Tuesday, March 28, 2017

Om den där helgen i Nice som verkligen inte blev som det var tänkt [epic snow fail] - del 1

När jag ganska tidigt på fredagen, under den första riktiga cykelturen, drog i backen på ett halt övergångsställe trodde jag väl att det skulle vara det värsta som skulle hända under resan. Under omständigheterna klarade jag dock vurpan ganska bra. Hastigheten var väl runt 25 km/h och jag tänkte mig att hinna med min högersväng innan trafikljuset slog om. Men de regnvåta vita linjerna på övergångsstället var skoningslösa och cykeln försvann under mig. Klarade mig dock med några blåmärken på höft och axel. Slog i huvudet ganska rejält också men hade ju givetvis hjälm på mig. Det mest irriterande var väl att mina nya fina SRAM eTap-komponenter fick sig lite repor. Men i övrigt inget som gick sönder, varken fysiskt eller psykiskt. Förvisso var jag larvigt försiktig i utförsåkningen resterande del av den turen, men det känns väl ganska naturligt.

Men det skulle bli betydligt värre än så…

Jag ska försöka att inte vara så bitter över det här med vädret. Trots allt är jag ju relativt lyckligt lottad som kan dra iväg till Nice för en lång weekend med träning. Men oavsett känns det ju lite surt att det stabila fina vädret i Nice förändras i samma ögonblick som jag landar, för att sedan bli bra igen i ungefär samma ögonblick som jag lämnar. Samtidigt som Stockholm föräras av de första riktigt fina vårdagarna samma helg.


Det var ju typ så här (tänk blå himmel också) som alla mina bilder från resan skulle se ut.
Bortsett från vurpa så var åsnorna det mest spektakulära under fredagens tur.


På lördagen hade jag en tur planerad som gick delvis på några vägar jag cyklat förut och några nya vägar som såg lovande ut vid kartrekognosceringen. Turen omfattade ca 120 km och 2300 höjdmeter klättring nordväst om Nice. Första 4 milen var i princip uppför till Col de l'Ecre på 1120 m. Därefter utför under någon mil för att sedan börja klättra upp till 1251 m och därefter hemåt via Col de Vence och Vence. Jag hade givetvis kollat alla möjliga väderleksprognoser och konstaterat att det skulle komma regn och att temperaturen i bergen skulle kunna komma att gå ner under 10 grader under eftermiddagen. Inte superkul, men hanterbart. Jag var ju trots allt i Nice för att cykla. Bestämde mig för att starta utan regnjacka trots att det duggade lite redan när jag lämnade hotellet. Tänkte att jag nog skulle hålla mig varm under klättringarna ändå och regnjackan skulle komma mer väl till pass under utförsåkningen.

Jag gav mig iväg och började beta av höjdmeter efter höjdmeter. D6:an från Cagnes-sur-Mer upp till Bramafan (som följer den dalgång som Loup rinner igenom) var larvigt fin. När jag sedan vände upp för att fortsätta klättra mot Gourdon började det regna mer och mer samtidigt som temperaturen gick ner ett snäpp. Den vinden som jag tidigare haft i ryggen fick jag nu istället rakt emot mig vilket givetvis bidrar. Men eftersom jag ändå låg på en ganska hög intensitet så frös jag inte alls. I Gourdon verkade det inte finnas en enda människa och när jag började den sista delen av dagens långa klättring så märkte jag att jag nu började komma upp bland molnen. Sikten var under långa stunder ganska dålig och jag började nu se lika mycket moln under mig som ovanför.

D6:an var en fantastiskt fin väg. Lätt uppför med vinden i ryggen
Cascade de Courmes
När jag efter ca 44 km nådde dagens första etappmål var jag blöt och småtrött men ändå vid gott mod. Det jobbigaste var ju liksom avklarat. Tog några kort, satte på mig regnjackan och gav mig av för lite platt åkning lätt utför innan det skulle vara dags att klättra lite igen. Direkt när jag kom runt hörnet efter toppen, ut på en helt öppen slätt, kände jag att det här nog inte skulle bli så kul. Det gick som sagt var lätt utför, men då jag nu hade vinden (som blivit allt kraftigare) rätt i ansiktet, fick jag ändå kämpa rejält för att hålla farten uppe. Om jag slutade trampa så stannade jag. Efter några km tyckte jag mig skymta en snöflinga men intalade mig att jag nog sett fel.

Efter ett tag kom jag till en by som hette Caussols och hade väl en lätt förhoppning om att det skulle finnas ett café eller liknande där, för nu hade jag börjat frysa en del och hade väl en förhoppning om att kunna värma mig med en kopp kaffe eller två. Även denna by verkade vara helt död och det var bara att fortsätta framåt (framåt, alltid framåt). Snöflingorna som jag tidigare försökt förtränga var nu verkliga och känslan var också att temperaturen droppat ytterligare några grader.

Så här i efterhand inser jag att jag efter Caussols hade kunnat gjort ett bättre val än att följa den inplanerade rutten. Om jag hade vänt ner (söderut) mot Saint-Vallier-de-Thiey hade jag förmodligen hamnat på rätt sida om ovädret och kunna ta mig hem för egen maskin. Men det hade jag inte någon aning om då. Att få upp telefonen ut fickan och göra något vettigt med den var liksom helt omöjligt vid det laget.

