Ultratri Sweden dag 2 [RR]

Klockan ringde 4:45 och jag skulle verkligen ljuga om jag säger att jag kände mig sugen på att gå upp och cykla då. Men ett dagsverke låg framför mig och det var bara att få på sig kläderna och bege sig ner till frukosten. Frukosten blev precis som dagen innan ett nödvändigt ont för att dels få i sig lite snabba kolhydrater för att starta upp kroppen och svart kaffe för att få igång magen. Just idag fanns det dock inte något större behov avseende magen eftersom den skött sig exemplariskt dagen innan. Normalt sett inte lika känsligt heller när man ska cykla (i alla fall inte för mig). Alla var ganska sammanbitna vid frukosten även om det inte var riktigt lika ”allvarligt” som inför den första dagen. Misstänker att cyklingen inte skrämmer lika mycket som simningen. För min del var det definitivt så. Att cykla över 30 mil var jag inte alls främmande för och etappen var väl den som jag var minst rädd för samtidigt som det också var den som jag såg mest fram emot. Kände redan på förhand att det här borde vara mitt tillfälle att glänsa lite. Det som eventuellt var en okänd faktor var det här med att tillbringa 30+ mil i tempoställning. Har cyklat över 30 mil många gånger men då på linjecykel. Tror att jag tidigare gjort runt 24 mil på TT-hoj, fast då med typ lunch inlagt och tillsammans med någon annan. Idag var det 319 km solo i tävlingsfart som gällde vilket absolut var nytt men ändå inte något som skrämde mig.

Med tanke på väder och typ av etapp var det sedan minimalt med saker att fixa innan start. Val av kläder för dagen var DangerKit (tm), två påsar med gel, salttabletter och Alvedon i bakfickan, samt mobil och GPS-tracker. Och givetvis 3 fulla flaskor med Maurten. Väl ute vid starten var stämningen betydligt mer uppsluppen och förväntansfull och i princip alla hade ett leende på läpparna. Jag noterade att de flesta andra körde med racesuits och med tempohjälmar. Själv hade jag prioriterat bekvämlighet och körde som sagt var med vanliga cykelkläder och vanlig hjälm. Får se om det blir förändring på det nästa gång. Vid 5:55 stod alla på startlinjen och väntade. Vädret var väldigt bra med blå himmel, strålande sol och ca 14 grader varmt. Och givetvis en lätt vind från sydväst. Robert räknade ner och prick kl 6:00 gick starten.

Glad Mattias med sadel på rätt höjd.

Enda gången på hela loppet som jag hade kontakt med Johan Hasselmark

På väg ut från Huskvarna

Johan Hasselmark stack iväg som en pil direkt och det rådde inga tvivel om vad hans plan för dagen var. Jag låg precis efter Jonas i starten men körde om efter någon km och började jobba mig in i mitt eget tempo. Efter bara ca 5 km var det dags för backen upp mot Kaxholmen (den backen som man kör nedför innan Jönköping när man kör Vätternrundan). Nu var det dags för kroppen och benen att börja bekänna färg. Min plan var precis som under första dagens cykling att hålla en NP runt 200W och inte gå över 230-240W i backarna (vilket jag tycker är ganska svårt då det på något sätt känns naturligt att trycka på lite mer än så uppför). Benen svarade dock fint och jag kände på mig att det här nog skulle kunna bli en bra dag.

Några km efter Kaxholmen kom Håkan upp bakom mig. När han körde om ropade jag ”Bra!” och Håkan ropade tillbaka ”Det här är bara tillfälligt”. Jag valde att lägga mig på draftingsäkert avstånd från Håkan och inte luras med i något så här pass tidigt. Visste att Jonas låg bakom och lurade också. Håkan höll dock ett tempo som passade mig alldeles utmärkt. Vägen fram till Ölmstad var inte så rolig, men direkt när man svänger av österut kommer man in på riktigt fina vägar (som IM 70.3 Jönköping går på i motsatt riktning). Partierna förbi sjöarna Bunn och Ören är riktigt vackra. Vid foten på Ören (efter ca 3 mil) hade Håkans support stannat och han valde då också att stanna vilket gjorde att jag och Jonas fick en lucka.

Efter ca 50 km och i en nedförsbacke valde Jonas att köra om mig och dra upp tempot lite. Vi hade Håkan någon km efter. Mina ben kändes pigga så jag hängde på. Jag noterade att Jonas höll en bra fart på platten men hade en tendens att tappa fart så fort det gick lite uppför. Om det var ett tecken på att han höll en väldigt strikt pacing avseende watt eller om han helt enkelt hade lite sega ben visste jag inte riktigt då. Efter ca 72 km passerade vi över E4:an, kom ut på den helt öppna Östgötaslätten och fick vinden rakt i ryggen. Jonas valde att lägga i ytterligare en växel och trycka på och jag ville inte överila mig utan släppte iväg honom. Hade honom dock inom synhåll nästan hela tiden. Långa partier låg jag på ganska låga watt i över 40 km/h. 

I Väderstad hade flera supportbilar stannat för att besöka det omtalade Centralkonditoriet. Jag fortsatte dock utan att stanna mot Skänninge och dagens första depåstopp efter 105 km. Jonas låg som mest en knapp km före mig och hann precis lämna depån när jag kom in. Här stod Linda redo med cykeln för att haka på (runt 4 timmar i zon 2 var det tänkt för henne) och Anna stod redo med en sockrad bulle från Väderstad. Jag fick fräscha flaskor och påfyllning av gel. Jag kände mig väldigt fräsch och att jag cyklat precis över 3 timmar med över 34 km/h i snitt var inget som jag kände av alls. Mitt depåstopp var dock på nästan 4 minuter och det är nog lite i överkant.

Efter Skänninge fick jag och Linda njuta av väldigt fin crusing på slätten. Strax innan Ljungsbro och precis efter det att vi passerat 34:an kom vi ikapp Jonas som stod på cykelbanan bredvid vägen och hade fått problem med sitt flaskställ på sadeln. Saktade ner och frågade om allt var ok. ”Det är lugnt”, svarade Jonas och vi trampade vidare. Det största problemet för honom var nog att han blivit av med en flaska vätska och eftersom han körde utan support är det kanske inte någon riktig höjdare.

Fart på slätten

Mycket bättre tempoställning den här dagen.

Vägen på Roxens norra sida var fantastiskt vacker, men även ganska kuperad. Här märkte vi (eller rättare sagt Linda som höll utkik bakåt) återigen lite av samma tendens som tidigare vad det gäller Jonas; så fort det gick lite uppför så tappade han lite. Varför håller jag nu på att tjata om hur Jonas körde? Jo, för att jag hade två mål för dagen: del att försöka dra ifrån Håkan och komma upp på en 2:a plats totalt och dels att försöka komma tvåa på etappen. Johan skulle jag inte rå på alls och Jonas var den som jag, baserat på första etappen, identifierat som min största konkurrent om andraplatsen.

Vid Grensholm (slott/herrgård) efter knappt 160 km hade Anna stannat och jag fick en flaska med vatten. Jonas kom upp precis bakom oss och vi sa då åt honom att ta det som han behövde från oss (speciellt med tanke på att han tappat en flaska). Jag och Linda hann dra men jag tror att han fick sportdryck och gel från oss/Anna. Strax innan Norrköping och depån där var det cykelvägar som gällde och det var väl lite mindre roligt efter all fin och rak landsväg som vi cyklat på innan. Vi hade nu dragit ifrån Jonas med över 2 km. Under tiden i depån i Norrköping hann han dock ikapp och hakade därefter på Linda och mig ut från Norrköping.

