Monday, March 18, 2019

IM Argentina - racet [RR]

Lite om det som hände innan hittar ni här. Och nu lite mer och själva racet.

SWIM – 00:32:59
Vattnet var inte riktigt lika stökigt som det var första dagen när vi kom till Mar Del Plata. Men det var kallt och det var inte lätt att komma ut. Jag har normalt sett inga större problem med att simma i kallt vatten, däremot är jag inte alls särskilt förtjust i själva starten när det är kallt. Speciellt inte när det inte är tillåtet med uppvärmning i vattnet. Kylan och startadrenalinet gör att det tar typ 5-10 minuter för mig att komma in i något slags flyt. Och vågorna som jag var tvungen att forcera på vägen ut gjorde ju inte det hela direkt bättre.

Simningen - så som den skulle ha varit oavkortad
Kände väl instinktivt ganska direkt att det här inte skulle vara min simning. Men eftersom den var nerkortad skulle den ju vara över ganska snabbt i alla fall. Efter ett tag kom jag in i något som verkade vara lite rytm. Hade inte många runt omkring mig och sikten var mer eller mindre noll så att följa någon var helt uteslutet. Navigationen var okej men inte helt lätt eftersom jag var tvungen att tajma en vågtopp precis för att ha någon chans att se nästa boj. Vet inte riktigt om jag i slutändan navigerade bra eller inte; spåret på Garmin Connect säger ju inte så mycket egentligen. Känslan var att jag på sista benet gled alldeles för långt ut efter vändbojen. Det var trots allt ganska strömt och blåsigt. Fick inte till någon riktig body surf på vägen in mot stranden men gjorde inte heller någon riktig face plant heller så det var väl okej. (Ber om ursäkt för anglicismerna)

Vad som inte var okej var tiden; 32:59 var liksom i den nedre tredjedelen av fältet och det känns som om det var flera år sedan jag placerade mig så pass långt ner även om simningen är långt ifrån min starkaste gren. Av Stravadata att döma var simningen typ 200 meter längre än 1500 m så snittet kanske inte var helt uselt, men ändå… senaste åren har jag i alla fall alltid legat i den övre halvan av fältet och i Österrike till och med i den övre tredjedelen. Så med det i åtanke är det givetvis kasst. Men i slutändan är det bara några minuter trots allt och även om jag inte kände mig nöjd med simningen när jag sprang mot T1 var det ju liksom inte något som jag visst då.

Simningen enligt Garmin - alltid lika kul att se
T1 – 00:06:17
Löpningen till T1 var inte speciellt lång så det är inte därför som växlingstiden är relativt lång. Det har snarare att göra med det här med att få på sig en extra tröja (tight sådan) på en kall och saltvattenblöt överkropp. Jag har testat det här med klädbyte i T1 några gånger tidigare och vet ju av erfarenhet att det aldrig går lika lätt som när man är torr och i icke-tävlingsmode. Med tanke på temperaturen hade jag i alla fall bestämt mig för att komplettera med en långärmad Fusion-tröja (speedtop) och det var nog ett korrekt val. Men aerodynamik betyder tight och det betyder svårt att få på. Tog även för ovanlighetens skull på mig ett par strumpor inför cyklingen och det är inte heller något som går automatiskt när man är blöt och sandig om fötterna. Konstaterade att det var kallt (typ 12 grader) men att det i alla fall inte regnade. Sen var det dags för cyklingen.

BIKE – 5:24:18
Att det skulle blåsa visste jag ju liksom om och var förberedd på. Orosmomentet var väl om det skulle blåsa allt för mycket från sidan eftersom jag körde med dischjul. Sen var det ju det här med höjdmeterna på banan också. Banan var en fram-och-tillbaka-bana med (i princip) 3 mil norrut längst kusten och sen 3 mil tillbaka, och så 3 sådana varv för 18 mil (med den lilla skillnaden att start/stopp inte låg exakt vid den södra vändpunkten och att banan vid den norra vändpunkten gick lite inåt landet).

Banan var lite omdragen jämfört med året innan; men det märkligaste med den information som arrangörerna gått ut med var att de hävdade att banan skulle innehålla ca 570 höjdmeter per varv. Alltså typ 1700 m sammanlagt, vilket är mer än t.ex. Österrike. Tittade man på bansträckningen och kollade lite streetview på Google Maps såg det ju totalt orimligt ut.  Enligt Marre och Peter som var på plats lite tidigare så existerande inte backarna heller. Eller jo, visst fanns det några mindre backar, men inte alls i den omfattning som Strava eller arrangören ville påskina. Och det var absolut inte några backar som t.ex. skulle kräva en lättare utväxling för att hantera. I slutändan visade det sig att banan nog innehöll runt 660 höjdmeter. Det är givetvis totalt underkänt från arrangörens sida att inte kolla upp sådant. Eller ens att ha någon känsla för vad som är rimligt. Det är trots allt en viss skillnad på hur man tränar inför, tacklar och pacar sig inför 660 höjdmeter jämfört med 1700 höjdmeter.

Cyklingen - trots att kartan är vriden 90 medurs har man ändå lagt in en kompass som visar fel
Vad det däremot fanns gott om var vind. Det blåste som fan rent ut sagt. Som tur var blåste det i princip rak sydlig vind vilket medförde att mestadels låg rakt i ryggen eller rakt framifrån. Det var endast under den lilla sejouren inåt landet vid den nordliga vändpunkten då vi fick lite vind från sidan. Men jag började i alla fall med vinden i ryggen och fick en rejäl skjuts. Första delen fram till den norra vändpunkten gick med drygt 42 km/h i snitt på en i princip platt bana. Asfalten var lite grov och gropig på några ställen, men inget som direkt störde eftersom vi testcyklat den delen av banan tidigare. Enda tveksamma området var väl egentligen ett kort avsnitt strax efter växlingsområdet där det var lite trångt och en ”no-pass-zone”. Första varvet hade jag givetvis oturen att hamna bakom en riktigt seg människa där vilket kan vara ganska frustrerande i de ca 500 m som zonen omfattade.

Efter vändningen övergick det hela till en rejäl kamp. Speciellt när man kom tillbaka ner till vattnet och fick vinden rakt i ansiktet. Den mentala biten i att sitta och trycka tröskelwatt samtidigt som cykeldatorn visar på en fart på typ 23 km/h ska inte underskattas. Jag tycker nog dock att jag höll det mentala upp under första varvet då jag cyklade disciplinerat. Under andra varvet var det lite mer tveksamt och sammanföll dessutom med min normala mentala dipp vid ca 120 km. Tredje och sista varvet var dock bättre.

Efter det att man passerat växlingsområdet kom man in i den kuperade delen som gick längst stranden i de mer centrala delarna av Mar del Plata. Här var det faktiskt några lite mer sammanhängande backar och några svängar som tog ut sin rätt. Vinden blev inte riktigt lika påtaglig under det här partiet. Sen en 180-graders sväng och tillbaka till växlingsområdet och ut på nästa varv. Den enda publiken som fanns var vid växlingen. Ute på banan var det mer eller mindre obefintligt med publik.

