Sunday, May 12, 2019

Cannes International Triathlon 2019 [RR]

Det blåste mer och mer ju längre veckan gick och på söndagsmorgonen var det rejält blåsigt (6-8 m/s stadigt med upp till 20 m/s i byarna). Så där så att saker blåste omkull, målportaler måste säkras upp, osv. Redan när jag checkade in cykeln på lördagen fick jag binda fast den med lite snöre för att den skulle hänga kvar. Vattentemperaturen var uppmätt till 14 grader så vårdräkt var obligatorisk. Som tur var går simningen lite skyddat så det var inte allt för mycket vågor. Det var däremot inte kallt i övrigt; skulle tippa på att det i alla fall var över 15 grader varmt redan vid 6 på morgonen.

Den nya given i Cannes International Triathlon var en ”transitions-fri” växling (som man lite märkligt kallade det) vilket innebar inga påsar och alla prylar vid cykeln. Med tanke på att cykelparken var ganska kompakt och trång var det väl kanske inte någon jättebra idé. Sen hade jag dessutom turen att få den i princip sämsta platsen i hela växlingsområdet. Absolut längst ifrån Bike Out och med förmånen att få springa igenom exakt hela det trånga området med cykeln. Och eftersom Bike Out och In var på samma ställe fick jag sen göra samma sak igen vid T2. Värdelöst. Det var inte heller några backar eller avgränsade platser så allting låg lite huller om buller. Plus att saker (t.ex. min keps) blåste runt lite. Men det är väl en del av charmen misstänker jag.

Ett litet tag innan starten...

En kändis. Och Magnus Norman...
Jag gick upp vid 5:45 och åt en frukost utan kaffe (eftersom jag inte ville köra vattenkokaren och väcka 14-åringarna som sov i samma rum som köksdelen låg i). Promenerade sedan bort till starten med alla prylar utom cykeln. Fick efter lite om och men komma in i växlingsområdet. Att tatueringen skulle sitta på vänster sida och både på arm och ben framgick inte någonstans, och inte heller att nummerlappen måste vara fäst på 3 ställen. Träffade på Magnus Norman (som tävlar för TT och var den andre svensken i startfältet) som hade platsen bredvid mig. Fixade, trixade, drog på våtdräkt, lämnade in street-wear bag, gick på toaletten och hoppade sen in i startfållan. Enligt race-brief-ppt:n skulle det finnas någon slags indelning, men det fanns det ju givetivs inte. Enligt samma presentation skulle det förvisso också finnas påsar för BIKE och RUN, men det fanns det ju inte heller. En vettig sak gjorde dock arrangörerna; istället för att gå igenom banan muntligt så lät man helt sonika en vattenskoter köra igenom banan. Väldigt tydligt. Jag ställde mig lite i mitten, med mer folk bakom än framför mig. Sen gick starten, inte med någon kanon eller pistol utan snarare av att alla helt plötsligt började röra på sig.

SWIM 33:51 (450:e tid av 890)
Ett bestående minne från 2017 var att simningen var stökig och det var den sannerligen även i år. Första varvet var fullständigt brutalt. Förra året var känslan att stöket till stor del bestod i många snabba människor som hade bråttom i rätt riktning. I år var det kompletterat med en stor dos människor utan någon som helst känsla för i vilken riktning de skulle simma. Och det gärna med en väldigt hög armfrekvens. Det var lite som den där gamla Monty Python-sketchen ”100 yards for people with no sense of direction”. När samma (tror jag) gubbe (tror jag också) för tredje gången simmade in i sidan på mig, i ungefär 45 graders vinkel, stötta jag undan honom lite lätt i rätt vinkel. Som lite hjälp på traven i rätt riktning alltså. Varpå han svarar med att stanna upp helt och smälla till mig i huvudet?!? Mycket stök och simma över varandra har jag varit med om, men en regelrätt smäll har jag faktiskt inte råkat ut för hittills. Men hög puls i det 14-gradiga vattnet lyckas jag inte få ur mig något vettigare än ”But for f**ks sake idiot!”. Och det här var liksom typ 400 meter in på simningen.

"Ser ut som en total mupp.jpg" döpte jag den här bilden till
Första varvet var galet. Dels slagsmålet. Dels det faktum att det var kö runt bojarna och mängder av människor som då stannade upp och simmade bröstsimsbentag. På de oskyddade delarna av banan gick det en del vågor men dock klart hanterbart. Till skillnad från förra gången så navigerade jag riktigt bra den här gången och prickade i princip varje boj. Först på de sista 100 meterna under det första varvet lugnade det ner sig lite och jag kände att jag kunde komma in i en bra takt. Andra varvet var betydligt mer kontrollerat bortsett från bojvädningarna som var ganska stökiga. När jag sprang upp ur vattnet var jag först ganska övertygad om att det inte hade gått så snabbt med tanke på stöket under första varvet. Till min stora förvåning såg jag dock att klockan stod på 33-någonting. Alltså nästan 5 minuter bättre än förra året. Lycka! Sen är väl en placering strax över mitten av fältet inte speciellt imponerande men klart godkänt för att vara jag. Och givetvis ett lyft från den mediokra simningen i Argentina.

T1 – 2:36 (98:e tid av 890)
Löpningen i T1 var inte alls så lång som jag kommer ihåg den från förra året. Eller så kommer jag helt enkelt ihåg fel. I sista kurvan innan man sprang in i själva växlingsområdet hörde jag en välbekant röst så och och tjoa. Inga 14-åringar dock så de låg väl kvar hemma i sängen. Blev lite förvånad över att Magnus cykel var borta. Hade inte räknat med att han skulle vara en stark simmare (han kom in under 30 så det var helt fel tänkt). Fick av mig dräkten hyfsat fort och kryssade mig sedan igenom växlingsområdet på ett klart godkänt sätt.

Cykling 4:05:49 (337:e tid av 890)
Som vanligt är det många som hetsar i början och cykelbanan i Cannes inbjuder väl lite till det också med sin pannkakasplatta första mil med vinden i ryggen. Jag försökte ta det hyfsat lugnt, med den övergripande planen att inte spräcka mig i första backen och sen vara stark under sista halvan av banan. Tyvärr kände jag ganska direkt att det här inte skulle vara min dag rent cykelmässigt. Benen var liksom inte så där krispiga och det kändes som om jag fick kämpa för varje watt.

På väg ut på cyklingen
Första stigningen mot Tanneron var ganska brutal; i alla fall ur ett triathlonperspektiv med sina 500 höjdmeter över knappt 8 km. Jag hade givetvis räknat med att bli lite omkörd i klättringen men känslan var att typ alla körde om mig. Väl förbi Tanneron började jag väl känna mig lite mer komfortabel, men fortfarande bara okej. Det utmärkande för cyklingen i Cannes är väl just att det är en mil platt i början, en mil platt på slutet och däremellan inte platt någonstans alls. Antingen klättrar du eller så cyklar du serpentiner nedför. Borgar alltså inte för några höga snitthastigheter alltså (25,9 km/h över 107 km för min del vilket nog är något slags all-time-low).

Jag hade ju cyklat i princip hela banan tidigare (bortsett från den extra svängen tillbaka till Tanneron och nedförsåkningen därefter) och kände igen mig väl. Tyvärr var den hemska nedförsåkningen halvvägs längst D96 kvar – smal, dålig väg full med potthål och grus och brant nedför. Även en uppförsknäpp på några 100 meter med typ 15-20% lutning var kvar. Och den hade jag ändå helt förträngt. Det har inte bara rent fysiskt det gick upp och ned under cyklingen, även mentalt var det så för min del. Jag kände mig absolut stark vid några tillfällen, men också rejält nere emellanåt. Så där så att jag funderade på om det överhuvudtaget skulle gå att springa och att jag funderade på om det inte skulle vara skönare att bara skita i det. Tror inte att det var en energiintagsgrej eftersom jag fick i mig den energi som jag planerat för. Premiär för att köra på bara Maurten-dryck. Mina watt var dock inte mycket att hänga i granen (även om 243 TSS skvallrar om att det var någon walk-in-the-park). Nästan 2000m klättring säger väl en del också.

