Icon Extreme Triathlon [RR] - del 1

Oj vad jag hade fel om så mycket. Jag hade nog tänkt i termer av att det skulle vara ungefär som att göra en Ironman fast med lite mer höjdmeter på cyklingen och lite tuffare löpning. Och med egen support istället för fasta aid stations… Typ så. Och det var verkligen helt fel. Det blev istället en av mina i särklass tuffaste dagar hittills i livet. Och så här i efterhand känns det som om det i praktiken var över redan efter 10 minuter. Fast det visst jag ju förstås inte då.

Starten. Ser mäktigt ut här i alla fall. I vattnet kände man sig väldigt liten...

Pimpad bil!

Pre-race
Det mesta gick nog enligt plan. Resan funkade. Cykeln kom med och allt och alla fick plats i hyrbilen. Lägenheten var helt okej och vi inkvarterade oss i Livigno på onsdag kväll. Jag stack ut och sprang en sväng direkt och tyckte att benen fungerade bra. Pulsen stack förvisso iväg en del (andningen likaså) men det var väl helt i linje med förväntningarna på 1800 m höjd. Morgonen efter (på torsdagen) körde jag de vanliga förberedelserna med ca en kvart av varje gren. Vattnet var kallt men det kändes ändå hanterbart. Gissade på att det var ca 14-15 grader. Dock kände jag igen känslan från Boulder när jag simmade; känslan av att jag inte får in lika mycket luft, eller syre, vid varje andetag när jag andas. Och exakt så är ju egentligen. Cyklingen kändes bra bortsett från att min Garmin helt plötsligt fick för sig att inte känna igen mina kraftmätare. Det enda som stack ut var väl egentligen att pulsen stack ännu lite mer på löpningen än dagen innan. Men fortfarande med pigga ben. På eftermiddagen fixade vi registreringen, gick på race briefing (träffade på Peter Oom som verkade laddad), plockade ihop utrustningen och pimpade bilen. Jag åt pasta (utan kött) och kom sedan i säng hyfsat tidigt. Sov sedan ändå helt okej för att vara innan tävling. Men kan ju inte påstå att jag (eller min familj för den delen) var helt pigga när klockan ringde vid 03:00.

Jag fick i mig lite frukost bestående av yoghurt, kaffe, vitt bröd med honung och juice. Försökte att gå på toaletten, men det gick inte alls. När vi väl kom ut visade det sig att det var typ skitkallt ute (5 grader enligt termometern i bilen). Jag försökte att tänka positiva tankar så som att det skulle vara varmare i vattnet än i luften i alla fall. Vi åkte sen till startområdet vid Aquagranda Livigno (och Lago Gallo) och hämtade ut GPS-tracker och simmössa. I kön till uthämtningen hörde jag svenska bakom mig och identifierade därmed den tredje svensken i tävlingen – Jonas – som visade sig vara en trevlig Norrköpingsbo med betydligt mer Xtri-erfarenhet än jag. Vi var båda överens om att simningen nog skulle vara kall, att cyklingen skulle bli jobbig och att löpningen såg ganska så beskedlig ut bortsett från de sista 5 km upp till toppen. Avseende det sista hade vi båda rejält fel… Jag gjorde sen ytterligare ett försök att gå på toaletten, men lyckades inte. Därefter gick jag och Valencia till växlingsområdet och ställde i ordning det sista med cykel och utrustning. Pussade på tjejerna och gick sedan till startfållan.

Redan innan start begick jag sen mina första två misstag; dels såg jag inte till att doppa mig innan och dels säkerställde jag inte att mina simglasögon var imfria. Att doppa sig innan bli nog extra viktigt i det kalla vattnet (som aviserades till ca 14 grader) och när det är så pass kallt i luften. Dels är själva starten ett sådant pass adrenalinpåslag ändå och dels hinner man värma upp vattenhinnan innanför våtdräkten något. Vad gäller glasögonen hade jag haft på imskyddsmedel, men inte sköljt ordentligt i tid (egentligen skulle jag haft nya glasögon eller iaf sett till att köra på diskmedel innan). Den imma som jag nu fick var ganska ödesdiger för min simning.

