Tuesday, March 6, 2018

Nattvasan 2018 - en recap och en historia om ett batteri

Så var det gjort. Den korta sammanfattningen: det var kallt, det var en upplevelse, Mattias hade kassa skidor och led, min resa blev (alldeles för) lätt, kroppen känns bra och vi kommer nog att köra nästa år igen.

Och så med lite mer detaljer då:

Dagen innan började Vasaloppet flagga för en eventuellt nedkortning av Nattvasan pga. den rådande kylan. Initiativet fick tummen ner av mig och Mattias då det väl inte skulle kännas helt kul att åka till Dalarna för att köra 45 km skidor. Nu blev det som tur var inte så. Eftersom Mattias redan befann sig i Dalarna på sportlov bokade jag tåg, sovsal och Vasaloppsbuss för att lösa mina resor. Funkade bra till Mora och mindre bra hem (då tåget blev 2 timmar försenat).

Jag hade vallat skidorna på kvällen (LF5X för glid och VR40 för fäste) innan och satte mig på tåg på fredag förmiddag. Mitt enda kvarvarande problem var extra batteri till pannlampan.

Glidvallan för dagen
Historien om ett batteri:
Jag hade i god tid beställt ett stort batteri från Bike24 i Tyskland (fanns inte att beställa eller köpa mer lokalt). Problemet var bara att det var defekt när jag fick det levererat; hur mycket jag än laddade så visade indikatorn på batteriet endast några % vilket jag givetvis inte vågade lita på. Började då bli lite stressad eftersom det nu bara var 10 dagar till Nattvasan. Kontaktade Bike24 som sa att jag givetvis får skicka tillbaka batteriet och få ett nytt, men att de måste få returen först innan de skickar. Det snabbaste sättet skulle istället vara att helt enkelt köpa ett nytt batteri och hantera det defekta batteriet som en retur istället för en reklamation... Nåväl, jag gjorde så och fick ganska direkt bekräftelse på att mitt andra batteri skickats (med tyska DHL). 

Jag var ändå lite orolig och kontaktade Silva i Sverige för stöd. Blev då lovad att jag kunde skicka in det felaktiga batteriet till dem för utbyte; kanon tänkte jag, då har jag ju faktiskt två möjligheter. Så på fredagen (en veckan innan loppet) skickade jag batteriet till Silva i Solna. Sen gick dagarna... Den trackinglänk som jag fått från Bike24 visade att mitt paket inte ens lämnat Tyskland. Silva bekräftade att man fått mitt batteri, men skulle skicka ett nytt dagen efter (dvs på onsdagen). Eftersom jag skulle åka tidigt på fredagen skulle då batteriet behöva komma på en dag. Bike24 hade jag också kontaktat och de meddelade att varken de (eller DHL) visste var mitt batteri var. På torsdagen var brevlådan tom... Så trots att jag varit ute i god tid stod jag nu alltså utan extra batteri till min pannlampa. Skickade ett desperat mail till Silva och fick det svaret som jag ville ha; "kontakta oss på mässan i Sälen eller Mora så kan de ge dig ett batteri där."

På mässan i Mora fick jag ett batteri. Fast inte av den storleken som jag behövde utan bara en tredjedel så stort. Säljaren lovade dock att det tillsammans med mitt originalbatteri borde räcka. Sen var det ju det här med att hinna ladda batteriet också. Jag hann ladda någon timme i sovsalen. Sen tog jag med mig laddaren och lyckades hitta ett uttag i värmetältet/mässan i Sälen också någon timme innan start. Det indikerade inte fulladdat, men nästan i alla fall. Det ska liksom inte alltid vara lätt...

Så till det ironiska: på fredagen kom en avi från Schenker om att jag har ett paket att hämta på Hemköp i Örby. En avi som gått med Postnord. Så med stor sannolikhet så fanns faktiskt mitt batteri (det som skickades från Silva) på Hemköp redan på torsdagen. Fast eftersom jag inte fått någon sändningsinformation från Silva var det ju inte så lätt för mig att veta. Får se hur jag ska lösa allting nu.

UPDATE: Mitt paket från Bike24 befinner sig för närvarande tydligen i Finland...

***

Tåget gick som det skulle. Jag tog mig upp till Mora Gymnasium och inkvarterade mig i en lektionssal. Promenerade iväg till mässan för att fixa batteri och sen tillbaka till boendet för att packa det sista och byta om. Tog bussen till Berga by och började förbereda mig mentalt genom att sova lite. När bussen kom fram var det nummerlappshämtning och sen väntan i tältet på att Mattias skulle dyka upp (skjutsad från Malung). Stressladdade batterier och fixade i ordning det sista. Ca 40 minuter före start dök Mattias och Lina upp. Vi nojade lite över kylan, utrustningen och det faktum att de -11 graderna som den officiella termometern visade förmodligen var det varmaste vi skulle få uppleva på ett tag. Man skulle inta startfållan senaste 19:45 och på 15 minuter stillastående hann jag börja frysa. Mest problem med händer och fingertoppar för min del och kruxet med fingrarna är ju att det är svårt att sluta frysa när man väl börjat.

Tåg och uppladdningsgodis - en perfekt kombination
20:00 gick starten. Alla tände upp sina pannlampor och började glida över startgärdet. Klart mäktigt! Det positiva med att det sen kommer en backe direkt är att pulsen och temperaturen i kroppen snabbt går upp. Gäller även fingrarna. Vi stod ganska långt bak i första startledet (av 4) men jag tycker ändå att vi hade en hyfsat bra resa uppför backen. Mitt fäste var bra och vi kunde köra på i eget spår. Jag låg först och kollade regelbundet efter Mattias. När vi kom upp toppen hade Mattias hamnat några meter bakom. Jag drog ner lite på tempot tills han var ikapp och tänkte inte mer på det. Sen körde jag på i den farten, eller rättare sagt känslan, som vi hade kört i under vårt enda träningspass tillsammans. Noterade att mina skidor inte alls verkade glida lika bra som "alla andras". Såg det framförallt på km-tiderna som låg över 4 minuter när de absolut borde ligga klart under. Kylan gjorde dock spåren kärva och riktigt sega. Jag tror inte att de som skejtade upplevde riktigt samma tröghet.

Smågan körde vi rakt igenom. Mattias konstaterade att hans skidor kanske inte var de allra bästa men sen var det inte mer med det. Inga som helst problem med kylan vid det här laget. De skejtande lagen gled förbi oss utan problem så fort det var platt eller lite lätt utför, men ju mer uppför desto mer fördel hade vi som körde klassiskt. Till Mångsbodarna flöt det på hyfsat väl även om Mattias hela tiden låg lite för lång efter. Så här i efterhand förstår jag att han nog fick kämpa en del och tappade liksom lite för varje stavtag, men det var givetvis inget han nämnde.

Efter Mångsbodarna skickade jag fram Mattias att ta täten så att han kunde bestämma farten. Jag hamnade dock före i backarna innan Risberg och åkte då ifrån Mattias lite för mycket för första gången. Väntade dock in honom innan kontrollen och i Risberg konstaterade vi att han hade ganska kassa skidor. Mellan Risberg och Evertsberg fortsatte det sedan i samma linje. Mattias låg först ibland och när jag låg före så åkte jag snabbt ifrån honom. Tyvärr hjälpte det liksom inte för honom att ligga på rulle heller; han tappade ohjälpligt hela tiden.

I Evertsberg konstaterade vi att det skulle bli en betydligt längre natt än vad vi hade tänkt oss. Jag noterade för första gången att Mattias faktiskt började misströsta lite. Hans hosta och sega luftrör hade gjort sig påminda också. Vi bestämde oss för att köra i egen takt i nedförsbackarna efter kontrollen och att jag skulle vänta in när det började flacka ut. Det var liksom inte riktigt läge att ligga och bromsa i backarna. Konstaterade att Mattias nog inte hade mycket till fäste längre heller.

