Insikter

Insikter kan drabba dig ibland. Och ibland till och med mig. Det kan vara bra insikter och det kan vara jobbiga insikter. Jobbiga att få och jobbiga att hantera. Jag drabbades av en eller flera sådana helgen. Insikter som förmodligen var både bra och lite jobbiga. Egentligen var det nog mest ett antal tankar och funderingar som ledde till någon slags insikt och en idé till förbättring/förändring hos mig. So, here we go:

Lördagens CX-race; helt otränad för den typen av cykling, som skiljer sig ganska mycket från att nöta tempobåge och dessutom helt tekniskt ovan. Och givetvis kommer vi till en bana som innehåller massor av det som jag är allra sämst på: skrå-åkning och svängar. Knappt några partier med slätdrag och "trycka på" alls. Loppet var roligt i ett kvarts varv, sen åkte mitt framhjul ner i svacka i gräset under skrååkningen och jag vurpade. Upp igen för att försöka hänga på bara för att ett halv varv senare, på nästa skråparti, göra samma misstag igen. Och nu vara helt avhängd. Sen var det inte kul...

Jag gjorde något halvhjärtat försök att jaga framåt och ansträngde mig lite för att inte bli omkörd. Men det var ingen som helst geist i min åkning och jag funderade mest på att bryta. Väl i mål, med den trots allt ganska sköna mjölksyriga tröttheten i benen, intalade jag mig själv att det faktiskt är kul. Men jag vete fasen om jag trodde på det egentligen.

TT sida vid sida vid 8 km - jag ler åt fotografen, inte åt känslan och det blivande resultatet.

Hässelbyloppet på söndagen; givetvis hybris att köra CX på lördagen och sedan tro att man ska göra bra ifrån sig på 10 km dagen efter. Redan där ett generalfel, otränad eller inte. Och jag vet inte riktigt heller vad jag hade förväntat mig? Till de som frågade sa jag att jag givetvis ville under de där 40 minuterna. Fast jag borde inse att det bara är rena dumheter att tro det med tanke på hur länge sedan det var jag tränade att faktiskt springa fort under längre perioder, skadad fot, löpupphåll, m.m.

Det var fint väder, väldigt trevligt att träffa på ett gäng kompisar innan och när starten gick tryckte jag på i ett 3:50-tempo. Det höll i 5 km (som jag passerade på runt 19:40) och sen var jag slut. Slut i benen, slut mentalt och slut som artist. Jag ville inte springa längre och började gå. 

Jag började alltså gå... i tävlingsklassen på ett 10k-lopp. Det är f-n i mig inte okej. Försökte ta mig samman, men hade ingen som helst vilja. Gick ett par gånger till innan jag tog mig i kragen och tryckte på de sista 2 km in i mål på 42:46. Det är i min värld och med mina mått mätt en väldigt dålig tid. Hade jag haft lite vilja och mental styrka kvar hade jag förmodligen kunnat kriga mig under 41 minuter. Inte under 40, men väl på en tid som varit okej. 42:46 är inte okej...

Simträningen m TT flyter på i alla fall

Och insikten då? Jo, jag kan inte lura mig själv längre; jag är mentalt, tävlingsmässigt, slut just nu. Viljan att ladda om, bita ihop och trycka på när det gör ont finns inte där för närvarande. Att min kropp är trött och inte svarar lika bra nu som i juni är väl inga konstigheter. Det är jag väl medveten om. Men att pannbenet kunde ta slut hade jag inte räknat med.

Så vad gör jag av det här då? Jo, jag fortsätter med att ta det lugnt på träningsfronten några veckor till och framförallt så skippar jag alla tankar på något som helst fortsatt tävlande i höst. Det är ju givetvis CX:en som får lida mest; inget CX-SM (trots hemmaplan och allt), ingen tour till Eksjö eller något annat. Tävlingssuget skall rehabiliteras och vara hyfsat vaket i slutet på november i stället. Det är tanken i alla fall.

Intet nytt på någon front...

Vad har då hänt sen senast? Egentligen inte så mycket. Jag åkte till Italien med jobbet några dagar; konfererade, drack och åt gott (det är ju trots allt viloperiod) och stukade foten nååå jävulskt när jag skulle ta en löptur på morgonen. Vänsterfoten var det som stukades. Högerfoten hade ju en stortånagel som var på väg bort och en lätt inflammation i hälsenan fortfarande, så det var ju tur att det inte den...

Verona i morgonljus

En något stukad fot...

Så med anledning av detta har jag beordrat mig själv löpvila de senaste veckorna. Sprang ett första pass på löpband i tisdags och klämde givetvis till med TT:s toppningspass inför Hässelbyloppet på söndag. 3 km i 10 km tävlingsfart (3:55 min/km) + 4x400m i 3:30 min/km-tempo. Lugn och fin start, eller inte... Med det bevisade jag för mig själv att jag i alla fall kan springa utan smärta och att jag i alla fall klarar av att springa 3 km i tävlingsfart. Sprungit har även Anna och Valencia gjort, närmare bestämt Tjur- och Kalvruset. För en gångs skulle var det jag som sprang runt som fotograf och ordnade all logistik runt tävlingen. Kändes riktigt bra.

Kalvruset!

Tjurruset!

Annars har jag cyklat några lugna pass, kört simning 3 dagar i veckan med TT och faktiskt tagit en hel del vilodagar. Tänkte ta och kicka igång träningen på riktigt med söndagens Hässelbylopp och se det som ett testlopp över 10 km. Och just det, råkade väl kanske anmäla mig till en deltävling i CX-cupen, Uppsalacrossen som går nu på lördag. Ska bli intressant att se hur många placeringar bättre än sist som jag kan bli. Har inte kört ett enda CX-pass i år så förberedelserna är verkligen noll och intet.

Nästa helg åker jag ner till Skåne för att hälsa på mamma och träffa Jesper för lite cykling och hjulköp. Har övergripande börjat planera nästa säsong också. Ska väl berätta lite om de övergripande planerna snart. Kan bli hur kul som helst!

