Long Course Weekend Örby

Redan innan LCW Holland officiellt ställt in (eller egentligen flyttat) hade jag bestämt mig för att göra en egen LCW; alltså simma 3.8 km på fredagen, cykla 180 km på lördagen och springa en mara på söndagen. Jag skulle ju givetvis inte få till det här momentet med tävling och nummerlapp och all den extra fart som det innebär, men tanken var att försöka köra på hyfsat i alla fall. Nu är det ju inte något som sticker ut rent mängdmässig heller, bortsett från löpningen då. Inte speciellt ofta man springer en mara på träning. I alla fall inte fort.

Inför LCW Holland, som ska vara hyfsat platt, hade jag satt tänkt mig ungefär 1:05 + 5:00 + 3:10 som måltider för momenten. Och då som sagt var med nummerlapp och andra tävlande runt omkring mig. Förutsättningarna inför helgen var väl lite blandade; vädret var minst sagt omväxlande och med fokus åt det kallare hållet. Att simma utomhus var inte att tänka på. Men ingenting som var omöjligt i alla fall.

Fredag - SWIM 1:02

Att simma utomhus var tyvärr aldrig aktuellt. Eller klart att det skulle ha gått, men över en timme i typ 10 grader var inte något som direkt lockade. Så det fick bli Eriksdalsbadets 25:a. I den bästa av världar skulle kanske utomhus-50:an varit öppen men även det hade Corona satt stopp för. Så 25:an inomhus och med våtdräkt borde kunna borga för ett snabbt lopp. Hade ett tag en förhoppning att komma in under timmen, men eftersom det blev ett kort avbrott för att växla några meningar med Peter blev det inte så. Och lite som vanligt så tar jag kanske inte ut mig riktigt under simningen. Så jag avslutade väldigt pigg på 1:02 efter 3850 meter (eller 154 längder). Onekligen ovant att simma i våtdräkt. Men en bra och stabil start.

Lördag - BIKE 5:19

Väderprognosen såg lovande ut, men verkligheten visade sig ha andra planer. Jag hade fått sällskap av Peter, Charlotte och Lars-Erik och lagt upp en runda på 9 mil med start vid Vikskolan i Upplands Väsby. Tanken var att Peter och Charlotte skulle hänga på under ett varv och Lars-Erik under hela. Vädret vid start var... "friskt". Om man nu ska försöka låta lite positiv. Om man vill dra lite åt andra hållet kan man kalla det svinkallt och blåsigt. Jag startade i alla fall med korta ben, armvärmare och vindväst. I 6-7 grader, sol och blåst. Sen drog vi iväg. Initialt med Peter i spets och med vinden i sidan. Efter ett tag gick jag upp i täten och la mig på en nivå som jag tycker kändes i paritet med vad Peter legat i. Men tydligen så var det lite för hårt för efter någon mil hade Peter och Charlotte släppt, ljudlöst. Jag och Lars-Erik fortsatte oförtrutet på i hyfsat tempo. Jag hade ju trots allt aviserat innan att mitt mål var 180k utan fika. När vi började närma oss 70km och Vallentuna var det dock dags att börja ana oråd. Den tidigare blå himlen var numera väldigt mörk och det började blåsa mer och mer. Och så brakade h-vetet loss; ösregn, kallt, motvind och till och med hagel. Det gjorde ont! Till slut var vi tvungna att söka skydd i en busskur för att det haglade så pass mycket. Där blev vi stående ett tag till det att det "bara" regnade. Planen med 2x9 mil hade nu växlat över till "så fort som möjligt till bilen" och sen avsluta dagen i Zwift. 

En busskur i Vallentuna minsann

Väl framme vid bilen hade det dock slutat regna, solen hade kommit fram och jag hade fått lite hopp om livet. Även om Zwift är torrt är 9 mil på trainer inte någon man direkt ser fram emot heller. Lars-Erik packade ihop men jag bestämde mig för att försöka beta av några mil till. Så jag körde lite improviserat (hittar inte allt för bra norr om stan), betade av mil efter mil och helt plötsligt var det bara knappt 3 mil kvar. Med ett varv runt Fysingen och lite skarv var jag uppe i 180 km. Inte några monstersiffror - 202W avg, 216W NP och 33.9 i snitt - men helt okej och framförallt stabilt med tanke på väder och ovana i tempoställning.

Söndag - RUN 3:15

Även om jag inte direkt kände mig trött efter lördagens cykling unnade jag mig en sovmorgon och bestämde mig för att ta löpningen på eftermiddagen. Temperaturen låg runt 16 grader och det var vindstilla och soligt. Ganska optimalt löpväder alltså. Planen var att ta ett antal varv av olika längd och ha huset som base camp med vätska och energi för att slippa bära med mig allt för mycket. Nu landade varven på 14, 15, 7 och 3x2 km. Det hade kanske varit vettigt med lite kortare varv i början också för att på så sätt få lite mer regelbundet intag av energi och vatten, men då det inte var tokvarmt tycker jag nog att det fungerade okej ändå. Om varven är allt för korta blir det ju ganska jobbigt för huvudet också.

Salt instagrambild

Strax efter 14:00 snörade jag på mig min Nike Vaporfly, pluggade in mina airpods och började springa. Jag hade inte satt upp någon absolut måltid men ville i alla fall göra ett solitt lopp utan att ta ut mig helt totalt. Någonstans mellan 4:30 och 4:40 i snittid och under 3:20 i sluttid. Målet i Barcelona skulle ju ha varit 3:10 men att köra det ensam kändes väl inte helt rimligt (hade ju dessutom misslyckats med det när jag och Staffan försökte oss på att köra en Corona-mara själva på hemmaplan). Men den här dagen flöt det på riktigt bra. Jag låg väldigt jämt i tempo hela vägen (4:29 som snabbast och 4:49 som långsammast) och nötte på med en jämn och bra puls som inte stack iväg. Dock fick jag i ärlighetens namn göra ett stopp för toabesök och ett par snabba stopp för rödljus som inte är inräknat i totaltiden. Efter 3:15:08 tickade klockan över på 42.2 km och jag kunde stanna. Nöjd med det faktiskt. Helt ensam med podcast och med min förmåga får det väl anses vara helt okej.