Tältet innan start - notera tejpen som appliceras i ansiktet på killen i bakgrunden. Det är det senaste
modet bland längdskidsåkarna. Någon började och helt plötsligt måste alla ha det. För 6 år sedan,
då det var -17 vid starten, fanns det inte en enda person som "behövde" det.
Och sen var resten av loppet en kamp för Mattias. Men han gnetade på och jag försökte passa upp så gott det gick; aldrig prata om att bryta eller ge upp utan bara ge små hintar om att det faktiskt gick framåt och att vi närmade oss målet. Vid det här laget var det inte bara skidorna som motarbetade honom; jag skulle tro att han vid det här laget blivit riktigt trött av att kämpa också. Mitt största problem under andra halvan av loppet var att jag började frysa. Om jag låg bakom Mattias blev intensiteten för låg och om jag körde på lite för att få upp värmen så åkte jag ifrån honom direkt och fick sedan stå och vänta och bli kall av det. Men vi tog oss framåt och helt plötsligt började kilometerskyltarna visa singelsiffror.

Utan någon som helst stuns åkte vi sedan in under målportalen i Mora som 282:a lag på 7:52. Alltså typ 1:30 långsammare än vad vi tänkt oss. Men vi tog oss i mål i alla fall. Det kändes som om vi borde vara sist eftersom typ alla körde om oss under andra halvan av loppet. Men tydligen hade vi ytterligare 387 lag bakom oss som tog sig i mål. 996 (av 1500 anmälda lag) kom till start och hela 327 lag bröt loppet! All kudos åt Mattias som kämpade sig i mål trots förutsättningarna under loppet. Pannben!

Överlag en väldigt häftig upplevelse och absolut inget jag vill ha ogjort. Att susa nedför backarna efter Evertsberg i pannlampans sken var både häftigt och småläskigt på samma gång. Titt som tätt dök det upp hejande människor mitt i skogen med en lite brinnande brasa bredvid sig. Mellan Oxberg och Hökberg (tror jag att det var) dök det helt plötsligt upp en typ 500 m lång gata av facklor i skogen, etc. Visst var det lite kallt och visst blev det åkmässigt inte i närheten av vad vi hade räknat med. Men sådana saker glömmer man snabbt bort. Men med risk för att bli tjatig; att ändå vara i en form och ha en kropp som bara med några veckors förvarning klarar av att på ett relativt vettigt sätt köra ett Vasalopp är en otroligt härlig känsla.

Iskalla hjältar!
Energin då? Jo, jag åkte Vasaloppet på sammanlagt 1 kåsa vatten, 2 kåsor sportdryck, 2 gels (som intogs under första halvan av loppet), en pannkaka och 2 små chokladbollar. Svettades inte alls och pinkade 4 gånger. Det hade givetvis behövts mer om intensiteten varit högre. Nu låg min snittpuls under andra halvan av loppet på 114 så det är väl snarast att betrakta som ett pass i zon 1.

Vid målgången sa Mattias något om att bränna sina skidor och att han funderat på att sälja sin cykel och lägga av med uthållighetssporter. Ett drygt dygn senare undrade han om vi inte borde köra nästa år igen. Fast med lite mer träning och skate istället. Jag funderade lite kort och svarade sedan...


Wednesday, February 28, 2018

Om att åka längdskidor

Stiltje på bloggen just nu måste jag väl medge. Inte direkt stiltje på träningsfronten dock och efter Thailand har det flutit på riktigt bra tycker jag. Körde en lugn vecka efter hemkomsten och därefter 9 raka veckor utan någon ledig dag; eller 63 dagar med 93 pass om man nu vill uttrycka det så. Peakade under jul/nyårsveckan med 25 timmars träning. Mycket beroende på Rapha Festive 500 som kördes med cykeltur från Sandviken till Stockholm (minusgrader, dubbdäck och motvind hela vägen) på ca 17 mil som huvudattraktion. Och fastade jag ju lite också...

Hela januari bestod sedan av en ständig ström av pass i den högre delen av intensitetsskalan, ständigt progressivt över hela perioden. Jag tror inte att jag någonsin kört så pass mycket "kvalitet" (även om jag inte direkt gillar uttrycket). Lite extra fokus på löpning under perioden. Träningsveckan enda egentliga distanspass på lördagens löpning på upp till 2 timmar. I princip återhämtning om man då jämför med övriga dagar. Kom upp i 63 km löpning den "längsta" veckan och det är väl inte helt illa.

Rapha Festive 500-kille
1:a februari kom då sen den där jobbiga frågan från min klubbkompis och namne Mattias; "Säkert att du inte ska med och köra Nattvasan då?". Jag hade liksom redan informerat Mattias (vars teammate hade valt att dra sig ur, Nattvasan kör man i par ju) att jag inte stått på ett par längdskidor på knappt 6 år. Typ sen Öppet Spår 2012. Men som alla vet är ju det bästa sättet att få mig att ställa upp på något dumt helt enkelt fråga. Och svarar jag svävande första gången så frågar man en gång till och så säger jag ja... Stämde faktiskt av med coach KJ först för att konstatera huruvida det var en helt korkad idé eller bara lite dum och han tyckte nog faktiskt att det borde vara klart genomförbart. Längd per se är ju inte alls någon dum träningsform och absolut ett gångbart komplement för triathleter.

Drygt 4 veckor på mig att göra mig i ordning för 9 mil skidor alltså. Hur svårt kan det vara liksom? Började med lite SkiErg på SATS. Det var skittråkigt. Så istället letade jag reda på mina skidor i boden. De såg inte ut att må så bra och hade rejäla spår av spindelväv på sig. Stockholm var vid det här laget begåvat med kyla men inte med någon direkt snö. Dock fanns ett par konstsnöalternativ tillgängliga. Eftersom jag jobbar vid Gärdet passade jag på att ta med mig skidorna till kontoret och den 700 m långa slinga som fanns utlagt där. Hade rensat bort allt fäste  på skidorna och fokuserade på stakning. Sen (under viloveckan) åkte jag skidor 4 dagar på raken; 3 dagar på Gärdet och en kväll i Saltsjöbaden. 9, 14, 10 respektive 20 km. Och det gick väldigt mycket över förväntan! Dels fick jag knapp några problem med några krämpor, träningsvärk, ont i axlar, etc. och dels gick det hyfsat fort. I alla fall betydligt snabbare än vad det gjorde för 6 år sedan. Till största del tror jag nog att jag har simningen att tacka för det.

Började väl med lite SkiErg på SATS Älvsjö - det var inte speciellt kul
Sen blev det plusgrader och regn i Stockholm och inte mycket att hurra för i skidväg. Jag hade dock tidigt planerat att åka upp till Sandviken kommande helg och våldgästa svärföräldrarna och Högbo Bruk. Upptäckte då att Bessemerloppet skulle köras på söndagen och enda möjligheten att åka skidor då var att faktiskt vara med i loppet. 52 km lät väl som en bra genomkörare... Fick tag på en startplats via startplatser.se. Högbo var fantastiskt med väldigt fina spår och mycket snö. På lördagen körde jag 22 km, lunchade och sen 21 km till. Nu hade jag faktiskt lagt på lite fäste också eftersom det ändå är lite kuperat i Högbo. Lite smått orolig för hur ljumskarna skulle reagera på diagonalåkning och stakning med frånskjut, men det gick faktiskt riktigt bra. Temperaturen var strax under 0, men det var inte tillräckligt varmt för att man skulle behöva gå på med klister.

