UltraTri Sweden dag 3 [RR]

Det kunde ju ha börjat bättre. Inte nog med att min mage brakade ihop, under natten lyckades Valencia dessutom med bedriften att dra larmet hemma (typ öppna ett fönster när hon slagit på skalskyddet) varpå hon ringer, Securitas ringer mig, etc. Inte lätt att somna om efter det så när klockan ringer 4:30 är jag förvisso hyfsat av med magknipet, men verkligen inte utsövd. Varken jag eller Anna. Jag gör dock mitt bästa för att skaka igång kroppen och beger mig sen ner till frukosten. Det är redan ljust och varmt ute och de flesta har tagit sig upp. Dock lite mer sammanbitna igen den här dagen. Gör mitt bästa för att få i mig lite frukost men tvekar också över att stoppa allt för mycket i den tomma magen. Behöver inte göra några toalettbesök då allt sådant löste sig kvällen innan. När Anna kommer ner till frukosten blir hon direkt haffad av Olle som har problem med sina revben efter sin cykling. Så när jag kommer ut från frukosten hittar jag henne på golvet i receptionen med en halvnaken Olle. Kändes helt normalt.

Jag begav mig sen upp på rummet för att klä på mig och fixa det sista med utrustningen. Inser att jag glömt att lägga i en t-shirt i Löpning 1-lådan så Anna får springa ner till bilen och hämta en från extra-lådan. Och dessutom hade jag till andra dagens cykling fått med mig lite för lite Maurten (både dryck och gel) vilket löste sig under dagen genom att vi tog från löpningen. Och löpningen löste sig genom att Dominic plockade med sig extra gel till andra löpningen. Blev dock jäkligt sur över att jag missat sådana saker i packningen trots både en och två kontroller mot utrustningslistorna. Men det går tydligen att göra fel ändå. Nu löste det ju dock sig ändå. Fick på mig allt och gick sedan ner till starten. Klockan var 5:50 och det var redan över 20 grader ute. Verkligen inte optimalt för en sådan som mig. Robert räknade ner och 6:00 var vi på väg på sista delen av äventyret.

Samlat gäng innan start

Gissa vem som ligger först

Linda möter upp vid Tullgarns slott

Hasselmark stack givetvis iväg som en avlöning. Med papperskarta och tumkompass. Adventure Racing-ränderna går inte ur så lätt. Jonas verkade vilja springa på lite och jag tog det lite lugnare. Jag hade redan innan tävlingen bestämt mig för att jag genom hela racet skulle köra min egen takt och mitt eget lopp. Nu blev det kanske inte riktigt så under cyklingen, men nästan. Planen för den första löpningen var att det mest skulle vara en transportsträcka inför simningen. 5:30 min/km-tempo och en tid strax över 2 timmar. Jag hade dessutom räknat med att den första löpningen skulle vara en mer eller mindre platt och okomplicerad sak. Det var det inte… Efter knappt 6 km bar det av in i skogen och på väldigt kuperad Sörmlandsled (det blev i slutänden över 200 höjdmeter på den ”platta” sträckan). Tveksam skyltning gjorde dessutom att det inte gick speciellt fort här. När jag kom ut från skogen var det dags för Tullgarns slott där Anna och Linda väntade. Tanken var att de skulle kolla om det jag något som jag behövde efter 10 km, typ vätska, men det var det inte så jag sprang på. Anna och Linda begav sig sedan till Norsborg för att hämta upp Dominic och sedan till Rangsta Brygga för att möta upp mig efter simningen.