Strax innan Norrköping (efter ca 190 km) började jag känna mig lite krokig och försökte därför få i mig så mycket som möjligt i depån (vilket blev 2 wienerbröd, ett par gels och cola) och samla ihop huvud och ben så gott det gick. Anna hade haft strul med navigeringen och var inte i depån när vi kom dit. Linda hade dock kontakt via SMS så att vi kunde mötas upp senare. Jonas hade problem med att få plats med vätska på cykeln så Linda tog lite utrustning som hon skulle lämna till Anna senare så att Jonas kunde få det när det behövdes.

Fokus på rätt saker

Vägen ut från Norrköping var i ärlighetens namn ganska tråkig och vi hade faktiskt nästan motvind för första gången under den här dagen. Benen och kroppen började dock vakna till liv igen och jag kunde bekvämt krypa ihop och börja mata. 15 km efter depån passerade vi under E4:an och kom in på sträckningen efter Bråvikens norra strand som är oerhört fin. Nu var vi dessutom inne på vägar som jag cyklat tidigare (i alla fall 3 gånger tror jag). Linda hade kontakt med Anna som nu var inne på rätt spår och vi bestämde att hon skulle stanna vid Kolmården då jag behövde påfyllning av sportdryck och gel. Jonas hade legat precis bakom oss hela vägen och när vi stannade till så körde han vidare.

Stoppet var väldigt effektivt den här gången och vi tappade aldrig Jonas visuellt. Jag visste nu att i princip hela vägen fram till Nyköping skulle vara ganska kuperad och hade därför en förhoppning om att jag skulle kunna vara starkare än Jonas där. När vi låg bakom honom noterade vi snabbt samma mönster som tidigare; så fort det gick lite uppför så tappade han lite. 

Strax innan Kvarsebo slog jag till. I en nedförsbacke direkt efter en uppförsbacke hade jag betydligt bättre fart över krönet och jag gjorde en distinkt fartökning. Jag passerade Jonas i betydligt bättre fart och noterade att han inte svarade. Jag tittade sen inte bakåt utan fortsatte att mata på i jämn och hög fart i nästan 5 minuter. Kom på att jag inte sagt något till Linda när jag gjort fartökningen, men hon hade som tur var hakat på. Fortsatte sedan att köra på ganska bra uppför och Jonas var nu borta. Som mest hade jag nog runt 3 km på honom här. Men även om det tidsmässigt inte blev några enorma tidsavstånd tror jag nog att jag fick ett klart psykologiskt övertag här.

Selfies är Lindas paradgren

Såsom sädesfälten böjer sig för vinden...

Strax innan Nyköping och dagens sista officiella depå började vinden jobba emot oss och jag började för andra gången under dagen att känna mig ganska krokig igen. Planen hade varit att Linda skulle kliva av i Nyköping (efter att redan där ha cyklat en halvtimme mer än vad som stod i hennes träningsplan). Nu undrade hon dock lite lätt om jag ville att hon skulle haka på hela vägen till Trosa. Hon kände nu att hennes uppdrag var att se till att jag kom tvåa på etappen. Jag tackade ganska snabbt ja till erbjudandet. Att ha någon bakom mig som kan komma med glada tillrop, någon som man kan klaga lite med, snacka lite skit med och att ha någon som man inte vill svika gör liksom ganska mycket ändå. Det blir inte lika ensamt.

I Nyköping väntade depå och Anna. Även om jag som sagt var ganska seg höll vi ändå stoppet hyfsat effektivt på ca 3-4 minuter. Fyllde på med det sista jag behövde för de återstående knappa 5 milen och fick i mig lite kall dryck. Jag var hungrig men hade ingen lust att börja äta något. Mitt största orosmoment inför sista biten var nu att vi skulle få motvind, men det visade sig efter ett tag att den faktiskt började arbeta i min favör igen. Vi lämnade depån strax innan det att Jonas var på väg in. Förmodligen ytterligare en sån här mental sak att han liksom inte skulle få känning på oss igen.

Vägen mellan Nyköping och Trosa har jag cyklat många gånger (senast bara ett par veckor innan) så det var väldigt välkänd mark. För första gången under dagen började jag nu skönja slutet. Linda höll koll bakåt men kunde aldrig se Jonas så för varje km som gick kom jag närmare den där andraplatsen. Vid avfarten till Studsvik passerade Anna oss med bilen och stannade till. Strax därefter kom hon upp jämsides med oss och meddelade att Jonas låg nästan 4 minuter efter oss. Jag började nu känna mig riktigt säker på att det här skulle gå vägen. Sa åt Anna att vi inte behövde något mer och att hon kunde åka till Trosa och möta upp oss vid målgången. Sista biten kunde jag slappna av lite och trampa ut benen på lite lättare växlar. Sträckte upp handen i luften och skrek ut min glädje när jag efter 9 timmar och 41 minuter passerade mållinjen i Trosa.

Målgång och glädje!

Jag kom 2:a och Linda slog eget distansrekord - bra dag!

Jag och Jonas avhandlar dagen

Det var nog en av de skönaste målgångarna i mitt liv. Allting under dagen hade gått som jag tänkt mig eller bättre. Tre minuter senare passerade Jonas mållinjen och jag tror att det var med lite blandade känslor. Han hade ju förbättrat sin tid från förra året med nästan en timme, men å andra sidan hade vi ju haft en ”kamp” hela dagen också som han dragit det korta strået i. Han skulle dock få sin revansch senare. Själv hade jag som sagt var en totaltid på 9:41. Rulltid på 9:26 vilket är 33.6 km/h i snitt och alltså en depåtid på 15 minuter vilket väl ändå får anses vara helt okej. Något som också är riktigt roligt är att det är den 3:e bästa tiden någonsin i UltraTri på etappen. Att Johan klämde till med den snabbaste någonsin och var nästan 1.5 timme snabbare behöver vi inte prata så mycket om. Min kropp kändes dock bra och inga speciella skavanker eller ryggont efter alla timmar i tempoställning.

Jag var som sagt var oförskämt nöjd. Min moster och hennes man som har hus i Trosa var på plats så jag tillbringade över en halvtimme i målet innan det var dags att röra på sig. Under den tiden hann Erik komma in med ett leende på läpparna efter en stark dag. 45 minuter efter mig kom även Håkan i mål. Det hade gått bra till en början men innan Norrköping hade han fått problem med en tempopinne som gått sönder och hade nog tappat en hel del tid då han inte kunnat ligga i tempoställning ordentligt. Tråkigt för honom, men innebar samtidigt att även mitt andra mål för dagen var uppnått; att gå upp på en andra plats totalt.

Drottning Linda håller hov.

Nästa gång jag tävlar behöver jag en mustasch. Och kanske en tatuering.

Segrarens pris. Eller i alla fall mitt pris. Och tack för ett bra teamwork.

Därefter var det dags att checka in på hotellet. Linda och jag hade pratat om glass i Trosa länge under slutet av cyklingen. Av någon dum anledning bestämde vi oss dock för att fixa lådorna med utrustning till T1 och T2 dagen efter och för äta först. Det skulle bli en gemensam sittning för oss på hotellet, men tyvärr fungerade serveringen inte så bra och vi fick vänta nästan 45 minuter (till 19:45) innan vi fick någon mat på bordet. Faktiskt inte alls bra i det här läget när det gällde att få i sig så mycket som möjligt. Under middagen hände dessutom något mindre bra: min mage brakade ihop. Totalt. Ett gäng gånger på toaletten och magknipen från helvetet. Jag brukar kunna få så ibland efter långa löppass men inte efter cykling. Nu hade det förmodligen att göra med 2 dagars intag av flytande kolhydrater och koffein. Effekten av det hela var tyvärr dock att jag tömde magen på sånt som ska omvandlas till energi dagen efter, jag kunde inte klämma några mer kolhydrater (läs smågodis och läsk) efter middagen och jag pallade inte med någon massage. Och att den där glassen som vi talat om inte blev av. Det enda som hjälpte mot magknipet var fosterställning i sängen och som tur var somnade jag ganska fort.