Strava tells it all.

Totalt - 9:36

En bra träningshelg och ett klart godkänt resultat tycker jag nog. Förvånad över att jag trots allt var väldigt fräsch i benen efter maran också. Lite bättre förutsättningar för cyklingen och jag hade nog kunnat kapa en del tid där. Nummerlapp och ryggar att följa på löpningen hade nog kunnat ge lite färre minuter där också. 9:36 hade för övrigt räckt till en 4:e plats på LCW Holland 2019 och jag tror nog att banorna skulle kunna ses som relativt likvärdiga. Tävlingen är för övrigt flyttad till 18-20 september i år så vi får väl se om jag kan stå på startlinjen då.

En [väldigt försenad] nyårskrönika av något slag...

Den här rebooten av bloggen som jag yrade om någon gång tycks det ha gått så där med. Men jag kämpar på. Om inte annat för att ha det som en egen (officiell) minnesbank. Har svårt att lämna det skrivna ordet till förmån för bild, ljud och rörlig media än så länge. Men så är jag ju typ en dinosaurie också.

2019 kan väl sammanfattas (ur ett triathlon och träningsperspektiv eftersom det är bloggens fokus) på olika sätt; kanske som det sämsta året ever (möjligtvis bortsett från 2017 med knäproblem, diskbråck och lite annat). Om man nu ska vara lite mer positiv kan man möjligtvis säga att det första halvan var bra och andra lite sämre. En sak kan jag i alla fall konstatera; jag blir bara sämre och sämre på att uppdatera bloggen. Men det var inte det som skulle avhandlas här.

Första halvan (den bra) av 2019
Efter försöket i Argentina var jag ganska trött. Både mentalt och fysiskt och med en ganska sargad hälsena dessutom. I december (2019) vilade jag i princip helt och hållet från löpningen (zwiftade en hel del dock) och gick in 2019 utan coach, utan plan och utan mat i magen (inledde året med 7 dagas te-fasta, hemskt!). Pga. lite lyckliga omständigheter fick jag och Anna komma iväg på en av våra mest paradisaktiga resor ever i början på januari - 1 veckas live-aboard på båt i Maldiverna. Magiskt på alla sätt och håll. Med på resan var även Jonas Colting och efter lite snack med honom bestämde jag mig för att testa lite coaching för ColtingBorssen vilket jag skrivit lite om här. Hann sedan med 5 veckors riktigt bra träning innan jag blev dödssjuk.

På något märkligt sätt överlevde jag dock och i början av april (med en period av väldigt bra träning bakom mig) åkte jag till Nice på en lång-weekend för att toppa lite cykelform och njuta av ostörd träning i några dagar. Ett par veckor senare var det dags att säsongspremiära i Cannes. Bra simning, sådär cykling och riktigt bra löpning. En dryg månad senare var det dags för tävlingspremiär i Sverige och Borås Triathlon. En alldeles för kall tävling där jag nog hade satt ett löp-PB om det inte hade varit för att magen havererade.

Alltså 2019 började ju inte alldeles pjåkigt.

Yoga och smidighet har aldrig riktigt varit min grej. Men på en vit sandstrand är det svårt att låta bli.

Sen var det det här med Svenska Triathloncupen. Eftersom det är EM i kortdistans i Malmö nästa år fungerade även svenska cupen som kval till detta. Sprint är ju inte direkt min distans men ett EM är alltid ett EM och säkert lite kul och spektakulärt att vara med på så jag anmälde mig helt sonika till deltävlingarna i Uppsala, Linköping och Malmö. Så de två kommande helgerna efter Borås ägnar jag åt Uppsala och Linköping. Utan att på något sätt vila eller toppa utan genom att se tävlingarna som träningspass istället. Cupen avslutades sen i början av augusti i Malmö och förutsättningarna inför den var väl mer eller mindre att jag behövde ta mig i mål för att komma top-10 i cuptotalen och sålunda få en kvalplats till EM. Jag gjorde en ganska stabil tävling och landade till slut på en 8:e plats i AG och på en 7:e plats totalt i cupen. Biljetten till EM klar. Återstår sedan att se om jag kommer att köra. Det ligger inte helt optimalt i tiden med tanke på andra planer.

Men nu har vi hoppat framåt i tiden lite. Efter Uppsala och Linköping (olympisk och sprint) var det ju faktiskt dags för årets första A-tävling; IM 70.3 Elsinore. Tanken var dels att köra en riktigt snabb halva och att kanske försöka ta en kvalplats till VM i Nice. Det första gick absolut vägen men tyvärr inte det andra. Och så här i efterhand kan jag nog säga att det var ganska bra eftersom Nice gick en vecka efter Icon/Italien och det hade inte funkat alls). Men jag gör väl i alla fall min bästa halvdistans hittills. Riktigt kul att det fortfarande går att köra snabbare och ändå känna att det finns utvecklingspotential. Självförtroendet var på topp.

Andra halvan (den dåliga) av 2019
Bortsett fra den den korta sejouren in i augusti och Malmö Triathlon kan jag tyvärr konstatera att andra halvan av 2019 nog inte bestod av något direkt positivt tränings- eller tävlingsminne. Och det började inte direkt bra. I början av juli åkte vi på semester; 2 veckor till Teneriffa där vi hyrt en lägenhet. Jag var full av förhoppningar och hade förhoppning om att få två lysande tränings- och semesterveckor. Simformen var bra, löpformen var lysande och nu återstod bara att slipa bergsformen med att beta av så pass många höjdmeter som möjligt. Men 2000m+ klättring precis utanför dörren skulle det ju finnas goda möjligheter till det.

IM 70.3 Elsinore - kanske en av mina bästa tävlingar någonsin.

