Last one standing Swimrun [RR]

Backyard Ultra

Backyard Ultra är en tävlingsform där deltagaren så många gånger som möjligt ska springa ett varv på 6 706 meter (4.167 miles). Varje timme startar man på ett nytt varv. När ett varv är avklarat, kan deltagaren vila fram till nästa start. Loppet avslutas när alla löpare utom en har gett upp, alternativt inte hinner tillbaka inom tidsbegränsningen 60 minuter.

Långholmen - Last One Standing Swimrun är samma koncept, fast med swimrun istället för ren löpning. Varvet på LOS hade ca 4,5 km löpning och 500 m simning vilket i tid blir ungefär samma sak som 6,7 km löpning. Tävlingsarrangörerna hade dessutom lyckats hitta varje liten stig och varje höjdmeter på Långholmen så det var inte direkt någon tillrättalagd bana. Jag hittade tävlingen av en slump via Facebook och anmälde mig mer eller mindre direkt efter att ha stämt av med coach Björn. Jag är ju klart fascinerad av ultralöpning och backyard-konceptet tilltalar mig väldigt mycket, så varför inte testa? Speciellt med tanke på hur svårt det har varit att hitta tävlingar som faktiskt körs den här säsongen. 

På något sätt lyckades jag få med mig Staffan också (dock solo-tävling). Vi förberedde oss mer eller mindre genom att inte förbereda oss alls. Inte mer än att vi snackade lite utrustning och lite taktik. Jag tror att jag nämnde något om att jag tyckte att skamgränsen i alla fall var 10 varv. Staffan var lite mer flytande. Vädret såg lovande ut med temperatur uppåt 20 grader och sol under dagen. Ganska blåsigt dock och vi hade egentligen ingen aning om temperaturen i vattnet. Till saken hör ju också att jag endast hade simmat ute vid 2 tillfällen innan tävlingen; eftersom maj varit så otroligt dåligt vädermässigt hade det helt enkelt varit för kallt. Efter att ha placerat ut filtar, utrustning och energi i startområdet startade vi första varvet, tillsammans med 18 andra, exakt kl 10:00 på lördagsmorgonen.

Staffan - strax innan hans stol gick sönder

Fortfarande pigg och glad efter ett gäng varv.

Vi hade bestämt oss för att hålla ihop och köra på känsla första varvet. Samtidigt som vi startade, så startade även första sprintstarten lite längre fram så det var ganska trångt framför oss till en början. På vägen fram till första simningen passerade vi några par som kanske inte hade så bråttom. Det var även ett riktigt off-road-parti med nästan lite klättring på alla 4 för att komma upp för en backe och sen var det dags att möta Mälaren för första gången. Det var kallt. Skitkallt för att vara helt ärlig. Dock en ganska kort simning och det var knappt att man behövde doppa huvudet. Sen lite mer uppför (inklusive trappor) innan det var dags att simma runt brofästet till Västerbron. Den simningen kändes lite svalare. Och så var det sen för varje varv. Simningen på Långholmens nordöstra spets var absolut kallast och sen blev det varmare och varmare för varje simning och i Långholmskanalen var det som ett varmt spa-bad. Löpningen mellan tredje och fjärde simningen var även den lite längre och med en hel del obanat och höjdmeter medan den näst sista löpningen var mer eller mindre platt längst kanalen. 

När vi avslutade första varvet på strax över 40 minuter så var vi absolut först (resterande tävlande kom in på mellan 45-50 minuter). Vi var givetvis fundersamma över om vi gått ut alldeles för hårt. Speciellt med tanke på att förra årets vinnare tillhörde de som kört betydligt långsammare. Men vi bestämde oss ändå för att köra vidare på känsla eftersom vi inte kände att vi var ett dugg trötta av den farten som vi hållit första varvet. Varv nummer 2 gick i princip i samma fart och varv nummer 3 ännu snabbare (under 40 minuter) eftersom vi nu var ensamma ute på banan. Efter varv nummer 4 hade vi etablerat ett fast mönster om var vi gick, vem som låg först i vissa partier och mer eller mindre exakt vi vilken fart vi höll. Alla varv under hela tävlingen gick sedan på 41:00 +/- 1:30. Och egentligen utan att något varv kändes jobbigare än något annat. Det som dock hände var att benen blev lite stelare och lite svårare att få igång för varje varv. Men det var inte det som i slutändan gjorde att jag hoppade av.

Välbehövlig massage av stela ben

Vuxna män gör saker tillsammans

Bortsett från några enstaka tillfällen låg jag och Staffan först hela tiden under tiden som vi var med. Ett par fadäser inträffade; på det 4:e varvet halkade jag till vid en ganska brant nedgång (hopp) ner i vattnet och slog till ena skinkan och skrapade underarmen, och på det elfte varvet gick min boj sönder när jag hoppade ner i vattnet (själva bojen släppte från linan och jag var tvungen att simma polosim och knuffa bojen framför mig). Snubblade någon gång också tror jag. Att behöva släpa runt på bojen (safer swimmer) var oerhört frustrerande. Fattar inte riktigt varför vi skulle behöva det men det handlar väl mest om att arrangörerna vill lägga till alla säkerhetsåtgärder som de kan. Vid det 13:e varvet var det dags att sätta på sig pannlampa också. Klart speciell upplevelse att simma med pannlampa. I skogen var det helt nödvändigt men vid simningen blev det mest konstigt eftersom man inte riktigt fick med sig ljuset när man försökte navigera. Hade klart underlättat om tävlingsledningen kompletterat uppgångarna med en glowstick eller liknande på natten. Å andra sidan kunde man banan utan och innan vid det laget.

Det var ju en fin och hyfsat varm dag så det var oerhört mycket folk på Långholmen under hela dagen och faktiskt riktigt många som spontant hejade och ropade uppmuntrande saker under hela dagen. Många som satt och festade också och framåt kvällningen var det något slags spontant skogsrave (med väldigt söta tobaksdofter) på den västra sidan av ön. Och så givetvis en bröllopsfest som vi sprang igenom ett antal gånger. Det var en hel del kompisar som kom och gick under dagen vilket värmde oerhört. Väldigt trevligt med uppmuntran, snack och lite support under de ca 20 lugna minuter som vi hade under varje varv.

På väg ut på 15:e varvet

Och här var det slut på det roliga.

Den första gav upp efter ca 5 varv. Sen droppade det stadigt av med en eller två för varje varv. Efter det 10:e varvet verkade det gå en mental gräns för många och när det var dags för pannlampa var vi bara 4 st kvar: jag, Staffan, förra årets vinnare (som då vann på 15 varv) och en tjej - Mikaela Waller - som såg oerhört sammanbiten och motiverad ut. Själv hade jag nämnt 10 varv som en skamgräns och (tyvärr) satt upp 15 varv som något jag skulle vara nöjd med. Just 15 varv motsvarar ungefär Ö-till-ö-distansen (68 km löpning och 7500 m simning). Det som hände var att det efter varv 10 började bli kallt. Något som jag tyvärr inte riktigt förberett mig på annat än att jag hade en DryRobe att dra på mig mellan varven. Det var egentligen inte kallt under själva varvet, däremot blev det riktigt kallt under vilan och under inledningen av varvet innan man fått upp värmen. Och ju längre det gick desto svårare var det att få upp en ordentlig värme innan det var dags att hoppa i den iskalla första simningen. Och det var det som till slut fick mig att mentalt lämna in. Efter 15 varv ville jag helt enkelt inte hoppa ner i vattnet igen...

