Thursday, May 4, 2017

15 dagar senare - om en rehab

Operationen verkar ju ha varit lyckad i alla fall. Mitt stora orosmoment var snarare hur pass lång rehab det skulle bli efteråt. Den gode Friel har väl trots allt vid något tillfälle nämnt något om att den viktigaste tiden innan en IM är träningen man gör ca 10-12 veckor innan. Och jag opererade mig just 10 veckor innan IM Klagenfurt.

Nu känns det dock som om rehaben har gått över all förväntan. Jag berättade ju tidigare att jag kunde börja köra igång med den ordinerade rehaben redan dagen efter operation och att jag inte hade några problem med att jobba efter en dag hemma. På söndagen, alltså 5 dagar efter operationen så vågade jag mig på att i lugn och sakta mak cykla in till stan för en lång brunch. Och till min stora glädje gick det ju alldeles utmärkt. Aldrig har 12 km (2x6) cykling i 18 km/h känts så tillfredsställande (om det inte handlat om att klättra Sa Calobra eller något sånt).

Årets första riktiga landsvägstur i Sverige för mig. Bry er inte om den där skäggiga killen till vänster.
Av bara farten började jag cykla till jobbet efter det, 14 km och lite snabbare helt plötsligt. På onsdagen, 8 dagar efter operationen, vågade jag mig på mitt första löppass. Knapp 4 km som trots allt kändes väldigt lätta. Lite stelt i knät, men inte mer än så. Dagen efter ökade jag till 5 km som jag sprang med Valencia och fredagen sen blev det hela 7 km i ett 4:38 min/km-tempo.

Det lustiga var att jag faktiskt sprang 15-20 sekunder snabbare per km med samma upplevda ansträngning som innan operationen. Det kan givetvis bero på något så enkelt som att jag faktiskt vilat, men det kan ju också vara så att mitt löpsteg blivit bättre av att jag fått upp rörligheten i knät och att jag vågar slappna av i löpningen. Inga bakslag och ingen extra svullnad i knät. På fredagen testade jag också att köra ett rehabprogram på Power Plate hos Hälsopartners. En klart ovan men inte helt oäven upplevelse. Programmet på 20 minuter gjorde mig i alla fall rejält svettig trots de relativt enkla övningarna och det kändes i alla fall som om vibrationerna gav en extra dimension. Den rehaben kommer jag att fortsätta med då den känns ganska styrkeuppbyggande också. För det är ganska tydligt att jag förlorat en del styrka och balans i högerbenet under tiden som knät varit kasst.

Om man har cyklat i över tre timmar utan frukost är det okej att ta en kaffe och en croissant efteråt. Faktiskt!
Sen blev det cykling för hela slanten. Det var ju långhelg och vädret började bli lite roligt. För mig blev det 8 timmars cykel på 3 dagar som gick ifrån lugnt, lugnt med några intensiva inslag till temporunda med långa fartpartier. Kanske lite övermodigt, men allting kändes ju så pass bra. På måndagen kontaktade jag coach KJ och meddelade att jag nu ville köra på för fullt och strax därefter landade ett schema ner i inkorgen. Äntligen!


2:a maj körde jag igång igen med ett härligt 2x45@z3-pass på cykeln. Efter 3 dagar av underbar utomhus-cykling satte dock livet lite käppar i hjulen. Det fick bli ett förkortat sent trainer-pass istället. I går (onsdag) var det dags för en riktigt utmaning (för knät i alla fall) med KJ:s hårda intervaller: 15 min uppvärmning i Z2, 10x(500m @ z2 + 500m @ z4) och 15 min nedjogg i Z2. Och det gick ju klart över förväntan. Visst var jag lite stel i knät efteråt och lite stel i benen, men jag har ju faktiskt också hållit upp i några veckor så det skulle ju vara konstigt om det inte kändes lite. Det är ju trots allt 5 km i hög fart och 16 km sammanlagt.

Så nu kör vi på! Planen är att köra Hallsta Triathlon (olympisk) om drygt 3 veckor, Borås Triathlon (halv IM) om 5 veckor, Vätternrundan om 6 veckor och IM Austria om 8. Kommer ju att gå som en dans. Hoppas jag.

Saturday, April 22, 2017

En inte helt ohändelserik vecka ändå

Söndag
Tävlar i Cannes International Triathlon. En klart godkänd första tävling för säsongen.

Måndag
Flyger hem till Sverige. Kommer från 20 grader, sol och strandhäng till -1 grad och snö. Funderar på att emigrera. Tvättar kroppen med Descutan och har lite lätt ångest för det också. Sov kasst. Förmodligen mer nervös än vad jag kunde erkänna för mig själv.

Senaste modet...
Tisdag
Operationsdags igen. Inga sår på benet eller andra otrevligheter den här gången. Träffar kirurgen Håkan och får direkt en bra känsla. Tydligen har de tittat på mina MR-plåtar igen och konstaterat att det nog faktiskt kan finnas en skada på den yttre menisken. Håkan lovar mig att han ska renovera upp mitt knä helt och hållet. Jag åker in i operationssalen, pratar lite med sjuksköterskorna och känner mig fullständigt klar i huvudet. Försvinner.

När jag vaknar är jag hungrig och känner ingen smärta i knät alls. Tittar ner och konstaterar att de i alla fall opererat rätt knä. So far so good. Efter en macka och lite kaffe kommer Håkan förbi. Jag är grymt nervös men samtidigt lite lättad över att han ler. Mycket riktigt har ha hittat en hängande broskflisa och skador på den yttre menisken. Sant även skador och mindre lösa broskbitar vid den inre ledkapseln. Exakt vilket av dessa som orsakat det mekaniska stoppet är svårt att säga. Men det rådde inga tvivel om att Håkan tyckte att han hittat källan till mina problem. Han trodde inte att det skulle vara några problem med några Ironman-tävlingar i sommar. Kan inte i ord beskriva hur lättad jag kände mig.

"Artoskoperad idag med åtgärd av lateral meniskruptur. Har även broskskada lateralt om trochlea. Tacksam rehab avseende styrka, koordination och balans."

Går ut ifrån operationssalen i princip utan att halta. Funderar på om jag ska åka kommunalt hem eller fega mig och ta en taxi. Bestämmer mig för att trots allt vara lite svag och ringer efter en taxi som dessutom får svänga förbi apoteket. Jag tar ut värktabletterna för säkerhets skulle. Sen hem och lägga mig i soffan med benet i högläge. Väntar på att bedövningen ska släppa och att det ska börja göra ont. Men det kommer aldrig riktigt. Tar en värktablett innan jag lägger mig. För säkerhets skull.

