Helt oförhappandes blev det en tripp till Tjörn också [RR]

I onsdags förra veckan plockade jag upp telefonen för att skicka iväg en fråga till Peter om vi inte borde socialcykla och fika lite i helgen. Jag hann dock inte skicka iväg mitt meddelande innan följande konversation utspelade sig:

Vi kom båda fram till att det var en jättedum idé. Jag hörde efter med min fru och hon tyckte också att det lät som en jättedum idé. Så jag beslutade mig för att köra. Grundtanken var väl liksom att ge mig själv en ny chans till en vettig säsongsavslutning efter det att inte allt funkade i Kalmar. Jag har ju trots allt kört Tjörn 2015 och 2016 och kommit därifrån med väldig positiva minnen. Då körde jag ju dock utan en IM i benen veckan innan.

Peters föräldrar bor i Skärhamn och via lite lokala kontakter fixades startplatser. Så med boende och startplats det var bara att köra ner till Tjörn och tävla lite. Jag hann med 30 minuter löpning (3x1000) och 20 minuter simning som formtoppning. Det är ju liksom inte så att man tränar överdrivet mycket veckan efter Kalmar. Väderleksprognoserna inför tävlingsdagen sa ”nästan vindstilla”, men som alla vet blåser det alltid på Tjörn (sydvästlig vind i 9 fall av 10) så det var givetvis bara ljug.

På tävlingsmorgonen var det småkyligt och blåsigt. Inte så blåsigt att det kändes oroligt med disc, men tillräckligt för att fatta att det skulle blir sjukt jobbigt på samma ställen som det varit jobbigt tidigare år. Vattnet var inte direkt jättekallt, men inte supervarmt heller. Ryktet sa att det var mer eller mindre manetfritt. Bara att bita ihop och köra.

SWIM - 36:32
Det här året fick vi köra den bana som vi skulle ha kört förra året men som blev ändrad i sista sekund. Det betydde att alla ville ta den första högersvängen (runt hopptornet) så tight som möjligt och att det då blev väldigt trångt. Lite slag och sparkar senare började vi komma ifatt de första (sista) mastersdamerna och efter det att vi kom runt nästa udde såg jag den första gula bojen och påbörjade det långa benet ner mot hamnen. Här simmade jag med vågorna. Förstod att det gick en del sjö eftersom bojarna bara syntes om man sightade på toppen av vågen. Kände ett bra flyt och att jag simmade hyfsat rakt. Kände mig dock ganska ensam. Efter det att vi vänt 180 grader runt bojen vid gamla hamnen blevb det ganska stökig simning. En del verkade välja att hålla till höger i förhoppning att få lite lugnare vatten. Jag valde dock den raka vägen. Vet inte riktigt vad som var rätt. Såg 3 maneter under hela simningen, klart godkänt.

T1 - 1:58
Tittade på klockan när jag kom upp ur vattnet och såg 36-någonting. Nöjd med att i alla fall vara några minuter bättre är förra året. Tog en mugg för att skölja ur saltvattnet ur munnen och genomförde en i övrigt klanderfri växling. Eftersom vi anmält oss sent på ”restplatser” fick vi stå bland motionärerna och där var det väldigt lugnt och skönt just då.

I omkörningsfil. Foto: Nicklas Andersson

BIKE - 2:23:16
Som vanligt blåste det. Mina ben kändes dock pigga initialt och med tanke på den senaste tidens cykelform hade jag väl någon förhoppning om att kunna göra riktigt bra ifrån mig. Men det blev liksom aldrig något riktigt flyt i cyklingen. Efter första varvet låg jag dock på ca 37 i snitt och med 240W NP (betydligt tuffare än Kalmar alltså) och hade väl en förhoppning om att kunna komma nedåt 2:20 men tyvärr sprack det på andra varvet. Dels svarade inte benen riktigt när jag tryckte på och jag körde dessutom helt själv under långa perioder. Det hade ju inte varit helt fel att ha någon att ligga på lagligt avstånd bakom på motvindssträckorna. Nu var det nog snarare jag som drog ett tåg där.

Rent siffermässigt ligger faktiskt den här cyklingen i exakt paritet med de 3 halvor jag gjort tidigare under året (Cannes 235W NP, Borås 234W NP och Tjörn 235W NP). Och med tanke på förra veckans IM ska jag nog absolut vara nöjd med cyklingen. Känslan var dock att jag inte fick ut det som jag ville. Trots det var tiden ca 1½ minut bättre än förra året.