Under det 15:e varvet sa jag till Staffan att jag skulle ställa mig på startlinjen till kommande varv, men inte slutfölja det om det var så att de andra två körde vidare också. Staffan tyckte givetvis att det var tråkigt men förstod också. Och när det 16:e varvet drog igång så var alla med och jag valde att kliva av efter ca en km, innan första simningen, och önska övriga lycka till. Känslan var då också att fjolårsvinnaren och Mikaela var alldeles för starka och att det skulle krävas många varv till för att få någon av dem att ge upp. Och jag ville som sagt var inte bada mer. Kroppen i övrigt var det nog inte något större fel på. Visst var det stelt, men orkesmässigt fanns det nog många varv kvar. Men backyard är nog minst lika mycket skalle som kropp.

Anna hade anslutit på kvällen och efter mitt avhopp packade vi ihop och åkte hem. Staffan körde två varv till men tyckte att det blev för tråkigt efter det, plus att även han nog kände att de andra två inte skulle ge upp än på många varv. Till slut så segrade Mikaela efter att ensam ha givit sig ut på och avslutat ett 25:e varv. Min kropp var lite småstel dagen efter men inte allt för farligt med tanke på löpdistansen. Och tävlingen i sig? Det var otroligt roligt och jag kommer absolut att göra det igen; swimrun-varianten genom att vara bättre förberedd för kylan och jag kommer absolut att ge mig på en backyard så fort som det får plats i schemat. Gärna till hösten. Men först ska en UltraTri klaras av.

Men det var väldigt kul så länge som det varade!

Lite Swimrun i Västerås och lite Ö-till-ö-ångest

I måndags var jag på gränsen till deprimerad. Jag följde delar av livesändningen från Ö-till-ö och ville så enormt gärna vara med. Ju jobbigare förhållandena beskrevs vara, desto mer ville jag verkligen vara med och tackla utmaningen. Och jag var verkligen djupt avundsjuk på de som fick chansen. Det gör mig verkligen ont att jag förmodligen aldrig kommer att få vara med och köra Ö-till-ö; kombinationen av otur i lotterier och en förmodad oförmåga att kvala på riktigt ställer liksom till det.

Visst skulle det kunna vara trevligt att få köra en sådan tävling i strålande solsken och platt hav, men någonstans sporrar överjävliga förhållanden mig ännu mer. 1000 Lakes förra året är det värsta jag upplevt i köldväg och det kanske inte är något jag strävar efter. Jag tror dock inte att årets Ö-till-ö riktigt kom upp i den köldmisären även om det var en del lag som bröt pga. kyla. De brutala simningarna hade däremot varit en dröm att få genomföra!

Jag fick nöja mig med en Swimrun i Västerås med Anna istället. Det kan knappast beskrivas som episkt, men däremot som en väldigt trevlig sak att få göra med sin fru. Anna hoppade ju in som stand-in för Valencia i Borås Swimrun (kanske årets mest överraskande infall) och det gav tydligen mersmak. Västerås var ömsom sol, ömsom regn och 100% trevligt. Ca 15 km löpning och 3 km simning i relativt snällt och varmt Mälarvatten klarades av med bravur. Placering 10 av 42 i mixed-klassen måste väl ändå anses vara helt okej. Får se om jag får med henne på Utö Swimrun eller Stockholm Swimrun nästa år.

Klassisk Swimrun-bild

Alla på den här bilden vann vi över.

Definitivt lite för flack catch...

Kan vara vi. Eller inte...

Ständigt denna klocka.

Måste nog lära Anna att dra badmössan lite längre ner.

Lycka!

1000 Lakes Swimrun - iskallt uppdrag [RR]

Ännu ett inlägg i kategorin "bättre sent än aldrig"...

Jag är inte en speciellt frusen person av mig. I temperaturer ner till nollan cykelpendlar jag helst i bara en t-shirt och regnjacka. Om jag då mot förmodan fryser är det antingen om händerna eller om det nu skulle blåsa och regna väldigt mycket. För att jag ska ta på mig en softshell-jacka och cykla ska det nog vara minst 5 minus. Jag har gjort lumpen i Norrland och legat stilla i värn i -20 grader utan att frysa. Där har ni liksom premisserna.

Jag är som sagt var inte en speciellt frusen person av mig, men jag har aldrig frusit så mycket som jag gjorde i Tyskland den där sena helgen i oktober. Jag och Michelle visste att det skulle bli kallt, men kanske inte riktigt så kallt. Temperaturen i området var kallare än vanligt för årstiden redan några veckor innan tävlingen och givetvis påverkar det ju även vattentemperaturen.

Logistiken var ganska enkel; jag flög ner till Berlin vid söndag lunch, hämtade ut en hyrbil och körde till Rheinsberg (en dryg timmes bilfärd). Mötte upp Michelle, som åkt via Göteborg eftersom det strulade till sig lite med flygbiljetterna när jag bytte partner, gick på briefing, åkte till hotellet strax utanför Rheinsberg och åt middag och gjorde i ordning utrustningen.

Vy över sista simningen sett från Rehinsberg. Kvällen innan tävlingen.

På tävlingsmorgonen åt vi frukost i våtdräkt (första gången i mitt liv i alla fall). Det var riktigt halt på asfalten och vi fick skrapa rutorna på bilen... Väl tillbaka i Rheinsberg satte vi oss på en buss som tog oss till starten i Wesenberg. Det var riktigt kallt i luften och stämningen var minst sagt sammanbiten. Känslan var att det var många som skulle köra swimrun för första gången. Undrar om de kommer att testa någon mer gång efter denna. Starten gick från en borggård mitt inne i den lilla staden Wesenberg. Onekligen ganska maffigt.

Innan tävlingen var vi glada (och varma) i alla fall

Startskottet gick och vi började sammanbitet men positivt att springa. en gick det inte så bra. Strax utanför stan började vi springa på smal stig. Som vanligt vid starterna är tempot ganska uppjagat. Vi var väl i den främre tredjedelen och sprang på i strax över 4-minuterstempo. Sen sprang vi fel... I en y-korsning följde vi (och typ 20-30 andra som låg långt fram) en skylt som det senare visade sig att någon hade flyttat. Tydligen fanns det också en snitsel på rätt väg, men de som sprang först i vår grupp tyckte tydligen att skylten vägde tyngre. När vi insåg att vi var fel försökte vi att ändå följa stigen och hoppas på att komma rätt till slut. Tror att någon kollade på kartan här. Problemet var ju bara att den vägen vi sprang inte var röjd och ganska kuperad. Tror att vi i slutändan tappade runt 12-15 minuter på folk som låg strax efter oss och tog rätt väg. Otroligt surt...

Sen var det dags för den första simningen. Drygt 900 meter där jag skulle börja dra och vi skulle skifta efter halva. Det var givetvis som en käftsmäll. Efter ca 50 meter vågade jag doppa huvudet för första gången. Glasögonen immade igen och det var allmän misär. Men på något sätt tog vi oss framåt och även skiftet mellan gick okej. Väl på väg upp ur vattnet konstaterade dock Michelle att hon inte ville ligga bakom på simningen eftersom hon skulle bli alldeles för kall då. Vi är väl hyfsat jämna simmare och jag en något bättre löpare så jag såg väl inga problem med att Michelle tog ansvar för simningen och jag för löpningen. Sen var det en alldeles för kort löpning innan det var dags för en riktigt jobbig simning på 1400 m.

Jag är bakom Michelle. Men kramp.