Visste att det skulle komma en kortare klättring strax och såg fram emot den för att kunna få upp värmen lite. Jag hade nu ingen känsel i fingrarna eller fötterna och min överkropp skakade ganska rejält. Det snöade ymnigt och sikten började bli dålig. Det började även bildas små vallar av snö på vägen. Klättringen hjälpte kanske lite men inte nämnvärt och när jag passerade den snygga Col du Castellaras-skylten (1248 m) registrerade jag den knappt. Började snarare tänka på om hur fasen det här skulle sluta egentligen. På vägen ner efter klättringen skakade jag så mycket att det var svårt att hålla cykeln rakt. Jag vågade inte släppa på något alls utan bromsade mig ner i max 20 km/h. Försökte räkna lite i huvudet och kom fram till att jag med nuvarande tempo och kraft kanske hade runt 3 timmar hem till hotellet. Började misströsta rejält…

På väg upp mot Gourdon tog regnet i. Med jag är fortfarande på bra humör.
Efter Gourdon passerade jag första lagret av moln,


Problemet vid det här laget var ju att jag inte hade några som helst alternativ än att fortsätta. Det fanns liksom ingen vän att ringa, ingen busskur att krypa in i (tro mig, jag spanade efter dem), ingen buss att ta, inget café att gömma sig i, ingen taxi att ringa, jag hade knappt sett några bebodda hus och det var knappt några bilar ute.

När jag efter den relativt korta (men långsamma) utförskörningen kom till en korsning var jag tvungen att stanna ändå. Hela min överkropp skakade okontrollerat, jag hade krampkänningar (av kylan) i låren, jag hörde att jag lät (i takt med att tänderna skakade). Insåg där och då att jag inte skulle klara det här för egen maskin och bestämde mig för att stanna i korsningen tills jag kom på en lösning. Lösningen var förstås att stoppa en bil (under förutsättning att någon kom) vilket jag också insåg ganska fort. Och då är väl en korsning ett ganska bra ställe att stanna på.

Första etappmålet efter 44 km cykling - huvudsakligen uppför.
Strax därefter stannar en blå skåpbil och ur hoppar en liten kvinna som gestikulerar och pratar snabbt på franska. Det är inte jag som stoppar henne utan det är nog hon som noterar att jag står böjd över cykeln och skakar. Jag försöker prata, men det är svårt att få fram ord när käken skallrar. Marie pratar dock inte ett ord engelska så det spelar inte sån stor roll. Tror att jag säger något om ”I need to go to Nice” men det går nog inte riktigt fram. Jag lägger in min cykel bak i skåpbilen och sätter mig tacksamt i framsätet. Bilen är full med skräp, det ligger fimpar över hela golvet och Marie kör som en biltjuv (dvs. som en fransman/fransyska), men där och då har jag inte möjlighet att bry mig så mycket. Är mest nöjd med att inte behöva vara utomhus längre.

Jag noterar att Marie kör tillbaka på vägen som jag nyss kom på och vet att det inte är vägen tillbaka till Nice. Förstår nu senare att hon nog faktiskt gjorde det enda möjliga; den skåpbilen som jag åkte med hade inte några vinterdäck och hade hon inte kört raka vägen hem till sig så hade nog hon nog själv blivit strandsatt istället utan möjlighet att köra den sista biten upp till stället där hon och Jeff bodde. Nu fullkomligt vräkte det och det var rejält med drivor på vägen. När jag i efterhand kollande min cykeldator såg jag att den visade på -1 grad när jag stannade. När jag startade i Nice var det 15 grader varmt.

Jag kan väl stanna upp här och fundera lite på om jag skulle kunnat göra något annorlunda. Tja, som jag tidigare nämnde hade jag kunnat svänga av innan det blev som värst och kanske klarat mig hem själv. Men det inser jag först nu i efterhand efter att dels ha förstått att snöovädret höll till på en speciell sida av bergen och dels efter att ha kollat kartan och dalgångarna noggrant. Hade inte en möjlighet att ha sån pass bra koll på geografin då. Jag hade ju kunnat stanna hemma på hotellet också; men det fanns liksom inga som helst indikationer på att det skulle bli som det blev. Inte någon av vädersiterna, inte någon av de personer som jag pratade med visste att vädret skulle bli som det blev. ”This is exceptional for the season.”, ”This is more snow than we have had all winter.”, var några av kommentarerna som jag hörde. Det gick dessutom snabbt; på bara någon halvtimme så sjönk temperaturen med 10 grader och regnet övergick till ymnigt snöfall. Så nej, jag tror inte att jag skulle kunna ha gjort så mycket annorlunda. Bortsett från att ha stannat hemma i Sverige då.

Men det är ju inte riktigt slut där... Fortsättning följer

Väl framme hos Marie och Jeff såg det ut så här - inte direkt landsvägscykling som man tänker på då.

Tuesday, March 21, 2017

Mot Nice, eller en olycka kommer sällan ensam.

Den här förlängda weekenden (torsdag lunch till måndag eftermiddag) i Nice bestämde jag mig för och beställde för över ett halvår sedan. Det var "rea" på SAS och jag spontanköpte. Är medveten om att vädret under den här perioden inte är helt stabilt där nere men tänkte väl att det i alla fall är betydligt bättre än här hemma. Nu har jag följt vädret under några veckor och konstaterat att det varit relativt vindfritt, soligt och runt 15-18 grader dagtid. Perfekt att börja utecyklingen med alltså... Nu verkar det ju inte riktigt bli så. Ser snarare ut att bli riktigt grisigt i exakt samma sekund som jag landar, för att sedan bli helt okej i exakt samma sekund som jag lämnar Nice.