Rolig höjdkurva...
Vacker cykling däremot. Små, fina, slingrande vägar i ett dramatiskt landskap. Hann inte riktigt njuta dock eftersom det handlade om mycket kamp under cyklingen. Jag körde landvsägscykel med tempopinnar och det kändes som ett helt korrekt val. Såg inte många rena tempocyklar. Vinden kändes av lite uppe i bergen men blev framförallt märkbar under den avslutande plattcyklingen in mot Cannes då den låg rätt i ansiktet. Mentalt sätt väldigt jobbigt, men ändå helt okej eftersom jag kände mig stark sista biten och äntligen kunde ligga kontinuerligt i omkörningsfil. Som tur var fick jag alltså avsluta cyklingen med en positiv känsla.

T2 – 2:05 (221:a tid av 890)
Även om jag hade en känsla av jag kanske inte gjort min bästa cykling blev jag ändå lite förvånad av att se så pass många cyklar i växlingsområdet (deja vu från förra gången i Cannes). Kändes som om typ mer än halva fältet kommit in. Jag gjorde i alla fall en väldigt bra avsnittning och fick därefter kryssa mig igenom exakt hela växlingsområdet springandes med cykeln. När jag kom fram till min plats såg jag att Magnus precis kommit in och var på väg ut på löpningen. Sen såg jag även att alla mina saker låg i total oordning. Lyckades ändå rafsa ihop det mesta ganska fort och få på min skorna (och precis när jag fick det insåg jag att jag aldrig testat att springa utan strumpor i dem…). Sen tycker jag att jag ägnade en evighet åt att spana efter min keps som blåst bort till en annan rad av cyklar, men uppenbarligen kan det inte ha tagit allt för mycket tid.

Run – 1:08:51 (123:e tid av 890)
Halvvägs in på cyklingen var jag helt övertygad om att det nog inte skulle gå att springa alls. Benen kändes som gelé och jag fattade inte riktigt hur jag på ett vettigt sätt skulle kunna klättra knappt 1000 m till, cykla 5 mil och sen springa vettigt. Men som jag nämnde ovan tycket jag nog att de började hända något positivt med benen och kroppen under den sista milen.

Efter att ha träffat på Magnus i växlingsområdet hade jag i alla fall ett första mål på löpningen; att inte få stryk av en f.d. världstvåa i tennis. Benen som tidigare under dagen känts som två timmerstockar samarbetade nu på ett förvånansvärt bra sätt. Jag satt av längst piren i vad som kändes som ett riktigt bra tempo, åtminstone jämfört med de andra som sprang (jag tror att jag blev omsprungen av 7 eller 8 personer under hela löpningen, och det var uteslutande personer som låg före mig redan från början). Efter bara någon km var jag ikapp Magnus och sprang om. Löpningen kändes lätt och avslappnad och jag tycker inte heller att vinden påverkade allt för mycket. På några enstaka ställen längst piren och vattnet kändes den av men inte så att det blev (mentalt) jobbigt.

Springer som en gud ju.
Banan var nästan identiskt med den för två år sedan. Enda skillnaden var att man nu på varje vända tog ett varv runt målområdet och att man kapat en sväng i parkområdet halvvägs in på varvet. Resultatet var en bana som i år var 15,5 km lång istället för 15,0. En väldigt trevlig bana dock; platt och snabb och lätt att hålla koll på ev. konkurrenter och lätt för publik att följa på många ställen. I och med att det är 4 varv á 4 km kan det vara lite trångt på sina ställen men inget som stör. Det enda som jag ev. skulle kunna invända emot är väl antalet svängar och det faktum att man på några ställen måste in i ganska smala passager mellan stolpar. Men på det stora hela en väldigt kul bana.

Sen matade jag på. Första varvet var över innan jag ens hunnit fatta att löpningen igång. På andra varvet hade familjen hunnit ut till favoritstället i parken. Även de lovordade min löpning på ett sätt som faktiskt fick mig att tro att verkligheten stämde överens med känslan. Jag hade givetvis också koll på klockan som vidimerade att det faktiskt gick i ett klart godkänt tempo. Andra varvet gick 2 sekunder långsammare än det första och jag kände mig fortsatt stark. Jag kunde se att jag sprungit ifrån Magnus ganska rejält och kände mig nu ganska säker på att bli bäste TT:are och svensk i alla fall.

På det tredje varvet sa jag åt familjen att bege sig mot målet ”eftersom de aldrig skulle hinna före mig om de stod kvar ett varv till”. Känslan var fortsatt bra och jag hade inte en enda dipp under löpningen. Mot slutet av första varvet tog jag min andra gel (tog den första med koffein halvvägs in på första varvet) och unnade mig en mugg vatten i energistationen. Jag höll nästan på att fälla en kille som gick lite för långt till vänster samtidigt som jag tittade åt sidan för att träffa sophinken med min vattenmugg. Skulle inte tro att han blev allt för lycklig över att få en svensk i ryggen. Men samtidigt, om man går till vänster i vätskestationen får man faktiskt skylla sig lite själv. Tredje varvet gick 4 sekunder snabbare än det första.

Upploppet

Alla fans vill ha kramar!
På fjärde och sista varvet väntade jag liksom på att dippen skulle komma, men den dök aldrig upp. Visst började benen kännas tyngre, men det var inte något som speglade av sig på km-tiderna. Enligt den officiella tidtagningen var det sista varvet långsammast (8 sekunder långsammare än det första varvet och 12 sekunder långsammare än det 3:e och snabbaste varvet), men å andra sidan var det också ca 150 m längre eftersom man skulle vika in på upploppet då. Med ett stort flin och med fingrarna formandes v-tecken sprang jag in under målportalen.

Totalt 5:53:14 – 242 av 890 totalt och 32:a plats i ålderskategori (V2M)
Som vanligt hade jag inte den blekaste aning om hur jag låg till placeringsmässigt när jag spurtade in under bågen, men jag misstänkte väl att borde vara ungefär som förra gången; en okej placering i ett stenhårt fält med betydligt bättre förutsättningar att prestera i bergen än vad jag hade. Lite över förväntan avseende sim och löpning och lite underprestation på cyklingen. Men en klart godkänd säsongspremiär och sjukt kul att få tävla igen. Fick en kamera i ansiktet direkt efter målgång och sa väl något fånigt som jag knappt kommer ihåg. Får väl se om det dyker upp någonstans.

Innan tävlingen skrev jag: "totalplacering i den övre fjärdedelen, simning på 35 minuter, disciplinerad cykling och sen en löpning på under 1:05.". Det där med totalplaceringen beror väl lite på om man räknar med antalet startande eller med antalet målgångar. Cyklingen var väl hyfsat disciplinerad även om den kanske inte var så var. Jag sprang med ett  snitt på 4:26 min/km (jämfört med 4:32 för 2 år sedan) så hade banan varit lika lång som 2017 hade jag nog kommit in på 1:05. Typ. Överlag nöjd!

Trött och nöjd

Saturday, April 20, 2019

Tillbaka till Rivieran och dags för säsongspremiär

Då var man tillbaka i Frankrike igen. Denna gång för påskledighet och säsongspremiär - Cannes International Triathlon. Familjen (utökad med ytterligare en 14-åring) är med och vi bor i en lägenhet ganska centralt i Cannes. Jag körde ju här även 2017 och tyckte att det var en ganska brutal tävling redan då. Glädjande nog har man lagt till några km och en extra backe på den brutala cykelbanan. Så det som väntar är 2 km simning i 14-gradigt vatten, 110 km cykel och typ 1800 höjdmeter och sen 16 km platt men väldigt svängglad löpning. Kommer väl att bli "kul" även som jag precis som förra gången bävar ganska mycket för cyklingen. Å andra sidan är det ju ett klättringsår för mig i år (Icon Extreme Triathlon med 5000 höjdmeter någon?) så det är lika bra att vänja sig.

