Tuesday, July 9, 2019

Svenska cupen - Uppsala och Linköping Triathlon [RR]

I höstas var det typ billigt att anmäla sig till Svenska cupen i triathlon (tyvärr endast 3 deltävlingar i år). Eftersom Valencia tidigare sagt att hon vill köra bestämde vi oss att göra en familjegrej av det hela och vi anmälde hela familjen till tävlingarna i Uppsala och Linköping. Lite out of the comfort zone för mig då jag liksom inte kört något kortare än 70.3 sen jag körde cupen 2015. Det är ju liksom inte så att man tränar blixtsnabba sprint-växlingar varje dag. Senast jag körde någon mjölksyrabaserad tävling var väl typ duathlon-SM för ett drygt år sedan. Sen har det mest handlat om kramp och muskelutmattning. Uppsala var SM/RM på olympisk distans och Linköping dito på sprintdistansen. Vidare så genomförs ett AG-kval till EM i sprint som går i Malmö nästa år. Eftersom Sverige är värdland har vi 25 startplatser i varje åldersklass så placerar du dig hyfsat i de 3 deltävlingarna ska det inte vara några större problem att få en plats. Nu har jag liksom inte något i ett EM på sprintdistans att hämta men oavsett kan det ju alltid vara kul att vara med.

TT-grabbarna samlade i Uppsala. Philip tackade för senaste i Borås och gav mig storstryk.
Uppsala
Familjegrejen började ju så där i Borås (som jag fick åka ensam till) och fortsatta inte så mycket bättre i Uppsala. Anna hade en date med ett kryssningsfartyg och flyttade sin plats till Malmö istället. Valencia var taggad, men pga. sjukdomar och skador mer eller mindre otränad. Jag åkte tidigt på söndagsmorgonen och lät Valencia vara hemma (hon åkte pendel senare) och sova ut eftersom min start gick redan kl 8 på morgon. Vädret var fint okej, lite växlande molnighet med en temperatur på strax under 20 grader. Vattnet i Fyrisån var uppmätt till hela 19 grader.

Jag träffade upp folk, pratade med personer som jag tävlade mot i cupen för 4 år sedan. Alltid trevlig och socialt i triathlon. Sen var det dags för start. Senast jag körde RM på olympisk distans var i Västerås och fick då till en 14:e plats i 40-44. Starten gick från brygga, men i vattnet. Det var väl tänkt att alla skulle hålla i bryggan men det var inte riktigt möjligt.

Simningen gick väl sådär. Det är ju inte direkt svårt att navigera i Fyrisån men det kändes ändå som om jag sicksackade lite. Jag hittade aldrig några bra fötter att ligga på och kom ganska snabbt in i den här alldeles för bekväma lunken. Fattar inte riktigt varför jag inte kan ta i. Annars inga närkontakter eller speciella händelser under simningen. Fram och tillbaka i en Fyriså utan någon ström att tala om. 28:12 är knappt godkänt och jag borde absolut simma snabbare med tanke på hur jag simmar i pool.

Får sedan till en okej växling och ger mig ut på cyklingen. Min cykelstart är dock ganska usel. På något sätt får jag inte i fötterna i skorna på ett bra sätt. Starten sker i uppförsbacken och på kullersten. När det blir lite platt försöker jag sätta i fötterna men det bara strular. Känns som om jag till slut nästan är stillastående innan det löser sig. Sen börjar svängfesten.

Det sedvanliga lidandet under cyklingen
Jag hade givetvis kollat banskissen innan tävlingen och konstaterat att det är en del svängar. Dock hade man lagt till en extra liten tarm med en 180-graderssväng nedanför Slottet och dessutom var många av 90-graderssvängarna betydligt smalare (och därmed långsammare) än vad jag räknat med. Utöver svängar så innehöll banan en mindre backe samt ett avsnitt i domkyrkan som gick ganska kraftigt nedför på kullersten. Ett sånt där parti som blir rejält halt om det regnar, vilket det som tur var inte gjorde för oss. Seniorerna och juniorerna däremot…

Det blåste en hel del också vilket gjorde det hela till en ganska jobbig och långsam cykling. Bortsett från min usla start skötte jag väl mig hyfsat under cyklingen i alla fall. Mötte mina klubbkompisar på ungefär samma ställen längst banan vilket jag tolkar som att vi höll ungefär samma fart. Det slutar i alla fall med drygt 34 km/h i snitt och 241W NP… Vilket är snäppet ifrån underkänt, men som också speglar att det var en ganska jobbig bana. Jag har den 39:e bästa tiden av 105 masters vilket är lite i underkant av den kapaciteten som jag brukar ha.

Växlingen var sedan däremot helt okej. Med tanke på mina skavsår (på översidan av tårna) som jag ådrog mig i Borås hade jag valt att sätta på mig strumpor i T2 vilket kändes skönt när jag drog på mig löparskorna. Första delen av löparvarvet (4x2.5 km) gick uppför och på kullersten. Hade en rygg som drog ifrån mig direkt och sen ytterligare en under 3:e varvet. Men bortsett från det höll jag farten jämn och fin och passerade ett antal människor. Som vanligt vet man ju dock inte om det handlar om passeringar eller inte eftersom jag inte vet vilket varv de är på. Eller vilken AG de tillhör för den delen. Ur en tävlandes synvinkel hade det var betydligt bättre om nummerlapparna hade suttit på baksidan istället för fram. Det diffar endast ett par sekunder mellan första och sista varvet och till slut landar jag in på 39:43 på den ca 400m korta banan. Vilket är klart godkänt.

Glöm aldrig att stänga av din Garmin
Kommer till slut in på en 14:e plats i 45-49 – alltså exakt samma som 2015. Slutar 41:a totalt av 105 i RM. Godkänt, men inte mycket mer. Å andra sidan är det ju inte direkt fart och olympisk sistans som jag satsar på. Sluttiden på 2:16 är väl ett PB på distansen, dock med 2 km kort cykling och 400 m kort löpning. Överlag en trevlig tävling och kul att köra en annan distans för en gångs skull.

Valencia skulle debutera i 14-15-årsklassen (cuptävling) men hade en riktigt tuff dag. Enorma mängder kudos till hennes pannben dock. Att köra klart efter den starten som hon hade tycker jag är enormt grymt.

Dotter in action. Körde klart trots en katastrofal start med sjukvårdare och allt.
Linköping
Om nu Uppsala på olympisk distans var att kliva ut komfortzonen så var väl Linköping det dubbla – dubbelt så kort och typ dubbelt så jobbigt. Det var i alla fall minst dubbel så många svängar på cyklingen (på halva distansen). Tror jag fick ihop det till 8 st 180-graders- och 32 st 90-graderssvängar. Väldigt många igångdrag blev det. Hade funderat lite på linjehoj innan, men till slut föll valet på tempohojen; dock med Zipp 404 istället för disc och 90mm fram. Mest för att göra cyklen lite lättare. Skulle tro att den längsta sammanhängande sträckan utan någon sväng var ca 800 m. Dessutom staket och cykelvägstrångt på en hel del ställen. Klart utmanande alltså.

Eftersom Anna både var sjuk och dessutom drabbades av ett dödsfall i familjen (farfar) dagen innan valde hon att inte följa med. Valencia följde med men tävlade inte eftersom även hon var sjuk. Kvällen innan promenerade jag och V runt tävlingsområdet och konstaterade att det var väldigt mycket näckrosor i Stångån där vi skulle simma. Dock fick vi senare reda på att simbanan lagts om med anledning av detta. Masters startade vid 9:45 på söndagsmorgonen (ca en timme efter olympisk motion) vilket gjorde att det var full fart på tävlingsbanan redan från början.

Vattnet i Stångån var uppmätt till 19 grader så temperaturen var det inga problem med. Kan inte påstå att jag tyckte att det kändes särskilt ofräscht heller. Min simning däremot… Starten var lite rörig eftersom långt ifrån alla fick plats att hålla i den alldeles för korta startlinan (120 startande).

Sen är det som vanligt med den där jä**a simningen. Jag simmar i samma hastighet som alltid, oavsett om det rör sig om sprint, olympisk, halv eller hel IM. Tycker att jag försöker att ta i, men inte går det snabbare för det. Klart frustrerande. Tempot är väl runt 1:45 och jag hamnar någonstans i mitten. Det borde kunna gå snabbare!

Löpning på gräs upp till växlingen med pulsen på absolut max. Får av mig våtdräkten på ett bra sätt och gör för en gångs skull en bra växling. I växlingsområdet i alla fall. Strular lite med skorna på cykeln, men inte alls lika mycket som i Uppsala. Sen som sagt var svängfest deluxe. Det är dessutom ganska trångt på banan eftersom både Masters sprint och Olympisk motions är ute samtidigt. Och av de av sistnämnda är det de långsamma som är kvar på banan. Klarar av det hela utan incidenter dock. Tyvärr också utan att jag får något flyt i cyklingen. Får till 246W NP i cyklingen och jag borde absolut kunna trycka mer på drygt 30 minuter. Vet faktiskt inte riktigt varför jag inte får till det bättre.