Just det ja, glömde ju nästan bort att jag givetvis tog på mig mina löparskor en timme efter målgång och betade av runstreak nummer 100! Det hade ju givetvis varit lite bättre om jag tajmat in det så att nummer 100 blev på söndagen istället, men nu blev det inte så.

Läs om dag 0 och dag 1 också.

UltraTri Sweden dag 1 [RR]

Nu var det på riktigt! Solen var uppe och havet såg väldigt inbjudande ut. Inte alls spegelblankt, men betydligt lugnare än kvällen innan. Började morgonen med att gå på toaletten och göra det som krävdes. Instagrammade givetvis också. Sen en frukost bestående av kaffe och vitt bröd med smör och ost. Jag har numera släppt det där med ordentliga frukostar innan tävling; satsar på snabbt, vitt, lättsmält och att säkerställa att jag i alla fall inte startar hungrig. All annan energi ska liksom redan finnas i kroppen. Efter frukosten lyckades jag till min stora glädje faktiskt att gå på toaletten en gång till (allt för att slippa upprepa debaclet i Livigno). Därefter lämnade jag över min påse med energi, extra simglasögon och extra simmössa till min kajakeskort. Båten ut till starten skulle lämna vid 7:00 så det var inte så mycket mer att göra än att plocka ihop mina saker och börja klä om till simningen. 

Här fattade jag nog ett av dagens absolut bästa beslut; jag bestämde mig för att köra med mitt neoprenunderställ (2mm) på överkroppen. Samt även neopren-strumpor och -bandana. Tänkte att den ev tappade rörligheten i axlarna skulle vägas upp av att jag inte skulle behöva frysa. 3 timmar i 16-gradigt vatten blir nog tillräckligt kallt ändå. Och det skulle visa sig att jag var alldeles perfekt klädd; jag varken frös eller kände mig överhettad under någon del av simningen. Smörjde in ansikte och nacke med solskyddskräm med manetskydd som Erik fått med sig och hade även vaselin på händerna (även det för att skydda mot maneter). Extremt orutinerat fick jag sedan vaselin även på mina glasögon under båtfärden till Lilleland, men lyckades få tag på en handduk så att jag kunde torka rent innan det var dags att starta. Blåste även upp min SaferSwimmer och la ner mobiltelefon och GPS-tracker som jag fått av Ann-Marie.

Jag har bråkat en del med våtdräkten under det här året. Har i många år kört med Zone 3 Vanquish och varit väldigt nöjd med den. Min gamla dräkt från 2017 var i princip slut så i slutet på förra året köpte jag därför en ny. När jag dock skulle testa den i början på sommaren var det något som inte stämde. Det kändes stelt och konstigt och framförallt så kändes det som om jag simmade betydligt långsammare. Testad och jämförde med min gamla Vanquish och även med min Röka-dräkt och även om GPS-mätning kan vara lite yxig ibland var resultatet ganska tydligt; gamla Vanquish var snabbast, Röka i mitten och nya dräkten långsammast. Så det är alltså något med den nya Vanquish-modellen som gör att den inte passar mig längre. Och eftersom den gamla efter den här tävlingen är helt slut så blir det väl till att gå ut och leta efter ny dräkt.

David (till höger) och annan kajaksupport på väg ut till starten

Vuxna män i neopren spanar efter riktmärken

Erik tar kommandot - "dit ska vi!"

Klockan 7 bordade vi RIB-båten igen och begav oss till Lillelands fyr. Inte någon lång resa fågelvägen, men pga rev och stenar i vattnet var vi tvungna att åka runt hela Nidingen för att komma till fyren. Kajakeskorterna var på plats och skarvarna satt på fyren och glodde surt på oss. En av kajakerna lyckades identifiera en del av revet vid fyren som vi borde kunna stå upprätt på. Allt hade gått ovanligt snabbt och Robert bestämde därför att vi skulle starta en kvart tidigare för att inte behöva stå och vänta allt för länge. Funderade lite på hur våra supporters skulle få reda på den men tänkte att det nog skulle ordna sig. Hoppade från båten ner i vattnet och konstaterade att det inte kändes allt för kallt och simmade bort till platsen där vi kunde stå innan start. Dealen med David var att jag skulle ta ett riktmärke initialt och sen skulle han leta reda på mig. Han hade dessutom en keps på sig som var lätt att upptäcka. Robert räknade ner via megafon och 7:45 gick starten!

På något sätt var det magiskt. Fördämningarna och nervositeten släppte och vi var äntligen på väg. I ca 100 m såg jag botten och sen var det bara djupt hav. Efter ytterligare några 100 m kunde jag skymta David (eller rättare sagt Davids keps) vid min sida och allt kändes frid och fröjd. Enstaka röda maneter skymtade lite på djupet och jag tror att det bara var en gång som jag undvek ett armtag för att inte riskera att sätta ner handen på en sådan. Innan jag visste att jag hade David vid min sida kollade jag upp några gånger för att navigera, men det var inte alls lätt. Det hade varit svårt att se några riktmärken även när vi satt i båten och simmandes i vattnet var det mer eller mindre omöjligt. Jag bestämde mig för att helt och hållet lita på David när det gällde navigeringen. Om han låg för nära höll jag upp lite till vänster och om han låg för långt bort höll jag upp lite till höger. Kollade kanske upp var 200:ade meter efter den inledande delen, konstaterade att det inte gick att se någon progress och gjorde det därefter betydligt mer sällan.

Alla kajakerna hade radiosamband och det fanns dessutom en ledarkajak som skulle känna av strömmarna och försöka leda oss på den närmsta kursen mot Malön med hänsyn tagen till avdrift. Och sett till GPS-spåret efteråt gjorde han ett väldigt bra jobb. Under de första 1000 meterna var vi några som i alla fall hade lite kontakt med varandra. Läs som: jag skymtade en simmare och/eller en kajak ibland. Vi måste dock ha haft ganska gynnsamma strömmar i början då första 1500 gick med typ 1:36 min/100m i snitt. Sen blev det lite kämpigare. Efter ca 45 minuter såg jag att David viftade och det var dags för första depåstoppet. Lite bökigt att få i sig gel och vätska i vattnet men det gick. Kunde hålla i mig lite lätt i sidan på kajaken också. Tittade även här på klockan och blev väldigt positivt överraskad. David var positiv och sa att det såg väldigt bra ut och att vi hade mer eller mindre optimal kurs bortsett från typ 10 minuter i början innan ledarkajaken korrigerade.

Sen var det bara att fortsätta simma. Kroppen kändes väldigt bra och jag hade inte några direkta känningar i axlar eller liknande. Efter ca 4 km var vi så pass nära land att botten började skymta igen. Det blev även här tydligt att strömmen var ganska mycket emot oss, speciellt när vi simmade i närheten av öarna. David höll lite på nästa stopp så att vi hamnade på ett område ungefär på mitten av Malön där det faktiskt gick att stå. Betydligt lättare att ta energi då. Enligt David låg jag då på en 3:e eller 4:e plats. Tidsmässigt hade det gått långsammare och jag närmade mig ett totalt tempo på 2:00 min/100m. Kroppen kändes dock bra och jag hade ju simmat mer än halva sträckan. 

Samlat gäng ca 20 meter in på simningen

Det stora blå...

