Saturday, July 28, 2012

Backintervaller i dalen

Ett sista träningsmässigt pass i Pitztal och det är klart att det blev backintervaller då det inte är platt alls här. Sol och uppåt 30 grader bjöd dagen också på. Körde in i Pitztals 2 sydliga tungor. Först blev det en lång rackare på typ 8 km och 500 höjdmeter (upp till knappt 2000m) som avslutades i "Minivildhästarnas förlorade dal" (låter som en film). Slutligen ett par intervaller upp för den betydligt mer beskedligare vänstra tungan upp till Gletscher-Stüberl på 1915 m. Lite  mer lagom med knappt 2 km och 150 höjdmeter. Ett bra pass som borde ha stärkt kroppen lite.

Sån där löjligt blå himmel vid starten
The lost valley of the forgotten alp minihorses (tm) 
Så här ser höjdkurvan alltid ut i Pitztal. På 1972m höjd.
En liten nyfiken häst
Uppe i den östra tungan. En flod förstås.
Cykel - denna gång mot en sten... och en flod.
1915 m upp - beviset.
30 minuter?!? Snarare typ 10. Det slutgiltiga beviset på att tysktalande människor är klena i bergen.
Återhämtning är viktigt. Öl är en bra återhämtningsdryck.

Thursday, July 26, 2012

Jubileummarathon 2012 - Fail report


Ja, det går väl inte att skriva någon Race Report när man brutit? Men nu ska vi väl inte gå händelserna i förväg…

Kände mig faktiskt ganska pigg innan loppet. Var självklart medveten om att en halv ironman en vecka innan inte var världens bästa förberedelse. Och även i bakhuvudet medveten om att jag egentligen sprungit alldeles för få långpass innan. Men ändå ganska övertygad om att det skulle kunna funka och att Sub-4 var ett rimligt mål.

Förberedelserna direkt innan loppet fungerade väl exakt så som dom skulle. Enda missen var nog att jag inte lyckades byta mitt löparlinne i storlek medium till small (eftersom den var slut). Men det är ju problem som man kan leva med. Annars så cyklade jag till jobbet och bytte om där. Klämde lite pastasallad från 7-eleven och begav mig till Stadion. Vädret växlade från ganska varmt till lagom (beroende på om solen var framme eller inte). Efter att ha lämnat in min överdragsjacka på Östermalms IP var det dags att gå till startfållan. Hade f.ö. lyckats med alla toalettbestyr innan och kände mig riktigt nöjd med det.

Löparlinne jubileum-style
Visst hade dom väl calf guards 1912?
Egentligen fanns det nu bara ett orosmoment. När jag 2 timmar innan start låg på soffan (på jobbet) och lyssnade på musik, sträckte jag på båda benen och lyfte dem uppåt. Det som då hände var att framsida lår på båda benen började ge krampsignaler. Trodde att jag kände fel och prövade igen, med samma resultat. Blev lite brydd över detta men slog det ändå åt sidan; det var ju evigheter sen mina ben krampade senast.

Modern och retro på samma gång
När vår startgrupp väl kom in på stadion så var det faktiskt lite rysning över det hela. Väldigt mycket folk, fint väder och en grym stämning. Jag såg verkligen fram emot att springa loppet. Ljudet av typ 16 st musköter (förmodligen laddade med lösa skott) förkunnade att starten för grupp 2 gått. Fältet var iväg och det kändes mäktigt.

Det ser mörkt ut på... Stadion.
Sen började förfallet. Till en början kändes det riktigt bra. Redan nu oroade jag mig dock lite för sträckan KTH-Universitetet som kändes som en enda lång nedförsbacken… dvs. hur den skulle kännas på vägen tillbaka. Men första 5 km gick helt enligt plan i 5:22-tempo. Nästa del som oroade mig var sträckan Järva Krog-Silverdal. 3 km uppför. Men även det funkade; 10 km med 5:22-tempo och sedan 15 km med 5:26-tempo. I Sollentuna tror jag  att Vilma stod och hejade.