Växlingsaction
Andra växlingen är helt okej även den trots att jag nog slösar några sekunder på att få på mig strumpor. Löpningen gick sedan på en två-varvsbana som var i princip helt platt bortsett från en bro över Stångån och en kort backe upp mot växlingsområdet. Eftersom det även här är en hel del folk på banan är det väldigt svårt att få något grepp om hur man ligger till. En stor del av varvet var dock delat och där kan man ju i alla fall notera hur man ligger till jämfört med de man känner igen. Noterade att de vanliga kanonerna öste på i vanlig ordning. Tror att jag plockade några placeringar på löpningen och sprang hyfsat jämt och bra. 20:40 på en mer eller mindre exakt 5k-sträcka är väl okej för att vara jag. Hade nog inte så mycket mer att ge i fart än så.

Klockan stannar på 1:10:38 och jag slutar på en 13:e plats i 45-49 och 40:e plats totalt. Alltså något sämre än RM i Uppsala 2015 placeringsmässigt där jag slutade på 9:e plats. Tiden är inte heller något speciellt (har varit några minuter snabbare), men det ska ju samtidigt beaktas att det inte var någon snabb cykelbana och att alla momenten var relativt korrekt uppmätta. Typ 12:a i cuptotalen efter 2 tävlingar och ganska många som inte är anmälda till Malmö borde väl betyda att det ska gå vägen att få den där kvalplatsen i alla fall. Någon andraplats i totalen lär jag dock inte försvara.

Ännu en målgång

Monday, June 24, 2019

Borås Triathlon 2019 [RR]

Tja, de här regelbundna inläggen som jag snackade om tidigare verkar det bli si och så med. Men rapporterna från mina tävlingar ska jag försöka med i alla fall. Vet trots allt att det är en del som har lite nöje av att läsa dem.

Det som var tänkt som en familjehelg i Borås utmynnade i slutänden med att jag fick åka ner själv då både Anna och Valencia blivit sjuka. Och swimrun-sprinten på söndagen blev det tyvärr inget med då jag inte lyckades hitta någon stand-in till Valencia med så kort varsel. Den stora oron inför tävlingen var som vanligt vädret. Temperaturen i Öresjö hade inte imponerat och väderprognosen hade länge lovat strax över tvåsiffrigt i lufttemperatur och en del regn på det. Tyvärr stämde prognosen på pricken för en gångs skull och vattentemperaturen ska vi inte prata om. Speakern och Colting orerade lite om frånlandsvindar, att temperaturen i andra sidan sjön minsann var nästan 18 grader men att det här i alla fall var 14 grader, etc. Problemet var nu bara temperaturen omöjligen kan ha varit 14 grader (såvida inte någon stod och kissade precis bredvid termometern) och enligt reglementet ska man även ta hänsyn till lufttemperaturen (som var 11-12 grader på morgonen). Så simningen skulle egentligen ha varit inställd. Punkt. Sen råder det lite delade meningar om huruvida detta var en tävling sanktionerad av Svenska Triathlonförbundet eller inte. Tävlingen finns med på förbundets hemsida och det var krav på licens i tävlingsklass (och licenskravet är ju huvudsakligen för att försäkringar ska gälla). Men… det fanns inga domare på plats och inte någon representant från förbundet alls vad jag (och andra) kunde se. Och som sagt var, om reglementet följdes till punkt och pricka skulle det inte varit någon simning.

Glad innan i alla fall
Men nu är väl Jonas inte den som ställer in en simning annat än om det skulle finnas isflak på banan. Och visst, att simma i 11-12-gradigt vatten är inte alls speciellt roligt, men det går ju. Jag är lite kluven. Simningen är inte min starkaste gren, men å andra sidan är det ju faktiskt ett delmoment i triathlon. Och med tanke på att simningen ställts in eller förkortats i mina senaste två fulldistanser och då är del liksom inte på riktigt ändå. Så simningen ska väl vara med egentligen. Och ska man nu simma i riktigt kallt vatten är det väl under sådana förhållanden som rådde i Borås; inga vågor och relativt nära till land hela vägen. Jag såg i alla fall till att doppa mig och få in lite vatten i dräkten precis innan start. Sen bar det av. Strax under 300 startande sprang tveksamt ner i vattnet till ljudet av Coltings megafon.

SIMNING - 34:41 (plats 79 av 111)
Alltså, varför ska det vara så jäkla komplicerat det här med simning? Först var jag lite nöjd med att tiden var bättre än förra gången jag var i Borås, sen var jag missnöjd över att inse att folk som simmar betydligt snabbare än i poolen (typ 20s/100m) var före mig upp ur vattnet, sen lugnade jag mig lite igen när jag såg att andra klubbkompisar som jag simmar jämt med också kom upp samtidigt som jag. För att sen bli missnöjd med att 79 av 111 inte är speciellt bra och att jag aldrig kan få vara nöjd med en simning.

Jag och Peter gör alltid så roliga saker ihop!
I Borås var det en sådan där dag när jag instinktivt var missnöjd redan på väg upp ur vattnet. Inte för att jag visst hur det hade gått. Men känslan var liksom som om jag hade simmat i sirap, som om att jag hade sicksackat mig fram mot bojarna och som om att det aldrig kändes snabbt under något varv. Det var kallt och under mina första 300-400 m kämpade jag för att inte komma in i någon hyperventilering pga. kylan. Det har ju hänt förut. 14 grader (som det t.ex. var i Cannes) är ändå helt hanterbart, men varje grad därunder gör det faktiskt ganska jäkligt. 11-12 grader är mitt (heta) tips. Bålen klarade av det mesta, men de delar som led var fötter och framför allt händer. När jag sprang upp för att ge mig ut på andra simvarvet kände jag knappt mina fötter. Och det blev väl inte direkt bättre under andra varvet. Överlag dock en ganska lugn simning med få närkontakter men med vad som kändes som en tveksam navigering. Glad när det var över.

Ett litet orosmoment under simningen var dock att min mage var rörig. Den mullrade och jag ville nog egentligen släppa lite väder men vågade inte riktigt. Tänkte inte mer på det.

T1 – 7:03 (plats 86 av 111)
Tja, vad säger man. Långsammare än så där gick det väl knappast att vara. Och tiden beror inte på att det var långt att springa. Hade bestämt mig innan för att ta på mig Fusion-jackan, ett par strumpor och handskar. Men först var jag tvungen att få av mig våtdräkten och det var inte det lättaste. Huvudsakligen pga. att jag hade lätta krampkänningar i många muskler och pga. att mina händer inte fungerade ordentligt. Till slut var jag tvungen att sätta mig ner för att kunna trä av mig det sista benet på dräkten. Det blev väl inte direkt bättre av att det kändes som om alla andra i växlingsområdet var snabbare än jag. Sen gav jag mig på Fusion-jackan. Den är tight och lätt att få på sig när man är helt torr. Som blöt och med icke fungerande händer blev de väldigt svårt. Och att dra upp dragkedjan var initialt helt omöjligt. Jag försökte några gånger innan jag gav upp. Satte istället på hjälm och nummerlapp och lyckades på något märkligt sätt att faktiskt få till dragkedjan efter det. Strumporna var utrullade men jag vågade mig inte på att försöka sätta på dem utan bestämde mig för att ta dem i T2 istället. Började fippla lite med handskarna men insåg snabbt att det var lönlöst och stoppade in dem innanför jackan istället i någon vag förhoppning om att kanske ta på dem senare. Vid det här laget kändes det som om växlingsområdet var tomt och jag var sist av alla i hela världen. Sprang inte ut med ett leende på läpparna.

Skrev nog i sociala medier att T1 hade tagit nästa 10 minuter, och det bror på att jag inte tryckte på LAP förrän det att jag hoppade på cykeln (lång löpning från BIKE OUT innan mount line) medan tiden växlingen egentligen mättes från det att man lämnade växlingsområdet. Ironiskt nog beskriver jag min växling förra gången jag var i Borås som en ”total katastrof”. Den gick på 2:18…

Oj vad glad och lycklig jag är efter den fantastiska växlingen.
CYKLING – 2:50:08 (plats 43 av 111)
När jag äntligen var på väg ut på cykling kände jag mig faktiskt ganska omotiverad. Benen svarade inte ordentligt och det kändes inte kul. Hoppades på att det skulle bli bättre när jag fick upp värmen lite och kom igång bättre. Första backen gick väl ändå hyfsat och jag kunde ligga på i ett hyfsat flyt och fick dessutom upp värmen. Sen kom jag på hur illa jag tycker om banan egentligen. Eller kanske rättare sagt hur pass jobbig den är. Den är liksom kontinuerligt upp eller ner och väldigt svårt att få ett flyt i. Egentligen finns det vara ett parti om typ 6-7 km där det går att lägga ner huvudet och borra jämna watt.