Sen var det väl dags för årets första tävling då. Eller kanske snarare "lopp" eftersom jag inte hade någon klubb att köra för fick det bli motionsklass. Men det var ju snarast km och tid som jag var ute efter snarare än placering. Sen är det ju onekligen så att man biter ihop lite mer när man får en nummerlapp på sig. Enligt den informationen jag fick först skulle man ställa sig i tilldelat led (och min startplats var i sista led), senare hörde jag dock speakern säga att det var lite fritt fram att ställa sig i led efter uppskattad förmåga... Första 3 km var det kö och sen trångt i princip hela första milen. Och trots 3 spår var det väldigt svårt att hålla till höger. Man hade det här året fått ihop 2x26 km istället för 3x17 km som det var tidigare. Banan var väldigt fin med bra och platt stakåkning under den första delen och betydligt mer kuperat under den andra delen av banan med ett gäng riktigt springbackar.

Skidspåren i Saltis fick en like
Innan loppet hade jag tittat lite på gamla tider, årets bansträckning och tänkt lite att en tid under 4 timmar  väl skulle vara godkänt för min del. Döm om min förvåning när jag landar in på 3:34. Och då ska man även ha i åtanke att första 3 km knappt var gångfart. Extremt nöjd med detta och väldigt nöjd med att faktiskt ha orkat staka ordentligt hela vägen. Jag var trött i kroppen men inte helt slut. Dagarna efter hade jag lite problem med ländryggen, men inte mer än det gick att träna som vanligt. Undvek skidorna några dagar och satsade på 2 pass på helgen; 27 km i Täby och 17 km i Rudan. Bra fart på dessa trots en del backar och teknisk åkning.

Så med 19 mil skidor i bagaget åker jag upp till Mora och Sälen på fredag för att åka 9 mil skidor mitt i natten. Kan ju bli episkt. Min enda ångest just nu är kylan. För närvarande ser det ut att kunna bli nedåt 17 grader under natten. Men det gäller väl bara att staka sig varm. Sen är det den här saken med mitt extra batteri till pannlampan också men det kan vi ta senare. Startnummer är oklart just nu, men laget heter självklart Terrible Tuesdays och kl 20:00 på fredag kväll startar vi.

Tekniken är tveksam, men pannbenet och viljan finns där i alla fall.

Friday, January 12, 2018

Om att fasta i 6 dagar, och träna på som vanligt samtidigt

För några månader sedan, i samband med att jag beställde lite kosttillskott, kokosfett och annat kul från Bodystore, spontanbeställde jag ett paket med "Ledins Vitaminfasta - 6 dagar". Hade ibland funderat på hur det skulle vara att göra en längre fasta och om det (förhoppningsvis) skulle kunna ge några positiva bieffekter. 24-timmarsfasta kör jag ganska regelbundet (middag-middag en gång i veckan) och tycker att det ger effekt både på träning och allmän pigghet. Försöker oftast lägga den fastan i samband med längre löppass för att typ simulera IM-löpningen som ju också genomförs med relativt tomma energidepåer. Anledningen till att jag ville pröva på en längre fasta var mest av nyfikenhet och att det faktiskt finns finns en relativt stor enighet om positiva effekter så länge som man är någorlunda frisk initialt. Jag bestämde mig för att veckan direkt efter nyår skulle kunna vara ett bra tillfälle; detox efter jul och nyår, kick-off på nya året, etc.

Före fastan
Veckan mellan julafton och nyår bestod av mycket träning. Kanske den timmässigt största veckan under året med nästan 28 timmar. Jag körde Rapha Festive 500, simmade 90x100 (finns en längre historia om varför det inte blev 100x100) och sprang varje dag. Sen julmat, julgodis och någon enstaka nubbe och något glas champagne på det. Nyårsafton var sansad och på nyårsdagen blev det den traditionella kebabpizzan. Överenskommelsen med Coach KJ var att vi skulle dra igång med den strukturerade träningen 1:a januari. Med ett initialt fokus på VO2-max och tröskel. Tror att jag kanske glömde att berätta för honom om mina planer på att fasta. På årets första dag körde jag ett progressivt löppass på löpbandet innan pizzan.

Dag 0
Nedtrappningen i ätandet var föreslaget till 2 dagar enligt schemat. Jag drog dock ner det till en dag för att inte den senare delen av fastan skulle gå allt för långt inpå den kommande arbetsveckan. Åt fil med någon konstig "bladgrön müsli" som ingick i paketet. Kanske inte en helt angenäm smak men förmodligen nyttigt. Till lunch en grönsakssoppa och till middag en vegetarisk pasta. Skulle tippa på att jag fick i mig ca 800 kcal under dagen. Var ganska hungrig på kvällen. Träningen bestod utav ett kortare tröskelpass på trainern. Inga problem att genomföra. Efter middagen drack jag min sista kopp kaffe.


Dag 1
Vaknade hungrig. Drack 2 dl plommonjuice utspädd med vatten. Eller rättare sagt, jag åt den med sked ur en skål för att bättre mättnadskänsla och för att inte få i mig den för fort. Till "lunch" blev det 1 dl grönsaksjuice och 1 dl fruktjuice och till middag 5 dl buljong. Mellan måltiderna drack jag örtte.

Så här såg fasteschemat ut även under de kommande 6 dagarna med den skillnaden att juicerna varierade lite och att dag 4-6 så var det endast 1 dl juice till frukost. I genomsnitt uppskattar jag att jag fick i mig ca 150 kcal per dag. Den största delen i form av kolhydrater från frukt- eller plommonjuicen. Åt även mina normala kosttillskott. Men de ger ju inte så mycket energi direkt.

Träningen bestod av ett fartpass (10x100 som Z2/Z5 per 50:a som huvudserie) samt ett styrkepass. Körde dem efter varandra och hade inte några större problem med att genomföra dem på ett vettigt sätt.

Dag 2
Rejält hungrig och trött när jag vaknade. Sov inget vidare. Jobbade och körde dagens träningspass på lunchen (jag skulle ju liksom inte ägna den åt att äta ändå). Passet var ett intervallpass på löpband - 3x7min i zon 4 med 2% lutning. Gick klart över förväntan och fick endast backa av lite av lutningen på sista intervallen. På kvällen var jag trött men faktiskt inte så hungrig längre.

Dag 3
Småhungrig men faktiskt ganska pigg när jag vaknade. Jobbade hemifrån. Träningsmässigt var det här den klart mest utmanande dagen med två tröskelpass, vilket skulle visa sig vara ett för mycket. Körde simningen efter lunch och hade inga problem med att genomföra den enligt plan. Huvudserien var 20x50 i CSS-fart (zon3/4 typ). Det var väl inte direkt så att det spratt i kroppen, men det funkade.

På kvällen satte jag mig på cykeln och försökte mig på 5x30s spinup följt av 3x8min i zon 4. Redan några minuter in på första zon 4-intervallen insåg jag att det aldrig skulle funka. Det fanns ingen som helst kräm i benen till att köra i den intensiteten då. Cyklade av resten av passet i det låga registret. Klart spännande att känna tröskeln på riktigt inte inte ha någon som helst möjlighet att kliva över den. Jag var helt slut efter det. Och återigen hungrig. Somnade tidigt.

Dag 4
Inte alls hungrig när jag vaknade, men ganska seg i kroppen. "Runt den 4:e dagen börjar du känna dig pigg och energirik och orkar kanske ta tag i de där sakerna som du inte orkat med förut", som informationsfoldern sa. Bullshit... Kvalificerad sådan också. Fru och dotter skulle iväg till Kungens Kurva och shoppa. Jag tyckte att det lät som en ypperligt dålig idé och gav mig ut på dagens träningspass istället; 90 minuter löpning i zon 2. Och även det gick. Nu var det nog dock pulsen som jag höll i zon 2 och inte farten. Normalt sett hade jag nog sprungit 20-30 sekunder per km snabbare med den pulsen i vanliga fall. Men det kändes verkligen var gränsen gick rent ansträngningsmässigt; minste lilla motlut kändes direkt. Noterbart var också att jag frös rejält. Det var -2 grader och jag brukar aldrig frysa vid den temperaturen. Rent generellt var jag nu småfrusen hela tiden, något som jag aldrig brukar vara annars. Fick sova med extra filt, ha på mig en extra kofta, etc.