Under löpningen på Sörmlandsleden hade jag tappat kontakten med Jonas. Efter Tullgarns slott blev det dock lite öppnare och jag hade helt plötsligt vittring på honom och jag såg att jag kom allt närmre. Ser här på mina km-splittar att jag helt plötsligt ökar farten, inte med mycket men det kommer en hel del km som går nedåt 5:00 min/km och det är för snabbt. Efter det att vi passerat bron över till Mörkö gör jag nästa ”misstag”. Vid en avfart efter ca 18,5 km står Håkans support och väntar på honom och när jag passerar erbjuder de mig ett glas vatten som jag tar (temperaturen är nu över 25 grader trots att klockan bara är 7:45 på morgonen). I samband med det börjar jag också gå lite vilket är jättedumt i det här läget eftersom jag då inser att jag faktiskt är ganska trött redan nu. Och har man gått första gången är det så lätt att göra det igen. Vilket jag gör redan efter 500 m i nästa uppförsbacke. I samband med detta kommer Håkan ikapp mig. Han springer lätt i ett jämt och fint tempo. Jag hänger på i någon km under ett lätt samtal men har liksom mentalt knäckt mig lite redan nu genom att börja gå redan så här tidigt i loppet. Så jag släpper och låter honom springa.

10 km in i loppet. Ett riktigt löpsteg

Sliter stenhårt med att få på dräkten

Snygg frisyr minsann!

Jag går några gånger till innan jag kommer till växlingen vid Tunanäs. Väldigt varm och ganska rejält krokig om jag ska vara ärlig. Temperaturen är uppe på 28 grader. Enligt GPS:en har jag sprungit 22,8 km på 2:16 (tempo på 5:58). Planen var strax över 2 timmar, men det var utan att jag kände till den stökiga Sörmlandsleden så egentligen har jag inte tappat allt för mycket. Fast jag är mycket tröttade än vad jag tänkt att jag skulle vara. Växlingen känns sedan som om den tar en evighet (vilket i det här fallet är 11 minuter). Precis som jag förväntat mig var det mer eller mindre hopplöst att få på sig våtdräkten på min genomblöta kropp. Som tur var fanns funktionärer på plats som kunde hjälpa till. Och min redan trasiga dräkt fick ett gäng hål till. Klämde i mig min Red Bull och kexchoklad som jag lämnat i växlingslådan, stoppade GPS-tracker och mobiltelefon i SaferSwimmern och hoppade sen i vattnet. Vilket var himmelskt svalkande i det här läget (17-18 grader enligt tävlingsledningen). Olle hade kommit in till växlingen strax efter mig och vi hoppade i vattnet ungefär samtidigt.

Hör en bekant röst och känner igen ett ansikte bakom stora solglasögon och en TT-keps – Elin Sterner från klubben har tydligen hörsammat Roberts och Ann-Maries önskemål om följekajaker. Tidigare år har det inte varit personliga kajaker under den här simningen, men i år ville man ha det. Och det var tur, för mina glasögon funkade inte alls. Nu hann ju jag och Elin inte prata ihop oss alls, men jag hoppades på att hon blivit instruerad om att hon skulle sköta navigationen åt mig. Jag hade inte så mycket val för jag såg som sagt var ingenting.

Jag tänkte inte så mycket alls under simningen. Mest bara att veva med armarna tills det att jag nådde land på andra sidan. Förhoppningen var att det skulle gå runt timmen. Vattnet var skönt och sjön lite stötig och krabb. Hade under själva simningen ingen som helst känsla för hur det gick men det kändes segt. När jag tittar på GPS-spåret från simningen konstaterar jag att i princip alla driver norrut. Den enda som gör en någorlunda vettig navigering under simningen är Håkan som också är snabbast på 53 minuter, vilket också är den snabbaste tiden någonsin på etappen. Sen det stora glädjeämnet: trots att det kändes som skit är jag faktiskt näst snabbast på etappen på 1:04 (10:e snabbast genom åren) och fick faktiskt för en gångs skulle ge Johan Hasselmark stryk (1:08 simmade Johan på). Jag har även simmat om Jonas så jag är just då 3:e man upp ur vattnet och 3:a i hela tävlingen. Håkan har tagit in det försprång som jag hade på honom efter dag 2.

Inte en samlad och pigg blick.

Anna ser inte helt nöjd ut. Inte jag heller.

Det var inte helt lätt att få av sig dräkten heller.