Jag kände igen mig i alla fall och trampade på utan någon egentlig geist. Tänkte mig att jag i alla fall borde komma ikapp någon från klubben i alla fall, men icke. Typ 5 km innan vändningen kom helt plötsligt Peter och cyklar om mig. Fattar ingenting eftersom han är en betydligt bättre simmare än jag. Han verkar pigg och drar iväg, medan jag fortsätter i mitt tempo. Strax efter vändningen kommer jag ikapp igenom och drar ifrån. Innan vändningen har jag även sett (i motsatt riktning alltså) Natalie, Kristian och Adam T. Men det borde ju liksom vara fler. Strax efter det att jag passerat Peter kommer även ikapp Robban. Växlar några ord och drar sedan iväg. Noterar nu att jag faktiskt kommer ikapp och drar om ganska många cyklister som faktiskt försöker gå med men som inte klarar av det. Får nog lite extra styrka av att jag känner mig stark och kommer in en bra period.

Sen händer det som alltid händer när jag tävlar i kallt väder. Jag blir jättekissnödig. Tänker mig först att det kanske går att hålla sig men inser ganska snabbt att det inte kommer att hålla. Har dock bara 2 flaskor med mig och ingen med vatten så jag får vänta. Vid 77 km kommer dock en vätskestation och jag kan få tag på en flaska vatten; känns alltid bättre att kunna skölja av sig lite efteråt. Det duggade förvisso lite, men inte så mycket att man blev blöt. Löste problemet i kommande nedförsbacken och var sen tvungen att stoppa flaskan innanför tröjan eftersom jag hade fullt i flaskställen. Jag tryckte på sista biten nedför mot växlingen.

T2 – 1:42 (plats 40 av 111)
Snäppet bättre växling. Valde att springa med cykelskorna på eftersom det var en ganska lång löpning på grus för att komma till växlingsområdet. Väl där funderar jag på det här med strumporna, tills det att jag inser att de är blöta och bestämmer mig för att pröva att springa utan (i mina nya On Cloudflash som jag aldrig testat att springa utan strumpor i… dumt val). Beger mig ut på löpningen med ett par ben som trots allt känns hyfsat pigga.

LÖPNING – 1:34:34 (plats 35 av 111)
Ungefär 300 meter in på löpningen påminde magen mig om att den existerade. Typ akut. Allt det där som uppenbarligen tagit det lite lugnt när jag låg i tempoställning var nu fullt aktivt. Jag bet ihop (knep ihop?) fram till den första vätskekontrollen som kom efter ca 2 km. Skrek efter en toalett men fick till svar att det inte fanns någon. Efter det började jag febrilt leta efter öppningar i skogen men hittade inte någon direkt. Efter ca 4 km irrade jag i ren desperation in på campingen för att försöka hitta en toalett. Utan lycka. Hittade dock en buske som verkade lovande och förberedda mig för att äntligen få… men insåg tyvärr att det liksom var ganska mitt på campingen och att det fanns folk i närheten. Så bara att dra upp dragkedjan och ta sig vidare.

Fortsätt smila inför kameran du, jag tänker i alla fall springa.
Vid nästa vätskekontroll fanns det inte heller någon toalett och en av de stackars volontärerna som jag frågade (ganska högljutt) förslog lite försynt ”skogen?”. Som tur var kom jag strax in på stigpartiet på banan och jag kunde hyfsat snart hitta ett ställe att lösa mina problem på. När jag sitter där och tycker att livet är skit (bokstavligt talat) så ser jag dessutom Peter springa förbi. Skulle tro att jag rent stoppmässigt tappade 3-4 minuter med de två avstickarna. Men på något sätt lyckades jag ändå springa 5 km i 4:15-tempo med akut nödighet. Inte helt illa ändå.

Några kg lättare kan jag sen ta upp jakten igen. Den enda TT:aren jag sett ute på löparbanan är dock Peter som passerade mig när jag var ute i skogen. Tänker att han sin vana trogen förmodligen har gått ut för hårt och att jag ska kunna passera honom på sista varvet. Jag kommer in i en lunk och kan mata på i ett bra och jämt tempo. Passerar personer som jag redan passerat 2 gånger tidigare och som nog undrade vad jag höll på med. När jag kommer in för andra varvningen ser jag Peter stå framåtböjd precis vid växlingsområdet. ”What?” ropar jag. ”Kramp” ropar Peter. Sen såg jag inte honom något mer. Under sista varvet tappar jag några sekunder men håller ihop hyfsat med jämna varv (33:28 på skitvarvet, 30:20 samt 30:46).

Den enda missen med löparbanan i Borås är att det i princip inte finns någonstans där du har möjlighet att se dina konkurrenter. Alltså inget ställe med mötande löpare. Jag misströstade lite under sista varvet när jag inte såg en enda rygg på någon TT:are. Det fanns liksom några som jag ändå räknade med att jag borde slå. Sprang till slut hyfsat nöjd in under målportalen och kramades lite med Colting.

Ut på sista varvet
Totalt 5:08:06 – 4:e plats i 45-49, 35:e plats totalt (ca 270 som tog sig i mål)
I mål stod Natalie och var nöjd med sig själv, och klart hon skulle vara det när hon gått i mål som bästa dam i hela tävlingen (och med prispengarna gick hon i slutänden plus på tävlingen). Jag var inte helt nöjd med min insats men blev i slutänden lite mer nöjd när det visade sig att cyklat om både Marcus och Philip utan att märka det och höll dem bakom mig på löpningen. Lyckades i och med det knipa en 4:e plats i TT:s klubbmästerskap efter Gustav, Claes och Adam. Misslyckades alltså med målet att nå pallen i AG och med att ta löpningen under 1:30. Det sistnämnda fixar jag i IM 70.3 Elsinore istället.

Blodiga skor. Blir nog strumpor nästa gång...

Update från verkligheten

Säsongens första block av tävlingar är avklarade. Borås, Uppsala, Linköping och Elsinore. Ömsom vin och ömsom vatten... ingen superprestation men absolut inga bottennapp heller. Och Elsinore måste nog räknas som en ganska vass tävling. Är dock lika fascinerad över att det som snart 46-åring faktiskt går att bli bättre och slå PB:n. Men det är väl det som jag älskar med triathlon, speciellt på längre distanser. Rapporten från Borås är klar och kommer upp under kvällen. Uppsala och Linköping inom kort. Rapportskrivandet är väl den svåraste delen av mitt tävlande just nu.

Nu är det nog färdigtävlat på ett tag. Nästa planerade tävling är inte förrän avslutningen av Svenska Triathloncupen i Malmö den 4:e augusti. Syftet med den är mest att få till en totalplacering i cupen och ta en kvalplats till Sprint-EM som går i Malmö nästa år. Borde inte vara några större problem eftersom Sverige som värdnation har 25 platser per AG till mästerskapet. Inte för att jag har så mycket där att göra rent placeringsmässigt, men det är ju alltid kul att vara med på lite större evenemang.

Annars går jag nu in i ett ganska tungt block rent träningsmässigt. Många timmar blir det, speciellt i sadeln, under den närmsta månaden. Icon Extreme Triathlon är givetvis målet. Vi kommer att semestra på Teneriffa och planen är väl att samla så många höjdmeter som möjligt under den tiden (läs Teide). Och kanske sola och bada lite emellan varven.

Sunday, May 12, 2019

Cannes International Triathlon 2019 [RR]

Det blåste mer och mer ju längre veckan gick och på söndagsmorgonen var det rejält blåsigt (6-8 m/s stadigt med upp till 20 m/s i byarna). Så där så att saker blåste omkull, målportaler måste säkras upp, osv. Redan när jag checkade in cykeln på lördagen fick jag binda fast den med lite snöre för att den skulle hänga kvar. Vattentemperaturen var uppmätt till 14 grader så vårdräkt var obligatorisk. Som tur var går simningen lite skyddat så det var inte allt för mycket vågor. Det var däremot inte kallt i övrigt; skulle tippa på att det i alla fall var över 15 grader varmt redan vid 6 på morgonen.

Den nya given i Cannes International Triathlon var en ”transitions-fri” växling (som man lite märkligt kallade det) vilket innebar inga påsar och alla prylar vid cykeln. Med tanke på att cykelparken var ganska kompakt och trång var det väl kanske inte någon jättebra idé. Sen hade jag dessutom turen att få den i princip sämsta platsen i hela växlingsområdet. Absolut längst ifrån Bike Out och med förmånen att få springa igenom exakt hela det trånga området med cykeln. Och eftersom Bike Out och In var på samma ställe fick jag sen göra samma sak igen vid T2. Värdelöst. Det var inte heller några backar eller avgränsade platser så allting låg lite huller om buller. Plus att saker (t.ex. min keps) blåste runt lite. Men det är väl en del av charmen misstänker jag.

Ett litet tag innan starten...