Medicin och rehabinstruktioner
Onsdag
Sover sådär bra. Men inte för att det gjort ont utan snarare för att jag inte alls är van att sova på rygg med benen i högläge. Bestämmer mig ändå för att jobba hemifrån och inleder jobbdagen med att sova lite extra. Jag hade nog absolut kunnat ge mig av till kontoret, men väljer den lite mer sunda vägen, främst för att kunna ha benet i högläge så mycket som möjligt. Har i princip ingen smärta alls och går mer eller mindre obehindrat. Väntar på att det ska börja värka, för det borde ju det (?), men det blir liksom aldrig så. Det enda är en känsla av lite stelhet som gör att jag är lite extra försiktigt med knät, speciellt i trappor.

På kvällen kör jag mina första rehabövningar. Knät låter konstigt (vätska) men känns helt okej. Kan nästan böja höger ben lika mycket som vänster. Sträckningen är det lite sämre med. Kan absolut sträcka ut bättre än innan operationen men inte lika mycket som vänster. Upplever att styrkan är lite sämre i höger också. Men det är väl det som rehaben är till för att fixa.

Torsdag
Jobbar (åker kommunalt) utan problem. Kör rehabprogrammet två gånger. Det brinner på min frus mottagning och det är dramatiskt värre, Som tur är lyckas hon och en kollega släcka branden innan det sprider sig och ingen som kom till någon större skada. Men en rök- och brandskadad mottagning som behöver saneras och Anna på akuten under eftermiddagen och sent till natten för att säkerställa att lungorna inte mår allt för dåligt av all brandrök som hon fått i sig.

Rehabträning is the shit. Ber om ursäkt för de håriga benen, men jag vågade inte raka dem pga risken för nya sår.
Fredag
Jobbar som f-n. Köper blommor och kardemummalängd till min fru. Kan hända att jag smakade lite av längden också. Äter rostad svartkål för första gången i mitt liv. Fantastiskt! Fredagsmyser.

Lördag
Skriver blogg. Slås över hur otroligt konstigt det känns med en lördag och söndag utan några som helst långa träningspass inplanerade. Funderar på vad jag ska göra med all extra tid. Skriva en bok kanske? En sak vet jag i alla fall; nu vågar jag ta tag i planeringen för UltraTri igen. Hopp om livet alltså.

I morgon kommer jag nog att försöka mig på lite lättare jogg. Kanske några minuter på cykeln också. Träningsabstinensen kommer fort.

Wednesday, April 19, 2017

Cannes International Triathlon [RR]

Första varvet på simningen är nog det mest brutala i simväg i triathlon som jag varit med om. Om Lanzarote var en frisk bris så var det här full storm. Men det blir väl så när runt 1000 adrenalinstinna triathleter, varav väldigt många dessutom visade sig vara klart habila simmare, samlas på en väldigt liten yta för att i en masstart ge sig ut på en ganska kompakt bana (2 varv à 1000 meter). Jag är glad att jag inte var nybörjare, för då hade jag nog vänt om efter 100 m, simmat tillbaka till stranden och gett upp det här med triathlon. Men nu för tiden tycker jag ju faktiskt att det är ganska kul.

Enligt programmet för Cannes International Triathlon (CIT) så skulle det vara simning på den officiella banan på morgonen dagen innan racet. Jag, Anna och Valencia gick upp tidigt för att vara där till kl 9. Givetvis ville Valencia vara med och testa banan också (i sin nya våtdräkt). Problemet var bara att det inte fanns några bojar ute. Alls. Kändes väldigt franskt på något sätt. Samma sak hade nog kunnat hända i Spanien också. Jag och V simmade lite hjälpligt ändå men jag hade ingen aning om hur banan egentligen skulle se. Det fick bli en överraskning till tävlingsmorgonen istället. Och det var lite synd då det hade varit bra att veta att vi på tillbakavägen skulle simma med solen rätt i ögonen och utan några bra riktmärken.

Lugnet innan stormen

Starten på avstånd


Innan starten ropade speakern (vid ett av de väldigt få tillfällena då han sa något på engelska) "Remember to keep to the left of all yellow buoys". Uppenbarligen alla utom den sista då. För när jag, vid ett av de få tillfällena då jag hade fritt vatten, siktade till vänster om den kom jag helt fel. Det var på första varvet och det hade nog varit okej om det inte var för att det låg en stenpir i vägen. Och att vi då egentligen skulle vill höger om just den bojen. På andra varvet blev det lite bättre. Simningen gick till slut på 39:02 (officiell tid med ca 200 m löpning inräknat) och med tanke på att hela första varvet var ett enda långt slagsmål så är jag nog ganska nöjd med det. Den dåliga navigeringen kostade mig drygt 100 meter extra enligt min Garmin.

T1 kan nog mest beskrivas som ringrostig. Enligt tjejen som jag pratade med när jag checkade in påsarna skulle vi ta påsen och springa vidare till tältet och byta om där. När jag kom stod det dock massor av människor och bytte om vid ställen som påsarna hängde i. Jag tog det säkra före det osäkra och gjorde som alla runt omkring mig. Tyvärr blev det sen ganska trångt att spring ut i växlingsområdet (som var en enda lång gata av ställningar för påsarna). Växlingen borde nog ha kunnat gå någon eller några minuter snabbare.

Cyklingen var det som jag verkligen bävade för. Det fanns ingenting som helst förlåtande med banan och det skulle inte vara några som helst problem med att gå på för hårt och bränna sig. Min plan var att inte ha någon direkt plan. Mycket beroende på att jag cyklat banan några veckor tidigare och konstaterat att det inte direkt handlade om någon promenad i parken. Vid det tillfället var jag ju dessutom ganska säker på att jag inte skulle kunna köra Cannes med anledning av min knäoperation. Jag hade dessutom lekt lite med banan på Best Bike Splits och därigenom listat ut att min tänkta målwatt (NP på 230-240W) skulle räcka till en tid runt 3:15. På så sätt visste jag också om att det skulle ta lång tid, så då behövde jag inte bli stressad över det heller.

