Wednesday, August 21, 2019

Inför Icon Extreme Triathlon

Snart är det dags för det som jag betecknat som årets A-race: ICON Extreme Triathlon. I brist på ”tur” med Norseman valde jag att anmäla mig till lotteriet för Icon istället. Vet inte om jag hade tur eller om det var väldigt få anmälda till lotteriet, men jag fick en plats i alla fall.

Målgång
Loppet
Tävlingen utgår från Livigno i norra Italien på gränsen mot Schweiz. Det är en skidort på 1800m höjd som också gör sitt bästa för att skapa en välkomnande miljö på sommaren (MTB, vandring, etc.). Bortsett från alla höjdskillnader och väder är givetvis höjden en faktor för tävlingen också. Jag har ju tränat på hög höjd i Boulder förut och konstaterat att det onekligen händer en del med kroppen. Teorin bakom tävling på hög höjd är ju att man antingen ska vara på plats i minst 2 veckor innan eller anlända så nära inpå tävlingen som möjligt. Min känsla från Boulder var att de första dagarna kändes ganska ”normala” och att det därefter kändes som skit med hög puls och låga watt.

Den andra speciella delen med loppet är att det är självsupporterande. Du måste alltså ha med egen support under loppet; i mitt fall fru och dotter. Deras uppgift är att ta hand om mig i T1, T2 och T3, ta hand om utrustningen, förse mig med energi och vätska under cyklingen och följa mig upp på berget under de sista 12 km (och 1000 höjdmeter) av loppet. Tveksamt om min dotter hänger på det sistnämnda; hon kommer nog att ta linbanan upp istället.

Jag har hittat 2 andra svenskar i startlistan; dels en Jonas Eriksson som jag inte vet vem det är och såklart Peter Oom som typ alltid placerar sig i toppen när det handlar om extrem-triathlon.

Swim
Simningen är nog en ganska ordinär 3860m lång simning. Med den skillnaden att det nog är ganska mörkt när man startar. Boj med glowstick är obligatoriskt. Temperatur på mellan 14 och 18 grader är utlovad. 14 grader är kallt och 18 grader är alldeles utmärkt. Banan är av typen simma 1800 meter rakt ut, sväng 90 grader och simma några 100 meter för att sen svänga 90 grader till och simma tillbaka till stranden. Start från stranden vad jag förstått. Neoprenmössa, -vantar och -strumpor är tillåtna.

Lago del Gallo
Bike
Om nu simningen är ordinär så är det nog inte mycket som är ordinärt rörande cyklingen. Banan går både i Italien och i Schweiz, är ca 198 km, innehåller nästan 5000 höjdmeter och passerar Stelviopasset (Europas näst högsta asfalterade pass på 2757m). Och givetvis ett gäng andra pass. Till saken hör att även om det är sensommar och augusti så är det på hög höjd och saker kan hända med vädret. Snabbt. Tänk bara på vad som hände i Tour de France i somras. Det betyder alltså att sträckningen snabbt kan läggas om beroende på att det t.ex. snöar i Stelviopasset. Vad jag tidigare lopp att döma så har det faktiskt hänt. Förra året verkade det dessutom vara rejält regnigt och kallt. Så det gäller nog att vara beredd på det mesta.

Vid 125 km börjar det på riktigt...
Run
Sen är det bara en lätt löpning på 42 km kvar. Växlingen sker strax innan man kommer tillbaka till Livigno. Supporten tar hand om cykel och all utrustning i T2. Första delen är en dryg mil löpning lätt nedför på lätt trail ner till Livigno. Därefter springer man på cykelbana lätt uppför genom och ut från Livigno för att sen vända och komma tillbaka till byn. Mitt i byn finns sedan en tredje växling (vid 29.5 km) där man tar på sig en ryggsäck med extra utrustning (sånt man behöver för överleva på berget) samt där supportlöpare ansluter för att vara med under de sista 12 kilometerna. Sen börjar det roliga på riktigt. Först ett par km löpning genom byn innan man tar sig an den första slalombacksklättringen på någon km. Sen ett par km löpning på trail innan det är dags att slutligt besegra berget. Sista 7 km är uppför slalombacken på ringlande grusväg upp till nästan 3000m höjd. Målgång vid stationen för linbanan Carosello 3000. Lyckligtvis ingår en biljett för nedfärd med linbanan i anmälningsavgiften.

En liten lätt tur i bergen
Förberedelser
På det stora hela har jag kört ”vanlig” IM-träning. Periodisering och block enligt konstens alla regler. Har emellanåt haft ett ganska stort löpfokus och jag tycker nog att jag i perioder under året varit i en lysande löpform. Den anpassningen jag gjort är väl dels att jag under cykelperioden på Teneriffa passade på att cykla väldigt många höjdmeter, bland annat ett pass med nästan 5000 höjdmeter och 2 sammanhängande klättringar på ca 2000 resp. 1500 m. Det var skitjobbigt och hur jag ska kunna springa vettigt efter det känns som en gåta. Men det löser sig nog. Sen har jag kört ett pass med 90 minuter ganska hård löpning följt av 5 vändor upp för Hammarbacken. Körde med tänkt utrustning; först vätskeryggan under 90 minuter och därefter med påhängspåsen med den obligatoriska utrustningen och stavar. Lärde mig då bland annat att det inte lönar sig att försöka springa uppför (vilket vilken ultralöpare som helst förmodligen hade kunna säga till mig), att en jämn och lugn takt funkar bäst och att jag förmodligen ska satsa på att byta skor i T3.

Utrustning är ju också en stor del av det hela. Jag kommer att köra på landsvägshojen (Wilier Cento1) med tempopinnar. Har valt lätta klättringshjul (Shimano RS81 C24) med bromsytor av aluminium för bästa bromsverkan. Kommer att köra med två flaskor på cykeln och har bytt till ett kompakt vevparti (50-34). Kassett på 11-28. Misstänker att 34-28 kommer att vara en flitigt använd växel. Utöver det har jag varit tvungen att investera i en vind- och vattentät jacka (väldigt tydligt definierat i reglerna vilka typer av jackor och membran som är tillåtna) samt en vätskerygga. Den sistnämnda (från Inov8) är jag väldigt nöjd med då det förutom möjlighet att få med sig upp till 2l vatten, en massa gel, telefon och annat smått, även finns en avtagbar ryggficka. Precis lagom stor för att rymma min obligatoriska utrustning så att jag kan sätta på den i T3.

Sen, ingenjörstyp som jag är, har jag givetvis skrivit ihop min egen race manual och plan med kartor, checklistor och allt som kan tänkas behövas. Anna skakade bara på huvudet när jag satte den i händerna på henne. Är dock helt övertygad om att min support kommer att sköta det hela alldeles utmärk. De har varit med på så pass många tävlingar att de vet vad det handlar om. Mitt enda orosmoment är väl det här med navigeringen och att följa kartor vilket kanske inte är min frus allra starkaste sida. Men det borde nog ordna sig.

Planen
I vissa lägen intalar jag mig själv att jag för första gången på länge ska göra en tävling där det bara gäller att ta sig i mål. Där utmaningen liksom ligger i att klara av det hela. Sen tänker jag ibland att det kanske vore jättekul att komma högt upp i resultatlistan. Utan att för den delen ha någon som helst uppfattning om det är möjligt eller inte. Tittar man på tiderna från föregående tävlingar ser det ut som om att det finns en som vinner med stor marginal och att det efter det är lite mer jämt. Eftersom loppet i år fått status som en del av Xtri-serien (Norseman-arrangörernas försök att skapa en serie/märke likvärdigt med Ironman eller Xterra) med kvalplatser till Xtri World Championship (som körs under Norseman) kan man ju tänka sig att loppet nu lockar lite mer potenta atleter. Men å andra sidan kanske det alltid lockat potenta atleter och det bara är jag som inte fattat hur jobbigt det är och hur pass lång tid det faktiskt kommer att ta. Resultatsidan innehåller inte några splittar så det är lite svårt att få någon egentlig uppfattning om t.ex. hur pass jobbig och tidskrävande löpningen är.

Swim
Det finns ingen som helst anledning att stressa i det här läget. Jag kommer att starta lugnt och vänja mig vid vattnet och fokusera på att få igång kroppen. Om det är kallt kommer jag att se till att klä på mig så pass mycket som möjligt. Jag har tävlat i kallt vatten förut (exempelvis 1000 Lakes) och har stor respekt för nedkylningen. Om allting går som det ska borde jag väl kunna köra simningen på ca 1:10.