Och det var väl någonstans där som det tog slut på det roliga. Halvvägs in på den andra simningen började jag få krampkänningar i höger ben. Det är nog första gången som jag fått kramp pga kyla. Lyckades hålla det hela under kontroll ända fram till det att vi skulle upp ur vattnet. Då högg det till rejält och att efter det springa uppför en backe var väl inte helt kul. När jag var tvungen att stanna för att häva krampen så sprang Michelle i cirklar runt mig för att hålla värmen uppe. Det var återigen en alldeles för kort löpning för att få upp värmen ordentligt innan det var dags för dagens tredje simning. Michelle skakade nu så pass mycket att hon var tvungen att få hjälp med att få på sig paddlarna. Om det nu inte hade varit så att det var så förbannat kallt hade nog den simningen varit ganska trevlig med sina drygt 700 meter i en vassruggskantad å.

Den 4:e löpningen var över 3 km och äntligen fick vi upp lite värme. Simningen därefter var bara drygt 300 meter och kändes faktiskt helt okej. Vi bävade dock för den 1,5 km långa simningen som närmade sig obarmhärtigt. Några km in på löpningen blev vi dock omdirigerade och fick till vår stora glädje reda på att tävlingsledningen valt att ställa in den simningen. Tydligen hade ganska många brutit efter både första och andra simningen och med hänvisning till hälsa och säkerhet gjorde man därför det valet. I och med detta blev det nu en löpning på nästan 11 km (där jag halvvägs var tvungen att göra ett "stopp" för andra aktiviteter) mitt i tävlingen och helt plötsligt så var inte kylan ett issue längre. Tills det var dags för sista tredjedelen av loppet...

Sammanbitna. Foto: Nadja Odenhage

Som tur var visste vi på förhand att den andra 1500m-simningen var kortad till ca 400m pga problem med nedgången i vattnet. Annars så karaktäriserades den andra halvan av loppet av långa simningar och korta löpningar. Alltså i princip omöjligt att få upp någon slags värme mellan simningarna. Lite speciellt var det inför den långa simningen (1200m) då vi under en kort sträcka mötte 3 par som sprang åt fel håll. Vi trodde först att vi återigen sprungit fel, men insåg efter ett tag att det faktiskt rörde sig om par som vägrade hoppa i vattnet, bröt tävlingen, men som ändå valde att springa tillbaka till vägen för att hålla värmen upp. Under den här delen av tävlingen var jag så pass nedkyld att jag var lätt yr och hade svårt att fokusera på stigen framför mig. Michelle var knappt pratbar men lyckades ändå få fram ett nej när jag frågade henne om hon ville bryta.

På väg ner i vattnet

Placeringar under tävlingen, andra par och hur vi låg till var i princip sekundärt under hela loppet. Från andra simningen och framåt var det ren överlevnad och klara sig i mål som gällde. Inte ens innan den sista simningen (på ca 500 meter) var vi liksom säkra på att vi skulle klara av det. Först när sista simningen var klar och bara 300m löpning återstod var vi säkra på att det skulle gå.

Vi sprang över mållinjen efter 6:23:24 på en 12:e plats i mixed. 28 slutförde, 13 DNF:ade och 15 lag startade inte alls. Om vi inte sprungit fel i börjande hade vi med största sannolikhet kommit in på en 10:e plats. Sammanlagt var det 101 lag som tog sig i mål, 49 lag som bröt och 32 lag som aldrig startade. Sammanlagt blev det 35 km löpning och 7,5 km simning i 6-gradig luft och 9-gradigt vatten Uppenbart ganska tuffa förhållanden alltså.

Perfekt synkroniserade över mållinjen.

För några veckor sedan var jag på julfirande i Västerås med företaget. Vi var på spa med basturitual (aufguss) och efteråt fanns möjlighet att doppa sig ett "kallt bad". Jag doppade mig, tyckte att det var fruktansvärt kallt, kollade på termometern och konstaterade att det var 10 grader, alltså varmare än det vatten som vi tävlade i.

Efter målgång och kramar (mest för att hålla oss varma) tog vi oss iväg till den utlovade varma duschen. Problemet var bara att den inte alls var varm; det var kö och varmvattnet var slut. Att få av sig våtdräkt och underställ var ett rent h-vete eftersom kroppen darrade okontrollerbart och musklerna krampade spontant. Michelles resesällskap tipsade dock om att det hotell som de bodde på hade en bastu som var tillgänglig för en billig peng. Vi åkte dit i gemensam tropp och avnjöt sedan det bästa bastubadet i hela mitt liv. Sen åkte vi till Berlin Tegel, lämnade in bilen och flög hem till Stockholm. Så logistiken går det inte att klaga på i alla fall.

Sammanfattningsvis; en av de tuffaste tävlingar jag kört, kanske inte fysiskt avseende distans, höjdmeter och sånt, men både fysiskt och mentalt när det gäller de yttre förutsättningarna. När kroppen väl reagerar rent fysiskt på kylan går det liksom inte att bara bita ihop och köra. Så här i efterhand är jag glad att jag körde och det är nog en bana som egentligen passar mig väldigt bra då stökig terränglöpning inte riktigt är min grej. Men jag skulle aldrig frivilligt välja att köra en tävling i sådan kyla igen. Möjligtvis Norseman, men inte något annat.

Fett, fötter och FTP

Hösten har nog börjat komma på riktigt nu. Någon slags pesudosommar och ett högtryck stretade emot länge, men de senaste veckorna har tempen börjat krypa nedåt rejält och det här gråa och halvfuktiga verkar liksom ha kommit för att stanna. Skönt att det ännu inte börjat regna i alla fall.

I  fredags var jag och Michelle ute för att finslipa lite växlingar och testa på det här med att köra swimrun under riktigt kyliga förhållanden. Jag skulle tippa på att det var runt 10 grader i luften och 8 grader i vattnet (enligt tavlan vid Hellasgården i alla fall). Vi körde på i en knapp timme, och det fungerade faktiskt. Visst var det kallt, men ändå hanterbart. Nu var den längsta simningen runt 500 meter och i Tyskland kommer det att vara flera simningar på över 1000 m så givetvis kommer det att finnas gott om tid att bli rejält kall. Nu verkar det dock som om vattentemperaturen kommer att hålla sig runt 12-14 grader och lufttemperaturen runt 8-9 grader vilket spontant känns helt ok; hanterbar temp i vattnet och ingen risk att överhettas vid löpningarna. Kul ska det bli i alla fall.

Ett foto publicerat av Mattias K (@mattiaskrantz) Okt 14, 2016 kl. 11:59 PDT

Men... rubriken på blogginlägget lovade ju faktiskt något annat. Om vi börjar med fettet då. Jag har ju haft en del problem med magen i omgångar. I första läget tror jag att det var allt smärtstillande i samband med mitt första diskbråck som pajade den. Sen har jag också behövt göra mig av med magsårsbakterier också. Och efter det har det nog ändå varit lite extra känslig, speciellt i samband med löpning. Det är det ena. Det andra är ju att jag faktiskt har ett område i min träning och utveckling som jag faktiskt förbisett mer eller mindre helt och hållet, och det är kosten och näringen. Med anledning av detta samt att min fru tjatat på mig tillräckligt länge, masade jag mig iväg till Sebbe som hjälpt Anna med kost, näring och träning. Trots min naturvetenskapligt skeptiska approach till sådant (närings- och kostråd är verkligen inte någon exakt vetenskap) bestämde jag mig ändå att ge Sebbe en chans.