Hann till och med en high-five på väg ut på cyklingen.
<siffernörderi>
Banan var extremt tuff fram till ca 60 km. Före det handlade det om uppför (5-10 procents lutning) eller utför i ganska eller mycket teknisk körning. Jag upplevde det som om att det var väldigt svårt att få någon som helst rytm i åkningen. Antingen så klättrande jag med ansträngningen strax under tröskel eller så frihjulade och bromsade jag mig nedför bergssidor. VI (Variability Index) för hela turen är helt off-the-charts med 1.71. Normalt sett brukar det väl gälla att ett VI upp till 1.05 är okej för en hyfsat platt bana och att det kan få vara lite högre för en kuperad bana. CIT innehöll 6 längre klättringar på mellan 1.2 upp till 7.5 km. Jag körde dessa på 261, 252, 269, 268, 243 samt 280 watt NP respektive. Med ett VI på 1.03 eller lägre, alltså med en NP som låg väldigt nära snittwatten. På så sätt är jag nöjd med hanteringen av klättringarna då jag inte brände mig men ändå låg relativt nära ett bra teoretiskt bra värde. Sen hade det förmodligen varit lite mer optimalt att kunna ligga på ett något lägre watt-uttag uppför och trycka på lite mer utför. Det ska väl dock också noteras att min TSS för cyklingen låg på 223 vilket är betydligt högre än för en normal HIM.
</siffernörderi>

För en gångs skull kunde jag faktiskt inte glänsa på cyklingen. Även om CIT heter ”International” i mellannamn handlar det huvudsakligen om väldigt många otroligt starka fransmän. I alla fall när det gäller simning och cykel. Jag är ju van att plocka väldigt många placeringar på cyklingen och det gjorde jag även denna gång, men inte alls så mycket som jag brukar. Min cykeltid brukar normalt sett vara placeringsmässigt bättre än min slutplacering och så var inte fallet denna gången (276:e bästa cykeltid mot 234:a totalt). Tror och tycker att jag nog hängde med hyfsat uppför, även om jag där är van att kunna köra om. Utför kände jag mig dock som en nybörjare jämfört med vissa av de som jag tävlade emot och där tappade jag nog en del tid. Det var speciellt en utförsåkning på väldigt dålig asfalt (för dålig för att vara med på en tävling av den här kalibern enligt min mening – det var för övrigt där som jag mötte åsnorna när jag cyklade banan förra gången) som jag blev rejält ifrånkörd.

Det absolut vanligaste cykelvalet var linjecykel med tempobågar (vilket jag också körde med). Förvånansvärt många av dessa låg dock inte i tempobågarna vid de få tillfällen då det faktiskt var vettigt att göra så.  Vilket torde betyda att det nog var ganska många ”cyklister” som körde loppet. Vilket väl också stämmer väl överens med att jag i jämförelse med fältet var bättre på löpningen än på cykeln. Av de 9,4 milen var det nog bara ca 3 mil som var tempobågsvänliga. Resten var klättring eller åkning som krävde händer på bromshandtagen.

Världens bästa hejarklack™
Sen var det det här med trafiken också. Det var endast längst strandvägen och Croisetten som vi hade ett avstängt körfält. Resten av sträckningen var på öppna vägen. Vissa med minimalt med trafik (ganska skönt när man kör utför i serpentiner) och på vissa ställen väldigt mycket trafik. Förvisso med flaggvakter i alla korsningar och rondeller. Men på vissa ställen i byar och speciellt utanför Grasse var det så pass igenkorkat att vi fick kryssa fram mellan stillastående trafik på vissa ställen. Och för att ibland i utförsåkning fastna bakom bilar som inte vågade eller kunde köra om långsammare åkare. Klart frustrerande.

Trots 234W NP nådde jag inte 3:15 som Best Bike Splits förutsett. Tror dock att det går att härröra till att jag är mindre aero på linjehojen och de ”problem” som jag beskrivit ovan. Rullade in i T2 utan krampkänningar och med goda förhoppningar om att kunna göra en bra löpning. Konstaterade dock lite modfällt att det såg ut att vara en herrans massa cyklar i växlingsområdet redan.

Ett leende ansikte på löpningen brukar båda gott
Alltid kul med sällskap


Upploppet
Hade, lite överentusiastiskt kanske, tänkt mig att kunna snitta 4:20 min/km på löpningen. Detta med tanke på att mitt normala mål på en HIM brukar vara runt 4:30 och att banan nu skulle vara mer eller mindre pannkaksplatt och bara 16 km (drygt 15 km visade det sig i slutänden). Banan var trevlig, både för löpare och publik. 4 varv på en kompakt 4 km-banan där det gick att ställa sig så att man kunde se löparna flera gånger per varv. Mot slutet av min löpning var det dock nästan lite väl trångt på banan, men inget som direkt störde. Det var inte någon risk att känna sig ensam.

Min första km gick på 4:16 och jag kände ganska direkt att det inte skulle gå snabbare än så idag. Alla höjdmeter satt trots allt lite i benen och knät kändes lite stelt så jag trappade av lite på tempot direkt och riktade in mig på 4:30 istället. Och sen flöt det bara på i jämn och fin fart. Världens bästa hejarklack™ levererade som vanligt och jag tror faktiskt att jag levererade också. Låg i omkörningsfil i princip hela löpningen och hade hela tiden en rygg att rikta in mig på. Åt för en gångs skull faktiskt på 2 gels under löpningen. Vattnet i vätskekontrollen var tyvärr dock i princip odrickbart eftersom det var kranvatten med alldeles för mycket klor i.

Valencia tyckte nog att jag var lite väl svettig efter loppet
Finner inga ord


Efter 5:16:21 passerade jag mållinjen som 234:a (inkl. 11 damer framför mig). Sammanlagt var det 899 resultat i vanliga klass och ca 50 i stafettklasserna. Placeringsmässigt kanske inte min bästa tävling, men å andra sidan tror jag inte heller att jag någonsin mött på så pass tufft motstånd. Som en första tävling på säsongen tycker jag att det är klart godkänt. Speciellt med tanke på att jag för några veckor sedan inte trodde att jag skulle kunna köra tävlingen alls. Bortsett från att knät kändes lite svullet och stelt så var kroppen i riktigt bra skick efteråt.

Lite intressant ändå. Jag plockar uppenbarligen ändå ganska många placeringar under den jobbiga delen av cyklingen , men bara 2 under den lätta avslutningen. Trenden under löpningen är ju sen ganska tydlig. Pacingen under hela loppet är det uppenbarligen inte något större fel på.
<bonusanekdot>
Mot slutet av cyklingen, vid ca 80 km, då det planat ut lite och vägarna var lite bredare kom jag ikapp en regelrätt klunga om 12-15 cyklister. Blev förbannad, men sa inget och bestämde mig helt sonika för att köra ifrån dem bara för att typ markera. La mig i bågarna och borrade (kanske lite onödigt många watt) och körde ifrån dem. Efter ca 5 minuter är de dock ikapp mig och då har några fler cyklister anslutit. Jag skriker förbannat ”But for f**ks sake!”, varpå den första killen i klungan väder sig mot mig och säger ”But it’s not my fault”. Vänder mig bakåt och ropar ”This is a triathlon race, not a f**king bike race”. Ingen svarar utan alla tittar tyst ner på sin styrstam. Jag hamnar på insidan av klungan men vill absolut inte ligga kvar där utan bestämmer mig för att bryta mig ut och ytterligare en gång lägga krut och kraft på att dra ifrån klungan. Precis när jag brutit mig fri och accelererar så hör jag ett rop i klungan, skrikande bromsar och sedan det omisskännliga ljudet av en eller flera cyklar som går i backen. Det kan vara så att jag just i det ögonblicket tänkte ”somliga straffar gud direkt”… Höll sedan på att bli påkörd av en kille som tittade så mycket bakåt att han nästan missade att vägen svängde höger. Jag låg i ytterfil och hade jag inte ropat åt honom hade han nog rammat mig. Jag tittade inte bakåt utan bara framåt.
</bonusanekdot>


Doppet i havet efteråt var... kallt...