Swim
(Varning för jobbiga detaljer nedan)
05:15 ljöd tutan och vi gled iväg i det kalla vattnet i den kolsvarta natten. Noterade ganska direkt imman på glasögonen och att jag inte såg de andras bojar särskilt väl. Tyckte mig dock kunna se åtminstone en ljuspunkt långt bort som jag borde kunna sikta på (det skulle vara 2 riktningsbojar på vägen ut till de två vändbojarna). Ganska snabbt började jag känna att något inte stod rätt till med mig. Försökte starta lugnt, men pulsen stack rejält och jag började hyperventilera. Blev påsimmad ett par gånger och var plötsligt tillbaka till min OW-simnming från 2012 och kände mig helt lost. Vet inte om det var kylan, stundens allvar, mörkret eller något som fick mig att helt tappa tron på min egen simförmåga, men helt plötslig låg jag där och bröstsimmade, plockade av mig glasögonen för att se var jag skulle och funderade på om det var värt det här.

Efter vad som kändes som en evighet tog jag mig samman och försökte att simma frisim lite försiktigt. Insåg direkt att två-taktsandning skulle behövas för att få ordentligt med syre och att det var väldigt lugn simning som gällde. Precis när jag började få lite fart och började tycka att det var ok att doppa huvudet kom nästa smäll; jag blev akut bajsnödig. Så här som man kan bli när man är ute och springer. Nu är det dock inte så lätt att hantera när man befinner sig i en våtdräkt typ 500 m från land. Det som följde därefter var en enda lång kamp mot att inte bajsa på sig och samtidigt ta sig framåt. Och helst åt rätt håll. Vilket inte var så lätt eftersom jag varken såg andra simmare eller några siktbojar ordentligt. Som tur var hade jag autolap på 50 m på klockan så jag fick i alla fall någon slags indikation på att det gick framåt. Var tvungen att stanna flera gånger för att simma lite bröstsim, skölja bort imman från glasögonen och ta ut ett nytt riktmärke. Och knipa lite…

Startfållan - till höger och lite ur fokus (talande) är jag.

Starten har gått

Det hela blev nu en väldigt lång pina. Hade ju sagt innan loppet att jag längtade tills det att simningen skulle vara överspelad och det gällde nu verkligen mer än någonsin. Efter vad som kändes som en evighet var jag framme vid den bortre vändbojen och kunde nu se lite andra simmare runt mig. När jag vände runt den andra vändbojen kunde jag skymta stranden med start och mål. Solen började nu också så sakteliga tränga bort mörkret. Inte för att det gjorde mig så mycket gladare eftersom jag fortfarande kämpade mot mina behov. Simmade på mot vad jag trodde var den delen på stranden som vi skulle gå upp på. Det visade sig vara fel sida (elden som jag siktade mot låg på till vänster, jag skulle till höger på stranden). När jag stannade till för att skölja ur glasögonen och hitta ett nytt riktmärke upptäckte jag att jag var alldeles ensam. Långt långt till höger kunde jag skymta några simmare men såg inte en enda kajak eller annan båt. Då passade även krampen att slå till i höger framsida lår. Så där var jag nu, helt ensam mitt i en iskall sjö strax efter 6 på morgonen, skitnödig som bara den och mer än en km till land. Misströstade och skrek lite för mig själv…  Lyckades dock häva krampen och ta mig vidare. Inte vackert, inte snabbt, men framåt. Efter ett tag dök en kajak upp och pekade ut ett lite bättre riktmärke åt mig eftersom jag nu var rejält ur kurs.

När jag äntligen började skymta botten under mig kunde jag också höra Anna och Valencia tjoa på stranden. Hade nu i alla fall klarat av den i särklass värsta simningen i mitt liv, om än på en riktigt usel tid. Enligt GPS:en simmade jag över 300 m för långt på den alldeles rikskassa tiden 1:27… Men, många stopp blev det för att hantera mage, riktning och imma. Det intressanta i sammanhanget är väl dock att jag simmade ca 300 m för långt och att jag hade nästan 40 pers (av 125 finishers) som faktiskt simmade långsammare. Just då var jag helt övertygad om att jag var typ sist.