Stenar runt Malön

Strax efter det andra stoppet dök David Svensson (den andra fotografen) upp som en säl under vattnet i ett försök att få lite undervattensbilder. Han hade dock varnat för det i förhand så att vi inte skulle bli skrämda. Sen försvann botten igen och det var dags att gå mot nästa riktmärke: Fluets kummel. Vid ön som kumlet stod på var det dags för sista depåstoppet. David meddelade att jag låg 4:a, med Tora och Johan alldeles framför mig. Jag kunde nu dessutom äntligen se målet, eller T1 egentligen. Bara knappt 2000 m kvar. Sista delen av simningen njöt jag; över att det gått så smärtfritt och att det känts så bra hela vägen. Visste att jag skulle klara mitt mål på under 3 timmar och att jag verkligen inte tappat speciellt mycket till mina ”konkurrenter”. Jag som dessutom hela tiden inbillar mig att jag är en så dålig simmare. Men det kanske beror lite på vem man jämför med. När vi kom fram till bryggan fick David en stor high-5 och publiken fick se en stort leende och väldigt nöjd Mattias jogga lite lätt på bryggan.

Jag var 4:a upp ur vattnet på 2:54 (ganska precis 2:00 min/100m i snitt), 3 minuter efter Tora, 7 minuter efter Johan och hela 29 minuter efter Håkan (som redan innan hade tävlingens näst snabbaste simtid på 2:21 2018). Olle och Erik kom upp ganska snart efter mig och sen var det ett ganska rejält hopp ner till Jonas och ett ännu större ner till Oscar. De flesta verkade ganska glada och nöjda bortsett från Olle som frös rejält! Kändes lite extra bra att jag kört med min underställströja då. Anna och Linda hade fått kämpa ganska rejält för att vara på plats då det dels strulade med parkering, de hade fått reda på ganska sent att vi startat 15 minuter tidigare och då jag faktiskt simmat snabbare än vad jag hoppats på. Men det var inget som jag visste då 

Min växling var väl inte direkt supersnabb. Eller så här; jag stressade inte alls. Snarare tvärtom. Direkt när jag kom upp ur vattnet påminde min mage mig om att det var dags igen och lämpligt nog så fanns det en toalett precis där Anna och Linda satt upp växlingen. Jag skulle ju dessutom byta om till cykelställ vilket jag passade på att göra på toaletten. Från början tänkte jag köra i racesuit under våtdräkten men kom på att den inte har några vettiga fickor på den och att det då skulle vara svårt att få med telefon och GPS-tracker eftersom det inte heller finns någon vettig förvaring på cykeln. Klämde i mig lite kaffe och bulle och hoppade sen upp på cykeln för att beta av 196 km cykling. Under tiden som jag växlade hann både Olle och Erik komma upp ur vattnet så min växling bör ha tagit runt 9-10 minuter. När jag satte mig på sadeln tyckte jag att det knakade lite men tänkte inte mer på det. Dumt nog…

Undervattensstilstudie - ligger jag inte lite lågt i vattnet?

Tackar David för ett väl utfört samarbete!

Nöjd!

Det här med att få på sig tighta kläder när man är blöt kräver hjälp av minst 2 personer

Sen började det väl så där då jag redan efter ca 100 m körde fel. Svängde för tidigt på Garmins uppmaning och hamnade på fel väg. Körde dock parallellt med den väg som jag sedan skulle upp på och tänkte att om jag svänger av höger så borde jag ansluta den vägen som jag egentligen skulle upp på. Men så blev det inte, istället blev det grusväg och återvändsgränd. Bara att bita i det sura och vända om. Nu blev det kanske en knapp km extra; inte hela världen men ett och annat fult ord kan ha kommit ur min mun… När jag så här i efterhand tittar på kartan kan jag konstatera att om jag bara fortsatt rakt fram så hade jag efter ytterligare 500 m anslutit rätt väg.

Sen var det bara att krypa ner i tempoställning och börja trycka. På vägen upp mot Kungsbacka hade jag vinden i sidan. När vi åkte ner dagen innan hade det varit ganska mycket trafik på den här vägen som dessutom var ganska smal. Givetvis också med en usel cykelbana vid sidan som vissa uppfostrande bilister ibland kan tycka att man ska befinna sig på. Nu var det lyckligtvis ganska lite trafik och den som var där skötte sig bra. Benen svarade fint och det var inga problem med att ligga i tempoställning trots den långa simningen. Efter ca 2 mil och vid passage igenom södra Kungsbacka passerade jag Tora som stod vid vägkanten och pratade med sin support. Och det skulle visa sig att det var enda gången under cyklingen som jag såg en annan tävlande. Supporterbilar passerade dock med jämna mellanrum. När vi nu hade vänt österut hade vi en lätt bris i ryggen.

Planen för dagen rent watt-mässigt var att ligga strax under 200W NP och att inte gå över 230-240 i uppförsbackarna. Vilket enligt Best Bike Split-simuleringen borde ge en rulltid tid på strax över 6 timmar. Tidigare år hade det inte varit några monstertider direkt på första cyklingen. Ingen under 6 timmar tex. Johan Hasselmark ändrade givetvis på det.

Efter ca 25 km var det dags för dagens första sceniska ögonblick då jag körde ganska högt över Lyngerns västra sida med en magnifik utsikt. Strax innan hade även Anna och Linda passerat mig för första gången under dagen. Meddelade att jag inte behövde något och att de kunde köra vidare. Egentligen skulle jag nog kunnat vara helt självförsörjande under hela cyklingen. Jag hade med mig sportdryck och gel på cykeln för 6 timmar och det var inte allt för varmt så jag räknade inte med att det skulle behövas någon extra vätska. Efter ca 4 mil gjorde jag dock ett snabbt stopp vid bilen för att få en flaska med vatten att variera sportdrycken med. Tjejerna meddelade då också att Linda planerade att hoppa på cyklingen efter ca 6 mil. Första försöket gick det dock inget bra eftersom de missbedömt hur lång tid det tog att fixa Lindas cykel, så när jag dundrade förbi var de helt enkelt inte färdiga. Andra gången gick det dock bättre och efter ca 2 timmars cykling hade jag nu Linda med mig på rulle. Bara ett kort tag dock eftersom hon skulle köra några intervaller (typ 3x10 eller något), så efter 10 minuter stack hon iväg som ett skott. Mellan varven väntade hon dock in mig så att vi kunde snacka lite och fördriva tiden.

Första 7-8 milen av cyklingen var ganska rejält kuperad där det antingen gick uppför eller nerför. Påminde en hel del om Södertörn faktiskt. Därefter lugnade det ner sig med kuperingen, dock var vägarna lite mer slingriga och rent larvigt fina på sina ställen. Strax innan depån i Limmared fick vi cykla på 27:an en sväng och där var det lite väl mycket (tung) trafik för att det skulle kännas avslappnat. I Limmared klämde jag en bulle, ett par glas cola och en Umara-gel som omväxling till Maurten-gel:en som ibland stod mig lite upp i halsen. Fick också reda på att jag var 3:a och att Håkan och Johan låg en ganska bra bit fram, vilket jag förvisso redan visste. Vi höll stoppet hyfsat kort och effektivt och sen var vi på väg igen. Återigen på små, slingrande och hyfsat platta vägar.

Ut från växlingen - ca 50 meter innan jag körde fel

I glatt samspråk med supporterbilen.

Linda hade inget bättre för sig än att ta selfies medan jag kämpade på.

Ca 25 km efter stoppet var det dags för Linda att hoppa av för dagen. Och precis innan det tappade hon kedjan utan att jag märkte det (hon låg givetvis bakom mig hela tiden) och försvann. Strax innan det hade vi dessutom fått grepp om att Anna irrat bort sig lite (Google Maps-tricket funkade alltså inte) och pratat med tävlingsledningen för att hitta rätt. Så i ett nafs var alltså både Anna och Linda borta. Jag bestämde mig för att ta en kisspaus och passa på att kolla telefonen om det fanns några meddelanden eftersom jag ett kort tag lyckades bli lite orolig. Precis när jag står i vägkanten och håller på så kommer dock först Anna i bilen och precis efter Linda på cykel. Konstaterade att vi båda råkat ut för en idiot i svart skåpbil som på den tomma vägen passerat alldeles för nära och dessutom duschat oss med spolarvätska. Idiot! Men viktigast var att teamet återsamlat och att det var knappt 6 mil kvar att cykla.