T2 - 1:09
Även denna växling i princip klinisk. I motionärsdelen av växlingsområdet var det bara Peters cykel som var på plats. Skippade strumporna som låg där och såg inbjudande ut. Fick väl lida för det efter tävlingen...

This is the man that races five times a week and twice during weekends - our own Race Addict, Mattias Krantz 🇸🇪🏆 @mattiaskrantz #tjörntriathlon #bigswedes #nelkerstt #terribletuesdaystriathlon

Ett inlägg delat av Terrible Tuesdays Triathlon (@terrible_tuesdays_triathlon) Aug 26, 2017 kl. 5:25 PDT

RUN - 1:35:06
Såg inte fram emot löpningen under slutdelen av cyklingen. Alls. Hade ganska många negativa tankar i huvudet och steget kändes tungt. Blev dock uppmuntrad av Peter som ropade "Du ser ut som skit" när vi möttes på den dubbelriktade löpbanan. Blev upphunnen av Åsa Lundström och sprang med henne någon km innan jag insåg att det gick för fort. Bestämde mig nu för att i alla fall hålla mig löpande de första två varven (av 4) så kunde jag få ge upp efter det.

På väg ut på det 3:e varvet så tittade jag klockan och blev lite konfunderad. Den stod på 3:48. Och även om man brukar vara lite mosig i skallen så kunde jag räkna ut att jag borde slå förra årets tid om jag bara gjorde sista två varven under 50 minuter. Vilket borde vara görligt om jag bara höll mig springande och inte exploderade totalt. Så jag fortsatte springa. Slog dessutom över klockan på totaltiden och sprang bara mot den i stället.

Det var skitjobbigt. Kroppen fullkomligt skrek åt mig att lägga av och jag var väldigt orolig för att stumna totalt. Med två km kvar kom det upp en tjej (med stafett-nummerlapp) jämsides, tittade på mina armband och sa: "Nu är det snart slut va?". "Ja, det stämmer ju. Häng på!", sa jag och ökade farten. Efter någon km hörde jag henne inte bakom mig, men så kom ett flåsade tillbaka. Vände huvudet bakåt och fick till min förvåning syn på Sara A från TT. "Bra! Nu tar vi det sista", ropade jag och tog i ännu mer. Ända fram till mål!

TOTALT: 4:37:58 - 8 (av 27 i 40-44), 51 (av ca 320 män totalt)
Sara hade startat 2 minuter innan mig så jag fick inte tjejstryk av henne i alla fall. Däremot blev hon 5:e bästa dam i tävlingen och vinnare i 35-39. Och Peter, den lilla råttan  den härliga killen , gick och gjorde 4:32:58 och kom 3:a i 35-39. Så uppenbarligen hade vi inte tagit ut oss tillräckligt i Kalmar. Själv var jag ju ca 1½ bättre än förra året totalt, men sämre placeringsmässigt (5:a förra året).

Så sjukt nöjd över att jag åkte dit ändå. Gör inte något perfekt race på något sätt, men lyckas ändå klämma till med min bästa tid på distansen någonsin. Och framförallt göra en mental comeback. Och det trots att det bara var en vecka efter löphaveriet i Kalmar. Det måste ju betyda att det finns något att hämta i min arma kropp och att det trots alla motgångar faktiskt går lite åt rätt håll.

Nu blir det säsongsvila! I alla fall till nästa helg.

Bra häng i målområdet igår. ✌️️😎#terribletuesdaystriathlon #nelkerstt #tensontjörntriathlon

Ett inlägg delat av Sara Andersson (@sarands) Aug 27, 2017 kl. 3:46 PDT

Rapport från en under-age-grouper på Tjörn

Nu var det var ju inte bara jag som tävlade på Tjörn (eller i Skärhamn eller vad man nu säger), även Valencia tävlade på ett ytterst förtjänstfullt sätt. När jag anmälde mig konstaterade jag att det faktiskt fanns en ungdomsklass på söndagens sprint. Frågade Valencia om det kunde vara av intresse och hon tvekade inte en sekund. Trots att det rörde sig om en sträcka som hon inte ens varit närheten av förut (400m simning, 22 km cykel och 5.3 km löpning) och trots att hon egentligen inte ens hade åldern inne (12-14 år var ”minsta” klassen). Men jag sökte dispens och vips var Valencia anmäld. Gillar inställningen!