Berg, blått hav och blå himmel. Vad mer behöver man?
Dagarna innan har jag kört lite som vanligt med träningen och har inte direkt toppat mig mot tävlingen. Har lite svårt att sia om hur det kan tänkas gå och vad jag ska sikta in mig på. Förra året kom jag in på plats 234 av 899 som gick i mål och motståndet är verkligen stenhårt här. Många duktiga fransmäns som dessutom har en helt annan säsong och möjlighet att simma både öppet vatten och framförallt cykla året runt. Så lite orättvist är det minsann. Mitt mål är i första hand att göra en solid tävling och så får vi se hur långt det räcker. Jag tävlar tydligen i en klass som heter V2M vilket verkar vara typ 45-49 eller något liknande. Erfarenheten från 2017 säger att alla simmar som monster, klättrar hyfsat och kör fort nedför och sen springer lite sämre. Så om jag disponerar det rätt borde jag kunna plocka placeringar hela vägen. Speciellt med tanke på att jag känner mig väldigt stark i löpningen just nu. Så säg så här; totalplacering i den övre fjärdedelen, simning på 35 minuter, disciplinerad cykling och sen en löpning på under 1:05.

Söndag 08:00 går starten och jag har startnummer 590.


Friday, April 12, 2019

Åter till Nice

Ända sen vi åkte hit första gången 2013 har Nice och franska Rivieran haft en speciell plats i mitt och min familjs hjärtan. Det är väl en kombination av klimat, hav, omgivningar, träningsmöjligheter (specifikt cykling), mat och allt möjligt. Kanske inte i första hand fransmännen (och nu generaliserar jag ju givetvis enormt mycket), men man får ta det onda med det goda. Jag har i alla fall varit där 5 gånger sen dess och nu en 6:e gång. Som vanligt hittade jag riktigt billiga flygbiljetter på en kampanj och bokade ett billigt hotell precis vid flygplatsen. Förra gången jag gjorde det gick det ju sådär, men skam den som ger sig. Måste dock medge att jag blev lite nedslagen av väderleksrapporten några dagar innan jag skulle åka, den var mer eller mindre identiskt med den som jag ojade mig över inför den där ödesdigra helgen för 2 år sedan. Men det blev bättre; mycket bättre.

Jag anlände till Nice på torsdag förmiddag. Hotellet ligger så pass nära flygplatsen att det inte tar mer än 10 minuter att gå (även med en cykelväska). Som tur var fanns det ett rum ledigt redan vid 10:30 och jag kunde checka in och börja montera cykeln. Betade av några telefonmöten och gav mig sedan ut på en premiärtur. Hade inte något planerat pass utan var mest ute efter att säkerställa att allt satt rätt ihop. Vädret var blåsigt men soligt och jag var snäppet för varmt klädd. Började rundan med knävärmare, armvärmare och väst i motvinden till Cannes och avslutade sen helt utan dessa tre. Benen kändes okej, även om det varken blir något bra snitt eller bra watt när det är en massa trafik som ska hanteras. Jobbade lite mer och gav mig sedan ut på veckans intervallpass (löpning); 3x10min i zon 4 med 2 minuter joggvila mellan. Lite osäker på hur det skulle se ut rent fartmässigt eftersom jag kört det här passet många gånger på löpbandet men det är lite svårt att relatera den farten till verkligheten. Lyckades dock lägga intervallerna på 4:01 min/km i medvinden och 4:09 min/km i medvinden (de 2 sista) utan att ta ut mig för mycket. Klart nöjd med det. Avslutade sedan dagen med öl och pizza i Gamla Stan (tog mig dit med hyrcykel - Velo Bleu - som funkade alldeles utmärkt när man väl kommer runt den där spärren över att all information är på franska).

Visdomsord från Jan Frodeno i flygplansmagasinet.
Så där larvigt blått
Ett vattenfall mitt ute i ingenstans. En sån där sak som jag missade för 2 år sedan.
På fredagen var det sedan dags att ta tjuren vid hornen och slutföra den där rundan som slutade ganska snöpligt för 2 år sedan. Jag var ju trots allt ganska övertygad om att det skulle vara en riktigt bra runda. Vädret var nu betydligt bättre än vad de initialt prognoserna sagt; himlen var klarblå, det var lite blåsigt och temperatur runt 12-13 grader. Dock värmde solen riktigt fint i lä. Så länge som det inte var ett moln på himlen skulle det ju i alla fall inte komma någon snö. Den första delen av rundan; upp till Col de L'Ecre var fantastisk. Eftersom vädret nu var bättre noterade jag naturen på ett helt annat sätt. När jag var på väg upp för den sista biten av klättringen förra gången var sikten begränsad till några 100 meter pga dimman. Nu kunde jag se hela vägen ner till kusten och havet.

Sen blev det också väldigt intressant. Jag kommer ihåg motvinden som slog emot mig efter Col de L'Ecre, jag kommer ihåg var jag noterade de första snöflingorna och jag kommer ihåg hur jag resonerade längst vägen. Det som slog mig den här gången är ändå hur pass snabbt förhållandena gick från uthärdliga till omöjliga. Det var liksom bara typ 20 minuter mellan "det här är hanterbart" till "okej, jag måste härifrån och in i värmen". Jag kommer också ihåg känslan i den sista backen (som jag var tvungen att bromsa mig nedför eftersom jag skakade okontrollerbart) och hur enormt lång den kändes; fast den nog i själva verket bara var typ 2 km lång. Slutligen noterade jag också att om jag hade cyklat en km till (från stället där Marie plockade upp mig) så hade jag kommit till viltreservatet där hon jobbade och där hade jag absolut kunna komma in i värmen på den Bed&Breakfast som fanns där.

Regnlöpning
Det tar liksom aldrig slut på vyer. Och man tröttar aldrig!
Snö! Men den gjorde mig inte särskilt orolig.
Resten av rutten var fantastiskt fin. Utförskörningen och utsikten ner mot Greoliers är nog bland det vackraste jag sett. Sen kom jag in på lite vägar som jag tror att jag cyklade 2013, för att sluten komma upp till Col de Vence från baksidan och sen ta mig "hem" via Vence, St-Jeannet och St-Laurent-du-Var. 121 km och 2300 höjdmeter senare var jag tillbaka på hotellet. Riktigt nöjd med det.

På lördagen skulle det bli lite sämre väder och passande nog hade jag inte någon cykling planerad. Istället var det simning och löpning på schemat. Jag hade inte med mig någon våtdräkt utan hade istället kollat upp en pool som låg i närheten av hotellet. Lite risky eftersom man inte har en aning om hur det fungerar i publika pooler i andra länder (eller andra städer i Sverige för den delen). Jean Medicin visade sig vara helt okej. Det enda som var lite märkligt var att det var förbjudet att vara naken i duschen. Startade passet i en bana med långsamma, men åtminstone crawlande simmare. Sen blev jag helt plötsligt bortvisad från den av någon som bara pratade franska. Blev då visad till en bana men en långsamt crawlande gubbe och en tant som sparkade med fenor på rygg (och det gick väldigt långsamt). Fick i alla fall ihop mina 3800m med 2x(1000+500) som huvudserie även om det blev lite hackigt.

Sen dags för veckans långa löppass. Det hade nu börjat regna ordentligt och jag var egentligen inte ett dugg motiverad. Men eftersom kontinuitet och ihärdighet är min grej kom jag i alla fall ut. Planen var 135 minuter i zon 2; alltså ett typiskt IM-pass. Första 5 km kändes sega och omotiverade men sen släppte det. Tempot ökade och jag fick ett bra flyt i löpningen. Sprang först bort till hamnen och vände och sen tillbaka och mot Cagnes-sur-Mer innan jag vände igen. 28 km med 4:41 min/km i snitt och en klart negativ split blev det slut. 136 i snittpuls och kanske ett av mina bättre långpass på länge.