Bike
Som jag nämnde tidigare har jag ju testat på det här med hur pass jobbigt det är att cykla 5000 höjdmeter. Skitjobbigt kort sagt. Nyckeln till det hela ligger väl givetvis i att hålla det jämnt, ta allt i egen takt och absolut inte gå ut för hårt. Jag skulle till och med tro att det är mer eller mindre omöjligt att gå ut för lugnt. Efter 125 km väntar Stelvio med 26 km och nästan 2000 höjdmeter, för att sen avsluta med att klättra tillbaka till Livigno med 18 km och 1200 höjdmeter. En brutal sista 3:e-del alltså. Jag har gjort lite simuleringar på BBS och kommit fram till att det kan vara rimligt att ligga på runt 180W i snitt och 200W NP. Det skulle ge mig en tid runt 8:20 och så lite stopp på det så blir det 8:30. BBS är då väldigt strikt i klättringarna; 210W kontinuerligt uppför Stelvio t.ex. Och det är väl just där någonstans där som nyckeln ligger – cykla jämt och mal på. Så 8:30 på cyklingen alltså.

Run
Om det finns några ben kvar efter cyklingen så kommer den inledande löpningen säkert att inbjuda till att springa alldeles för fort. Lätt trail och lätt utför brukar liksom ha den effekten. Även här tror jag att nyckeln är jämnhet. Det behöver inte gå snabbare än 5-minuterstempo. Under första milen är det ca 200 m nedför så vi säger att den går lätta och kontrollerat på 50 minuter. Andra milen tar igen de 200 m uppför, men jämn och fin stigning, så det tar 60 minuter. Tredje milen inleds med 6k lätt nedför och sen en lite brantare backe över 2 km för att avsluta med en brant nedförsbacke till T3 – 55 minuter.

Från T3 kommer jag sen ha sällskap de sista 12 km av banan och jag misstänker att det inte blir speciellt mycket löpning där. Först handlar det om 3 km som lätt nedför genom Livingo. Därefter en brant backe på en dryg km som nog är jämförbar med 2xHammarbybacken. Sen ca 2 km trail som kan vara löpbar om benen hänger med. Och till sist ca 6 km uppför (800 höjdmeter) till mållinjen. Under dessa km kommer jag med stor sannolikhet inte att ta ett enda löpsteg, utan där blir målet att hålla ett jämt och stadigt tempo med vandringsstavar. Trötthet, höjd och lutning kommer att göra sitt till; anstränger jag mig det minsta för mycket kommer mjölksyran och den höga pulsen att vara där. Om jag håller tider enligt ovan och tänker mig att mitt ”klättringstempo” är 10 min/km (promenadtakt) skulle löpningen kunna gå på 4:20.

Så lägger vi på lite växlingar, energistopp och annat på det landar tiden på ca 14:30. Det är en jäkligt lång dag. Sen kommer givetvis väder och höjd att påverka och om jag jämför med andra upplagor av loppet verkar 14:30 vara en väldigt bra tid så den stämmer nog inte alls. Oavsett vad kommer det att bli en lång lång dag. En väldigt viktig sak är nog att det riktigt lugnt. Och inte få kramp.

Det här kommer att bli riktigt kul!

Thursday, August 15, 2019

IM 70.3 Elsinore [RR]

...eller Helsingör som vi ju kallar det i Sverige. Jag sneglade lite på tävlingen redan förra året men insåg att det inte skulle vara någon bra idé eftersom den låg helgen innan Klagenfurt. Nog för att jag gillar att tävla men en halva följt av en hela helgen efter är nog mest bara spektakulärt och slöseri med pengar. I år blev det ju faktiskt ganska bra att få en ”riktig” tävling innan semestern och Icon Extreme Triathlon som är årets huvudmål. Känns lite konstigt att konstatera att halva året gått och att jag ännu inte kört någon IM ännu. Eller att det för den delen är nästan 5 veckor till nästa tävling. Får väl kompensera under hösten istället.

Tanken med Elsinore var tvåfaldig; dels att få köra en tävling som såg väldigt trevlig och snabb ut, och dels att försöka ta en kvalplats till 70.3-VM i Nice i september. Nice går förvisso redan en vecka efter Icon, men att köra en halva helgen efter en hela har jag ju prövat med viss framgång tidigare. Och till syvende och sist handlar ju ett VM väldigt mycket om känslan också. Det var faktiskt ruskigt kul och bra stämning i Sydafrika och jag skulle nog inte tro att det blir sämre i Nice, snarare tvärtom. Eftersom Elsinore var IM:s Europamästerskap fanns det 100 kvalplatser och jag räknade med att ca 10-12 borde tillfalla 45-49. Men med det inte sagt att det skulle bli lätt. Enligt förra årets resultat skulle det krävas under 4:20 för att säkra en plats så jag var ganska säker på att jag, även om jag gjorde mitt livs lopp, skulle vara tvungen att hoppas på en roll-down. Av förklarliga skäl har det ju dessutom varit en helt annan åtgång på kvalplatserna på tävlingarna i Europa nu är VM går i Nice. Betydligt närmre dit än till Sydafrika ju.

Nästan 3000 cyklar
Vi bodde hos mamma i Båstad. Eftersom jag vid det här laget är relativt rutinerad på IM-tävlandet åkte vi endast över till Helsingör några timmar dagen innan tävlingen och löste registrering och incheckning av cykel. Skippade briefingen eftersom jag redan innan fått svar på den enda regeln som är skiljer sig lite åt från tävling till tävling; nämligen om man behöver ha nummerlappen på sig under cyklingen eller inte. Rekade växlingsområdet och käkade lite lunch med Simon också. Ska man vara seriös ska man väl rulla lite på cykelbanan och testa vattnet också, men jag skippade det här. Både sim- och cykelbanan var så pass komplicerade att enda möjligheten att få runt folk var att märka ut allt riktigt ordentligt.

Jag kände innan att min simform var okej och att min löpform var riktigt bra. Hoppades på en okej simning och att kunna springa under 1:30 (som vanligt). Cykelformen var dock lite av ett frågetecken. Kan inte påstå att jag känt mig direkt sprudlande under cykelmomenten i Borås, Uppsala och Linköping. Banan i Helsingör skulle dock äntligen bjuda på lite möjlighet att borra ner huvudet och ligga på jämna watt. Simulering i BBS sa att jag borde kunna komma nedåt 2:20 med vettiga watt under förutsättning att det inte blåste allt för mycket.

Tävlingsmorgonen bjöd på strålande väder, om än lite småkyligt. Vattentemperaturen var uppmätt till 17 grader och vinden var knappt märkbar. Det skulle fortsätta vara alldeles lagom väder under resten av dagen med sol och runt 20 grader varmt. Optimalt både för tävlande och publik alltså. Jag tog en färja över vid 7 på morgonen (inte blodigt tidigt alltså) tillsammans med ett gäng andra triathleter. Kollade det vanliga, mötte Simon, testade vattnet och ställde mig sen i kö. AG-starten var rullande med 3 pers var 5:e sekund. Något som var helt nödvändigt för att få ett vettigt flöde på den knixiga och trånga banan. Jag ställde mig i den bakre delen av sub-33-kön och fick väl vänta kanske 15 minuter efter första AG-starten innan det var dags för mig att hoppa i.

Simning – 34:23 (86:a i AG)
Vattnet var 17 grader ”varmt”. Eftersom jag kunde simma lite och fått vatten innanför dräkten var det inte någon större chock att komma ner i vattnet. Adrenalinet gör väl sitt till också förvisso. Första delen av banan längst hamnbassängens vänstra del var väldigt lättnavigerad. Tycker att jag kom in i ett ganska bra flyt direkt. Ingen trängsel alls att tala om. Efter två 90-graderssvängar var det dags för vändan in i mitten av bassängen och det var väl egentligen det enda stället där det var lite svårt att få ett bra riktmärke. Jag följde några andra simmare och tror att jag hamnade lite väl långt åt vänster, men inte någon katastrof. Runt bojarna vid ”tungan” var det lite trångt, men det släppte strax efter.

Efter det var det bara att följa hamnbassängens kant, runda en båt, simma in i en liten ”gränd” och sen gena över till uppgången. Kollade på klockan när jag klev upp och kände mig ändå ganska nöjd med tiden. Överlag en riktigt trevlig simning med bra flyt och inte alls några större problem med navigeringen. Det var väl lite skräp i vattnet i den lilla ”gränden” strax innan uppgången, men utöver det tycker jag att vattnet var fräscht. Inga maneter!

Smile for the camera...