Efter 90 km låg jag faktiskt på en sluttid nedåt 5 timmar (90 km på ca 2:29) och tänkte faktiskt ganska positiva tankar. Vad jag dock inte tänkte på var att resterande 90 km faktiskt innehöll motvinden 2 gånger och det kuperade området 2 gånger (medan första 90 km innehöll 1 motvind och 1 kuperat område). Insåg dock ganska snart min tankevurpa dock och landande in i lite mer survival mode. När jag var på sista varvet och på väg söderut för att passera växlingsområdet och köra det kuperade området åkte jag parallellt med den första delen av löpbanan och konstaterade att det redan var alldeles för mycket människor ute på löpningen för att det skulle kännas bra. Misströstade, men gav inte upp i alla fall. Betade otåligt av den sista delen av cyklingen och längtade efter att få börja springa, även om jag då inte alls hade några speciellt stora förhoppningar.

Så här i retrospektiv tycker jag nog att jag faktiskt inte gjorde någon speciellt bra cykling. Snittar 183W (194W NP) i snitt över hela och tappar ganska mycket från första till andra halvan. Jämför då t.ex. med Chattanooga där jag gör 195W (213W NP). Å andra sidan var det få förunnat att ta sig under 5 timmar. Superbikern Adam sprängde sig rejält och kom in på strax över 5 timmar. Han som vann M45-49 cyklade på 5:18. Så det kanske inte var helt trivialt att cykla snabbt trots alls. Och jag cyklade ju i alla fall 10 minuter snabbare än Peter vilket är väldigt viktigt att påpeka i sammanhanget.

Jag fick dock i mig all den vätskebaserade energin helt enligt plan. Eftersom jag visst att det skulle bli kallt valde jag att ha alla flaskor med energi på cykeln redan från början och räknade med att inte behöva något rent vatten förrän den första flaskan var slut och det fungerande alldeles utmärkt. Dock hände det som alltid händer mig när jag tävlar under förhållanden där jag inte får svettas speciellt mycket; jag blev kissnödig på cyklingen. Jättekissnödig. Redan tidigt under cyklingen insåg jag att det skulle bli en sådan dag. Tror att jag kissade 6 eller 7 gånger under cyklingen. Och jag var ändå nödig när jag påbörjade löpningen. Förlåt Pinarellon och förlåt mina cykelskor.

T2 – 00:02:14
Bike catcher är bra skit. Känns ganska lyxigt att bara kunna lämna ifrån sig cykeln och pyssla med det viktigaste. Eftersom växlingsområdet inte alls var speciellt stort litet gick växlingen också väldigt snabbt. För min del handlade det som att dra på sig ett par skor, keps och solglasögon. Och givetvis tog jag av mig min speedtop också. Kylan var inte direkt ett issue längre. Sprang iväg med en bra känsla i benen.

RUN – 3:58:31
Nytt PB – YAY!! Eller inte… Eller jo, nytt PB är det väl med någon minut tillgodo, men inte YAY för det. Inte på långa vägar. Den korta sammanfattningen är att det var positivt så tillvida att jag faktiskt inte krampade, men klart negativt att min hälsena inte höll. Visst hade jag varit lite orolig för den innan (speciellt när foten svullnat upp efter resan) men inte så pass att jag trodde att den skulle hämma mig rent prestationsmässigt.

Ont om bilder från själva tävlingen så jag får väl ta en från uppvärmningen istället.
Löpningen gick på en 3-varvsbana med en del höjdmeter och ett fåtal svängar. Första delen gick på väg norrut längst vattnet i ganska kraftig medvind och lätt uppför. Efter vändningen var det lätt nedför men rejäl motvind (samma väg åt båda hållen). Den del av banan som gick söderut gick längst strandpromenaden och hade en del mindre backar som kändes i benen. Ganska speciellt att det också på några ställen fanns trappor utan ramp. Vätskestationerna var okej utplacerade och med ett godkänt utbud. Ganska ont om toaletter dock. Och inte speciellt många människors som hejade aktivt, eller ens visste vad vi pysslade med.

Nåväl, början gick oförskämt bra och jag kände mig riktigt stark. Även om jag misströstade lite under slutet av cyklingen och nog hade givit upp lite om det här med kvalplatser så visste jag ju trots allt att mycket kan hända under löpningen. En säker plats kan gå upp i rök efter 37 km löpning. Så trots allt ville jag ju ge det hela chansen hela vägen. Konstigare saker har ju hänt. Ganska snart slog jag följe med en kanadensare från Vancouver som också var på plats för att kvala. Precis som jag hade han simmat under förväntan och sen konstaterat att cyklingen tog betydligt längre tid än vad han räknat med. Förra gången han försökt kvala så hade han hamnat på sjukhuset i några månader så jag tyckte väl att det skulle vara en bra rygg att hålla.

Även här en tveksam karta rent orienteringsmässigt
Vi var sjukt disciplinerade; sprang i ett jämt 4:45-tempo, snackade om ditten och datten. Det märktes givetvis ganska rejält när vi vände och började springa mot vinden istället. Efter en knapp mil började jag känna en liten lätt stelhet den vänstra hälsenan och valde att backa av lite. Greg (som jag tror att han hette) fortsatta dock oförtrutet på och landade till slut en imponerande 3:16-mara… dock utan att det räckte till någon kvalplats i M40-44. Vilket då också säger något om den uppkomna konkurrensen i tävlingen; få deltagare, men väldigt hög nivå på toppskiktet.

Min löpning fortsatte sedan på ett bra sätt. Släppte lite på farten men höll mig hela tiden under 5:00-tempo och mådde bra. Efter ca 14 km gick det dock inte att hålla sig längre och jag tingades till ett toa-stopp variant större. Det tog tyvärr några minuter men jag hade inte så mycket att välja på. Efter toastoppet började det dock gå utför med min vänstra hälsena. Det gjorde mer och mer ont för varje steg och till slut gick det inte att springa längre och jag var tvungen att börja gå. Så fort jag gjorde det släppte smärtan direkt, för att sen vara helt outhärdlig så fort jag försökte börja springa igen. Om jag dock bet ihop lite i ca 100-200m så gick det att springa lätt igen i upp till en km innan jag var tvungen att gå igen. Och så fortsatte det resten av löpningen; spring/jogga tills det gjorde för ont, gå tills det att smärtan släppt och börja sen spring igen (med en initial hemsk smärta som sen gradvis gick över intill dess att den började öka igen och gjorde det omöjligt att springa.

Jag kom ikapp Peter med ca 10 km kvar. Han hade sin vana trogen gått ut lite för hårt på löpningen och dött. Fast han hade inte fått kramp och det hade faktiskt inte jag heller. Om det sen berodde på att jag cyklat disciplinerat, inte tagit i för mycket på löpningen eller något annat låter jag vara osagt. Jag kanske hade krampat om jag kunnat springa ordentligt, eller inte… Vi höll ihop ett litet tag, sen sprang jag ifrån honom. Med ca 5 km kvar kom Camilla som skjuten ur en kanon och rusade förbi oss. Jag räknade med att hon borde ha startat ca 5 minuter före mig och bestämde mig för att inte få tjejstryk och satsade på att försöka springa så mycket som möjligt. Det här med kvalplats och ett bra resultat hade jag givit upp sedan länge, men jag kunde ju åtminstone försöka avsluta med lite heder i behåll.

Sluttid 10:04:19 – 39 av 153 i M45-49, 260 av 985 overall 
När man skulle vika av från banan in på upploppet var det en ramp med typ 30 graders vinkel som man skulle upp för. Det var verkligen nådastöten för min hälsena, men på något sätt lyckades jag ta mig upp. Sprang sedan ett tveksamt upplopp utan någon större känsla. Min 9:e Ironman avklarad återigen utan att ha nått mina mål och återigen utan att vara nöjd. Camilla var redan i mål men jag lyckades i alla fall ta henne totalt med några minuter. Efter ett tag behagade en trött men leende Peter också att dyka upp i mål. Min kropp och framförallt mina ben var supersalta och stela. Min fot med den onda hälsenan gick knappt att stödja på och jag måste nog sett ut som en riktig Ironman. Träffade på Peter, Adam och Marre inne i det mycket tveksamma Athlete-området; väldigt få stolar, någon enstaka massör och inte speciellt mycket att äta.