Vi konstaterade ganska snabbt att jag är en väldigt kolhydratdriven person och det är väl inte något nytt för mig. Med tanke på annat i mitt allmäntillstånd tyckte Sebbe att vi skulle försöka styra bort lite från det och dessutom lägga av med mjölk (jag drack nog minst en liter mjölk om dagen innan). Så nu 24-timmarsfastar jag en dag i veckan och har dessutom styrt om mina frukostar till att i princip vara helt fett och proteinbaserade. Dagen börjar alltid med en kopp kaffe med en tesked smör och en tesked kokosolja. Smakar faktiskt inte alls så illa som det låter. Och jag tror ta mig tusan att jag faktiskt mår ganska bra av det. Som ett nästa steg kommer han väl säkert vilja eliminera mer kolhydrater från lunch och middag också. Den som lever får se.

Ett foto publicerat av Mattias K (@mattiaskrantz) Okt 4, 2016 kl. 4:13 PDT

En annan sak som vi pratat om och börjat arbeta med är mina fötter. Och då handlar det givetvis om min benägenhet att krampa under längre löpningar. Sebastians tes är att det sitter ihop med kosten (givetvis är det inte bara kolhydraterna som är grejen, utan också rätt tillskott) och med det faktum att mina fotvalv inte är tillräckligt starka och "felkalibrerade" med mina benmuskler. Säga vad min vill om mina kramper, men de är ganska konsekventa i hur de utvecklar sig och följer i princip samma mönster varje gång (börjar insida lår för att sedan sprida sig runt knäna, sen runt fotlederna och slutligen far de runt omkring i vaderna). Med anledning av detta har vi börjat specialträna mina ben för att få bukt på detta. Känns onekligen lite märkligt att stå och göra små fåniga övningar med gummiband, men ändå få rejäl träningsvärk efteråt.

Slutligen då FTP. För ett par år sedan var jag ju med i en studie på GIH som skulle undersöka hur placering av klossarna på cykelskorna påverkade löpningen (i triathlon). Den studien gjordes av en Masters-student och nu är det dags att genomföra studien på "riktigt". Jag fick en inbjudan och var givetvis inte sen att hänga på. Som en första del studien gjordes ett ramptest på cykeln för att ge oss lite tröskelvärden. Jag sa att jag förmodligen borde ligga på runt 270-275W i FTP (inte direkt formtoppad just nu). Testet landade på 277 monarkwatt vilket torde ge en FTP på knappt 300W eller 3,9 W/kg. Inte alls illa pinkat, men absolut inte oväntat med tanke på att jag faktiskt börjat göra hyfsat bra ifrån mig på tempoloppen under den senaste tiden. Vo2-max landande på 63.3 ml/kg/min vilket inte heller är illa.

Elit bland 40-49-åringarna minsann...

Och vad händer egentligen nu då?

Sommaren nästa år är ju till stor del spikad. Utöver 2xIM och Ultratri ska jag väl hitta lite tävlingar som på väg till första kraftprovet också. Borås Triathlon (halv IM) går 4 veckor innan Klagenfurt och skulle absolut kunna vara en idé. Nästa år ska det tydligen vara en sprint där också och det är nog inte helt omöjligt att få med sig Anna och Valencia på den. Annars brukar ju även Örebro och Sövde gå i lämplig tid innan. Sen blir det väl några kortare saker också typ Väsby Triathlon, Uppsala och sånt. Som vanligt alltså.

I övrigt så har väl säsongen så sakteliga dragit igång. Min längtan efter coach bar inte riktigt den frukt som jag vill så än så länge står jag utan. Min planering ligger f.n. på en traditionell prep-base-build-peak-race-periodisering och nästa vecka är den sista i prep-fasen. Funderingen är nu om jag ska köra traditionellt eller försöka mig på det här med omvänd periodisering; dvs att köra mer hårt och kort nu för att successivt öka volymen samtidigt som farten övergår till att vara mer tävlingslik. Egentligen behöver jag väl kanske inte bestämma mig just här och nu, men det börjar nog snart bli dags.

SWIMRUN || a beautiful 13k swimrun - in October! 🍁🍂 It became a little chilly towards the end - still amazing and still some more weeks to go before it gets too cold!🍁🍂🏊🏼🏃🏽🍂🍁☀️

Ett foto publicerat av Michelle Nyström (@michellenystroem) Okt 1, 2016 kl. 6:29 PDT

För den närmsta tiden är det annars Sörmlands Ultra Marathon som gäller. 50 km Sörmlandsled från Björkhagen till Haninge. Tanken är väl inte mer än att få ett bra och trevligt distanspass i skogen. Förhoppningsvis utan att vara helt död i benen dagarna efter, även om långpassen lyst med sin frånvaro den senaste tiden. Sen kan jag väl också nämna att jag min partner till 1000 Lakes har bytt namn från Sofi till Michelle. Sofi har varit liten småskadad och sjuk en del under hösten och kände sig lite osäker på sin medverkan och då passade jag på att fråga Michelle istället. Tror att det kommer att bli väldigt bra. Vi är nog lite jämnare i både simning och löpning också så helt plötsligt börjar jag nog fundera på om vi faktiskt inte borde kunna tänka lite på placering i alla fall. Det största orosmomentet just nu är att det nog kommer att bli kallt; verkar som om temperaturen i Tyskland håller sig runt 10 grader samtidigt som sjöarna kyls ner ganska fort. Det i kombination med simsträckor på 1500m kan bli intressant. Minst sagt.

Den här bilden dök upp på Svenska Triathlonförbundets hemsida. Ren glädje fångat i ett ögonblick. Så stolt över min lilla tjej!

Lite mer om Swimrun och tävlingsglädje

Det har ju blivit lite tävlingar den här säsongen också. Typ 10 st (och ett par kvar) om jag räknar rätt. Inte fullt så många som den hektiska förra säsongen, vilket väl är typ klokt och så. Förvisso har jag ju faktiskt kört två  st fulldistanser, men så här i slutet på säsongen känner jag mig faktiskt ganska pigg ändå. Inte alls som i slutet på förra sommaren. Tror att det kan ha att göra med att jag t.ex. (tvärtemot vad många tror) tagit det ganska lugnt efter Lake Placid och verkligen unnat mig semester. Vet inte om jag kanske borde lära mig något av det?

Det kanske inte har undgått er att jag älskar att träna och att jag älskar att träna. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin stått på startlinjen med någon känsla av olust. Ett antal sådana känslor kan givetvis dyka under själva tävlingen. Men det är liksom en annan sak. Träningspass är inte alltid roliga. Ibland längtar jag, ibland är det med skräckblandad förtjusning (typ 8x1000m tröskel) och ibland bara för att det står i schemat. Men för det mesta tycker jag om dem och ser fram emot dem. Och oavsett vad känns det alltid enormt bra efteråt. Och någonstans tror jag väl att det är en grundförutsättning för att vilja hålla på med det här, speciellt när det gäller långdistans och att lägga ner så pass många timmar som jag emellanåt gör.

Tävlingar har normalt sett två utgångslägen för mig; antingen handlar det om att genomföra tävlingen på ett bättre sätt sätt än förra gången (som jag genomförde samma/liknande tävling eller distans) eller så handlar det helt enkelt om att klara av på ett vettigt sätt (som t.ex. min första Ironman eller så som det skulle vara att köra Norseman för första gången). I år har en "ny" känsla gjort entré; ren och skär glädje utan några större tankar på resultat. Alltså bara köra för att det är så fantastiskt kul, utan oro för att inte klara av/slutföra, bara ren njutning här och nu (där och då). Den extra kryddan i har varit att detta infunnit sig i lagtävlingar där jag alltså kunnat uppleva detta med andra.