Söndagen ser förvisso helt okej ut.
Den andra olyckan är att jag nu plötsligt står utan support till UltraTri. Tydligen tyckte min tilltänkta support att det var viktigare att åka till Frankrike och cykla samma helg som jag ska lida i Sverige. Så nu blir det till att leta reda på någon annan som kan vara körande support under de två första dagarna av tävlingen.

Och när jag kommer hem ska jag operera knät. Dåliga omen detta...

Wednesday, March 15, 2017

Vätskebrist?

Ska inte trötta ut er med att konstatera att jag inte hade benen för 70 minuters sweetspot igår. Redan efter 10 minuter kände jag att det här nog inte kommer att gå. Stod ut 40 minuter innan jag backade av i 5 minuter för att sedan köra sista halvtimmen på reducerade watt. En dålig dag helt enkelt. Men det var ju inte det jag skulle skriva om...

Vad jag snarare tänkte på var det här med vätska och att svettas. Jag perspirerar ju ganska ymnigt och förlorar mycket vätska under träning och tävling. Ta t.ex. gårdagens pass som kördes under en lång "lunch". 1:50 på trainer och med mycket intensitet nära tröskeln. Jag vägde mig när jag fick upp i morse. Efter det så åt jag frukost, drack 2 koppar kaffe och jobbade lite (inte direkt något fysiskt påfrestande jobb). Under trainerpasset drack jag en stor flaska vatten (75cl) och åt en gel. Trots dubbla fläktar och en temperatur på runt 10 grader i garaget svettas jag väl minst sagt ymnigt under passet. Och när jag väger mig direkt efteråt så visar vågen att jag gått ner 1,5 kg jämfört med morgonens vägning.

Uppskattningsvis har jag alltså förlorat 2,5 liter väska under ett pass på 1:30 (om vi nu räknar bort delen med väldigt låg intensitet). Vilket alltså betyder att jag under intensiv träning förlorar runt 1,66 l vätska i timmen. Eller att jag skulle behöva dricka minst 2 stora cykelflaskor i timmen. Kan ju spontant säga att jag aldrig fått i mig så mycket under någon tävling ever. Nu går ju inte en IM riktigt i den intensiteten, men andra sidan kan det ju vara riktigt varmt ändå (t.ex. under en halva i Thailand). Så egentligen är det nog kanske så att jag verkligen borde försöka få i mig mer vätska under både träning och tävling.

Om det nu ska drickas så här mycket ska det iaf drickas med stil
Som kuriosa kan jag ju nämna att jag under min första IM - Frankfurt - gick ner nästan 6 kg. Det var varmt, uppåt 30 grader under den senare delen av dagen. Under cyklingen drack jag 5 flaskor vatten och sportdryck och under löpningen mellan 2-3 muggar vatten/red bull/cola vid varje vätskestation (ca 2 km mellan stationerna) och åt dessutom massor av gels och bars. Och trots det -6 kg alltså. Gick på toaletten en stor och en liten gång. Och i våtdräkten förstås.

Så det här med vätska, elektrolyter, mineraler och salter är nog en bra grej för mig att få i mig under längre tävlingar. Men det borde jag ju veta redan...

Friday, March 10, 2017

Ännu mer tröskel och ännu mer operation

Efter förra veckans välförtjänta vila viner nu coach KJ:s tröskelpiska över mig. 3 veckor med längre och längre tröskelpass lurar i vassen. I måndags brände jag t.ex. av 65 minuter på 90% av FTP (sweetspot) och nästa tisdag väntar 70 minuter. Givetvis med 2x5 minuter på 85% innan. Nu har jag inte sett veckan efter det ännu, men jag törs nog sätta ganska mycket på att det kommer att finnas ett pass med 75 minuter minuter sweetspot. Ler lite för mig själv när jag tänker tillbaka och tyckte att 40 minuter var långt. Och nu är det ju inte bara sweetspot-passet på cykel som blir längre. Varje tröskelpass blir runt 5 minuter längre varje vecka. Men det verkar ju ge resultat också.

I slutet på näst-nästa vecka väntar dock drygt 4 dagar i Nice med cykling, löpning och kanske lite öppet vatten. Men, som det ser ut t.ex. här verkar det vara så att det inte går vänta sig mer än runt 14 grader i vattnet och det kanske är lite för kallt för att det ska vara värt att släpa våtdräkt. Cykla är i alla fall huvudfokus. Sitter med GPSies och ritar upp roliga banor med många höjdmeter och serpentiner. Ska försöka cykla banan för Cannes International Triathlon också, även om den ligger i farozonen med tanke på kommande operation. Vädermässigt är det väl för tidigt att säga något, men visst verkar det som om att det borde kunna handla om något mellan 15-20 grader. Klagar inte direkt.

Nice - 130 km och 2800 hm, kallar jag denna runda.
Nice avslutar i alla fall 3 hårda träningsveckor och när jag sen kommer hem är det direkt dags för operation. Försäkringsbolaget har accepterat operationen (väldig glad över att de inte krävde att vi skulle testa med kortisonsprutor först) och i förrgår ringde Capio Artro Clinic för att planera. Jag hade kunna få operera mig idag redan, men valde att skjuta lite på det när möjlighet fanns. Som det ser ut nu behöver jag inte ställa in Nice (Mello med V eller överraskningen till V nästa helg) och kan dessutom tajma operationen till den naturliga viloveckan. I den bästa av världar kan jag kanske vara igång redan efter viloveckan. Givetvis inte fullt ut, men ändå. I den sämsta av världar vaknar jag upp efter operationen och för höra: "Ja du Mattias, det där såg ju inte så bra ut..."