Vissa av oss var glada tydligen gladare än andra
Peter och jag stannade ett tag, hämtade sedan utrustningen, pallrade oss till hotellet. Sen blev det pizza med Jesper och Åsas proffskompisar och gänget från TT. Och som vanligt tid för kontemplation och lite funderingar på varför man pysslar med det här överhuvudtaget. Men det kan vi ta en annan gång.

Adam konstaterade att min hälsena nog skulle behöva lite medicinsk hjälp för att ordna till sig. Jag kollade resultatlistan och konstaterade att Peter J nog knep den sista kvalplatsen i M45-49 och att jag inte skulle ha tagit en kvalplats ens om jag gjort mitt livs lopp och överträffat mig själv i alla tre disciplinerna. Vilket på något konstigt sätt kändes ganska bra ändå. Vidare är det bara att konstatera att statusen som sydamerikanskt mästerskap och de extra kvalplatserna onekligen lockat till sig många snabba atleter. 5 st av top-10 i min AG bestod av argentinare som av allt att döma inte varit på plats året innan. Och det producerades seriöst bra tider i alla åldersklasser. Så även om det bara kommer knappt 1000 till start och finns 75 slots går det inte att ta en kvalplats för givet. Sen kanske inte 3 IM på 5 månader är det bästa utgångsläget heller.

En medalj är alltid en medalj, men det här är nog en av de minsta jag fått.

Sunday, March 10, 2019

Return of the living dead

I söndags (för en vecka sedan alltså) började jag känna mig klart bättre och valde att sätta mig på trainern i en knapp timme för att se vad som skulle hända. Pulsen var lugn och fin, ingen hosta och bra känsla i kroppen så på måndagen tyckte jag nog att det var dags att dra igång igen. Inga halvmesyrer här heller så det blev ett 3x10 i zon 4 på löpbandet. Klart över förväntan och inga större bakslag vare sig det gällde puls och ork.

När jag hade influensan förra gången kommer jag så väl ihåg att det kändes som att börja om från början när jag väl började träna igen och det här gången var det inte alls samma känsla faktiskt. Resterande del av veckan har gått helt enligt plan och det enda som jag möjligtvis kände av lite var väl att onsdagens simning med Micke Rosén och TT var lite seg. Men... speciellt snabb i vattnet kommer jag förvisso aldrig att bli heller. Har liksom givit upp den biten. Det spelar ingen roll hur mycket jag tränar eller eller lägger ner effort på det hela, jag blir aldrig märkbart snabbare. Bara lite mindre långsam emellanåt.


Innan flunsan tyckte jag att träningen flöt på väldigt bra. Fokus har legat på löpning, både i form av att få löpstyrka och ganska mycket distans. Brottades ett litet tag med något som jag misstänkte var på väg att bli ett löparknä men det verkar ha ordnat till sig nu. Det här veckan var jag dragit igång även med distans på cyklingen med bland annat 2 st 3:30-pass nu i helgen. Tyvärr har jag inte fått till det med utomhuscyklingen ännu så det har blivit till att harva trainer. Men Zwift och Netflix löser det mesta. Annars måste jag väl ändå tycka att en vecka med 8 timmar cykel, 5 timmar löpning och 2 timmar simning så här direkt efter en veckas sjukfrånvaro känns helt okej. Så även nu känns det som om att det flyter på helt enligt (någon sorts) plan.

Inga direkta överraskningar framöver; mer och mer distans på cykel kommer att tillkomma. Om 3½ vecka drar jag till Nice för en lång weekend med massor av cykling (vad skulle kunna gå fel?) och om 6 veckor är det dags för årets första tävling - Cannes International Triathlon (skulle ha varit Nattvasan men det blev DNS pga. skadad partner och senare även en influensa).

Friday, March 1, 2019

Sjuk

Jag är sjuk. Typ dödssjuk. Senast jag var dödssjuk var i februari 2011 och jag har ett vagt minne av att jag då lovade att ta ta influensavaccin hädanefter. Givetvis blev det inte så och nu är jag döende igen.

Skämt åsido så verkar det vara en ganska jobbig flunsa i år. Fru, dotter och mängder av människor runt omkring mig verkar ha haft den och den verkar ihärdig. För egen del trodde jag att jag som vanligt var safe när jag klarat ett par veckor med sjuk fru och dotter utan att själv känna av något. Men när jag släppte ner garden tog den mig.

Sprang långpass i lördags och började känna mig ganska hängig direkt efter det. Tillbringade söndagen i sängen med någon febertopp men började känna mig piggare redan på kvällen. På måndagen åkte jag till jobbet, sprang 60 minuter Z2 på lunchen och förklarade mig officiellt frisk. Körde sen ett tröskelpass på cykeln på tisdagen utan att det kändes något speciellt, men när jag vaknade på onsdagen var det något som inte stämde. Jag hade tänkt jobba hemifrån och vara halvt sportlovsledig och beta av ett löppass och simning på kvällen. Jag drog längre och längre på det där löppasset och insåg strax, i takt med att temperaturen i min kropp ökade, att det nog var kört. Däckade sen totalt i feber, snuva, värk och självömkan.

Och det är väl lite där jag är just nu så här på fredag kväll. Peppar peppar att det kanske känns lite bättre nu. Men jag ska nog vänta lite med att säga något innan natten är över. Den är liksom alltid värst. Det enda positiva är väl att jag nu fått tummen ur att skriva ett blogginlägg. Och att jag faktiskt uppdaterat Result-sidorna med de senaste åren. Många tävlingar blir det...

Monday, February 25, 2019

2019 - BLOG REBOOT

Okej, jag har varit kass på det här med bloggande den senaste tiden (läs åren). Draggar alldeles för länge med tävlingsrapporter, träningsrapporter och annat. Vet inte hur många som faktiskt läser och är intresserande, men om inte annat så är det ju faktiskt lite terapi och dagbok för min egen del så något slags syfte fyller det ju faktiskt. Och någonstans i dagens sociala medie-tider med Instagram, korta klipp, YouTube-kanaler och både över- och underproducerat innehåll så tror jag faktiskt på det här med det skriva ordet. Eller "tror på" kanske inte är rätt uttryck, men jag gillar det i alla fall. Och eftersom jag är urgammal tar jag mig helt enkelt den friheten att vara lite retro.

Tanken är nu i alla fall att göra någon slags omstart och försöka bli lite regelbunden i skrivandet. Det enda som jag egentligen saknar nu är väl någon slags plattform att publicera sig på. Typ hur man utökar sin läsarskara alltså. Triathlonbloggar.se var ju trevligt men den körs ju inte längre. Det här med att skicka ut länkar i grupper på FB kan man ju göra men det är jag inte heller riktigt förtjust i. Kanske Instagram... Om någon har några vettiga tips för publicering är ni välkomna att höra av er. Om nu en medelålders triathlets bekännelser kan vara av intresse för någon.

Sista delen om tävlingen i Argentina kommer strax. Sen kör vi!

Aero is EVERYTHING!