Slutet på en lång sommar nalkas...

Förra säsongen blev ju lite lång med första ”riktiga” tävlingen på Fuerteventura i april och den sista på Mallorca i oktober. Jag var absolut motiverad hela vägen men det var svårt att hålla uppe en vettig formtopp. Jag var som bäst i slutet av juni och lyckades inte riktigt upprätthålla det under semester och till Kalmar. Och att sedan göra något vettigt på Mallorca var tydligen inte att tänka på.

Dit ska jag!

Den här säsongen blev lite annorlunda. A-tävlingen Klagenfurt gick ju redan veckan efter midsommar och efter det fanns det liksom inte någon riktig plan eller något mål att sikta mot. Visst låg det några småsaker i schemat, men inte särskilt mycket alls. Men saken är ju att det går en herrans massa roliga tävlingar i Sverige på sommaren och helt plötsligt hade jag möjlighet att beta av ett gäng sådana som man normalt sett inte vill köra om huvudmålet är Kalmar i mitten av augusti. Mitt anmälningsfinger gick varmt och helt plötsligt var det tävlingar varje helg (väl synkat och avvägt med semester- och resschemat). Så för att sätta resandet och tävlandet i lite perspektiv:

• 3/5 Aix-en-Provance (Frankrike) – IM 70.3Pays d’Aix
• 9/5 Stockholm – Kungsholmen Runt (halvmara)
• 17/5 Stockholm – Lida CX (71km cykel på stig/grus)
• 30/5 Lyrestad – Göta Kanal 11.3 (HIM)
• 13/6 Uppsala – Uppsala Triathlon (sprint)
• 28/6 Klagenfurt (Österrike) – IM Austria
• 5/7 Umeå – Umeå Triathlon (sprint)
• 12/7 Hofors – Hofors Swimrun (Swimrun 26k+3k)
• 19/7 Västerås – Västerås Triathlon (Olympisk)
• 31/7 Forsbacka – Forsbackarännet (simning 21km)
• 2/8 Malmö – Malmö Triathlon (Olympisk)
• 9/8 Ånga – Ångaloppet (Swimrun 20k+2k)
• 15/8 Sälen – Cykelvasan 90 (MTB 95 km)
• 23/8 Stockholm – Stockholm Triathlon (olympisk)
• 29/8 Tjörn – Tjörn Triathlon 11.3 (HIM)
• 5/9 Ö-vik – Höga kusten Trail (43km terränglöpning)
• 13/9 Stockholm – Stockholm Halvmarathon (halvmara)

Höga Kusten Trail ligger lite i farozonen; jag vill väldigt gärna köra, men samtidigt vill jag inte riskera några längre problem höger knä och hälsena som varit lite bråkiga. 43 km och alla höjdmeter man får genom att springa upp och ner för ett berg på stigar har ju en tendens att slita lite. Sthlm Halvmarathon är som farthållare på 1:50 eller 1:55 så det kommer att bli en väldigt lugn resa i sammanhanget.

Inte alls i ordning - och så ska ju Frankrike och Österrike med också.

Och även om kroppen nu börjar känns lite sliten och även om det ska bli skönt med någon månads lugn så kan jag inte komma ifrån att det varit en fantastiskt rolig sommar. Jag har inte alltid känt mig laddad dagarna innan, men när jag väl står på startlinjen och när jag väl kör blir jag bara mer och mer övertygad om att det här är det absolut roligaste som går att göra.

Tjörn ska bli intressant. Simformen är okej, cykelformen är nog faktiskt betydligt bättre än jag trott. Löpformen är det stora frågetecknet. Mina två senaste olympiska distanser har inte varit mycket att hänga i julgranen med tempon runt 4:15 min/km. Hälsena, knä och brist på fartpass gör inte underverk för löpformen. Dock tror jag inte att det kommer att spela lika mycket roll när det rör sig om en längre distans och ett långsammare måltempo. Håller jag hela vägen så ska jag definitivt under de där 5 timmarna på riktigt. Hmm, har jag inte sagt det tidigare?

Lida CX 2015

Vet inte om det här ska kallas Race Report... Tog det ju inte riktigt som en tävling, utan snarare som ett tufft intervallpass (okej då, kanske en sanning med viss modifikation, lite tävling blev det ju). Lida CX är iaf ett CX- (MTB, fixie eller vad du nu vill köra med) -race som består av 4 varv på Lidas svartvita slinga som är typ 17.9 km lång. Det är hyfsat hårt packad stig/motionsspår och det går upp, ner, vänster och höger. Det ligger nästan hela tiden i skogen och fartkänslan är klart påtaglig hela vägen. Och givetvis är det tokroligt!

Philip kom och hämtade mig vid halv nio och vi var i god tid vid Lida Friluftsgård. Vädret som var utlovat var misär, typ 7-8 grader och ösregn. När vi kom dit var det uppehåll, men strax innan start öppnade sig himlen. Ck CX var välrepresenterade i startlistan, men tyvärr inte i verkligheten; bortsett från ett gäng DNS:er så var det Philip som vurpade på första varvet, Viktor som klev av efter ett varv (han var nog stark, men kanske omotiverad i det klart omotiverande vädret) och pr0-Johan som punkade efter 2 km (sina nya fina vita däck till trots). Kvar jag och Peter R som var de enda från klubben som slutförde.

Men tillbaka till loppet. Det startade helt okej för min del. Lite seg direkt i starten, men arbetade mig uppåt och kunde hänga på en förstaklunga om drygt 12 man. Låg och släpade bak, men var i alla fall med. Kanske en kvart in så går det dock illa för Philip som går ner för djupt med hjulet i en vattenpöl och rasar omkull. Jag ligger bakom och manövrerar undan, bromsar in och frågar om allt är ok. "Ja, ja, kör!", skriker Philip. Jag gör som han säger, men det är tyvärr redan försent. Första klungan försvinner som en avlöning. Jag lugnar ner mig något och hoppas på att bli upplockad av ett gäng bakifrån och det dröjer inte länge förrän 3 pers dyker upp. Jag hakar på och vi kör tillsammans till banas värsta punkt; backen efter Harbrostugan. Gör du inte helt rätt i ingången och i växlingarna i den så kommer du inte upp. Jag gjorde fel, de andra var starka och gjorde rätt. Tappade min andra grupp för dagen. Förbannad och med en ganska ond rygg körde jag klart varvet.