Då vet jag inte vad jag skulle ta mig till...

Saturday, March 4, 2017

Operation

Jag har ju nojat och jag har ju klagat och nu är det dags. Inom 4 veckor blir det en knäoperation.

Jag känner mig så där lite mitt i mellan. Å ena sidan är det ju skönt att få ta nästa steg i knäeländet. Jag har ju faktiskt gjort det mesta som stått i min makt för att få till det; jag har vilat, jag har givit det tid (över 5 månader), jag har rehabtränat, jag har tagit mjuka så väl som hårda behandlingar och jag har lyssnat på kroppen. Men det har liksom inte blivit varken sämre eller bättre.

Å andra sidan är ju en operation alltid en operation. Det finns inga garantier för att det ska bra och det finns inga garantier för att de ens ska hitta felet. En artroskopi är normalt sett väldigt snäll och rehab efter väldigt lätthanterlig. Har läst historier om personer som varit uppe och joggat redan inom en vecka efter operation. Men det är klart att det finns undantag även där. Dock, så länge det är en ren artroskopi och så länge som de inte gör något åt några senor eller ligament, utan endast brosk, så bör det vara lugnt.
En tecknad bild känns alltid bättre än en bild på en riktig operation.
Jag kommer att bli sövd så att de ska kunna kolla runt ordentligt i knät medan de ändå håller på. Och det är ju bra eftersom vi inte riktigt vet vad som är fel. Att det är någon mekanisk problematik råder det dock inga som helst tvivel om, men om det sen beror på en lös broskbit, trasig menisk eller något annat vet vi inte. Att bli sövd har jag inga problem med; man tar en tablett, tänker "jag kommer aldrig att somna", och sen så vaknar man och så är det klart. Kommer däremot att vara riktigt nervös inför att få höra läkarens utlåtande efter operationen. Det betyder ju trots allt ganska mycket för mig det här och en lång rehab kan ju verkligen ställa till det med den relativt späckade sommaren.

Jag har inte fått någon tid ännu, men det optimala vore ju om det kunde bli direkt efter det att jag kommer hem från cyklingen i Nice. Då kan jag tajma operationen med en vilovecka. Sen ligger ju givetvis tävlingen i Cannes i farozonen, men det kan jag leva med. Jag, min familj och coach KJ är positiva.

Veckans plus:
  • Jag träffade läkaren i torsdags förmiddag. På eftermiddagen körde jag viloveckans FTP-test och klämde till med nytt PB på FTP-fronten. 301W över 20 minuter och ett nytt FTP på 286W eller 3,92 W/kg. Betyder i alla fall att jag höjt FTP med över 20W på några månader utan att för den delen fokusera på cyklingen.
  • Jesper körde IM New Zealand nu i helgen och nailade äntligen löpningen och fick till Kona-platsen. 10:05:00 och en tredje plats i M40-44 grejade det hela. Grymt Jesper!
Veckans minus:
  • Tja, att det trots att måste till en operation för att få ordning på knät kan väl i det stora perspektivet inte ses som något annat än ett minus. Men det blir nog bra.
  • Viloveckans skulle krönas med ett CSS-test (Critical Swim Speed) som blev så extremt katastrofalt dåligt att jag skäms. Nu var det väldigt länge sedan jag körde något test, men det här var liksom så dåligt att jag inte vet vad... Det är liksom ungefär att satsa på att springa sub40 på milen och sen komma in på strax över 50. Det var inte ens i närheten av vad jag hade hoppats på och förväntat mig att kunna prestera. Faktiskt lite deprimerad över det.

Wednesday, February 22, 2017

Träningen går nog ganska bra trots allt...

För trots det här med knät så rullar ju själva träningen på ganska bra ändå. Coach KJ har mig i en tröskelperiod just nu och det känns. Minst sagt. Tidsmässigt är det kanske inte superimponerande med dryga 12 timmar i veckan (givetvis medveten om att det beror på vem och vad man jämför med). Belastning är dock absolut i den övre skalan med en TSS (Training Stress Score) på 900 per vecka och ökande under ett par veckor nu. Dryga 2 veckor är avklarade och jag går nu in i sista veckan innan det är dags för en lugnare vecka.

Kortfattat ser min vecka ut så här:

Måndag Löpning - lätt 45-60 minuter
Sim - teknikfokus (tränare på kanten) 60 minuter
Tisdag Cyklel - intervaller i zon 4 (tröskel) 60-75 minuter
Onsdag Löpning - intervaller i zon 4 (tröskel) 60-75 minuter
Torsdag Sim - fartfokus 60 minuter
Fredag Cykel - sweetspot ca 90 minuter
Lördag Löpning - distans (med zon 3-intervaller inlagda) 120 minuter
Söndag Sim - distansfokus ca 75 minuter
Cykel - distans ca 3 timmar

På onsdagarna brukar jag klämma in en timme med PT också. Initialt var det ju för att arbeta med och stärka min löpning, men tyvärr har det blivit väldigt mycket knä-rehab senaste tiden. Tycker nog att det mesta flyter på ganska bra och jag kan genomföra passen på ett bra sätt. Det som jag egentligen har mest problem med är onsdagens löpintervaller. Pga planering och livet måste jag köra tisdagens cykelintervaller i Z4 på kvällen (efter middagen) och sen löpintervaller i Z4 kl 6 på onsdag morgon. Utan frukost givetvis. Kan inte påstå att jag är helt stursk då...

