Inte alls dags att tävla igen...

Ska klargöra redan från början att: nej, det sämsta med Corona-viruset är givetvis inte att man inte får tävla eller resa. Det skapar så pass mycket skit att det inte ens går att överblicka... Men den här bloggen är liksom skrivet ur mitt tränings- och tävlingsperspektiv så därför lyfter jag just det här.

Alltså 2020... kan nog redan nu utropas till sämsta året ever. Klagade ju lite i ett tidigare inlägg på både 2019 och 2017 vad det gällde skador och annat som inträffat. I år är jag helt kry och i lysande form, men får inte tävla och har inte den blekaste aning om när jag får göra det nästa gång. Barcelona marathon, Ö-till-ö Hvar, LCW Holland och IM 70.3 Elsinore är redan inställda (och givetvis min långweekend i Nice och lite andra mindre saker som Wings for Life och Run Ragnar). Med största sannolikhet kommer nog även IM Lake Placid också att bli inställt. Förhoppningen ligger väl mest på Kalmar, men jag törs inte riktigt tro på det heller (eller EM på sprintdistansen i Malmö för den delen). Har istället börjat kolla på lite mindre evenemang med väldigt begränsat publikantal som man kanske kan hoppas på. Typ Lapponia Triathlon, Ultratri eller Vidösternsimmet. För om inte Lake Placid blir av blir det inte någon resa till USA heller och då blir det sommar i Sverige. Man får ju liksom inte resa någonstans ändå. Vid sådana här tillfällen känns det dessutom extra bra att jag är så pass om och kring mig att jag redan bokat och betalat det mesta inför tävlingarna avseende anmälningsavgifter, resor och boende... Inte nog med att börs och ekonomi går åt skogen alltså; förlorar dessutom en massa pengar på flyg och boende som blir svårt att få tillbaka.

Men, någon gång kommer en morgondag och jag hoppas givetvis på att vara i form även då (och inte ruinerad). Trots allt har vi det ju ganska bra här i Sverige ändå just nu; simhallarna är öppna, vi får röra oss hyfsat fritt i samhället och cykla, träna och springa som vi vill. Det hade ju kunnat vara betydligt värre. Och på tal om värre åkte vi lyckligtvis aldrig iväg till Barcelona. Jag skrev ju bloggposten på onsdagen att vi tänkte åka ändå eftersom det just då inte verkade vara någon större fara med Barcelona. Under torsdagen började det dock komma lite signaler om att något var på väg att hända. Dels gick rykten i FB-gruppen för Barcelona Marathon om att en ev nedstängning av barer och restauranger i Barcelona var på gång och på kvällen så aviserades dessutom att det spontana löpeventet (maran) inte skulle hållas eftersom det skulle vara oansvarigt mot nya rekommendationer om att hålla sig inne i Spanien. På kvällen bestämde vi oss då för att inte åka. På fredagen gick det fortfarande att resa till Spanien, men under eftermiddagen aviserades utgångsförbud och nedstängning av affärer, barer och restauranger. På lördagen förbjöds inresor till Spanien och förbud mot att träna utomhus. Sen stängde hela samhället ned... på typ nolltid. Så hade vi åkt hade vi inte fått springa, inte äta tapas och förmodligen haft ett h-vete att ta oss hem överhuvudtaget.

Och som jag sa går träningen alldeles utmärkt. Än så länge håller jag motivationen uppe och sköter träningen väldigt disciplinerat. Vi har fortfarande en periodisering som ligger mot att Lake Placid kommer att genomföras. Det har varit Vo2-max-fokus, följt av tröskelfokus (med en viss toppning mot Barcelona marathon). Just nu minskar intensiteten något till förmån för ökad volym och distans. Givetvis är det svårt att periodisera och planera träning på ett vettigt sätt när man inte vet när nästa tävling är. Jag har ju även funderat en del på om jag ens ska betala en coach just nu när det är så ovisst. Har dock kommit fram till att det får vara värt det. Jag får väl se till att hålla mig i toppform hela tiden nu så att jag är redo när ett tillfälle att tävla dyker upp; tidigast i slutet av sommaren som det ser ut nu. Och frågan är om det ens kommer något då. Nu har ju både Norseman och Swedeman (som skulle gå samma helg som Kalmar) aviserat att man ställer in så jag vete fasen...

Kanske lite bra att ställa in sig på att hela 2020 är uppskjutet till 2021.

Dags att tävla igen... eller?