Jag undrar faktiskt helt ärligt om den här karpen kan vara speciellt nöjd med livet...
Vi avslutar väl med ytterligare en vy. Denna gång från Peille ner mot Nice.
På söndagen var det sen dags för cykling igen. Ca 4 timmar följt av 30 minuters löpning var planen som i slutändan blev 4:30 cykling och drygt 20 minuter löpning. Mest för att jag skulle hinna med och se slutet på Flandern Runt (något som sprack ändå eftersom Eurosport via Telia Play gav upp och eftersom sändningen på fransk tv var så omöjlig att följa att jag somnade). Jag cyklade i alla fall längst kusten ner till Fréjus - fantastiskt vacker och rolig väg efter Cannes - och sen inåt landet tillbaka till Cannes och hem. Problemet med rundan är väl egentligen transporten till och från Cannes som innehåller alldeles för mycket trafik och långsamma avsnitt (genom städer) för att det ska kännas helt bra ut träningssynpunkt. Som mysrunda absolut, men det blir ganska frustrerande att vara fast bakom en långsam karavan av bilar när man liksom vill köra på. Det är väl egentligen det enda dåliga med att cykla här i Nice; om man vill cykla platt är man förpassad till kustvägarna och där är det mycket långsam trafik och hinder. Så fort man rör sig inåt landet är det dock mycket bättre, men också betydligt mer kuperat.

Avslutade sedan veckan med drygt 20 minuters löpning i HIM-fart. Som vanligt segt och konstigt initialt, men sen släppte det. Har ju inte kört speciellt många brickpass senaste tiden. Summerade ihop veckan på knappt 20 timmars träning och 1271 TSS (Training Stress Score). Kollade tillbaka i Training Peaks och konstaterade att det är den siffermässigt tuffaste veckan jag gjort på över ett år. Min fitness är nog också den högsta på ett år så det ska bli intressant och se om jag kan nyttja det här på något vettigt sätt om 2 veckor. För om två veckor är jag ju tillbaka i Frankrike för att begå säsongspremiär i Cannes. Mer om det senare.

På måndagen passade jag för övrigt på att cykla knappt 3 timmar innan det var dags att åkta hem till Sverige; 0-gradigt och lite lätt snöfall...

Tack Nice för en grym weekend!

Monday, March 18, 2019

IM Argentina - racet [RR]

Lite om det som hände innan hittar ni här. Och nu lite mer och själva racet.

SWIM – 00:32:59
Vattnet var inte riktigt lika stökigt som det var första dagen när vi kom till Mar Del Plata. Men det var kallt och det var inte lätt att komma ut. Jag har normalt sett inga större problem med att simma i kallt vatten, däremot är jag inte alls särskilt förtjust i själva starten när det är kallt. Speciellt inte när det inte är tillåtet med uppvärmning i vattnet. Kylan och startadrenalinet gör att det tar typ 5-10 minuter för mig att komma in i något slags flyt. Och vågorna som jag var tvungen att forcera på vägen ut gjorde ju inte det hela direkt bättre.

Simningen - så som den skulle ha varit oavkortad
Kände väl instinktivt ganska direkt att det här inte skulle vara min simning. Men eftersom den var nerkortad skulle den ju vara över ganska snabbt i alla fall. Efter ett tag kom jag in i något som verkade vara lite rytm. Hade inte många runt omkring mig och sikten var mer eller mindre noll så att följa någon var helt uteslutet. Navigationen var okej men inte helt lätt eftersom jag var tvungen att tajma en vågtopp precis för att ha någon chans att se nästa boj. Vet inte riktigt om jag i slutändan navigerade bra eller inte; spåret på Garmin Connect säger ju inte så mycket egentligen. Känslan var att jag på sista benet gled alldeles för långt ut efter vändbojen. Det var trots allt ganska strömt och blåsigt. Fick inte till någon riktig body surf på vägen in mot stranden men gjorde inte heller någon riktig face plant heller så det var väl okej. (Ber om ursäkt för anglicismerna)

Vad som inte var okej var tiden; 32:59 var liksom i den nedre tredjedelen av fältet och det känns som om det var flera år sedan jag placerade mig så pass långt ner även om simningen är långt ifrån min starkaste gren. Av Stravadata att döma var simningen typ 200 meter längre än 1500 m så snittet kanske inte var helt uselt, men ändå… senaste åren har jag i alla fall alltid legat i den övre halvan av fältet och i Österrike till och med i den övre tredjedelen. Så med det i åtanke är det givetvis kasst. Men i slutändan är det bara några minuter trots allt och även om jag inte kände mig nöjd med simningen när jag sprang mot T1 var det ju liksom inte något som jag visst då.

Simningen enligt Garmin - alltid lika kul att se
T1 – 00:06:17
Löpningen till T1 var inte speciellt lång så det är inte därför som växlingstiden är relativt lång. Det har snarare att göra med det här med att få på sig en extra tröja (tight sådan) på en kall och saltvattenblöt överkropp. Jag har testat det här med klädbyte i T1 några gånger tidigare och vet ju av erfarenhet att det aldrig går lika lätt som när man är torr och i icke-tävlingsmode. Med tanke på temperaturen hade jag i alla fall bestämt mig för att komplettera med en långärmad Fusion-tröja (speedtop) och det var nog ett korrekt val. Men aerodynamik betyder tight och det betyder svårt att få på. Tog även för ovanlighetens skull på mig ett par strumpor inför cyklingen och det är inte heller något som går automatiskt när man är blöt och sandig om fötterna. Konstaterade att det var kallt (typ 12 grader) men att det i alla fall inte regnade. Sen var det dags för cyklingen.

BIKE – 5:24:18
Att det skulle blåsa visste jag ju liksom om och var förberedd på. Orosmomentet var väl om det skulle blåsa allt för mycket från sidan eftersom jag körde med dischjul. Sen var det ju det här med höjdmeterna på banan också. Banan var en fram-och-tillbaka-bana med (i princip) 3 mil norrut längst kusten och sen 3 mil tillbaka, och så 3 sådana varv för 18 mil (med den lilla skillnaden att start/stopp inte låg exakt vid den södra vändpunkten och att banan vid den norra vändpunkten gick lite inåt landet).

Banan var lite omdragen jämfört med året innan; men det märkligaste med den information som arrangörerna gått ut med var att de hävdade att banan skulle innehålla ca 570 höjdmeter per varv. Alltså typ 1700 m sammanlagt, vilket är mer än t.ex. Österrike. Tittade man på bansträckningen och kollade lite streetview på Google Maps såg det ju totalt orimligt ut.  Enligt Marre och Peter som var på plats lite tidigare så existerande inte backarna heller. Eller jo, visst fanns det några mindre backar, men inte alls i den omfattning som Strava eller arrangören ville påskina. Och det var absolut inte några backar som t.ex. skulle kräva en lättare utväxling för att hantera. I slutändan visade det sig att banan nog innehöll runt 660 höjdmeter. Det är givetvis totalt underkänt från arrangörens sida att inte kolla upp sådant. Eller ens att ha någon känsla för vad som är rimligt. Det är trots allt en viss skillnad på hur man tränar inför, tacklar och pacar sig inför 660 höjdmeter jämfört med 1700 höjdmeter.

Cyklingen - trots att kartan är vriden 90 medurs har man ändå lagt in en kompass som visar fel
Vad det däremot fanns gott om var vind. Det blåste som fan rent ut sagt. Som tur var blåste det i princip rak sydlig vind vilket medförde att mestadels låg rakt i ryggen eller rakt framifrån. Det var endast under den lilla sejouren inåt landet vid den nordliga vändpunkten då vi fick lite vind från sidan. Men jag började i alla fall med vinden i ryggen och fick en rejäl skjuts. Första delen fram till den norra vändpunkten gick med drygt 42 km/h i snitt på en i princip platt bana. Asfalten var lite grov och gropig på några ställen, men inget som direkt störde eftersom vi testcyklat den delen av banan tidigare. Enda tveksamma området var väl egentligen ett kort avsnitt strax efter växlingsområdet där det var lite trångt och en ”no-pass-zone”. Första varvet hade jag givetvis oturen att hamna bakom en riktigt seg människa där vilket kan vara ganska frustrerande i de ca 500 m som zonen omfattade.