Friday, December 28, 2018

Argentina och IM Mar del Plata - RR prequel


Beslutet kom snabbt och kanske lite överilat… eller nej, mina beslut om att köra tävlingar kanske verkar lite snabba men för det mesta är det nog ganska mycket mentala övervägningar som pågår innan det att en plan sätts igång. Om det senan var korrekta övervägningar som gjordes är väl en helt annan fråga.

Hälsenan
På mitt sista korta löppass innan IM Chattanooga kände jag en liten lätt smärta i min vänstra hälsena, men tänkte inte mer på det just då. 2011 hade jag hade en senskideinflammation som behövde behandlas och som gjorde att jag var tvungen att vila lite. Men vad jag kommer ihåg så var det en ganska lätt sak och inte något som hämmade mig speciellt mycket eller som gjorde särskilt ont. Tror att det var ett skobyte som orsakade det hela den gången.

Efter tävlingen i Chattanooga hade jag en lite mer påtaglig smärta och lite knarrande. Men det gick över ganska fort och jag trodde givetvis att det var något tillfälligt. Sen blev det bestämt med Argentina och jag satte igång och träna. Veckorna med löpfokus gick bra, men det här med hälsenan släppte inte riktigt ändå. Jag brukade kalla den för ”lynnig”; ibland kände jag inte någonting alls efter 2 timmars löpning och ibland kunde det räcka med 50 minuter cykling för att det skulle kännas och börja knaka lite. Givetvis blev jag orolig och började testa med olika skor, olika sätt att belasta foten, etc. Fick även kontinuerlig behandling av min fru, smärtsam manuell sådan och behandling med laser. Ofta hjälpte den bra och gav lindring redan dagen därpå.

Efter löpveckorna hade jag några dagar med hel vila från löpningen för att låta foten återhämta sig. Vi var alla (jag, Anna och coach KJ) överens om att det vettigaste givetvis skulle vara hel vila, men att med tanke på kommande tävling istället försökte hålla den på en lagom nivå och vila efter. Det var ju trots allt så att det mest var lätt smärta och knarr som det handlade om och inte något som egentligen hämmande mig rent löpmässigt.

De sista veckorna inför Argentina fortsatte hälsenan vara lynnig och svårtolkad. Dock tyckte jag nog att det faktiskt så sakteliga blev bättre och bättre; speciellt när vi trappade ner och gick in i toppningsläge. Jag var nog ganska övertygad om att det skulle gå vägen.

Lång kö till bussen!
Resan
Sen det här med att resa till Mar del Plata. Om jag nu tyckte att resan mellan Port Elizabeth och Boulder var jobbig så var nog faktiskt den här snäppet värre. Egentligen borde den inte vara det eftersom den rent tids- och tidszonmässigt var kortare. Men sen gick ju inte allt riktigt på räls heller.
Flyget skulle gå från Arlanda kl 17:20 på onsdagen och förhoppningen var att jag skulle kunna jobba hemma och åka pendel till Arlanda efter lunch. Nu blev jag tyvärr inkastad i möten i sista sekund och blev då istället tvungen att åka till Gärdet tidigt på morgonen (med all packning) för att sedan åka vidare från Gärdet till Arlanda efter lunch. Mötte upp mitt resesällskap på Arlanda; Peter, Adam, Camilla och Thomas. Sen 2 timmars flyg till Amsterdam, 90 minuter transfer och därefter insittning på planet till Buenos Aires som skulle ta 13:50. Dock så blev vi nästan 50 minuter försenade eftersom någon som checkat in bagage inte behagade dyka upp, och då måste ju hens bagage letas upp och plockas ut. Tänkte inte så mycket på det just då men när de 13 timmarna började lida mot sitt slut började vi förstå att det nog inte skulle vara möjligt att hinna med den planerade bussen. Till slut var vi nästan en timme försenade till Buenos Aires. 7:45 istället för 6:45 och bussen skulle gå 8:00. Inte så mycket att göra alltså.

Allt bagage var dock med och passkontrollen gick förvånansvärt smidigt. Men vi kom givetvis inte med bussen. Och det var då cirkusen började. Ingen pratade engelska och det var väldigt svårt att få information. Som tur är pratar Adam lite skolspanska och kunde göra sig lite förstådd, däremot var det inte helt lätt att förstå argentinarna eftersom de dels pratar med en lite speciell dialekt och eftersom tempot är så otroligt högt. Nästa buss skulle gå kl 11:00, men den var full. Kanske. Däremot skulle det finnas plats på en buss som skulle gå 15:30. Kanske. Men kanske inte för våra cyklar. Därför ville de att vi skulle skicka våra cyklar och bagage med en annan buss. Som visade sig vara en tom buss som skulle gå med bara bagage till Mar del Plata. Men vi fick absolut inte åka med den. Det kändes inte helt bekvämt att skicka iväg våra cyklar, men det verkade i alla fall vara lite ordning och reda på det så till slut föll vi till föga.

På den här gräsmattan utanför terminalen somnade vi faktiskt i några minuter.
Den internationella flygplatsen i Buenos Aires är inte mycket att hurra för. Liten, sliten och tråkig. Vi lyckades i alla fall hitta ett Hard Rock Café som kunde förse oss med lite frukost/brunch. Strax innan 11 gick vi ner till busshållplatsen och hoppades på tur, men icke. Bara att bege oss till cafét igen och sitta av tiden. Det fanns liksom inte så mycket mer att göra. En kort sightseeing in till Buenos Aires hade kanske varit trevligt, men eftersom vår tur dit nu visade sig krocka med ett G20-möte så var halva stan avstängd och det var mer eller mindre omöjligt att ta sig in och ut ur stan. Så det fick bli flygplats i några timmar till.

15:30-bussen kom vi faktiskt med och det var ju bra. Däremot är en bussresa på 5:30 efter 14 timmar på ett flygplan och 7:30 på en flygplats inte speciellt kul, hur bekväma sätena än är. Under flygresan hade jag börjat känna en lite konstig känsla i mina vader och fötter och insåg att det nog var ganska dumt att inte packa ner kompressionsstrumporna i handbagaget. Bussresan gick för övrigt bra även om det utlovade wifi:t inte fanns, vägarna var urusla och landskapet var tråkigt (tokplatt, grön äng och kossor överallt). Väl framme i Mar del Plata var det taxi den sista biten. Kombibilar verkade inte finnas och vi fick helt enkelt ta varsin bil till hotellet för att få plats med cykeln. Eftersom taxin kostade ca 25:- kändes det dock inte som något större problem.

Sätena var i alla fall sköna. Sällskapet lite mer tveksamt...
Hotellet och Mar del Plata
Jag och Peter hade bokat ett boende på Bristol Condomium, ett lägenhetshotell (med frukost) som låg vid stranden och ca 500 m från start och växlingsområdet. 4 stjärnor enligt egen utsaga, men det var nog när det byggdes för typ 30-40 år sedan. Vi bodde på 12:e våningen med utsikt mot staden och det var helt okej bortsett från att det var ganska slitet och att vår dusch hade en väldigt tveksam funktion. Mar del Plata i övrigt imponerande inte speciellt. Slitna fasader, dåliga vägar och allmän känsla av nedgången spansk badort (typ Benidorm). 

När jag tog av mig skorna, strumporna och byxorna fick jag en smärre chock. Anledningen till att det känts konstigt var att mina fötter och vader var otroligt svullna. Speciellt den vänstra (med hälseneproblemen). Det var knappt så att man kunde se fotknölarna. Blev lite smått orolig men hoppades på att sömn, högläge på fötterna och kompressionsstrumpor skulle göra susen. Bullade upp med kuddar i fotänden och stupade i säng.