Efter en kort sejour på en hårt trafikerad 26:a var det återigen dags för fina vägar mot Taberg (som även det var fantastiskt fint). Under den här delen av loppet hade jag nog min lilla mentala svacka då det började kännas lite jobbigt. Precis under ungefär samma period då jag brukar ha den på en vanlig IM. Blev väl inte bättre att det gick en del uppför då heller. Dock med samma lilla fina bris i ryggen som tidigare. Efter Taberg och när jag skulle korsa E4:an (söder om Jönköping) var det ganska mycket tung trafik genom något slags industriområde. På andra sidan E4:an var det dock helt tomt på bilar och efter att ha passerat Tenhult hade jag en vansinnigt vacker nedförsåkning ner mot Jönköping och Huskvarna. 

Med bara några km kvar och ingen med kontakt bakom kände jag mig säker på min tredje plats och en väldigt lyckad första dag på racet. Banan hade dock ett litet ess i rockärmen först: Norra Klevaliden – ett vidunder till backe (i alla fall med tempocykel efter 19 körda mil) på en knapp km med en avslutande del med över 20%. Allt gick väl bra, fram tills det att jag kom in i det absolut sista partiet ca 50 m innan mål, då krampen slog till i höger baksida lår… Inget annat att göra än att kliva av och göra en walk of shame över mållinjen.

Jag lät dock inte detta lägga någon sordin över det hela då jag trots allt visste att jag gjort en mer eller mindre fläckfri första dag helt enligt plan och efter förmåga. Johan var som sagt var i en klass för sig, men jag visste att jag cyklat bättre än Håkan och att jag borde kunna ha häng på andra plats under kommande dag om jag fortsatte cykla bra. Hade dessutom fått till ett hyfsat avstånd till övriga fältet även om Jonas cyklade övertygande (men simmade betydligt sämre). Min sammanlagda tid på T1+cykel blev 6:20 och enligt Garmin var min rulltid på 6:01 så 19 minuter till T1 och andra stopp. Jonas hade dock revanscherat sig lite efter simningen och cyklade (och växlade) 10 minuter snabbare än jag. Så en 4:e tid på simningen och en 3:e tid på cyklingen och 3:e tid sammanlagt för dagen. Klart godkänt.

Fokus!

Mitt crew tar givetvis hand om cykeln efteråt. Notera sadelhöjden!

Lika bra att börja ladda inför nästa dag direkt.

Jag snörde sedan givetvis på mig skorna och joggade de dryga 2 km ner till hotellet. Var ju tvungen att upprätthålla min runstreak - #99 för dagen. När jag kollade cykeln efteråt upptäckte jag att sadeln varit dåligt fastskruvad och åkt ner nästan 4 cm. Så kanske inte så konstigt att det knakade i början och att det faktiskt kändes lite annorlunda under dagen. Kanske också kan vara det som gjorde att jag krampade på slutet, för även om jag brukar vara krampbenägen brukar jag inte få det när jag cyklar. Men, ändå tur att det inte var något som förstörde dagen. På hotellet checkade vi in (mitt och Annas rum hade ett badkar mitt i rummet), fixade i ordning cykeln för morgondagen och åt sedan en ”buffé” (ris, pasta, kyckling och tomatsås) som inte gick till världshistorien. Jag klämde dock i mig en extra portion trots att aptiten inte fanns där. Toppade sedan med smågodis, läsk, lite massage från Anna och en instagrampost. Somnade sedan ovaggad men kanske lite för sent.

UltraTri Sweden dag 0 [RR]

Strax efter klockan 7 på torsdagsmorgonen hämtade vi Linda i Bagarmossen. Dagarna innan hade jag varit ledig och kunnat fixa det sista med utrustning och planering (dock inte helt lyckat skulle det visa sig, även solen har sina fläckar). Lindas cykel åkte upp på taket och sen började vi köra mot Onsala och Gottskär. Resan gick fort och lunch käkade vi i Gottskärs hamn. Givetvis pasta. Efter att ha ätit en osedligt stor glass (våffla med 3 kulor, mjukglass, sylt, grädde, topping, strössel och chokladboll på) begav vi oss till Gottskär hotell för incheckning, briefing och middag.

Vi var lite tidiga men det var inga problem att checka in direkt. 8 deltagare skapar ju inte några köer . Redan från första början märktes den familjära stämningen som sen skulle fortsätta hela helgen. Alla hälsade väldigt glatt, funktionärer såväl som deltagare, många kände varandra sen tidigare och många av funktionärerna hade dessutom själva kört loppet tidigare. Mitt namn kunde de givetvis. Skrev under några papper och fick ut 2 stora plastlådor med utrustning och som sen skulle användas till växlingarna under sista dagen. Träffade även på fotografen Christer som jag visste var gammal barndomsvän till min mamma (och som jag tidigare träffat på hennes 40-årsdag).

Inskrivning

Gemensam tur ner till hamnen

Hela startfältet samlat

Tiden innan briefingen gick sedan åt till att lösa ett problem som jag tidigare inte tänkt på. Linda skulle ju cykla med mig (eget träningspass) på del av cykelsträckan första dagen och frågan var då hur vi skulle säkerställa att Anna hittade rätt med bilen. Hon har väldigt många starka sidor men just kartläsning är kanske inte en av hennes superkrafter.. Min förhoppning var att den Google Maps-karta som UltraTri gjort själva skulle kunna användas som ”oleat” till den vanliga kartan som man kan visa via CarPlay, men så lätt var det inte. Försökte då göra en vägbeskrivning där man lägger in vissa ”via”-punkter för att få rätt sträckning. Problemet var bara att det verkade finnas någon bugg i Maps, för varje gång som jag skickade sträckningen (via mail) till Anna så försvann någon punkt och vägen blev fel… Frustrationen var stor! Till slut lyckades vi redigera rutten direkt i Annas telefon och trodde att vi fick till det. Ack så fel vi hade.

Sen var det dags för briefing. Pga Corona fick endast en support sitta med. Det blev Anna som gjorde mig sällskap samtidigt som Linda satt ute och läste Road Book och kartor. Briefingen inleddes med lite presentationer, en film och ett PPT-bildspel. Överlag bra, men inget egentligt nytt för min del bortsett från att jag fick klart för mig att funktionärerna kunde ta hand om båda lådorna sista dagen. Vattentemperaturen uppskattades till 16-17 grader och enligt utsago hade brännmaneterna förpassat sig till lite mer djup under den senaste tiden. Tyvärr drog briefingen ut på tiden lite och helt plötsligt blev det ganska bråttom om man skulle hinna äta kvällsmat innan det var dags att åka ut till Nidingen. Det blev givetvis pasta igen, och läsk med riktigt socker. Jag kollade sen min Nidingen-väska för sista gången innan det var dags att i samlad trupp promenera ner till hamnen och den RIB-båt som skulle köra ut oss. Stämningen var precis som tidigare glad och uppsluppen.