Jag och Sofi - visst blir man lite extra snygg i badmössa?

Det första tillfället var Utö Swimun. Jag skrev om förutsättningarna här. Det visade sig, trots diskbråck på våren, IM Lanzarote veckan innan och 9-gradigt vatten bli en fantastisk upplevelse. Min partner Sofi och jag hade det verkligen kul och trevlig  hela dagen utan några som helst destruktiva energidippar eller mörka hål. Till råga på allt kom vi tids- och placeringsmässigt betydligt bättre till än vad vi hade vågat hoppas på. 39 km tuff terräng och 5,5km simning i 9-12-gradigt vatten har aldrig varit så kul. För Sofi var det hennes första långa tävling och för mig var det en väldigt härlig känsla att kunna hjälpa henne igenom den med en kropp som egentligen borde vara betydligt tröttare.

Två veckor senare var det dags för mig att ta mig an en ny partner; jag och Valencia körde Stockholm Swimrun Generation. Egentligen var ju Valencia för ung för denna, men jag hade ju fått dispens för att köra med henne. Vi hade tränat lite innan och ska jag vara helt ärlig var jag lite orolig för simningen då hon gnällt lite om kyla och annat. Dagarna innan kom jag på snilledraget att vi skulle köra med lina på simningen (jag och Sofi hade kört med lina hela loppet på Utö). Det blev alldeles perfekt. Jag kunde dra Valencia på simningen och simma på utan att känna någon oro för att tappa bort eller simma ifrån henne och samtidigt kände sig nog Valencia mycket tryggare också. Jag hade förberett V på att vi mycket väl skulle kunna komma sist (eftersom hon var absolut yngst) och hon hade accepterat det.

Team Valencia redo för start.

Synkad simning i Värtan

Generation och Sprint startade tillsammans och körde samma bana. Tävlingsdjävulen vaknade och Valencia satte av i ett hiskeligt tempo. Det är så extremt coolt att se när det händer; ungen har ett fantastiskt fint och naturligt löpsteg och en enorm vilja när det gäller. All tveksamhet om det skulle vara för långt (7 km löpning och 1 km simning) eller för kallt i vattnet (13 grader och en hel del vågor i Värtan) var som bortblåst. Valencia sprang, pekade på ryggar som vi skulle passera och manade på mig hela vägen. Till slut så spöade vi ett antal lag i Generationsklassen och dessutom ett antal "vuxen"-lag i sprintklassen. Både jag och Valencia var euforiska!

Valencia i täten under Ångaloppet Familj

För ett par veckor sedan var det dags för årets andra Swimrun med Valencia, Ångaloppet familj. Den här lite kortare, lite varmare, ingen "tävling" och dessutom utan möjlighet att köra med lina. Men icke för ty, det var tokkul igen! Valencia kanske sprang lite över sin förmåga under den första km, men "Man måste ju ha en bra position i fältet" som hon sa. Vi var snygga, duktiga och hade det roligt. Banan kanske var lite kort, men kul på så sätt att den faktiskt gick i samma terräng som den riktiga tävlingen gjorde. Jag kommer definitivt att försöka uppmuntra henne till att köra tävlingar med mig nästa år också.

Ett foto publicerat av Anna Cederstam Krantz (@annackrantz) Aug 13, 2016 kl. 2:27 PDT

I slutänden visade det ju sig vara så kul att köra med Sofi att vi faktiskt har anmält oss till Ö-till-ö 1000 Lakes i Tyskland i slutet av oktober. 33 km platt och snabb löpning och 10 km simning. Kommer att bli hur kul som helst!

Tävlingssäsongen 2016

... har ju redan dragit igång egentligen. För både Challenge Laguna Phuket och IM 70.3 Dubai kan ju räknas till den "nya" säsongen. Även om jag inte direkt fokuserad 100% på dem så är det ju tävlingar oavsett. För det spelar ju liksom ingen roll hur mycket jag än intalar mig att "det är ju bara ett träningspass i tävlingsform"; när startlinjen väl uppenbarar sig är svårt att inte tagga till ordentligt.

Resten av säsongen är i alla fall till stor del utstakad när det gäller tävlingar. Allt är inte 100 ännu, men de stora tävlingarna (som styr träningsplaneringen) är där och lite mer. Vis av erfarenhet från förra året ska jag försöka ta det lite lugnt med spontananmälningarna i år och inte tävla lika mycket. Tyvärr blev det ju inget med Norseman eller Ö-till-ö i år heller. Så här ser läget ut just nu:

• 2:a april - Premiärmilen: för att testa av löpformen. Kanske sub-40? (som jag sagt så många gånger tidigare)
• 23:a april - Challenge Fuerteventura för tredje gången. Jag åker en weekend till Fuerteventura för att hårdträna (läs cykla berg) i 4 dagar. Den gode Joe Friel brukar ju dessutom rekommendera en Big Day 4 veckor innan en IM. Så det här får väl bli min Big Day. Att det dessutom är i samma klimat, med samma typ av backar och vindar som IM Lanzarote lär väl inte vara helt fel.
• 1:a maj - Väsby Duathlon: SM/RM Duathlon - läge att försöka försvara min bronsmedalj?
• 21:a maj - Ironman Lanzarote: "Located on the northern edge of the Canary Islands off the northwest coast of Africa, this race is considered by many to be one of the toughest IRONMAN events in the world.". Tja, det där räcker för mig. Tanken är väl också att ta bort "pressen" från Lake Placid genom att satsa på denna. Med tanke på långa resor och annat är det ju inte helt säkert att det går att förbereda sig optimalt inför den tävlingen.
• 29:e maj - Utö Swimrun: Berättade jag om här.
• 18:e juni - Uppsala Triathlon: SM/RM på sprintdistans. Kul tävling! Har en 9:e plats från förra året att försvara.
• 2:a juli - Vansbro Triathlon: SM/RM på medeldistans. Ligger absolut inte optimalt till innan IM Lake Placid, men det är ju trots allt SM tillika Klubbmästerskap... så det vore ju liksom kul. Men inte helt klokt. Jag är i alla fall inte anmäld ännu. Alternativet till detta är att köra den olympiska Stockholm Triathlon som går den 3:e juli istället.
• 24:e juli - IM Lake Placid: Ska ju bli så tufft! En klassisk IM på klassisk mark. Kombinerat med en rejäl semester för hela familjen.
• 13:e augusti - Ångaloppet familj med Valencia
• 27:e augusti - Tjörn Triathlon 11.3: Spontananmälan till en tävling som visade sig bli en av det årets trevligaste. Är inte anmäld ännu men överväger det verkligen.

Det var nog det mesta tror jag. Ett gediget, men inte överfullt, schema. Den enda "missen" i planeringen är väl egentligen mitten på juni. Den helgen då jag verkligen skulle vilja tävla, en halva eller en olympisk, är det midsommar och det finns inte enda tävling på svensk mark. Uppsala veckan innan är bara en sprint och Vansbro ligger egentligen för nära inpå Lake Placid. Ett alternativ är ju förstås att skippa Uppsala och köra Borås Triathlon (medeldistans) istället. Vi får se vad som händer. Känner jag mig själv rätt kommer det säkert att dyka ner några spontana grejer i schemat också.

Har jag missat något?

Livstecken och lite swimrun

Vid något svagt ögonblick tror jag att jag lovade att jag skulle börja blogga lite mer. Om det nu var ett nyårslöfte eller hur det nu var. Har ju gått så där bra... Nåväl, jag har nästan skrivt klart RR från IM 70.3 Dubai och jag har ett inlägg om kommande tävlingssäsong (som ju egentligen redan startat) på gång. Håll ut...