Ännu en medalj till samlingarna.

Friday, April 14, 2017

Tävlingsdags - Cannes International Triathlon

Nästan 5 månader sedan jag senast stod på en startlinje nu, och på söndag är det dags igen. Den här gången handlar det om Cannes International Triathlon med de något udda distanserna 2 km simning, 95 km cykel och 16 km löpning. När jag anmälde mig så hade jag inte räknat med att det här med mitt knä skulle bli så pass seglivat. När jag sedan trodde att jag skulle operera mig så räknade jag kallt med att behöva vaska Cannes. Men nu när operationen blev inställd så var det ju helt plötsligt fritt fram att köra.

Kan inte påstå att jag känner mig speciellt förberedd. Har trappat ner lite på träningen senaste veckan nu till förmån för detta men låg inne i tung tröskelperiod innan dess. Knät stökar dessutom lite och jag känner mig inte speciellt stark i någon av disciplinerna.

Simningen är en out-n-back-bana som körs 2 varv med Australien exit. Om vattnet är någorlunda lugnt borde det gå ganska bra att simma. Problemet är bara att min simform är riktigt usel. Tycker att den varit på nedåtgående ett längre tag nu och det känns riktigt segt och långsamt i poolen. Vill nog mest bara få det överstökat.

Cyklingen kommer att bli brutal. Jag testade ju banan under min förra vistelse i Nice och beskrev den då på Strava som en käftsmäll. Den är långtifrån snabb med långa sammanhängande klättringar, tekniska utförsåkningar, dålig asfalt, rondeller i mängder och en herrans massa höjdmeter. Cyklingen kommer att ta lång tid (över 3 timmar) och slita rejält. Jag saknar definitivt det lilla extra i benen nu och kommer att behöva anstränga mig för att inte knäcka mig i bergen (igen).

Slutligen då löpningen som är platt som en pannkaka och 16 km. Borde alltså gå att springa hyfsat fort under förutsättning att det finns lite ben kvar efter cyklingen. Orosmomentet här är väl knät och den totala avsaknaden av brickpass.

Men oavsett allt ovanstående borde jag väl kunna tagga till lite på fort jag står på startlinjen. Just nu är jag lite för fokuserad och orolig för operationen på tisdag nästa vecka. Men det blir nog bra.

Ber om ursäkt för avsaknad av länkar och bilder i detta inlägg. Skyller på att det är skrivet på en iPad, dålig internetaccess och allt sånt.

Saturday, April 8, 2017

Om den här operationen då

Jag hade ju känt lite dåliga vibbar inför min resa till Nice och som ni kanske läst blev det ju inte alls så bra med både vurpa och snöstorm (och kanske någon sak till som jag bara berättat för min fru). Sen var det ju då det här med att jag skulle lägga mig på operationsbordet när jag kom hem. Inte direkt något att se fram emot, men ändå något som jag behöver få gjort. Det är ju trots allt så att IM Austria närmar sig och då jag dessutom inte alls vet hur pass lång rehaben blir efter operationen så är det ju stressande redan nu.

Ett inlägg delat av Mattias K (@mattiaskrantz)
På tisdagen (efter hemkomst till en väldigt lycklig familj på måndag kväll) åkte jag iväg till Capio Artro Clinic för operation. Fastande, desinficerad och förberedd enligt konstens alla regler. Jag hade fått beordrad inställelsetid till 11:00.  Strax efter 12 fick jag komma in på förberedande op. Syster satte dropp, jag fick min lugnande tablett, pratade med narkosläkaren och blev rakad runt knäleden. Efter ytterligare någon halv timme, då tabletten kickat in riktigt, kom kirurgen för att titta på mitt knä innan operationen.

Han tittade, klämde, kände, rynkade på näsan och sa "det här blir ju inte så bra". Det visar sig då att jag har två små sår, som jag inte själv reflekterat över alls, som ligger för nära operationsområdet för att han ska vilja operera.

Ridå. Frustration. Förbannad. M.m. Jag vet inte ens var såren kommer ifrån. Antingen är det skav från några kläder eller så är det ett resultat av vurpan. Några dagar senare är de borta. Men just där och då spelade de en avgörande roll.

Jag blir hemskickad med en ny operationstid 3 veckor senare. Vilket i praktiken betyder att jag faktiskt kan köra tävlingen i Cannes. Men också att operationen hamnar 3 veckor närmare Österrike vilket inte alls känns bra. Men jag gör väl som vanligt, biter ihop, kämpar på, håller fanan högt och allt sånt där.

Wednesday, March 29, 2017

Om den där helgen i Nice som verkligen inte blev som det var tänkt [epic snow fail] - del 2

Fortsättning på detta inlägg

När bilen stannade såg jag att vi hamnat på någon skidort av något slag. Marie la sin jacka över mina axlar och började leda mig till övervåningen på en skidstuga som såg ut att ha sett sina bästa dagar. När dörren öppnas möts jag av ett väldigt stökigt rum (innehållandes kök, säng, och en avgränsad toalett), två hundar, en katt och en kille i rastaflätor. Det var Jeff, Maries pojkvän, som givetvis inte heller pratar ett ord engelska. Han verkar dock fatta grejen fort och de tecknar åt mig att klä av mig och hoppa in i duschen. Jag får en kopp varmt kaffe i händerna som jag knappt kan dricka eftersom jag fortfarande skakar så pass mycket.

En klart vacker morgonvy, under lite andra förutsättningar kanske
Inne i duschen börjar livet så sakteliga att återvända till min kropp. Men trots att jag står och duschar i väldigt varmt vatten så skakar kroppen (vilket den faktiskt fortsatte med till och från i nästan en timme efter det att vi kommit till stugan). Under tiden som jag stod i duschen hade mina värdar hängt fram ett par torra mysbyxor och en hoodie åt mig (som i ärlighetens namn var väldigt ofräscha – men återigen, jag hade inget val). Och gjort en ny kopp varmt kaffe.