Efter vändningen övergick det hela till en rejäl kamp. Speciellt när man kom tillbaka ner till vattnet och fick vinden rakt i ansiktet. Den mentala biten i att sitta och trycka tröskelwatt samtidigt som cykeldatorn visar på en fart på typ 23 km/h ska inte underskattas. Jag tycker nog dock att jag höll det mentala upp under första varvet då jag cyklade disciplinerat. Under andra varvet var det lite mer tveksamt och sammanföll dessutom med min normala mentala dipp vid ca 120 km. Tredje och sista varvet var dock bättre.

Efter det att man passerat växlingsområdet kom man in i den kuperade delen som gick längst stranden i de mer centrala delarna av Mar del Plata. Här var det faktiskt några lite mer sammanhängande backar och några svängar som tog ut sin rätt. Vinden blev inte riktigt lika påtaglig under det här partiet. Sen en 180-graders sväng och tillbaka till växlingsområdet och ut på nästa varv. Den enda publiken som fanns var vid växlingen. Ute på banan var det mer eller mindre obefintligt med publik.

Efter 90 km låg jag faktiskt på en sluttid nedåt 5 timmar (90 km på ca 2:29) och tänkte faktiskt ganska positiva tankar. Vad jag dock inte tänkte på var att resterande 90 km faktiskt innehöll motvinden 2 gånger och det kuperade området 2 gånger (medan första 90 km innehöll 1 motvind och 1 kuperat område). Insåg dock ganska snart min tankevurpa dock och landande in i lite mer survival mode. När jag var på sista varvet och på väg söderut för att passera växlingsområdet och köra det kuperade området åkte jag parallellt med den första delen av löpbanan och konstaterade att det redan var alldeles för mycket människor ute på löpningen för att det skulle kännas bra. Misströstade, men gav inte upp i alla fall. Betade otåligt av den sista delen av cyklingen och längtade efter att få börja springa, även om jag då inte alls hade några speciellt stora förhoppningar.

Så här i retrospektiv tycker jag nog att jag faktiskt inte gjorde någon speciellt bra cykling. Snittar 183W (194W NP) i snitt över hela och tappar ganska mycket från första till andra halvan. Jämför då t.ex. med Chattanooga där jag gör 195W (213W NP). Å andra sidan var det få förunnat att ta sig under 5 timmar. Superbikern Adam sprängde sig rejält och kom in på strax över 5 timmar. Han som vann M45-49 cyklade på 5:18. Så det kanske inte var helt trivialt att cykla snabbt trots alls. Och jag cyklade ju i alla fall 10 minuter snabbare än Peter vilket är väldigt viktigt att påpeka i sammanhanget.

Jag fick dock i mig all den vätskebaserade energin helt enligt plan. Eftersom jag visst att det skulle bli kallt valde jag att ha alla flaskor med energi på cykeln redan från början och räknade med att inte behöva något rent vatten förrän den första flaskan var slut och det fungerande alldeles utmärkt. Dock hände det som alltid händer mig när jag tävlar under förhållanden där jag inte får svettas speciellt mycket; jag blev kissnödig på cyklingen. Jättekissnödig. Redan tidigt under cyklingen insåg jag att det skulle bli en sådan dag. Tror att jag kissade 6 eller 7 gånger under cyklingen. Och jag var ändå nödig när jag påbörjade löpningen. Förlåt Pinarellon och förlåt mina cykelskor.

T2 – 00:02:14
Bike catcher är bra skit. Känns ganska lyxigt att bara kunna lämna ifrån sig cykeln och pyssla med det viktigaste. Eftersom växlingsområdet inte alls var speciellt stort litet gick växlingen också väldigt snabbt. För min del handlade det som att dra på sig ett par skor, keps och solglasögon. Och givetvis tog jag av mig min speedtop också. Kylan var inte direkt ett issue längre. Sprang iväg med en bra känsla i benen.

RUN – 3:58:31
Nytt PB – YAY!! Eller inte… Eller jo, nytt PB är det väl med någon minut tillgodo, men inte YAY för det. Inte på långa vägar. Den korta sammanfattningen är att det var positivt så tillvida att jag faktiskt inte krampade, men klart negativt att min hälsena inte höll. Visst hade jag varit lite orolig för den innan (speciellt när foten svullnat upp efter resan) men inte så pass att jag trodde att den skulle hämma mig rent prestationsmässigt.

Ont om bilder från själva tävlingen så jag får väl ta en från uppvärmningen istället.
Löpningen gick på en 3-varvsbana med en del höjdmeter och ett fåtal svängar. Första delen gick på väg norrut längst vattnet i ganska kraftig medvind och lätt uppför. Efter vändningen var det lätt nedför men rejäl motvind (samma väg åt båda hållen). Den del av banan som gick söderut gick längst strandpromenaden och hade en del mindre backar som kändes i benen. Ganska speciellt att det också på några ställen fanns trappor utan ramp. Vätskestationerna var okej utplacerade och med ett godkänt utbud. Ganska ont om toaletter dock. Och inte speciellt många människors som hejade aktivt, eller ens visste vad vi pysslade med.

Nåväl, början gick oförskämt bra och jag kände mig riktigt stark. Även om jag misströstade lite under slutet av cyklingen och nog hade givit upp lite om det här med kvalplatser så visste jag ju trots allt att mycket kan hända under löpningen. En säker plats kan gå upp i rök efter 37 km löpning. Så trots allt ville jag ju ge det hela chansen hela vägen. Konstigare saker har ju hänt. Ganska snart slog jag följe med en kanadensare från Vancouver som också var på plats för att kvala. Precis som jag hade han simmat under förväntan och sen konstaterat att cyklingen tog betydligt längre tid än vad han räknat med. Förra gången han försökt kvala så hade han hamnat på sjukhuset i några månader så jag tyckte väl att det skulle vara en bra rygg att hålla.

Även här en tveksam karta rent orienteringsmässigt
Vi var sjukt disciplinerade; sprang i ett jämt 4:45-tempo, snackade om ditten och datten. Det märktes givetvis ganska rejält när vi vände och började springa mot vinden istället. Efter en knapp mil började jag känna en liten lätt stelhet den vänstra hälsenan och valde att backa av lite. Greg (som jag tror att han hette) fortsatta dock oförtrutet på och landade till slut en imponerande 3:16-mara… dock utan att det räckte till någon kvalplats i M40-44. Vilket då också säger något om den uppkomna konkurrensen i tävlingen; få deltagare, men väldigt hög nivå på toppskiktet.

Min löpning fortsatte sedan på ett bra sätt. Släppte lite på farten men höll mig hela tiden under 5:00-tempo och mådde bra. Efter ca 14 km gick det dock inte att hålla sig längre och jag tingades till ett toa-stopp variant större. Det tog tyvärr några minuter men jag hade inte så mycket att välja på. Efter toastoppet började det dock gå utför med min vänstra hälsena. Det gjorde mer och mer ont för varje steg och till slut gick det inte att springa längre och jag var tvungen att börja gå. Så fort jag gjorde det släppte smärtan direkt, för att sen vara helt outhärdlig så fort jag försökte börja springa igen. Om jag dock bet ihop lite i ca 100-200m så gick det att springa lätt igen i upp till en km innan jag var tvungen att gå igen. Och så fortsatte det resten av löpningen; spring/jogga tills det gjorde för ont, gå tills det att smärtan släppt och börja sen spring igen (med en initial hemsk smärta som sen gradvis gick över intill dess att den började öka igen och gjorde det omöjligt att springa.