Kompression är nog inte så dumt ändå...
Nästa morgon skulle vi egentligen upp och simma tidigt, men tog det mogna beslutet att sova istället. Camilla, Adam, Åsa och Jesper var dock nere och trotsade den ganska stenhårda sjön. När de väl kom upp efter sin halvtimme i vattnet var det fullt pådrag på stranden och det visade sig att en brasiliansk man i 40-årsåldern faktiskt drunknat under tiden som de varit ute och simmat. Han hade våtdräkt på sig och skulle tävla, men hade påträffats livlös ute i vattnet. Förhållandena var givetvis tuffa men med största sannolikhet handlade det om hjärtproblem. Men så här i efterhand kändes det ganska skönt att inte varit ute och simmat då, det var liksom tillräckligt jobbigt med den stökiga sjön utan att behöva tänka på att någon nyss drunknat. Vi ägnade oss istället åt att sätta ihop cyklarna. Peter drog sönder en skruv till bakbromsen så vi passade då på att kombinera ett besök hos mekanikern med registrering.

Kön till mekanikern var lång, registreringen var rörig (vissa fick betala lite extra för någon lokal licens som det vart väldigt otydligt om den behövdes eller inte, priset varierade lite också från person till person beroende på vem man frågade), ingen pratade engelska och expon var liten och rörig. Hälften av IM-prylarna som såldes var från IM 70.3 BuenosAires som gick 2 veckor innan. Turligt nog hade man plockat in Paul Kaye till den engelska briefingen så den gick i alla fall att följa (det producerades aldrig någon Athletes Guide på engelska, bara spanska). På eftermiddagen hann vi också med att cykla lite på banan (jag, Peter, Åsa och Adam). Mycket trafik, blåsigt och några områden med lite sämre asfalt. Men bortsett från det funkade det bra. Hade varit lite orolig för mitt dischjul (och 90 mm fram) men det kändes klart hanterbart.

Mar del Platas finaste bil
Tomt badområde (kallt)
Playa Bristol
Slitet
På lördag morgon hade vinden vridit sig lite mot nord så det var inte lika mycket sjö längre, även om vågorna när man skulle ta sig in och ut var ganska brutala. Jag och Peter var nere och simmade och konstaterade att det inte var direkt varmt i vattnet och att det inte var läge att feltajma vågorna varken in eller ut. Hoppade du inte över eller dök under en brytande våg på väg ut så var det som att springa in i en vägg. Och om du inte simmade ovanpå vågen på väg in så var risken för en faceplant klart överhängande. Sa jag förresten att det var jobbigt också?

Innan incheckningen betade vi av lite cykel och lite löpning också. Kroppen kändes pigg och inga skavanker kändes av. Under incheckningen blåste det så pass mycket att vi var tvungna att tejpa fast sadel i racket och framhjulet i marken för att det skulle sitta kvar. Prognoserna för söndagen nämnde temperaturer under 10 grader på morgonen och som max 15 grader under dagen med en rejäl vind. Under proffsens briefing på lördagen hade möjligheten till att simningen skulle ställas in nämnts. Och då inte bara med anledning av vågor och vind utan även med tanke på vattentemperatur (14-15 grader) i kombination med 10 grader i luften. Jag var kluven; förvisso är det ju ganska säkert att jag tjänar på en inställd simning, men samtidigt finns det nog andra som lider betydligt mer av kyla än vad jag gör, och samtidigt skulle det kännas konstigt med tanke på att jag redan kört en tävling med inställd simning i år.

Fasttejpad cykel
Påsar - strax innan hela stängslet i förgrunden blåste omkull
Tävlingsmorgonen
Argentina ligger åt rätt håll tidsmässigt. Att gå upp kl 4:45 i Argentina betyder 8:45 svensk tid vilket ju inte är några som helst problem när man kommer några dagar innan tävlingen. Min och Peters plan var att äta frukost, gå och fixa i växlingsområdet (som skulle stänga kl 6 när herrproffsen startade) och sen gå tillbaka till hotellet för att lösa toalettbestyr och byta om till våtdräkt. När vi, en knapp timme innan start, blickade ut över Playa Bristol från frukostmatsalen kunde vi konstatera att det inte fanns en enda boj ute i vattnet. Antingen handlade det om argentinsk (spansk) organisation eller så var simningen helt enkelt inställd. När vi kom till växlingsområdet fick vi dock reda på att det var något mitt emellan. Simningen var nerkortad till 1500m och starten något senarelagd. En helt okej kompromiss. Vi gick tillbaka till hotellet, gick på toaletten, bytte om till våtdräkter och gick sedan tillbaka till starten. Det visade sig dock att man öppnat alla fållorna väldigt tidigt så det var bara att tränga sig fram till en någorlunda rätt position. Sen startade jag min 9:e fulla IM och min 3:e inom en 5-månadersperiod.

Tävlingsmorgonen - under 10 grader i luften
Rapport från själva tävlingen hittar ni här.

Saturday, December 1, 2018

Update från Mar del Plata

Resan var lång. Väldigt lång. Och det var väldigt orutinerat av mig att glömma bort att ta med mig kompressionsstrumporna i handbagaget (eller på mig). När jag efter drygt 30 timmars resa var framme i Mar del Plata så var mina fötter och vader som 2 stora klumpar. Det gick knappt att utskilja fotknölarna. Men efter lite sömn med fötterna i högläge och med kompressionsstrumporna på så blev det bättre.

Bortsett från mina fötter så var väl det största problemet med resan att vårt flyg till Buenos Aires var nästan 45 minuter försenat. Pga. en passagerare som checkat in bagage men som aldrig dök upp, och då måste ju hans bagage letas upp och plockas av planet. Med anledning av det så missade vi vår buss till Mar del Plata kl 08:00. Bussen som gick 11:00 var full och först 15:30 kunde vi sedan åka. Så 7½ timme på en väldigt tråkig flygplats alltså. Och inte någon cykling som det tänkt.

Men sen har väl det mesta gått så som det är tänkt. Cykeln var med och allt var helt. Det blåser väldigt mycket, men under testcyklingen kändes det i alla fall hanterbart med 90mm fram och disc. Och jag har ju faktiskt inte så mycket att välja på. Tyvärr blev det inte någon simning på fredagsmorgonen, men av anledningar som jag tänker berätta senare kanske det ändå var bäst så. Annars har vi det trevligt och bra och kroppen känns (numera) riktigt pigg och bra.



Racet på söndag ser ut att bli en utmanande historia. Prognosen just nu säger 10 sekundmeter sydlig vind och mellan 11-13 grader "varmt". Jag tror att det faktiskt för min del är helt okej. Inhemska atleter och andra sydamerikaner kommer nog att lida betydligt mer än jag. För min del betyder det att jag dels kommer att fundera på att få på mig en tröja på cyklingen och dels att jag måste fundera lite på min energiplan eftersom jag inte kommer att få i mig lika mycket vätska om det är så pass kallt. Jag hoppas verkligen också att vinden som utlovat kommer att vrida sig så att det blir lugnare vatten på söndag. Just nu ser det faktiskt inte alls roligt ut med de vågor som går.

Annars ät det bara att konstatera att det här är Spanien i kubik. Kommunikation är mer eller mindre omöjligt eftersom de flesta inte förstår ett enda ord engelska. Det är väldigt mycket som är rörigt och IM-organisationen på plats känns verkligen bristfällig. Återstår väl att se på söndag hur de ska få ihop det hela.