Mer grus och sand än lera och gräs

Andra varvet startade med att jag ser Philip komma gående med cykeln i motsatt riktning strax efter varvningen. Stannar för att höra att allt är okej (vilket det är, bortsett från att det vurpade benet stelnat till rejält och att det då inte var så kul att köra längre) och när jag gör det kommer plötsligt Peter R tillsammans med en till kille och dundrar förbi. Bestämmer mig för att ta upp jakten. Lägger ganska mycket energi och kommer ikapp strax innan Harbrobacken. Gör samma tekniska misstag igen och tappar omedelbart kontakten. Ryggen värker och jag funderar allvarligt på att avsluta. Precis innan varvningen kommer en grupp med 2 MTB:er (varav en tjej som såg jäkligt snabb ut innan start, multisportare med internationell rutin tydligen) samt en Valhall-kille på CX som jag kört ifrån tidigare. Bestämmer mig för att haka på ändå.

Suger hjul hela 3:e varvet och hänger med i ett ganska hyfsat tempo lätt. Enda gången jag tappar lite är några meter i Harbrobacken som jag den här gången väljer att springa i, men det tar jag snabbt ikapp. Drar inte en enda meter under varvet för övrigt.

Direkt ut på 4:e varvet går jag upp och drar upp tempot ganska rejält. Dels känner jag mig pigg och dels känner jag att jag inte vill ligga i bakvatten ett helt varv till. Om det nu ska spurtas på slutet så vill jag ha varit med och gjort lite arbete. Dessutom vill jag se till att vara först in i backarna för att kunna kontrollera dessa bättre och inte riskera att hamna efter. Och min forcering fungerar. Valhall-killen flyger av ganska omgående och tjejen (Malin som senare vinner damklassen) sladdar rejält. I backarna under de 2 sista km tappar hon helt och det är bara jag och MTB-killen kvar. Jag gör ett ryck i sista backen i hopp om att hänga av honom innan upploppet, men tyvärr startar jag lite för tidigt, orkar inte hela vägen upp och får ingen lucka. Han får några meter på krönet och kan sedan rulla in i mål ett par sekunder före mig. Klart orutinerat av mig.

Det blev i alla fall en 13:e plats (82 som startade och 66 (!) som aldrig kom till start) till slut och klart nöjd med det. Kul som bara den och jobbigt som bara den också.

Trött och prickig. Fick tugga mycket sand idag.

TV-kändis

Om någon sagt till mig för 5 (10-15-20) år sedan att jag skulle synas i svensk television i ett cykelsammanhang, under tävling, så hade jag nog avfärdat hen som totalt verklighetsfrånvänd. Nu har det hänt och på något sätt känns det inte så märkligt, utan mest bara logiskt. CX-scenen är ju trots allt inte allt för stor här i Sverige.

Vad är det då som har hänt. Jo, jag berättade ju för länge sedan att jag var och körde en tävling i Stockholmscupen i CX där en tv-inspelning pågick. Det var Svett & Etikett-Kalle som prövade på cyklocross. Och som alltid kan man ju vara lite orolig över hur det blir när man ur ett underhållande perspektiv ska "populärisera" någon som ligger en varmt och hjärtat. Men jag måste nog säga att Svett & Etikett gör det alldeles utmärkt! Slutorden som Kalle yppar är verkligen spot-on vad det gäller cykling (och jag bryr mig ärligt talat inte om de är spontana eller skrivna av någon begåvad pro-cyklist).

Framträdande #1 - inte helt lätt att se, men det är faktiskt jag under Kalles arm.

Så, ett väldigt sevärt program. Och självklart förhöjs upplevelsen av att jag är med, inte bara en utan två gånger. Jag och Valencia tittade tillsammans på programmet och det märktes då att det trots allt är en liten värld när V satt och kommenterade; "där är Viktor, där är Adrian, där är Fredrish, och vad är det han heter... jo, det är ju Filip". Det är nog inte helt lätt att se mig, men jag dyker först upp vid 24 minuter (filmat från Kalles GOPRO-kamera på styrstammen) när jag cyklar om honom till vänster i bild. Samtidigt som jag snackar lite med Jonas R. Klart nonchalant. Och inte helt lätt att se. Sen kommer jag igen typ 30 sekunder senare, denna gång lite tydligare och i en stilstudien när jag forcerar ett hopphinder.

Titta! Det är en order! Programmet i sin helhet hittar du här.

Och så framträdande #2 - lite mer tydligt, även om tekniken kanske inte är så mycket att skryta om.

Crosshelg!

Då blev det då äntligen av med en CX-dedicerad helg "on the road" tillsammans med dottern. Tyvärr blev det ju bara 4 dubbeltävlingar i CX-cupen i år. Vi körde en dag i Lida och under Alingsås-helgen var vi ju på Mallorca istället. Så nu blev det äntligen av med en resa till metropolerna Eksjö och Eskilstuna. Vi packade bilen med cyklar, hjälmar och tempodräkter och drog iväg ohemult tidigt på lördag morgon.

Eksjö
Efter drygt 3 timmar i bilen anlände vi i Eksjö. Första gången för mig där. Vi tog oss ut till det gamla regementsområdet och mötte upp familjen Rundström, Sen det vanliga med cykelmontering, nummerlappar och test av banan. Först ut var sedan Valencia i F11-14... Och hon är ju så sjukt minst. För CX-cupen gäller 2015 års licenstillhörighet, dvs. Valencia räknas då som F10:a i cupen (eftersom den går så sent), och redan där är hon ju mindre. Och det är ganska stor skillnad på en 14-årig tjej och min lilla dotter. Sen kanske hon egentligen ska ha dispens för att tävla i F11-14, men hittills är det ingen som har frågat. Nåväl, hon kommer ju sist, och hon vet ju i princip om det redan när hon startar. Men det är kul, lerigt och hon kämpar på med de små benen och sträcker oavsett armarna i luften när hon passerar mållinjen. Och jag är så stolt! Det tuffaste för V var väl att banan var ganska lång (3,2 km) och hon då blev ensam under ganska långa sträckor. Men inga som helst sura miner för det. You go girl!