Sen var det dags att försöka kommunicera. Det gick inte alls bra. Google Translate och andra liknande siter i all ära; de fraser som Jeff försökte få fram till mig var i 4 fall av 5 totalt nonsens. Lite som Monty Pythons parlörsketch. Vi lyckades i alla fall utbyta lite information; som att Jeff jobbade i liften vintertid och att hans mormor var kock på skidortens restaurang, att de bodde där året runt och att Jeff klättrade och sysslade lite med downhill-cykling också. Jag förstod också att Marie skulle jobba dagen efter och att jag då skulle kunna få skjuts till det stället där hon plockade upp mig. Jag blev också erbjuden att sova på soffan över natten.

Överlag verkade Jeff och Marie snälla, men… det var en oerhört utelämnade upplevelse. Jag var liksom fast ute i ingenstans, i sunkiga kläder som inte var mina, med ett mobilbatteri på upphällning och utan någon som helst möjlighet att kommunicera vettigt. Stugan som de bodde i skulle jag inte röra med tång, de rökte oavbrutet (och inte bara ren tobak, av doften att döma var tobaken utblandad med lite ”roligare” blad) och lägenheten verkade vara något slags allmänt tillhåll för diverse figurer. Maries syster tittade förbi (och hon hade ett litet skrin med egen ”tobak” med sig), en kille som knappt var äldre än 15 sprang in och ut i lägenheten, rökandes och kontinuerligt pratande i en mobiltelefon med högtalare. Två kompisar till Jeff kom också in och ut flera gånger under kvällen. Och alla tjattrade hela tiden, på franska som jag inte förstod ett ord av, tittade på mig ibland och pratade uppenbarligen om mig. Så där kul om jag ska vara ärlig. Men återigen, jag hade inget annat val än att hänga på och hoppas på det bästa.

Från "vardagsrummet" mot "köket/sovrummet/hallen/duschen". Och två hundar.

Wii-kontroller, godis, fimpar och Bob Marley-flagga. Komplett
Senare drog Marie iväg för att jobba (på restaurang). Jeff undrade om ”you like fillet of cow?” och sen fixade han stekt potatis och biff åt mig. En av kompisarna kom förbi när vi satt och åt, stekte på lite eget kött år sig, dränkte det i BBQ-sås och lyckades sedan hälla ut det över matten i ”vardagsrummet” där vi satt och åt. Han plockade upp köttet, torkade mattan med en torr trasa och sen var det bra med det. Hundarna blev lyckliga i alla fall. Sen kom ytterligare en kompis och så blev det godis, Super Mario Cart och kedjerökning. Jag var inte riktigt in the mood för tv-spel utan lutade mig tillbaka i soffan, låtsade sova och hoppades på att tiden skulle gå fort.

Det kändes som en evighet, men till slut kom Marie hem från jobbet, rösterna dämpades lite och jag somnade på riktigt. Snöandet hade upphört först vid 23 och när jag vaknade och titta ut på morgonen möttes jag av ett vinterlandskap och en temperatur som var under noll. Vägen ner från skidorten verkade i alla fall vara plogad. Sen fick jag en kopp kaffe och en våffla med Nutella till frukost. En riktig cyklist-frukost alltså. Det var då jag insåg att det här nog ändå är riktigt bra människor. Började dock bekymra mig lite för hur jag nu skulle ta mig tillbaka till Nice. Förhoppningen var att kunna ta mig någonstans där vägarna var torra och isfria. Nu var det ju trots allt blå himmel och sol ute så temperaturen skulle nog inte vara ett problem.

När Marie visade att det var dags att åka klädde jag på mig mina cykelkläder igen, som vid det här laget gått från att vara genomblöta till att i alla falla vara fuktiga (och inpyrda med rök och hundhår). De visade att jag skulle behålla mysbyxorna och hoodien tills vidare. Tror jag i alla fall. Vi skulle nu ta den lilla bilen med dubbdäck till Maries jobb och på något konstigt sätt fick vi in mig, Marie, en tjock kompis och cykeln i en liten Renault. Den kraftiga kompisen (det var Marie som visade/tecknade det, inte jag) visade sig faktiskt prata några fraser på engelska.

Vy från taxin - fortfarande för isigt på vägen för att det skulle vara bekvämt att cykla
Vi åkte sen tillbaka samma som dagen innan och det visade sig att Maries jobb låg bara någon km från där hon hämtat upp mig dagen innan. Vädret bestod nu av blå himmel och sol och ett gäng plusgrader. Problemet var bara att vägen fortfarande var kall och bestod av is och snö. Marie och hennes väninna var tvungna att börja jobb och helt plötslig var jag återigen fast, fast på ett annat ställe den här gången. Via väninnan lyckades jag i alla fall kommunicera att jag måste ha tag på en taxi, buss eller liknande och att jag inte skulle kunna cykla därifrån och det förstod de givetvis.

Så nu satte ytterligare en cirkus igång. Marie och väninnan engagerade chefen och en receptionist på jobbet för att hitta en taxi åt mig. Att få tag på en taxi kl 8:30 på morgonen uppe i bergen i Nice visade sig inte vara så lätt. Under tiden som det här pågick satt jag rätt upp och ner på en stol i receptionen, drack lite kaffe och kände mig lite värde- och hjälplös. Jag hade nu typ 5% batterier kvar i mobilen (det fanns givetvis ingen Apple-laddare tillgänglig) och jag försökte desperat att memorera alla möjliga vägar ”hem” till Nice.

Efter ca 2 timmar fick vi dock napp. En taxi från Tourrettes-sur-Loup hade en körning från flygplatsen i Nice och skulle inom en timme kunna hämta upp mig på Haut Thorenc (som vildreservatet/parken hette). Eftersom jag nu fått sällskap av en receptionist som faktiskt pratade hygglig engelska lyckades jag lista ut att taxichauffören var införstådd med att jag hade en cykel och att jag behövde komma till isfria vägar. Jag fick också klart för mig att han inte tog kreditkort och att mina €50 som jag trots allt hade med mig nog inte skulle räcka hela vägen men att det nog skulle finnas en ATM i hans hemby.