Nummer 288 har jag och det går givetvis att följa på IM-appen. Start från kl 6:40 och framåt (10:40 svensk tid). Jag siktar givetvis högt som vanligt.

Saturday, November 24, 2018

Never gonna give you up...

Och han funderade och funderade och funderade. Och så kom han på det!

Innan jag åkte i väg på mitt stora äventyr sa jag lite skämtsamt några gånger "om det går åt skogen har jag Argentina som back-up-plan". Det var mest när jag pratade med Camilla eftersom jag visste att hon funderade på att åka dit. Dagen efter det att vi kom hem från USA hade jag lite kontakt med Adam via FB och fick då klart för mig att han och Camilla faktiskt var anmälda till Argentina. Och att Marre och Peter J förmodligen skulle dit också. Jag funderade i några timmar och sen började jag söka boende och resa. På kvällen pratade jag med familjen och fick klartecken. Sen skickade jag iväg en fråga till coach KJ och undrade om han trodde att jag skulle kunna behålla formen i knappt 2 månader. "Älskar din inställning. Jag tror det går", svarade KJ och sen var det bara att köra.

Sen kommunicerade jag lite med Peter också:


Sen visade det sig att Åsa Lundström kommer med också, så nu blir vi faktiskt 6 st från TT, Åsa, Jesper Svensson och 2 svenskar till vad jag kan se i startlistan. Jag, Peter, Adam, Camilla och hennes man Thomas reser ner tillsammans.

Varför då IM Mar del Plata/Argentina, frågar sig vän av ordning. Tja, tävlingen har bara gått ett år, det är inte många startande och i år har den dessutom fått status som Sydamerikanska mästerskap vilket betyder att den har 75 kvalplatser till Kona. Det ser på pappret ut som en relativt snabb bana och av förra årets resultat att döma borde en tid under 10 timmar räcka till en top-10-placering och sålunda en god chans till kvalplats. Ungefär samma förutsättningar som i Chattanooga alltså. Det är återigen bara den här krampen som skall besegras alltså. Sub-10 har jag absolut i mig. Till nackdelarna ska väl sägas att resan hör - 2h timmar till Amsterdam, nästan 14 timmar till Buenos Aires följt av 5 timmar buss till Mar del Plata. Kan tänka mig att den resan avskräcker många. Prismässigt blir det nog inte mycket dyrare än att köra en tävling i Europa eftersom boendet och maten är så pass billig i Argentina. Men, vi får väl se i efterhand om det här är en bra idé eller inte.


Ser ju bra ut!
Träningen då? Efter Chattanooga vilade jag faktiskt i hela 5 dagar. Det var nog det längsta frivilliga uppehållet jag haft på många år. Efter diskbråcket förra året gick det faktiskt 8 dagar utan träning och i Singapore höll jag upp i 4 dagar pga. problem med knät som senare opererades (men då började jag med rehab redan dagen efter, cyklade efter 3 dagar och sprang lite efter 6 dagar). När jag sedan bläddrar bakåt i Training Peaks (till början på 2015) hittar jag bara ett uppehåll i tre dagar pga feber. Men inga frivilla uppehåll längre än en enstaka vilodag alltså. Kontinuitet is the shit sägs det ju...

Men det var ju inte det jag skulle skriva om. Träningen har flutit på bra. Vi har kört några veckor med riktiga löpblock med många mil och en del riktigt bra löppass. Sen 2 veckor med cykelfokus. Tycker att kroppen svarat på ett bra sätt och även om jag kanske inte direkt känner att jag blivit bättre så har jag definitivt inte blivit mycket sämre i alla fall. Sen är det ganska tydligt att kroppen är trött och att jag absolut behöver lägga in en period och ostrukturerad och alternativ träning efter Argentina. Jag har en hälsena som bråkar lite (senskideinflammation), mitt opererade högerknä är lite stelt och jag kan ibland känna en liten mental protest mot att sätta igång dagens träningspass. Och egentligen är det kanske inte så konstigt då jag mer eller mindre haft kontinuerlig säsong de två senaste åren. Uppehåll och prep-period hade jag nog senast i oktober 2016 enligt mina anteckningar. Ska försöka få till lite ändring på det.

På onsdag nästa vecka bär det av till en ny kontinent. Den 5:e som jag tävlar på #globetrotter

Thursday, November 15, 2018

IM Chattanooga [RR]

Morgonen var onekligen lite speciell eftersom simningen var inställd. Den vanliga morgonrutinen fick ersättas med något lite mer okänt. Förvisso har jag tävlat med inställd simning förut (i Vansbro), men då fick vi ju inte reda på det förrän på tävlingsmorgonen. Min klocka ringde kl 6:15 istället för 4:45. Hotellet hade faktiskt inte någon tidig frukost på tävlingsdagen, men eftersom min start var senarelagd funkade ju 6:30 okej. För en gångs skull vaknade varken Anna eller Valencia (tonåringen kan förvisso sova sig igenom ett världskrig) och jag kunde klä på mig, ta min packning och smyga mig ner till frukosten. Mötte på mannen från Michigan, Rickard från Sverige och någon annan vilsen atlet. Men bortsett från det var det faktiskt förvånansvärt tomt i matsalen. Fick i mig pannkakor, bacon, kaffe och mängder med lönnsirap. Dock tveksamt och jag lyckades äta för de $15 som frukosten kostade. Promenerade sedan de ca 2 km mot växlingsområdet i ett ganska behagligt väder. Smet in på en toalett halvvägs och klarade av det där som man gärna vill göra innan tävlingen. Längste vägen anslöt sig fler och fler nervösa atleter till den strida strömmen som gick mot startområdet. Det enda jag egentligen saknade just då var min telefon och hörlurar med Kendrick i. Hade lämnat telefonen (och därmed peppningsmusiken) till tjejerna så att de skulle kunna nyttja min datatrafik för att följa mig under dagen.

Incheckad cykel
Inga rack här inte...

Växlingsområdet skulle öppna vid 6:30 och sen egentligen aldrig stängas eftersom starten (på cyklingen) skulle pågå i över en timme. De tider jag hade att passa var 7:30 för inlämning av Special Needs och ca 8:30 för min start. Och återigen, en väldigt behaglig start på morgonen jämfört med när simningen är involverad. För första gången på tävling lämnade jag in 2 påsar till Special Needs; dels en till cyklingen med en väldigt starkt blandad flaska med energi (samma som i Österrike) och dels en till löpningen med 5 gels och 1 st Cramps Away. Hade faktiskt inte kollat upp vad det var för energi som erbjöds på tävlingen utan tänkte mig för en gångs skull vara självförsörjande med Mighty Sport vars produkter jag vet fungerar för min mage. Efter att ha lämnat in påsarna precis vid 7:30 gick jag in i växlingsområdet, satte flaskorna på cykeln, satte på cykeldatorn, pumpade däcken, kollade igenom min Run Bag och sedan var jag klar. 50 minuter till start. Gick ner till floden och satte mig ner för att vila och samla tankarna ett tag. Kände mig lugn och kanske inte helt laddad. I vanligt fall brukar jag tagga till i startfållan och i samband med simstarten fatta att det faktiskt är en IM jag ska ge mig ut på. Nu var det liksom en lite mer diffus känsla. Kl 8:30 skulle man starta att släppa i väg age groupers: 2 åt gången var 5:e sekund i nummerordning. Just nummerordningen var väl mest bara ett riktmärke egentligen eftersom tidtagningen startades när du passerade startlinjen. Men någon ordning måste det ju vara. Några minuter efter 8:30 startade jag min 8:e Ironman.