Foto av fotografen.
Men sen började det faktiskt bli lite segt. Tappade en hel del mellan 15-20 km; ner till 5:38-tempo och backen upp till vändpunkten kändes riktigt seg. Började få vissa känningar i framsida lår och vaderna och bestämde mig för att försöka dricka, salta och få i mig lite snabb energi. Tyvärr var det bara början.

Strax efter vändningen stod fru och dotter och hejade. Men tyvärr gav det inte den boost som jag hade hoppats på. Varnade dem för att det började kännas tungt och fortsatte sedan vidare. Vet inte i vilken ordning eller när det händer sedan. Men mina ben börjar i alla fall protestera å det kraftigaste. Först framsida lår, sen vader, sen insida lår, baksida lår, benhinnor… typ allt under midjan. Gick, sprang hjälpligt, krampade så fort det gick det minsta uppför.

Egentligen ska det väl inte gå att misslyckas när dottern har gjort en sån här skylt...
Det blev tradigt, segt och gav sig aldrig. Vid 29 km försökte jag få lite massage, men det hjälpte inte. Funderade då på fortsättningen; det hade nu gått 2:50, jag hade ca 12 km kvar och det enda rimliga alternativet var att gå sista sträckan. Då skulle jag komma i mål på typ +4:40 och det var jag faktiskt inte alls intresserad av. Målet var ju att springa in under 4 timmar och att få känna hur det var att springa en mara. Målet var inte bara att "klara av" den. Alltså bröt jag. Resten är historia.

Problemet låg huvudsakligen i benen, tror jag. Det kändes inte som om "flåset" var slut, men det är väldigt svårt att springa med totalkrampade ben. Jag tror att jag lärde mig några saker:

  • Mer långpass - hittade endast 3 pass över 20km senaste halvåret i träningsdagboken. Det är för lite och förmodligen en del av förklaringen att benen inte var med. Dom var helt enkelt inte vana.
  • Mer återhämtning - Vansbro triathlon var en tuff och lång tävling. Jag vilade i 2 dagar, förmodligen för lite.
  • Lugnare tempo - jag försökte skapa mig en buffert under första halvan av loppet. Borde nog ha tagit det betydligt lugnare egentligen.

Jag bryter ihop och kommer igen - till Vintermarathon den 4 november ger jag mig på det igen.

Sunday, July 22, 2012

Pitztal MTB

En premiärrunda idag. Pitztal är en smal dal som lutar lite; antingen åker man uppför eller så åker man nedför. På vissa ställen finns det även roliga klättringar uppför dalsidorna. Vädret idag var kallt och småregnigt. En helt vanlig sommardag anno 2012 alltså. Jag laddade upp med Epic:en och rygga med vatten och drog iväg. Startade nedför.

Längst hela dalen finns det en "MTB Radsport weg" som helt enkelt är snabbåkt stig eller grusväg. Perfekt för mig. Blött och lerigt var det på sina ställen också. Dubbelt kul alltså. Efter någon mil hittade jag en skylt som pekade uppåt och lovade 4 km klättring med en snittlutning om 13 %. Hur jobbigt kan det vara tänkte jag och drog uppåt. Skitjobbigt visade det sig eftersom det aldrig planade ut. Men väl uppe på 1900 m kändes det bra.

Övade mig sedan på att våga släppa på utför och fortsatte sedan ner i dalen. Det blev en helt okej tur, även om mina ben inte var i riktig högform. Men det skyller jag på den höga höjden.

Cykel mot moln...
Så här svår ser man ut efter 13%
Uppe bland molnen
En utav dessa många bäckar som fascinerar mig stort
Cykel mot alpbergvägg
Ännu en bäck, moln och bergvägg
Dit upp någonstans ska jag
Cykel mot alpflod
En typisk alpby
Och så dagens sista bäck.
GPS:en krånglade lite så det är inte världens vackraste spår. Men det får duga.