Jag och Håkan ser ju glada ut innan i alla fall

Och Anna och Linda likaså

Nidingen avtecknar sig mot horisonten

Jag hade listat ut att det var ett erfaret gäng som var på väg ut till Nidingen; Johan som vunnit Celtman 2 gånger och som bland annat varit 3:a på VM i multisport, Håkan som kört 2 gånger tidigare och som vunnit en gång, Jonas som kört året innan, Olle som kört en gång tidigare (2:a) och som dessutom kört Ultraman på Hawaii och sånt, Oscar som jobbat som funktionär alla år som tävlingen gått och Tora som i alla fall cyklat stora delar av sträckan under förra årets tävling. Och så var det jag och Erik från TT. Jag hade inte någon egentlig aning om hur det skulle gå, hur jag skulle placera mig eller vad jag skulle satsa på. Johan skulle vinna, det var det enda som var säkert. Håkan verkade vass och Jonas verkade ha tränat väldigt bra. Övriga hade jag inte någon större aning om. Kände dock i alla fall att en plats i den övre halvan av fältet borde vara möjligt. Men huvudfokus var givetvis att ta sig i mål. Bara det är ju liksom en prestation egentligen.

Efter gruppfoto på kajen var det dags att åka. Jag i båt tillsammans med 7 andra deltagare, 2 fotografer och Robert och Ann-Marie som anordnade tävlingen, och Anna och Linda som åkte tillbaka till hotellet för att sova och möta upp vid simningen nästa dag. Vädret var strålande och det tog ca 45 minuter ut till Nidingen. Vi passade på att stanna upp vid Malön som vi skulle simma förbi samt vid Lillelands fyr där starten skulle gå. Det var lite småstökig sjö emellanåt, men utlovades att det skulle vara bättre nästa morgon. Nidingen var inte någon stor ö, men väldigt vackert och häftigt att befinna sig på en ö mitt ute i ingenstans. Och ganska respektingivande att vi faktiskt nu stod inför det faktum att enda sättet härifrån för oss var att simma tillbaka. 

Nidingen - inga nattklubbar på ön direkt.

"Dit ska ni simma i morgon" - Robert pekar och berättar.

Avlastning - alla verkade ha med sig jättemycket prylar. Jag var väldigt orolig för att ha glömt något

Det första som hände var att vi fick prata med våra kajakeskorter som nu också var på plats (de hade givetvis paddlat ut). Jag blev tilldelad David som var några år äldre än jag, och verkade vara en väldigt erfaren havskajakpaddlare. Han hade dock inte paddlat som eskort förut så det var något som var nytt för oss båda. Vi kom i alla fall överens om att han skulle ligga på min läsida så att han inte skulle driva in i mig, att han skulle försöka hålla samma höjd som jag så att jag skulle kunna se honom vid varje andning åt det hållet, att han fullständigt skulle ansvara för navigeringen och att han skulle säkerställa att jag tog gel och sportdryck var 45:e minut.

Efter det snacket fick vi rum tilldelade (jag delade med Erik från klubben) och så serverades kvällsfika. Klämde i mig så mycket som magen höll för och hoppades på att kaffet dessutom skulle sätta lite fart på den. Avslutade sedan kvällen med att sitta uppe i en av fyrarna, spana på en magisk solnedgång, dricka lite alkoholfri öl, äta smågodis och snacka triathlon och corona med några andra deltagare. Någon gång här började det dessutom bli väldigt påtagligt för mig att det snart var dags att tävla. Kollade igenom utrustningen en sista gång innan det sen var dags att lägga sig. Hade ju trots allt varit vaken sen kl 6 på morgonen så det var inte några större problem att somna. Erik hade med sig noise-cancelling-hörlurar och det var nog ett bra drag med tanke på alla häckande och skrikande fåglar. Bortsett från att jag var tvungen och gå upp och gubbkissa mitt i natten (eller nervös-kissa?) sov jag förvånansvärt bra och vaknade ganska utsövd när klockan ringade vid 5 morgonen efter.

I samspråk med David, min blivande kajakeskort

Däruppe i fyren satt vi och snackade strunt, drack (alkoholfri) öl och åt smågodis.

Fortsättning följer...

IM Malaysia – Fail Report

Det var väl kroppens sätt att säga till mig att det var nog. Eller så är det något annat som är fel. Mina tidigare inlägg efter den där helgen i Italien i slutet av augusti har ju kanske inte direkt osat av positivism och tyvärr visade det sig inte vara helt ogrundade farhågor heller. Den där processen som jag satte min förhoppning till visade sig inte fungera som den skulle just nu och bara drygt två timmar inpå loppet var jag helt slut. Resten blev en kamp, som jag förvisso avslutade, men som jag nog lika gärna hade kunnat skita i. Det är väl den korta varianten av race report. Det finns en något längre nedan…

När jag kommer hem till Sverige ska jag i alla fall besöka läkare och kolla upp alla mina värden. Med största sannolikhet handlar det om någon slags överträning (många symtom som pekar på det) och ett behov av ordentlig säsongsvila, men jag vill ändå utesluta att det inte ligger någon bugg i kroppen och bråkar. Att utsätta sig för total vila i 2-3 veckor kommer att bli otroligt jobbigt, men förmodligen helt nödvändigt.

Pre-race
Eftersom starten för helan skulle gå först vid 7:52 behövde jag inte gå upp orimligt tidigt i alla fall. Jag hade inte lyckats fixa någon frukost på hotellet så istället hade jag inhandlat några påsförpackade och chokladfyllda croissanter på den lokala supermarketen. Oätliga i vanliga fall men perfekta som IM-frukost. Vi (jag och Johannes) hade bestämt att försöka ta en buss vid 5:30 eftersom arrangörerna meddelat att det skulle ta ca en timme upp till starten. Enligt programmet skulle det gå bussar med ca 15 minuters mellanrum. Problemet var nu bara att det aldrig kom någon buss. Och med tanke på att det bara var jag, Johannes, ett tjeckiskt pro och hans flickvän som stod och väntade började vi bli lite oroliga. Efter att ha väntat i 20 minuter fick vi nog och högg en taxi istället. Borta vid starten (ca 2 mil norr om målområdet) var det ganska kaosartat rent trafikmässigt. Det blir väl lätt så när nästan 2500 tävlande och supportrar ska till ett litet område i princip utan parkeringsmöjligheter. Via en smal och kurvig väg. Vi hann i alla fall dit till 6:30 och hade väldigt gott om tid med att fixa det som behövdes fixas. Det enda som strulade var väl att jag inte lyckades med något toalettbesök och att vi nästan inte fick med våra streetwear-bags på lastbilen eftersom den helt plötsligt och oannonserat var på väg därifrån. Träffade på Erik från TT och simmade lite i vattnet som var varmt men ändå lagom. Ställde mig ganska lång fram och sprang ner i vattnet vid ca 7:54.

Vi var väldigt tidiga med att checka in cykel.

Race-mustasch is the shit! Även om det gick åt skogen hade jag ingen kramp i alla fall.

Swim – 1:13:19 (26:a i AG)
Simformen var den enda formen som egentligen varit något på när uppåtgående under den senaste tiden och jag hade vissa förhoppningar om att faktiskt kunna göra något bra. Kanske inte något PB eftersom det ändå var simning utan våtdräkt, men under 1:10 i alla fall. Tanken var att den här gången verkligen se till att vara fokuserad under hela simningen och inte börja tänka på helt andra saker vilket jag har en tendens att göra. Under simningarna innan tävlingen (i öppet vatten) hade min klocka registrerat snitt-tider som verkligen inte var något att hänga i granen så tyvärr hade väl självförtroendet som vanligt fått sig en liten törn redan från början.