I dessa tider av Corona-hysteri, långvarig körtelfeber hos dottern, influensa i familjen och allt annat djävulskap har jag i alla fall lyckats uppnå en relativt vass löpform. Nästan så att jag skulle vilja säga att det är den bästa någonsin. I alla fall så tillvida hur känslan varit på träning och hur jag har lyckats genomföra min träningspass. Och med form menar jag inte att knäppa milen på 38 eller 5k under 18; det kommer jag nog inte att lyckas med någonsin. Däremot kan jag absolut bli bättre på att springa snabbt på längre sträckor.

Efter jul har vi kört en stadig progression på passen både när det gäller intervallerna (från Vo2-max till kontrollerad tröskel) och när det gäller längden på långpassen och intervallerna med fart under dessa. Jag har under de senaste veckorna sprungit långpass på ett sätt som jag aldrig gjort förut. Typ 30 km och mer i 4:30-4:40 utan att känna mig död efter. Jag har för det mesta kunnat träna bra dagen efter och jag har dessutom kommit underfund (hyfsat) med mina magproblem vid långpassen (handlar om att äta en lätt frukost med snabba kolhydrater typ en timme innan passet).

Det långsiktiga målet är givetvis att äntligen göra en vettig IM-löpning i Lake Placid. Målet på medellång sikt att köra löpning på IM 70.3 Elsinore under 1:30. Och på väldigt kort sikt att köra Barcelona Marathon under 3:05, vilket är kvaltiden för 45-49 till New York Marathon. Sen är det bara att konstatera att 3:05 är snabbt. Det är liksom 4:24 i snitt och enligt vissa sådana här ekvivalent-räknesnurror motsvarar det typ 38 på milen. Vilket jag precis aviserat att jag inte kommer att klara av. Men... jag tänker att det är lite olika och beroende av ålder och sånt.

[några dagars uppehåll]

... och sen det där om Barcelona Marathon och verkligheten som kom i kapp. En dryg vecka innan loppet kom beskedet som vi (jag, Staffan, Dominic och Linda) väntat på men som vi givetvis hoppades inte skulle komma; Barcelona Marathon inställt pga. Corona-virus. Eller preliminärt flyttat till den 25/10 - vilket är omöjligt för mig eftersom jag ska på bröllop den 24:e. Så riktigt surt att inte få testa den här formen som jag ändå tror mig ha uppnått. Vi har dock bestämt oss för att åka ändå; varken flygbiljetter eller boende går att avboka eller få tillbaka pengar för så det får bli en weekend i Barcelona ändå. Nu verkar det dock som om det faktiskt kommer att köras något slags spontant event ändå (Barcelona marathon 2020 , WE are running anyway !!) med en 21 km out and back-bana längst kusten. Så det blir nog en mara ändå på söndag. Dock inte officiell och självsupporterad. Och givetvis med en race report efteråt.

En [väldigt försenad] nyårskrönika av något slag...

Den här rebooten av bloggen som jag yrade om någon gång tycks det ha gått så där med. Men jag kämpar på. Om inte annat för att ha det som en egen (officiell) minnesbank. Har svårt att lämna det skrivna ordet till förmån för bild, ljud och rörlig media än så länge. Men så är jag ju typ en dinosaurie också.

2019 kan väl sammanfattas (ur ett triathlon och träningsperspektiv eftersom det är bloggens fokus) på olika sätt; kanske som det sämsta året ever (möjligtvis bortsett från 2017 med knäproblem, diskbråck och lite annat). Om man nu ska vara lite mer positiv kan man möjligtvis säga att det första halvan var bra och andra lite sämre. En sak kan jag i alla fall konstatera; jag blir bara sämre och sämre på att uppdatera bloggen. Men det var inte det som skulle avhandlas här.

Första halvan (den bra) av 2019
Efter försöket i Argentina var jag ganska trött. Både mentalt och fysiskt och med en ganska sargad hälsena dessutom. I december (2019) vilade jag i princip helt och hållet från löpningen (zwiftade en hel del dock) och gick in 2019 utan coach, utan plan och utan mat i magen (inledde året med 7 dagas te-fasta, hemskt!). Pga. lite lyckliga omständigheter fick jag och Anna komma iväg på en av våra mest paradisaktiga resor ever i början på januari - 1 veckas live-aboard på båt i Maldiverna. Magiskt på alla sätt och håll. Med på resan var även Jonas Colting och efter lite snack med honom bestämde jag mig för att testa lite coaching för ColtingBorssen vilket jag skrivit lite om här. Hann sedan med 5 veckors riktigt bra träning innan jag blev dödssjuk.