En kändis. Och Magnus Norman...
Jag gick upp vid 5:45 och åt en frukost utan kaffe (eftersom jag inte ville köra vattenkokaren och väcka 14-åringarna som sov i samma rum som köksdelen låg i). Promenerade sedan bort till starten med alla prylar utom cykeln. Fick efter lite om och men komma in i växlingsområdet. Att tatueringen skulle sitta på vänster sida och både på arm och ben framgick inte någonstans, och inte heller att nummerlappen måste vara fäst på 3 ställen. Träffade på Magnus Norman (som tävlar för TT och var den andre svensken i startfältet) som hade platsen bredvid mig. Fixade, trixade, drog på våtdräkt, lämnade in street-wear bag, gick på toaletten och hoppade sen in i startfållan. Enligt race-brief-ppt:n skulle det finnas någon slags indelning, men det fanns det ju givetivs inte. Enligt samma presentation skulle det förvisso också finnas påsar för BIKE och RUN, men det fanns det ju inte heller. En vettig sak gjorde dock arrangörerna; istället för att gå igenom banan muntligt så lät man helt sonika en vattenskoter köra igenom banan. Väldigt tydligt. Jag ställde mig lite i mitten, med mer folk bakom än framför mig. Sen gick starten, inte med någon kanon eller pistol utan snarare av att alla helt plötsligt började röra på sig.

SWIM 33:51 (450:e tid av 890)
Ett bestående minne från 2017 var att simningen var stökig och det var den sannerligen även i år. Första varvet var fullständigt brutalt. Förra året var känslan att stöket till stor del bestod i många snabba människor som hade bråttom i rätt riktning. I år var det kompletterat med en stor dos människor utan någon som helst känsla för i vilken riktning de skulle simma. Och det gärna med en väldigt hög armfrekvens. Det var lite som den där gamla Monty Python-sketchen ”100 yards for people with no sense of direction”. När samma (tror jag) gubbe (tror jag också) för tredje gången simmade in i sidan på mig, i ungefär 45 graders vinkel, stötta jag undan honom lite lätt i rätt vinkel. Som lite hjälp på traven i rätt riktning alltså. Varpå han svarar med att stanna upp helt och smälla till mig i huvudet?!? Mycket stök och simma över varandra har jag varit med om, men en regelrätt smäll har jag faktiskt inte råkat ut för hittills. Men hög puls i det 14-gradiga vattnet lyckas jag inte få ur mig något vettigare än ”But for f**ks sake idiot!”. Och det här var liksom typ 400 meter in på simningen.

"Ser ut som en total mupp.jpg" döpte jag den här bilden till
Första varvet var galet. Dels slagsmålet. Dels det faktum att det var kö runt bojarna och mängder av människor som då stannade upp och simmade bröstsimsbentag. På de oskyddade delarna av banan gick det en del vågor men dock klart hanterbart. Till skillnad från förra gången så navigerade jag riktigt bra den här gången och prickade i princip varje boj. Först på de sista 100 meterna under det första varvet lugnade det ner sig lite och jag kände att jag kunde komma in i en bra takt. Andra varvet var betydligt mer kontrollerat bortsett från bojvädningarna som var ganska stökiga. När jag sprang upp ur vattnet var jag först ganska övertygad om att det inte hade gått så snabbt med tanke på stöket under första varvet. Till min stora förvåning såg jag dock att klockan stod på 33-någonting. Alltså nästan 5 minuter bättre än förra året. Lycka! Sen är väl en placering strax över mitten av fältet inte speciellt imponerande men klart godkänt för att vara jag. Och givetvis ett lyft från den mediokra simningen i Argentina.

T1 – 2:36 (98:e tid av 890)
Löpningen i T1 var inte alls så lång som jag kommer ihåg den från förra året. Eller så kommer jag helt enkelt ihåg fel. I sista kurvan innan man sprang in i själva växlingsområdet hörde jag en välbekant röst så och och tjoa. Inga 14-åringar dock så de låg väl kvar hemma i sängen. Blev lite förvånad över att Magnus cykel var borta. Hade inte räknat med att han skulle vara en stark simmare (han kom in under 30 så det var helt fel tänkt). Fick av mig dräkten hyfsat fort och kryssade mig sedan igenom växlingsområdet på ett klart godkänt sätt.

Cykling 4:05:49 (337:e tid av 890)
Som vanligt är det många som hetsar i början och cykelbanan i Cannes inbjuder väl lite till det också med sin pannkakasplatta första mil med vinden i ryggen. Jag försökte ta det hyfsat lugnt, med den övergripande planen att inte spräcka mig i första backen och sen vara stark under sista halvan av banan. Tyvärr kände jag ganska direkt att det här inte skulle vara min dag rent cykelmässigt. Benen var liksom inte så där krispiga och det kändes som om jag fick kämpa för varje watt.

På väg ut på cyklingen
Första stigningen mot Tanneron var ganska brutal; i alla fall ur ett triathlonperspektiv med sina 500 höjdmeter över knappt 8 km. Jag hade givetvis räknat med att bli lite omkörd i klättringen men känslan var att typ alla körde om mig. Väl förbi Tanneron började jag väl känna mig lite mer komfortabel, men fortfarande bara okej. Det utmärkande för cyklingen i Cannes är väl just att det är en mil platt i början, en mil platt på slutet och däremellan inte platt någonstans alls. Antingen klättrar du eller så cyklar du serpentiner nedför. Borgar alltså inte för några höga snitthastigheter alltså (25,9 km/h över 107 km för min del vilket nog är något slags all-time-low).

Jag hade ju cyklat i princip hela banan tidigare (bortsett från den extra svängen tillbaka till Tanneron och nedförsåkningen därefter) och kände igen mig väl. Tyvärr var den hemska nedförsåkningen halvvägs längst D96 kvar – smal, dålig väg full med potthål och grus och brant nedför. Även en uppförsknäpp på några 100 meter med typ 15-20% lutning var kvar. Och den hade jag ändå helt förträngt. Det har inte bara rent fysiskt det gick upp och ned under cyklingen, även mentalt var det så för min del. Jag kände mig absolut stark vid några tillfällen, men också rejält nere emellanåt. Så där så att jag funderade på om det överhuvudtaget skulle gå att springa och att jag funderade på om det inte skulle vara skönare att bara skita i det. Tror inte att det var en energiintagsgrej eftersom jag fick i mig den energi som jag planerat för. Premiär för att köra på bara Maurten-dryck. Mina watt var dock inte mycket att hänga i granen (även om 243 TSS skvallrar om att det var någon walk-in-the-park). Nästan 2000m klättring säger väl en del också.

Rolig höjdkurva...
Vacker cykling däremot. Små, fina, slingrande vägar i ett dramatiskt landskap. Hann inte riktigt njuta dock eftersom det handlade om mycket kamp under cyklingen. Jag körde landvsägscykel med tempopinnar och det kändes som ett helt korrekt val. Såg inte många rena tempocyklar. Vinden kändes av lite uppe i bergen men blev framförallt märkbar under den avslutande plattcyklingen in mot Cannes då den låg rätt i ansiktet. Mentalt sätt väldigt jobbigt, men ändå helt okej eftersom jag kände mig stark sista biten och äntligen kunde ligga kontinuerligt i omkörningsfil. Som tur var fick jag alltså avsluta cyklingen med en positiv känsla.

T2 – 2:05 (221:a tid av 890)
Även om jag hade en känsla av jag kanske inte gjort min bästa cykling blev jag ändå lite förvånad av att se så pass många cyklar i växlingsområdet (deja vu från förra gången i Cannes). Kändes som om typ mer än halva fältet kommit in. Jag gjorde i alla fall en väldigt bra avsnittning och fick därefter kryssa mig igenom exakt hela växlingsområdet springandes med cykeln. När jag kom fram till min plats såg jag att Magnus precis kommit in och var på väg ut på löpningen. Sen såg jag även att alla mina saker låg i total oordning. Lyckades ändå rafsa ihop det mesta ganska fort och få på min skorna (och precis när jag fick det insåg jag att jag aldrig testat att springa utan strumpor i dem…). Sen tycker jag att jag ägnade en evighet åt att spana efter min keps som blåst bort till en annan rad av cyklar, men uppenbarligen kan det inte ha tagit allt för mycket tid.

Run – 1:08:51 (123:e tid av 890)
Halvvägs in på cyklingen var jag helt övertygad om att det nog inte skulle gå att springa alls. Benen kändes som gelé och jag fattade inte riktigt hur jag på ett vettigt sätt skulle kunna klättra knappt 1000 m till, cykla 5 mil och sen springa vettigt. Men som jag nämnde ovan tycket jag nog att de började hända något positivt med benen och kroppen under den sista milen.

Efter att ha träffat på Magnus i växlingsområdet hade jag i alla fall ett första mål på löpningen; att inte få stryk av en f.d. världstvåa i tennis. Benen som tidigare under dagen känts som två timmerstockar samarbetade nu på ett förvånansvärt bra sätt. Jag satt av längst piren i vad som kändes som ett riktigt bra tempo, åtminstone jämfört med de andra som sprang (jag tror att jag blev omsprungen av 7 eller 8 personer under hela löpningen, och det var uteslutande personer som låg före mig redan från början). Efter bara någon km var jag ikapp Magnus och sprang om. Löpningen kändes lätt och avslappnad och jag tycker inte heller att vinden påverkade allt för mycket. På några enstaka ställen längst piren och vattnet kändes den av men inte så att det blev (mentalt) jobbigt.