Och jag då? Tja, efter det sedvanligt katastrofala starten gick det väl okej. Eftersom jag inte har några cup-poäng sen tidigare fick jag starta riktigt långt bak och hamnade då bakom i lite onödigt stor trängsel under första varvet. Sen flöt det väl på på ett helt okej sätt. Speciellt med tanke på att jag knappt tränat någon CX alls de senaste månaderna. Jag tog nog de placeringar som jag skulle och gjorde nog inte bort mig allt för mycket. Ett par tekniska missar höll på att kosta mig en placering på sista varvet men jag lyckades hålla undan på upploppet. En grässladdvurpa i 35 knyck hann jag med på första varvet också. Landade slutligen på en 31:a plats av 44 startande.

Men... det som ska framhållas är väl den fantastiska banan som Eksjö CK lagt! Proffsig och genomtänkt ut i minsta detalj. Vi snackar flyover (alltså bro som man springer upp för trappor på ena sidan och kör ner på andra), sandhinder med ditschaktad sand lagd på presenning, alla typer av underlag (gräs, lera, grus), perfekt avvägda chikaner och kurvor etc. Rolig och snabb som attan. Den i särklass bästa bana jag kört på i alla fall.

Efter cykeltvätt, dusch (i riktiga omklädningsrum med varmvatten i duscharna) och en pizza på den lokala krogen blev det färd till nästa metropol, Eskilstuna. Efter lite om och med fick vi lov att ställa in cyklarna på hotellets kontor och sen sov vi väldigt gott hela natten (trots att det tydligen åskade rejält och kom ett skyfall som dränkte hela söndagens tävlingsbana).

Den excellenta CX-banan i Eksjö

Team V&V taggade innan start

Ner för backen utan att tveka

Alla backar var inte cyklingsbara

Trångt upp på flyovern på första varvet (foto: Eva Hellström)

Stilstudie (foto: Eva Hellström)

Eskilstuna
Att det skulle bli lerigt, grisigt och tungt fattade vi direkt när vi kom på plats. Regnet hade gjort att det i princip inte fanns ett enda lättåkt parti på banan, allt var geggigt och på några ställen var arrangörerna tvungna att dra om banan eftersom det helt enkelt bildats djupa sjöar. Ironiskt nog var det nog partiet nere på sanden vid badplatsen som var mest lättkört på hela banan. Överlag var det en bra bana, kanske lite misshandlad av regnet och lite konstiga lösningar på vissa ställen. Det vägdes dock upp av ett ganska stort publikuppbåd.

Och tävlingen då? Ungefär som dagen innan. Valencia körde nog bättre än dagen innan, låg mer lite längre fram och hade faktiskt en kille i P11-14 bakom sig. Sen råder det ju inget tvivel om att det var en riktigt tung bana för en liten tjej på 25 kg med en 9 kg:s cykel. Det är ju ungefär som om jag skulle ha en 26 kg tung cykel... Hon var i alla fall lerig, trött och riktigt nöjd!

Jag hade ett trångt och stökigt första varv (fick starta i 8:e av 9 led...) men kunde sen få in lite flyt och kunde avsluta på en 42:a plats av 68 anmälda. Helt okej med mina mått mätt. Hade ett ganska avslaget sista varv eftersom jag varken hade någon före mig att jaga eller någon efter som var nära att komma ikapp.

Det är ju onekligen viss skillnad på tjejerna i klassen F11-14

Valencia på väg över mållinjen. Djupt koncentrerad

Mästarklubben CK CX

Lera. Överallt.

58 startande och rejält trångt (foto: Christer Dahlin)

Slalombacke och maxpuls. Brukar höra ihop. (foto: Christer Dahlin)

Slutligen
Vilken grym helg det här var och fasen vad kul det är med CX ändå. 45 minuter där alla känslor hinner kännas. Allt från startlinjens nervositet, till nära-döden-upplevelsen vid pulstoppen efter första minuten av loppet. Glädjen över att få in lite flyt under andra varvet och sorgen över att mer än hälften är kvar när du går ut på tredje varvet. Smärtan under fjärde varvet och tomheten efter målgången. Bestämde mig direkt efter loppet att dra ner till GBG om 2 veckor och köra SM och cup-avslutningen. Kommer att bli grymt.

Vattenhinder... (foto: Christer Dahlin)

Koncentrerad... (foto: Valencia)

...och lerig (foto: Valencia)

Sveriges i särklass snyggaste, skäggigaste, lerigaste och trevligaste CX-klubb. (foto: Björn Westergren)

Paguera igen och slut på säsongen

Så här en vecka senare har väl haft lite mer tid att smälta smällen på Mallorca. Nu var jag väl i ärlighetens namn inte så vansinnigt knäckt efteråt även om jag tyckte att det var ett tråkigt sätt att avsluta en bra säsong på. Och givetvis har jag funderat en del på varför det gick som det gick. Någonstans landar jag ner på två faktorer: underskattning av banans "tuffhet" och underskattning av värmens påverkan. Och i kombination blir det givetvis inte bra alls.

Man är sällan särskilt snygg efter en triathlonsimning. Sedan är det något annat som är riktigt
störande och det är att jag ser ju f-n småfet ut på bilden... Men det är jag ju inte!