Jag såg nog inte pigg ut när jag gick upp ur vattnet och det speglade nog hur jag kände mig också. Dock var det väldigt skönt och trevligt att få lite applåder och se alla människor på plats. Från och med nu skulle jag ha full uppbackning under resten av loppet. Vid Rangsta brygga var det nu full fart med Anna och Linda, och Dominic som skulle springa med mig första biten. Maria från klubben stod också och hejade och även Elin hade tagit sig upp ur kajaken för att heja iväg mig. Stackars Linda fick det otacksamma uppdraget att få på mig kompressionsstrumporna. Annas uppgift att få i mig energi var väl förvisso inte så mycket lättare (Håkans support bistod med en iskall Cola som smakade himmelskt). Smörja in skrevet med vaselin skötte jag dock helt själv. Enligt GPS-trackern tog stoppet nästan 11 minuter och under tiden hann både Jonas och Olle komma upp ur vattnet vilket jag då inte märkte alls. Mitt största orosmoment under växlingen var att vänster insida lår krampat till när jag böjt mig fram för att knyta skorna. Lite för tidigt för det.

Vid ungefär 9:40 var jag på väg för mina sista 70 km av loppet. Temperaturen var nu uppe över 28 grader och Dominic var vid min sida. Vätskevästen var laddad med 500 ml sportdryck, 500 ml vatten och 3 gels. Jag var inte direkt pigg men när vi väl började springa kändes det ganska okej ändå. Linda (som varit helt in charge över supportlöpningen) hade uppenbarligen varit väldigt tydlig med förhållningsreglerna; vatten och vätska skulle vara slut vid varje checkpunkt (möte med supporten), en gel i halvtimmen skulle ätas (varannan med koffein) och inget hetsande.

Vi var grymt disciplinerade. Farten gick inte över 5:30 min/km och var 10:e minut tjatade Dominic på mig att dricka. Varannan gång Maurten och varannan gång sportdryck. Till en början sprang vi på asfalt. Dock lite kuperat och ingen som helst skugga. Efter ca 5 km när vi svängt in på en grusväg kom Jonas i kapp oss. Vi sprang ihop ett tag och gick i de värsta backarna. Jonas sa att eftersom jag ryckte ifrån honom med 7 mil kvar under cyklingen så tänkte han försöka med samma sak här. Sen kom Väggarövägen (och ni som cyklat där vet att det är rejält kuperat) och… tja, Jonas ryckte väl inte direkt, men vi släppte iväg honom. Han verkade stark och fokuserad. Jag tänkte mer på att det var en lång dag och vad som helst kan hända.

Helt uppassad av Dominic, Elin, Maria och Linda

Alltså kall cola kan vara det bästa som finns vid sådana här tillfällen.

Glada gossar som springer

Strax innan infarten till Körunda hade Anna och Linda valt att göra sitt första stopp för dagen vilket var typ 1,5 km tidigare än planerat. Men det gjorde inte så mycket eftersom vätskan ändå tagit slut. I den ursprungliga planen hade jag satt upp naturliga supportpunkter (vid ställen där Sörmlandsleden korsade en större väg) som skulle vara lätt tillgängliga med bil och som lämpligtvis låg på 9-10 km avstånd. Under resterade del av dagen valde dock Anna och Linda att istället göra så täta stopp som möjligt vilket nog var ett bra beslut med tanke på vilket skick jag var i. Enda egentliga missen med ett sådant upplägg är ju egentligen att det helt enkelt bli mer stillastående tid ju fler stopp man har. Jag hade även planerat in ett antal skobyten (mellan trail- och asfaltskor) och det första skulle egentligen ske innan Körunda och innan det var dags för Sörmlandsled på allvar. Så här i efterhand kan jag inte riktigt svara på om det var ett medvetet val eller om det bara blev så, men jag bytte aldrig skor. Jag vet att jag tänkte på det under första löpningen, som ju var mer trail än vad jag räknat med, att mina vanliga skor (On Cloudflow) funkade riktigt bra eftersom det var så pass torrt i marken. Jag och Dominic var glada och positiva. Det varade väl några km till innan det var dags att ta sig an den tekniska trailen.