Simbanan i Helsingör
T1 – 5:14
Lång löpning till växlingsområdet. Först över kullersten och in till den första delen av växlingsområdet där våra påsar var. Ingen stöttning av funktionärer utan du ansvarade själv för att plocka och hänga tillbaka påsen. Bråkade lite med min Röka-dräkt som jag tycker är lite i krångligaste laget att få av eftersom den är trång över anklarna. Förmodligen handlar det väl i slutändan bara om sekunder, men det handlar mer om känslan. Sen en till ganska lång löpning (typ 400 m) runt hela området där cyklarna stod för att komma in bakvägen. Löpningen gick på gräs/jord så fötterna blev tyvärr lite smutsiga. Till min stora glädje noterade jag att det var väldigt många cyklar kvar i växlingsområdet.

Cykling – 2:21:53 (31:a i AG)
Man skulle ju kunna tänka sig att en cykelbana i Danmark är mer eller mindre pannkaksplatt, men faktiskt inte riktigt. Ca 400 höjdmeter hade man hittat och faktiskt en lite längre stigning på nästan ett par km. Men bortsett från den och några andra rullande partier var det riktigt platt. Och snabbt. Vinden var i princip obefintlig och det vara bara att borra ner huvudet och köra. Första milen gick längst kusten på platt väg med fin asfalt. Benen svarade bra direkt och det var inga problem med att ligga på målwatt med runt 40 i snitt. Började min resa upp i fältet.

Efter en mil var det dags att svänga vänster upp i skogen och in på den delen av banan som var mer eller mindre omöjlig att följa på kartan. Eller i verkligheten för den delen. På vissa delar hade man cyklister i mötande fil och på vissa ställen gemensamma u-svängar fast från två olika håll. Jag hade under den här delen ingen aning om ev. mötande cyklister låg före eller efter mig och om nästa sväng skulle ta mig tillbaka till kustvägen eller inte. Som tur var hade jag i alla fall koll på cykeldatorn hur långt jag hade cyklat.

På väg ut på cyklingen

Det är inte ens lätt att följa cykelbanan på kartan
Cyklingen gick huvudsakligen på små böljande vägar i skog eller över öppna fält. Huvudsakligen med fin asfalt och gott om plats. Och det gick fort. Benen var pigga och jag tycker att jag fick ut väldigt mycket för varje tramptag. Energin och vätskan som jag hade med mig på cykeln räckte väl och jag kunde köra igenom varje aid station. På några ställen kändes lite lätt vind men överlag var det vindstilla. Den krångliga bansträckningen till trots var det i alla fall inte någon som helst möjlighet att cykla fel. Efter drygt 4 mil var det dags att cykla ut på kustvägen igen och tillbaka till Helsingör för att ta den andra loopen.

På vägen tillbaka var vi ca 5 pers som låg på tåg och växeldrog och det gick riktigt fort. Inne i Helsingör var det sen täta åskådarled vid varvningen och bra stämning. Spanade efter familjen men fick inte syn på dem. Andra loopen började med ”klättringen” som jag nämnde tidigare. Killarna som jag innan höll tempo med körde jag nu ifrån och kände mig fortsatt stark även om jag nu fick ta i lite mer. Halvvägs in på andra loopen kom en lite längre sammanhängande slakmota och här började jag känna att jag faktiskt nog var på väg att göra en riktigt bra cykling när jag kunde ligga jämna och höga watt så pass sent under loppet utan att känna mig trött. Såg på klockan att det lutade mot ett snitt på 38 km/h och en tid mot 2:21 vilket väl är min snabbaste 70.3-cykling. Watt-mässigt landade jag in på 238W NP vilket bara är snäppet sämre än min cykling i Sydafrika.

Sista biten är det en del körning utför men tyvärr lite svårt att utnyttja det ordentligt eftersom det är en del svängar och en del fartgupp. Kommer in till växlingen med en riktigt bra känsla.
Push it!
På väg in till växling


T2 – 2:06
Jag har sagt det förut och jag säger det igen; bike catchers is the shit! Alltså någon som tar emot din cykel och placerar tillbaka den på sin plats i växlingsområdet. Du slipper springa med cykel och leta efter din plats och kan istället bara koncentrera dig på att komma ut på löpningen. Jag hade ett bra flyt i bytet och kom i väg bra på pigga ben.

Löpning – 1:30:59 (28:a i AG)
Direkt efter Run Out stod familjen och hejade. Jag gjorde tummen upp och förberedde mig på en rolig löpning. Direkt därefter kom en vänstersväng upp på en grusgång och banans i princip enda lilla uppförsbacke. Vi skulle alltså springa ett varv runt slottet, komma till målområdet och sen göra ytterligare 3 varv bestående av en vända inne i stadskärnan följt av en vända runt slottet. Delen runt slottet var huvudsakligen grusväg medan delen i stan var asfalt och gatsten. Inte många höjdmeter men ganska många svängar.

Ut på första varvet - tummen upp!
Fokus
Målet och planen var som vanligt att köra under 1:30. Benen känns pigga och första varvet runt slottet går i klar överfart. Delen inne i stan är trevlig men lite mentalt påfrestande att springa gata upp och gata ner. Lite svårt att hålla reda på var på varvet du befinner dig. Jag springer om många och vid några tillfällen springer man dessutom med ett mötande spår och det är klart att man blir sporrad av att se trötta ben och tomma blickar på andra. Jag har lite koll på klockan och kan konstatera att det ser ut att kunna bli en bra dag. Första hela varvet går sedan med ett snitt på 4:16 min/km och min hejarklack verkar nöjda med mig när jag passerar.

Min vana trogen dricker eller äter jag inget under första varvet. Tanken är liksom att ha tillräckligt med energi i kroppen efter cyklingen för att i alla fall kunna springa första timmen på löpningen. Under andra varvet börjar verkligheten komma i kapp mig. Jag börjar bli trött och det börjar bli varmt. På slutet av varvet vid vätskestationen ute på piren väljer jag faktiskt att gå några meter. Dels för att få i mig lite cola och Red Bull ordentligt men också för att jag är rejält trött. Sporrar mig själv med det vanligt mentala pep talket om att det nu bara är ett varv kvar och att jag ska hålla ihop det här. Under andra varvet sjunker snittet till 4:29 min/km. Har nu också börjar hälla vatten över mig i vätskestationerna för att kyla ner mig.

Nummer 170 lider mer än vad jag gör - viktigt!

Målgång
Jag lyckas dock hålla ihop det väl under sista varvet. Det är nu väldigt många löpare ute på banan och det är trångt i kurvor och på smalare ställen. Jag blir omsprungen av någon löpare som dock förmodligen ligger något varv efter mig. Sista gången jag tar backen innan varvet runt slottet känns den som en hel jäkla vägg. Men det är nära och trots att allt känns som sirap går det i 4:30-tempo på slutet. Når inte riktigt hela vägen fram med min sub-1:30-löpning men är ändå väldigt nöjd med ett 4:24-tempo i snitt (och 265W). I Sydafrika gick det med 4:23 i snitt men med ca 20W mer så det här var onekligen en mer ekonomisk löpning.

Totalt – 4:34:35 – 28:a av 341 i M45-49 , 229:a av herrar och 247:a av 2591 totalt
Riktigt nöjd! Med tiden i alla fall. Placeringen hade jag inte någon större koll på just då. Förra året på Örebro Triathlon var jag väl någon minut snabbare, men då var det ju på en ganska rejält kort bana. Elsinore var nog endast några 100 meter kort på löpningen. Att det dessutom var med känslan att det finns ytterligare lite att ge gör väl inte det hela sämre; simningen borde absolut kunna kapas med några minuter och löpningen likaså. Jag ska under 1:30 någon gång. Och med en inte allt för lång transition-löpningen borde det ju i så fall inte vara någon omöjlighet att komma under 4:30 på en halva. Tror det får bli det långsiktiga målet. Under 4:30 innan 50.

Post-race
28:e plats visade sig inte räcka. I övriga klasser rullade det ganska friskt, men i kapitalstarka 45-49 var det inte många som tvekade. Sista platsen av de 12 som tilldelades min AG gick till han som kom på 17:e plats (med 4:26). Har lite dåligt samvete över att familjen fick sitta med på en alldeles för lång prisutdelning för att sen gå därifrån tomhänta och åka hem till Stockholm mitt i natten. Helgen efter gick IM 70.3 Haugesund. Hade jag gjort samma race där som i Elsinore hade jag kvalat. Sånt är livet. För övrigt krävdes det 4:02 för att vinna M45-49…

Det finns en ganska stor risk att vi återvänder till Elsinore. Dels eftersom det var en väldigt trevlig och välorganiserad tävling som dessutom Anna blev sugen på att köra och dels eftersom den ligger bra till tidsmässigt inför IM Lake Placid nästa år som jag tydligen råkat anmäla mig till.