Under tiden kan jag väl berätta att träningen flyter på. Har precis avslutat ett Base3-block, som ju är ett väldigt tidsintensivt block. Tyvärr har jobbet och övrigt liv kommit emellan ganska mycket de senaste veckorna och jag har haft ganska svårt att komma upp i planerad tid. Nu satte jag förvisso upp ett ganska ambitiöst mål avseende årstimmar så lite får jag väl skylla mig själv. Den gågna veckan lyckade jag klämma in 14½ timme av planerade 16½ vilket jag ändå tycker är helt okej. Sen tycker jag att Training Peaks sätt att räkna tiden på simpassen är lite elakt då bara effektiv tid räknas (all "vila" mellan intervallerna tas bort). Nu väntar i alla fall en lugn vecka (välbehövlig sådan) innan det är dags att börja bygga på riktigt.

Performance Management Chart - sanningen om hur jag ligger till just nu. Iaf enligt Training Peaks.

En annan rolig grej är att det ramlat in några nya tävlingar i programmet. Dels har jag anmält mig och Valencia till Ångaloppet Familj. Jag behövde inte truga överhuvudtaget utan V sa ja med ett glädjetjut. 3 km löpning och 300m simning där V är väldigt sugen på att få crawla i öppet vatten. Egentligen skulle jag vilja köra Stockholm Generation Swimrun med henne också, men tyvärr är hon några månader för ung för det. Sen kanske 7,1 km löpning och 1,03 km simning är i mesta laget för henne. Även om jag är helt övertygad att hon skulle klara sig igenom och älska det.


Den andra nyheten just nu är att jag tydligen också ska köra Utö Swimrun. Det är min fru som har lovat bort mig. Eller så här; Annas sjukgymnast berättade att hon skulle köra men att hennes tilltänkta partner tyvärr fått förhinder. Varpå Anna givetvis föreslår att hon ska köra mig med. Så efter några SMS och ett telefonsamtal var det fixat; jag ska alltså den 29:e maj springa drygt 33 km och simma runt 5,5 km på och omkring Utö. Vattentemperaturen kan på sina ställen vara en-siffrig vid den tiden. Sen hör det ju till saken att det är bara en vecka efter IM Lanzarote vilket onekligen kan vara... typ intressant. Tur att Sofi är är sjukgymnast så att hon kan ta hand om mig efter banan. När vi pratades vid i telefon så försökte jag höra mig lite för om hur snabb hon var på simning och löpning. Hoppas nu bara att hon inte tolkade det som om att jag inte ville att hon skulle vara för långsam för mig. För i själva verket handlade det ju om att säkerställa att hon inte skulle vara så snabb så att jag inte riskerar att sänka henne. Men känslan var nog att vi skulle matcha ganska bra. Tror att det kommer att bli skitkul!

Vilt och kallt...

Ångaloppet

Ca 20 km löpning och 2 km simning. Årets andra swimrun. Tanken/förhoppningen var ju att det skulle vara minst en sådan tävling till i år (läs Ö-till-ö), men så blev det ju tyvärr inte. Jag och Christian anmälde oss ganska tidigt till loppet så det har legat i kalendern länge. Nu kan jag väl inte påstå att jag kom till start i toppskick; tveksam löpträning senaste tiden med en ömmande hälsena och ett knä som gjort lite ont, samt en lätt inflammerad senskida i vänster handled efter den långa simningen förra veckan. Men sånt stoppar ju inte mig. Tävlingen såg ju rolig ut och vädret var lovande.

På något sätt hade vi hamnat i ett seedat startled (2), jag vet inte riktigt hur det gick till eftersom det var Christian som anmälde oss. Jag var dock lugn. Christian var lite mer stressad och trodde nog att det skulle gå sjukt snabbt och att han dessutom skulle vara betydligt mindre tränad än jag. Starten gick och vi sprang iväg.

Insjövarvet
Första löpningen var på nästan 7 km och bitvis genom ganska jobbig terräng. Stora delar gick dessutom på "singletrack" där det var väldigt svårt att springa om. Jag tycker dock att vi kom in i ett bra flyt och fart. Väl ute på grusväg ville jag nog springa på lite mer än vad Christian ville så det fick bli en kompromiss. Ganska fort upptäckte jag dock hur usel jag är på att springa i terrängen. Orken finns där, men samtidigt tar benen väldigt mycket stryk av min usla teknik; något som jag fick lida för senare i loppet. Första simningen var trång, men gick alldeles utmärkt. Inga problem med vattentemperaturen; det var ett helt korrekt val att köra utan våtdräkt (Christian fegade dock ur och körde med). Blev lite förvånad när jag upptäcker att det faktiskt finns bröstsimmare som startar i de främre startleden.

Efter ytterligare två simningar var det dags för varvningen i Ånga (vid start- och målområdet). Tycker nog att vi hanterade den delen av loppet väldigt bra. Det enda jag hade önskat var nog kanske ett lite högre tempo under den lättsprungna partierna. Enda fadäsen under den här delen var väl att jag i nedgången till den andra simningen halkade till och drog på mig kramp i vänster baksida lår. Klart irriterande.

In action under den första långa löpningen.

Havsvarvet
"Det kan väl inte vara så mycket terräng på de där små öarna", tänkte jag. Jo, det kunde det. Havsvarvet präglades av hala klippor, oländig terräng, korta löpningar och korta simningar (19 st, helt hopplöst att få till något flyt). Inte heller här var vattentemperaturen något problem. Initialt var det jag som satte tempot och höll farten i laget, men halvvägs ute på varvet fick jag en del problem. Det handlade främst om att mina ben började krampa rejält; framsida vad, baksida lår, insida lår, etc. Det vandrade runt lite. Det här ställde till med problem på de korta löpningarna och framför allt vid uppgångarna från vattnet. Jag fick vara väldigt försiktig så att jag inte trampade fel eller tog i på fel sätt, för då kom krampen obönhörligen. Här var det istället Christian som fick vänta på och dra mig. Mot slutet drog jag dock ifrån lite på simningarna och fick på så sätt några sekunders extra vila när jag kom upp ur vattnet.

När den sista simsträckan var klar tänkte jag att det nästan var slut, men det var det ju inte alls. 3.5 km ganska tuff löpning återstod. I början var det en ren pina och jag fick bita ihop rejält för att hålla Christians rygg med mina krampsmärtor. Mot slutet började det dock ordna upp sig och jag kunde faktiskt gå upp och dra under den sista km. Vi passerade ytterligare något lag på upploppet och kunde sedan springa i mål på 3:03:09 och en 55:a plats i herrklassen (av ca 200 startande lag) och typ plats 70 av alla (450 anmälde lag). Klart okej för ett par klåpare som faktiskt inte sysslar med detta särskilt mycket eller ofta.

Jag valde fel väg upp ur vattnet, Christian valde rätt

Slutligen
Betydligt roligare än vad jag trodde att det skulle vara, men också betydligt jobbigare. Jag kan konstatera att obanad terräng inte direkt är mitt expertområde. För att bli snabbare måste jag/vi bli betydligt mer tekniskt kunniga och även våga lite mer vid nedgångar i vattnet och vid nedförslöpningar. Samtidigt så inbillar jag mig att ju mer man satsar och står på, desto mer ökar även skaderisken. Tappar du fokus det minsta eller gör en liten felbedömning är det oerhört lätt att trampa snett eller ramla. Visst tappar jag och Christian lite på simningen också eftersom vi inte är några supersimmare, men mest handlar det nog om terränglöpningen och alla övergångar (land-vatten-land).