Det började ganska brutalt direkt med massor av rötter och uppför. Och varmt. Efter någon km gjorde jag dagen första vurpa efter att inte riktigt ha lyft på foten i ett nedförsparti. Lyckligtvis var den inte mycket mer än min självkänsla som fick sig en smäll. Precis när vi passerade Segersäng såg vi faktiskt helt plötsligt Jonas i skogen framför oss. Hoppet steg i någon minut innan jag strax därefter fick dagens första kramp. Hårt och skoningslöst i vänster insida lår. Det är typ den värsta krampen jag kan få och den som jag vet att jag aldrig kommer att bli av med under resten av loppet. Strax efter Segersäng sprang vi en kort bit på väg och där hade Anna och Linda stannat till. Vätskepåfyllning och några uppmuntrande ord och sen var vi på väg igen. Jonas några 100 meter framför. Och det var sista gången vi såg honom under den här etappen.

Det var nu ca 4.5 km kvar till den officiella vätskestationen i Hemfosa. Jag hade inte direkt min bästa period i loppet. Efter ytterligare 3 km kom Olle ikapp oss. Han såg och verkade till humöret sett vara i väldigt bra skick. Det var ganska tydligt att det var löpningen som han väntat på. Han sprang med stavar (något att kanske testa nästa gång) och hade med sig en ganska ung tjej. Vi sprang tillsammans med honom ett tag på en grusväg innan det var dags att ge sig in på trail igen, där han hade ett betydligt bättre tempo.

Mattias och Dominic gör roliga saker i skogen. Fast här ser Dominic ut att lida mer än jag.

Vid Hökarängsbadet gjorde jag misstaget att försöka sätta mig. Ingen verkade bry sig nämnvärt...

Danger-pacing och Sue i Sköndal

Till Hemfosa kom jag som en ganska bruten man. Det var varmt som bara den, traillöpningen slet rejält och jag brottades med en ständigt närvarande kramp. Anna och Linda tvingade i mig massor av dricka, salttabletter och Alvedon. Och hällde vatten över mig. Jag tackade Dominic för löpningen och mumlade till Lars-Erik ”Ber om ursäkt redan nu för att detta kommer att gå jäkligt långsamt”. Bra inställning liksom. Känslan överlag var ganska konstig; jag kände min tom i kroppen och väldigt trött. Men inte trött som i tom på energi, för jag upplevde nog att jag hade helt okej med energi, men att kroppen inte riktigt ville samarbeta i övrigt. Skallen var med och jag visste att jag hade ett jobb kvar att göra, men jag var ändå fåordigt och ganska bister. Bestämde mig dock att försöka hantera det lite bättre rent humörmässigt. Det skulle liksom inte bli bättre än så här och det var många timmar kvar. Precis när jag och Lars-Erik skulle dra iväg kom Olle upp jämsides. Han hade fått hjälp av sin support som stod lite längre bort och jag hade inte märkt honom när jag kom till stationen. 44 km löpning var avklarad och nu återstod bara 49 km och det absolut jobbigaste partiet på hela banan. 

Eftersom det började uppför och med trail så försvann Olle ganska snabbt iväg. Om jag hade tyckt att terrängen var jobbig innan så var det ingenting mot för hur det blev nu. Leden var ganska dåligt underhållen och det fanns en hel del bråte att kliva över. Och med det skick som mina ben var i så var varje extra ansträngning en potentiell krampattack. Jag och Lars-Erik gjorde varsin trailvurpa och nu var det inte bara uppförsbackar som medförde gång utan även jobbiga passager och kramp. Varje km kändes som en evighet. Vid något tillfälle var vi på väg åt fel håll, men varnade min klocka mig. Hade rutten på min Fenix 5 Plus och det funkade faktiskt alldeles utmärkt (bortsett från att jag höll på så pass länge att jag var tvungen att ladda klockan på slutet). Mitt ute i skogen, på ett parti av leden som gick längst en äng, fanns det en bänk och den var så lockande att jag kände mig tvungen att sätta mig ner i några sekunder. Lars-Erik skickade givetvis en bild på detta till Anna och Linda och sen fick jag pisk vid nästa stopp.