På något märkligt sätt överlevde jag dock och i början av april (med en period av väldigt bra träning bakom mig) åkte jag till Nice på en lång-weekend för att toppa lite cykelform och njuta av ostörd träning i några dagar. Ett par veckor senare var det dags att säsongspremiära i Cannes. Bra simning, sådär cykling och riktigt bra löpning. En dryg månad senare var det dags för tävlingspremiär i Sverige och Borås Triathlon. En alldeles för kall tävling där jag nog hade satt ett löp-PB om det inte hade varit för att magen havererade.

Alltså 2019 började ju inte alldeles pjåkigt.

Yoga och smidighet har aldrig riktigt varit min grej. Men på en vit sandstrand är det svårt att låta bli.

Sen var det det här med Svenska Triathloncupen. Eftersom det är EM i kortdistans i Malmö nästa år fungerade även svenska cupen som kval till detta. Sprint är ju inte direkt min distans men ett EM är alltid ett EM och säkert lite kul och spektakulärt att vara med på så jag anmälde mig helt sonika till deltävlingarna i Uppsala, Linköping och Malmö. Så de två kommande helgerna efter Borås ägnar jag åt Uppsala och Linköping. Utan att på något sätt vila eller toppa utan genom att se tävlingarna som träningspass istället. Cupen avslutades sen i början av augusti i Malmö och förutsättningarna inför den var väl mer eller mindre att jag behövde ta mig i mål för att komma top-10 i cuptotalen och sålunda få en kvalplats till EM. Jag gjorde en ganska stabil tävling och landade till slut på en 8:e plats i AG och på en 7:e plats totalt i cupen. Biljetten till EM klar. Återstår sedan att se om jag kommer att köra. Det ligger inte helt optimalt i tiden med tanke på andra planer.

Men nu har vi hoppat framåt i tiden lite. Efter Uppsala och Linköping (olympisk och sprint) var det ju faktiskt dags för årets första A-tävling; IM 70.3 Elsinore. Tanken var dels att köra en riktigt snabb halva och att kanske försöka ta en kvalplats till VM i Nice. Det första gick absolut vägen men tyvärr inte det andra. Och så här i efterhand kan jag nog säga att det var ganska bra eftersom Nice gick en vecka efter Icon/Italien och det hade inte funkat alls). Men jag gör väl i alla fall min bästa halvdistans hittills. Riktigt kul att det fortfarande går att köra snabbare och ändå känna att det finns utvecklingspotential. Självförtroendet var på topp.

Andra halvan (den dåliga) av 2019
Bortsett fra den den korta sejouren in i augusti och Malmö Triathlon kan jag tyvärr konstatera att andra halvan av 2019 nog inte bestod av något direkt positivt tränings- eller tävlingsminne. Och det började inte direkt bra. I början av juli åkte vi på semester; 2 veckor till Teneriffa där vi hyrt en lägenhet. Jag var full av förhoppningar och hade förhoppning om att få två lysande tränings- och semesterveckor. Simformen var bra, löpformen var lysande och nu återstod bara att slipa bergsformen med att beta av så pass många höjdmeter som möjligt. Men 2000m+ klättring precis utanför dörren skulle det ju finnas goda möjligheter till det.

IM 70.3 Elsinore - kanske en av mina bästa tävlingar någonsin.

Vi anlände till Teneriffa på tisdag kväll. Tanken var att jag skulle hinna med att springa ett intervallpass på tisdagen, men med anledning av resan, lite förseningar och strul med hyrbilen blev det aldrig tid för det. Istället bestämde jag mig för att ge mig ut på onsdag morgon för springa av mig resdammet. När jag ca 500 meter in på löpturen skulle svänga höger ner på en stig som gick längst vattnet blev det inte bättre än att jag totalt missbedömde höjden på en uppstickande sten och snavade på den i baksteget. Eftersom det sluttade lite lätt nedför hade jag ganska bra fart. Jag stupade som en fura... med höger sida av bröstkorgen rakt ner på en annan uppstickande sten. Skrapade upp höger armbåge och handflata rejält och rev upp t-shirten och fick rejäla skrapsår på högra sidan av bröstkorgen. Ridå...