Det kändes i alla fall bra initialt. Jag hade hyfsad lugn och ro runt omkring mig, kände att jag höll ett jämt tryck uppe och blev inte omsimmad av allt för många (vad jag märkte). Givetvis blev rytmen då och då störd av de här ”kraftfulla” diagonalsimmande herrarna, men det handlade inte om några större närkontakter. Banan var oerhört lättnavigerad; en triangel om två varv med australian exit där exakt hela varvet var markerat med röda flaggor. Det enda som kunde hända i navigeringsväg var väl att du kom för långt bort från de röda flaggorna. De två svängarna var väl utmärkta med två st stora vita bojar och även uppgången på stranden var tydlig. Det var inte mycket vågor att tala om, men däremot var det varmt. Skulle tippa på typ 28-30 grader.

Jag tycker att jag höll trycket uppe och fokuserade under hela första varvet och blev därför ganska besviken när jag såg att klockan visade 36 någonting vid varvningen. Det kändes som om att det borde ha gått snabbare än så. Fortsatte ändå bestämt även under andra varvet med känslan av att det gick lite snabbare, men var väl i slutänden ganska exakt lika snabbt (eller långsamt) som under första varvet. Även om tiden kanske inte var i paritet med vad jag önskat var jag ända ganska nöjd med genomförandet när jag sprang genom duscharna. Kanske också lite extra nöjd när jag efter ombytet kom ut i växlingsområdet och konstaterade att det var väldigt väldigt många cyklar kvar. Anna och Valencia hade hejat vid duscharna innan ombytet och stod dessutom och tjoade vid Bike Out och givetvis sporrar det enormt mycket som vanligt.

Inte alls omöjligt att det här är årets gayigaste växlingsbild

High Five! Viktigt att vara glad när man möter sina fans.

Bike – 5:59:48 (27:a i AG)
Jag och Johannes hade ju cyklat första 7 milen av tvåvarvsbanan tidigare i veckan så bortsett från ett par partier på ca 20 km visste jag exakt vad som väntade mig. Till en början 15 ganska jobbiga km komplett med slakmota och tre klättringar på någon knapp km och snittlutning på 7-8%. Och så apor förstås. Det stora tricket i den värmen som nu rådde var ju att inte gå på för hårt i backarna och överhetta. Som tur var följdes varje klättring av en utförskörning också så det fanns alltid tid att återhämta. Därefter följde nästan 3 mil av relativt platt ”borra ner huvudet och kör”-terräng. Jag kände och såg på himlen, som var totalt blå utan ett enda moln, att detta skulle bli en helvetiskt varm dag.

Det första jag noterade på väg ut på cyklingen var att watt-siffrorna var helt åt skogen. Och då menar jag inte att det var fel på mina ben (vilket det förvisso skulle visa sig vara) utan att min Garmin visade alldeles för låga siffror. Skulle gissa på att det som hänt var att bara en av pedalerna kopplat upp sig mot datorn och att det som visades sålunda var typ halva effekten. Bara att dubbla i huvudet kan man ju tänka sig då… men så fungerar inte riktigt hjärnan under en IM. Den fungerar normalt sett inte för några beräkningar alls. Jag hade startat upp datorn på morgonen och kontrollerat att allt fungerade så varför det inte fungerar när det gäller fattar jag inte. Riktigt uselt är det i alla fall och jag satsar nog mina pengar på att problemet ligger hos Garmin.

Jag gick i alla över till att titta lite på siffrorna och gå lite på känsla. Jag kände direkt att jag inte hade några kanonben och med tanke på det och värmen bestämde mig ganska snabbt att cykla defensivt och spara ben till den förhoppningsvis inte lika varma löpningen. Det skulle ju bli så där med det. De initiala backarna gick väl bra men när det sedan blev platt hade jag märkbara problem med att få upp farten. Kändes som om jag trampade luft och när jag försökte trycka på lite kändes det som om mjölksyran kom direkt. Och efter typ 35 km cykling var jag trött. Jättetrött. Fattade ingenting av vad som hände. Sett till fart och wattsiffror hade jag inte tryckt på för hårt, jag hade fått i mig vätska och jag hade fått i mig näring. Cyklade ändå vidare med en förhoppning om att de skulle släppa så småningom.

Enda bildbeviset på att jag faktiskt cyklade på tävlingen...

Efter 53 km var det dags för banans andra riktigt tuffa parti med 3 knappt km-långa backar med snittlutning på över 10% och några lite mer tekniska utförsåkningar (dålig asfalt och kurvor). Här var det väldigt många i den bakre delen av 70.3-fältet som gick. Jag försökte köra så jämt och lätt som möjligt och tycker väl att det trots allt var okej med tanke på hur trött jag kände mig. Vid vätskekontrollen skedde en liten katastrof då dels min enda hårt blandade energiflaska valde att hoppa ur min ”Gorilla cage” och dels då en övertänd fransman snodde vatten framför mig vilket gjorde att jag inte fick med mig något kallt vatten från den kontrollen.

Sen följde ca 3 mil av mer eller mindre ondulerad terräng innan det var dags att vända ner tillbaka till T1 och vändpunkten för andra varvet. Jag kämpade. Men tröttheten släppte aldrig. Snarare tvärtom och nu började huvudet bråka också. Långa stunder var jag relativt ensam. Emellanåt kom någon ikapp bakifrån, bara för att köra iväg utan att jag hade någon ork att hänga på. Sista 15 km ner mot T1 och vändningen (vid ca 103 km) kände jag mig verkligen klar med hela grejen. Tänkte att det kunde vara lämpligt att call it a day och hoppa av cykeln där. Men på något märkligt sätt hade jag helt plötsligt gjort en 180-graderssväng och börjat cykla på andra varvet. Lika orkeslös som innan. Kom ihåg att jag tänkte ”vad fan pysslar jag med egentligen?”.

Andra varvet var oerhört segt, jag var ensam en väldigt stor del av tiden och kämpade mot många demoner. Försökte koppla bort hjärnan och ta ett tramptag i taget. Hade problem att komma upp över 30 km/h på platten och tyckte att det gick evinnerligt långsamt. Sista milen var så ensam att jag började undra om jag ens kört rätt. Varenda del av kroppen skrek ”lägg av, åk hem och lägg dig, dagen ör redan förstörd”. Klockan började ticka upp mot 6 timmar och det måste väl ändå vara någon slags skamgräns oavsett hur banan ser ut. Målbilden var 5:20 så ur det perspektivet är ju strax under 6 timmar inte riktigt ok… När jag sprang in i och lämnade ifrån mig cykeln i det underbart kalla och luftkonditionerade Malaysia International Exhibition Centre (MIEC) kom DNF-tankarna upp igen. Satt en bra stund på stolen i ombytesområdet och funderade innan jag återigen av någon märklig anledning bestämde mig för att fortsätta.

Uppskattar att jag drack ca 10 liter vätska under cyklingen. I de flesta stationer tog jag en vattenflaska i början, hällde över mig för att svalka, kastade den och tog sen en ny flaska i slutet av stationen. Under andra varvet tog jag även en flaska sportdryck eftersom min ena energiflaska valt att lämna mig. Så ur det perspektivet tror jag nog att jag fick i mig det jag skulle under cyklingen. Missen med cyklingen var dock att det faktiskt var ganska mycket trafik ute på banan. Med tanke på att vi körde på den enda loopen som finns runt ön kan jag förstå att det är svårt att få till avstängda vägar. Men kombinationen av trafik och osäkra och långsamma 70.3-cyklister på första varvet gjorde var inte helt bekväm. Asfalten var ok på de flesta ställen. Dock kan jag tänka mig att det inte alls hade varit lika kul vid ett ordentligt regn. Nästan 1600 höjdmeter och en snittemperatur på 34 grader i skuggan gör ju förvisso sitt till ändå.