Ca 5 km efter Hemfosa, vid en passage av Sorundavägen, stod Anna och Linda igen tillsammans med Olles support. Jag hade haft rejäla krampproblem under den senaste sträckan och Anna gav sig därför på mina ljumskar och insida lår. Jag skrek rätt ut och stoppet tog ett litet tag. Joggade sedan iväg och fick kramp igen efter en knapp km. Efter ytterligare ett kort stopp på Tungelstavägen var det dags för loppets absolut hemskaste parti med knappa 10 km genom Paradiset och till nästa vätskestation i Vidja. Först rejält kuperat och riktigt teknisk trail där det varken gick att springa uppför eller utför. Värmen var outhärdlig och det kändes som om jag knappt hade styrfart framåt. Strax innan Paradiset gjorde jag en ordentlig vurpa där jag slog upp ganska rejäla sår på benet och armen. Jag krampade så mycket i exakt hela benen att jag inte kunde göra något annat än att ligga och vänta på att det skulle gå över. Lars-Erik försökte hjälpa mig upp men det gick inte. I samma veva kommer dessutom ett gäng vandrare som jag tidigare plågsamt kämpat mig förbi och tittar skeptiskt på mig. I det läget fanns det inget annat att göra än att skratta åt allt. Även om den absoluta botten inte var nådd ännu.

Lars-Erik (bakom på cykel) och Dominic har anslutit igen

Och helt plötsligt var det bara Västerbron kvar!

Kan nog vara min favorit-race-bild alla kategorier!

När vi kommer ut vid parkeringsplatserna vid Paradiset är det äntligen slut på teknisk trail, dock ett ganska rejält kuperat avsnitt på asfalt. Jag känner nu till exakt varenda meter den resterande sträckningen. Alla dryga 3 milen som fortfarande är kvar. Jag vet att jag i Farsta kan svänga vänster och bara ha typ 6-7 km hem till min egen säng. Men jag vet också att det inte kommer att vara några fler överraskningar. Kontrollen i Vidja är lagd lite tidigare (ute vid Huddingeleden istället för vid inne i Vidja) och det är en lättnad att se den. Är helt slut på vätska och helt slut i kroppen. Inte så att jag gått tom på energi, men mer att det liksom inte finns mer vilja och uthållighet att ta av. Jag muttrar till Linda och Anna att säga åt Peter och Charlotte att de inte behöver komma och möta upp mig eftersom jag ändå bara kommer att gå långsamt och skämma ut mig. För på något konstigt sätt skäms jag över att jag är så dålig, så långsam och att jag tror att jag ska kunna göra något sånt här på ett vettigt sätt. Givetvis är det den mentala tröttheten som talar. ”Kommer inte på fråga”, säger tjejerna och mer är det inte med det. Får ändå lite ny energi av Anna och Lindas positiva bemötande, de fantastiska funktionärerna i kontrollen och av att Camilla nu också oförhappandes dykt upp på cykel. 

Lars-Eriks sejour var nu slut och det var dags för Linda, och Camilla, att följa mig från Vidja till Hökarängsbadet. Lindas pacing-stil var smooth talk och korta överblickbara mål; ”Nu springer vi till stolpen där”, ”Vid busken börjar det få uppför och då kan vi gå”, ”Där framme börjar vi springa”. Camilla var glad som vanligt och underhöll med sång och allt möjligt. Även om jag kände mig som skit så var det faktiskt väldigt trevligt. Vid det här laget hade batterierna på Garmin-klocka börjat ta slut och jag lämnade över klockan till Camilla för laddning. Den första halvan av den här sträckan var ganska kuperad och innehöll dessutom dagens sista stenar och rötter. Värmen var väldigt påtaglig men på något sätt gick det framåt hela tiden. Strax innan Ågesta golfbana dök det upp en liten mustaschprydd herre på cykel. Peter kunde tydligen inte hålla sig från att hänga på så fort som möjligt. Vid golfklubbens parkering väntade Anna med bilen och Peter anslöt löpandes med Charlotte på cykel. Jag drack nu vatten och sportdryck hela tiden och tog varje tillfälle att fylla på vätskan. Mitt ”gäng” bestod nu av Linda, Camilla, Peter och Charlotte.