Till en början är det väl en del adrenalin i kroppen så jag kämpade mig runt en kortare löprunda med en del smärta. När jag sedan kom upp till lägenheten och tvättade av mig (och möttes av en familj som suckade trött åt mig... dock kärleksfullt och med lite medlidande iaf) insåg jag att skrapsåren (som jag smärtsamt fick skrubba grus ur) nog skulle göra lite ont, men inte påverka allt för mycket. Vad värre var, var dock att ett eller två revben smärtade riktigt ordentligt. Anna kände och klämde och vi kom fram till att det nog minst var en spricka i revbenet där jag landat stenen. På eftermiddagen lyckades jag med en hel del smärta i kroppen att genomföra ett cykelpass enligt plan och dagen efter kunde jag i alla fall springa okej även om det gjorde ont. Simning (OW) var dock inte att tänka på alls. Dels gjorde den rörelsen alldeles för ont och dessutom skulle skrubbsåren inte må så bra av det. På fredagen cyklade jag lite längre, men sen var det kört. Natten mellan fredag och lördag började revbenet smärta rejält och jag sov knappt någonting alls eftersom varje ställning gjorde ont och minsta rörelse gjorde att jag vaknade. Jag hade haft några lite kraftigare värktabletter med mig men de räckte bara ett par dagar.

Den där vurpan som inte blev så bra.

På lördagen försökte jag springa men det gick inte alls... Det enda som gick okej var att cykla och jag sov fortfarande uselt. Efter ett besök till läkare och röntgen fick jag i alla fall reda på att det inte var brutet och så fick jag lite bättre värktabletter utskrivna så att jag i alla fall kunde sova lite bättre. Efter några dagars ytterligare vila från löpningen kunde jag komma igång lite lätt igen. Men på något sätt var det som om all form var bortblåst. Det långa cykelpasset på 17 mil och 5000 höjdmeter kunde jag genomföra men det var absolut inte med någon bra känsla. Så sammanfattningsvis var nog känslan att jag kom från Teneriffa i en sämre form än vad jag hade innan. Knappt 3 veckor efter vurpan kom jag ner i vatten och det kändes ju givetvis helt kasst. Revbenet fortsatt sedan att kännas i nästan 2 månader till.

Sen kändes det aldrig riktigt bra. Jag genomförde de flesta av mina pass enligt plan men utan att briljera. Jag fick aldrig någon boost i cyklingen och den form jag tidigare känt i löpningen gick inte att hitta tillbaka till. Sen kom Icon Extreme Triathlon och det gick ju som det gick. Efter Icon rörde jag inte på mig på en vecka. Och så blev jag sjuk i två omgångar. Först ganska nära inpå loppet och sen en sväng till med något influensaliknande efter det att jag varit igång och tränat några dagar. På min födelsedag drog jag sedan igång på riktigt med ny coach och allt. Och med sikte mot ytterligare en tävling för året; Ironman Malaysia. Just då verkade det vara ett bra beslut, så här i efterhand kanske inte.

Den där höjdpunkten i Italien som inte blev någon höjdpunkt

Planen med Björn var att arbeta med den formen som fanns; på 6 veckor hinner man inte göra några underverk. Överlag gick det väl hyfsat, men jag oroade mig för att en hel del pass faktiskt inte alls gick bra. Kortare intensiva pass gick för det mesta bra, men så fort det handlade om pass över 3 timmar blev jag ofta alldeles för trött alternativt att pulsen gick upp alldeles för mycket. Det här oroade mig en del, men jag valde på att lita på processen och hoppas att allt skulle ordna sig. En stor del av träningen gick dessutom på trainer eller löpband utan fläktar och med en extra tröja på mig; allt för att påbörja någon slags acklimatisering till den förväntade värmen i på Langkawi.

Men tyvärr gick ju inte IM Malaysia direkt till världshistorien heller. Inte som ett bra genomfört lopp i alla fall. Av hälsomässiga skäl blev det sen 3 veckor hel vila innan jag drog igång träningen igen. Den första tiden av träning var intressant och frustrerande. Min puls var skyhög, speciellt vid löpningen, och tempon och watt som tidigare varit självklarheter var nu betydligt jobbigare, långsammare och lägre. Blev helt ärligt väldigt förvånad över att jag tappade så pass mycket på så pass kort tid. Men det gick åt rätt håll och efter någon månad började jag väl bli mig själv igen. Över jul och nyår blev det "traditionsenligt" 100x100 på simningen (1:36 i snitt - klart nytt rekord) och årets sista långpass (hängde på i 34 km). Det otraditionella inslaget var väl att jag inte körde Raphas utmaning (50 mil mellan jul och nyår) och att det inte blev någon cykling på julafton. Och det nya året inleddes givetvis med 7 dagars fast efter nyårsdagens kebabpizza.