Ser ju onekligen ganska nöjd ut

Tre generationer
Inte två generationer - men iaf jag och Simon

Tuesday, July 9, 2019

Svenska cupen - Uppsala och Linköping Triathlon [RR]

I höstas var det typ billigt att anmäla sig till Svenska cupen i triathlon (tyvärr endast 3 deltävlingar i år). Eftersom Valencia tidigare sagt att hon vill köra bestämde vi oss att göra en familjegrej av det hela och vi anmälde hela familjen till tävlingarna i Uppsala och Linköping. Lite out of the comfort zone för mig då jag liksom inte kört något kortare än 70.3 sen jag körde cupen 2015. Det är ju liksom inte så att man tränar blixtsnabba sprint-växlingar varje dag. Senast jag körde någon mjölksyrabaserad tävling var väl typ duathlon-SM för ett drygt år sedan. Sen har det mest handlat om kramp och muskelutmattning. Uppsala var SM/RM på olympisk distans och Linköping dito på sprintdistansen. Vidare så genomförs ett AG-kval till EM i sprint som går i Malmö nästa år. Eftersom Sverige är värdland har vi 25 startplatser i varje åldersklass så placerar du dig hyfsat i de 3 deltävlingarna ska det inte vara några större problem att få en plats. Nu har jag liksom inte något i ett EM på sprintdistans att hämta men oavsett kan det ju alltid vara kul att vara med.

TT-grabbarna samlade i Uppsala. Philip tackade för senaste i Borås och gav mig storstryk.
Uppsala
Familjegrejen började ju så där i Borås (som jag fick åka ensam till) och fortsatta inte så mycket bättre i Uppsala. Anna hade en date med ett kryssningsfartyg och flyttade sin plats till Malmö istället. Valencia var taggad, men pga. sjukdomar och skador mer eller mindre otränad. Jag åkte tidigt på söndagsmorgonen och lät Valencia vara hemma (hon åkte pendel senare) och sova ut eftersom min start gick redan kl 8 på morgon. Vädret var fint okej, lite växlande molnighet med en temperatur på strax under 20 grader. Vattnet i Fyrisån var uppmätt till hela 19 grader.

Jag träffade upp folk, pratade med personer som jag tävlade mot i cupen för 4 år sedan. Alltid trevlig och socialt i triathlon. Sen var det dags för start. Senast jag körde RM på olympisk distans var i Västerås och fick då till en 14:e plats i 40-44. Starten gick från brygga, men i vattnet. Det var väl tänkt att alla skulle hålla i bryggan men det var inte riktigt möjligt.

Simningen gick väl sådär. Det är ju inte direkt svårt att navigera i Fyrisån men det kändes ändå som om jag sicksackade lite. Jag hittade aldrig några bra fötter att ligga på och kom ganska snabbt in i den här alldeles för bekväma lunken. Fattar inte riktigt varför jag inte kan ta i. Annars inga närkontakter eller speciella händelser under simningen. Fram och tillbaka i en Fyriså utan någon ström att tala om. 28:12 är knappt godkänt och jag borde absolut simma snabbare med tanke på hur jag simmar i pool.

Får sedan till en okej växling och ger mig ut på cyklingen. Min cykelstart är dock ganska usel. På något sätt får jag inte i fötterna i skorna på ett bra sätt. Starten sker i uppförsbacken och på kullersten. När det blir lite platt försöker jag sätta i fötterna men det bara strular. Känns som om jag till slut nästan är stillastående innan det löser sig. Sen börjar svängfesten.

Det sedvanliga lidandet under cyklingen
Jag hade givetvis kollat banskissen innan tävlingen och konstaterat att det är en del svängar. Dock hade man lagt till en extra liten tarm med en 180-graderssväng nedanför Slottet och dessutom var många av 90-graderssvängarna betydligt smalare (och därmed långsammare) än vad jag räknat med. Utöver svängar så innehöll banan en mindre backe samt ett avsnitt i domkyrkan som gick ganska kraftigt nedför på kullersten. Ett sånt där parti som blir rejält halt om det regnar, vilket det som tur var inte gjorde för oss. Seniorerna och juniorerna däremot…

Det blåste en hel del också vilket gjorde det hela till en ganska jobbig och långsam cykling. Bortsett från min usla start skötte jag väl mig hyfsat under cyklingen i alla fall. Mötte mina klubbkompisar på ungefär samma ställen längst banan vilket jag tolkar som att vi höll ungefär samma fart. Det slutar i alla fall med drygt 34 km/h i snitt och 241W NP… Vilket är snäppet ifrån underkänt, men som också speglar att det var en ganska jobbig bana. Jag har den 39:e bästa tiden av 105 masters vilket är lite i underkant av den kapaciteten som jag brukar ha.

Växlingen var sedan däremot helt okej. Med tanke på mina skavsår (på översidan av tårna) som jag ådrog mig i Borås hade jag valt att sätta på mig strumpor i T2 vilket kändes skönt när jag drog på mig löparskorna. Första delen av löparvarvet (4x2.5 km) gick uppför och på kullersten. Hade en rygg som drog ifrån mig direkt och sen ytterligare en under 3:e varvet. Men bortsett från det höll jag farten jämn och fin och passerade ett antal människor. Som vanligt vet man ju dock inte om det handlar om passeringar eller inte eftersom jag inte vet vilket varv de är på. Eller vilken AG de tillhör för den delen. Ur en tävlandes synvinkel hade det var betydligt bättre om nummerlapparna hade suttit på baksidan istället för fram. Det diffar endast ett par sekunder mellan första och sista varvet och till slut landar jag in på 39:43 på den ca 400m korta banan. Vilket är klart godkänt.

Glöm aldrig att stänga av din Garmin
Kommer till slut in på en 14:e plats i 45-49 – alltså exakt samma som 2015. Slutar 41:a totalt av 105 i RM. Godkänt, men inte mycket mer. Å andra sidan är det ju inte direkt fart och olympisk sistans som jag satsar på. Sluttiden på 2:16 är väl ett PB på distansen, dock med 2 km kort cykling och 400 m kort löpning. Överlag en trevlig tävling och kul att köra en annan distans för en gångs skull.

Valencia skulle debutera i 14-15-årsklassen (cuptävling) men hade en riktigt tuff dag. Enorma mängder kudos till hennes pannben dock. Att köra klart efter den starten som hon hade tycker jag är enormt grymt.

Dotter in action. Körde klart trots en katastrofal start med sjukvårdare och allt.
Linköping
Om nu Uppsala på olympisk distans var att kliva ut komfortzonen så var väl Linköping det dubbla – dubbelt så kort och typ dubbelt så jobbigt. Det var i alla fall minst dubbel så många svängar på cyklingen (på halva distansen). Tror jag fick ihop det till 8 st 180-graders- och 32 st 90-graderssvängar. Väldigt många igångdrag blev det. Hade funderat lite på linjehoj innan, men till slut föll valet på tempohojen; dock med Zipp 404 istället för disc och 90mm fram. Mest för att göra cyklen lite lättare. Skulle tro att den längsta sammanhängande sträckan utan någon sväng var ca 800 m. Dessutom staket och cykelvägstrångt på en hel del ställen. Klart utmanande alltså.

Eftersom Anna både var sjuk och dessutom drabbades av ett dödsfall i familjen (farfar) dagen innan valde hon att inte följa med. Valencia följde med men tävlade inte eftersom även hon var sjuk. Kvällen innan promenerade jag och V runt tävlingsområdet och konstaterade att det var väldigt mycket näckrosor i Stångån där vi skulle simma. Dock fick vi senare reda på att simbanan lagts om med anledning av detta. Masters startade vid 9:45 på söndagsmorgonen (ca en timme efter olympisk motion) vilket gjorde att det var full fart på tävlingsbanan redan från början.

Vattnet i Stångån var uppmätt till 19 grader så temperaturen var det inga problem med. Kan inte påstå att jag tyckte att det kändes särskilt ofräscht heller. Min simning däremot… Starten var lite rörig eftersom långt ifrån alla fick plats att hålla i den alldeles för korta startlinan (120 startande).

Sen är det som vanligt med den där jä**a simningen. Jag simmar i samma hastighet som alltid, oavsett om det rör sig om sprint, olympisk, halv eller hel IM. Tycker att jag försöker att ta i, men inte går det snabbare för det. Klart frustrerande. Tempot är väl runt 1:45 och jag hamnar någonstans i mitten. Det borde kunna gå snabbare!