Vi anlände till Teneriffa på tisdag kväll. Tanken var att jag skulle hinna med att springa ett intervallpass på tisdagen, men med anledning av resan, lite förseningar och strul med hyrbilen blev det aldrig tid för det. Istället bestämde jag mig för att ge mig ut på onsdag morgon för springa av mig resdammet. När jag ca 500 meter in på löpturen skulle svänga höger ner på en stig som gick längst vattnet blev det inte bättre än att jag totalt missbedömde höjden på en uppstickande sten och snavade på den i baksteget. Eftersom det sluttade lite lätt nedför hade jag ganska bra fart. Jag stupade som en fura... med höger sida av bröstkorgen rakt ner på en annan uppstickande sten. Skrapade upp höger armbåge och handflata rejält och rev upp t-shirten och fick rejäla skrapsår på högra sidan av bröstkorgen. Ridå...

Till en början är det väl en del adrenalin i kroppen så jag kämpade mig runt en kortare löprunda med en del smärta. När jag sedan kom upp till lägenheten och tvättade av mig (och möttes av en familj som suckade trött åt mig... dock kärleksfullt och med lite medlidande iaf) insåg jag att skrapsåren (som jag smärtsamt fick skrubba grus ur) nog skulle göra lite ont, men inte påverka allt för mycket. Vad värre var, var dock att ett eller två revben smärtade riktigt ordentligt. Anna kände och klämde och vi kom fram till att det nog minst var en spricka i revbenet där jag landat stenen. På eftermiddagen lyckades jag med en hel del smärta i kroppen att genomföra ett cykelpass enligt plan och dagen efter kunde jag i alla fall springa okej även om det gjorde ont. Simning (OW) var dock inte att tänka på alls. Dels gjorde den rörelsen alldeles för ont och dessutom skulle skrubbsåren inte må så bra av det. På fredagen cyklade jag lite längre, men sen var det kört. Natten mellan fredag och lördag började revbenet smärta rejält och jag sov knappt någonting alls eftersom varje ställning gjorde ont och minsta rörelse gjorde att jag vaknade. Jag hade haft några lite kraftigare värktabletter med mig men de räckte bara ett par dagar.

Den där vurpan som inte blev så bra.

På lördagen försökte jag springa men det gick inte alls... Det enda som gick okej var att cykla och jag sov fortfarande uselt. Efter ett besök till läkare och röntgen fick jag i alla fall reda på att det inte var brutet och så fick jag lite bättre värktabletter utskrivna så att jag i alla fall kunde sova lite bättre. Efter några dagars ytterligare vila från löpningen kunde jag komma igång lite lätt igen. Men på något sätt var det som om all form var bortblåst. Det långa cykelpasset på 17 mil och 5000 höjdmeter kunde jag genomföra men det var absolut inte med någon bra känsla. Så sammanfattningsvis var nog känslan att jag kom från Teneriffa i en sämre form än vad jag hade innan. Knappt 3 veckor efter vurpan kom jag ner i vatten och det kändes ju givetvis helt kasst. Revbenet fortsatt sedan att kännas i nästan 2 månader till.

Sen kändes det aldrig riktigt bra. Jag genomförde de flesta av mina pass enligt plan men utan att briljera. Jag fick aldrig någon boost i cyklingen och den form jag tidigare känt i löpningen gick inte att hitta tillbaka till. Sen kom Icon Extreme Triathlon och det gick ju som det gick. Efter Icon rörde jag inte på mig på en vecka. Och så blev jag sjuk i två omgångar. Först ganska nära inpå loppet och sen en sväng till med något influensaliknande efter det att jag varit igång och tränat några dagar. På min födelsedag drog jag sedan igång på riktigt med ny coach och allt. Och med sikte mot ytterligare en tävling för året; Ironman Malaysia. Just då verkade det vara ett bra beslut, så här i efterhand kanske inte.

Den där höjdpunkten i Italien som inte blev någon höjdpunkt

Planen med Björn var att arbeta med den formen som fanns; på 6 veckor hinner man inte göra några underverk. Överlag gick det väl hyfsat, men jag oroade mig för att en hel del pass faktiskt inte alls gick bra. Kortare intensiva pass gick för det mesta bra, men så fort det handlade om pass över 3 timmar blev jag ofta alldeles för trött alternativt att pulsen gick upp alldeles för mycket. Det här oroade mig en del, men jag valde på att lita på processen och hoppas att allt skulle ordna sig. En stor del av träningen gick dessutom på trainer eller löpband utan fläktar och med en extra tröja på mig; allt för att påbörja någon slags acklimatisering till den förväntade värmen i på Langkawi.

Men tyvärr gick ju inte IM Malaysia direkt till världshistorien heller. Inte som ett bra genomfört lopp i alla fall. Av hälsomässiga skäl blev det sen 3 veckor hel vila innan jag drog igång träningen igen. Den första tiden av träning var intressant och frustrerande. Min puls var skyhög, speciellt vid löpningen, och tempon och watt som tidigare varit självklarheter var nu betydligt jobbigare, långsammare och lägre. Blev helt ärligt väldigt förvånad över att jag tappade så pass mycket på så pass kort tid. Men det gick åt rätt håll och efter någon månad började jag väl bli mig själv igen. Över jul och nyår blev det "traditionsenligt" 100x100 på simningen (1:36 i snitt - klart nytt rekord) och årets sista långpass (hängde på i 34 km). Det otraditionella inslaget var väl att jag inte körde Raphas utmaning (50 mil mellan jul och nyår) och att det inte blev någon cykling på julafton. Och det nya året inleddes givetvis med 7 dagars fast efter nyårsdagens kebabpizza.

Och om man bortser från tävlingen var Malaysia/Langkawi väldigt bra.