Mäktigt ändå. Och utspritt

T1
Under själva simningen hade jag fokuserat så mycket på min mage att jag inte riktigt tänkt på kylan. När jag väl kom upp ur vattnet konstaterade jag att jag var rejält nedkyld. Så här med ofrivilliga skakningar och tandgnisslande. Valencia, som skulle ta hand om första bytet, ledde mig uppför mattan och in mot tältet. Förmodligen var det alldeles för många nakna gubbar där inne för att det skulle vara bekvämt för en 14-årig tjej, men det verkade hon inte bry sig allt för mycket om då. Jag lyckades få ur mig att jag akut måste till en toalett. Det fanns ingen bajamaja i transition så funktionärerna pekade mot ett litet hus med turistinformation på andra sidan vägen. Och för att komma dit var jag tvungen att tråckla mig igenom avspärrningarna. Det fanns inte några skyltar på huset utan vi fick rycka i alla dörrar tills vi till slut hittade en toalett. Lättnaden var enorm och jämförbar med någon slags explosion. Men tyvärr var jag tvungen att konstatera att jag inte lyckats knipa helt och hållet… Triathlon kan vara en väldigt glamorös sport emellanåt. Var tvungen att lösa det så gott det gick med papper och vatten. Under en tid som kändes som en evighet.

Stillasittande och -stående märkte jag nu att jag dels mådde ganska dåligt och att mina skakningar var ganska rejäla. Stackars V hjälpte mig på med strumpor, skor, extra speedtop (med långa armar) och handskar. En funktionär försåg mig med varm dryck som jag försökte få i mig utan att spilla. Det enda jag tänkte på var att komma igång och cykla så att jag skulle kunna få upp värmen. Förstod också att mitt crew kanske inte direkt gillade vad de såg. Jag lyckades i alla fall kravla mig upp på hojen och trampa iväg så sakteliga. Tror att T1 tog nästan 15 minuter. Värre än Borås alltså.

Bike
Jag började att trampa som besatt i förhoppningen om att få upp värmen. Det gick så där eftersom det fortfarande var ganska kallt i luften. Det började med några platta km genom och ut ur Livigno och sen var det ganska direkt dags att börja klättra. Första klättringen upp till Forcola-passet (2315m höjd) var på ca 10 km och 500 höjdmeter. Pigga ben initialt (illa vore ju annars) och jag nötte på i ett tempo som kanske var lite högre än tänkt, men fokus låg mest på att få upp värmen. A&V hade stannat till en bit upp i backen och undrade om jag behövde något. Meddelade att jag nog skulle behöva ha vindjackan också eftersom det verkade vara väldigt svårt att få upp värmen. Klättrade sedan klart och körde den korta nedförsåkningen på några km innan det var dags att äntra Schweiz.

Förmodligen lider jag väl ungefär lika mycket som jag ser ut att göra

I början av nästa klättring (Berninapasset på 2323 m, 4km och 260 höjdmeter) hade familjen återigen stannat och jag fick min jacka. Med jackan på och lite klättring började jag äntligen få upp värmen i kroppen. Det stora problemet nu var att jag mådde ganska illa och att jag inte fått i mig ens i närheten av den energi jag borde fått i mig. Tanken var att jag skulle få i mig 1 flaska Maurten, 1 flaska vatten, 2 gels (varav en med koffein) och lite tabletter (salt och alvedon) varannan timme. Det skulle ge mig ca 95g kolhydrater per timme vilket inte borde vara några problem för mig att hantera. Uppe på toppen av Berninapasset hade jag cyklat i nästan 90 minuter utan att få i mig någonting alls. Maurten brukar fungera bra för mig, men problemet är att det är en smak på den som inte alls fungerade för mig när jag mådde illa (uppenbarligen). Jag försökte dricka men det ville liksom bara komma upp igen. Testade en MightySport-gel och vatten som funkade lite bättre.

Sen var det dags för 45 svepande snabba km nedför (ca 800 höjdmeter). I teorin i alla fall. I praktiken blev jag stillastående 5 ofrivilla gånger under den här delen av loppet. Sammanlagt 23 minuter enligt cykeldatorn. Först stod jag och efter ett tag många andra och väntade i nästan 5 minuter på ett tåg som aldrig kom. Efter några km väntade vi i ytterligare 4 minuter på ett tåg som till slut faktiskt kom. Strax därefter väntan vid ett vägarbete i några minuter. Sedan var det dags för min mage ett protestera igen. A&V hade stannat och jag försökte lösa problemet genom att stå på huk i ett dike (som Anna fick hjälpa mig upp ur sedan). Kanske inte ett av mina bästa eller mest stolta ögonblick i livet. Som tur var fanns det lite toalettpapper att tillgå. Klämde i mig några gels, bytte vattenflaska och gav mig sedan av. Ganska sur över att ha tappat många placeringar till folk som jag kört ifrån innan.