När fru och dotter kom hem från IKEA med en massa nya saker som skulle fixas var jag nog ganska sur och butter ett tag. Fick bita ihop och ta mig lite samman för att orka hjälpa till med åtminstone ett antydande till ett leende på läpparna.

Man blev ju inte direkt tjock av det hela...
Dag 5
Planen var att åka iväg och simma distans med några klubbkompisar kl 8 på morgonen. När klockan ringde vid 7 var jag inte alls sugen och snoozade bort tiden. Framåt 9 hade jag samlat tillräckligt med kraft för att ge mig av till Eriksdalsbadet. 4000m distans ensam i 50:an är inte särskilt kul, speciellt inte med 600 + 2x400 + 2x200 +4x300 arm som huvudserie. Det var tråkigt och jag vet inte hur många gånger under passet som jag var nära att byta. Kändes som om jag simmade i sirap också. Men på något sätt gick det vägen och efter 80 minuter i vattnet var årets långsammaste distanspass ett faktum.

När jag kom hem satt familjen och åt frukost (kl 12) och fick nog några oförtjänt sura blickar av mig. Efter en kort tupplur tog jag faktiskt tag i lite husarbete i form av rensning och en tur till tippen bland annat. Hungerskänslorna hade kommit tillbaka och jag kände mig inte att pigg under resten av dagen. Men trots allt började ju ett slut att skönjas.

Dag 6
Första riktiga jobbdagen och tidig uppstigning. Kände mig riktigt risig på morgonen och hungrig som fasen. Förstod inte riktigt hur det skulle gå att jobba eller en mindre träning. Märkligt nog blev jag faktiskt piggare av "frukosten" bestående av 1 dl fruktjuice och örtte. Jobbet gick väl helt okej och huvudet var faktiskt hyfsat skärpt. Mötte upp dottern på lunchen och tyckte inte alls att det var så jobbigt att hon åt sushi samtidigt som jag satt med min morotsjuice.

På kvällen var det dags för 60 minuter löpning i form av 2x(10 min zon 1 + 10 min zon 2 + 10 min zon 3). Ett progressivt pass i två akter alltså. Inga större problem med zon 1 och zon 2 rent flås- och pulsmässigt. Muskulärt var det dock definitivt en annan känsla än att springa i samma fart med glykogen i musklerna. Men återigen, det gick så länge som jag inte gick på för hårt. Zon 3 fick jag korta ner tiden i då jag tog slut ganska fort där.

Var ganska slut efter passet, men ändå vid ganska gott mod då jag ändå nu såg slutet. Bara att sova i några timmar och sen skulle jag få äta! Var inte speciellt hungrig när jag gick och la mig.

Brytandet
Mina tarmar var ju vid det här laget mer eller mindre helt tömda och rekommendationen var två dagars upptrappning för att undvika en havererad mage. Rekommenderad första frukost var några dl fil med Ledins bladgröna müsli, fikon, äpple och juice. Jag hade inga äpplen och fikon hemma och ersatte det med något som jag längtat efter enormt mycket; ett hårt tunnbröd med mycket smör. Spetsade dessutom filen med lite honung. Och givetvis smakade det fantastiskt gott. Och jag blev proppmätt. Soppa till lunch och middag och sedan samma visa nästa dag. Under andra dagen lyxade jag dessutom till det med första koppen kaffe på 8 dagar och den smakade fantastiskt.

Jag fick inga problem med mage, kunde gå på toaletten andra dagen (med ett helt normalt resultat för de som eventuellt är intresserade). Redan träningspasset första kvällen (progressivt cykelpass med tid i zon 5) kändes okej och simpasset andra kvällen (fartpass med 5x100@zon5 som huvudserie) kändes alldeles utmärkt. Jag tappade ca 7 kg under själva fastan, men låg 1.5 kg upp redan efter 2 dagar med ätande.

En frukost att dö för!
Framöver?
So far so good. Att det skulle kännas lättare att träna högintensivt så fort jag fick börja äta igen var ju kanske inte rocket science. Att 6 dagar med 150 kcal per dag och normal träning skulle vara jobbig kanske inte heller kommer som någon direkt överraskning. Och det av paketet utlovade "hungerskänslorna försvinner" och "du kommer att känna dig pigg" är också bara BS. "Vissa känner sig så bra att de fastar en vecka till"... nja, skulle inte tro det. Möjligtvis under 2 veckor utan högintensiv träning, utan människor runt omkring mig, i vacker natur med närhet till en soffa och Netflix så kanske. Men jag ser inte heller riktigt syftet med det. Jag var definitivt i ketos (familjen klagade på min hemska andedräkt som jag tyvärr inte märkte själv), men kände inte heller på något sätt att det var ett tillstånd som jag skulle vilja vara i. Om några veckor kommer jag förhoppningsvis att veta om det känns som om det var värt 6 ganska jobbiga dagar att köra en längre fasta. Återkommer!

Thursday, January 4, 2018

En plan för framtiden. Eller för 2018 i alla fall.

Jag gillar verkligen att planera. Jag gillar pusslandet, letandet, vridandet och vändandet efter bra, smidiga och framförallt roliga lösningar. Jag gillar att sitta och tänka på hur jag tror och vill att känslan ska vara när jag väl når fram till den aktuella punkten i planen. Ibland blir det som man tänkt sig och ibland blir det inte alls så. Visst hade jag t.ex. tänkt mig episka turer i bergen i Nice i mars förra året, men kanske inte episka på det sättet som det nu blev.

För några månader sedan började jag titta på 2018 och skissade på lite möjligheter. Väntade dock till efter Thailand utifall den smått osannolika möjligheten att jag skulle få en Kona-biljett där inträffade. Nu blev det ju givetvis inte så och väl hemma kunde jag sätta igång med detaljplanering och bokningar. Det lönar sig ju oftast att vara ute i god tid både när det gäller flyg och boenden. Att man måste vara ute i god tid avseende tävlingsanmälningarna är sen gammalt. När jag väl började leta runt lite visade det sig att det som från början lät som en våt dröm faktiskt var relativt genomförbart.

Tennessee River - simning nedströms under IM Chattanooga
Några grundförutsättningar inför planeringen:
  • Jag byter klass nästa år; från att ha varit äldst i M40-44 blir jag nu yngst i M45-49. Vilket rimligtvis borde innebära en fördel.
  • Jag har tidigare identifierat IM Chattanooga som en god möjlighet till att kvala (till 2019 i så fall).
  • Som en del i min mentala rehab från det olyckliga diskbråcket i somras anmälde jag mig ju till IM Austria.
  • I Weymouth lyckades jag ju knipa åt mig en liten medalj som ger mig rättighet att tävla i IM 70.3 World Championships i Sydafrika.
Som jag ju skrivit om tidigare så hade jag ju funderingar på om verkligen försöka ge mig så bra förutsättningar inför Chattanooga som möjligt. Första tanken var att kanske köra Sydafrika och sedan åka direkt till Chattanooga och förbereda mig på plats i 4 veckor. Sen dök en tanke upp om Boulder, hög höjd och helig mark upp. Dryftade lite med coach KJ och kom fram till att det sistnämnda nog inte var ett allt för dumt alternativ. Jag kollade möjligheterna till att vara ledig lite extra i september och sen var det bara att sätta igång. Än så länge saknas det lite mindre tävlingar i schemat. Men de stora dragen finns där i alla fall.
  • Vecka 12 - Träningsläger med Terrible Tuesdays på Playitas
  • 28/4 - IM 70.3 Marbella - Reser dit med familjen på en förlängd weekend. Tävlingen slutsåld. Några andra från TT som ska köra samt även Carl.
  • 2/6 - Borås Triathlon (HIM) eller 10/6 - Uppsala Triathlon (Olympisk) - Har varken anmält mig eller bestämt mig för någon av tävlingarna, men det ligger ganska bra i tiden inför Österrike.
  • 1/7 - IM Austria - Årets första A-tävling. Omöjligt att kvala för mig men en bra möjlighet att försöka köra fort och kanske knäcka den där 10-timmarsgränsen.
Sen börjar det riktigt roliga. 29:e augusti åker jag ner till Port Elisabeth i Sydafrika. Just nu är det 4 andra från TT som ska dit och jag hoppas väl att vi kan bli några fler också. På lördagen (1/9) tävlar damerna och på söndagen kör herrarna IM 70.3 World Championships. Dagen efter reser jag från Port Elisabeth till Denver; en mastodontflygning på 37 timmar och 3 flygbyten. Därefter tillbringar jag drygt 2 veckor (17 dagar) i Boulder med träning på hög höjd (1700m) och helig mark. En dryg vecka innan IM Chattanooga (som går den 30/9) åker jag till Chattanooga och tränar och förbereder mig på plats. Där ansluter även Anna och Valencia efter några dagar i New York. På söndagen den 30:e september gör jag (förhoppningsvis) mitt livs race i Chattanooga och sen är det dags att åka hem till vardagen.