Veckorna innan tävling såg vi till att öva lite på distanserna. V har ju som längst kört duathlon på löp-cykel-löp 1km-5km-1km förut. Vi har förvisso cyklat Cykelvasan 30k också. Men en sprintdistans blir ju liksom något helt annat. I princip som för mig när jag debuterade på IM. Vi lånade en 26” landsvägshoj till henne (24”:aren var lite för liten) och körde några pass för att vänja henne vid cykeln, vid att sitta fast med fötterna och vid att faktiskt trampa på lite mer än vad hon gör när hon cyklar till skolan. Efter ett tag insåg hon att hon inte behövde anstränga sig så mycket för att det skulle gå betydligt snabbare, och att det var riktigt trevligt att ligga på rulle. Vi testade även ett brickpass och en längre löpning på nästan 4 km. Simningen var lite svårare att få till, men min enda oro där var väl risken för att det skulle gå en del sjö. Vi pratade lite om måltider och kom fram till att simning på en kvart, cykling på 60 minuter och löpning på 45 minuter, alltså runt 2 timmar, skulle vara godkänt.

Jag var inte betrodd att fixa V:s hår innan tävlingen.

Dagen innan V:s tävling gjorde jag mitt bästa för att avdramatisera det här med brännmaneterna trots att jag inte var förtjust i det alls. Jag informerade även henne om sjögräset och dyn som hon skulle få testa på. På tävlingsmorgonen var det mulet, men uppehåll och i princip vindstilla. Valencia var sammanbiten och lagom nervös. Vi checkade in, gick igenom växlingsrutinerna, såg till att V blev insmord med vaselin och väntade sedan på starten.

Startskottet ljöd och ett gäng taggade unga triathleter sprang ut i vattnet. Simningen gick rakt ut till en boj, 180-graders-vändning och sen tillbaka igen. Valencia växlade mellan crawl och bröstsim och simmade förvånansvärt bra. Hon var absolut inte först, men inte sist heller. Hon simmade rakt och verkade vara komfortabel hela vägen. Det fanns simmare och kajaker i vattnet helt vägen plus att vi såg henne hela tiden också vilket givetvis är skönt när det gäller öppet vatten. Efter en simning på 10:59 var det full fart upp ur vattnet och in till växlingen. Hon låg nu en knapp minut efter den andra tjejen i hennes klass.

Starten

Valencia ligger på fötter

Växlingen var väl sen sådär om jag ska vara helt ärlig. Jag hann inte tränga mig igenom åskådarleden tillräckligt snabbt och när jag kom fram till V:s plats så hade hon redan hunnit börja ta på sig cykelskorna. Vilket hade varit helt ok om hon hade tagit av sig våtdräkten först. Jag ropade åt henne och hon fick börja om från början. Tyvärr lite stressad vilket gjorde att det strulade lite med tröjan som hon skulle ha på sig också. Men strax var hon iväg på cykeln.

Cykelbanan var tyvärr konstruerade på ett sådant sätt att det inte skulle gå att se något mer än början och slut av banan. Jag och Anna bestämde oss i alla fall för att hon skulle stå vid ett ställe där både cykel- och löpbana passerade och att jag skulle stå vid växlingen. Anna skulle förvarna mig när V var på väg in till växling. Tyvärr gick Annas meddelande aldrig fram till mig, men som tur var fick jag syn på V ändå. Och det hade gått riktigt snabbt; 53:39 betyder en snitthastighet på nästan 26 km/h vilket var betydligt snabbare än vad jag hade hoppats på. Grymt!

Om den första växlingen var så där så var den andra riktigt bra. Upp med cykeln, av med hjälmen, skobyte och på med skärmen. Jag skulle sen langa en gel till Valencia direkt efter vätskekontrollen efter växlingen. Jag hade räknat med att Valencia kanske skulle stanna till lite och lugna ner benen efter cyklingen, men det var det inte något som helst tal om. Hon greppade en mugg vatten och drack i farten, tog gelen av mig och sprang sen vidare, fullt fokuserad och med ett riktigt fint klipp i steget. Hon hade nu dessutom dragit ifrån den andra tjejen i klassen med nästa 5 minuter. Anna fick se henne efter ca 1 km (fortfarande fullt fokuserad) och sen var det bara för oss att vänta i mål.

Full fokus framåt och ett grymt fint klipp i steget!

Tyvärr kom den andra tjejen i klassen först. Eftersom vi inte hade någon riktigt koll på den totala tiden och då vi visste att Valencia låg 5 minuter före vid T2 börjande vi nästan bli lite oroliga; hade astman slagit till eller hade håll eller kramp gjort att det blivit gång för V? Vi hann dock inte fundera så mycket för drygt 4 minuter senare kom en leende och överlycklig tjej och spurtade i mål, ivrigt påhejad av föräldrar, speaker och publik.