Friday, July 20, 2012

Semesteruppehåll tills vidare

Jag har semester och då får även bloggen ha lite semester. Eller... om det nu råkar vara så att det slumpar sig  så att jag har nätverksuppkoppling samtidigt som regnet öser ner och jag befinner mig på ett hotellrum, kanske det blir något inlägg. Kanske en RR från Vansbro Triathlon (som jag nu har fått lite distans till) eller kanske en rapport från fiaskot Jubileumsmaran (som jag inte ens nämnt på bloggen ännu). Eller kanske allra helst en fotorapport från någon episk MTB-tur i strålande väder.

Vi får väl se vad det blir.

Trevlig semester förresten!

En bergsget - borde säga lite om semesterplanerna i alla fall

Friday, July 13, 2012

Nästa: Jubileumsmarathon

Redan när jag hörde talas om Jubileumsmaran förra året blev jag sugen på att springa den. Höll koll på datum då anmälan öppnade och om jag inte missminner mig så anmälde jag mig via min iPhone när jag befann mig med familjen på Randers Regnskog i Danmark. Lite senare anmälde jag mig även till Vansbro Triathlon utan att riktigt ha koll på när i tiden de båda loppen låg.

Nåväl, på lördag är det dags i alla fall. Förberedelserna har väl egentligen varit så där. Ja, egentligen har jag väl inte förberett mig specifikt alls. Senaste veckorna har jag i alla fall försökt klämma in lite långpass i alla fall. Men det har inte blivit något längre pass än 25km. Cykling och simning tar ju sin lilla tid också.

Vändbana Stadion-Rotebro
Jag har egentligen inget annat mål än att ta mig runt och känna på distansen. Om jag inte klappar ihop totalt borde jag väl kunna klämma mig in under 4 timmar. Race plan blir i alla fall att ställa in min "virtuella partner" i GPS-klockan på 5:40-tempo och sedan se till att hålla mig framför denna under hela loppet. Enligt de med lite mer mara-erfarenhet än jag är loppet ganska kuperat. Men det kan ju inte vara värre än Lidingöloppet.

Så här kuperat är det tydligen, inte för att det säger mig så mycket just nu.
Givetvis går det att följa mig. Startnumret är 3668 (startar i andra startgrupp kl 13:58). Det går nog att få liverapportering på hemsidan, men det går också att få SMS-rapporter: skriv JM 3668 (glöm ej mellanslaget) och skicka till 72700. Just nu verkar det ju faktiskt som om vi kommer att få en ganska bra dag vädermässigt, men det har ju ändrat sig i sista sekund förut.

Wednesday, July 11, 2012

Frankfurter Sparkasse Ironman European Championship 2013

Jag har ju bestämt mig. Och trots att det mentala verkar krångla under simningen så tänker jag ju köra ändå. Det behövs en morot, och dessutom behöver man tydligen bestämma sig i god tid eftersom den här typen av tävlingar blir fulltecknade väldigt fort. I måndags öppnade registreringen för Ironman Frankfurt.

Efter att ha kollat runt på de IM-tävlingar som går föll valet till slut på Frankfurt. Det ligger bra i tiden, ligger bra till geografiskt (går att ta sig till med bil vilket underlättar för cykeltransport m.m.) och det ser ut att vara en kul bana. Att simningen går i en mindre sjö istället för i havet är ju bra...

Swim...
 Visst hade det varit häftigt att köra utanför Europa, t.ex i New York eller vackra Lake Placid. Men det känns som om det ställer till ganska stora logistiska utmaningar (undviker t.ex. gärna hyrcykel) och att det dessutom blir ganska dyrt. Australien och Nya Zeeland ligger helt fel i tiden och långt bort.