Det här ser jag fram emot på fredag #tgif
Men bortsett från det tycker jag nog att de flesta passen flyter på. Glädjande nog har jag faktiskt också lyft mig på cyklingen trots att vi inte lagt någon specifik fokus på just det. FTP-testet för några veckor sedan landade på 295W under 20-minuterstestet och alltså en uppskattad FTP på 280W, eller 3,9 W/kg, vilket nog är den högsta jag kört med. Alltid något.

Det var länge sedan som jag "längtade" efter en lugnare veckan, men det gör jag faktiskt nu och det ser jag ändå som något positivt. Jag känner mig lite småsliten i kroppen, men ändå på ett positivt sätt. Om jag tittar tillbaka i min statistik så finns det givetvis många veckor med en TSS på över 1000, men det är oftast i kombination med betydligt fler timmar och en lägre intensitet. Så med det i åtanke är det nog faktiskt så att jag just nu tränar "hårdare" än vad jag gjort tidigare. Och förhoppningen är ju att det ska ge nya (och bättre) resultat än tidigare.

Monday, February 13, 2017

Knä v2.0 - skulle nog behövas

En kort reflektion på förra veckans post: inser att jag är lyckligt lottad. På så många plan!

Men så finns det ju små moln på himmeln emellanåt. T.ex. knät. Problemet ligger nog just nu inte så mycket i att jag inte kan böja knät ordentligt, utan snarare att jag inte kan sträcka ut det riktigt. Det saknas liksom några grader för att höger ben ska hamna i samma sträckta läge som vänster ben förmår. Och det är i knät som det tar stopp. Min läkare sa initialt att jag skulle räkna med att det kan ta upp till 4 månader innan svullnaden i brosket och knät skulle lägga sig. Nu är det över 4 månader sedan det hände och uppenbarligen är det fortfarande tillräckligt svullet på insidan av knät (ingen egentlig synlig svullnad på utsidan längre) för att rörligheten inte ska vara helt okej. Resultatet av detta är att knät "skaver" till och från, både på höger och vänster sida och att det krasar under knäskålen i bland. Men i princip ingen direkt smärta alls.

Oförmågan att sträcka ut ordentligt ger sedan ett gäng följdproblem. Dels blir mitt högerben och höger skinka väldigt sargad efter löpning. Speciellt efter längre pass. Då sitter stelheten kvar i hela baksida vad/lår/skinka betydligt längre än på vänster sida. Den sneda ställningen som det resulterar i ger sedan muskulära problem i ryggen, som ger snedställning i bäckenet, som ger benlängdsskillnad, som ger... Och till slut vet man liksom inte riktigt vad som är orsak och verkan längre.

Hårigt och blekt ben. Klara off-season-markörer. Och så knäskyddet förstås.
För mig skriker det här menisk, eller lös broskbit. Men tyvärr visade den första MR-undersökningen inte på några lösa broskbitar och inte heller några större skador på menisken. Min tes är därför att detta hänt efter den första undersökningen. Något som talar emot detta är att jag de senaste veckorna gått med ett knäskydd som dels ger stadga åt knäskålen och dels driver den åt vänster (inåt) och då faktiskt fungerar riktigt bra. När jag tar av mig skyddet så upplever jag att problemen blir större igen. Det skulle då tala för att det faktiskt är en fixering av knäskålen och stärkandet av muskler som håller den på plats som är den stora grejen. Det som jag dock känner talar emot det är ju att jag inte haft några som helst problem med knät innan incidenten. Det förklarar inte heller varför jag har nedsatt rörlighet i knät.

Och det största problemet i sig är väl just att jag inte vågar lita på att knät ska göra som jag vill. Känslan är någonstans att det skulle kunna braka ihop när som helst. Och det är inte någon trevlig känsla. Speciellt inte någon känsla som jag ha inför eller under den kommande sommaren.

Friday, February 3, 2017

Ytterligare lite perspektiv på 2016

En kollega sa: "Du är ju aldrig hemma" och syftade på att jag reser mycket. För några år sedan reste jag/vi i princip aldrig utomlands. Kanske någon charter typ vart 4:e år eller något. Jag har aldrig rest speciellt mycket utomlands, varken i min barndom, ungdom eller senare. Helt ärligt så ansåg jag nog då att det inte riktigt var värt pengarna och prioriterade annat. Det där har jag ju släppt lite på nu, minst sagt, och prioriterar verkligen resande på ett helt annat sätt. Det har givetvis mycket med min nyfunna hobby - triathlon - att göra, men familjen protesterar inte direkt över att få se mig sporta på nya ställen. Gärna i kombination med möjligheter till sol och bad. Och det känns väl lite som om det är en ganska viktig del av grejen med mitt tävlande. Om varje tävling hade gått i Vansbro (no offence) tror jag inte att det hade varit lite intressant för Anna och Valencia att föja med. Under 2016 hann jag/vi med:
  • Dubai - vecka med familjen och IM 70.3
  • Fuerteventura - weekend med TT och Challenge Fuerteventura
  • Lanzarote - vecka med Anna och IM Lanzarote
  • USA - 4 veckor med familjen och IM Lake Placid
  • Frankrike - weekend med Anna och företaget.
  • Tyskland - helg med Michelle och 1000 Lakes
  • Thailand - vecka med TT och IM 70.3
  • Singapore - knappt 2 veckor med familjen