Jag kom ikapp Peter med ca 10 km kvar. Han hade sin vana trogen gått ut lite för hårt på löpningen och dött. Fast han hade inte fått kramp och det hade faktiskt inte jag heller. Om det sen berodde på att jag cyklat disciplinerat, inte tagit i för mycket på löpningen eller något annat låter jag vara osagt. Jag kanske hade krampat om jag kunnat springa ordentligt, eller inte… Vi höll ihop ett litet tag, sen sprang jag ifrån honom. Med ca 5 km kvar kom Camilla som skjuten ur en kanon och rusade förbi oss. Jag räknade med att hon borde ha startat ca 5 minuter före mig och bestämde mig för att inte få tjejstryk och satsade på att försöka springa så mycket som möjligt. Det här med kvalplats och ett bra resultat hade jag givit upp sedan länge, men jag kunde ju åtminstone försöka avsluta med lite heder i behåll.

Sluttid 10:04:19 – 39 av 153 i M45-49, 260 av 985 overall 
När man skulle vika av från banan in på upploppet var det en ramp med typ 30 graders vinkel som man skulle upp för. Det var verkligen nådastöten för min hälsena, men på något sätt lyckades jag ta mig upp. Sprang sedan ett tveksamt upplopp utan någon större känsla. Min 9:e Ironman avklarad återigen utan att ha nått mina mål och återigen utan att vara nöjd. Camilla var redan i mål men jag lyckades i alla fall ta henne totalt med några minuter. Efter ett tag behagade en trött men leende Peter också att dyka upp i mål. Min kropp och framförallt mina ben var supersalta och stela. Min fot med den onda hälsenan gick knappt att stödja på och jag måste nog sett ut som en riktig Ironman. Träffade på Peter, Adam och Marre inne i det mycket tveksamma Athlete-området; väldigt få stolar, någon enstaka massör och inte speciellt mycket att äta.

Vissa av oss var glada tydligen gladare än andra
Peter och jag stannade ett tag, hämtade sedan utrustningen, pallrade oss till hotellet. Sen blev det pizza med Jesper och Åsas proffskompisar och gänget från TT. Och som vanligt tid för kontemplation och lite funderingar på varför man pysslar med det här överhuvudtaget. Men det kan vi ta en annan gång.

Adam konstaterade att min hälsena nog skulle behöva lite medicinsk hjälp för att ordna till sig. Jag kollade resultatlistan och konstaterade att Peter J nog knep den sista kvalplatsen i M45-49 och att jag inte skulle ha tagit en kvalplats ens om jag gjort mitt livs lopp och överträffat mig själv i alla tre disciplinerna. Vilket på något konstigt sätt kändes ganska bra ändå. Vidare är det bara att konstatera att statusen som sydamerikanskt mästerskap och de extra kvalplatserna onekligen lockat till sig många snabba atleter. 5 st av top-10 i min AG bestod av argentinare som av allt att döma inte varit på plats året innan. Och det producerades seriöst bra tider i alla åldersklasser. Så även om det bara kommer knappt 1000 till start och finns 75 slots går det inte att ta en kvalplats för givet. Sen kanske inte 3 IM på 5 månader är det bästa utgångsläget heller.

En medalj är alltid en medalj, men det här är nog en av de minsta jag fått.

Sunday, March 10, 2019

Return of the living dead

I söndags (för en vecka sedan alltså) började jag känna mig klart bättre och valde att sätta mig på trainern i en knapp timme för att se vad som skulle hända. Pulsen var lugn och fin, ingen hosta och bra känsla i kroppen så på måndagen tyckte jag nog att det var dags att dra igång igen. Inga halvmesyrer här heller så det blev ett 3x10 i zon 4 på löpbandet. Klart över förväntan och inga större bakslag vare sig det gällde puls och ork.

När jag hade influensan förra gången kommer jag så väl ihåg att det kändes som att börja om från början när jag väl började träna igen och det här gången var det inte alls samma känsla faktiskt. Resterande del av veckan har gått helt enligt plan och det enda som jag möjligtvis kände av lite var väl att onsdagens simning med Micke Rosén och TT var lite seg. Men... speciellt snabb i vattnet kommer jag förvisso aldrig att bli heller. Har liksom givit upp den biten. Det spelar ingen roll hur mycket jag tränar eller eller lägger ner effort på det hela, jag blir aldrig märkbart snabbare. Bara lite mindre långsam emellanåt.


Innan flunsan tyckte jag att träningen flöt på väldigt bra. Fokus har legat på löpning, både i form av att få löpstyrka och ganska mycket distans. Brottades ett litet tag med något som jag misstänkte var på väg att bli ett löparknä men det verkar ha ordnat till sig nu. Det här veckan var jag dragit igång även med distans på cyklingen med bland annat 2 st 3:30-pass nu i helgen. Tyvärr har jag inte fått till det med utomhuscyklingen ännu så det har blivit till att harva trainer. Men Zwift och Netflix löser det mesta. Annars måste jag väl ändå tycka att en vecka med 8 timmar cykel, 5 timmar löpning och 2 timmar simning så här direkt efter en veckas sjukfrånvaro känns helt okej. Så även nu känns det som om att det flyter på helt enligt (någon sorts) plan.

Inga direkta överraskningar framöver; mer och mer distans på cykel kommer att tillkomma. Om 3½ vecka drar jag till Nice för en lång weekend med massor av cykling (vad skulle kunna gå fel?) och om 6 veckor är det dags för årets första tävling - Cannes International Triathlon (skulle ha varit Nattvasan men det blev DNS pga. skadad partner och senare även en influensa).

Friday, March 1, 2019

Sjuk

Jag är sjuk. Typ dödssjuk. Senast jag var dödssjuk var i februari 2011 och jag har ett vagt minne av att jag då lovade att ta ta influensavaccin hädanefter. Givetvis blev det inte så och nu är jag döende igen.

Skämt åsido så verkar det vara en ganska jobbig flunsa i år. Fru, dotter och mängder av människor runt omkring mig verkar ha haft den och den verkar ihärdig. För egen del trodde jag att jag som vanligt var safe när jag klarat ett par veckor med sjuk fru och dotter utan att själv känna av något. Men när jag släppte ner garden tog den mig.

Sprang långpass i lördags och började känna mig ganska hängig direkt efter det. Tillbringade söndagen i sängen med någon febertopp men började känna mig piggare redan på kvällen. På måndagen åkte jag till jobbet, sprang 60 minuter Z2 på lunchen och förklarade mig officiellt frisk. Körde sen ett tröskelpass på cykeln på tisdagen utan att det kändes något speciellt, men när jag vaknade på onsdagen var det något som inte stämde. Jag hade tänkt jobba hemifrån och vara halvt sportlovsledig och beta av ett löppass och simning på kvällen. Jag drog längre och längre på det där löppasset och insåg strax, i takt med att temperaturen i min kropp ökade, att det nog var kört. Däckade sen totalt i feber, snuva, värk och självömkan.

Och det är väl lite där jag är just nu så här på fredag kväll. Peppar peppar att det kanske känns lite bättre nu. Men jag ska nog vänta lite med att säga något innan natten är över. Den är liksom alltid värst. Det enda positiva är väl att jag nu fått tummen ur att skriva ett blogginlägg. Och att jag faktiskt uppdaterat Result-sidorna med de senaste åren. Många tävlingar blir det...

Monday, February 25, 2019

2019 - BLOG REBOOT

Okej, jag har varit kass på det här med bloggande den senaste tiden (läs åren). Draggar alldeles för länge med tävlingsrapporter, träningsrapporter och annat. Vet inte hur många som faktiskt läser och är intresserande, men om inte annat så är det ju faktiskt lite terapi och dagbok för min egen del så något slags syfte fyller det ju faktiskt. Och någonstans i dagens sociala medie-tider med Instagram, korta klipp, YouTube-kanaler och både över- och underproducerat innehåll så tror jag faktiskt på det här med det skriva ordet. Eller "tror på" kanske inte är rätt uttryck, men jag gillar det i alla fall. Och eftersom jag är urgammal tar jag mig helt enkelt den friheten att vara lite retro.