Ser ju inte helt fel ut
Givetvis har jag tittat på lite småtävlingar under säsongens gång. Kommer säkert att bli någon spontan kortare triathlon och så hoppas jag även på att kunna få köra lite swimrun med både fru och dotter. Semestern är inte planerad ännu men kommer att tillbringas någonstans där det finns möjlighet till sol, bad och bra cykling. Kanske låter som Nice va?

Monday, December 25, 2017

Knäkoll, julaftonstriathlon och lite annat

Mellanperiod just nu. Tiden efter Thailand har präglats av lite återhämtning, lite intensitet och lite annat smått och gott. Första två veckorna efter Thailand var väldigt lugna med mestadels lätta pass eller vilodagar. Efter det började jag bli lite rastlös och drog igång med lite mer regelbunden träning, dock ej planerad eller schemalagd. Senaste två veckorna har jag sprungit varje dag (minst 20 minuter per dag, kanske ett försökt till en runstreak). Inga distanspass än så länge utan TT:s fartpass ligger som grund för veckan. Desamma gäller både simningen och cyklingen, mer fart än distans. Har inte känt mig helt motiverad till vintercykling utomhus ännu, men det kanske kommer igång. Planen tillsammans med KJ är att vi drar igång strukturerat den 1:a januari. Allt med fokus på ett crescendo i slutet på september. Men mer om det senare.

Ett något stelt knä
I förra veckan var jag på återbesök på Sophiahemmet för att kolla upp mitt knä igen. Jag har ju inte haft någon egentlig smärta i knät, men däremot har det ju snarare känts "konstigt". Och det var ju också huvudsakligen anledningen till att jag vill kolla upp det igen; jag vill kunna lita på knät. Om det är okej att det känns konstigt kan jag leva med det, men jag vill liksom inte vara orolig för att det ska paja. Doktor Håkan kunde dock ge lite lugnande besked. Han hade tittat på bilderna från operationen och noterat att fanns en ledyta där ledbrosket i princip var helt bortskavt. Och vid viss typ av belastning (typ löpning nedför) skaver det då på ett sätt som gör att knät svullnar lite. Därav den tjocka känslan. Så länge som jag inte har någon huggande smärta eller som det inte svullnar upp för mycket är det inget att oroa sig för. Stabiliteten och styrkan är som den ska vara. I värsta fall kan jag få en kortisonspruta mot svullnaden, men det är mer bara en lindrande åtgärd. Men det var ändå ett helt okej besked tycker jag. Bara att köra på alltså.


Under några år har jag ju försökt mig på att få till en triathlon på julaftonen, i alla fall ett träningspass i vardera grenen innan det är dags att bänka sig framför Kalle Anka. I år blev det morgonsimning på Parkbadet i Sandviken (som traditionsenligt är öppet mellan 7 och 12 på julafton), lite drygt 2000m med lätta inslag av fart. Därefter 40 km cykling på snorhala vägar. Med dubbdäck och skärmar vilket verkligen inte kändes som min grej nu. Men det kanske kommer. Därefter 10 km all-out som en del av TT:s #fakksanta-tävling. Eftersom jag verkligen inte är snabbast i klubben så fick jag kompensera det med lite spex istället. Till allas stora glädje gjorde jag starten på löpningen som en del av växling från cykel till löpning. Givetvis endast iförd TT-speedos och skor. Det var givetvis lite kallt, men inte allt för farligt. Grannar och svärföräldrar jublade givetvis. Att springa fort var inte helt lätt på isgata och med dubbskor, men det blev ändå helt okej med sub-43. En olympisk triathlon på julafton tycker jag nog att alla borde föröka få till.

Vintercykling med liten tillstymmelse till is i skägget
Cyklingen på julafton var ett försök att få till en start på Raphas Festive 500. Fast vintercyklingen lockar inte lika mycket som förut. På juldagen valde jag att stänga av klockan och sova istället för att ge mg ut och cykla kl 7. På eftermiddagen när jag tänkte ge mig ut och cykla så gick SMHI ut med en varning om blixthalka och senare snöfall i Gästrikland. Så det blev inte så mycket med det heller. Planen är väl ändå att komma ut och cykla på annandagsmorgonen och därefter cykla från Sandviken och hem till Stockholm på onsdag. Då kanske jag hinner med de 50 milen innan nästa år ändå.

Sen ska jag väl försöka klämma in 100x100 simningen innan nyåret också.

100x100 kan ju bli kul...

Saturday, December 2, 2017

IM 70.3 Thailand - rimligtvis sista rapporten för säsongen

Jo, det blev ju en tävling till innan den här säsongen kan kallas för slut. En säsong med väldigt många ups and downs som ska bli klart intressant att sammanfatta. Återkommer väl till det. Kan ju i alla fall konstatera att det blev ganska tävlingsintensivt på slutet med en IM och 3 halvor inom loppet av 3 månader. Men det här med att tävla intensivt verkar ju vara lite av min grej. Känner dock nu att det ska bli ganska skönt med lite vila.

Förberedelserna i Thailand gick väl i princip enligt plan. Det första lätta löppasset var dock helt vedervärdigt och jag funderade starkt på om det överhuvudtaget skulle gå att springa fort i värmen. Sprang typ 9 km i strax över 5-minuterstempo och var helt färdig med skyhög puls. Men som vanligt blev det lite bättre för varje dag. Andra dagen cyklade vi större delen av cykelbanan. Konstaterade att backarna i Naithon inte var riktigt så hemska som jag kanske vill minnas dem, samt att övriga delar av banan nog skulle gå att cykla riktigt fort. Mina flaskor från Mighty Sport ville inte alls samarbeta med mina flaskhållare på sadeln och vägarna i Thailand. Tappade 2 flaskor på första rundan och kände mig tvungen att investera i två st Gorilla Grip på expon. Snordyra men väl fungerande.

Starten för tävlingen var tidig och vi var tvungna att åka kl 4:15 från hotellet. Förmodligen har det väl att göra med att man inte vill ha vägarna avstängda allt för länge. Väl framme vid tävlingsområdet gick alla förberedelser väldigt fort och egentligen hade vi nog kunnat sova lite längre. Temperaturen var behaglig, men eftersom det regnat hela natten och duggade lite lätt på morgonen var det väldigt fuktigt i luften. Växlingsområdet hade inga rack för påsar och det var väldigt trångt mellan cyklarna. Till skillnad från förra året hade jag faktiskt fått lite AWA-fördelar den här gången och fick en plats med betydligt kortare löpsträcka med cykeln. Lite som i Kalmar alltså. När solen började gå upp fick jag på mig mitt swimskin, värmde upp med lite simning och ställde mig sedan i min 31-35-minuters grupp. Det var rullande start och 6 åt gången släpptes iväg med några sekunders mellanrum.