Jag simmade bra, men sprang som en klåpare (kändes det som i alla fall). Jonas Gustavsson tog några enormt bra foton (de som är med i denna post). Det var otroligt kul att träffa alla som man kände igen från tävlingar och träningar runt om i landet. Nästa år blir det nog inget Ångalopp, pga. andra planer (återkommer i bloggen om dessa), men nog kommer jag att återvända om jag får chansen. Tack Christian för draghjälp och gott sällskap. Det här får vi göra om!

En knapp km kvar - jag kände på mig att det skulle bli fotograferingsdags och valde därför att gå upp i täten.

Hofors Swimrun [RR]

För knappt 23 år sedan träffades jag och Mattias i Uppsala. Då var det fokus på öl, nationsliv, någon enstaka innebandymatch och kanske ibland lite pluggande också. Sen kom jobb, kärlekar, livet och allt sådant emellan och det gick en herrans massa år utan att vi hördes av. Sen stötte vi av en slump på varandra i samband med något av klassikerarrangemangen (kommer faktiskt inte ihåg vilket), vi kopplade ihop oss på FB och började ha lite koll på varandra. Vi pratade om att det skulle vara kul att köra någon tävling tillsammans och så helt plötsligt och ganska spontant stod vi då, 23 år senare, på startlinjen till Hofors Swimrun.

Gästriklands första Swimrun marknadsfördes tävlingen som. Även om jag har bott i Sandviken (eller rättare sagt Gästrike-Hammarby en bit utanför Sandviken) har jag ingen känsla alls för Hofors och dess omgivningar. Tävlingen arrangerades av bland annat Magnus Wembrand, en eldsjäl som också ser till att det går en multisporttävling i Hofors. Ett coolt och tufft initiativ som givetvis bör uppmärksammas och uppmuntras.

Naturen på norra sidan om Hofors, runt sjöarna Hyen och Tolven, bjöd på en omväxlande och utmanande bana. 26 km löpning och 3 km simning enligt kartan. En mindre del av löpningen gick på grusväg och större delen på mer eller mindre teknisk stig. En hel del höjdmeter avverkades, samt ett par avsnitt med helt obanad terräng. Även simningen var varierad med alltifrån grunda åar med grumligt vatten (som jag normalt sett aldrig skulle få för mig att bada i) till längre simningar i klart vatten med närvarande vågor.

Förberedelser

Starten

Värt att nämnas separat är nog publiken. Jag trodde nog att det kanske skulle finnas lite människor runt start och mål, men att det sedan skulle röra sig om endast funktionärer vid ned- och uppgångar i vattnet. Men det var helt fel! Faktum var att det i princip vid varje ned- och uppgång (utom de mest otillgängliga) stod typ 10-30 personer och hejade. Och utöver det även engagerad publik vid vissa väl valda ställen längst banan. Så förlåt Hofors om jag inte trodde att ni skulle leverera, för det gjorde ni!

Och själva tävlingen för vår del då? Tja, kanske inte en av de bästa jag kört; IM Austria för två veckor sedan, löpvila pga. en inflammerad hälsena och en rygg som inte har varit riktigt okej sen Österrike sätter ju sina spår på prestationen. Taggad och redo för tävling var jag dock och vi satte in högsta fart redan från början. Sub4-minuterstempo till första simningen för att garantera att pulsen skulle vara på rött redan från början. Sen ett hopp ner i en behagligt tempererad å, dock alldeles för lerig och grumlig för min smak. Vi var 4:a ner i vattnet och 5:a upp efter första simningen.

Första simningen i den lokala ån

Första stämplingen - jag letar efter SI-pinnen.

Sen rullade det på. Vi hade ett par lag som simmade om oss under de första simningarna, men som vi sedan sprang om. Eftersom vi inte hunnit träna något tillsammans körde vi inte med någon lina heller. Förmodligen hade det inte hjälpt oss på simningarna där vi mer eller mindre var helt jämna, dock var Mattias betydligt mer löpstark än jag idag och det hade nog kunnat gå lite snabbare med en lina där. Vid första stämplingen (SI-pinne) låg vi faktiskt fortfarande 5:a och inför den långa simningen bara 7 minuter efter ledarna. Sen började det bli lite segare.

Den långa löpningen (6,6 ganska kuperade km) blev inte bra på något sätt. Jag började med ett rejält magplask på stigen. Några minuter sedan var det dags att besöka buskarna (magen havererade totalt sedan på kvällen så det var tyvärr en sådan dag). Här tappade vi ett par placeringar. På slutet av löpningen lyckades vi dessutom springa fel, ca 200 meter nedför innan vi fick vända och springa tillbaka, och tappade även där någon placering. Under de sista 2 simningarna och löpningarna var vi ensamma och kunde i hyfsad lugn och ro springa i mål på en 10:e plats bland herrarna (vi hade ett mix-lag framför oss). Vi var 27 minuter bakom vinnarna och en bra dag (utan IM-ben, buskbesök och felspringning) hade vi nog kunnat klämma in oss ett gäng placeringar bättre. Men det får bli nästa gång. För det tror jag nog att det blir en.

På väg upp ur vattnet efter den näst sista simningen

Och så det obligatoriska leendet vid målgång.

Tack Hofors Swimrun för en trevlig tävling och tack Mattias för att du släpade runt mig. Och tack för alla bilder som jag lånat från tävlingens FB-sida.

Två nya tävlingar i kalendern

"Tourett's comes in many shapes...." skrev en kompis på fejjan. Och visst, kanske jag har någon form av anmälnings-tourette; när jag ser en tillräckligt galen utmaning och en möjlighet att genomföra den så har jag väldigt svårt att hålla mig i från att trycka på anmälningsknappen. 

Forsbackarännet kvalar nog in i den kategorin. I alla fall i "Kliv jävligt långt utanför din komfortzon nu grabben"-kategorin. Det är ju inte en tävling per se, utan snarare en utmaning, upplevelse och alla-ska-med-variant. Men... det handlar alltså om 21 km simning. 21 km från Forsbacka Bruk i Gavleån och till Bolougnerparken i Gävle. 21 kilometer... Det är typ 7 Vansbrosimningar eller 5½ IM-simningar. Kort och gott väldigt långt och jag får väl räkna med att ligga minst 7 timmar i vattnet. Jag har läst lite om loppet tidigare (bra rapport finns här) och trots att vatten inte riktigt är mitt element har jag ändå känns ett visst sug att pröva på. Mycket pga. geymtlighetskänslan och att det faktiskt inte är en tävling (men snart sitter man väl där, anmäld till Vidösternsimmets 21 km eller något).

Som längst har jag tidigare simmat 6 km, men det var som 60x100 i bassäng och det var ju jobbigt. Men givetvis blir det här lite annorlunda med till viss del "mystempo", mycket glidande och medströms. Så på kvällen den 31:a juli kommer jag förhoppningsvis vet hur det är att simma 21 km på en och samma dag. Blir nog bra det där. Dagen efter går för övrigt Ovansjö Triathlon i Gästrike-Hammarby där jag bodde i min ungdom. Jag körde ju den tävlingen 2013 och är nog ganska sugen på att köra den igen. Får väl se hur kroppen känner sig då.

Forsbacka - Gävle alltså.