CX-VM var kallt, lerigt, blött och helt underbart!
Reseplanerna (utanför Sveriges gränser) som det ser ut för 2017 hittills:
  • Luxemburg - helg med bästa CX-klubben på CX-VM
  • England - London
  • Frankrike - lång weekend i Nice med massor av cykling
  • Frankrike - över påsk i Cannes med familjen och Cannes International Triathlon
  • Frankrike - lång weekend i Paris med Anna och företaget 
  • Österrike - med Jocke till IM Austria
  • Thailand - vecka med TT

Alla tävlingar för 2017 är väl inte riktigt spikade ännu men det börjar väl utkristallisera sig så smått. A-tävlingarna: Klagenfurt, Ultratri och Kalmar är i alla fall spikade och det som återstår är väl att lägga ut lite lämpliga delmål runt omkring dessa.

Även om det inte blev riktigt lika mycket tävlande under 2016 som 2015 blev det ju ändå en hel del:

8 st triathlon blev det under året; 2 IM, 5 HIM och 1 sprint. Betyder alltså att jag är uppe i 35 triathlontävlingar sammanlagt.

Avslutar den här listtunga posten med ett av mina absoluta favoritfoton från 2016. Tycker liksom att det speglar hela känslan med med triathlon; styrkan, naturen, friheten, ensamheten, strävan att komma framåt. Att det dessutom är fint väder och bilden är tagen under den bästa semestern någonsin gör ju inte saken sämre. Nu lämnar vi 2016 och fokuserar helt och hållet på framtiden.

Tuesday, January 3, 2017

Berg- och dalbana...

... är väl ett lämpligt sätt att beskriva 2016. Det började liksom ganska bra med distansrekord, en spektakulär och riktigt bra tävling i Dubai (dock med vissa bekymmer innan). Sen blev det inte alls så bra. I början på mars konstaterades ett diskbråck i ländryggen (igen). Träningen blev självklart lidande, speciellt löpningen, men faktiskt bara en DNS. Jag åkte till Fuerteventura i slutet av april och kunde faktiskt genomföra Challenge Fuerteventura med hedern i behåll även om löpningen inte var mycket att hänga i julgranen. Förhoppningarna inför IM Lanzarote förändrades väl en dal med anledning av diskbråcket; från att vara en tävling som jag verkligen ville prestera på till ett lopp att genomföra på ett bra sätt. Sen blev det ju tyvärr inte alls som ville. Peter kraschade, min mage havererade, löpningen var kass och känslan var helt och hållet svart. Helt enkelt ett dåligt genomfört race som faktiskt nästan lämnade mig lite deprimerad. Men skam den som ger sig.

En vecka efter Lanzarote körde jag Utö Swimrun med Sofi, och det var förvisso kallt, men riktigt riktigt kul! Jag körde Stockholm Swimrun Generation med Valencia och även Sprint-RM i Uppsala med en klart godkänd 6;e plats i M40-44. Som en sista förberedelse inför årets andra Ironman åkte jag till Vansbro och körde RM på medelsdistans. En stabil men inte helt toppad insats landade mig på 4:44 och 22:a plats av 74 i M40-44. Framför allt var det väl återigen löpningen som inte var top-notch. Hade helt enkelt inte fått tillbaka den formen som var på väg innan diskbråcket. Överlag var dock det hela på väg åt rätt håll och förhoppningarna inför Lake Placid var goda.

Team Danger på Thanyapura - en grym vecka som tyvärr stördes lite av knäproblem.
Sen åkte vi till USA för årets stora mål, den andra IM:en för året och min 5:e sammanlagt, Ironman Lake Placid. Och det gick ju trots allt hyfsat bra. Återigen var det löpningen som inte riktigt blev som den skulle. Kramp och trötthet satte lite stopp för det. Däremot jobbade jag med en positiv känsla under hela loppet och i slutändan hamnade jag faktiskt på en 170:e plats av ca 3000 vilket är min i särklass bästa placering i en IM. Resten av USA-semestern var för övrigt helt fantastiskt. Lyckades få till både löpning och cykling i Central Park. Mer sånt!

Väl hemma i Sverige lyckades jag sen ganska enkelt att köra mitt första SMACK-tempo med ett snitt över 40 km/h (krävs väl bara ett nyckelbensbrott nu för att jag ska få kalla mig för riktig cyklist). I slutet av augusti åkte hela familjen till Tjörn och äntligen lyckades jag få till en fullträff; medeldistansen på PB (4:39:17) och en 6:e plats (av 29) i M40-44. Den vassaste insatsen stod dock Valencia för som körde sin första motionssprint på ett väldigt övertygande sätt.


Simningen har lyft sig ett snäpp och blivit så mycket roligare med TT under 2016

Efter Tjörn följde en väldigt lugn vecka. Kompisarna i CK CX hade börjat ladda för CX-säsongen och jag hade väl några tankar på att komma igång och köra lite, men det blev liksom aldrig av. CX är verkligen vansinnigt kul, men det är inte helt lätt att ladda om och börja köra mjölksyra direkt efter triathlonsäsongen är slut. Jag passade däremot på att köra Stockholm Velothon som faktiskt var mer kul än vad jag tänkt mig, och komma igång lite med grundträningen. I den här vevan tog jag även upp kontakten med KJ Danielsson och bestämde mig för att anlita honom som coach i min kommande "satsning" under 2017 och 2018. Tränade även lite Swimrun, först med Sofi och sen med Michelle, för att förbereda oss för 1000 Lakes Swimrun i Tyskland i slutet av oktober.