BIKE 5:15:09
Och på tal om speciellt; att börja med cykling var onekligen en konstig känsla. När man startar med simningen så tänker man liksom inte så mycket på det här med hur hårt man ska starta, hur man ska förhålla sig till folk runtomkring osv. När man kommer upp ur vattnet och springer genom T1 så är det inte så mycket att tänka på; bara att hoppa upp på cykeln och sen går det mesta av sig själv. Jag hade egentligen inte korrigerat min plan någonting; gick kanske ut lite hårdare än vanligt men höll mig sedan till mina mål-watt.

Banan i Chattanooga är en två-varvsbana som i slutändan mäter över 186 km. Anledningen till de extra 6 km är tydligen något med att man lagt om banan lite efter påtryckningar från en kyrka längst vägen där man inte ville riskera deltagandet i söndagsgudstjänsten genom att låta trafiken bli krånglig pga en massa galna triathleter. Efter ca 15 km i urban miljö byter banan delstat från Tennessee till Georgia och landsbygd. Första halvan går sedan lätt uppför genom ett väldigt lummigt och böljande landskap. Banan kantas av små gårdar och kyrkor i väldigt amerikansk stil. Efter ca 52 km vänder banan norrut igen på böljande (men hyfsat raka) vägar, lite lätt nedför den här och på snäppet sämre asfalt. Slutligen anländer man till det lilla samhället Chickamauga, genomför banans enda lite längre klättring och ger sig sen ut på andra varvet. Banan innehåller sammanlagt 1400 höjdmeter och det är huvudsakligen i form av korta branta backar som mest egentligen fungerar som något som stör rytmen. Så egentligen är det inte någon speciellt snabb bana även om profilen ser hyfsat snäll ut.

På första varvet genom Chickamauga
I början var det trångt. Alltså trångt med hänsyn till 12 meters lucka och så. Jag startade hyfsat lugnt en liten bit över det tänkta måltempot (i watt sett). Cyklade om en del och kom ganska snabbt upp till ett gäng som verkade hålla ungefär samma tempo. Redan efter ett par mil noterade jag att det bildas små draftinggäng som mer eller mindre höll ihop. Jag ansträngde mig för att försöka hålla mig på legala avstånd i den mån det gick och siktade snarare på att få hjälp att hålla vettiga tempon. Med tanke på banans rullande karaktär var det dock oundvikligt att man emellanåt kom för nära varandra; vissa körde snabbt utför och vissa körde fort uppför. Jag hade några stycken som jag höll ihop med under första halvan av första varvet, från blandade åldersklasser. Det kändes svårt att få till en vettig rytm i de ständiga upp- och nedförsbackarna men jag tror att jag fick till det okej i alla fall.

Efter vändningen vid banans sydligaste och högsta punkt var det lite lättare att komma in i ett flow eftersom det nu gick lite lätt utför och inte lika rullande som den första delen. Var nu rejält kissnödig men lyckades lösa det på sedvanligt sätt när jag var lite ensam i en nedförsbacke. Milen flöt på och strax var det dags att åka igenom Chickamauga och förhoppningsvis emotta lite publikjubel i alla fall (publiken ute på banas övriga delar var mer eller mindre obefintlig). Jag hade fått i mig energi enligt plan och det var även dags att plocka ny flaska i Special Needs. Det gick inte riktigt lika bra som i Österrike, men jag fick min påse hyfsat snabbt. Var sedan tvungen att kasta en halvtom vattenflaska åt sidan för att få med mig ny energiflaska vilket jag sedan ägnade ganska mycket tid att noja mig åt; tänk om någon domare skulle få för sig att det var nedskräpning och diskvalificera mig… Nu blev det ju uppenbarligen inte så och det är ju ganska rimligt att special needs-zonen också betraktas som en skräp-zon. Och på tal om domare; jag såg inte en enda domare under min cykling, men en hel del uppenbar drafting. Även Anna och Valencia bekräftade att de klagats en del på draftingen där de stod och tittade på cyklingen.

Andra varvet. Lite mer sammanbiten
Strax innan jag lämnade den lilla staden hörde jag några välbekanta vrål från sidan och konstaterade nöjt att Anna och Valencia lyckats komma på transporten till Chickamauga. Tror att jag hörde V skrika något om 5:a. Efter klättringen var det sedan dags för andra varvet och det blev faktiskt ganska ensamt. Det främre fältet var nu ganska utspritt och emellanåt varvade jag några av de riktigt långsamma cyklisterna men för det mesta var jag själv. Temperaturen hade varit ganska behaglig under det första varvet men på det andra började den kännas lite mer. Vinden var väl mer eller mindre obefintlig däremot. Behöll rutinen på andra varvet; tog flaskor i samma stationer, kissade på samma ställe och vinkade på samma sätt till A och V när jag återigen passerade Chickamauga. Tappade dock lite för mycket fart och kraft tycker jag. Första varvet gick på 2:05 med 36 km/h i snitt och med 219W NP och 201W i snitt. Andra varvet på 2:10 med 34.5 km/h i snitt och med 206W NP och 189W i snitt. Skulle nog ha velat kört lite jämnare ändå även om det inte alls är någon bonkning som vi talar om.

Lugnade medvetet ner mig lite den sista delen in till stan och kom in ca 5 minuter efter min tänkta plan. Dock med pigga ben och god förhoppning om att kunna göra något bra.

T1 00:2:42 (eller T2?)
Klart godkänd växling. Cykeln togs emot av en bike catcher, så den behövde jag inte bry mig så mycket om. Min påse fick jag av en volontär som var lite snabbare än jag på att plocka upp den. Inne i tältet stod ytterligare en volontär som hjälpte mig med att plocka ur påsen lägga i hjälmen och ta hand om påsen när jag var klart. Onekligen en fördel att ligga lite före den stora massan. På väg ut från växlingsområdet hörde jag förvånat 2 bekanta röster ropa mitt namn.

RUN 4:13:40
”Du ligger 6:a nu! Bara att springa och öka lite nu!”. På något märkligt sätt hade faktiskt A och V lyckats ta sig till Chattanooga i tillräcklig tid för att se mig springa ut på löpningen. Jag fick också en uppdatering om att jag låg runt 10:e plats vid tidigare passering på cykelbanan där nu även den stora gruppen M45-49 som startade senare hade passerat.

Löparbanan hade genomgått några sista-minuten-förändringar med anledning av Tennesseeflodens höga vattenstånd. Det var ett par km innan vi skulle springa över Veterans Bridge som egentligen skulle ha gått längst Tennessee River Walk som nu i stället drogs upp på motorvägen. Med anledning av det slapp vi några höjdmeter på en klättring, men jag tror att det kompenserades med att en mindre banändring på andra sidan floden där det blev några höjdmeter extra istället. Banan var för övrigt en 2-varvsbana med en platt första halva – låååång stäcka längst motorväg som blev riktigt tråkig i kombination med trötthet och en lite roligare sträcka längst en lummig del längst floden – och sen en riktigt jobbig andra halva med några rejäla backar inte platt någonstans. Sammanlagt ca 250 höjdmeter på löpningen och det känns.

På väg till special needs och ut på andra varvet. Börjar bli ansträngt...
Min fru tror fortfarande på mig...