Den andra tävlingen är Hofors Swimrun som jag ska köra med en gammal studiekompis från Uppsalatiden: Mattias Forsberg. Det blir väl en av två swimrun-tvälingar för året (ska ju köra Ångaloppet med Christian också). 30 km löpning på asfalt, stig och grusväg, samt 3 km simning är utlovat. Känns som en ganska lagom utmaning. Tillräckligt långt för att det verkligen ska vara en utmaning och för att det ska vara värt att åka till den (jag har ju svärföräldrar i Sandviken och vi ska ändå passera den tiden när vi är på väg norrut). Och samtidigt tillräckligt kort för att det ska vara rimligt för mig att köra den 2 veckor efter Klagenfurt. Nu är Mattias inte någon duvunge direkt, utan en habil konditionskille som kört med CCC1000, klämt IM Kalmar, kört klassiker och sånt. Jag tror nog att vi kommer att vara ganska jämna. Kanske med viss fördel för Mattias med tanke på mitt äventyr två veckor innan. Oavsett ska det bli riktigt kul i alla fall. Dock kommer jag inte att ha hunnit träna någon swimrun alls nästan. Varken själv eller med Mattias. Men det får vi väl se som en extra utmaning bara.

Preliminär bana

Farleden Swimrun [RR]

Jag hade ju en "förköpsplats" till Amfibiemannen som kördes i fredags. Men eftersom jag inte riktigt visste hur semestern skulle se ut när anmälningen öppnades bestämde jag mig för att skippa den. Hittade däremot ett litet trevligt alternativt i Farleden Swimun samma vecka. Mer lagom distans, inget krav på partner och en klart överkomlig anmälningsavgift. Så när det visade sig att vi skulle vara hemma den veckan slog jag till och anmälde mig. Fick även med mig Carl, som dock tyvärr DNS:ade för att spara sin simning inför Kalmar. Jag och familjen åkte ner till lilla pittoreska Arkösund och körde lite Swimrun.

Det var min andra tävling för i år på det hippa Swimrun-formatet (triathlon är sååå 2013, swimrun är det nya svarta 2014). Den första, Stockholm Swimrun, har jag nog faktiskt inte skrivit något om här på bloggen. Den körde jag iaf med Christian och det var riktigt kul. Det finns något tilltalande enkelt i att ta sig från punkt A till punkt B (eller ett varv) längst en bana; är det på land så springer du och är det vatten emellan så är det bara att kasta sig i och simma. Det är betydligt mindre utrustningsfokus (löparskor och våtdräkt är nödvändigt) och lite mer lättillgängligt. Vatten finns överallt och löpningen kan vara banan såväl som obanad, så ur det perspektivet är det ju väldigt lätt att hitta tävlingsarenor i Sverige. Som arrangör är det ju dock något av en mardröm att hålla koll på X antal simsträckor med följebåtar och allt. Jag tror att det framförallt är av den anledningen som anmälningsavgifterna stuckit iväg lite; det krävs helt enkelt en ganska stor organisation för att genomföra en "riktig" Swimrun-tävling med bra säkerhet. Men det finns ju också alternativ så som Sickla Swimrun, Hellas Swimrun m.fl.

En färgkombination utan dess like

I Arkösund hade vi fint väder i princip hela dagen (till skillnad från i Stockholm). Inte riktigt lika varmt som dagarna innan, men väldigt kvavt. Algblomningssutuationen hade blivit bättre, men det fanns dock en del alger kvar, framförallt under första simningen, och arrangören rekommenderade inte att dricka allt för mycket vatten. Som vanligt såg hela startfältet superfit ut och jag undrade i vanlig ordning om hur det här skulle gå. Tog ett sista-minuten-beslut att köra i endast badbyxor (jag och Faris Al Sultan liksom) eftersom det var varmt och extra flythjälpmedel (typ dolme för att kompensera för de avklippta benen på våtdräkten) inte var tillåtet. Och så lite för att det kändes jäkligt kul att tävla i en sådan utstyrsel.

Laddat i starten

I starten var det som vanligt rusning. Hängde på täten i typ 3:45-tempo under den första km fram till första simningen. Hoppade i som typ 10:e man i det varma och ganska geggiga vattnet och började simma. Utan våtdräkt, utan dolme och med skor på fötterna känns det verkligen inte som om att man kommer någon vart alls. I den relativt dåliga memoreringen som jag gjort av banan trodde jag att vi skulle upp på en holme efter typ 200 m. Och det skulle vi, men nu blev det av någon anledning inte så. Så istället blev första simningen nästan 1000 m, rätt över sundet till Arkön. Tyvärr var det inte helt lätt att se var vi skulle upp på andra sidan. Ett fält blir väldigt utspritt över 1000 m simning så det finns liksom inte så många att följa och då det går lite vågor är det inte heller helt lätt att se något på land. Speciellt inte en gul IKEA-kasse som hänger i ett träd. Och speciellt inte när det dessutom kör en båt med en gul vimpel på fram och tillbaka i hamnen på Arkön.

Banan

Till sist kom jag i alla fall rätt och kunde påbörja dagens andra och längsta (4 km) löpning. Terrängen var betydligt mer obanad än jag räknat med (från traktorspår till liten slingrig stig till helt obanat och endast snitslat) men jag höll ändå ett 4:15-tempo och sprang om en hel del andra som jag tappat under första simningen. Efter den långa löpningen kom ett parti som jag inte alls gillade eller fick något flyt i; ett antal kortare (100-300m) simsträckor med endast korta obanade passager över hala klippor och skär. Jag får inte ut något för att jag är en okej löpare, utan tappar endast på simningen. Det var inte riktigt läge att ha någon tång- eller sjögräsfobi under det här partiet heller.

Den andra långa löpningen på Gränsö trodde jag skulle vara uteslutande på väg, man kan ju lätt få det intrycket av att titta på kartan, men så var det inte alls. Simningen från Gränsö över till fastlandet skulle gå via en kobbe, men det fanns inga utmärkningar och det var inte någon annan som simmade upp där. Slutligen följde en riktigt jobbig avslutning med kuperad och obanad terräng ett par km innan den sista simningen på drygt 300 m och 1 km asfaltlöpning till mål. Tog emot väldigt mycket hejarop och applåder under löpningen genom Arkösund och jag är helt övertygade om att det berodde på min tävlingsutstyrsel (smiley). Kom i mål på 2:18 på plats 30 av 97 fullföljande och ca 30 minuter efter vinnaren. Hade sagt till Anna att jag trodde att det skulle ta strax över 1:30. Men det var innan jag såg terrängen, sjögräset och de hala klipporna. Officiella sträckan var 11,8 km löpning och 2,7 km simning, tror dock att det var längre.

Målgång

Medaljerad i badbyxor - inte varje dag.

Allt som allt en rolig tävling. Familjärt, trevligt, glada människor, trevliga konversationer och allt sånt. Det blir väldigt personligt på ett litet ställe som Arkösund. Sedan fanns det väl ett antal barnsjukdomar och saker för arrangören att ta åt sig till nästa år, men Simon verkar vara en lyhörd kille och jag är säker på att han lär sig mycket att årets arrangemang. Egentligen är det här en bana som inte alls passar mig alls eftersom min absoluta svaghet ligger i simningen (uthållighet har jag, men ingen fart) och så pass stökig löpning inte heller är något som jag tränat specifikt på. Dessutom alldeles för mycket simning i proportion till löpningen och många löpsträckor som var alldeles för korta för att jag skulle kunna dra fördel av dem. På så sätt passar t.ex. Stockholm Swimrun mig betydligt bättre. Men jag gillar formatet och får väl se det som en utmaning och träning. Så det här kommer jag nog att göra igen.

Avtvättad av Valencia efteråt - färskvattnet var riktigt kallt!