På väg in till växling
Swim - 34:20
Det blev väl lite som vanligt. Jag tycker att jag brukar simma ganska bra i salt och varmt vatten och hade väl förhoppningar om att det skulle gå hyfsat bra den här gången. Men det verkar som om jag blir feg när jag väl hamnar i vattnet. Jag kommer in i ett tempo som jag tror är bra, men som i själva verket är något bekvämlighetstempo. Sett till vad jag gör i poolen borde jag simma snabbare. Men på något sätt vågar jag inte bli trött i vattnet. Slarvar med att hålla fötter och ligger och filosoferar lite lätt. Men någon gång ska det väl släppa kan man hoppas. Vattnet var i alla fall ganska snällt, banan lättnavigerad och inga maneter så det blev en ganska bekväm resa på beskedliga 34:20. Alltså lite sämre än vad jag hade hoppats på.

T1 - 2:27
Trots 21 halvor, 6 hela IM och ett gäng andra triathlon har jag bara startat med skorna på pedalerna en enda gång. Och då gick det åt h-vete. Ivrigt påhejad av Peter testade jag dock igen och den här gången gick det ändå hyfsat bra. Har liksom aldrig känt att jag haft några problem med att springa i cykelskor, men onekligen var det ju trevligare att springa utan så det kommer jag nog att fortsätta med. Klart godkänd växling i övrigt.

Bike - 2:37:18
Redan på vägen ut från tävlingsområdet tyckte jag att benen kändes sega och det var verkligen inte någon sprudlande cykling inledningsvis. Började att dricka av min sportdryck direkt (se mer om den nedan) i en förhoppning om att få kroppen att vakna till liv. I Naithon Hills efter ca en mil var det dags att bekänna färg. Vi hade ju cyklat banan tidigare i veckan så jag var väl medveten om vad som väntade. Och visst är backarna branta, men inte speciellt långa. Folk kämpade dock rejält och jag såg till och med någon som faktiskt gick i backen pga felväxling och tappad fart. Jag arbetade på, kanske inte med sedvanligt tryck i pedalerna, men stabilt och snabbare än de flesta. Mina problem kom först efter de 2 första klättringarna. Eftersom det regnat under natten och på morgonen var vägarna riktigt hala. Det finns dessutom en utförsbacken med en skarp kurva som förmodligen är lite feldoserad och som dessutom blir extra hal pga några växter som förmodligen släpper ifrån sig något. Just i den backen gick jag in med lite lite för mycket fart. När jag skulle bromsa så gled med helt låsta hjul mot ytterkurvan och fick precis kontroll över cykeln innan jag skulle åka av vägen. Av förståeliga skäl var jag väldigt försiktig resterande del av utförskörningarna i Naithon Hills. Problemet med det är då också att jag tappar uppför eftersom jag inte har bra fart med mig i starten av backarna. Tappar faktiskt några minuter jämfört med vad jag kört segmentet på under träning.

Tempohjälm
Strax efter Naithon Hills var det dags för dagens andra klart otrevliga upplevelse. När vi svänger av efter Naithon Hills-delen är vi ute på väg med mötande trafik i båda riktningarna. Den delen av vägen som vi får är riktigt snålt tilltagen och trång på vissa ställen. Givetvis finns det då också trafik som vill svänga av och korsa cykelbanan. Det var gott om poliser och annan personal ute som skulle dirigera den korsande trafiken. Men tyvärr fungerade det inte alltid. I ett snabbt avsnitt (ca 50 km/h) noterar jag i ögonvrån till höger att bil faktiskt kommer att svänga in över cykelbanan mitt framför mig. Jag slänger mig på bromsarna och för andra gången den här dagen fortsätter cykeln framåt med helt låsta hjul. Jag skriker, lyckas få till lite bredsladd och får stopp på cykeln bara några dm ifrån bilens bakskärm. Bilen fortsätter som om ingenting har hänt och poliserna som uppenbarligen misslyckats med att stoppa den rycker mest på axlarna. Mitt adrenalin pumpar rejält och jag skriker högt av frustration och irritation i förhoppning om att få någon slags respons i alla fall. Men intet. Blir stående några sekunder för att lugna ner mig innan jag kan fortsätta.

Sen är det fortsatt segt. Försöker få upp lite humör och tryck under motorvägsavsnittet men tycker mest att jag trampar luft. Under Laem Sie-slingan blir jag omkörd av en kille som ropar något till mig på svenska som jag först inte riktigt uppfattar, men det är något med ”Terrible Tuesdays”. Jag bestämmer mig dock för att göra ett sista försök att få lite fart på tävlingen och tar rygg. Och det var nog faktiskt ett ganska bra grepp, för helt plötsligt känns det som om cyklingen börjar falla lite på plats. Farten ökar och benen känns lite piggare. Sista 3 milen på cyklingen går nog med nästan 40 km/h i snitt och plötsligt var det lite kul att cykla igen.

Även om jag i slutänden "bara" tappar 3 minuter mot min plan känns det ändå som om att jag skulle kunna cykla den här banan betydligt snabbare utan att brinna upp.

T2 - 2:51
Gör en nästintill perfekt avsittning av cykeln och springer med pigga ben till min plats. Bestämmer mig som vanligt för att skippa strumporna och ger mig ut på löpningen tillsammans med Johnny (som jag cyklat tillsammans med under den sista biten) och David från TT som dök upp precis bakom mig.

Run - 1:35:45
Pratar lite med David och Jonas första biten men känner ganska direkt att de springer iväg i ett tempo som är lite för högt för mig. Lägger mig själv i ett 4:40-tempo för att få benen att fatta att de ska springa en halvmara. Värmen är givetvis betydligt mer påtaglig nu än under cyklingen. Men jag tycker ändå att det faktiskt fungerar riktigt bra. Enligt plan klämmer jag en koffeingel direkt och kan nästan känna kicken som den ger. Träffar sen på först Peter och sedan Philip i motsatt riktning, räknar ut att de ligger ca 2 km framför mig. Strax därefter kommer Martin som ett skott. Ser inte Tommy men räknar med att även han ligger framför mig och att jag sålunda är sist av TT:s herrar. Vilket dock är helt i linje med kapacitet och förväntningar.

På jakt!
Bridge with a view
Löpbanan bestod av två varv med en lång raksträcka och tre st ”tarmar” med vändpunkter. Den delen som jag kom ihåg som jobbig från förra året (den nästan 2 km långa raksträckan som passeras i båda riktningarna) var inte alls lika jobbig och det kändes nästan som om den gick nedför åt båda hållen. Så fort jag får chansen häller jag kallt vatten över mig alternativt blöter ner mig med svampar. Vid de tillfällen då jag får möjlighet att kyla ner mig rejält (typ en hink isvatten över mig) är det verkligen en markant skillnad att springa de närmaste minuterna efteråt. Tror nog att det är första gången som jag verkligen känner av effekten av nedkylning på det sättet.

När jag passerar första varvet på strax över 45 minuter känner jag nog att det här faktiskt kan bli riktigt kul. Passerar väldigt många andra löpare, men det är ändå svårt att dra några slutsatser av det eftersom jag inte vet något om vilken AG de kör i (som av någon märklig anledning inte stod på nummerlappen) samt vilket varv de är på. Men, så länge som jag springer snabbare än alla andra kan det ju inte vara dåligt. Under andra varvet märker jag att jag tar på Peter, Philip och Tommy men inser att jag nog inte kommer att hinna ifatt. Har en liten dipp vid sista vändningen (ca 1.5 km innan mål) där det kanske tar lite för lång tid innan jag får upp farten efter vätskestationen. Ser på klockan att jag kommer att gå under 5 timmar med råge. Har sen länge förstått att jag inte med största sannolikhet inte är riktigt nära toppen i min AG, men det bryr jag mig inte så mycket om.