Löpning på gräs upp till växlingen med pulsen på absolut max. Får av mig våtdräkten på ett bra sätt och gör för en gångs skull en bra växling. I växlingsområdet i alla fall. Strular lite med skorna på cykeln, men inte alls lika mycket som i Uppsala. Sen som sagt var svängfest deluxe. Det är dessutom ganska trångt på banan eftersom både Masters sprint och Olympisk motions är ute samtidigt. Och av de av sistnämnda är det de långsamma som är kvar på banan. Klarar av det hela utan incidenter dock. Tyvärr också utan att jag får något flyt i cyklingen. Får till 246W NP i cyklingen och jag borde absolut kunna trycka mer på drygt 30 minuter. Vet faktiskt inte riktigt varför jag inte får till det bättre.

Växlingsaction
Andra växlingen är helt okej även den trots att jag nog slösar några sekunder på att få på mig strumpor. Löpningen gick sedan på en två-varvsbana som var i princip helt platt bortsett från en bro över Stångån och en kort backe upp mot växlingsområdet. Eftersom det även här är en hel del folk på banan är det väldigt svårt att få något grepp om hur man ligger till. En stor del av varvet var dock delat och där kan man ju i alla fall notera hur man ligger till jämfört med de man känner igen. Noterade att de vanliga kanonerna öste på i vanlig ordning. Tror att jag plockade några placeringar på löpningen och sprang hyfsat jämt och bra. 20:40 på en mer eller mindre exakt 5k-sträcka är väl okej för att vara jag. Hade nog inte så mycket mer att ge i fart än så.

Klockan stannar på 1:10:38 och jag slutar på en 13:e plats i 45-49 och 40:e plats totalt. Alltså något sämre än RM i Uppsala 2015 placeringsmässigt där jag slutade på 9:e plats. Tiden är inte heller något speciellt (har varit några minuter snabbare), men det ska ju samtidigt beaktas att det inte var någon snabb cykelbana och att alla momenten var relativt korrekt uppmätta. Typ 12:a i cuptotalen efter 2 tävlingar och ganska många som inte är anmälda till Malmö borde väl betyda att det ska gå vägen att få den där kvalplatsen i alla fall. Någon andraplats i totalen lär jag dock inte försvara.

Ännu en målgång

Monday, June 24, 2019

Borås Triathlon 2019 [RR]

Tja, de här regelbundna inläggen som jag snackade om tidigare verkar det bli si och så med. Men rapporterna från mina tävlingar ska jag försöka med i alla fall. Vet trots allt att det är en del som har lite nöje av att läsa dem.

Det som var tänkt som en familjehelg i Borås utmynnade i slutänden med att jag fick åka ner själv då både Anna och Valencia blivit sjuka. Och swimrun-sprinten på söndagen blev det tyvärr inget med då jag inte lyckades hitta någon stand-in till Valencia med så kort varsel. Den stora oron inför tävlingen var som vanligt vädret. Temperaturen i Öresjö hade inte imponerat och väderprognosen hade länge lovat strax över tvåsiffrigt i lufttemperatur och en del regn på det. Tyvärr stämde prognosen på pricken för en gångs skull och vattentemperaturen ska vi inte prata om. Speakern och Colting orerade lite om frånlandsvindar, att temperaturen i andra sidan sjön minsann var nästan 18 grader men att det här i alla fall var 14 grader, etc. Problemet var nu bara temperaturen omöjligen kan ha varit 14 grader (såvida inte någon stod och kissade precis bredvid termometern) och enligt reglementet ska man även ta hänsyn till lufttemperaturen (som var 11-12 grader på morgonen). Så simningen skulle egentligen ha varit inställd. Punkt. Sen råder det lite delade meningar om huruvida detta var en tävling sanktionerad av Svenska Triathlonförbundet eller inte. Tävlingen finns med på förbundets hemsida och det var krav på licens i tävlingsklass (och licenskravet är ju huvudsakligen för att försäkringar ska gälla). Men… det fanns inga domare på plats och inte någon representant från förbundet alls vad jag (och andra) kunde se. Och som sagt var, om reglementet följdes till punkt och pricka skulle det inte varit någon simning.

Glad innan i alla fall
Men nu är väl Jonas inte den som ställer in en simning annat än om det skulle finnas isflak på banan. Och visst, att simma i 11-12-gradigt vatten är inte alls speciellt roligt, men det går ju. Jag är lite kluven. Simningen är inte min starkaste gren, men å andra sidan är det ju faktiskt ett delmoment i triathlon. Och med tanke på att simningen ställts in eller förkortats i mina senaste två fulldistanser och då är del liksom inte på riktigt ändå. Så simningen ska väl vara med egentligen. Och ska man nu simma i riktigt kallt vatten är det väl under sådana förhållanden som rådde i Borås; inga vågor och relativt nära till land hela vägen. Jag såg i alla fall till att doppa mig och få in lite vatten i dräkten precis innan start. Sen bar det av. Strax under 300 startande sprang tveksamt ner i vattnet till ljudet av Coltings megafon.

SIMNING - 34:41 (plats 79 av 111)
Alltså, varför ska det vara så jäkla komplicerat det här med simning? Först var jag lite nöjd med att tiden var bättre än förra gången jag var i Borås, sen var jag missnöjd över att inse att folk som simmar betydligt snabbare än i poolen (typ 20s/100m) var före mig upp ur vattnet, sen lugnade jag mig lite igen när jag såg att andra klubbkompisar som jag simmar jämt med också kom upp samtidigt som jag. För att sen bli missnöjd med att 79 av 111 inte är speciellt bra och att jag aldrig kan få vara nöjd med en simning.

Jag och Peter gör alltid så roliga saker ihop!
I Borås var det en sådan där dag när jag instinktivt var missnöjd redan på väg upp ur vattnet. Inte för att jag visst hur det hade gått. Men känslan var liksom som om jag hade simmat i sirap, som om att jag hade sicksackat mig fram mot bojarna och som om att det aldrig kändes snabbt under något varv. Det var kallt och under mina första 300-400 m kämpade jag för att inte komma in i någon hyperventilering pga. kylan. Det har ju hänt förut. 14 grader (som det t.ex. var i Cannes) är ändå helt hanterbart, men varje grad därunder gör det faktiskt ganska jäkligt. 11-12 grader är mitt (heta) tips. Bålen klarade av det mesta, men de delar som led var fötter och framför allt händer. När jag sprang upp för att ge mig ut på andra simvarvet kände jag knappt mina fötter. Och det blev väl inte direkt bättre under andra varvet. Överlag dock en ganska lugn simning med få närkontakter men med vad som kändes som en tveksam navigering. Glad när det var över.

Ett litet orosmoment under simningen var dock att min mage var rörig. Den mullrade och jag ville nog egentligen släppa lite väder men vågade inte riktigt. Tänkte inte mer på det.

T1 – 7:03 (plats 86 av 111)
Tja, vad säger man. Långsammare än så där gick det väl knappast att vara. Och tiden beror inte på att det var långt att springa. Hade bestämt mig innan för att ta på mig Fusion-jackan, ett par strumpor och handskar. Men först var jag tvungen att få av mig våtdräkten och det var inte det lättaste. Huvudsakligen pga. att jag hade lätta krampkänningar i många muskler och pga. att mina händer inte fungerade ordentligt. Till slut var jag tvungen att sätta mig ner för att kunna trä av mig det sista benet på dräkten. Det blev väl inte direkt bättre av att det kändes som om alla andra i växlingsområdet var snabbare än jag. Sen gav jag mig på Fusion-jackan. Den är tight och lätt att få på sig när man är helt torr. Som blöt och med icke fungerande händer blev de väldigt svårt. Och att dra upp dragkedjan var initialt helt omöjligt. Jag försökte några gånger innan jag gav upp. Satte istället på hjälm och nummerlapp och lyckades på något märkligt sätt att faktiskt få till dragkedjan efter det. Strumporna var utrullade men jag vågade mig inte på att försöka sätta på dem utan bestämde mig för att ta dem i T2 istället. Började fippla lite med handskarna men insåg snabbt att det var lönlöst och stoppade in dem innanför jackan istället i någon vag förhoppning om att kanske ta på dem senare. Vid det här laget kändes det som om växlingsområdet var tomt och jag var sist av alla i hela världen. Sprang inte ut med ett leende på läpparna.