...bike...
I Europa ligger Lanzarote lite tidigt på säsongen och är kanske en lite väl tuff debutbana. England och Wales känns lite "tråkigt". Nice går bort pga. löpningen (1 mil raksträcka 4 gånger fram och tillbaka). Då återstår de tysktalande länderna. Första alternativet var nog Österrike, men tyvärr var det redan fulltecknat. Alltså blev det Frankfurt.

Vad har jag givit mig in på? 7/7 2013 smäller det i alla fall.

...run. Hur svårt kan det va?

Tuesday, July 10, 2012

Vansbro Triathlon race.... nej inte nu.

Vet inte riktigt var jag ska börja. Egentligen borde jag väl sitta och tåta ihop en gedigen Race Report just nu. Det var ju trots allt min debut på HIM-distansen och ett lopp som jag sett fram emot... men så blir det inte. Orkar helt enkelt inte skriva någon konkret om hela den tävlingen just nu. Får bli ett senare projekt. Istället får det bli en något utlämnande text med massor av frågor och få svar.

Simningen...
Så blev det då återigen ett lopp där simningen gick totalt åt skogen, och därmed även hela loppet som sådant (i alla fall i min hjärna). Jag har nu kört 4 lopp med samma känsla och samma resultat runt simningen. I Stockholm Triathlon 2010 på sprintdistans skyllde jag det hela på brist på träning och ovana vid masstart. Under Helsingborg Triathlon 2011 på olympisk distans var det återigen orutin, träningsbrist och gigantiska vågor som ställde till det. Stockholm Triathlon 2011 på olympisk distans; ingen simträning, andning som havererade, kom aldrig in i rytm, etc. Och nu i lördags på Vansbro Triathlon, samma visa igen.

Sorgebandet var med under hela tävlingen. Kanske en anledning
till att jag den här gången inte var  helt i balans mentalt.
Sen Stockholm Triathlon förra året har jag faktiskt tagit tag i min simning. Jag har gått crawlkurs hos SPIF, jag har sedan i slutet av mars simmat regelbundet, 2-3 gånger i veckan, och jag tycker mig verkligen ha gjort framsteg. Jag har simmat 2km fritt i bassäng utan problem och jag har kört några pass i öppet vatten med våtdräkt (över 1km) utan några som helst problem. Med det i bakhuvudet kände jag mig väl förberedd inför Vansbro och såg fram emot att för första gången kunna kliva ur vattnet med en positiv känsla och med pigga ben.

När det var dags för loppet kände jag mig lugn och väl förberedd. Jag kom ner i vattnet i bra tid innan, kunde vänja mig vid vattentemperaturen, känna så att allt satt rätt och simma lite. Intog sedan en plats lite längre bak i fältet för att undvika den värsta trängseln. Och sen gick startskottet.

Inte så dramatiskt och trångt. Fick givetvis någon spark och någon arm i huvudet. Blir tvungen att bröstsimma lite för att komma ur en situation. Försöker börja crawla igen och sen är det som om att allt är kört. Min puls sticker upp, jag börjar känna ett tryck över bröstet och jag får inte ordentligt med luft. Andningen blir riktigt häftig och jag kan inte få den att lugna ner sig! Och vi är kanske 200m in i loppet... Jag försöker med att simma på rygg, men min kropp ger inte med sig. Andningen är fortsatt häftig och jag vill verkligen inte börja crawla med den känslan. Alltså fortsätter jag med bröstsim och får då fortsatt tryck över bröstet eftersom våtdräkten inte riktigt är konstruerade för det.

Efter 400m vill jag bara upp på land och bryta, jag vill inte hålla på den här skiten och jag ska lägga ner hela min triathlonsatsning. Hela mitt tankemönster är så fruktansvärt destruktivt och jag kan inte bryta varken det eller sättet som min kropp reagerar på. Och jag förstår inte varför det blir så?