Sammanfattningsvis
Toppar och dalar under året. Absolut inte ett av mina bättre eller mer minnesvärda år rent tränings- eller tävlingsmässigt. Simningen skulle jag säga är lite åt plussidan, i alla fall träningsmässigt där det har funkat bra. Löpmässigt har jag nog under tidig sommar varit i min allra bästa form någonsin. En form som jag nog tror att jag har stor potential att komma tillbaka till också. Det som oroar mig lite är cyklingen där jag nog tycker att jag faktiskt gått bakåt. Jag har tidigare tänkt på mig själv som någon som gillar berg och utmanande cykling, men efter debaclet i Italien vet jag faktiskt inte. Skulle nog behöva återfå lite självförtroende rörande min cykelform... eller gå ner 5 kg.

Men nu ligger 2020 framför mig och jag går som vanligt in i det nya året med stora förhoppningar och ett stort självförtroende. Mer om det senare.

En inte helt ohändelserik vecka ändå

Söndag
Tävlar i Cannes International Triathlon. En klart godkänd första tävling för säsongen.

Måndag
Flyger hem till Sverige. Kommer från 20 grader, sol och strandhäng till -1 grad och snö. Funderar på att emigrera. Tvättar kroppen med Descutan och har lite lätt ångest för det också. Sov kasst. Förmodligen mer nervös än vad jag kunde erkänna för mig själv.

Senaste modet...

Tisdag
Operationsdags igen. Inga sår på benet eller andra otrevligheter den här gången. Träffar kirurgen Håkan och får direkt en bra känsla. Tydligen har de tittat på mina MR-plåtar igen och konstaterat att det nog faktiskt kan finnas en skada på den yttre menisken. Håkan lovar mig att han ska renovera upp mitt knä helt och hållet. Jag åker in i operationssalen, pratar lite med sjuksköterskorna och känner mig fullständigt klar i huvudet. Försvinner.

När jag vaknar är jag hungrig och känner ingen smärta i knät alls. Tittar ner och konstaterar att de i alla fall opererat rätt knä. So far so good. Efter en macka och lite kaffe kommer Håkan förbi. Jag är grymt nervös men samtidigt lite lättad över att han ler. Mycket riktigt har ha hittat en hängande broskflisa och skador på den yttre menisken. Sant även skador och mindre lösa broskbitar vid den inre ledkapseln. Exakt vilket av dessa som orsakat det mekaniska stoppet är svårt att säga. Men det rådde inga tvivel om att Håkan tyckte att han hittat källan till mina problem. Han trodde inte att det skulle vara några problem med några Ironman-tävlingar i sommar. Kan inte i ord beskriva hur lättad jag kände mig.

"Artoskoperad idag med åtgärd av lateral meniskruptur. Har även broskskada lateralt om trochlea. Tacksam rehab avseende styrka, koordination och balans."

Går ut ifrån operationssalen i princip utan att halta. Funderar på om jag ska åka kommunalt hem eller fega mig och ta en taxi. Bestämmer mig för att trots allt vara lite svag och ringer efter en taxi som dessutom får svänga förbi apoteket. Jag tar ut värktabletterna för säkerhets skulle. Sen hem och lägga mig i soffan med benet i högläge. Väntar på att bedövningen ska släppa och att det ska börja göra ont. Men det kommer aldrig riktigt. Tar en värktablett innan jag lägger mig. För säkerhets skull.

Medicin och rehabinstruktioner

Onsdag
Sover sådär bra. Men inte för att det gjort ont utan snarare för att jag inte alls är van att sova på rygg med benen i högläge. Bestämmer mig ändå för att jobba hemifrån och inleder jobbdagen med att sova lite extra. Jag hade nog absolut kunnat ge mig av till kontoret, men väljer den lite mer sunda vägen, främst för att kunna ha benet i högläge så mycket som möjligt. Har i princip ingen smärta alls och går mer eller mindre obehindrat. Väntar på att det ska börja värka, för det borde ju det (?), men det blir liksom aldrig så. Det enda är en känsla av lite stelhet som gör att jag är lite extra försiktigt med knät, speciellt i trappor.

På kvällen kör jag mina första rehabövningar. Knät låter konstigt (vätska) men känns helt okej. Kan nästan böja höger ben lika mycket som vänster. Sträckningen är det lite sämre med. Kan absolut sträcka ut bättre än innan operationen men inte lika mycket som vänster. Upplever att styrkan är lite sämre i höger också. Men det är väl det som rehaben är till för att fixa.

Torsdag
Jobbar (åker kommunalt) utan problem. Kör rehabprogrammet två gånger. Det brinner på min frus mottagning och det är dramatiskt värre, Som tur är lyckas hon och en kollega släcka branden innan det sprider sig och ingen som kom till någon större skada. Men en rök- och brandskadad mottagning som behöver saneras och Anna på akuten under eftermiddagen och sent till natten för att säkerställa att lungorna inte mår allt för dåligt av all brandrök som hon fått i sig.

Rehabträning is the shit. Ber om ursäkt för de håriga benen, men jag vågade inte raka dem pga risken för nya sår.

Fredag
Jobbar som f-n. Köper blommor och kardemummalängd till min fru. Kan hända att jag smakade lite av längden också. Äter rostad svartkål för första gången i mitt liv. Fantastiskt! Fredagsmyser.

Lördag
Skriver blogg. Slås över hur otroligt konstigt det känns med en lördag och söndag utan några som helst långa träningspass inplanerade. Funderar på vad jag ska göra med all extra tid. Skriva en bok kanske? En sak vet jag i alla fall; nu vågar jag ta tag i planeringen för UltraTri igen. Hopp om livet alltså.

I morgon kommer jag nog att försöka mig på lite lättare jogg. Kanske några minuter på cykeln också. Träningsabstinensen kommer fort.