Skrev nog i sociala medier att T1 hade tagit nästa 10 minuter, och det bror på att jag inte tryckte på LAP förrän det att jag hoppade på cykeln (lång löpning från BIKE OUT innan mount line) medan tiden växlingen egentligen mättes från det att man lämnade växlingsområdet. Ironiskt nog beskriver jag min växling förra gången jag var i Borås som en ”total katastrof”. Den gick på 2:18…

Oj vad glad och lycklig jag är efter den fantastiska växlingen.
CYKLING – 2:50:08 (plats 43 av 111)
När jag äntligen var på väg ut på cykling kände jag mig faktiskt ganska omotiverad. Benen svarade inte ordentligt och det kändes inte kul. Hoppades på att det skulle bli bättre när jag fick upp värmen lite och kom igång bättre. Första backen gick väl ändå hyfsat och jag kunde ligga på i ett hyfsat flyt och fick dessutom upp värmen. Sen kom jag på hur illa jag tycker om banan egentligen. Eller kanske rättare sagt hur pass jobbig den är. Den är liksom kontinuerligt upp eller ner och väldigt svårt att få ett flyt i. Egentligen finns det vara ett parti om typ 6-7 km där det går att lägga ner huvudet och borra jämna watt.

Jag kände igen mig i alla fall och trampade på utan någon egentlig geist. Tänkte mig att jag i alla fall borde komma ikapp någon från klubben i alla fall, men icke. Typ 5 km innan vändningen kom helt plötsligt Peter och cyklar om mig. Fattar ingenting eftersom han är en betydligt bättre simmare än jag. Han verkar pigg och drar iväg, medan jag fortsätter i mitt tempo. Strax efter vändningen kommer jag ikapp igenom och drar ifrån. Innan vändningen har jag även sett (i motsatt riktning alltså) Natalie, Kristian och Adam T. Men det borde ju liksom vara fler. Strax efter det att jag passerat Peter kommer även ikapp Robban. Växlar några ord och drar sedan iväg. Noterar nu att jag faktiskt kommer ikapp och drar om ganska många cyklister som faktiskt försöker gå med men som inte klarar av det. Får nog lite extra styrka av att jag känner mig stark och kommer in en bra period.

Sen händer det som alltid händer när jag tävlar i kallt väder. Jag blir jättekissnödig. Tänker mig först att det kanske går att hålla sig men inser ganska snabbt att det inte kommer att hålla. Har dock bara 2 flaskor med mig och ingen med vatten så jag får vänta. Vid 77 km kommer dock en vätskestation och jag kan få tag på en flaska vatten; känns alltid bättre att kunna skölja av sig lite efteråt. Det duggade förvisso lite, men inte så mycket att man blev blöt. Löste problemet i kommande nedförsbacken och var sen tvungen att stoppa flaskan innanför tröjan eftersom jag hade fullt i flaskställen. Jag tryckte på sista biten nedför mot växlingen.

T2 – 1:42 (plats 40 av 111)
Snäppet bättre växling. Valde att springa med cykelskorna på eftersom det var en ganska lång löpning på grus för att komma till växlingsområdet. Väl där funderar jag på det här med strumporna, tills det att jag inser att de är blöta och bestämmer mig för att pröva att springa utan (i mina nya On Cloudflash som jag aldrig testat att springa utan strumpor i… dumt val). Beger mig ut på löpningen med ett par ben som trots allt känns hyfsat pigga.

LÖPNING – 1:34:34 (plats 35 av 111)
Ungefär 300 meter in på löpningen påminde magen mig om att den existerade. Typ akut. Allt det där som uppenbarligen tagit det lite lugnt när jag låg i tempoställning var nu fullt aktivt. Jag bet ihop (knep ihop?) fram till den första vätskekontrollen som kom efter ca 2 km. Skrek efter en toalett men fick till svar att det inte fanns någon. Efter det började jag febrilt leta efter öppningar i skogen men hittade inte någon direkt. Efter ca 4 km irrade jag i ren desperation in på campingen för att försöka hitta en toalett. Utan lycka. Hittade dock en buske som verkade lovande och förberedda mig för att äntligen få… men insåg tyvärr att det liksom var ganska mitt på campingen och att det fanns folk i närheten. Så bara att dra upp dragkedjan och ta sig vidare.

Fortsätt smila inför kameran du, jag tänker i alla fall springa.
Vid nästa vätskekontroll fanns det inte heller någon toalett och en av de stackars volontärerna som jag frågade (ganska högljutt) förslog lite försynt ”skogen?”. Som tur var kom jag strax in på stigpartiet på banan och jag kunde hyfsat snart hitta ett ställe att lösa mina problem på. När jag sitter där och tycker att livet är skit (bokstavligt talat) så ser jag dessutom Peter springa förbi. Skulle tro att jag rent stoppmässigt tappade 3-4 minuter med de två avstickarna. Men på något sätt lyckades jag ändå springa 5 km i 4:15-tempo med akut nödighet. Inte helt illa ändå.

Några kg lättare kan jag sen ta upp jakten igen. Den enda TT:aren jag sett ute på löparbanan är dock Peter som passerade mig när jag var ute i skogen. Tänker att han sin vana trogen förmodligen har gått ut för hårt och att jag ska kunna passera honom på sista varvet. Jag kommer in i en lunk och kan mata på i ett bra och jämt tempo. Passerar personer som jag redan passerat 2 gånger tidigare och som nog undrade vad jag höll på med. När jag kommer in för andra varvningen ser jag Peter stå framåtböjd precis vid växlingsområdet. ”What?” ropar jag. ”Kramp” ropar Peter. Sen såg jag inte honom något mer. Under sista varvet tappar jag några sekunder men håller ihop hyfsat med jämna varv (33:28 på skitvarvet, 30:20 samt 30:46).

Den enda missen med löparbanan i Borås är att det i princip inte finns någonstans där du har möjlighet att se dina konkurrenter. Alltså inget ställe med mötande löpare. Jag misströstade lite under sista varvet när jag inte såg en enda rygg på någon TT:are. Det fanns liksom några som jag ändå räknade med att jag borde slå. Sprang till slut hyfsat nöjd in under målportalen och kramades lite med Colting.

Ut på sista varvet
Totalt 5:08:06 – 4:e plats i 45-49, 35:e plats totalt (ca 270 som tog sig i mål)
I mål stod Natalie och var nöjd med sig själv, och klart hon skulle vara det när hon gått i mål som bästa dam i hela tävlingen (och med prispengarna gick hon i slutänden plus på tävlingen). Jag var inte helt nöjd med min insats men blev i slutänden lite mer nöjd när det visade sig att cyklat om både Marcus och Philip utan att märka det och höll dem bakom mig på löpningen. Lyckades i och med det knipa en 4:e plats i TT:s klubbmästerskap efter Gustav, Claes och Adam. Misslyckades alltså med målet att nå pallen i AG och med att ta löpningen under 1:30. Det sistnämnda fixar jag i IM 70.3 Elsinore istället.

Blodiga skor. Blir nog strumpor nästa gång...

Update från verkligheten

Säsongens första block av tävlingar är avklarade. Borås, Uppsala, Linköping och Elsinore. Ömsom vin och ömsom vatten... ingen superprestation men absolut inga bottennapp heller. Och Elsinore måste nog räknas som en ganska vass tävling. Är dock lika fascinerad över att det som snart 46-åring faktiskt går att bli bättre och slå PB:n. Men det är väl det som jag älskar med triathlon, speciellt på längre distanser. Rapporten från Borås är klar och kommer upp under kvällen. Uppsala och Linköping inom kort. Rapportskrivandet är väl den svåraste delen av mitt tävlande just nu.

Nu är det nog färdigtävlat på ett tag. Nästa planerade tävling är inte förrän avslutningen av Svenska Triathloncupen i Malmö den 4:e augusti. Syftet med den är mest att få till en totalplacering i cupen och ta en kvalplats till Sprint-EM som går i Malmö nästa år. Borde inte vara några större problem eftersom Sverige som värdnation har 25 platser per AG till mästerskapet. Inte för att jag har så mycket där att göra rent placeringsmässigt, men det är ju alltid kul att vara med på lite större evenemang.

Annars går jag nu in i ett ganska tungt block rent träningsmässigt. Många timmar blir det, speciellt i sadeln, under den närmsta månaden. Icon Extreme Triathlon är givetvis målet. Vi kommer att semestra på Teneriffa och planen är väl att samla så många höjdmeter som möjligt under den tiden (läs Teide). Och kanske sola och bada lite emellan varven.