Min måltid på 4:45 hade givit mig en andra plats i M40-44 på ett EM, och så bra är jag inte. Visst är det lätt att säga så här i efterhand med facit i hand, men det är en orimlig måltid. Så skulle jag köra samma tävling igen under samma förhållanden hade nog 5:10-5:15 varit rimligare att sikta på. Och hade jag siktat på det hade jag förmodligen inte känt behov av att trycka på lika mycket på cyklingen som jag gjorde nu, då hade jag inte krampat och då hade jag kunnat avsluta med en 1:45-löpning i lugn och ro. Det hela påminner ganska mycket om mitt första race på Fuerteventura där jag också gravt underskattade hur tuff banan var och sålunda missade min måltid rejält, även om jag inte gick in i väggen. När jag sedan kom tillbaka nästa år gjorde jag ju en av mina bästa tävlingar någonsin.

På väg i serpentin uppför. Lagom avstånd mellan trampa och mark.

Nu hade vi ju som varmast på just tävlingsdagen så det var ju lite svårt att inse innan hur det skulle påverka. Däremot hade det nog varit bra att försöka köra ett varv av cykelbanan i tävlingsfart och att springa ett varv (5k) av löpbanan i tävlingsfart för att faktiskt förstå hur pass krävande dessa var. Så, några felaktiga mentala belsut och inställningar i kombination med värmen gjorde helt enkel att gick in i väggen, krampade och var slut som artist. Tror jag i alla fall.

Ja, det var en skittävling, men när man får springa i mål så här är det ju vart allt slit ändå!

*

Har nu vilat den senaste veckan och dessutom haft en lätt förkylning. "Bara" kört 5 st väldigt lugna pass (och cyklat till jobbet förstås) varav dagens lätta CX-rull på 1:53 var det i särklass längsta. Igår (lördag) gjorde jag inte något alls och det var riktigt svårt! Jag var extremt rastlös hela dagen och fick verkligen hålla mig ifrån att inte göra något ändå. Jag vet inte hur många gånger under dagen som jag var på väg ut för att i alla fall göra "något", bara simma lite eller springa lite i alla fall. Men jag höll ut. Ska nu försöka ta det lugnt även nästa veckan och sedan smyga igång så sakteliga under första veckan i november. Eller egentligen ska jag väl köra på lite intensivare under nästa helg då det är CX-tävlingar i Eksjö och Eskilstuna. Fast de är ju typ bara 40 minuter långa så det räknas ju knappt. Men mer om det senare.

Lida-crossen dag 1 - DNF-report

Här kommer en föredömligt kort rapport (a la Spindelbenen) från Lida-crossen dag 1, första deltävlingen i svenska CX-cupen.

Det gick åt skogen!

(Lottning gav mig en oförtjänt bra startplats som nr 15 i det 60 man starka startfältet. Jag gjorde en episkt dålig start och tappade typ 1000 placeringar. Jobbade bra uppför och i kurvorna och tog mig lite framåt. Tappade kedjan i ett gupp. Strulade med den och hamnade typ sist. Körde upp mig drygt 10 placeringar. Hade häng på en 5-mannaklunga framför och kände mig stark. Punkterade bakhjulet på 5:e varvet. DNF. Bajs!)

Jag hann cykla i 25 av dryga 40 minuter i alla fall.

Försöker fixa kedjan samtidigt som jag springer uppför trappan. Det gick nästan bra... Foto: Andreas Nyström

...var istället tvungen att lägga ner skiten och ordna. Singelklinga FTW... not! Foto: Åsa Larsson

Har gått och blivit med coach

Jag testade ju det här med coach för några år sedan och det blev ju inte alls så bra som jag hade hoppats på. Kanske hade jag otur, kanske hade jag för höga förväntningar på att få något vettigt för det priset som jag var beredd att betala då eller så var det något annat som blev fel. Jag körde ett kort tag, fick inte ut något alls av det och valde därefter att avbryta. De två senaste åren (säsongerna) har jag kört ganska slaviskt efter Joe Friels "Your Best Triathlon" och tycker väl att det gått hyfsat bra. Mycket säkert beroende på att jag gillar att planera och för att jag är disciplinerad och duktig på att vara trogen den lagda planen.

På rulle - foto: Andreas Nyström

Men jag saknar några bitar. Dels så saknar jag variation och "mening". Passen som Friel beskriver blir samma/liknande pass vecka in och vecka ut. De varierar lite i längd och intensitet, men inte särskilt mycket. Dessutom flyter veckan ihop lite; det finns inte direkt några nyckelpass eller pass med specifikt syfte, utan det är vanligt pass eller återhämtningspass. Jag vill ha lite mer variation och lite mer att se fram emot. Det andra som jag saknar är feedback. Jag kan tillräckligt mycket nu för att läsa vissa siffror och dra slutsatser av det; jag kan känna min kropp och hur den fungerar, men jag har svårt att dra mer övergripande slutsatser. T.ex. om jag faktiskt borde få mer utväxling av träningen än vad jag faktiskt får, om jag skulle tjäna på att köra vissa pass lugnare/hårdare etc, om det är vettigare att lägga mer tid på löpningen och dra ner på cyklingen, m.m. Jag vill ha någon som säger åt mig att ta det lugnt eller att bita ihop och kämpa. Jag vill ha någon som berättar för mig när jag suger och någon som berättar för mig att jag faktiskt gör något bra.

Så därför har jag anlitat en coach och hoppas på att det ska kunna ge mig ytterligare ett lyft den kommande säsongen. Egentligen har vi tjuvstartat lite då jag fått program även för tiden mot Challenge Peguera-Mallorca som inte är början på en ny säsong utan avslutning på den gamla. Spontant efter en vecka känns det riktigt positivt. Simpassen i förra veckan var otroligt roliga och generellt var det nog en av de roligare och bästa träningsveckorna på länge.

Koncentrerad (och trött förmodligen) - foto: Andreas Nyström

Och coachen då? Jo, Clas förstås. Blir nog alldeles utmärkt det.

För övrigt var det avslutning av Stockholms CX-cup i helgen. Jag var där och gjorde årets första CX-start. Grymt bra inramning med tv-inspelning, finväder, publik och allt. Jag körde veteranklassen och gjorde väl ett okej lopp med mina mått mätt. Jobbigt som f-n och kul som f-n på samma gång.