Ytterligare lite perspektiv på 2016

En kollega sa: "Du är ju aldrig hemma" och syftade på att jag reser mycket. För några år sedan reste jag/vi i princip aldrig utomlands. Kanske någon charter typ vart 4:e år eller något. Jag har aldrig rest speciellt mycket utomlands, varken i min barndom, ungdom eller senare. Helt ärligt så ansåg jag nog då att det inte riktigt var värt pengarna och prioriterade annat. Det där har jag ju släppt lite på nu, minst sagt, och prioriterar verkligen resande på ett helt annat sätt. Det har givetvis mycket med min nyfunna hobby - triathlon - att göra, men familjen protesterar inte direkt över att få se mig sporta på nya ställen. Gärna i kombination med möjligheter till sol och bad. Och det känns väl lite som om det är en ganska viktig del av grejen med mitt tävlande. Om varje tävling hade gått i Vansbro (no offence) tror jag inte att det hade varit lite intressant för Anna och Valencia att föja med. Under 2016 hann jag/vi med:

• Dubai - vecka med familjen och IM 70.3
• Fuerteventura - weekend med TT och Challenge Fuerteventura
• Lanzarote - vecka med Anna och IM Lanzarote
• USA - 4 veckor med familjen och IM Lake Placid
• Frankrike - weekend med Anna och företaget.
• Tyskland - helg med Michelle och 1000 Lakes
• Thailand - vecka med TT och IM 70.3
• Singapore - knappt 2 veckor med familjen

CX-VM var kallt, lerigt, blött och helt underbart!

Reseplanerna (utanför Sveriges gränser) som det ser ut för 2017 hittills:

• Luxemburg - helg med bästa CX-klubben på CX-VM
• England - London
• Frankrike - lång weekend i Nice med massor av cykling
• Frankrike - över påsk i Cannes med familjen och Cannes International Triathlon
• Frankrike - lång weekend i Paris med Anna och företaget 
• Österrike - med Jocke till IM Austria
• Thailand - vecka med TT

Alla tävlingar för 2017 är väl inte riktigt spikade ännu men det börjar väl utkristallisera sig så smått. A-tävlingarna: Klagenfurt, Ultratri och Kalmar är i alla fall spikade och det som återstår är väl att lägga ut lite lämpliga delmål runt omkring dessa.

Även om det inte blev riktigt lika mycket tävlande under 2016 som 2015 blev det ju ändå en hel del:

• IM 70.3 Dubai
• Challenge Fuerteventura (halv IM)
• Duathlon-RM
• IM Lanzarote
• Utö Swimrun
• Uppsala Triathlon (sprint)
• Vansbro Triathlon (halv IM)
• IM Lake Placid
• Tjörn Triathlon 11.3 (halv IM)
• BIG Swim Tyresö
• Stockholm Velothon
• Sörmlands Ultramarathon
• Ö-till-ö 1000 Lakes
• IM 70.3 Thailand

8 st triathlon blev det under året; 2 IM, 5 HIM och 1 sprint. Betyder alltså att jag är uppe i 35 triathlontävlingar sammanlagt.

Avslutar den här listtunga posten med ett av mina absoluta favoritfoton från 2016. Tycker liksom att det speglar hela känslan med med triathlon; styrkan, naturen, friheten, ensamheten, strävan att komma framåt. Att det dessutom är fint väder och bilden är tagen under den bästa semestern någonsin gör ju inte saken sämre. Nu lämnar vi 2016 och fokuserar helt och hållet på framtiden.

#terribletuesdaystriathlon bringing it on in Lake Placid. Did an easy lap on the bike course today and it was just awesome! Scenic, funny and surprisingly fast. Easily one of the nicest courses I've ever ridden. Finished off with a 5k run around Mirror Lake and it felt just great. #lakeplacid #imlp2016 #imlp #triathlon #nelkerstt #swimbikerun #canyon #reynoldswheels #tri365

Ett foto publicerat av Mattias K (@mattiaskrantz) Jul 19, 2016 kl. 12:39 PDT

Berg- och dalbana...

... är väl ett lämpligt sätt att beskriva 2016. Det började liksom ganska bra med distansrekord, en spektakulär och riktigt bra tävling i Dubai (dock med vissa bekymmer innan). Sen blev det inte alls så bra. I början på mars konstaterades ett diskbråck i ländryggen (igen). Träningen blev självklart lidande, speciellt löpningen, men faktiskt bara en DNS. Jag åkte till Fuerteventura i slutet av april och kunde faktiskt genomföra Challenge Fuerteventura med hedern i behåll även om löpningen inte var mycket att hänga i julgranen. Förhoppningarna inför IM Lanzarote förändrades väl en dal med anledning av diskbråcket; från att vara en tävling som jag verkligen ville prestera på till ett lopp att genomföra på ett bra sätt. Sen blev det ju tyvärr inte alls som ville. Peter kraschade, min mage havererade, löpningen var kass och känslan var helt och hållet svart. Helt enkelt ett dåligt genomfört race som faktiskt nästan lämnade mig lite deprimerad. Men skam den som ger sig.

En vecka efter Lanzarote körde jag Utö Swimrun med Sofi, och det var förvisso kallt, men riktigt riktigt kul! Jag körde Stockholm Swimrun Generation med Valencia och även Sprint-RM i Uppsala med en klart godkänd 6;e plats i M40-44. Som en sista förberedelse inför årets andra Ironman åkte jag till Vansbro och körde RM på medelsdistans. En stabil men inte helt toppad insats landade mig på 4:44 och 22:a plats av 74 i M40-44. Framför allt var det väl återigen löpningen som inte var top-notch. Hade helt enkelt inte fått tillbaka den formen som var på väg innan diskbråcket. Överlag var dock det hela på väg åt rätt håll och förhoppningarna inför Lake Placid var goda.

Team Danger på Thanyapura - en grym vecka som tyvärr stördes lite av knäproblem.

Sen åkte vi till USA för årets stora mål, den andra IM:en för året och min 5:e sammanlagt, Ironman Lake Placid. Och det gick ju trots allt hyfsat bra. Återigen var det löpningen som inte riktigt blev som den skulle. Kramp och trötthet satte lite stopp för det. Däremot jobbade jag med en positiv känsla under hela loppet och i slutändan hamnade jag faktiskt på en 170:e plats av ca 3000 vilket är min i särklass bästa placering i en IM. Resten av USA-semestern var för övrigt helt fantastiskt. Lyckades få till både löpning och cykling i Central Park. Mer sånt!