”Race with a smile” – Valencia var grymt stolt och väldigt nöjd i mål. När jag berättade att hon kört loppet på 1:43 och att det var gott om både juniorer och vuxna efter henne trodde hon inte riktigt på mig först. Men sen sken hon upp ännu mer.

Inte en Garmin-klocka så långt ögat når, bara ren glädje!

Stark tjej!

Och den andra tjejen då, hon som vann klassen? Väldigt imponerande också. Vid lite efterforskning visade det sig att hon faktiskt tom. var yngre än Valencia och att hon tävlat en hel del i löpning. De simmade ungefär lika snabbt och V cyklade nästan 8 minuter snabbare. Dock sprang hon sina 5,3 km på 23:53 vilket liksom är ett 4:30-tempo och makalöst bra för en 10-åring. Valencias löpning på 32:40 är väl helt okej när den innehöll lite gång och då hon aldrig tränar löpning heller. Men löpning är nog den disciplinen där det finns mest att hämta nu. För tävla igen det vill hon absolut och jag är inte den som direkt säger nej till det. Nu får vi bara hoppas att det arrangeras fler tävlingar för ungdomar med vettiga sträckor nästa säsong.

Tjörn Triathlon x 2

För en gångs skull en rapport i hyfsad tid. Tänkte berätta lite om mitt eget lopp som innebar säsongsavslutning och PB, samt kanske lite mer om min 11-åriga dotterns premiär på sprintdistansen.

Familjen var på Tjörn i helgen och två tredjedelar valde att tävla. Den sista tredjedelen hade nog egentligen kunna köra också. Men då hade hon ju å andra sidan missat den minsta tredjedelens debut och det tror jag inte att den större kvinnliga tredjedelen hade velat missa för allt smör i Småland. Jag köpte en startplats ganska tidigt eftersom det varit en sådan trevlig säsongsavslutning förra året och när jag presenterade idén för Valencia om att köra en riktigt sprint så var hon inte sen att haka på.

Statusen innan loppet var att simningen inte alls kändes särskilt bra, cyklingen neutral och löpningen stark (och det var väl ganska exakt så som det utkristalliserade sig under tävlingen också). Skärhamn var brännmanetfritt och vindstilla fram till på fredagsmorgonen. Sen började rapporterna om röd fara och stormvindar att dyka upp och med ens började jag fundera på om jag verkligen skulle hålla på med det är. Regn, snö, vind, värme, kyla, backar... jag kan hantera det mesta. Men vid brännmaneter går gränsen. Brännmaneter och elchocker. Insåg ändå någonstans att det bara var att bita ihop och köra. Dels för att komma över min egen fobi och dels för att inte få Valencia (som var tillräckligt nervös ändå) att misströsta.

Simstarten i Skärhamn är riktigt bra, sjögräs, gegga och brännmaneter till trots.

Innan start valde jag att bli insmord med vaselin, att inte kolla på vattnet (de brännmaneter som låg uppspolade på stranden var tillräckligt läskiga) och att helt enkelt låta adrenalinet flöda och bara köra. Precis innan startsignalen började speakern att prata om simbanan och att vi skulle svänga vänster efter gattet. Förvirringen var total eftersom det var tvärtemot den bana som presenterats på hemsidan. Ja ja, skit samma, bara att simma.

Först sjögräset som smekte ansiktet. Efter gattet och vänstersvängen fanns det inget att sikta på eftersom det var alldeles för få bojar och för mycket vågor. Efter gattet dök även brännmaneterna upp, röda och illavarslande. Under den här delen höll de dock sig på ett behörigt djup. Jag visste inte riktigt var jag var på väg men misstänkte/hoppades på att det skulle vara en liknande sväng som förra årets simbana.

Och det var det väl till viss del. Problemet var att det inte fanns några bojar annat än vid vändningarna och när det går en del vågor som det gjorde då är det alldeles för lite. Såvida man inte hade varit ute och kollat banan dagen innan. Men nu gick ju det inte eftersom bojarna inte låg ute då, och eftersom banan ändrades på morgonen ändå. Min navigering blev långt ifrån klockren och jag tappade nog några minuter både på dålig navigering och det faktum att jag faktiskt fick stanna upp några gånger för att vattentrampandes kolla efter riktmärken. När vi vände upp mot vinden och vattenuppgången blev det riktigt stökig sjö och många brännmaneter på att alldeles för nära avstånd för att det skulle kännas bekvämt. På något sätt lyckades jag dock hålla mig borta från dem. Brände mig lite lätt på ena fotknölen, men det var allt. Hörde om folk som simmat in i maneter och bränt sig i ansiktet och allt. Skräcken...