Springer som en gud ju.
Banan var nästan identiskt med den för två år sedan. Enda skillnaden var att man nu på varje vända tog ett varv runt målområdet och att man kapat en sväng i parkområdet halvvägs in på varvet. Resultatet var en bana som i år var 15,5 km lång istället för 15,0. En väldigt trevlig bana dock; platt och snabb och lätt att hålla koll på ev. konkurrenter och lätt för publik att följa på många ställen. I och med att det är 4 varv á 4 km kan det vara lite trångt på sina ställen men inget som stör. Det enda som jag ev. skulle kunna invända emot är väl antalet svängar och det faktum att man på några ställen måste in i ganska smala passager mellan stolpar. Men på det stora hela en väldigt kul bana.

Sen matade jag på. Första varvet var över innan jag ens hunnit fatta att löpningen igång. På andra varvet hade familjen hunnit ut till favoritstället i parken. Även de lovordade min löpning på ett sätt som faktiskt fick mig att tro att verkligheten stämde överens med känslan. Jag hade givetvis också koll på klockan som vidimerade att det faktiskt gick i ett klart godkänt tempo. Andra varvet gick 2 sekunder långsammare än det första och jag kände mig fortsatt stark. Jag kunde se att jag sprungit ifrån Magnus ganska rejält och kände mig nu ganska säker på att bli bäste TT:are och svensk i alla fall.

På det tredje varvet sa jag åt familjen att bege sig mot målet ”eftersom de aldrig skulle hinna före mig om de stod kvar ett varv till”. Känslan var fortsatt bra och jag hade inte en enda dipp under löpningen. Mot slutet av första varvet tog jag min andra gel (tog den första med koffein halvvägs in på första varvet) och unnade mig en mugg vatten i energistationen. Jag höll nästan på att fälla en kille som gick lite för långt till vänster samtidigt som jag tittade åt sidan för att träffa sophinken med min vattenmugg. Skulle inte tro att han blev allt för lycklig över att få en svensk i ryggen. Men samtidigt, om man går till vänster i vätskestationen får man faktiskt skylla sig lite själv. Tredje varvet gick 4 sekunder snabbare än det första.

Upploppet

Alla fans vill ha kramar!
På fjärde och sista varvet väntade jag liksom på att dippen skulle komma, men den dök aldrig upp. Visst började benen kännas tyngre, men det var inte något som speglade av sig på km-tiderna. Enligt den officiella tidtagningen var det sista varvet långsammast (8 sekunder långsammare än det första varvet och 12 sekunder långsammare än det 3:e och snabbaste varvet), men å andra sidan var det också ca 150 m längre eftersom man skulle vika in på upploppet då. Med ett stort flin och med fingrarna formandes v-tecken sprang jag in under målportalen.

Totalt 5:53:14 – 242 av 890 totalt och 32:a plats i ålderskategori (V2M)
Som vanligt hade jag inte den blekaste aning om hur jag låg till placeringsmässigt när jag spurtade in under bågen, men jag misstänkte väl att borde vara ungefär som förra gången; en okej placering i ett stenhårt fält med betydligt bättre förutsättningar att prestera i bergen än vad jag hade. Lite över förväntan avseende sim och löpning och lite underprestation på cyklingen. Men en klart godkänd säsongspremiär och sjukt kul att få tävla igen. Fick en kamera i ansiktet direkt efter målgång och sa väl något fånigt som jag knappt kommer ihåg. Får väl se om det dyker upp någonstans.

Innan tävlingen skrev jag: "totalplacering i den övre fjärdedelen, simning på 35 minuter, disciplinerad cykling och sen en löpning på under 1:05.". Det där med totalplaceringen beror väl lite på om man räknar med antalet startande eller med antalet målgångar. Cyklingen var väl hyfsat disciplinerad även om den kanske inte var så var. Jag sprang med ett  snitt på 4:26 min/km (jämfört med 4:32 för 2 år sedan) så hade banan varit lika lång som 2017 hade jag nog kommit in på 1:05. Typ. Överlag nöjd!

Trött och nöjd

Saturday, April 20, 2019

Tillbaka till Rivieran och dags för säsongspremiär

Då var man tillbaka i Frankrike igen. Denna gång för påskledighet och säsongspremiär - Cannes International Triathlon. Familjen (utökad med ytterligare en 14-åring) är med och vi bor i en lägenhet ganska centralt i Cannes. Jag körde ju här även 2017 och tyckte att det var en ganska brutal tävling redan då. Glädjande nog har man lagt till några km och en extra backe på den brutala cykelbanan. Så det som väntar är 2 km simning i 14-gradigt vatten, 110 km cykel och typ 1800 höjdmeter och sen 16 km platt men väldigt svängglad löpning. Kommer väl att bli "kul" även som jag precis som förra gången bävar ganska mycket för cyklingen. Å andra sidan är det ju ett klättringsår för mig i år (Icon Extreme Triathlon med 5000 höjdmeter någon?) så det är lika bra att vänja sig.

Berg, blått hav och blå himmel. Vad mer behöver man?
Dagarna innan har jag kört lite som vanligt med träningen och har inte direkt toppat mig mot tävlingen. Har lite svårt att sia om hur det kan tänkas gå och vad jag ska sikta in mig på. Förra året kom jag in på plats 234 av 899 som gick i mål och motståndet är verkligen stenhårt här. Många duktiga fransmäns som dessutom har en helt annan säsong och möjlighet att simma både öppet vatten och framförallt cykla året runt. Så lite orättvist är det minsann. Mitt mål är i första hand att göra en solid tävling och så får vi se hur långt det räcker. Jag tävlar tydligen i en klass som heter V2M vilket verkar vara typ 45-49 eller något liknande. Erfarenheten från 2017 säger att alla simmar som monster, klättrar hyfsat och kör fort nedför och sen springer lite sämre. Så om jag disponerar det rätt borde jag kunna plocka placeringar hela vägen. Speciellt med tanke på att jag känner mig väldigt stark i löpningen just nu. Så säg så här; totalplacering i den övre fjärdedelen, simning på 35 minuter, disciplinerad cykling och sen en löpning på under 1:05.

Söndag 08:00 går starten och jag har startnummer 590.


Friday, April 12, 2019

Åter till Nice

Ända sen vi åkte hit första gången 2013 har Nice och franska Rivieran haft en speciell plats i mitt och min familjs hjärtan. Det är väl en kombination av klimat, hav, omgivningar, träningsmöjligheter (specifikt cykling), mat och allt möjligt. Kanske inte i första hand fransmännen (och nu generaliserar jag ju givetvis enormt mycket), men man får ta det onda med det goda. Jag har i alla fall varit där 5 gånger sen dess och nu en 6:e gång. Som vanligt hittade jag riktigt billiga flygbiljetter på en kampanj och bokade ett billigt hotell precis vid flygplatsen. Förra gången jag gjorde det gick det ju sådär, men skam den som ger sig. Måste dock medge att jag blev lite nedslagen av väderleksrapporten några dagar innan jag skulle åka, den var mer eller mindre identiskt med den som jag ojade mig över inför den där ödesdigra helgen för 2 år sedan. Men det blev bättre; mycket bättre.

Jag anlände till Nice på torsdag förmiddag. Hotellet ligger så pass nära flygplatsen att det inte tar mer än 10 minuter att gå (även med en cykelväska). Som tur var fanns det ett rum ledigt redan vid 10:30 och jag kunde checka in och börja montera cykeln. Betade av några telefonmöten och gav mig sedan ut på en premiärtur. Hade inte något planerat pass utan var mest ute efter att säkerställa att allt satt rätt ihop. Vädret var blåsigt men soligt och jag var snäppet för varmt klädd. Började rundan med knävärmare, armvärmare och väst i motvinden till Cannes och avslutade sen helt utan dessa tre. Benen kändes okej, även om det varken blir något bra snitt eller bra watt när det är en massa trafik som ska hanteras. Jobbade lite mer och gav mig sedan ut på veckans intervallpass (löpning); 3x10min i zon 4 med 2 minuter joggvila mellan. Lite osäker på hur det skulle se ut rent fartmässigt eftersom jag kört det här passet många gånger på löpbandet men det är lite svårt att relatera den farten till verkligheten. Lyckades dock lägga intervallerna på 4:01 min/km i medvinden och 4:09 min/km i medvinden (de 2 sista) utan att ta ut mig för mycket. Klart nöjd med det. Avslutade sedan dagen med öl och pizza i Gamla Stan (tog mig dit med hyrcykel - Velo Bleu - som funkade alldeles utmärkt när man väl kommer runt den där spärren över att all information är på franska).