Och om man bortser från tävlingen var Malaysia/Langkawi väldigt bra.

Sammanfattningsvis
Toppar och dalar under året. Absolut inte ett av mina bättre eller mer minnesvärda år rent tränings- eller tävlingsmässigt. Simningen skulle jag säga är lite åt plussidan, i alla fall träningsmässigt där det har funkat bra. Löpmässigt har jag nog under tidig sommar varit i min allra bästa form någonsin. En form som jag nog tror att jag har stor potential att komma tillbaka till också. Det som oroar mig lite är cyklingen där jag nog tycker att jag faktiskt gått bakåt. Jag har tidigare tänkt på mig själv som någon som gillar berg och utmanande cykling, men efter debaclet i Italien vet jag faktiskt inte. Skulle nog behöva återfå lite självförtroende rörande min cykelform... eller gå ner 5 kg.

Men nu ligger 2020 framför mig och jag går som vanligt in i det nya året med stora förhoppningar och ett stort självförtroende. Mer om det senare.

IM Malaysia – Fail Report

Det var väl kroppens sätt att säga till mig att det var nog. Eller så är det något annat som är fel. Mina tidigare inlägg efter den där helgen i Italien i slutet av augusti har ju kanske inte direkt osat av positivism och tyvärr visade det sig inte vara helt ogrundade farhågor heller. Den där processen som jag satte min förhoppning till visade sig inte fungera som den skulle just nu och bara drygt två timmar inpå loppet var jag helt slut. Resten blev en kamp, som jag förvisso avslutade, men som jag nog lika gärna hade kunnat skita i. Det är väl den korta varianten av race report. Det finns en något längre nedan…

När jag kommer hem till Sverige ska jag i alla fall besöka läkare och kolla upp alla mina värden. Med största sannolikhet handlar det om någon slags överträning (många symtom som pekar på det) och ett behov av ordentlig säsongsvila, men jag vill ändå utesluta att det inte ligger någon bugg i kroppen och bråkar. Att utsätta sig för total vila i 2-3 veckor kommer att bli otroligt jobbigt, men förmodligen helt nödvändigt.

Pre-race
Eftersom starten för helan skulle gå först vid 7:52 behövde jag inte gå upp orimligt tidigt i alla fall. Jag hade inte lyckats fixa någon frukost på hotellet så istället hade jag inhandlat några påsförpackade och chokladfyllda croissanter på den lokala supermarketen. Oätliga i vanliga fall men perfekta som IM-frukost. Vi (jag och Johannes) hade bestämt att försöka ta en buss vid 5:30 eftersom arrangörerna meddelat att det skulle ta ca en timme upp till starten. Enligt programmet skulle det gå bussar med ca 15 minuters mellanrum. Problemet var nu bara att det aldrig kom någon buss. Och med tanke på att det bara var jag, Johannes, ett tjeckiskt pro och hans flickvän som stod och väntade började vi bli lite oroliga. Efter att ha väntat i 20 minuter fick vi nog och högg en taxi istället. Borta vid starten (ca 2 mil norr om målområdet) var det ganska kaosartat rent trafikmässigt. Det blir väl lätt så när nästan 2500 tävlande och supportrar ska till ett litet område i princip utan parkeringsmöjligheter. Via en smal och kurvig väg. Vi hann i alla fall dit till 6:30 och hade väldigt gott om tid med att fixa det som behövdes fixas. Det enda som strulade var väl att jag inte lyckades med något toalettbesök och att vi nästan inte fick med våra streetwear-bags på lastbilen eftersom den helt plötsligt och oannonserat var på väg därifrån. Träffade på Erik från TT och simmade lite i vattnet som var varmt men ändå lagom. Ställde mig ganska lång fram och sprang ner i vattnet vid ca 7:54.

Vi var väldigt tidiga med att checka in cykel.

Race-mustasch is the shit! Även om det gick åt skogen hade jag ingen kramp i alla fall.