Hopp hopp - foto: Robin Vesterberg Ringhög

Någon tävling och lite annat kul under den senaste tiden

Även om det som vanligt är stiltje på bloggfronten så betyder ju det absolut inte att det är stiltje i livet. Lite roliga prylar har jag minsann hunnit med. Vi tar det väl i tur och ordning.

Barkarby 200K GRUS!
Förra lördagen var jag ute på grusvägsäventyr. KBCK-sektionen inom Randonneurs Stockholm hade snickrat ihop en 20-milare med större delen förlagd på grus- och skogsväg. Och det blev ju ett riktigt äventyr i strålande höstväder. Det var ju den här lilla saken med att ingen hade kört rundan tidigare, vilket fick oss att misstänka att en del av rekognosceringen skett på Google Maps. Men ingen skugga över det vad det gäller helheten. Bortsett från ett skogsvägsparti på runt 8 km mellan Märsta och Knivsta, samt det faktum att vi vid ett tillfälle hamnade på mitt i en hästgård med en förbannad bonde, så var det väl alldeles utmärkt trevligt. Sträckningen var en tur-och-retur-bana med start i Barkarby, sen till Märsta, Knivsta, Almunge och sedan tillbaka samma väg bortsett från en annorlunda passage av Järvafältet.

Starten

Järvafältet

Jag körde CruX med svintunga kanttrådshjul dagen till ära. Finhjul och Dugast lertuber (á 700 kr st) hade inte känts helt rätt för 20 mil grus. Vi var 25 startande (inga egentliga kanoner, bortsett från DT då) så planen var ett jämt och hyfsat snabbt tempo. Det var en ganska samlad trupp fram till första stämplingen i Märsta. Några tråkiga asfaltstransporter, men också många verkligen kanonfina partier. Järvafältet verkar vara en (för min del) oupptäckt pärla. Halvvägs mellan Märsta och Knivsta (i en nu ganska decimerad förstagrupp) drog jag punkakortet. Givetvis när jag låg sist och inte hann ropa och vips var gruppen borta. Bytte slang, jagade och kom ikapp första gruppen precis vid stämplingen i Knivsta. De var på väg att åka. Jag fick dock en minut på mig och hängde på. Ett par mil senare var det dags igen. Smällpunka och sist i ledet. Sa några väl valda och bytte slang igen. Började nu bli lite nervös. Hade ju ”bara” två (nu punkterade) slangar med mig och var väl inte särskilt pigg på att behöva laga med lappar i skogen. Körde på ensam och kom till vändningen i Almunge precis när förstagruppen var på väg att åka igen. Kände dock att jag behövde ha något i magen och valde därför att stanna.

Almunge - förstaklungan på väg att åka när jag precis kommer in

Sen var det soloåkning hela vägen hem. Ingen kom ikapp och jag körde inte heller ikapp någon eftersom ingen släppte förstaklungan. Blev väl lite segt på slutet att köra själv (nästan 13 mil), men jag klarade mig utan fler punkteringar. Och after-bike-ölen på Lilla Barkarby efteråt var riktigt god. Överlag en riktigt vass avslutning på den något stympade randonneur-säsongen. Hade väl egentligen tänkt mig att hinna med en 60-milare också men det har helt enkelt inte funnits tillräckligt med tid och tillfällen. Vad den gäller den här breveten kan jag bara säga att grus är magiskt! Mer grus-lopp åt folket.

Stockholm Halvmarathon
Jag spontananmälde mig för några veckor sedan då helgen visade sig vara ledig och då Carl skulle springa också. Tanken var ett få springa en halvmara hyfsat fort och i hyfsad form. Utan att egentligen ha något belägg för det tyckte jag väl att 1:30 skulle vara en lämplig tid att sikta på. Bästa halvmaratiden innan var väl 1:37:45 från Vansbro Triathlon i år så det borde jag ju kunna slå. Fick plats i första startled, ställde in klockan på 4:15-tempo och sprang.

Trots att vädret var fint, stämningen var bra och kroppen kändes okej var det inte förrän på startlinjen som jag lyckades tagga till något. Eftersom jag inte sprungit särskilt snabbt eller långt, eller någon kombination av dessa, på senaste tiden kändes det inte som om jag hade någon riktigt fartkänsla i kroppen. Första milen gick ganska lätt på 42:18 även om backarna runt Stadshagen kändes riktigt sega. Norr Mälarstrand var riktigt tråkig och på Söder Mälarstrand gick det alldeles för långsamt. Den 1½ km långa slakmotan genom Tantolunden tog knäcken på mig och till slut gick jag in 1:31:26.

Upploppet

Och så här i efterhand måste jag väl tillstå att det med tanke på förutsättningarna är ett helt okej resultat. Det är ett rejält PB och en indikation på att jag borde kunna knäcka distansen på 1:35 på Mallorca. Stockholm Halvmarathons bana var väl kanske inte riktigt så platt och snabb som jag förväntat mig och publikstödet var väl inte riktigt i klass med Stockholm Marathon eller Göteborgsvarvet. Men bortsett från det helt okej.

Kompiscrossen
Tja, vad ska jag säga. Det var dagen efter halvmaran och benen var inte riktigt med. Banan för dagen (valdagen, denna svarta dag för Sverige) var klassiska Hästpojken. Jag hade med mig Valencia och hennes kompis Douglas. Planen var att köra och testa lite. Cupen startar ju snart och det börjar väl bli dags att rejsa lite på riktigt. Hängde med okej i ett och ett halvt varv, sedan såg jag V stå och se ut som en bekymrad hundvalp vid sidan av banan. Hon ville prata och vips var jag absolut sist. Jagade ikapp några placeringar under några varv, men var sedan tvungen att stanna bakom en häst på en av stigarna. När Johan ringde i klockan för 2 varv kvar var det slut på vilja och kräm i mina ben så jag lämnade in handduken.