Upploppet i IM 70.3 Thailand - sista tävlingen på ett tag?
Sen var det ju den här (ödesdigra) helgen i början av oktober när jag uppenbarligen lyckades paja det jäkla knät. Tur, otur, överambitiöst, dumt eller resultat av gammal knäoperation för 28 år sedan låter jag vara osagt. Det blev helt enkelt knas. Till en början trodde jag väl inte att det skulle vara så farligt. Jag kunde ju trots allt träna på hyfsat, köra 1000 Lakes Swimrun och åka till Thailand och köra IM 70.3 Thailand (rapport kommer). Problemet var ju bara att det liksom aldrig blev bättre. Och nu, efter en fantastisk jul och nyår i Singapore med familjen så har det gått åt helt fel håll och jag är nu ganska orolig för att det faktiskt måste till ett kirurgiskt ingrepp för att lösa detta. Och det var ju inte alls så som 2017 skulle inledas. Jag skulle ju faktiskt vara på väg in i min bästa löpform ever och köra ett tufft tävlingsår med tydligt löpfokus och med sikte på att vara i min allra bästa kvalform 2018.

Så för att sammanfatta det hela. 2016 har varit ett fantastiskt år med familjen och vi har upplevt otroligt mycket. Tävlings- och träningsmässigt har det varit så där, visst finns det några toppar, men tyvärr också för många dalar för att det ska kännas som ett lyckat år. Nu går jag tyvärr också in i ett ganska ovisst 2017 vilket känns så där. Men det blir nog bra.

Friday, December 30, 2016

1000 Lakes Swimrun - iskallt uppdrag [RR]

Ännu ett inlägg i kategorin "bättre sent än aldrig"...

Jag är inte en speciellt frusen person av mig. I temperaturer ner till nollan cykelpendlar jag helst i bara en t-shirt och regnjacka. Om jag då mot förmodan fryser är det antingen om händerna eller om det nu skulle blåsa och regna väldigt mycket. För att jag ska ta på mig en softshell-jacka och cykla ska det nog vara minst 5 minus. Jag har gjort lumpen i Norrland och legat stilla i värn i -20 grader utan att frysa. Där har ni liksom premisserna.

Jag är som sagt var inte en speciellt frusen person av mig, men jag har aldrig frusit så mycket som jag gjorde i Tyskland den där sena helgen i oktober. Jag och Michelle visste att det skulle bli kallt, men kanske inte riktigt så kallt. Temperaturen i området var kallare än vanligt för årstiden redan några veckor innan tävlingen och givetvis påverkar det ju även vattentemperaturen.

Logistiken var ganska enkel; jag flög ner till Berlin vid söndag lunch, hämtade ut en hyrbil och körde till Rheinsberg (en dryg timmes bilfärd). Mötte upp Michelle, som åkt via Göteborg eftersom det strulade till sig lite med flygbiljetterna när jag bytte partner, gick på briefing, åkte till hotellet strax utanför Rheinsberg och åt middag och gjorde i ordning utrustningen.

Vy över sista simningen sett från Rehinsberg. Kvällen innan tävlingen.
På tävlingsmorgonen åt vi frukost i våtdräkt (första gången i mitt liv i alla fall). Det var riktigt halt på asfalten och vi fick skrapa rutorna på bilen... Väl tillbaka i Rheinsberg satte vi oss på en buss som tog oss till starten i Wesenberg. Det var riktigt kallt i luften och stämningen var minst sagt sammanbiten. Känslan var att det var många som skulle köra swimrun för första gången. Undrar om de kommer att testa någon mer gång efter denna. Starten gick från en borggård mitt inne i den lilla staden Wesenberg. Onekligen ganska maffigt.

Innan tävlingen var vi glada (och varma) i alla fall
Startskottet gick och vi började sammanbitet men positivt att springa. en gick det inte så bra. Strax utanför stan började vi springa på smal stig. Som vanligt vid starterna är tempot ganska uppjagat. Vi var väl i den främre tredjedelen och sprang på i strax över 4-minuterstempo. Sen sprang vi fel... I en y-korsning följde vi (och typ 20-30 andra som låg långt fram) en skylt som det senare visade sig att någon hade flyttat. Tydligen fanns det också en snitsel på rätt väg, men de som sprang först i vår grupp tyckte tydligen att skylten vägde tyngre. När vi insåg att vi var fel försökte vi att ändå följa stigen och hoppas på att komma rätt till slut. Tror att någon kollade på kartan här. Problemet var ju bara att den vägen vi sprang inte var röjd och ganska kuperad. Tror att vi i slutändan tappade runt 12-15 minuter på folk som låg strax efter oss och tog rätt väg. Otroligt surt...

Sen var det dags för den första simningen. Drygt 900 meter där jag skulle börja dra och vi skulle skifta efter halva. Det var givetvis som en käftsmäll. Efter ca 50 meter vågade jag doppa huvudet för första gången. Glasögonen immade igen och det var allmän misär. Men på något sätt tog vi oss framåt och även skiftet mellan gick okej. Väl på väg upp ur vattnet konstaterade dock Michelle att hon inte ville ligga bakom på simningen eftersom hon skulle bli alldeles för kall då. Vi är väl hyfsat jämna simmare och jag en något bättre löpare så jag såg väl inga problem med att Michelle tog ansvar för simningen och jag för löpningen. Sen var det en alldeles för kort löpning innan det var dags för en riktigt jobbig simning på 1400 m.