Tanken är nu i alla fall att göra någon slags omstart och försöka bli lite regelbunden i skrivandet. Det enda som jag egentligen saknar nu är väl någon slags plattform att publicera sig på. Typ hur man utökar sin läsarskara alltså. Triathlonbloggar.se var ju trevligt men den körs ju inte längre. Det här med att skicka ut länkar i grupper på FB kan man ju göra men det är jag inte heller riktigt förtjust i. Kanske Instagram... Om någon har några vettiga tips för publicering är ni välkomna att höra av er. Om nu en medelålders triathlets bekännelser kan vara av intresse för någon.

Sista delen om tävlingen i Argentina kommer strax. Sen kör vi!

Aero is EVERYTHING!

Friday, December 28, 2018

Argentina och IM Mar del Plata - RR prequel


Beslutet kom snabbt och kanske lite överilat… eller nej, mina beslut om att köra tävlingar kanske verkar lite snabba men för det mesta är det nog ganska mycket mentala övervägningar som pågår innan det att en plan sätts igång. Om det senan var korrekta övervägningar som gjordes är väl en helt annan fråga.

Hälsenan
På mitt sista korta löppass innan IM Chattanooga kände jag en liten lätt smärta i min vänstra hälsena, men tänkte inte mer på det just då. 2011 hade jag hade en senskideinflammation som behövde behandlas och som gjorde att jag var tvungen att vila lite. Men vad jag kommer ihåg så var det en ganska lätt sak och inte något som hämmade mig speciellt mycket eller som gjorde särskilt ont. Tror att det var ett skobyte som orsakade det hela den gången.

Efter tävlingen i Chattanooga hade jag en lite mer påtaglig smärta och lite knarrande. Men det gick över ganska fort och jag trodde givetvis att det var något tillfälligt. Sen blev det bestämt med Argentina och jag satte igång och träna. Veckorna med löpfokus gick bra, men det här med hälsenan släppte inte riktigt ändå. Jag brukade kalla den för ”lynnig”; ibland kände jag inte någonting alls efter 2 timmars löpning och ibland kunde det räcka med 50 minuter cykling för att det skulle kännas och börja knaka lite. Givetvis blev jag orolig och började testa med olika skor, olika sätt att belasta foten, etc. Fick även kontinuerlig behandling av min fru, smärtsam manuell sådan och behandling med laser. Ofta hjälpte den bra och gav lindring redan dagen därpå.

Efter löpveckorna hade jag några dagar med hel vila från löpningen för att låta foten återhämta sig. Vi var alla (jag, Anna och coach KJ) överens om att det vettigaste givetvis skulle vara hel vila, men att med tanke på kommande tävling istället försökte hålla den på en lagom nivå och vila efter. Det var ju trots allt så att det mest var lätt smärta och knarr som det handlade om och inte något som egentligen hämmande mig rent löpmässigt.

De sista veckorna inför Argentina fortsatte hälsenan vara lynnig och svårtolkad. Dock tyckte jag nog att det faktiskt så sakteliga blev bättre och bättre; speciellt när vi trappade ner och gick in i toppningsläge. Jag var nog ganska övertygad om att det skulle gå vägen.

Lång kö till bussen!
Resan
Sen det här med att resa till Mar del Plata. Om jag nu tyckte att resan mellan Port Elizabeth och Boulder var jobbig så var nog faktiskt den här snäppet värre. Egentligen borde den inte vara det eftersom den rent tids- och tidszonmässigt var kortare. Men sen gick ju inte allt riktigt på räls heller.
Flyget skulle gå från Arlanda kl 17:20 på onsdagen och förhoppningen var att jag skulle kunna jobba hemma och åka pendel till Arlanda efter lunch. Nu blev jag tyvärr inkastad i möten i sista sekund och blev då istället tvungen att åka till Gärdet tidigt på morgonen (med all packning) för att sedan åka vidare från Gärdet till Arlanda efter lunch. Mötte upp mitt resesällskap på Arlanda; Peter, Adam, Camilla och Thomas. Sen 2 timmars flyg till Amsterdam, 90 minuter transfer och därefter insittning på planet till Buenos Aires som skulle ta 13:50. Dock så blev vi nästan 50 minuter försenade eftersom någon som checkat in bagage inte behagade dyka upp, och då måste ju hens bagage letas upp och plockas ut. Tänkte inte så mycket på det just då men när de 13 timmarna började lida mot sitt slut började vi förstå att det nog inte skulle vara möjligt att hinna med den planerade bussen. Till slut var vi nästan en timme försenade till Buenos Aires. 7:45 istället för 6:45 och bussen skulle gå 8:00. Inte så mycket att göra alltså.

Allt bagage var dock med och passkontrollen gick förvånansvärt smidigt. Men vi kom givetvis inte med bussen. Och det var då cirkusen började. Ingen pratade engelska och det var väldigt svårt att få information. Som tur är pratar Adam lite skolspanska och kunde göra sig lite förstådd, däremot var det inte helt lätt att förstå argentinarna eftersom de dels pratar med en lite speciell dialekt och eftersom tempot är så otroligt högt. Nästa buss skulle gå kl 11:00, men den var full. Kanske. Däremot skulle det finnas plats på en buss som skulle gå 15:30. Kanske. Men kanske inte för våra cyklar. Därför ville de att vi skulle skicka våra cyklar och bagage med en annan buss. Som visade sig vara en tom buss som skulle gå med bara bagage till Mar del Plata. Men vi fick absolut inte åka med den. Det kändes inte helt bekvämt att skicka iväg våra cyklar, men det verkade i alla fall vara lite ordning och reda på det så till slut föll vi till föga.

På den här gräsmattan utanför terminalen somnade vi faktiskt i några minuter.
Den internationella flygplatsen i Buenos Aires är inte mycket att hurra för. Liten, sliten och tråkig. Vi lyckades i alla fall hitta ett Hard Rock Café som kunde förse oss med lite frukost/brunch. Strax innan 11 gick vi ner till busshållplatsen och hoppades på tur, men icke. Bara att bege oss till cafét igen och sitta av tiden. Det fanns liksom inte så mycket mer att göra. En kort sightseeing in till Buenos Aires hade kanske varit trevligt, men eftersom vår tur dit nu visade sig krocka med ett G20-möte så var halva stan avstängd och det var mer eller mindre omöjligt att ta sig in och ut ur stan. Så det fick bli flygplats i några timmar till.

15:30-bussen kom vi faktiskt med och det var ju bra. Däremot är en bussresa på 5:30 efter 14 timmar på ett flygplan och 7:30 på en flygplats inte speciellt kul, hur bekväma sätena än är. Under flygresan hade jag börjat känna en lite konstig känsla i mina vader och fötter och insåg att det nog var ganska dumt att inte packa ner kompressionsstrumporna i handbagaget. Bussresan gick för övrigt bra även om det utlovade wifi:t inte fanns, vägarna var urusla och landskapet var tråkigt (tokplatt, grön äng och kossor överallt). Väl framme i Mar del Plata var det taxi den sista biten. Kombibilar verkade inte finnas och vi fick helt enkelt ta varsin bil till hotellet för att få plats med cykeln. Eftersom taxin kostade ca 25:- kändes det dock inte som något större problem.

Sätena var i alla fall sköna. Sällskapet lite mer tveksamt...
Hotellet och Mar del Plata
Jag och Peter hade bokat ett boende på Bristol Condomium, ett lägenhetshotell (med frukost) som låg vid stranden och ca 500 m från start och växlingsområdet. 4 stjärnor enligt egen utsaga, men det var nog när det byggdes för typ 30-40 år sedan. Vi bodde på 12:e våningen med utsikt mot staden och det var helt okej bortsett från att det var ganska slitet och att vår dusch hade en väldigt tveksam funktion. Mar del Plata i övrigt imponerande inte speciellt. Slitna fasader, dåliga vägar och allmän känsla av nedgången spansk badort (typ Benidorm). 