Första varvet på löpningen var utspritt och jag var ensam långa sträckor. Det kändes ensamt men helt okej i benen och allt gick enligt plan. Det började nu bli rejält varmt dock och jag kände hur svetten började rinna. Började ganska tidigt med att plocka is i varje kontroll och stoppa innanför kepsen. Vågade mig till och med på det här med att kissa under löpningen också. Det gick bra under första varvet när jag var ensam. På andra varvet kändes det dock som om det var lite väl mycket folk runt omkring mig för att ge mig på någon sådan manöver.

Efter 14 km var det dags att springa uppför Barton Avenue (en ökänd backe) för första gången och för första gången kände jag hur det högg till på det klassiska stället – insida höger lår. Jag gick genom vätskestationen men kom ganska snabbt igång igen och kunde sen springa relativt obehindrat. Efter Barton kommer dock Hixson Avenue och den är f-n i mig inte mycket roligare. Lite kortare men lite brantare och inte heller slut när man tror det. Men jag kunde hålla igång och snart var jag på väg mot första varvets sista uppförsbacke – Walnut Street Bridge. Precis när jag ska svänga in på bron hugger till ordentligt och krampen är ett faktum. Och den här gången släpper den inte när jag stannar. Dags att testa Cramps Away. Gurglar runt den äckliga sörjan i munnen och konstaterar att det faktiskt funkar; krampen släpper och jag kommer igång med löpningen utan känningar igen. På andra sidan bron står A och V och hejar. Enligt utsago ligger jag bra till och har börjat klättra i resultatlistan. Enligt order från KJ ska jag hålla tempot fram till 28 och sen släppa på så gott det går. A och V springer med mig genom special needs (där jag får tag på ytterligare gel och en till Cramps away. Jag försöker hålla skenet uppe och vara positiv – jag springer nog hyfsat då ändå – men någonstans vet jag att det kommer att vara svårt att fullfölja på ett tillräckligt bra sätt.

Några km efter vändningen är det dags för kramp igen. Den här gången insida lår i andra benet. Cramps Away hjälper mig tillfälligt, men när det ytterligare några km senare är dags igen har jag inga mer att ta. Häver krampen, promenerar och frågar (kanske skriker) i nästa station efter Hot Shots (en annan kramphävande produkt som enligt race briefingen skulle finnas i vätskestationerna), men ingen visste vad det var eller var det fanns. Ridå…

Den här skylten skänkte mig stor glädje men hävde tyvärr inte krampen.
Resterande del gick lite som i ett töcken. På det vanliga sättet med kramp, häva kramp, gå, springa, kramp, etc. Det var nu rejält varmt (över 30 grader) och jag svettades enormt, besökte toaletten och försökte motivera mig trots att jag visste att det var kört med en topplacering. Vid andra placeringen vid Battery Place hade nu A & V placerat sig. De hade nog sett på trackern att det börjat gå långsamt och att jag tappade placeringar och förstod nog att krampen slagit till. Försökte hålla skenet uppe men det syntes nog ganska väl att jag inte kunde springa ordentligt. Under andra varvet var det nu ganska fullt på banan eftersom många som startade senare nu var ute på sitt första löpvarv. Blev ganska förvånad över att det var så pass många som gick kontinuerligt redan under sitt första varv. Jag gick ju en del, men inte lika mycket och det var under mitt andra varv. Nåväl, vi har väl säkert lite olika mål med loppet.

Trots kramp, smärta, uppförsbacke och givetvis trötthet lyckade jag springa hela den sista kilometern till mål där mina trogna och bästa supportrar stod och väntade.

Mest glad att det är över?
Totalt 9:31:31 – 12 av 255 i M45-49, 100 av 1331 bland män och 122 av 1966 overall (finishers)
Min bästa placering i en Ironman någonsin. Det ska jag väl inte glömma. Men samtidigt skulle jag ju ha mer. I mål var jag ganska tom i skallen. Som vanligt är det ju alltid en lättnad att passera mållinjen, träffa familjen och känna att det äntligen är över. De här känslorna över att det inte gick vägen den här gången heller hade jag redan betat av under andra halvan av sista varvet så någon extra besvikelse när jag passerade mållinjen infann väl sig inte direkt. Men mer som tomhet typ. Och en väldigt stor glädje att få träffa min fantastiska fru och dotter. Och skratta och le. Och stå stilla.

Jag blev nog mer deppad någon eller några timmar efteråt när allt hunnit sjunka in lite och när jag fått lite mat och vätska i magen. Då kom tankarna och frustrationen återigen; alltså seriöst, vad mer ska jag göra för att få bukt med mitt krampande. Känns som om jag testat det mesta vid det här laget. Och inte hittat något sätt att hantera det på. Kanske är det helt enkelt så att jag inte är bättre än så här. Eller så är det någon som jag bara ska envisas med och komma på en lösning på en vacker dag. Typ som att bli bekväm med simningen. Det tog ju trots allt sin tid.

Min älskade dotter...
...och min älskade fru. Vad skulle jag göra utan er!

Innan jag kunde göra något annat var jag dock tvungen att bege mig till Medical. Det här med att köra en sista tävling med min älskade Under Armour-skor hade nog inte varit en så pass bra idé ändå. Hålet i mesh:en vid högra tån hade gjort att tån fick fritt spelrum och att en blåsa stor som typ Afrika hade bildats. Det gjorde ont när jag sprang och helvetiskt ont när jag nu stannat och försökte stödja på foten. I Medical stötte jag även på Rickard som tydligen gjort en väldigt bra tävling helt enligt plan och i mål som 2:a i sin AG. Och precis som vanligt hade han tagit ut sig så pass mycket att han fick sitta och återhämta sig ett tag under personalens övervakning. Mina blåsor fick sig lite bandage och mina skor och strumpor (kraftigt besudlade under tävlingen) åkte i sopkorgen. Sen käkade vi lite pizza, hämtade ut cykeln och gick hem till hotellet.

Sen började jag fundera lite på min framtid. Men mer om det senare.

Tuesday, October 2, 2018

Det gick inte som de skulle...

Det kommer väl en RR så småningom. Just nu är det mest tomt, lite bittert och lite fundersamt. Jag gav verkligen allt, tror att jag gjorde väldigt mycket rätt och vet liksom inte just nu vad jag hade kunnat gjort annorlunda. I slutänden var det ca 26 minuter och 7 placeringar som fattades för den där platsen till Kona. Större delen av dessa tappade jag under de sista 14 km på löpningen när den totala krampen i benen var ett faktum, varje meter var en kamp och drömmen var över. Jag slutade i alla fall på en 12:e plats i M45-49 (av 345 anmälda och 255 som gick i mål). Vilket är min i särklass bästa placering hittills, så det är väl alltid något. Men jag var ju liksom ute efter lite mer...

Jag behöver lite tid att smälta det här nu och fundera på vad nästa steg är. Fundera på om jag kan göra på något annat sätt eller om det helt enkelt är så att jag ska ägna mig åt något annat. Knyppling eller fia med knuff eller något där man inte riskerar kramp.

Precis påbörjat min 8:e IM - och min första med rullande start på cyklingen.

En väldigt rättvisande bild av cyklingen

Precis påbörjat löpningen. Så glad man kan vara då...

Halvvägs in på löpningen. Ca 5 minuter efter det att den första krampen slagit till.

Supporten och peppen!

Och jag vill tacka publiken för att ni i alla fall initialt trodde på mig

I vått och torrt

Efter att ha orsakat mig gigantiska blåsor på höger fot var det dags att pensionera mina absoluta favoritskor.