Vi fortsätter, ömsom gåendes och ömsom springandes, men hela tiden framåt. Jag har i det här läget inte någon större aning om hur jag eller mina medtävlare ligger till annat än att jag har 4 personer framför mig och 3 bakom och att både Jonas och Håkan ligger betydligt bättre till för pallen än vad jag gör. Men det är inte någon jag tänker på just då. Fokus ligger på att komma i mål. Vid Hökarängsbadet där Peter och Charlotte egentligen skulle ha hoppat på väntar Anna igen med kall dricka. Linda hade gjort sitt skift och hoppade in i bilen. Jag gjorde misstaget att försöka knyta skorna men hamnade på alla fyra och kunde inte riktigt ta mig upp. Krampen var närvarande exakt hela tiden. Peter skötte sin pacing alldeles utmärkt med små lugna instruktioner titt som tätt. Enda missen var väl att ha försökte få i mig sin jordgubbssaft som jag verkligen inte kände för då.

I Bagarmossen var det dags för nästa överraskning. Anna och Linda stod med påfyllning och vips så dök Mattias och Sue upp på MTB:s. Mattias hade jag inte träffat på över ett halvår så det var riktigt kul. Jag tog kanske inte in direkt allt vi pratade om men det gjorde i alla fall att tiden gick och att meterna kändes lite kortare. När vi kom till Hammarbybacken och kontrollen stod funktionärerna Stefan (2x tidigare deltagare) och David (fotograf och vinnare 2018) och tog emot. Jag var nu en dryg kvart bakom Olle och betydligt längre bakom Jonas. Att springa upp för backen fanns inte så det blev en långsam promenad där David lämnade av mig med kram uppe på toppen. Och på toppen dök helt plötslig Dominic i löparkläder och Lars-Erik på cykel upp igen.

En blick som skriker lättnad och glädje!

Jag och mitt crew. Hade aldrig gått utan er.

Nedförslöpningen var väl minst lika jobbig som uppför. Men framåt gick det och helt plötsligt var vi på Söder med mindre än 10 km kvar. Vid Eriksdalsbadet mötte Anna och Linda upp med bilen en sista gång. Camilla hade tidigare frågat mig om vad jag skulle önska mig om jag fick önska mig vad som helst. Mitt svar var enkelt; en stor frozen lemonade från McD. Och nu fick jag den och den var himmelskt god. Egentligen skulle jag ha fått den redan på toppen av Hammarbybacken men det hade strulat på något sätt. Jag mer eller mindre svepte och var sedan på väg de sista skälvande kilometerna längst Årstaviken. Lite som i ett töcken men ändå hela tiden på väg framåt. Jag flinade lite för mig själv när Sue cyklade lite före och ropade ”Se upp, tävlingslöpare!”. Jag kände mig verkligen inte som någon tävlingslöpare när jag blev omsprungen av en liten tant i pensionsåldern. Precis innan Västerbron anslöt Anna och Linda till gänget. På toppen av bron krampade typ exakt varenda muskel i min kropp, även ovanför midjan. Ändå började en känsla av eufori infinna sig och jag började för första gången på länge att le med hela kroppen.

Kl 19:50 – 13 timmar och 50 minuter efter starten i Trosa – korsade jag äntligen mållinjen i Rålambshovsparken. Jag skrek ut min glädje och stupade sen helt orkeslös ner på marken.

Gänget som bar fram mig sista dagen. Älskar er!