Betydligt nöjdare kille
Strålande sol och bara armar på knapp 1000 meters höjd
Efter ytterligare någon timme så kom han; en riktig fransman med bakåtslickat svart hår, mörka pilotbrillor, 3-dagarsstubb och vit skjorta. I en Maserati med skinnklädsel. För att hämta upp en blek skandinav med en skabbig hoodie och mysbyxor över sura och rökstinkande cykelkläder och en cykel. Sa jag förresten att han inte pratade någon engelska? Bilen hade i alla fall en taxameter och jag såg att den stod på €57 redan när han kom. Lyckades lista ut att vi nu skulle till Tourrettes-sur-Loup för att hämta ut pengar och att det skulle gå att cykla därifrån till Nice.

Vi åkte därefter den väg som jag senare hade tänkt cykla (mot Gréolierès) och det dröjde nog inte mer än 6 km innan vägen var ren och fin... Strax innan Gréolierès dök de första cyklisterna i kort-kort upp på den otroligt fina vägen. Ångesten var djup över att inte få cykla där. Hade jag haft pengarna hade jag gladeligen betalat honom hela resan hem om jag bara hade få kunnat hoppa ur bilen och cykla istället. Men nu var vi som sagt var tvungna att ta oss till ATM först. Efter 30 km taxiresa, som givetvis avslutades med en klättring, var vi framme i Tourrettes-sur-Loup. Taxametern visade €120 men jag fick ändå bara betala €100.

Jag strippade av mig Jeffs hoodie och mysbyxor och la dem i en sopkorg, rullade ihop regnjackan och la den i bakfickan och monterade därefter på framhjulet. Himlen var blå och armvärmarna rullades ner. Hjälmen togs på och glasögonen applicerades. Äntligen FRI!

Jag firade genom att cykla ner 8 km för att sedan klättra tillbaka till Tourrettes-sur-Loup (samma väg som vi kom med taxin). Sen cyklade jag vidare till Vence och klättrade upp till Col de Vence. Sen tillbaka samma väg för att slutligen vända ner och köra den fantastiska D6:an tillbaka till Cagnes-sur-Mer och vidare till Nice. Det var en ganska härlig känsla att få kliva in i mitt hotellrum igen.

Äntligen hittade jag ett cafe att sätta mig på.
Kall cola och varm kaffe hade nog funkat på lördagen också

Sammantaget blev ju inte helgen i Nice alls så som den var tänkt. Jag hade varken planerat för någon vurpa eller snöstorm. Eller regn och 10 grader för den delen. Jag var nog aldrig egentligen rädd för att det inte skulle ordna sig och normalt sett tror jag nog ganska gott om människor. Men samtidigt var situationen att vara så totalt utelämnad till någon annan, utan möjlighet att kommunicera eller göra ett eget val inte alls något som var bekvämt. Det vill jag nog helst inte uppleva igen. Kroppen i sig var nog ganska illa ute i kylan också, men som tur var fungerade hjärnan ganska bra och rationellt större delen av tiden. Samtidigt blir jag ju också ödmjuk inför hur pass snabbt vädret kan svänga.

Jag har inte några bilder på Marie och Jeff och jag vet inte vad de heter mer än så. Men jag vet exakt var de bor och jag har mail-adress till Maries jobb. Jag ska via den försöka få reda på en adress så att jag kan skicka en ny hoodie och nya mysbyxor till dem. När jag lämnade stugan försökte jag förklara för Jeff hur tacksam jag var och undrade hur jag skulle kunna tacka honom och Marie. Jeff klappade sig på hjärtat, la handflatorna mot varandra och böjde stilla på huvudet.

Många karma-poäng på den mina vänner.

Tuesday, March 28, 2017

Om den där helgen i Nice som verkligen inte blev som det var tänkt [epic snow fail] - del 1

När jag ganska tidigt på fredagen, under den första riktiga cykelturen, drog i backen på ett halt övergångsställe trodde jag väl att det skulle vara det värsta som skulle hända under resan. Under omständigheterna klarade jag dock vurpan ganska bra. Hastigheten var väl runt 25 km/h och jag tänkte mig att hinna med min högersväng innan trafikljuset slog om. Men de regnvåta vita linjerna på övergångsstället var skoningslösa och cykeln försvann under mig. Klarade mig dock med några blåmärken på höft och axel. Slog i huvudet ganska rejält också men hade ju givetvis hjälm på mig. Det mest irriterande var väl att mina nya fina SRAM eTap-komponenter fick sig lite repor. Men i övrigt inget som gick sönder, varken fysiskt eller psykiskt. Förvisso var jag larvigt försiktig i utförsåkningen resterande del av den turen, men det känns väl ganska naturligt.

Men det skulle bli betydligt värre än så…

Jag ska försöka att inte vara så bitter över det här med vädret. Trots allt är jag ju relativt lyckligt lottad som kan dra iväg till Nice för en lång weekend med träning. Men oavsett känns det ju lite surt att det stabila fina vädret i Nice förändras i samma ögonblick som jag landar, för att sedan bli bra igen i ungefär samma ögonblick som jag lämnar. Samtidigt som Stockholm föräras av de första riktigt fina vårdagarna samma helg.


Det var ju typ så här (tänk blå himmel också) som alla mina bilder från resan skulle se ut.
Bortsett från vurpa så var åsnorna det mest spektakulära under fredagens tur.


På lördagen hade jag en tur planerad som gick delvis på några vägar jag cyklat förut och några nya vägar som såg lovande ut vid kartrekognosceringen. Turen omfattade ca 120 km och 2300 höjdmeter klättring nordväst om Nice. Första 4 milen var i princip uppför till Col de l'Ecre på 1120 m. Därefter utför under någon mil för att sedan börja klättra upp till 1251 m och därefter hemåt via Col de Vence och Vence. Jag hade givetvis kollat alla möjliga väderleksprognoser och konstaterat att det skulle komma regn och att temperaturen i bergen skulle kunna komma att gå ner under 10 grader under eftermiddagen. Inte superkul, men hanterbart. Jag var ju trots allt i Nice för att cykla. Bestämde mig för att starta utan regnjacka trots att det duggade lite redan när jag lämnade hotellet. Tänkte att jag nog skulle hålla mig varm under klättringarna ändå och regnjackan skulle komma mer väl till pass under utförsåkningen.

Jag gav mig iväg och började beta av höjdmeter efter höjdmeter. D6:an från Cagnes-sur-Mer upp till Bramafan (som följer den dalgång som Loup rinner igenom) var larvigt fin. När jag sedan vände upp för att fortsätta klättra mot Gourdon började det regna mer och mer samtidigt som temperaturen gick ner ett snäpp. Den vinden som jag tidigare haft i ryggen fick jag nu istället rakt emot mig vilket givetvis bidrar. Men eftersom jag ändå låg på en ganska hög intensitet så frös jag inte alls. I Gourdon verkade det inte finnas en enda människa och när jag började den sista delen av dagens långa klättring så märkte jag att jag nu började komma upp bland molnen. Sikten var under långa stunder ganska dålig och jag började nu se lika mycket moln under mig som ovanför.