Den luftkonditionerade svängen genom MIEC

Run(?) – 5:52:05 (79:a i AG)
Man började först med en kort liten vända inne i MIEC för att sedan springa ut genom de stora portarna och in i en total vägg av värme. Även om jag fattat det innan slog det mig verkligen nu hur pass varmt och fuktigt det var ute. Solen stod fortfarande högt på en klarblå himmel och hettan var obarmhärtig. Jag tänkte att jag i alla fall skulle försöka. Springa i tänkt tävlingstempo och gå några steg genom varje aidstation för att kyla och dricka ordentligt. Det gick okej till första, långsammare till andra och vid tredje efter ca 5 km var jag helt slut. Började på allvar återigen fundera på en DNF. Bestämde mig för att i alla fall gå till familjen inne i stan och avsluta där.

Under tiden som jag gick de dryga 2 km som var kvar in till stan hann jag fundera en hel del på det här med DNF. Jag visst ju nu att det här med kval var kört, att en värdig finish och ett bra lopp var också var kört. Jag visste redan då att 2019 skulle gå till historieböckerna som det året då jag förmodligen var i mitt livs bästa form alldeles för tidigt, innan A-tävlingarna. Jag visste att säsongen skulle avslutas med två jäkligt dåliga lopp som skulle ge den en besk eftersmak trots att jag nog egentligen gjort mitt livs bästa lopp i juni. Och jag visste givetvis att det enda jag skulle vinna på att fortsätta var att jag skulle få en medalj, tröja och en handduk och att jag dessutom skulle kommen en finish närmre den här legacy-platsen som jag nog egentligen inte är intresserad av. Men jag insåg också att jag innerst inne avskyr det här med att inte avsluta det som man påbörjat. Jag har tidigare i min ”karriär” gjort 2 DNF; mitt första försök på ett marathon pga så pass kraftiga kramper att jag helt enkelt inte ens kunde gå och den andra efter dubbla punkteringar och slut på lagningsmöjligheter i en sprinttriathlon. Men annars slutför jag, så är det bara.

Lång stillastående terapisession med Anna och Valencia.

"Okej, jag fortsätter väl i 34 km till. Det verkar vara en jättrebra idé..."

I stan mötte jag upp Anna och Valencia även de förstått att något var fel redan under cyklingen. Jag förklarade statusen på min kropp och att jag kämpade mot DNF-demonerna. Jag gick med dem ett långt tag, pratade och kom underfund med att jag skulle slutföra. Lovade Anna att ta det lugnt och inte utmana kroppen i onödan. De gick med mig i nästan 2 km innan det var dags för mig att svänga av mot flygplatsen. Jag kom in i ett tempo där jag sprang en km, gick en km, etc. Redan nu var det väldigt många som gick. Även om mina löpande km gick i ett ganska lusigt tempo sprang jag om förvånansvärt många när jag väl sprang. Men det var tydligt att det inte fanns något extra i kroppen att ge.

Under andra varvet började det i alla fall komma lite moln på himlen och det var nog inte fullt så varmt längre. Men det kändes inte som om det gjorde någon större skillnad. Försökte vara duktig på det här med nedkylning med is i kepsen, is i dräkten och is i skrevet. Det sista gjorde ganska ont men fungerade. Inne i stan på andra varvet fanns ingen familj, men jag misstänkte att det skulle kunna ha något att göra med de förlorade väskorna (A&V kom med ett senare flyg än jag till Malaysia, men inte deras väskor) misströstade jag inte så mycket över det. Jag försökte hålla lite kolla på klockan eftersom jag i alla fall inte ville riskera att få en längre löptid än cykeltid.

Ut från stan på sista varvet började det skymma och när solen väl gått ner blir det svart väldigt snabbt. I kolmörkret passade Langkawi då på att bjuda på en hejdundrande blixtshow ute till havs. Klart spektakulärt. Längst ena sidan av flygfältet hade arrangörerna satt upp batteridrivna LED-glober som belysning vilket fungerade alldeles utmärkt. På andra sidan hade man dock valt det mycket tveksamma alternativet att med ca 100 meters mellanrum ställa upp bilar på tomgång som skulle lysa upp löparbanan med sina framljus. Problemet är ju bara att en bils ljuskägla är ganska så koncentrerad vilket gjorde att det mellan varje par av bilar var kolsvart. Sen kan man ju givetvis fundera på den miljömässiga hållbarheten i att låta typ 30 bilar stå på tomgång från 18:30 till 01:00. Jag funderade inte så mycket på det då, utan koncentrerade mig mer på att inte snubbla på någon kon eller annan tävlande i kolmörkret mellan bilarna.

Alltid viktigt att göra en snygg målgång

Mmm... det här gör jag gärna om!

Efter sista vändan inne i MIEC gav jag mig ut på mina sista 7 km och var just på väldigt färdig med hela grejen. Förbannade mitt val att slutfölja många gånger under den långa vägen tillbaka till stan och målet. Ett par km innan målgång mötte jag åter Anna och Valencia och noterade till min glädje att de hade andra kläder på sig och att väskorna alltså äntligen (efter ca 36 timmar) kommit fram. Precis då öppnade sig himlen fullständigt. Efter att ha varit genomblöt av svett i knappt 13 timmar var det väl en välkommen omväxling att bli översköljd av regn istället. Inte för att det svalkade, men ändå. Instruerade familjen att ta sig till målet medan jag sprang de sista kilometerna för att komma in på löpningen under 6 timmar.

Den där sista meningen hade jag nog aldrig trott att jag skulle behöva skriva någon gång.

Tycker nog att den här bilden är väldigt talande

Totalt – 13:12:37 – 43:a av 153 i AG, 282 av 859 herrar och 328 av 982 overall
Tom i kroppen och tom i huvuden sprang jag in över mållinjen och under målportalen. Det här med besvikelse hade jag liksom redan klarat av långt tidigare under loppet och just nu var jag mest glad att det var över. Och redan nu lite orolig över varför min kropp svikit mig på ett sätt som jag inte känt av tidigare. Min trogna familj stod givetvis och väntade på mig i mål, väntade på mig att komma ut från finisher-området och lät mig välja restaurang efteråt. Det blev en dålig pizza och en kall öl. Trots att jag kände mig ganska utmärglad fick jag inte i mig mycket av maten; aptiten fanns inte riktigt där. Eftersom T2 låg inomhus och nästan 8 km från mål var det okej att hämta ut cykel och påsar dagen efter så efter maten kunde vi gå direkt till hotellet och stupa i säng. Skulle tro att alla var för trötta för heroes hour den här gången. Jetlag och en lång och enormt varm dag gjorde nog sitt till. Familjen somnade mer eller mindre direkt. Jag låg vaken ett långt tag och funderade på hälsa och på framtiden.

Så här ett par veckor senare har jag nog landat i att IM Malaysia är en ganska bra tävling trots allt. Trevlig simning, riktigt fin cykelbana (bortsett från trafiken) och en bra löpbana. Uppslutningen runt tävlingen inne i stan var bra och arrangemanget fungerade på det stora hela bra. Jag gillade Langkawi som resmål väldigt bra också; hyfsat billigt att bo och äta, säkert och en otroligt trevlig och tillmötesgående befolkning. Slutet av oktober är kanske lite nära inpå regnsäsongen som inte riktigt är slut då.  Lite väl lång resa men helt okej när det gick att resa med Qatar och endast ett byte i Doha. Den stora utmaningen är givetvis att få ett en bra cykelform till slutet av oktober och att acklimatisera sig till ett klimat som är väldigt olikt det som man har i Sverige vid den tiden. Jag var nu på plats i en vecka innan men hade nog inte lidit av att vara där i två. Om jag hanterar värmen och har en bra dag så är inte kvaltiderna särskilt blodiga heller. Så jag tror inte att det är helt omöjligt att vi kommer att återvända till Langkawi någon gång i framtiden. Jag har liksom en gås oplockad…

Och bortsett från det här med tävlandet var Langkawi helt fantastiskt!