Visdomsord från Jan Frodeno i flygplansmagasinet.
Så där larvigt blått
Ett vattenfall mitt ute i ingenstans. En sån där sak som jag missade för 2 år sedan.
På fredagen var det sedan dags att ta tjuren vid hornen och slutföra den där rundan som slutade ganska snöpligt för 2 år sedan. Jag var ju trots allt ganska övertygad om att det skulle vara en riktigt bra runda. Vädret var nu betydligt bättre än vad de initialt prognoserna sagt; himlen var klarblå, det var lite blåsigt och temperatur runt 12-13 grader. Dock värmde solen riktigt fint i lä. Så länge som det inte var ett moln på himlen skulle det ju i alla fall inte komma någon snö. Den första delen av rundan; upp till Col de L'Ecre var fantastisk. Eftersom vädret nu var bättre noterade jag naturen på ett helt annat sätt. När jag var på väg upp för den sista biten av klättringen förra gången var sikten begränsad till några 100 meter pga dimman. Nu kunde jag se hela vägen ner till kusten och havet.

Sen blev det också väldigt intressant. Jag kommer ihåg motvinden som slog emot mig efter Col de L'Ecre, jag kommer ihåg var jag noterade de första snöflingorna och jag kommer ihåg hur jag resonerade längst vägen. Det som slog mig den här gången är ändå hur pass snabbt förhållandena gick från uthärdliga till omöjliga. Det var liksom bara typ 20 minuter mellan "det här är hanterbart" till "okej, jag måste härifrån och in i värmen". Jag kommer också ihåg känslan i den sista backen (som jag var tvungen att bromsa mig nedför eftersom jag skakade okontrollerbart) och hur enormt lång den kändes; fast den nog i själva verket bara var typ 2 km lång. Slutligen noterade jag också att om jag hade cyklat en km till (från stället där Marie plockade upp mig) så hade jag kommit till viltreservatet där hon jobbade och där hade jag absolut kunna komma in i värmen på den Bed&Breakfast som fanns där.

Regnlöpning
Det tar liksom aldrig slut på vyer. Och man tröttar aldrig!
Snö! Men den gjorde mig inte särskilt orolig.
Resten av rutten var fantastiskt fin. Utförskörningen och utsikten ner mot Greoliers är nog bland det vackraste jag sett. Sen kom jag in på lite vägar som jag tror att jag cyklade 2013, för att sluten komma upp till Col de Vence från baksidan och sen ta mig "hem" via Vence, St-Jeannet och St-Laurent-du-Var. 121 km och 2300 höjdmeter senare var jag tillbaka på hotellet. Riktigt nöjd med det.

På lördagen skulle det bli lite sämre väder och passande nog hade jag inte någon cykling planerad. Istället var det simning och löpning på schemat. Jag hade inte med mig någon våtdräkt utan hade istället kollat upp en pool som låg i närheten av hotellet. Lite risky eftersom man inte har en aning om hur det fungerar i publika pooler i andra länder (eller andra städer i Sverige för den delen). Jean Medicin visade sig vara helt okej. Det enda som var lite märkligt var att det var förbjudet att vara naken i duschen. Startade passet i en bana med långsamma, men åtminstone crawlande simmare. Sen blev jag helt plötsligt bortvisad från den av någon som bara pratade franska. Blev då visad till en bana men en långsamt crawlande gubbe och en tant som sparkade med fenor på rygg (och det gick väldigt långsamt). Fick i alla fall ihop mina 3800m med 2x(1000+500) som huvudserie även om det blev lite hackigt.

Sen dags för veckans långa löppass. Det hade nu börjat regna ordentligt och jag var egentligen inte ett dugg motiverad. Men eftersom kontinuitet och ihärdighet är min grej kom jag i alla fall ut. Planen var 135 minuter i zon 2; alltså ett typiskt IM-pass. Första 5 km kändes sega och omotiverade men sen släppte det. Tempot ökade och jag fick ett bra flyt i löpningen. Sprang först bort till hamnen och vände och sen tillbaka och mot Cagnes-sur-Mer innan jag vände igen. 28 km med 4:41 min/km i snitt och en klart negativ split blev det slut. 136 i snittpuls och kanske ett av mina bättre långpass på länge.

Jag undrar faktiskt helt ärligt om den här karpen kan vara speciellt nöjd med livet...
Vi avslutar väl med ytterligare en vy. Denna gång från Peille ner mot Nice.
På söndagen var det sen dags för cykling igen. Ca 4 timmar följt av 30 minuters löpning var planen som i slutändan blev 4:30 cykling och drygt 20 minuter löpning. Mest för att jag skulle hinna med och se slutet på Flandern Runt (något som sprack ändå eftersom Eurosport via Telia Play gav upp och eftersom sändningen på fransk tv var så omöjlig att följa att jag somnade). Jag cyklade i alla fall längst kusten ner till Fréjus - fantastiskt vacker och rolig väg efter Cannes - och sen inåt landet tillbaka till Cannes och hem. Problemet med rundan är väl egentligen transporten till och från Cannes som innehåller alldeles för mycket trafik och långsamma avsnitt (genom städer) för att det ska kännas helt bra ut träningssynpunkt. Som mysrunda absolut, men det blir ganska frustrerande att vara fast bakom en långsam karavan av bilar när man liksom vill köra på. Det är väl egentligen det enda dåliga med att cykla här i Nice; om man vill cykla platt är man förpassad till kustvägarna och där är det mycket långsam trafik och hinder. Så fort man rör sig inåt landet är det dock mycket bättre, men också betydligt mer kuperat.

Avslutade sedan veckan med drygt 20 minuters löpning i HIM-fart. Som vanligt segt och konstigt initialt, men sen släppte det. Har ju inte kört speciellt många brickpass senaste tiden. Summerade ihop veckan på knappt 20 timmars träning och 1271 TSS (Training Stress Score). Kollade tillbaka i Training Peaks och konstaterade att det är den siffermässigt tuffaste veckan jag gjort på över ett år. Min fitness är nog också den högsta på ett år så det ska bli intressant och se om jag kan nyttja det här på något vettigt sätt om 2 veckor. För om två veckor är jag ju tillbaka i Frankrike för att begå säsongspremiär i Cannes. Mer om det senare.

På måndagen passade jag för övrigt på att cykla knappt 3 timmar innan det var dags att åkta hem till Sverige; 0-gradigt och lite lätt snöfall...

Tack Nice för en grym weekend!

Monday, March 18, 2019

IM Argentina - racet [RR]

Lite om det som hände innan hittar ni här. Och nu lite mer och själva racet.

SWIM – 00:32:59
Vattnet var inte riktigt lika stökigt som det var första dagen när vi kom till Mar Del Plata. Men det var kallt och det var inte lätt att komma ut. Jag har normalt sett inga större problem med att simma i kallt vatten, däremot är jag inte alls särskilt förtjust i själva starten när det är kallt. Speciellt inte när det inte är tillåtet med uppvärmning i vattnet. Kylan och startadrenalinet gör att det tar typ 5-10 minuter för mig att komma in i något slags flyt. Och vågorna som jag var tvungen att forcera på vägen ut gjorde ju inte det hela direkt bättre.

Simningen - så som den skulle ha varit oavkortad
Kände väl instinktivt ganska direkt att det här inte skulle vara min simning. Men eftersom den var nerkortad skulle den ju vara över ganska snabbt i alla fall. Efter ett tag kom jag in i något som verkade vara lite rytm. Hade inte många runt omkring mig och sikten var mer eller mindre noll så att följa någon var helt uteslutet. Navigationen var okej men inte helt lätt eftersom jag var tvungen att tajma en vågtopp precis för att ha någon chans att se nästa boj. Vet inte riktigt om jag i slutändan navigerade bra eller inte; spåret på Garmin Connect säger ju inte så mycket egentligen. Känslan var att jag på sista benet gled alldeles för långt ut efter vändbojen. Det var trots allt ganska strömt och blåsigt. Fick inte till någon riktig body surf på vägen in mot stranden men gjorde inte heller någon riktig face plant heller så det var väl okej. (Ber om ursäkt för anglicismerna)

Vad som inte var okej var tiden; 32:59 var liksom i den nedre tredjedelen av fältet och det känns som om det var flera år sedan jag placerade mig så pass långt ner även om simningen är långt ifrån min starkaste gren. Av Stravadata att döma var simningen typ 200 meter längre än 1500 m så snittet kanske inte var helt uselt, men ändå… senaste åren har jag i alla fall alltid legat i den övre halvan av fältet och i Österrike till och med i den övre tredjedelen. Så med det i åtanke är det givetvis kasst. Men i slutändan är det bara några minuter trots allt och även om jag inte kände mig nöjd med simningen när jag sprang mot T1 var det ju liksom inte något som jag visst då.