Väl hemma i Sverige lyckades jag sen ganska enkelt att köra mitt första SMACK-tempo med ett snitt över 40 km/h (krävs väl bara ett nyckelbensbrott nu för att jag ska få kalla mig för riktig cyklist). I slutet av augusti åkte hela familjen till Tjörn och äntligen lyckades jag få till en fullträff; medeldistansen på PB (4:39:17) och en 6:e plats (av 29) i M40-44. Den vassaste insatsen stod dock Valencia för som körde sin första motionssprint på ett väldigt övertygande sätt.

Ett foto publicerat av Michelle Nyström (@michellenystroem) Aug 16, 2016 kl. 2:48 PDT

Simningen har lyft sig ett snäpp och blivit så mycket roligare med TT under 2016

Efter Tjörn följde en väldigt lugn vecka. Kompisarna i CK CX hade börjat ladda för CX-säsongen och jag hade väl några tankar på att komma igång och köra lite, men det blev liksom aldrig av. CX är verkligen vansinnigt kul, men det är inte helt lätt att ladda om och börja köra mjölksyra direkt efter triathlonsäsongen är slut. Jag passade däremot på att köra Stockholm Velothon som faktiskt var mer kul än vad jag tänkt mig, och komma igång lite med grundträningen. I den här vevan tog jag även upp kontakten med KJ Danielsson och bestämde mig för att anlita honom som coach i min kommande "satsning" under 2017 och 2018. Tränade även lite Swimrun, först med Sofi och sen med Michelle, för att förbereda oss för 1000 Lakes Swimrun i Tyskland i slutet av oktober.

Upploppet i IM 70.3 Thailand - sista tävlingen på ett tag?

Sen var det ju den här (ödesdigra) helgen i början av oktober när jag uppenbarligen lyckades paja det jäkla knät. Tur, otur, överambitiöst, dumt eller resultat av gammal knäoperation för 28 år sedan låter jag vara osagt. Det blev helt enkelt knas. Till en början trodde jag väl inte att det skulle vara så farligt. Jag kunde ju trots allt träna på hyfsat, köra 1000 Lakes Swimrun och åka till Thailand och köra IM 70.3 Thailand (rapport kommer). Problemet var ju bara att det liksom aldrig blev bättre. Och nu, efter en fantastisk jul och nyår i Singapore med familjen så har det gått åt helt fel håll och jag är nu ganska orolig för att det faktiskt måste till ett kirurgiskt ingrepp för att lösa detta. Och det var ju inte alls så som 2017 skulle inledas. Jag skulle ju faktiskt vara på väg in i min bästa löpform ever och köra ett tufft tävlingsår med tydligt löpfokus och med sikte på att vara i min allra bästa kvalform 2018.

Så för att sammanfatta det hela. 2016 har varit ett fantastiskt år med familjen och vi har upplevt otroligt mycket. Tävlings- och träningsmässigt har det varit så där, visst finns det några toppar, men tyvärr också för många dalar för att det ska kännas som ett lyckat år. Nu går jag tyvärr också in i ett ganska ovisst 2017 vilket känns så där. Men det blir nog bra.

Tävlingssäsongen 2016

... har ju redan dragit igång egentligen. För både Challenge Laguna Phuket och IM 70.3 Dubai kan ju räknas till den "nya" säsongen. Även om jag inte direkt fokuserad 100% på dem så är det ju tävlingar oavsett. För det spelar ju liksom ingen roll hur mycket jag än intalar mig att "det är ju bara ett träningspass i tävlingsform"; när startlinjen väl uppenbarar sig är svårt att inte tagga till ordentligt.

Resten av säsongen är i alla fall till stor del utstakad när det gäller tävlingar. Allt är inte 100 ännu, men de stora tävlingarna (som styr träningsplaneringen) är där och lite mer. Vis av erfarenhet från förra året ska jag försöka ta det lite lugnt med spontananmälningarna i år och inte tävla lika mycket. Tyvärr blev det ju inget med Norseman eller Ö-till-ö i år heller. Så här ser läget ut just nu:

• 2:a april - Premiärmilen: för att testa av löpformen. Kanske sub-40? (som jag sagt så många gånger tidigare)
• 23:a april - Challenge Fuerteventura för tredje gången. Jag åker en weekend till Fuerteventura för att hårdträna (läs cykla berg) i 4 dagar. Den gode Joe Friel brukar ju dessutom rekommendera en Big Day 4 veckor innan en IM. Så det här får väl bli min Big Day. Att det dessutom är i samma klimat, med samma typ av backar och vindar som IM Lanzarote lär väl inte vara helt fel.
• 1:a maj - Väsby Duathlon: SM/RM Duathlon - läge att försöka försvara min bronsmedalj?
• 21:a maj - Ironman Lanzarote: "Located on the northern edge of the Canary Islands off the northwest coast of Africa, this race is considered by many to be one of the toughest IRONMAN events in the world.". Tja, det där räcker för mig. Tanken är väl också att ta bort "pressen" från Lake Placid genom att satsa på denna. Med tanke på långa resor och annat är det ju inte helt säkert att det går att förbereda sig optimalt inför den tävlingen.
• 29:e maj - Utö Swimrun: Berättade jag om här.
• 18:e juni - Uppsala Triathlon: SM/RM på sprintdistans. Kul tävling! Har en 9:e plats från förra året att försvara.
• 2:a juli - Vansbro Triathlon: SM/RM på medeldistans. Ligger absolut inte optimalt till innan IM Lake Placid, men det är ju trots allt SM tillika Klubbmästerskap... så det vore ju liksom kul. Men inte helt klokt. Jag är i alla fall inte anmäld ännu. Alternativet till detta är att köra den olympiska Stockholm Triathlon som går den 3:e juli istället.
• 24:e juli - IM Lake Placid: Ska ju bli så tufft! En klassisk IM på klassisk mark. Kombinerat med en rejäl semester för hela familjen.
• 13:e augusti - Ångaloppet familj med Valencia
• 27:e augusti - Tjörn Triathlon 11.3: Spontananmälan till en tävling som visade sig bli en av det årets trevligaste. Är inte anmäld ännu men överväger det verkligen.