Efter Zernez var det dags för klättring igen. På väg ut ur byn såg jag en offentlig toalett vid vägen och insåg att jag måste göra ett besök igen. Av med vindjacka, av med speedtop, ner med dräkten och hoppas på att nummerlappen inte hamnar i vägen. Och sen på med allt igen på en stel och trött kropp. Därefter klättringsdags; Fuornpasset på 2149m höjd (ca 22 km och 800m klättring sammanlagt). Flertalet vägarbeten medförde ca 10 minuters stillastående. Jag vet självklart att det är lika för alla, men det kändes ändå som om jag (dagen till ära) faktiskt hade lite otur. Typ så att jag inte hade grönt vid ett enda arbete, fick stanna vid varje järnvägsövergång och dessutom fick omslag till rött precis när jag kom vid några tillfällen.

Supporten ser betydligt nöjdare ut än vad jag kände mig.

Under klättringen upp till Fuorn kände jag mig ändå ganska pigg. Magen hade slutat protestera och jag hade fått i mig hela flaskan med Maurten (några timmar försent dock). Här skedde dock den enda missen med supporten egentligen. A&V hade hamnat på efterkälken efter det senaste stoppet och hade även de otur med arbeten. Planen var ju att de skulle hålla sig framför mig och när jag nu inte hade sett dem på nästan 2 timmar började jag bli lite orolig. För en gångs skulle hade jag ju faktiskt slut på energi på cykeln också. Glädjen var stor när de äntligen körde förbi mig och kunde stanna ganska direkt efter. Uppdaterade mina energiförråd och bytte ut vindjackan (som jag inte haft på ett tag) mot en vindväst. Klättrade sen den sista biten.

Efter Fuorn hände två saker; jag hamnade bakom en buss och min Garmin hängde sig. Hur i h-vete Garmins state-of-the-art cykeldator kan hänga sig bara så där är helt obegripligt. Känns lite som om Garmin totalt skiter i sina mjukvaru-issues. ClimbPro (som visar lutning och tid kvar på planerade klättringar) och Varia-radarn (som varnar för bilar som kommer bakifrån och fungerar som lampa bakåt) hade känts ovärderliga under dagen. Och helt plötsligt lägger datorn av. Hade memorerat vägen, plus att det var väl skyltat, och var därför inte orolig för att cykla fel. Däremot vill jag liksom ha mina siffror att luta mig emot.

Från Annas Instagram där ni kan hitta ganska mycket bilder (både rörlig och orörligt) från racet.

Bussen var även den en stor frustration. Det går inte snabbt att cykla uppför. Utför på slingriga vägar går det dock betydligt snabbare på cykel än bil. Att köra om en buss är däremot inte helt lätt om man ska vara lite rädd om sitt liv. Samtidigt väldigt frustrerande att behöva bromsa och inte kunna nyttja de höjdmeter som man släpat sig upp för. Låg bakom bussen i knappt 5 km innan jag i en kanske lite väl våghalsig manöver lyckades ta mig förbi. I en förhoppning i att få med mig lite siffror och ha lite koll satte jag på GPS:en på klockan, vilket skulle få lite batterikonsekvenser senare i loppet. Under det här partiet kommer dock illamåendet tillbaka. Strax efter Glurns och innan Stelvio stannar vi till för en kisspaus. Tjejerna försöker (helt korrekt) locka med bulle, kex och smörgås men jag nekar (helt inkorrekt) hårdnackat. Strax innan Stelvio-klättringen börjar kommer jag på att det skulle vara bra att ha igång cykeldatorn ändå. Ropar till V i bilen att hon ska Googla på ”garmin 530 soft reset” och får ett svar som faktiskt fungerar. Lyckas få datorn omstartad och i botten på klättringen blinkar siffrorna upp på skärmen (ungefär): 25km och 1850 höjdmeter.

Fortsättning här