Så här såg det tydligen ut någon gång i början av loppet
Men jag fortsätter i alla fall att simma. Håller mig efter kanten och sätter ner foten någon gång. Även om vändbojen ser ut att ligga enormt långt bort så kommer den faktiskt närmre. När jag sedan väl vänt så har min andning lugnat ner sig något och jag kan i alla fall simma ett ordentligt och kraftfull bröstsim på tillbakavägen. Simmar till och med ikapp och om några. Men när jag kliver upp ur vattnet är benen som gelé av bröstsimmet och jag är heligt förbannad på mig själv och att jag har förstört tävlingen redan under första momentet.

Jag vet helt ärligt inte vad det är som händer. Är ganska säker på att jag när som helst skulle kunna gå ner till Vansbro och simma den där jäkla sträckan utan problem. Så länge som det är träning. Men när det är lopp, när det är andra runt omkring och när jag själv satt upp ett mål med simningen, då är det något som inte funkar i min kropp och hjärna. Och vad ska jag göra? Det här är ju något som har satt sig i skallen nu och det handlar ju inte i första hand om att träna mer simning. Med den nivån som jag har nu borde jag kunna genomföra en godkänd olympisk eller HIM-distans. Jag får väl helt enkelt hitta någon som kan gräva i min hjärna och hjälpa mig med de mentala förberedelserna. För det är uppenbarligen där som det spricker.

Det är ingen tävling...
Näe, det är ju inte det än så länge. Jag har valt att ställa upp i motionsklassen och än så länge tävlar jag bara mot mig själv. Framför allt en dag som i lördags. Debut på HIM-distansen och ingen tid att slå. Ett tidsmål hade jag ju satt upp förstås. Baserat på några lösa antaganden och lite kunskap om kapacitet. Om det skiter sig är det inte hela världen. I lördags sket det sig eftersom simningen gick åt skogen. Tog lång tid där och när det var dags för löpning så var jag för tom. Dålig pacing helt enkelt. Men det är väl det man ska lära sig genom att köra flera lopp. Och jag har faktiskt varit riktigt nöjd med lopp förut trots att jag missat uppsatta tidsmål.

Ja, jag ler ju trots allt efter loppet.
Men trots att jag är debutant på distansen, är inte så erfaren, har "bara" tränat ordentligt i några år, förväntar jag mig ändå så mycket. Och blir ganska besviken när jag får stryk av individer som jag vet tränar mindre än vad jag gör och när jag inte hamnar på den övre delen av resultatlistan. Istället för att faktiskt vara stolt över att ha genomfört ett ganska tufft lopp, att vara stolt över att ha en hel del människor bakom mig i resultatlistan och vara stolt över att genomföra något som faktiskt inte så många alls i Sverige genomför överhuvudtaget. Istället för det är jag besviken och har en ganska dålig känsla runt loppet i allmänhet.

Men det där är ju en mental grej som jag måste komma över också. Vilken dag som helst. Gärna innan Stockholm Triathlon i år bara.

*

Nu blev ju faktiskt det här en Race Report avseende simningen i alla fall. Men jag ska försöka skriva ner något vettigt om hela tävlingen som sådan. Lovar.

Friday, July 6, 2012

MTB in the hoods.

Någon tekniker i skogen har jag aldrig varit och kommer förmodligen inte heller att bli. Men kul är det. I alla fall när det blir flyt i åkningen och man inte behöver stanna upp var 10:e meter för att gå förbi ett lerhål eller liknande. Det behöver väl inte gå så snabbt, men cykelbart ska det helst vara.

Ego-kortet i ny touch
I tisdags gav jag mig ut i finvädret och körde en runda som gick på för mig okända stigar. Hittade lite tips på Happy som jag la upp i GPS:en och körde. Ömsom vin, ömsom vatten och typ miljarders mygg. Partiet genom Balingsta/Nysätraberget (eller vad det nu heter) och avstickaren från Skolleden var faktiskt helt värdelös. Delen genom Högmoraskogen var inte heller så mycket att hänga i julgranen, mestadels vattenfyllda traktorspår.