Sunday, May 12, 2019

Cannes International Triathlon 2019 [RR]

Det blåste mer och mer ju längre veckan gick och på söndagsmorgonen var det rejält blåsigt (6-8 m/s stadigt med upp till 20 m/s i byarna). Så där så att saker blåste omkull, målportaler måste säkras upp, osv. Redan när jag checkade in cykeln på lördagen fick jag binda fast den med lite snöre för att den skulle hänga kvar. Vattentemperaturen var uppmätt till 14 grader så vårdräkt var obligatorisk. Som tur var går simningen lite skyddat så det var inte allt för mycket vågor. Det var däremot inte kallt i övrigt; skulle tippa på att det i alla fall var över 15 grader varmt redan vid 6 på morgonen.

Den nya given i Cannes International Triathlon var en ”transitions-fri” växling (som man lite märkligt kallade det) vilket innebar inga påsar och alla prylar vid cykeln. Med tanke på att cykelparken var ganska kompakt och trång var det väl kanske inte någon jättebra idé. Sen hade jag dessutom turen att få den i princip sämsta platsen i hela växlingsområdet. Absolut längst ifrån Bike Out och med förmånen att få springa igenom exakt hela det trånga området med cykeln. Och eftersom Bike Out och In var på samma ställe fick jag sen göra samma sak igen vid T2. Värdelöst. Det var inte heller några backar eller avgränsade platser så allting låg lite huller om buller. Plus att saker (t.ex. min keps) blåste runt lite. Men det är väl en del av charmen misstänker jag.

Ett litet tag innan starten...

En kändis. Och Magnus Norman...
Jag gick upp vid 5:45 och åt en frukost utan kaffe (eftersom jag inte ville köra vattenkokaren och väcka 14-åringarna som sov i samma rum som köksdelen låg i). Promenerade sedan bort till starten med alla prylar utom cykeln. Fick efter lite om och men komma in i växlingsområdet. Att tatueringen skulle sitta på vänster sida och både på arm och ben framgick inte någonstans, och inte heller att nummerlappen måste vara fäst på 3 ställen. Träffade på Magnus Norman (som tävlar för TT och var den andre svensken i startfältet) som hade platsen bredvid mig. Fixade, trixade, drog på våtdräkt, lämnade in street-wear bag, gick på toaletten och hoppade sen in i startfållan. Enligt race-brief-ppt:n skulle det finnas någon slags indelning, men det fanns det ju givetivs inte. Enligt samma presentation skulle det förvisso också finnas påsar för BIKE och RUN, men det fanns det ju inte heller. En vettig sak gjorde dock arrangörerna; istället för att gå igenom banan muntligt så lät man helt sonika en vattenskoter köra igenom banan. Väldigt tydligt. Jag ställde mig lite i mitten, med mer folk bakom än framför mig. Sen gick starten, inte med någon kanon eller pistol utan snarare av att alla helt plötsligt började röra på sig.

SWIM 33:51 (450:e tid av 890)
Ett bestående minne från 2017 var att simningen var stökig och det var den sannerligen även i år. Första varvet var fullständigt brutalt. Förra året var känslan att stöket till stor del bestod i många snabba människor som hade bråttom i rätt riktning. I år var det kompletterat med en stor dos människor utan någon som helst känsla för i vilken riktning de skulle simma. Och det gärna med en väldigt hög armfrekvens. Det var lite som den där gamla Monty Python-sketchen ”100 yards for people with no sense of direction”. När samma (tror jag) gubbe (tror jag också) för tredje gången simmade in i sidan på mig, i ungefär 45 graders vinkel, stötta jag undan honom lite lätt i rätt vinkel. Som lite hjälp på traven i rätt riktning alltså. Varpå han svarar med att stanna upp helt och smälla till mig i huvudet?!? Mycket stök och simma över varandra har jag varit med om, men en regelrätt smäll har jag faktiskt inte råkat ut för hittills. Men hög puls i det 14-gradiga vattnet lyckas jag inte få ur mig något vettigare än ”But for f**ks sake idiot!”. Och det här var liksom typ 400 meter in på simningen.

"Ser ut som en total mupp.jpg" döpte jag den här bilden till
Första varvet var galet. Dels slagsmålet. Dels det faktum att det var kö runt bojarna och mängder av människor som då stannade upp och simmade bröstsimsbentag. På de oskyddade delarna av banan gick det en del vågor men dock klart hanterbart. Till skillnad från förra gången så navigerade jag riktigt bra den här gången och prickade i princip varje boj. Först på de sista 100 meterna under det första varvet lugnade det ner sig lite och jag kände att jag kunde komma in i en bra takt. Andra varvet var betydligt mer kontrollerat bortsett från bojvädningarna som var ganska stökiga. När jag sprang upp ur vattnet var jag först ganska övertygad om att det inte hade gått så snabbt med tanke på stöket under första varvet. Till min stora förvåning såg jag dock att klockan stod på 33-någonting. Alltså nästan 5 minuter bättre än förra året. Lycka! Sen är väl en placering strax över mitten av fältet inte speciellt imponerande men klart godkänt för att vara jag. Och givetvis ett lyft från den mediokra simningen i Argentina.

T1 – 2:36 (98:e tid av 890)
Löpningen i T1 var inte alls så lång som jag kommer ihåg den från förra året. Eller så kommer jag helt enkelt ihåg fel. I sista kurvan innan man sprang in i själva växlingsområdet hörde jag en välbekant röst så och och tjoa. Inga 14-åringar dock så de låg väl kvar hemma i sängen. Blev lite förvånad över att Magnus cykel var borta. Hade inte räknat med att han skulle vara en stark simmare (han kom in under 30 så det var helt fel tänkt). Fick av mig dräkten hyfsat fort och kryssade mig sedan igenom växlingsområdet på ett klart godkänt sätt.

Cykling 4:05:49 (337:e tid av 890)
Som vanligt är det många som hetsar i början och cykelbanan i Cannes inbjuder väl lite till det också med sin pannkakasplatta första mil med vinden i ryggen. Jag försökte ta det hyfsat lugnt, med den övergripande planen att inte spräcka mig i första backen och sen vara stark under sista halvan av banan. Tyvärr kände jag ganska direkt att det här inte skulle vara min dag rent cykelmässigt. Benen var liksom inte så där krispiga och det kändes som om jag fick kämpa för varje watt.

På väg ut på cyklingen
Första stigningen mot Tanneron var ganska brutal; i alla fall ur ett triathlonperspektiv med sina 500 höjdmeter över knappt 8 km. Jag hade givetvis räknat med att bli lite omkörd i klättringen men känslan var att typ alla körde om mig. Väl förbi Tanneron började jag väl känna mig lite mer komfortabel, men fortfarande bara okej. Det utmärkande för cyklingen i Cannes är väl just att det är en mil platt i början, en mil platt på slutet och däremellan inte platt någonstans alls. Antingen klättrar du eller så cyklar du serpentiner nedför. Borgar alltså inte för några höga snitthastigheter alltså (25,9 km/h över 107 km för min del vilket nog är något slags all-time-low).

Jag hade ju cyklat i princip hela banan tidigare (bortsett från den extra svängen tillbaka till Tanneron och nedförsåkningen därefter) och kände igen mig väl. Tyvärr var den hemska nedförsåkningen halvvägs längst D96 kvar – smal, dålig väg full med potthål och grus och brant nedför. Även en uppförsknäpp på några 100 meter med typ 15-20% lutning var kvar. Och den hade jag ändå helt förträngt. Det har inte bara rent fysiskt det gick upp och ned under cyklingen, även mentalt var det så för min del. Jag kände mig absolut stark vid några tillfällen, men också rejält nere emellanåt. Så där så att jag funderade på om det överhuvudtaget skulle gå att springa och att jag funderade på om det inte skulle vara skönare att bara skita i det. Tror inte att det var en energiintagsgrej eftersom jag fick i mig den energi som jag planerat för. Premiär för att köra på bara Maurten-dryck. Mina watt var dock inte mycket att hänga i granen (även om 243 TSS skvallrar om att det var någon walk-in-the-park). Nästan 2000m klättring säger väl en del också.

Rolig höjdkurva...
Vacker cykling däremot. Små, fina, slingrande vägar i ett dramatiskt landskap. Hann inte riktigt njuta dock eftersom det handlade om mycket kamp under cyklingen. Jag körde landvsägscykel med tempopinnar och det kändes som ett helt korrekt val. Såg inte många rena tempocyklar. Vinden kändes av lite uppe i bergen men blev framförallt märkbar under den avslutande plattcyklingen in mot Cannes då den låg rätt i ansiktet. Mentalt sätt väldigt jobbigt, men ändå helt okej eftersom jag kände mig stark sista biten och äntligen kunde ligga kontinuerligt i omkörningsfil. Som tur var fick jag alltså avsluta cyklingen med en positiv känsla.