Mustaschen ser onekligen lite valrossig ut på den här bilden 
Sammanlagt - 4:52:41 - 15 av 167 i M40-44, 107 av 904 herrar, 122 av 1346 totalt
I mål var jag nog trots allt ganska nöjd ändå. Även om jag kanske inte simmade eller cyklade som jag hade hoppats så tog jag ju igen det på löpningen och spöade min måltid på 4:54. Tävlingen var överlag stabil och jag kände att jag kunde hantera värmen på ett helt annat sätt än tidigare. Förra året stod jag stilla i ca 25 minuter pga av punkteringar och i år är jag 44 minuter snabbare trots att cykelbanan nog är långsammare i år. Så visst är det ett framsteg. Och framförallt har jag lärt mig massor inför nästa varma tävling.

Kramkalas och lycka i mål (Philip kom 4:a i sin AG och fick en plats till Sydafrika)
Glädje i världens bästa triathlonklubb
Övriga reflexioner
Cykelbanan var väldigt bra rent sträckningsmässigt. Trevlig och snabb loop med både utmanande backar (lagom och skönt att de kommer tidigt) och utmanande platta partier. Mycket trevligare än banan förra året. Det stora problemet som jag ser det var dock trafiken. På alla delar utom vid start och Naithon Hills-slingan hade vi trafik i båda riktningarna och den delen av vägbanan som var avspärrad för oss som tävlade var ofta ganska smal, avspärrad glest med konor, mycket grus och sand på en hel del ställen och hade dessutom ganska ofta sidolinjen med reflexbumparna mitt i. Jag kan tänka mig att det faktiskt var ganska trångt och farligt i de bakre delarna av fältet (och bevisligen halvfarligt för mig också). Näe, klart underkänt där.

Värmen var förstås väldigt påtaglig och speciellt luftfuktigheten. Dock var det nog inte riktigt lika varmt som det varit tidigare. ”Bara” strax över 30 grader. Förmodligen/förhoppningsvis var jag dock betydligt bättre förberedd den här gången. Kan vara så att alla trainer- och löpbandspass utan fläkt faktiskt givit resultat. Visst svettades jag mycket, speciellt under löpningen, men jag kände aldrig att jag var på väg in i någon värmevägg.

Slutligen var det nutritionen. Som jag nämnde tidigare hade jag ju fått hjälp av Robert Westman på Mighty Sport med att sätta ihop ett energischema för tävlingen. I korta drag handlade det om att få i sig 4 flaskor under cyklingen, 3 färdigblandade som jag hade med mig och en vatten som jag skulle plocka i farten. På löpningen skulle jag få med mig ett par koffeingels och sedan ta vatten/cola/sportdryck efter behov i stationerna. Utmaningen skulle väl då vara den andra flaskan på cyklingen som bestod av 3-dubbel dos sportdryck samt upplösta nitrattabletter som skulle drickas tillsammans med en flaska vatten. En klar utmaning för magen som dock funkade. Nu svettades jag inte lika mycket som vanligt på cyklingen och kände inte lika stort behov av vatten. Men jag fick i mig 3.5 flaska av planerade 4 (bara halva sista flaskan med sportdryck) och hade inte tillstymmelse till vätskebrist eller krampkänning. Jag kände mig ju ganska låg under cyklingen initialt, men hade jag inte börjat få i mig näring direkt hade jag nog inte fått någon nytändning heller. Koffeinet direkt up på löpet gav en rejäl kick och jag hade inte heller några problem med vätskan under löpet där drack växlade mellan vatten och cola på stationerna. Så en big thumbs up på näringsintaget.

Ett par dagar efter uppvärmningen med 70.3:an kördes resans huvudtävling - TT Barkaka Aquathlon

Monday, November 20, 2017

En liten plan för Thailand kanske?

Tanken är nog att ta det ganska lugnt dagarna innan loppet. Misstänker att vi kommer att simma varje dag, i pool eller i havet. Några lättare löppass kommer det att bli. Något pass med typ 3x1000 involverat. Helst av allt vill man väl göra löpningen innan frukost och innan det blir alldeles för varmt. Cyklingen kommer nog att bli mer att karaktären lugnt med några backryck och många stopp för cola och kaffe.

Vi kommer ner på tisdag kväll och traditionsenligt blir det alltid ett simpass direkt på kvällen. Sen följer väl dagar med morgonsim, frukost, förmiddagscykling, pool- eller strandhäng middag och stup i säng. Typ så. Värmeanpassning är nog också en stor del av de första dagarna. Men det går väl liksom inte att komma ifrån. På fredagen (tävlingen går på söndag) ser det ut att bli gemensamt TT-häng på Xana Beach Club som ligger precis vid tävlingsområdet. Simma tävlingsbana, slappa, löpa lite tävlingsbana, slappa lite mer, fixa registreringen och allt sånt. Blir nog bra.

Och så själva tävlingen då.

Förra året simmande jag på 35:29. Det är väl så där bra. Förvisso utan våtdräkt, men saltet i vattnet gör ju att det nästan är som att simma med våtdräkt ändå. Första året simmande jag 3 minuter snabbare på en bana som dock var annorlunda (och förmodligen kort). Men simningen har ju känts positiv den senaste tiden så säg att jag i alla fall att jag klämmer mig nedåt 33 minuter.

T1 bör vara snabb. Växlingsområdet är kompakt och det enda som ska göras är att kränga av sig swim-skin:et och få på sig hjälmen. 3:49 förra året så säg 3:30 i år.

Cyklingen är svår att sia om. Med tanke på värmen är det inte helt lätt att sätta upp mål-watt. Har dock räknat lite mha Best Bike Split och hittat en rimlig ansats på 211 W i snitt och en sluttid på 2:34. Det är en ganska defensiv plan, men det är ju också ganska viktigt att inte spränga sig i värmen. Fördelen med cykelbanan är ju också att den andra halvan är lättare än den första, så om jag känner mig alldeles för pigg efter halv cyklingen finns det definitivt potential att trycka på under den andra delen utan att riskera att dö i något jobbigt parti. Sen ska det ju till en ny cykel och allt. Förvisso inställd på ett förhoppningsvis vettigt sätt.

Race with a smile
T2 var gruvligt långsam förra året. Vad jag kommer ihåg var det en ganska lång löpning med cykeln på sandigt underlag. Jag var så förbannad efter mina punkor att jag gick. Demonstrativt långsamt. Det borde kunna gå betydligt snabbare i år så säg 3:30 även där.

Löpningen kommer att handla mycket om vilja, överlevnad och att hålla sig kall. Bokstavligen. som jag nämnt tidigare så var ju min löpning på 1:46 förra året inte så mycket att hänga i julgranen rent tidsmässigt. Men jämförelsevis var det uppenbarligen en ganska bra tid. Med tanke på att jag kommer ner med ett stabilare knä i år och med en form som löpmässigt borde vara ännu bättre vågar jag mig på att säga 1:40.

Och allt det där får jag till 0:33:00 + 0:03:30 + 2:34:00 + 0:03:30 + 1:40:00 = 4:54:00. Vilket förra året hade räckt till en 7:e plats i M40-44. Årets bana är nog kanske 5 minuter långsammare på cyklingen. Så 5 minuter bättre hade nog kunnat placera mig uppåt en 4:e plats i AG. Men... en 4:e plats kommer nog inte att räcka, det kommer förmodligen vara betydligt fler snabba slot-hunters på plats, etc. Så mina förhoppningar är små, men det hindrar mig inte från att (som vanligt) se fram att tävla.

Kan ju också nämna att jag fått hjälp av Robert Westman på Mighty Sport med att snickra ihop en nutritionsplan för tävlingen. Bygger helt på vätska och är skapad dels för att hantera värme och dels för att hantera min enorma svettning (och sålunda vätskeförlust), som kanske också är en av anledningarna till min krampbenägenhet. Intressant också att testa en plan som bygger just på mina förutsättningar. Om det funkar bra kanske jag äntligen kan fatta att det är med näringsintaget faktiskt är någonting att hålla koll på.