Jag är bakom Michelle. Men kramp.
Och det var väl någonstans där som det tog slut på det roliga. Halvvägs in på den andra simningen började jag få krampkänningar i höger ben. Det är nog första gången som jag fått kramp pga kyla. Lyckades hålla det hela under kontroll ända fram till det att vi skulle upp ur vattnet. Då högg det till rejält och att efter det springa uppför en backe var väl inte helt kul. När jag var tvungen att stanna för att häva krampen så sprang Michelle i cirklar runt mig för att hålla värmen uppe. Det var återigen en alldeles för kort löpning för att få upp värmen ordentligt innan det var dags för dagens tredje simning. Michelle skakade nu så pass mycket att hon var tvungen att få hjälp med att få på sig paddlarna. Om det nu inte hade varit så att det var så förbannat kallt hade nog den simningen varit ganska trevlig med sina drygt 700 meter i en vassruggskantad å.

Den 4:e löpningen var över 3 km och äntligen fick vi upp lite värme. Simningen därefter var bara drygt 300 meter och kändes faktiskt helt okej. Vi bävade dock för den 1,5 km långa simningen som närmade sig obarmhärtigt. Några km in på löpningen blev vi dock omdirigerade och fick till vår stora glädje reda på att tävlingsledningen valt att ställa in den simningen. Tydligen hade ganska många brutit efter både första och andra simningen och med hänvisning till hälsa och säkerhet gjorde man därför det valet. I och med detta blev det nu en löpning på nästan 11 km (där jag halvvägs var tvungen att göra ett "stopp" för andra aktiviteter) mitt i tävlingen och helt plötsligt så var inte kylan ett issue längre. Tills det var dags för sista tredjedelen av loppet...

Sammanbitna. Foto: Nadja Odenhage
Som tur var visste vi på förhand att den andra 1500m-simningen var kortad till ca 400m pga problem med nedgången i vattnet. Annars så karaktäriserades den andra halvan av loppet av långa simningar och korta löpningar. Alltså i princip omöjligt att få upp någon slags värme mellan simningarna. Lite speciellt var det inför den långa simningen (1200m) då vi under en kort sträcka mötte 3 par som sprang åt fel håll. Vi trodde först att vi återigen sprungit fel, men insåg efter ett tag att det faktiskt rörde sig om par som vägrade hoppa i vattnet, bröt tävlingen, men som ändå valde att springa tillbaka till vägen för att hålla värmen upp. Under den här delen av tävlingen var jag så pass nedkyld att jag var lätt yr och hade svårt att fokusera på stigen framför mig. Michelle var knappt pratbar men lyckades ändå få fram ett nej när jag frågade henne om hon ville bryta.

På väg ner i vattnet
Placeringar under tävlingen, andra par och hur vi låg till var i princip sekundärt under hela loppet. Från andra simningen och framåt var det ren överlevnad och klara sig i mål som gällde. Inte ens innan den sista simningen (på ca 500 meter) var vi liksom säkra på att vi skulle klara av det. Först när sista simningen var klar och bara 300m löpning återstod var vi säkra på att det skulle gå.

Vi sprang över mållinjen efter 6:23:24 på en 12:e plats i mixed. 28 slutförde, 13 DNF:ade och 15 lag startade inte alls. Om vi inte sprungit fel i börjande hade vi med största sannolikhet kommit in på en 10:e plats. Sammanlagt var det 101 lag som tog sig i mål, 49 lag som bröt och 32 lag som aldrig startade. Sammanlagt blev det 35 km löpning och 7,5 km simning i 6-gradig luft och 9-gradigt vatten Uppenbart ganska tuffa förhållanden alltså.

Perfekt synkroniserade över mållinjen.
För några veckor sedan var jag på julfirande i Västerås med företaget. Vi var på spa med basturitual (aufguss) och efteråt fanns möjlighet att doppa sig ett "kallt bad". Jag doppade mig, tyckte att det var fruktansvärt kallt, kollade på termometern och konstaterade att det var 10 grader, alltså varmare än det vatten som vi tävlade i.

Efter målgång och kramar (mest för att hålla oss varma) tog vi oss iväg till den utlovade varma duschen. Problemet var bara att den inte alls var varm; det var kö och varmvattnet var slut. Att få av sig våtdräkt och underställ var ett rent h-vete eftersom kroppen darrade okontrollerbart och musklerna krampade spontant. Michelles resesällskap tipsade dock om att det hotell som de bodde på hade en bastu som var tillgänglig för en billig peng. Vi åkte dit i gemensam tropp och avnjöt sedan det bästa bastubadet i hela mitt liv. Sen åkte vi till Berlin Tegel, lämnade in bilen och flög hem till Stockholm. Så logistiken går det inte att klaga på i alla fall.

Sammanfattningsvis; en av de tuffaste tävlingar jag kört, kanske inte fysiskt avseende distans, höjdmeter och sånt, men både fysiskt och mentalt när det gäller de yttre förutsättningarna. När kroppen väl reagerar rent fysiskt på kylan går det liksom inte att bara bita ihop och köra. Så här i efterhand är jag glad att jag körde och det är nog en bana som egentligen passar mig väldigt bra då stökig terränglöpning inte riktigt är min grej. Men jag skulle aldrig frivilligt välja att köra en tävling i sådan kyla igen. Möjligtvis Norseman, men inte något annat.