Men trots att benen var lite halvslaktade redan från början kändes det nog faktiskt som om att det trots allt fanns en tillstymmelse till CX-form där i alla fall. Kanske kan bli lite bra ändå. På lördag är det avslutning i Stockholmscupen och då tänker jag köra.

---

Och så fyller jag ju 41 idag. Klart meningslöst.

CX SM 2013 [RR]

Min andra SM-start i liven och den här gången blev jag inte diskad. Tror jag inte i alla fall. Men man vet ju inte förrän den officiella resultatlistan kommit upp. På den preliminära kan man dock läsa följande för H40: 36 anmälda, 31 startande, 26 som gick i mål och en 23:e plats Mattias Krantz CK CX. Så målet för dagen, inte sist, inte varvad och topp-30 blev alltså med råge uppfyllt. Jag väljer att tolka det som plats 23 av 36. Så när gubbsen sitter och tjatar sub-tider på Vätternrundan kan jag lätt kontra med att jag är 23:a i CX för H40 i Sverige. Så det så.

Sen var det ju lång ifrån snyggt hela vägen. Snyggheten måste jag nog arbeta på till nästa år. Fast å andra sidan är det väl som Johan säger: har man inte kört över sin förmåga har man inte kört alls.

Jag var ju och testade banan på fredagen (efter en panik-torsdag med havererad bakväxel och havererat bakhjul som @cxpatrik, senare svensk mästare i H30, ordnade med bravur). Fick då en viss känsla för var det skulle gå snabbt, vara halt och konstaterade att det i princip bara var en springbacke. Sen regnade det hela fredagskvällen och natten. Banan ändrade lite karaktär om man säger som så. Testvarven på lördagen avslöjade att det skulle bli lite mer tekniskt och betydligt halare än vad jag tänkt mig. Dessutom hade ytterligare en backe blivit löpbacke. I alla fall för mig.

Andra varvet - jag är fortfarande snygg. Foto: Björn Westergren

Starten var okej även om jag som vanligt inte riktigt har farten att rusa hela första varvet (note to self: TRÄNA!). Men jag la mig bekvämt i den bakre hälften av fältet och riktade in mig på att bevaka och jaga med min uthållighet jaga så många ryggar som möjligt.

Det gick bra i 2 varv och sen började eländet på tredje varvet. Det började med en lätt omkullglidning i en gräskurva direkt efter en omkörning på den bortre delen av banan. Snabbt upp, men vips så var den ryggen borta. Sen den fantastiska inramningen borta vid amfiteatern. Täta åskådarled som böjde sig fram och skrek upp cyklisterna för backen. Sån grym känsla. Mindre feeling dock i efterföljande lerslänt. Framhjulet ner i ett spår som gick åt fel håll och jag rasar. Vad gör man inte för att publiken ska få sina krascher. Direkt har jag 2 pers som drar förbi mig...

Kommer upp snabbt och tappar nog inte så mycket tid. Men tappar ryggar och "feeling". Fortsätter dock tillsammans med en tredje man som kommer ikapp efter vurpan och vi kör tillsammans nästa hela fjärde varvet. I skogen innan amfiteatern kör jag dock om. Sen är det dags för lerslänten igen och jag gör generalfel: jag fegar, bromsar kasst och rasar igen. Denna gång betydligt tyngre än förra gången. Styret blir snett och framhjulet blir till taco. Jag tappar luften och skriker några väl valda (kommer inte riktigt ihåg vad).

Jag tar mig in i depån och försöker dra till styret vilket inte fungerar. Konstaterar dock att hjulet snurrar fritt från gaffeln och att det fortfarande går att bromsa eftersom det är skivbromsar. Bestämmer mig för att skippa hjulbyte eftersom det bara är ett varv kvar.

När jag på sista varvet glider omkull i samma backe är det bara att skratta åt eländet. När jag är på väg upp kör Stumpy om mig varpå jag ropar "så där får du ju inte göra", kör om honom och rullar uppgivet med ett wobblande framhjul över mållinjen. Om det inte vore för de 4 vurporna hade jag kanske kunnat plocka en topp-20-placering. Kanske. Men det får bli i Göteborg nästa år. För dit ska jag!

Nu får det f-n vara nog. Foto: Patrik Skolling Möller

Slagen hjälte i mål. Foto: Andreas Nyström

Vill bara slutligen stämma in i den unisona hyllningskören till lördagens arrangemang. CX SM 2013, arrangerat av den eminenta cykelklubben CK CX, är utan tvekan årets cykelarrangemang i Sverige. Briljant och lysande på så många sätt; startfält, publikuppslutning, arrangemang, engagemang. Helsida i DN inför och efter, TV-sport på plats, mängder av fotografer etc. Hoppas nu bara att detta kan ge CX de lyftet det förtjänar i Sverige. Bättre publiksport inom cyklingen än så är svårt att hitta.

För mängder av foton, artiklar och blogginlägg kolla här. Och miss för guds skull inte Lisa Nordéns lysande blogginlägg om det hela. En sann förebild för alla.

Lite mer om det här med CX...

Senaste nytt från CX-fronten i Örby:

• Det här med att tävla var ju verkligen kul. Kompiscrossar i all ära, men CX-Cupen är liksom lite mer på riktigt. Och beslutet att skaffa licens och tävla ångrar jag inte en sekund. Vad som krävs för att CX:en ska växa till sig i Sverige är väl att fler upptäcker sporten och att fler tävlar. Så då försöker väl jag dra mitt strå till stacken genom att tävla och genom skriva om det lite här. Då kanske fler också upptäcker att det faktiskt går att tävla och vara med i cupen utan att för den delen vara någon stjärna.
• Formell överklagan till SCF:s disciplinnämnd avseende debaclet (i media numera kallat #Kedjegate) i Åstorp är nu inlämnad. Jag har verkligen försökt hitta runt i regelverket men hittar inte grunderna för min diskvalificering. Och då tycker jag väl att det i alla fall kan vara värt att försöka överklaga. Om jag skulle få de poängen som jag faktiskt tycker att jag ska ha så flyttar det faktiskt upp mig till en 18:e plats i cup-totalen (jfr med en 32:a plats nu).
• 16-17 november blir nästa CX-helg. Först SM på lördagen (H40 - 40 minuter för mig) och sen cupavslutning vid SMACK-crossen i Märsta på söndagen. Förhoppningsvis finns det race för Valencia att köra också. Tyvärr missar jag cuphelgen i Karlstad eftersom jag är bortrest då.
• Nästa år tänker jag köra hela cupen. Och då ska jag nog också försöka se till att lite tidigare faktiskt träna lite mer på det rent cross-specifika; typ tröskel+ och VO2-max. Om jag bara kunde lära mig att vara snabb på första varvet så kommer det nog att kunna gå något bättre. Jag börjar mer och mer tro på det här med ganska högintensiv körning tidigt på säsongen. Den farten man bygger då tror jag att man har med sig under resterande säsong (gäller även löpningen).
• Nästa säsong tror jag faktiskt att Valencia får köra i F11-14-klassen om hon fortfarande är intresserad. Det är i alla fall en -04 som kör där i år så då borde rimligtvis -05 funka nästa år.
• I framtiden ska jag inte ge mig på det här med att tejpa däck... #tejpgate.

Och så lite om träningen i största allmänhet:

• Den prep-period (dvs. sakta vänja kroppen vid att komma igång med träningen efter viloperioden) som var planerad i oktober blev det inte så mycket av med. Istället blev det mycket CX, ganska hårda löppass och annat kul. Men som jag nämnde ovan känns det inte alls helt fel att köra ganska högintensivt nu. Volym och lugnare fart (alltså tävlingsfart när det gäller IM) blir det gott om sedan. Tanken är nu första grundträningsperioden drar igång på måndag. Med en vilodag...
• I veckan kommer förmodligen resultaten av Norsemans startplatslottning. Det kan ju onekligen bli spännande. Om jag nu skulle få en startplats kanske det är läge att planera om lite. Kanske köra Nice istället för Kalmar. Eller göra som Laszlo och klämma både på grymma tider.

Bättre sent än aldrig - Kolmårdscrossen [RR]...

...eller "CX-helg med Valencia - del 2" som inlägget kanske egentligt rent logiskt borde heta.

Efter den enorma succén på Ramundercrossen, alltså att jag varken kom sist eller blev varvad, var det dags att sätta upp nya stora mål på söndagens Kolmårdscross. Jag satsade högt och bestämde mig för att se till att hamna första resultatsidan, dvs. topp-30. Eftersom Ramunderberget och Kolmården tydligen ligger precis bredvid varandra gick även söndagens tävling av stapeln precis utanför Söderköping. Banan var i princip densamma som under lördagen, med den skillnaden att det var lite annorlunda dragningar vid sandhindret och vid den bortre delen av banan (där vi körde ner till Göta Kanal och klättrade sen uppåt). Och så var den även reverserad förstås. Det kanske inte låter så mycket men det blir verkligen en helt annan bana. Att regnet sen vräkte ner under hela förmiddagen gjorde givetvis det hela mycket intressantare. De partier som var leriga (särskilt backarna) under lördagen var rent ut sagt larviga under söndagen.

Oj så inbjudande det såg ut när vi kom tillbaka på söndag förmiddag.

Strax dags för start i nybörjarklassen. Startfältet förvillande likt det från dagen innan.

Precis utanför pallen

Valencia körde först och lyckades inte riktigt upprepa succén från lördagen. Efter ett rejält bredställ i andra kurvan (ett sus gick genom publiken) hamnade hon på efterkälken och lyckades sen aldrig riktigt ta sig i kapp. Hon hade lite känning på Agens på upploppet men var aldrig riktigt nära pallen och slutade på 4:e plats (av 7). Men trots det var hon nöjd vilket givetvis är huvudsaken. Hon och Vendela passade på att duscha och basta medan jag och Björn körde vårt race.

Regnet hade öst ner hela förmiddagen och även om det hade lättat lite när vi startade spelade det liksom ingen större roll. Temperaturen låg väl runt 3-4 grader och det var väl inte helt kul. Jag fick som vanligt en riktigt usel start (verkligen min akilleshäl när det gäller CX-race... jag kanske är uthållig, men inte tillräckligt snabb under första varvet), men lyckades ändå hålla koll på lite ryggar att jaga under kommande varv. Under de första 2 varven kände jag inte mina fingrar alls. Klicket i växeln fick bli en indikation på om jag växlat eller inte för jag kände inte om lyckats eller inte.

Oj vad laddade alla såg ut innan start. Foto: Per Engström

Vic ser sammanbiten ut. Björn ser mest ? ut. Notera även Björns sko som är lagad med rosa silvertejp. Foto: Per Engström

Prickig... Foto: Per Engström

Drop precis efter väldigt brant backe. Spännande. Foto: Per Engström

Den här bilden är ganska talande för hur underlaget var. Foto: Per Engström

Under andra varvet blev jag omkörd av en kille, men efter det var det bara omkörningar (bortsett från Björn som körde om mig efter ett depåstopp). Hela fältet blev väldigt utdraget på den grymt segakörda och sliriga banan. Backarna var helt söndersprugna och det hade inte varit helt fel att ha ordentliga dobbar i skorna. Det var 4 backar som cykelbara alls och som renderade i rejäl mjölksyra. Under de två första varven sprang folk i backarna, sen var det lite mer traska långsamt uppför. Utförsbacken mot kanalen blev dessutom ganska spännande eftersom det gick ganska fort och slirande rejält innan en 180-graderssväng i slutet på nedförsbacken.

Jag höll mig i alla fall på fötterna (hjulen), undvek större missöden och pallrade mig i mål på en 29:e plats. Alltså bättre än dagen innan och på första resultatsidan. Så det kan gå.

Jodå, överlevde även denna tävling

Post-race legs

Sveriges största och snyggaste CX-klubb: CK CX