Visättradelen innehöll däremot en del riktigt fina singletrack och hällpartier. Epic:en var riktigt nice! Mer om den senare.

Det här är inbjudande...
...men ganska ofta var det så här också.
Så här blir det om man sätter ner foten på fel ställe.
Cykel mot träd - obligatoriskt. Snygg cykel förresten.
Cykel mot rotvälta - snart en ny tråd på HappyMTB.
Hur tänkte trafikplanerarna här? Vägen slutar ju mitt ute i träsket. Någon borde göra något!
Snabba, fina och torra hällpartier. Mumma!

Wednesday, July 4, 2012

Vansbrocykel - check

Pga händelser inom familjen kände jag på eftermiddagen ett visst behov av att rensa tankarna. Kom på att jag faktiskt hade en cykel att "fixa ihop" inför äventyret på lördag. Min Plasma har nu fått sig en ny sadelklämma som inte knakar, snabba hjul och lite allmän uppsmörjning. Och så lite pr0-dekaler förstås. Och lite nervös är hon allt, det är ju trots att första gången som vi tävlar tillsammans. Hann även med en liten snabb testsväng, kändes bra!

Någonstans i gömmorna har jag faktiskt också ett par gröna däck, men jag orkar helt ärligt faktiskt inte byta bara för att matcha cykeln just nu. Dessutom har jag ju inga gröna kläder att tävla i ändå. Tempohjälmen är ju röd, så vi säger att däcken är till för att matcha den.

Men visst ser den ganska snabb och aggressiv ut.
Dekalerna tillför faktiskt en extra dimension.

Monday, July 2, 2012

Halvårssammanfattning

Halva 2012 har gått och det kan väl vara lämpligt att sammanfatta lite av vad som hänt i tränings- och tävlingsväg so far.

Statistiken total (inom parentes från förra året):
Loggad tid: 369 timmar (286 timmar)
Antal loggade pass: 246 st (181 st)
Antal fysiska km: 6989 km (6327 km)

Cykling: 166 pass loggade, 7616 km (varav 1389 km på trainer) på 282 timmar
Längdskidor: 7 pass loggade, 227 km på 17 timmar
Löpning: 44 pass loggade, 494 km på 43 timmar
Simning: 28 pass loggade, 40 km (teknikpass ej inräknade) på 26 timmar

I slutet av mars genomförde jag Öppet spår och avslutade därmed min Svenska klassiker. Riktigt toknöjd med tiden på ÖS med tanke på att endast 6 pass skidor körts i jan-feb plus några pass på rullskidor i okt-nov. Sedan var det Premiärmilen i slutet av mars. Tanken var att få pröva på att springa lite snabbt under tävlingsförhållanden. Tiden på strax över 45 kanske inte är så mycket att hänga i julgranen, men jag är dock nöjd med genomförandet och att jag hade hyfsat god koll på vad jag faktiskt kunde prestera. Jag är ju trots allt mer seg än snabb.

Sen blev det cykling för större delen av slanten. Självklar en vecka på Mallorca med 1093 km, 14600 klättrade meter och 39 timmar och 41 minuter i rulltid fördelade på 9 pass. Innan och efter det en 20-milare, 30-milare, 40-milare och en Flèche. Alla med mer eller mindre misär, som verkar vara melodin för långa cykelturer i år. Sen förstås Vätternrundan.

Det som är lite roligt med tränings/lopp/tävlingsåret so far är att jag faktiskt är nöjd med det mesta jag gjort. Egentligen finns det nog inget som jag känner att jag direkt misslyckats med. Och det är ju alltid bra om man kan behålla den känslan. Å andra sidan har 2012 varit ett sånt dåligt år på så många andra fronter att det verkligen är skönt att den här delen väger upp.

Nu är det bara triathlon (HIM och olympiskt), marathon, Cykelvasa och lite annat smått och gott kvar. Nu kör vi!