Simningen enligt Garmin - alltid lika kul att se
T1 – 00:06:17
Löpningen till T1 var inte speciellt lång så det är inte därför som växlingstiden är relativt lång. Det har snarare att göra med det här med att få på sig en extra tröja (tight sådan) på en kall och saltvattenblöt överkropp. Jag har testat det här med klädbyte i T1 några gånger tidigare och vet ju av erfarenhet att det aldrig går lika lätt som när man är torr och i icke-tävlingsmode. Med tanke på temperaturen hade jag i alla fall bestämt mig för att komplettera med en långärmad Fusion-tröja (speedtop) och det var nog ett korrekt val. Men aerodynamik betyder tight och det betyder svårt att få på. Tog även för ovanlighetens skull på mig ett par strumpor inför cyklingen och det är inte heller något som går automatiskt när man är blöt och sandig om fötterna. Konstaterade att det var kallt (typ 12 grader) men att det i alla fall inte regnade. Sen var det dags för cyklingen.

BIKE – 5:24:18
Att det skulle blåsa visste jag ju liksom om och var förberedd på. Orosmomentet var väl om det skulle blåsa allt för mycket från sidan eftersom jag körde med dischjul. Sen var det ju det här med höjdmeterna på banan också. Banan var en fram-och-tillbaka-bana med (i princip) 3 mil norrut längst kusten och sen 3 mil tillbaka, och så 3 sådana varv för 18 mil (med den lilla skillnaden att start/stopp inte låg exakt vid den södra vändpunkten och att banan vid den norra vändpunkten gick lite inåt landet).

Banan var lite omdragen jämfört med året innan; men det märkligaste med den information som arrangörerna gått ut med var att de hävdade att banan skulle innehålla ca 570 höjdmeter per varv. Alltså typ 1700 m sammanlagt, vilket är mer än t.ex. Österrike. Tittade man på bansträckningen och kollade lite streetview på Google Maps såg det ju totalt orimligt ut.  Enligt Marre och Peter som var på plats lite tidigare så existerande inte backarna heller. Eller jo, visst fanns det några mindre backar, men inte alls i den omfattning som Strava eller arrangören ville påskina. Och det var absolut inte några backar som t.ex. skulle kräva en lättare utväxling för att hantera. I slutändan visade det sig att banan nog innehöll runt 660 höjdmeter. Det är givetvis totalt underkänt från arrangörens sida att inte kolla upp sådant. Eller ens att ha någon känsla för vad som är rimligt. Det är trots allt en viss skillnad på hur man tränar inför, tacklar och pacar sig inför 660 höjdmeter jämfört med 1700 höjdmeter.

Cyklingen - trots att kartan är vriden 90 medurs har man ändå lagt in en kompass som visar fel
Vad det däremot fanns gott om var vind. Det blåste som fan rent ut sagt. Som tur var blåste det i princip rak sydlig vind vilket medförde att mestadels låg rakt i ryggen eller rakt framifrån. Det var endast under den lilla sejouren inåt landet vid den nordliga vändpunkten då vi fick lite vind från sidan. Men jag började i alla fall med vinden i ryggen och fick en rejäl skjuts. Första delen fram till den norra vändpunkten gick med drygt 42 km/h i snitt på en i princip platt bana. Asfalten var lite grov och gropig på några ställen, men inget som direkt störde eftersom vi testcyklat den delen av banan tidigare. Enda tveksamma området var väl egentligen ett kort avsnitt strax efter växlingsområdet där det var lite trångt och en ”no-pass-zone”. Första varvet hade jag givetvis oturen att hamna bakom en riktigt seg människa där vilket kan vara ganska frustrerande i de ca 500 m som zonen omfattade.

Efter vändningen övergick det hela till en rejäl kamp. Speciellt när man kom tillbaka ner till vattnet och fick vinden rakt i ansiktet. Den mentala biten i att sitta och trycka tröskelwatt samtidigt som cykeldatorn visar på en fart på typ 23 km/h ska inte underskattas. Jag tycker nog dock att jag höll det mentala upp under första varvet då jag cyklade disciplinerat. Under andra varvet var det lite mer tveksamt och sammanföll dessutom med min normala mentala dipp vid ca 120 km. Tredje och sista varvet var dock bättre.

Efter det att man passerat växlingsområdet kom man in i den kuperade delen som gick längst stranden i de mer centrala delarna av Mar del Plata. Här var det faktiskt några lite mer sammanhängande backar och några svängar som tog ut sin rätt. Vinden blev inte riktigt lika påtaglig under det här partiet. Sen en 180-graders sväng och tillbaka till växlingsområdet och ut på nästa varv. Den enda publiken som fanns var vid växlingen. Ute på banan var det mer eller mindre obefintligt med publik.

Efter 90 km låg jag faktiskt på en sluttid nedåt 5 timmar (90 km på ca 2:29) och tänkte faktiskt ganska positiva tankar. Vad jag dock inte tänkte på var att resterande 90 km faktiskt innehöll motvinden 2 gånger och det kuperade området 2 gånger (medan första 90 km innehöll 1 motvind och 1 kuperat område). Insåg dock ganska snart min tankevurpa dock och landande in i lite mer survival mode. När jag var på sista varvet och på väg söderut för att passera växlingsområdet och köra det kuperade området åkte jag parallellt med den första delen av löpbanan och konstaterade att det redan var alldeles för mycket människor ute på löpningen för att det skulle kännas bra. Misströstade, men gav inte upp i alla fall. Betade otåligt av den sista delen av cyklingen och längtade efter att få börja springa, även om jag då inte alls hade några speciellt stora förhoppningar.

Så här i retrospektiv tycker jag nog att jag faktiskt inte gjorde någon speciellt bra cykling. Snittar 183W (194W NP) i snitt över hela och tappar ganska mycket från första till andra halvan. Jämför då t.ex. med Chattanooga där jag gör 195W (213W NP). Å andra sidan var det få förunnat att ta sig under 5 timmar. Superbikern Adam sprängde sig rejält och kom in på strax över 5 timmar. Han som vann M45-49 cyklade på 5:18. Så det kanske inte var helt trivialt att cykla snabbt trots alls. Och jag cyklade ju i alla fall 10 minuter snabbare än Peter vilket är väldigt viktigt att påpeka i sammanhanget.

Jag fick dock i mig all den vätskebaserade energin helt enligt plan. Eftersom jag visst att det skulle bli kallt valde jag att ha alla flaskor med energi på cykeln redan från början och räknade med att inte behöva något rent vatten förrän den första flaskan var slut och det fungerande alldeles utmärkt. Dock hände det som alltid händer mig när jag tävlar under förhållanden där jag inte får svettas speciellt mycket; jag blev kissnödig på cyklingen. Jättekissnödig. Redan tidigt under cyklingen insåg jag att det skulle bli en sådan dag. Tror att jag kissade 6 eller 7 gånger under cyklingen. Och jag var ändå nödig när jag påbörjade löpningen. Förlåt Pinarellon och förlåt mina cykelskor.

T2 – 00:02:14
Bike catcher är bra skit. Känns ganska lyxigt att bara kunna lämna ifrån sig cykeln och pyssla med det viktigaste. Eftersom växlingsområdet inte alls var speciellt stort litet gick växlingen också väldigt snabbt. För min del handlade det som att dra på sig ett par skor, keps och solglasögon. Och givetvis tog jag av mig min speedtop också. Kylan var inte direkt ett issue längre. Sprang iväg med en bra känsla i benen.

RUN – 3:58:31
Nytt PB – YAY!! Eller inte… Eller jo, nytt PB är det väl med någon minut tillgodo, men inte YAY för det. Inte på långa vägar. Den korta sammanfattningen är att det var positivt så tillvida att jag faktiskt inte krampade, men klart negativt att min hälsena inte höll. Visst hade jag varit lite orolig för den innan (speciellt när foten svullnat upp efter resan) men inte så pass att jag trodde att den skulle hämma mig rent prestationsmässigt.

Ont om bilder från själva tävlingen så jag får väl ta en från uppvärmningen istället.
Löpningen gick på en 3-varvsbana med en del höjdmeter och ett fåtal svängar. Första delen gick på väg norrut längst vattnet i ganska kraftig medvind och lätt uppför. Efter vändningen var det lätt nedför men rejäl motvind (samma väg åt båda hållen). Den del av banan som gick söderut gick längst strandpromenaden och hade en del mindre backar som kändes i benen. Ganska speciellt att det också på några ställen fanns trappor utan ramp. Vätskestationerna var okej utplacerade och med ett godkänt utbud. Ganska ont om toaletter dock. Och inte speciellt många människors som hejade aktivt, eller ens visste vad vi pysslade med.

Nåväl, början gick oförskämt bra och jag kände mig riktigt stark. Även om jag misströstade lite under slutet av cyklingen och nog hade givit upp lite om det här med kvalplatser så visste jag ju trots allt att mycket kan hända under löpningen. En säker plats kan gå upp i rök efter 37 km löpning. Så trots allt ville jag ju ge det hela chansen hela vägen. Konstigare saker har ju hänt. Ganska snart slog jag följe med en kanadensare från Vancouver som också var på plats för att kvala. Precis som jag hade han simmat under förväntan och sen konstaterat att cyklingen tog betydligt längre tid än vad han räknat med. Förra gången han försökt kvala så hade han hamnat på sjukhuset i några månader så jag tyckte väl att det skulle vara en bra rygg att hålla.