D6:an var en fantastiskt fin väg. Lätt uppför med vinden i ryggen
Cascade de Courmes
När jag efter ca 44 km nådde dagens första etappmål var jag blöt och småtrött men ändå vid gott mod. Det jobbigaste var ju liksom avklarat. Tog några kort, satte på mig regnjackan och gav mig av för lite platt åkning lätt utför innan det skulle vara dags att klättra lite igen. Direkt när jag kom runt hörnet efter toppen, ut på en helt öppen slätt, kände jag att det här nog inte skulle bli så kul. Det gick som sagt var lätt utför, men då jag nu hade vinden (som blivit allt kraftigare) rätt i ansiktet, fick jag ändå kämpa rejält för att hålla farten uppe. Om jag slutade trampa så stannade jag. Efter några km tyckte jag mig skymta en snöflinga men intalade mig att jag nog sett fel.

Efter ett tag kom jag till en by som hette Caussols och hade väl en lätt förhoppning om att det skulle finnas ett café eller liknande där, för nu hade jag börjat frysa en del och hade väl en förhoppning om att kunna värma mig med en kopp kaffe eller två. Även denna by verkade vara helt död och det var bara att fortsätta framåt (framåt, alltid framåt). Snöflingorna som jag tidigare försökt förtränga var nu verkliga och känslan var också att temperaturen droppat ytterligare några grader.

Så här i efterhand inser jag att jag efter Caussols hade kunnat gjort ett bättre val än att följa den inplanerade rutten. Om jag hade vänt ner (söderut) mot Saint-Vallier-de-Thiey hade jag förmodligen hamnat på rätt sida om ovädret och kunna ta mig hem för egen maskin. Men det hade jag inte någon aning om då. Att få upp telefonen ut fickan och göra något vettigt med den var liksom helt omöjligt vid det laget.

Visste att det skulle komma en kortare klättring strax och såg fram emot den för att kunna få upp värmen lite. Jag hade nu ingen känsel i fingrarna eller fötterna och min överkropp skakade ganska rejält. Det snöade ymnigt och sikten började bli dålig. Det började även bildas små vallar av snö på vägen. Klättringen hjälpte kanske lite men inte nämnvärt och när jag passerade den snygga Col du Castellaras-skylten (1248 m) registrerade jag den knappt. Började snarare tänka på om hur fasen det här skulle sluta egentligen. På vägen ner efter klättringen skakade jag så mycket att det var svårt att hålla cykeln rakt. Jag vågade inte släppa på något alls utan bromsade mig ner i max 20 km/h. Försökte räkna lite i huvudet och kom fram till att jag med nuvarande tempo och kraft kanske hade runt 3 timmar hem till hotellet. Började misströsta rejält…

På väg upp mot Gourdon tog regnet i. Med jag är fortfarande på bra humör.
Efter Gourdon passerade jag första lagret av moln,


Problemet vid det här laget var ju att jag inte hade några som helst alternativ än att fortsätta. Det fanns liksom ingen vän att ringa, ingen busskur att krypa in i (tro mig, jag spanade efter dem), ingen buss att ta, inget café att gömma sig i, ingen taxi att ringa, jag hade knappt sett några bebodda hus och det var knappt några bilar ute.

När jag efter den relativt korta (men långsamma) utförskörningen kom till en korsning var jag tvungen att stanna ändå. Hela min överkropp skakade okontrollerat, jag hade krampkänningar (av kylan) i låren, jag hörde att jag lät (i takt med att tänderna skakade). Insåg där och då att jag inte skulle klara det här för egen maskin och bestämde mig för att stanna i korsningen tills jag kom på en lösning. Lösningen var förstås att stoppa en bil (under förutsättning att någon kom) vilket jag också insåg ganska fort. Och då är väl en korsning ett ganska bra ställe att stanna på.

Första etappmålet efter 44 km cykling - huvudsakligen uppför.
Strax därefter stannar en blå skåpbil och ur hoppar en liten kvinna som gestikulerar och pratar snabbt på franska. Det är inte jag som stoppar henne utan det är nog hon som noterar att jag står böjd över cykeln och skakar. Jag försöker prata, men det är svårt att få fram ord när käken skallrar. Marie pratar dock inte ett ord engelska så det spelar inte sån stor roll. Tror att jag säger något om ”I need to go to Nice” men det går nog inte riktigt fram. Jag lägger in min cykel bak i skåpbilen och sätter mig tacksamt i framsätet. Bilen är full med skräp, det ligger fimpar över hela golvet och Marie kör som en biltjuv (dvs. som en fransman/fransyska), men där och då har jag inte möjlighet att bry mig så mycket. Är mest nöjd med att inte behöva vara utomhus längre.

Jag noterar att Marie kör tillbaka på vägen som jag nyss kom på och vet att det inte är vägen tillbaka till Nice. Förstår nu senare att hon nog faktiskt gjorde det enda möjliga; den skåpbilen som jag åkte med hade inte några vinterdäck och hade hon inte kört raka vägen hem till sig så hade nog hon nog själv blivit strandsatt istället utan möjlighet att köra den sista biten upp till stället där hon och Jeff bodde. Nu fullkomligt vräkte det och det var rejält med drivor på vägen. När jag i efterhand kollande min cykeldator såg jag att den visade på -1 grad när jag stannade. När jag startade i Nice var det 15 grader varmt.

Jag kan väl stanna upp här och fundera lite på om jag skulle kunnat göra något annorlunda. Tja, som jag tidigare nämnde hade jag kunnat svänga av innan det blev som värst och kanske klarat mig hem själv. Men det inser jag först nu i efterhand efter att dels ha förstått att snöovädret höll till på en speciell sida av bergen och dels efter att ha kollat kartan och dalgångarna noggrant. Hade inte en möjlighet att ha sån pass bra koll på geografin då. Jag hade ju kunnat stanna hemma på hotellet också; men det fanns liksom inga som helst indikationer på att det skulle bli som det blev. Inte någon av vädersiterna, inte någon av de personer som jag pratade med visste att vädret skulle bli som det blev. ”This is exceptional for the season.”, ”This is more snow than we have had all winter.”, var några av kommentarerna som jag hörde. Det gick dessutom snabbt; på bara någon halvtimme så sjönk temperaturen med 10 grader och regnet övergick till ymnigt snöfall. Så nej, jag tror inte att jag skulle kunna ha gjort så mycket annorlunda. Bortsett från att ha stannat hemma i Sverige då.