38:10 på simningen är väl definitivt några minuter mer än vad jag hade hoppats på. Men å andra sidan verkar simtiderna överlag vara ganska långa så det kanske inte var så lättsimmat ändå. Jämfört med förra året så är jag lite snabbare och lite längre upp i resultatlistan efter simningen.

Inte någon proffsnavigering direkt...

Ut på den blåsiga cyklingen. Även om minnet ibland är kort tyckte jag mig nog kunna känna att det blåste ännu lite mer än förra året. Banan såg lite annorlunda ut i år med varvning inne vid akvarellmuseet innan vi åkte ut på andra varvet. På det stora hela nog en bättre bana än tidigare. Bortsett från att flytten av växlingsområdet gjorde det väldigt trångt (i växlingsområdet alltså). Benen svarade och jag låg i vänsterfil större delen av första varvet. Under andra varvet var jag betydligt mer ensam och hade en lite kort energisvacka efter ca 7 mil. Men watten trycktes hyfsat enligt plan (5W NP mindre på andra varvet får anses ligga inom felmarginalerna).

Egentligen gjorde jag nog bara några enstaka misstag och det handlade om att trycka lite för mycket på pedalerna för att cykla ifrån personer som jag irriterat mig på. Typ sådana som pressar sig förbi med hjälp av vinddraget för att sedan slå av på farten direkt efter. Usch! Och kanske att jag jagade ikapp någon rygg för att köra om utan att behöva det just där och då... Men bara kanske. Vinden var absolut väldigt påtaglig under de sista 15 km av varje varv. Dock inga som helst problem med disc och 90 mm profil fram. Hade ett litet kast i ca 50 km/h över ett fält när det kom en kastvind från sidan, men inte något mer än så.

2:24:45 vilket är någon minut bättre än förra året. Pigga ben och avancemang från 19:e till 9:e plats i M40-44. 31:a cykeltid total i hela fältet och 5:e tid i M40-44. Vilket placeringsmässigt är betydligt bättre än förra gången.

Ut på andra varvet.

Slutligen löpningen som skulle komma att bli min paradgren i år. Bricklöpningarna veckan innan tävlingen hade känts väldigt lätta och bra och min plan var att sikta på att gå ut i ett något hårdare tempo än det 4:30-tempot som jag normalt sett siktar på och se hur länge det skulle hålla. Ganska bra skulle det visa sig. Startade i ett 4:15-tempo som egentligen bara mattades av i backarna under första varvet. Tappade lite fart under andra varvet men klockade ändå in mig på 45 minuter vilket indikerade en sluttid på runt 1:30 om jag skulle hålla ihop. Under 3:e varvet kom dock svackan och efter uppförsbacken ute på halvön på den övre delen av löpbanan kändes benen riktigt rökta. Klockade en km över 5 minuter där och trodde att det roliga skulle vara slut.

Men jag lyckades ändå samla ihop mig på något sätt och plocka upp löpsteget igen och vips var var inne på varvning och på väg ut på sista varvet. Kunde nu ägna mig åt att tänka "här kommer jag aldrig springa mer igen". Jag hade bestämt mig för att inte titta på totaltiden förrän det att jag passerat backarna på norra delen av banan en sista gång (med drygt 2 km kvar). När jag väl gjorde det och konstaterade att den stod på 4:30 någonting insåg jag att sub-4:40 faktiskt var möjligt om jag bara höll ihop den sista biten.

Med dottern vid min sida, i omkörningsfil.

Och resten är väl typ historia...

Efter 4:39:17 passerade jag mållinjen med ett fånigt flin på läpparna. Löpning på 1:33:10 är min bästa HIM-löpning hittills (även om den nog var typ 500 m kort) och totaltiden lika så. Och jag var dessutom riktigt trött för en gångs skull. I M40-44 var jag ju 20 efter simningen, 9:a efter cyklingen och 6:a efter löpningen. Vilket borde kunna ses som om att jag faktiskt disponerat loppet ganska väl. Så återigen en väldigt bra säsongsavslutning och en väldigt trevlig tävling. Bortsett från brännmaneterna och oklarheterna i simbanan var allt verkligen toppen. Tyvärr lär det nog inte bli en tredje gång på Tjörn eftersom Kalmar ligger i tävlingskalendern nästa år. Min tid hade räckt till seger i M45-49 så jag får väl sikta på det nästa gång. För att inte tala om sub-4:30.

Nu skulle jag ju egentligen skriva om ett lopp till - Valencias lopp på söndagen - men det får bli i nästa inlägg istället.

Men ganska nöjd då...