Även här en tveksam karta rent orienteringsmässigt
Vi var sjukt disciplinerade; sprang i ett jämt 4:45-tempo, snackade om ditten och datten. Det märktes givetvis ganska rejält när vi vände och började springa mot vinden istället. Efter en knapp mil började jag känna en liten lätt stelhet den vänstra hälsenan och valde att backa av lite. Greg (som jag tror att han hette) fortsatta dock oförtrutet på och landade till slut en imponerande 3:16-mara… dock utan att det räckte till någon kvalplats i M40-44. Vilket då också säger något om den uppkomna konkurrensen i tävlingen; få deltagare, men väldigt hög nivå på toppskiktet.

Min löpning fortsatte sedan på ett bra sätt. Släppte lite på farten men höll mig hela tiden under 5:00-tempo och mådde bra. Efter ca 14 km gick det dock inte att hålla sig längre och jag tingades till ett toa-stopp variant större. Det tog tyvärr några minuter men jag hade inte så mycket att välja på. Efter toastoppet började det dock gå utför med min vänstra hälsena. Det gjorde mer och mer ont för varje steg och till slut gick det inte att springa längre och jag var tvungen att börja gå. Så fort jag gjorde det släppte smärtan direkt, för att sen vara helt outhärdlig så fort jag försökte börja springa igen. Om jag dock bet ihop lite i ca 100-200m så gick det att springa lätt igen i upp till en km innan jag var tvungen att gå igen. Och så fortsatte det resten av löpningen; spring/jogga tills det gjorde för ont, gå tills det att smärtan släppt och börja sen spring igen (med en initial hemsk smärta som sen gradvis gick över intill dess att den började öka igen och gjorde det omöjligt att springa.

Jag kom ikapp Peter med ca 10 km kvar. Han hade sin vana trogen gått ut lite för hårt på löpningen och dött. Fast han hade inte fått kramp och det hade faktiskt inte jag heller. Om det sen berodde på att jag cyklat disciplinerat, inte tagit i för mycket på löpningen eller något annat låter jag vara osagt. Jag kanske hade krampat om jag kunnat springa ordentligt, eller inte… Vi höll ihop ett litet tag, sen sprang jag ifrån honom. Med ca 5 km kvar kom Camilla som skjuten ur en kanon och rusade förbi oss. Jag räknade med att hon borde ha startat ca 5 minuter före mig och bestämde mig för att inte få tjejstryk och satsade på att försöka springa så mycket som möjligt. Det här med kvalplats och ett bra resultat hade jag givit upp sedan länge, men jag kunde ju åtminstone försöka avsluta med lite heder i behåll.

Sluttid 10:04:19 – 39 av 153 i M45-49, 260 av 985 overall 
När man skulle vika av från banan in på upploppet var det en ramp med typ 30 graders vinkel som man skulle upp för. Det var verkligen nådastöten för min hälsena, men på något sätt lyckades jag ta mig upp. Sprang sedan ett tveksamt upplopp utan någon större känsla. Min 9:e Ironman avklarad återigen utan att ha nått mina mål och återigen utan att vara nöjd. Camilla var redan i mål men jag lyckades i alla fall ta henne totalt med några minuter. Efter ett tag behagade en trött men leende Peter också att dyka upp i mål. Min kropp och framförallt mina ben var supersalta och stela. Min fot med den onda hälsenan gick knappt att stödja på och jag måste nog sett ut som en riktig Ironman. Träffade på Peter, Adam och Marre inne i det mycket tveksamma Athlete-området; väldigt få stolar, någon enstaka massör och inte speciellt mycket att äta.

Vissa av oss var glada tydligen gladare än andra
Peter och jag stannade ett tag, hämtade sedan utrustningen, pallrade oss till hotellet. Sen blev det pizza med Jesper och Åsas proffskompisar och gänget från TT. Och som vanligt tid för kontemplation och lite funderingar på varför man pysslar med det här överhuvudtaget. Men det kan vi ta en annan gång.

Adam konstaterade att min hälsena nog skulle behöva lite medicinsk hjälp för att ordna till sig. Jag kollade resultatlistan och konstaterade att Peter J nog knep den sista kvalplatsen i M45-49 och att jag inte skulle ha tagit en kvalplats ens om jag gjort mitt livs lopp och överträffat mig själv i alla tre disciplinerna. Vilket på något konstigt sätt kändes ganska bra ändå. Vidare är det bara att konstatera att statusen som sydamerikanskt mästerskap och de extra kvalplatserna onekligen lockat till sig många snabba atleter. 5 st av top-10 i min AG bestod av argentinare som av allt att döma inte varit på plats året innan. Och det producerades seriöst bra tider i alla åldersklasser. Så även om det bara kommer knappt 1000 till start och finns 75 slots går det inte att ta en kvalplats för givet. Sen kanske inte 3 IM på 5 månader är det bästa utgångsläget heller.

En medalj är alltid en medalj, men det här är nog en av de minsta jag fått.

Sunday, March 10, 2019

Return of the living dead

I söndags (för en vecka sedan alltså) började jag känna mig klart bättre och valde att sätta mig på trainern i en knapp timme för att se vad som skulle hända. Pulsen var lugn och fin, ingen hosta och bra känsla i kroppen så på måndagen tyckte jag nog att det var dags att dra igång igen. Inga halvmesyrer här heller så det blev ett 3x10 i zon 4 på löpbandet. Klart över förväntan och inga större bakslag vare sig det gällde puls och ork.

När jag hade influensan förra gången kommer jag så väl ihåg att det kändes som att börja om från början när jag väl började träna igen och det här gången var det inte alls samma känsla faktiskt. Resterande del av veckan har gått helt enligt plan och det enda som jag möjligtvis kände av lite var väl att onsdagens simning med Micke Rosén och TT var lite seg. Men... speciellt snabb i vattnet kommer jag förvisso aldrig att bli heller. Har liksom givit upp den biten. Det spelar ingen roll hur mycket jag tränar eller eller lägger ner effort på det hela, jag blir aldrig märkbart snabbare. Bara lite mindre långsam emellanåt.


Innan flunsan tyckte jag att träningen flöt på väldigt bra. Fokus har legat på löpning, både i form av att få löpstyrka och ganska mycket distans. Brottades ett litet tag med något som jag misstänkte var på väg att bli ett löparknä men det verkar ha ordnat till sig nu. Det här veckan var jag dragit igång även med distans på cyklingen med bland annat 2 st 3:30-pass nu i helgen. Tyvärr har jag inte fått till det med utomhuscyklingen ännu så det har blivit till att harva trainer. Men Zwift och Netflix löser det mesta. Annars måste jag väl ändå tycka att en vecka med 8 timmar cykel, 5 timmar löpning och 2 timmar simning så här direkt efter en veckas sjukfrånvaro känns helt okej. Så även nu känns det som om att det flyter på helt enligt (någon sorts) plan.

Inga direkta överraskningar framöver; mer och mer distans på cykel kommer att tillkomma. Om 3½ vecka drar jag till Nice för en lång weekend med massor av cykling (vad skulle kunna gå fel?) och om 6 veckor är det dags för årets första tävling - Cannes International Triathlon (skulle ha varit Nattvasan men det blev DNS pga. skadad partner och senare även en influensa).

Friday, March 1, 2019

Sjuk

Jag är sjuk. Typ dödssjuk. Senast jag var dödssjuk var i februari 2011 och jag har ett vagt minne av att jag då lovade att ta ta influensavaccin hädanefter. Givetvis blev det inte så och nu är jag döende igen.

Skämt åsido så verkar det vara en ganska jobbig flunsa i år. Fru, dotter och mängder av människor runt omkring mig verkar ha haft den och den verkar ihärdig. För egen del trodde jag att jag som vanligt var safe när jag klarat ett par veckor med sjuk fru och dotter utan att själv känna av något. Men när jag släppte ner garden tog den mig.

Sprang långpass i lördags och började känna mig ganska hängig direkt efter det. Tillbringade söndagen i sängen med någon febertopp men började känna mig piggare redan på kvällen. På måndagen åkte jag till jobbet, sprang 60 minuter Z2 på lunchen och förklarade mig officiellt frisk. Körde sen ett tröskelpass på cykeln på tisdagen utan att det kändes något speciellt, men när jag vaknade på onsdagen var det något som inte stämde. Jag hade tänkt jobba hemifrån och vara halvt sportlovsledig och beta av ett löppass och simning på kvällen. Jag drog längre och längre på det där löppasset och insåg strax, i takt med att temperaturen i min kropp ökade, att det nog var kört. Däckade sen totalt i feber, snuva, värk och självömkan.

Och det är väl lite där jag är just nu så här på fredag kväll. Peppar peppar att det kanske känns lite bättre nu. Men jag ska nog vänta lite med att säga något innan natten är över. Den är liksom alltid värst. Det enda positiva är väl att jag nu fått tummen ur att skriva ett blogginlägg. Och att jag faktiskt uppdaterat Result-sidorna med de senaste åren. Många tävlingar blir det...