Men det är ju inte riktigt slut där... Fortsättning följer

Väl framme hos Marie och Jeff såg det ut så här - inte direkt landsvägscykling som man tänker på då.

Tuesday, March 21, 2017

Mot Nice, eller en olycka kommer sällan ensam.

Den här förlängda weekenden (torsdag lunch till måndag eftermiddag) i Nice bestämde jag mig för och beställde för över ett halvår sedan. Det var "rea" på SAS och jag spontanköpte. Är medveten om att vädret under den här perioden inte är helt stabilt där nere men tänkte väl att det i alla fall är betydligt bättre än här hemma. Nu har jag följt vädret under några veckor och konstaterat att det varit relativt vindfritt, soligt och runt 15-18 grader dagtid. Perfekt att börja utecyklingen med alltså... Nu verkar det ju inte riktigt bli så. Ser snarare ut att bli riktigt grisigt i exakt samma sekund som jag landar, för att sedan bli helt okej i exakt samma sekund som jag lämnar Nice.

Söndagen ser förvisso helt okej ut.
Den andra olyckan är att jag nu plötsligt står utan support till UltraTri. Tydligen tyckte min tilltänkta support att det var viktigare att åka till Frankrike och cykla samma helg som jag ska lida i Sverige. Så nu blir det till att leta reda på någon annan som kan vara körande support under de två första dagarna av tävlingen.

Och när jag kommer hem ska jag operera knät. Dåliga omen detta...

Wednesday, March 15, 2017

Vätskebrist?

Ska inte trötta ut er med att konstatera att jag inte hade benen för 70 minuters sweetspot igår. Redan efter 10 minuter kände jag att det här nog inte kommer att gå. Stod ut 40 minuter innan jag backade av i 5 minuter för att sedan köra sista halvtimmen på reducerade watt. En dålig dag helt enkelt. Men det var ju inte det jag skulle skriva om...

Vad jag snarare tänkte på var det här med vätska och att svettas. Jag perspirerar ju ganska ymnigt och förlorar mycket vätska under träning och tävling. Ta t.ex. gårdagens pass som kördes under en lång "lunch". 1:50 på trainer och med mycket intensitet nära tröskeln. Jag vägde mig när jag fick upp i morse. Efter det så åt jag frukost, drack 2 koppar kaffe och jobbade lite (inte direkt något fysiskt påfrestande jobb). Under trainerpasset drack jag en stor flaska vatten (75cl) och åt en gel. Trots dubbla fläktar och en temperatur på runt 10 grader i garaget svettas jag väl minst sagt ymnigt under passet. Och när jag väger mig direkt efteråt så visar vågen att jag gått ner 1,5 kg jämfört med morgonens vägning.

Uppskattningsvis har jag alltså förlorat 2,5 liter väska under ett pass på 1:30 (om vi nu räknar bort delen med väldigt låg intensitet). Vilket alltså betyder att jag under intensiv träning förlorar runt 1,66 l vätska i timmen. Eller att jag skulle behöva dricka minst 2 stora cykelflaskor i timmen. Kan ju spontant säga att jag aldrig fått i mig så mycket under någon tävling ever. Nu går ju inte en IM riktigt i den intensiteten, men andra sidan kan det ju vara riktigt varmt ändå (t.ex. under en halva i Thailand). Så egentligen är det nog kanske så att jag verkligen borde försöka få i mig mer vätska under både träning och tävling.

Om det nu ska drickas så här mycket ska det iaf drickas med stil
Som kuriosa kan jag ju nämna att jag under min första IM - Frankfurt - gick ner nästan 6 kg. Det var varmt, uppåt 30 grader under den senare delen av dagen. Under cyklingen drack jag 5 flaskor vatten och sportdryck och under löpningen mellan 2-3 muggar vatten/red bull/cola vid varje vätskestation (ca 2 km mellan stationerna) och åt dessutom massor av gels och bars. Och trots det -6 kg alltså. Gick på toaletten en stor och en liten gång. Och i våtdräkten förstås.

Så det här med vätska, elektrolyter, mineraler och salter är nog en bra grej för mig att få i mig under längre tävlingar. Men det borde jag ju veta redan...

Friday, March 10, 2017

Ännu mer tröskel och ännu mer operation

Efter förra veckans välförtjänta vila viner nu coach KJ:s tröskelpiska över mig. 3 veckor med längre och längre tröskelpass lurar i vassen. I måndags brände jag t.ex. av 65 minuter på 90% av FTP (sweetspot) och nästa tisdag väntar 70 minuter. Givetvis med 2x5 minuter på 85% innan. Nu har jag inte sett veckan efter det ännu, men jag törs nog sätta ganska mycket på att det kommer att finnas ett pass med 75 minuter minuter sweetspot. Ler lite för mig själv när jag tänker tillbaka och tyckte att 40 minuter var långt. Och nu är det ju inte bara sweetspot-passet på cykel som blir längre. Varje tröskelpass blir runt 5 minuter längre varje vecka. Men det verkar ju ge resultat också.

I slutet på näst-nästa vecka väntar dock drygt 4 dagar i Nice med cykling, löpning och kanske lite öppet vatten. Men, som det ser ut t.ex. här verkar det vara så att det inte går vänta sig mer än runt 14 grader i vattnet och det kanske är lite för kallt för att det ska vara värt att släpa våtdräkt. Cykla är i alla fall huvudfokus. Sitter med GPSies och ritar upp roliga banor med många höjdmeter och serpentiner. Ska försöka cykla banan för Cannes International Triathlon också, även om den ligger i farozonen med tanke på kommande operation. Vädermässigt är det väl för tidigt att säga något, men visst verkar det som om att det borde kunna handla om något mellan 15-20 grader. Klagar inte direkt.

Nice - 130 km och 2800 hm, kallar jag denna runda.
Nice avslutar i alla fall 3 hårda träningsveckor och när jag sen kommer hem är det direkt dags för operation. Försäkringsbolaget har accepterat operationen (väldig glad över att de inte krävde att vi skulle testa med kortisonsprutor först) och i förrgår ringde Capio Artro Clinic för att planera. Jag hade kunna få operera mig idag redan, men valde att skjuta lite på det när möjlighet fanns. Som det ser ut nu behöver jag inte ställa in Nice (Mello med V eller överraskningen till V nästa helg) och kan dessutom tajma operationen till den naturliga viloveckan. I den bästa av världar kan jag kanske vara igång redan efter viloveckan. Givetvis inte fullt ut, men ändå. I den sämsta av världar vaknar jag upp efter operationen och för höra: "Ja du Mattias, det där såg ju inte så bra ut..."

Då vet jag inte vad jag skulle ta mig till...