När jag tog av mig skorna, strumporna och byxorna fick jag en smärre chock. Anledningen till att det känts konstigt var att mina fötter och vader var otroligt svullna. Speciellt den vänstra (med hälseneproblemen). Det var knappt så att man kunde se fotknölarna. Blev lite smått orolig men hoppades på att sömn, högläge på fötterna och kompressionsstrumpor skulle göra susen. Bullade upp med kuddar i fotänden och stupade i säng.

Kompression är nog inte så dumt ändå...
Nästa morgon skulle vi egentligen upp och simma tidigt, men tog det mogna beslutet att sova istället. Camilla, Adam, Åsa och Jesper var dock nere och trotsade den ganska stenhårda sjön. När de väl kom upp efter sin halvtimme i vattnet var det fullt pådrag på stranden och det visade sig att en brasiliansk man i 40-årsåldern faktiskt drunknat under tiden som de varit ute och simmat. Han hade våtdräkt på sig och skulle tävla, men hade påträffats livlös ute i vattnet. Förhållandena var givetvis tuffa men med största sannolikhet handlade det om hjärtproblem. Men så här i efterhand kändes det ganska skönt att inte varit ute och simmat då, det var liksom tillräckligt jobbigt med den stökiga sjön utan att behöva tänka på att någon nyss drunknat. Vi ägnade oss istället åt att sätta ihop cyklarna. Peter drog sönder en skruv till bakbromsen så vi passade då på att kombinera ett besök hos mekanikern med registrering.

Kön till mekanikern var lång, registreringen var rörig (vissa fick betala lite extra för någon lokal licens som det vart väldigt otydligt om den behövdes eller inte, priset varierade lite också från person till person beroende på vem man frågade), ingen pratade engelska och expon var liten och rörig. Hälften av IM-prylarna som såldes var från IM 70.3 BuenosAires som gick 2 veckor innan. Turligt nog hade man plockat in Paul Kaye till den engelska briefingen så den gick i alla fall att följa (det producerades aldrig någon Athletes Guide på engelska, bara spanska). På eftermiddagen hann vi också med att cykla lite på banan (jag, Peter, Åsa och Adam). Mycket trafik, blåsigt och några områden med lite sämre asfalt. Men bortsett från det funkade det bra. Hade varit lite orolig för mitt dischjul (och 90 mm fram) men det kändes klart hanterbart.

Mar del Platas finaste bil
Tomt badområde (kallt)
Playa Bristol
Slitet
På lördag morgon hade vinden vridit sig lite mot nord så det var inte lika mycket sjö längre, även om vågorna när man skulle ta sig in och ut var ganska brutala. Jag och Peter var nere och simmade och konstaterade att det inte var direkt varmt i vattnet och att det inte var läge att feltajma vågorna varken in eller ut. Hoppade du inte över eller dök under en brytande våg på väg ut så var det som att springa in i en vägg. Och om du inte simmade ovanpå vågen på väg in så var risken för en faceplant klart överhängande. Sa jag förresten att det var jobbigt också?

Innan incheckningen betade vi av lite cykel och lite löpning också. Kroppen kändes pigg och inga skavanker kändes av. Under incheckningen blåste det så pass mycket att vi var tvungna att tejpa fast sadel i racket och framhjulet i marken för att det skulle sitta kvar. Prognoserna för söndagen nämnde temperaturer under 10 grader på morgonen och som max 15 grader under dagen med en rejäl vind. Under proffsens briefing på lördagen hade möjligheten till att simningen skulle ställas in nämnts. Och då inte bara med anledning av vågor och vind utan även med tanke på vattentemperatur (14-15 grader) i kombination med 10 grader i luften. Jag var kluven; förvisso är det ju ganska säkert att jag tjänar på en inställd simning, men samtidigt finns det nog andra som lider betydligt mer av kyla än vad jag gör, och samtidigt skulle det kännas konstigt med tanke på att jag redan kört en tävling med inställd simning i år.

Fasttejpad cykel
Påsar - strax innan hela stängslet i förgrunden blåste omkull
Tävlingsmorgonen
Argentina ligger åt rätt håll tidsmässigt. Att gå upp kl 4:45 i Argentina betyder 8:45 svensk tid vilket ju inte är några som helst problem när man kommer några dagar innan tävlingen. Min och Peters plan var att äta frukost, gå och fixa i växlingsområdet (som skulle stänga kl 6 när herrproffsen startade) och sen gå tillbaka till hotellet för att lösa toalettbestyr och byta om till våtdräkt. När vi, en knapp timme innan start, blickade ut över Playa Bristol från frukostmatsalen kunde vi konstatera att det inte fanns en enda boj ute i vattnet. Antingen handlade det om argentinsk (spansk) organisation eller så var simningen helt enkelt inställd. När vi kom till växlingsområdet fick vi dock reda på att det var något mitt emellan. Simningen var nerkortad till 1500m och starten något senarelagd. En helt okej kompromiss. Vi gick tillbaka till hotellet, gick på toaletten, bytte om till våtdräkter och gick sedan tillbaka till starten. Det visade sig dock att man öppnat alla fållorna väldigt tidigt så det var bara att tränga sig fram till en någorlunda rätt position. Sen startade jag min 9:e fulla IM och min 3:e inom en 5-månadersperiod.

Tävlingsmorgonen - under 10 grader i luften
Rapport från själva tävlingen hittar ni här.

Saturday, December 1, 2018

Update från Mar del Plata

Resan var lång. Väldigt lång. Och det var väldigt orutinerat av mig att glömma bort att ta med mig kompressionsstrumporna i handbagaget (eller på mig). När jag efter drygt 30 timmars resa var framme i Mar del Plata så var mina fötter och vader som 2 stora klumpar. Det gick knappt att utskilja fotknölarna. Men efter lite sömn med fötterna i högläge och med kompressionsstrumporna på så blev det bättre.

Bortsett från mina fötter så var väl det största problemet med resan att vårt flyg till Buenos Aires var nästan 45 minuter försenat. Pga. en passagerare som checkat in bagage men som aldrig dök upp, och då måste ju hans bagage letas upp och plockas av planet. Med anledning av det så missade vi vår buss till Mar del Plata kl 08:00. Bussen som gick 11:00 var full och först 15:30 kunde vi sedan åka. Så 7½ timme på en väldigt tråkig flygplats alltså. Och inte någon cykling som det tänkt.

Men sen har väl det mesta gått så som det är tänkt. Cykeln var med och allt var helt. Det blåser väldigt mycket, men under testcyklingen kändes det i alla fall hanterbart med 90mm fram och disc. Och jag har ju faktiskt inte så mycket att välja på. Tyvärr blev det inte någon simning på fredagsmorgonen, men av anledningar som jag tänker berätta senare kanske det ändå var bäst så. Annars har vi det trevligt och bra och kroppen känns (numera) riktigt pigg och bra.



Racet på söndag ser ut att bli en utmanande historia. Prognosen just nu säger 10 sekundmeter sydlig vind och mellan 11-13 grader "varmt". Jag tror att det faktiskt för min del är helt okej. Inhemska atleter och andra sydamerikaner kommer nog att lida betydligt mer än jag. För min del betyder det att jag dels kommer att fundera på att få på mig en tröja på cyklingen och dels att jag måste fundera lite på min energiplan eftersom jag inte kommer att få i mig lika mycket vätska om det är så pass kallt. Jag hoppas verkligen också att vinden som utlovat kommer att vrida sig så att det blir lugnare vatten på söndag. Just nu ser det faktiskt inte alls roligt ut med de vågor som går.

Annars ät det bara att konstatera att det här är Spanien i kubik. Kommunikation är mer eller mindre omöjligt eftersom de flesta inte förstår ett enda ord engelska. Det är väldigt mycket som är rörigt och IM-organisationen på plats känns verkligen bristfällig. Återstår väl att se på söndag hur de ska få ihop det hela.

Nummer 288 har jag och det går givetvis att följa på IM-appen. Start från kl 6:40 och framåt (10:40 svensk tid). Jag siktar givetvis högt som vanligt.