T2 – 2:05 (221:a tid av 890)
Även om jag hade en känsla av jag kanske inte gjort min bästa cykling blev jag ändå lite förvånad av att se så pass många cyklar i växlingsområdet (deja vu från förra gången i Cannes). Kändes som om typ mer än halva fältet kommit in. Jag gjorde i alla fall en väldigt bra avsnittning och fick därefter kryssa mig igenom exakt hela växlingsområdet springandes med cykeln. När jag kom fram till min plats såg jag att Magnus precis kommit in och var på väg ut på löpningen. Sen såg jag även att alla mina saker låg i total oordning. Lyckades ändå rafsa ihop det mesta ganska fort och få på min skorna (och precis när jag fick det insåg jag att jag aldrig testat att springa utan strumpor i dem…). Sen tycker jag att jag ägnade en evighet åt att spana efter min keps som blåst bort till en annan rad av cyklar, men uppenbarligen kan det inte ha tagit allt för mycket tid.

Run – 1:08:51 (123:e tid av 890)
Halvvägs in på cyklingen var jag helt övertygad om att det nog inte skulle gå att springa alls. Benen kändes som gelé och jag fattade inte riktigt hur jag på ett vettigt sätt skulle kunna klättra knappt 1000 m till, cykla 5 mil och sen springa vettigt. Men som jag nämnde ovan tycket jag nog att de började hända något positivt med benen och kroppen under den sista milen.

Efter att ha träffat på Magnus i växlingsområdet hade jag i alla fall ett första mål på löpningen; att inte få stryk av en f.d. världstvåa i tennis. Benen som tidigare under dagen känts som två timmerstockar samarbetade nu på ett förvånansvärt bra sätt. Jag satt av längst piren i vad som kändes som ett riktigt bra tempo, åtminstone jämfört med de andra som sprang (jag tror att jag blev omsprungen av 7 eller 8 personer under hela löpningen, och det var uteslutande personer som låg före mig redan från början). Efter bara någon km var jag ikapp Magnus och sprang om. Löpningen kändes lätt och avslappnad och jag tycker inte heller att vinden påverkade allt för mycket. På några enstaka ställen längst piren och vattnet kändes den av men inte så att det blev (mentalt) jobbigt.

Springer som en gud ju.
Banan var nästan identiskt med den för två år sedan. Enda skillnaden var att man nu på varje vända tog ett varv runt målområdet och att man kapat en sväng i parkområdet halvvägs in på varvet. Resultatet var en bana som i år var 15,5 km lång istället för 15,0. En väldigt trevlig bana dock; platt och snabb och lätt att hålla koll på ev. konkurrenter och lätt för publik att följa på många ställen. I och med att det är 4 varv á 4 km kan det vara lite trångt på sina ställen men inget som stör. Det enda som jag ev. skulle kunna invända emot är väl antalet svängar och det faktum att man på några ställen måste in i ganska smala passager mellan stolpar. Men på det stora hela en väldigt kul bana.

Sen matade jag på. Första varvet var över innan jag ens hunnit fatta att löpningen igång. På andra varvet hade familjen hunnit ut till favoritstället i parken. Även de lovordade min löpning på ett sätt som faktiskt fick mig att tro att verkligheten stämde överens med känslan. Jag hade givetvis också koll på klockan som vidimerade att det faktiskt gick i ett klart godkänt tempo. Andra varvet gick 2 sekunder långsammare än det första och jag kände mig fortsatt stark. Jag kunde se att jag sprungit ifrån Magnus ganska rejält och kände mig nu ganska säker på att bli bäste TT:are och svensk i alla fall.

På det tredje varvet sa jag åt familjen att bege sig mot målet ”eftersom de aldrig skulle hinna före mig om de stod kvar ett varv till”. Känslan var fortsatt bra och jag hade inte en enda dipp under löpningen. Mot slutet av första varvet tog jag min andra gel (tog den första med koffein halvvägs in på första varvet) och unnade mig en mugg vatten i energistationen. Jag höll nästan på att fälla en kille som gick lite för långt till vänster samtidigt som jag tittade åt sidan för att träffa sophinken med min vattenmugg. Skulle inte tro att han blev allt för lycklig över att få en svensk i ryggen. Men samtidigt, om man går till vänster i vätskestationen får man faktiskt skylla sig lite själv. Tredje varvet gick 4 sekunder snabbare än det första.

Upploppet

Alla fans vill ha kramar!
På fjärde och sista varvet väntade jag liksom på att dippen skulle komma, men den dök aldrig upp. Visst började benen kännas tyngre, men det var inte något som speglade av sig på km-tiderna. Enligt den officiella tidtagningen var det sista varvet långsammast (8 sekunder långsammare än det första varvet och 12 sekunder långsammare än det 3:e och snabbaste varvet), men å andra sidan var det också ca 150 m längre eftersom man skulle vika in på upploppet då. Med ett stort flin och med fingrarna formandes v-tecken sprang jag in under målportalen.

Totalt 5:53:14 – 242 av 890 totalt och 32:a plats i ålderskategori (V2M)
Som vanligt hade jag inte den blekaste aning om hur jag låg till placeringsmässigt när jag spurtade in under bågen, men jag misstänkte väl att borde vara ungefär som förra gången; en okej placering i ett stenhårt fält med betydligt bättre förutsättningar att prestera i bergen än vad jag hade. Lite över förväntan avseende sim och löpning och lite underprestation på cyklingen. Men en klart godkänd säsongspremiär och sjukt kul att få tävla igen. Fick en kamera i ansiktet direkt efter målgång och sa väl något fånigt som jag knappt kommer ihåg. Får väl se om det dyker upp någonstans.

Innan tävlingen skrev jag: "totalplacering i den övre fjärdedelen, simning på 35 minuter, disciplinerad cykling och sen en löpning på under 1:05.". Det där med totalplaceringen beror väl lite på om man räknar med antalet startande eller med antalet målgångar. Cyklingen var väl hyfsat disciplinerad även om den kanske inte var så var. Jag sprang med ett  snitt på 4:26 min/km (jämfört med 4:32 för 2 år sedan) så hade banan varit lika lång som 2017 hade jag nog kommit in på 1:05. Typ. Överlag nöjd!

Trött och nöjd

Saturday, April 20, 2019

Tillbaka till Rivieran och dags för säsongspremiär

Då var man tillbaka i Frankrike igen. Denna gång för påskledighet och säsongspremiär - Cannes International Triathlon. Familjen (utökad med ytterligare en 14-åring) är med och vi bor i en lägenhet ganska centralt i Cannes. Jag körde ju här även 2017 och tyckte att det var en ganska brutal tävling redan då. Glädjande nog har man lagt till några km och en extra backe på den brutala cykelbanan. Så det som väntar är 2 km simning i 14-gradigt vatten, 110 km cykel och typ 1800 höjdmeter och sen 16 km platt men väldigt svängglad löpning. Kommer väl att bli "kul" även som jag precis som förra gången bävar ganska mycket för cyklingen. Å andra sidan är det ju ett klättringsår för mig i år (Icon Extreme Triathlon med 5000 höjdmeter någon?) så det är lika bra att vänja sig.

Berg, blått hav och blå himmel. Vad mer behöver man?
Dagarna innan har jag kört lite som vanligt med träningen och har inte direkt toppat mig mot tävlingen. Har lite svårt att sia om hur det kan tänkas gå och vad jag ska sikta in mig på. Förra året kom jag in på plats 234 av 899 som gick i mål och motståndet är verkligen stenhårt här. Många duktiga fransmäns som dessutom har en helt annan säsong och möjlighet att simma både öppet vatten och framförallt cykla året runt. Så lite orättvist är det minsann. Mitt mål är i första hand att göra en solid tävling och så får vi se hur långt det räcker. Jag tävlar tydligen i en klass som heter V2M vilket verkar vara typ 45-49 eller något liknande. Erfarenheten från 2017 säger att alla simmar som monster, klättrar hyfsat och kör fort nedför och sen springer lite sämre. Så om jag disponerar det rätt borde jag kunna plocka placeringar hela vägen. Speciellt med tanke på att jag känner mig väldigt stark i löpningen just nu. Så säg så här; totalplacering i den övre fjärdedelen, simning på 35 minuter, disciplinerad cykling och sen en löpning på under 1:05.

Söndag 08:00 går starten och jag har startnummer 590.