Det var nog det mesta tror jag. Ett gediget, men inte överfullt, schema. Den enda "missen" i planeringen är väl egentligen mitten på juni. Den helgen då jag verkligen skulle vilja tävla, en halva eller en olympisk, är det midsommar och det finns inte enda tävling på svensk mark. Uppsala veckan innan är bara en sprint och Vansbro ligger egentligen för nära inpå Lake Placid. Ett alternativ är ju förstås att skippa Uppsala och köra Borås Triathlon (medeldistans) istället. Vi får se vad som händer. Känner jag mig själv rätt kommer det säkert att dyka ner några spontana grejer i schemat också.

Har jag missat något?

Nyårslöften

Så... dags att avge nyårslöften för 2016.

• Jag ska fortsätta träna och tävla.
• Jag ska börja blogga igen.

2016 kommer givetvis att bli ett grymt år. Ta det lugnt och kör hårt!

Tjörn 11.3 - en klar kandidat till bästa tävling 2015.

2014 - en kort krönika

...en kort krönika för att vara jag alltså.

Utan att gå in allt för mycket på det här med siffror, statistik och sånt så är det bara att konstatera att 2014 överlag var ett mycket bra år. Även om det kanske peakade lite väl tidigt och även om det kanske inte slutade lika bra som det började. Men det kanske finns lärdomar att dra av det också. Jag tror nog att tävlingssäsongen blev lite väl lång för min del och att de senare tävlingarna blev lidande av att jag nog var i min livs form under den första halvan. I princip gjorde jag ju den första riktiga tävlingen redan i april på Fuerteventura och den sista i oktober på Mallorca. Och någonstans säger det ju sig självt att det inte går att vara i toppform under 6 månader. Men hur planerar man då egentligen en så pass lång tävlingssäsong (där dessutom A-racet IM Kalmar låg så pass sent som i augusti) på bästa sätt? Det vet inte riktigt jag och det är väl därför som jag tagit hjälp av coach Clas till nästa säsong. Peaka lagom till B-tävlingarna och peaka max till A-tävlingen.

Men nu var det inte 2015 som skulle avhandlas här, utan det gångna 2014. Så låt mig nämna några saker:

Tre höjdpunkter från 2014:

• Challenge Fuerteventura: Vilken kick, vilken förbättring och vilken otroligt väl genomförd tävling av mig. Inte alls perfekt, det finns fortfarande marginal för förbättring, men nog min bästa tävling tills dags dato.
• SM/RM i duathlon i Knivsta: 3:e plats och min första pallplacering någonsin. Bevisade för mig själv att jag faktiskt kan vara snabb också. Segern var inte riktigt inom räckhåll, men silverpengen var inte långt borta och det finns klar förbättringspotential när det gäller cyklingen.
• Vansbro Triathlon: Ingen simning, vilket gynnade mig och gjorde det hela till en duathlon istället. Men jag sprang en väldigt bra första sträcka, cyklade riktigt bra och höll ihop sista löpningen bra. Framförallt en väldigt bra tid och en plats på första sidan i resultatlistan i tävlingsklassen. Bara en sån sak.

Fuerteventura...

Knivsta...

...och Vansbro.

Tre lågvattenmärken från 2014:

• Halsdiskbråcket som inledde årets första månader. Smärta, havererad mage pga värktabletter, men också en hyfsat upprätthållen träningsdos (tappade uppenbarligen inte allt för mycket) och ett bråck som efter mycket om och med läkte ut av sig själv.
• Sista milen på Ironman Kalmar; inte publikstödet eller känslan att gå i mål under 11 timmar, men däremot besviken på min egen förmåga att ta ut det där lilla extra, det sista. Det kändes som om jag hade lite för lätt att börja gå när det nog egentligen fanns lite krafter kvar i kroppen. Sen har ju hela den grejen förmodligen en del att göra med näringsslarv och för högt tempo under första halvan av löpningen, och egentligen är det väl där som besvikelsen ligger.
• Challenge Mallora-Paguera… Den tänkta kronan på säsongen som blev ett totalt fiasko. Det här med Mattias Krantz och värme är tydligen ett ännu icke avslutat kapitel.

Halskotor...

...sista milen i Kalmar...

...och det enda som var bra med Mallorca

 Måste väl nämna lite hårda fakta också:

• Simmade 275 km (på 141 pass)
• Cyklade 1038 fysiska mil (totalt 324 pass med en snitthastighet på på 25.17 km/h)
• Sprang 1750 km (på 185 pass med ett snittempo på 4:56 min/km)
• Loggade totalt 758 timmar på Funbeat (varav 159 timmar är jobbpendling och 599 timmar är träningspass)
• Loggade total 570 träningspass och 128 jobbpendlingar.
• Tränade eller pendlade 349 av årets 365 dagar

That's it. 2015 kommer givetvis att bli ännu bättre. Minst.

2013 kort och gott - eller hyfsat långt nu när jag tänker efter...

Förväntningarna är skyhöga... Förmodligen helt i onödan. Men här kommer i alla fall "The Chronicles 2013". Innehåller dessutom tidigare opublicerade bilder från Alpe d'Huez och CX SM.

Fem bra saker med 2013

• 40 år fyllde jag - totalt utan ångest, totalt utan skrupler och i princip nöjd med det mesta. Hade jag fyllt 40 när jag var 35 hade jag nog inte kunna säga samma sak. Det känns som om jag gjort ett rejält ryck med mitt liv under de senaste året och uppenbarligen har det givit resultat. Allt är inte perfekt, jag är inte perfekt, men jag själv och min lilla familj är väldigt tillfreds och det är det absolut viktigaste.
• Ironman körde jag - och mest nöjd med det är jag nog inte egentligen för den själva fysiska bedriften, utan snarare för att jag satte upp ett långsiktigt mål och uppnådde det. Långsiktiga målbilder, slutförande och att hålla sig till planer har liksom inte varit min grej tidigare. Har tidigare lidit och haft lite ångest över att ha saknat en röd tråd vad det gäller många saker i livet. IM-genomförandet bestämde jag mig för i augusti 2010, jag satte upp en långsiktigt plan som jag höll och 3 år senare körde jag min första IM på ett sätt som jag är stolt över. Det är nog det mest långsiktiga jag gjort i hela mitt liv.

