Den stora saken för min egen del var väl
Väsby Duathlon, tillika SM/RM. M40-44 var riktigt tuff i år och inte ens med en toppad löpform hade jag haft någon chans på pallplats. Kanske att jag hade kunnat klara topp-5, men knappt. Nu fick jag väl ungefär de besked som jag hade förväntat mig; jag cyklar lika bra som resten av gubbsen i klassen, men jag springer några minuter för långsamt. Dessutom var jag sen in i växlingsområdet och fick en riktigt dålig plats med lång löpning med cykel (istället för kort löpning med cykel). Men, det var kul och som vanligt fruktansvärt jobbigt. Efter några 100 m är pulsen liksom på max och sen ska den vara kvar där en dryg timme.
Dottern tävlade också med betydligt större framgång än jag.
Det absolut roligaste med tävlingen var att jag äntligen fick spöa Matteo. Förra sommaren körde vi hela cupen tillsammans och i varje tävling var det samma mönster; Matteo simmade lite snabbare, jag cyklade om honom efter ungefär halva cyklingen och Matteo sprang sedan om mig runt 2/3-delar in på löpningen. Både jag och Matteo räknade givetvis med att det skulle bli på exakt samma sätt i Väsby. Och så blev det nästan. Med 500 meter kvar av löpningen tittade jag bakåt och noterade att Matteo var på gång, typ 50 m bakom, och jag beredde mig på att bli passerad på upploppet. Jag bestämde mig dock för att ge honom en riktigt match och gav verkligen järnet den sista biten. Jag känner och hör att han är riktigt nära under de sista 50 meterna, men aldrig riktigt hur nära och jag tittar inte heller bakåt. Men han kommer aldrig förbi; den där sista metern blir för lång. Inte ofta jag vinner en spurt, men nån gång ska väl vara den första. Jag slutar på en 10:e plats i 40-44 på en tid som i alla fall är godkänd med tanke på avsaknaden av snabb löpning.
 |
| Så här nära var alltså Matteo - det fattade jag inte förrän jag såg den här bilden. |
Jag glädjer mig i alla fall stort åt alla vänner och klubbkompisar som presterat så fantastiskt i helgen:
- Johnny som tog svenskt rekord på en 6-dagarstävling i New York. Han sprang alltså 487 miles, eller 784 km på 6 dagar. Eller 487 varv på en mile-bana i Flushing Meadows. Det är bara så stort. Jag var ju pacer åt Johnny förra gången som han skrev in sig i historieböckerna.
- Eva som började cykla för några år sedan (trots att hon egentligen beskriver sig som löpare) och som förra året tog medaljer både på veteran-SM, NM och VM och som i år satsar på elitklass och pallen på SM-tempot. Som 42-åring.
- Kalle som körde IM 70.3 Pays d'Aix och som med lite tur och mycket skicklighet lyckades ta en plats till IM 70.3-VM i Austrialien i höst.
- Adam som tog sin andra raka 4:e plats i duathlon-SM. Heltidsarbetande småbarnspappa mot sådana som faktiskt pysslar med träning på heltid. Adam springer och cyklar larvigt fort och under den senaste tiden har han också börjat simma riktigt bra. Han kommer att bli totalt livsfarlig(are) framöver.
Sedan har har det ju tyvärr hänt några mindre roliga saker också:
- Camilla blåste bokstavligen av vägen under Pays d'Aix och hamnade på sjukhus i Marseille. Hyfsat välbehållen under omständigheterna, men hon "såg för jävlig ut" enligt egen utsago.
- Jonas B som kraschade i dåligt väder under Mallorca 312. Han tappade greppet under en utförskörning och körde helt sonika in i en bergvägg. Nyckelben, 9 brutna revben och ett hål på lungan slutade det med. Det kunde givetvis ha slutat betydligt värre...
Till saken hör ju att det varit lite för många cykelkrascher under den senaste tiden. Dels ovanstående, men även
Nelker i Sydafrika och både Robert och Tommy på Fuerteventura.
Så... bara för att vara övertydlig: SLUTA VURPA!
No comments:
Post a Comment