 km löpning) gick alldeles utmärkt. Återigen fascinerades jag över att hon faktiskt sprang hela vägen, höll ett bra tempo och ett fint löpsteg (även om det mer påminner om ett sprintsteg än ett löpsteg). Växlingen var inga problem och hon raskt upp på cykeln. 2 varv skulle avverkas och när hon kom in för varvning såg hon faktiskt lite trött ut. Men långtifrån sist och vid gott mod. Andra varvet var enligt egen utsago "det jobbigaste hon gjort i hela sitt liv". Dock hindrade det inte henne från att ge sig ut på sista sträckan så fort som möjligt. Under sista sträckan blev det lite håll och några gå-steg med en uppmuntrande pappa bredvid. Och givetvis en spurt i mål.

Grymt jobbat min älskade dotter!

Uppvärmning för stora såväl som små.

Första växlingen, inte cykla i växlingsområdet.

ÖS!

Självklart får pappor hjälpa till i växlingsområdet när det är bråttom

Stolt 5:a!

Valencias första officiella resultatlista!

Väsby Duathlon 2013 [RR]

Jag nämnde ju tidigare att jag skulle testa på det här med duathlon. Som vanligt dissade jag mig själv lite innan och "jag är ju inte snabb", "tränar ju uthållighet och inte snabbhet" och allt sånt. Och inte fasen vann jag, men så jäkla pjåkig var jag nog faktiskt inte heller. Inte alls faktiskt och för en gångs skulle ska jag nog unna mig att vara nöjd med mig själv.

Nu är ju duathlon inte någon hiskeligt stor sport i Sverige, men Väsby Duathlon är trots allt en av 8 deltävlingar i Svenska duathloncupen och hade jag kört i tävlingsklass hade jag faktiskt nästan petat mig in bland de 20 bästa. I en SM-deltävling... Det är ju faktiskt något bättre bli diskad på SM. Men nu ställde jag ju gudskelov upp i motionsklassen så denna diskussion är ju rent hypotetisk.

Nåväl, Race Report alltså. Inramningen var ju helt ok. Soligt, men också småblåsigt och kyligt när solen gick i moln Vi kom dit i god tid efter som Valencia skulle köra sin tävling kl 12 (mer om den tävlingen senare) och såg till att anmäla oss. Allt var frid och fröjd, Valencia tävlade, och sen insåg jag att jag glömt mina cykelskor... Klart opr0. Det var fortfarande över en timme till min start och förmodligen hade jag väl hunnit att köra hem och hämta, men jag bestämde mig för att cykla med löparskorna istället. SPD-SL erbjuder ju trots allt en ganska bra plattform och dessutom var cykelsträckan relativt platt. Min tanke var att det jag förlorade på att cykla med löparskor, skulle jag ta igen med blixtsnabba växlingar istället. Nu är det förmodligen dock inte så, för då skulle nog även proffsen ha anammat den tanken. Nåväl, jag hade inget större val.

Christian kom, vi värmde upp och sen var de dags att starta.

Startlinjen; Pasi Salonen minsann. 207 vann.

Det var många startande, 95 st, och givetvis rusning och trångt i början. Min plan var att springa på känsla och så fort det bara gick. 5k när det är trångt är så pass kort att det bara är att köra järnet. Tyvärr hade jag missat att ställa in klockan på autolap, så jag fick inte heller någon indikation om hur snabbt det gick. Men jag tog rygg på Christian och knatade på. Vid varvningen gick jag förbi och försökte göra ett litet ryck, men Christian bet i. Växlingen gick sedan snabbt, på med hjälm och sedan ut. Hade inte någon bra koll på hur jag låg till i fältet med tror att jag var någonstans i mitten. Första löpningen visade sig sen vara 4,17km och det tog mig 17:05, dvs ett 4:06-tempo. Klart godkänt.

Efter första varvet på löpningen, strax före Christian

Sen var det cykling och som vanligt dags att köra om. Vinden var jobbig, mestadels kantvind på den helt raka vändbanan. Passerade väl kanske ett 20-tal under cyklingen, inklusive ett antal dischjul. Borrade mig fram i vinden och höll uppe ett hyfsat tempo i alla fall. Kom in på 32:14 på de 19,6 km vilket ger ett snitt på 36,5 km/h. Förmodligen lite snabbare eftersom jag missade att trycka på lap när jag sprang med cykeln i växlingsområdet.

Tempohjälm och löparskor, precis som det ska vara.

Sen dags för sista löpningen. Blev direkt omsprungen av en kille som jag precis cyklat om innan. Men bortsett från det var jag ganska ensam. Benen var ganska stela och löpsteget var väl inte det vackraste. Lite mer överlevnad än finlir nu alltså. Återigen hade jag ingen koll på tider under löpningen. Men det gjorde inte så mycket eftersom det nu mest handlade om att kriga. Egentligen visste jag 3 saker: 1) jag hade ca 25 pers före mig (totalt), 2) sub60 var definitivt inom räckhåll och 3) när jag passerat vändpunkten och träffat på Christian ca 200 m efter så visste jag att han inte skulle hinna ikapp mig. Stapplade sedan i mål på 59:39 och var riktigt nöjd och trött. Avslutande löpningen med ett 4:20-tempo.

Ut på sista löpningen, lite mer plågad, lite mer stel.

Så för att summera det hela: totalt sett hade jag 27 före mig i mål (20 herrseniorer, 6 herrar motion och damseniorvinnaren). Vinnaren gick in på 51:32 vilket är gruvligt snabbt. Tidigare år hade jag "vunnit" motionsklass med min tid, men nu var det ett antal duktiga som körde där. Nöjd är jag i alla fall. Roligt tävlingsform, bra arrangemang och kul att få köra lite mjölksyra. Och så fick jag ju spöa Christian för en gångs skull.

Grabbarna grus!