Semestern - en godtycklig alpsjö, så där ser de faktiskt ut på riktigt.

Rapha-bilen - jag såg den på riktigt. I Alpe d'Huez

• Semestern - för 3 år sedan hade vi en fantastisk semester i södra Tyskland. Den var spontan och vi, tillsammans med våra cyklar, hamnade i en liten tysk alpby, i München och på några andra ställen på vägen. De två efterföljande åren försökte vi få till något liknande men nådde inte hela vägen fram. Jag kände att det låg ganska stor press på mig eftersom det är jag som normalt sett står för det här med Internet-efterforskning och bokningar här i familjen. Och 2013 föll alla bitar på plats. Packade upp till tänderna (4 cyklar på bilen) gav vi oss ut på turné i Europa; Frankfurt, Paris, Nice och Alpe d'Huez. Åtta länder passerades och vi befann oss på resande fot i nästan fyra veckor. Bästa semestern ever!
• CX Cup och CX SM - ett steg utanför komfortzonen. Någon gång under andra halvan av 2013 bestämde jag mig för att kliva ut ur boxen och börja tävla lite på cykeln. Med licens och sånt där. Egentligen började jag med tävlingsklass i Cykelvasan, men då med endagslicens. Beslutet att köra CX Cupen satt dock lite längre in, mest eftersom jag är så genomusel på CX. Men så här i efterhand tycker jag att det har varit ett alldeles utmärkt och korrekt beslut. Nån ska ju kämpa i det bakre ledet också. Hädanefter kommer jag att köra tävlingsklass (om så är möjligt) i alla tävlingar jag ställer upp i. Det tycker jag att alla borde göra. Tävling är ju tävling liksom!
• Familjen - Anna och Valencia, ni är bara bäst! Vad enormt mycket tråkigare, blekare och kärlekslösare livet skulle varit utan er. Å det blir ju bara bättre och bättre!

I Huez - Satan i gatan vad trött jag var. Notera även min fantastiska dotter till höger.

På tal om att kliva ur komfortzonen - finns inte många rätt med det där löpsteget.

Fyra mindre bra saker med 2013

• Diskbråck - näe, det var inget kul och det hoppas jag verkligen att det ger med sig snart. Jag är inte så kinkig när det gäller smärta, men det jobbiga med diskbråcket är ju liksom att det inte finns någon avlastning. Det gör ont hela tiden, ibland mindre och oftast mer. Och det blir ganska påfrestande i längden. Lägg av!
• Sjukdomar - även om förra året var grymt bra, så var det alldeles för fullt av sjukdomar för min smak. Flunsa, halsfluss, vinterkräk och ett par andra längre förkylningar som krävde antibiotika för att ge med sig. Även detta avböjer jag vänligen men bestämt.
• Jobbet - jobbet under första kvartalet var inte alls kul. Dels var det tjafs med beställningar och dels var det andra händelser internt som gjorde att jag faktiskt ifrågasatte det hela på riktigt. Kände mig utsatt och orättvist behandlad. Men det artade sig till slut och blev helt okej. Jag älskar inte mitt jobb och jag brinner av helt mitt hjärta för det. Men det ger mig möjlighet att hålla på med saker som jag älskar och brinner för. Och det är ju inte fy skam.
• Bloggen - 2013 bjöd på betydligt färre inlägg, färre spontana träningsturer med bilder och färre sammanhängande poster. Dock betydligt längre texter och kanske också lite mer genomtänkta sådana? Och som vanligt ganska dåligt med bilder. Känner att jag kämpar lite med formen och huvudfokus just nu. Ska förbättra mig.

En helt vanlig "fixa-cykeln-inför-tävling" om det inte hade varit för min dotter.

Världens bästa familj på CX SM.

Tre saker som förmodligen inte kommer att bli bra under 2014 och som jag därmed borde undvika

• Influensa - 2011 fick jag flunsan, var DÖDSsjuk och tappade starter i Engelbrektsloppet och Vasaloppet. Lovade då mig själv att vaccinera mig i fortsättningen. Gjorde det inte och 2013 fick jag flunsan igen. Direkt efter en fantastisk träningsvecka på Playitas. Nu blir det vaccination... om det inte är så att jag redan borde ha tagit den.
• Socker - okynnessockret alltså. Det som inte intas i syfte att fylla upp tomma depåer, utan bara för att det är "gott". Körde ju en sån detox under 3 månader förra året och mådde ju faktiskt ganska bra av det. Så det kommer jag att ge mig på igen.
• ... - kom inte på någon sak till. Och det är väl ett bra tecken.

Reklam?

Dödsbacken - en a de få gångerna då det gick bra.

Två saker som är tänka att bli de bra sakerna med 2014

• 80-årsfest - 40 fyllde jag 2013 och 40 fyller Anna 2014 (även om det är helt ooooomöjligt att tro). Vilket innebär att vi under ett par månader är 80 tillsammans. Och eftersom jag inte haft någon fest ännu tänkt vi ha en fest tillsammans. Så stay tuned!
• Tävlingssäsongen - en massa kul saker ska jag ju göra under 2014. Ironman Kalmar, Stockholm Swimrun, Stockholm Marathon, Challenge Fuerteventura, CX Cupen, full brevet-serie, m.m. Helt övertygad om att det kommer att bli den bästa säsongen någonsin.

En sak som är säker...

• Jag kommer att fortsätta skriva i det här forumet även under nästa år. Så gillar ni diverse bitterheter, ohemult långa tävlingsrapporter och lite allmänt cykel-rantande så vet ni var det finns. 2014 - nu köööör vi!