I morgon kväll sitter jag på planet till Thailand. Woop woop!

Camilla var i alla fall nöjd efter att ha vunnit sin AG förra året.

Tuesday, November 14, 2017

Strax tillbaka till Thailand

Tredje gången gillt heter det väl. Har ju rest dit med TT två gånger tidigare, tävlat två gånger, besökt Bangla Road två gånger, etc. Givetvis är det Apollo Sports som står för resan och Thanyapura som är resmålet. Planen för veckan är lugn träning, semester och ett fåtal toppningspass. Coach KJ har givit mig rådet att köra sån där lyxträning, typ cykling i snacktempo med avbrott för fika, som man normalt sett inte hinner med. Simningen kan man väl nästan köra fullt ut då den inte sliter speciellt mycket. Löpningen blir det dock till att hålla igen med då värmen sliter rejält.

Och så är det ju en tävling också. Första året (2015) körde jag Challenge Laguna Phuket (som den hette då) och sprang rakt in i värmeväggen. 2016 hade Ironman köpt upp tävlingen och körde då IM 70.3 Thailand. Den gången var det cyklingen som havererande, eller rättare sagt 2 punkor som förstörde tävlingen. Min enda rapportering från den misärtävlingen är nog en bild här. Så ur det perspektivet är det väl onekligen dags för lite tredje gången gillt.

There's a new bike in town - fast Thailand blir utan dischjul och jag har inte bestämt mig
för om det är den här eller den gamla cykeln (som jag inte hunnit sälja ännu) som ska med.
Som jag nämnt tidigare ska jag väl försöka göra något vettigt av den där tävlingen. Med stor sannolikhet kommer väl Kona-platserna att locka till sig ett gäng lycksökare så jag har inte direkt några stora förhoppningar på att klara en plats där. Men det skadar ju inte att försöka. Det kommer knappast att vara med än 2 platser i min AG och tidigare år har det krävts runt 4:30 för den platsen. Jag är inte kapabel att göra några sådana tider så ett visst mått av tur behövs också. Med tanke på värmen skulle jag vara ypperligt nöjd med 4:50 eller däromkring. Så får vi se hur långt det räcker. Lite tur kan jag väl få ha. Typ som i Weymouth.

Som det ser ut nu är det 1203 st anmälda totalt varav hela 203 är i M40-44. Snäppet mindre än M35-39 med 209. Jag slipper i alla fall Tommy och Philip som kör i 45-49 så om jag tar mig över mållinjen kommer jag absolut att bli TT Thailandsmästare i 40-44. Alltid något.

Vuxna män (och Emma Graaf) gör saker tillsammans i Thailand 2015
Formen är väl trots allt ganska god. I alla fall säger Coach KJ det. Simningen är på rätt väg efter en ganska bedrövlig inledning på året. Cyklingen känns som om den är lite på upphällningen, men det finns nog en del watt kvar i benen. Löpningen är oförskämt bra med tanke på hur pass rörig säsongen har varit. Jag har ändå haft så pass många uppehåll från löpningen under året att det borde vara problem. Men jag tycker nog att det finns både fart och uthållighet så att det borde räcka till en halva.

Stay tuned for a race plan...

Inte ett helt pjåkigt löpsteg trots ett kasst knä i Thailand förra året.

Monday, October 16, 2017

Smider planer...

...och tränar vidare. Om 5 veckor bär det av till Thailand och om knappt 6 veckor är det dags för IM 70.3 Thailand. Om det sen är sista tävlingen på den här säsongen eller första tävlingen på nästa säsong vet jag inte riktigt. Jag ska i alla fall tävla och jag ska göra ett försök att göra det bra. Istället för vila har coach KJ givit mig några progressiva veckor med ganska hög intensitet. Inte jobbigt rent tidsmässigt, men intensiteten känns i kroppen. Sen blir det väl klassiskt toppning följt av värmeacklimatisering i Thailand. Sen är det ju faktiskt ett träningsläger så nog kommer jag att försöka hinna med lite sådant alltså.

Som det ser ut just nu är det 194 st anmälda i M40-44 så det finns ju ett helt gäng att komma före om det ska gå att kvala till Kona där. Tror att mycket av nyckeln ligger i att kunna springa på ett vettigt sätt i värmen. Förra året punkade jag ju två gånger och tappade ju bort racet och motivationen redan på cyklingen. Eftersom cyklingen tog över 3 timmar var jag dock ganska pigg när jag gav mig ut på den extremt varma löpningen. 1:46 på löpningen låter kanske inte så bra, men det var i alla fall tillräckligt för att plocka drygt 250 placeringar totalt och 50 placeringar i min AG. Det var också den 8:e snabbaste löptiden i åldersklassen. Så visst finns det en chans...

Fantastisk höstlöpning i shorts och t-shirt innan Kona-sändningen började i lördags.
Huvudplanen är dock att mitt stora kvalförsök ska genomföras vid IM Chattanooga i slutet på september nästa år. Och det är mot det som jag planerar just nu. De stora tävlingarna för nästa år är väl mer eller mindre spikade. Som det ser ut just nu:
Och det är väl vad som händer runt de där två sista tävlingarna som är intressant då. Att köra Sydafrika 4 veckor innan Chattanooga är nog faktiskt ingen dum idé alls. Att tävla sig i form verkar ju vara lite av min grej och normalt sett brukar man ju köra en Big Day ca 4 veckor innan sitt A-race. Sen är ju drömmen att istället för att resa hem till Sverige efter Sydafrika, så reser jag istället direkt till USA och tränar i 4 veckor inför IM Chattanooga. Antingen på plats i Tennessee eller varför inte på hög höjd i triathlon-Meckat Boulder.

Jag har börjat kolla lite på möjliga flygresor, boenden och annat och konstaterat att det i alla fall ligger inom smärtgränsen rent kostnadsmässigt. Vad gäller jobbet får jag snåla lite med semester, planera och förmodligen ta lite tjänstledigt. Eftersom V börjar högstadiet till hösten är det ju lite begränsat med tid för att hänga på pappa utomlands. I valet att hänga på till Sydafrika eller möta upp i Chattanooga (med en ev. mellanlandning med Anna i New York) så föll önskemålet på det senare.

Efter Thailand kan jag börja planera på riktigt. Det kan ju faktiskt rent teoretiskt vara så att jag ska planera en resa till Hawaii i oktober istället.

Tuesday, September 26, 2017

...we have a situation here

Det verkar som om jag nu ljugit igen. Om det här med säsongsavslut alltså. Knappt hade krutröken efter Weymouth lagt sig förrän följande landade i mitt sociala flöde:


Jaha... WFT! 30 Kona-platser till en sketen 70.3:a i Thailand som jag ändå tänkt köra i vilket fall som helst.

Min initiala tanke var ju att "vila" ett tag, starta upp nästa säsong med lägret i Thailand och köra IM 70.3 Thailand som ett avslutande bra träningspass på lägret. Men nu är det ju faktiskt snarare vettigare att faktiskt satsa på att prestera i Thailand. Och det betyder ju faktiskt då att jag ska hålla liv i den här säsongen några månader till och satsa på formtoppning i Thailand. Och det är nog faktiskt inte en helt dum tanke ändå. Banan i Thailand är snabb och om jag kan bemästra värmen så borde jag faktiskt kunna placera mig ganska högt upp i prislistan.

30 slots är dock inte speciellt mycket och i bästa fall får väl min klass typ 3 slots. Förmodligen kommer tävlingen att locka lite mer folk (duktiga sådana också) nu är de platserna finns. Men, det vore ju ganska dumt att åka till Thailand och köra tävlingen utan att ens försöka göra något vettigt av det med tanke på de nya förutsättningarna.

Att jag sedan tycker att det egentligen är helt förkastligt att dela ut Hawaii-slots på en 70.3:a är väl en helt annan sak. Men jag kommer inte att tacka nej om jag gör ett tillräckligt bra race.