Swim – 1:13:19 (26:a i AG)
Simformen var den enda formen som egentligen varit något på när uppåtgående under den senaste tiden och jag hade vissa förhoppningar om att faktiskt kunna göra något bra. Kanske inte något PB eftersom det ändå var simning utan våtdräkt, men under 1:10 i alla fall. Tanken var att den här gången verkligen se till att vara fokuserad under hela simningen och inte börja tänka på helt andra saker vilket jag har en tendens att göra. Under simningarna innan tävlingen (i öppet vatten) hade min klocka registrerat snitt-tider som verkligen inte var något att hänga i granen så tyvärr hade väl självförtroendet som vanligt fått sig en liten törn redan från början.

Det kändes i alla fall bra initialt. Jag hade hyfsad lugn och ro runt omkring mig, kände att jag höll ett jämt tryck uppe och blev inte omsimmad av allt för många (vad jag märkte). Givetvis blev rytmen då och då störd av de här ”kraftfulla” diagonalsimmande herrarna, men det handlade inte om några större närkontakter. Banan var oerhört lättnavigerad; en triangel om två varv med australian exit där exakt hela varvet var markerat med röda flaggor. Det enda som kunde hända i navigeringsväg var väl att du kom för långt bort från de röda flaggorna. De två svängarna var väl utmärkta med två st stora vita bojar och även uppgången på stranden var tydlig. Det var inte mycket vågor att tala om, men däremot var det varmt. Skulle tippa på typ 28-30 grader.

Jag tycker att jag höll trycket uppe och fokuserade under hela första varvet och blev därför ganska besviken när jag såg att klockan visade 36 någonting vid varvningen. Det kändes som om att det borde ha gått snabbare än så. Fortsatte ändå bestämt även under andra varvet med känslan av att det gick lite snabbare, men var väl i slutänden ganska exakt lika snabbt (eller långsamt) som under första varvet. Även om tiden kanske inte var i paritet med vad jag önskat var jag ända ganska nöjd med genomförandet när jag sprang genom duscharna. Kanske också lite extra nöjd när jag efter ombytet kom ut i växlingsområdet och konstaterade att det var väldigt väldigt många cyklar kvar. Anna och Valencia hade hejat vid duscharna innan ombytet och stod dessutom och tjoade vid Bike Out och givetvis sporrar det enormt mycket som vanligt.

Inte alls omöjligt att det här är årets gayigaste växlingsbild

High Five! Viktigt att vara glad när man möter sina fans.

Bike – 5:59:48 (27:a i AG)
Jag och Johannes hade ju cyklat första 7 milen av tvåvarvsbanan tidigare i veckan så bortsett från ett par partier på ca 20 km visste jag exakt vad som väntade mig. Till en början 15 ganska jobbiga km komplett med slakmota och tre klättringar på någon knapp km och snittlutning på 7-8%. Och så apor förstås. Det stora tricket i den värmen som nu rådde var ju att inte gå på för hårt i backarna och överhetta. Som tur var följdes varje klättring av en utförskörning också så det fanns alltid tid att återhämta. Därefter följde nästan 3 mil av relativt platt ”borra ner huvudet och kör”-terräng. Jag kände och såg på himlen, som var totalt blå utan ett enda moln, att detta skulle bli en helvetiskt varm dag.

Det första jag noterade på väg ut på cyklingen var att watt-siffrorna var helt åt skogen. Och då menar jag inte att det var fel på mina ben (vilket det förvisso skulle visa sig vara) utan att min Garmin visade alldeles för låga siffror. Skulle gissa på att det som hänt var att bara en av pedalerna kopplat upp sig mot datorn och att det som visades sålunda var typ halva effekten. Bara att dubbla i huvudet kan man ju tänka sig då… men så fungerar inte riktigt hjärnan under en IM. Den fungerar normalt sett inte för några beräkningar alls. Jag hade startat upp datorn på morgonen och kontrollerat att allt fungerade så varför det inte fungerar när det gäller fattar jag inte. Riktigt uselt är det i alla fall och jag satsar nog mina pengar på att problemet ligger hos Garmin.

Jag gick i alla över till att titta lite på siffrorna och gå lite på känsla. Jag kände direkt att jag inte hade några kanonben och med tanke på det och värmen bestämde mig ganska snabbt att cykla defensivt och spara ben till den förhoppningsvis inte lika varma löpningen. Det skulle ju bli så där med det. De initiala backarna gick väl bra men när det sedan blev platt hade jag märkbara problem med att få upp farten. Kändes som om jag trampade luft och när jag försökte trycka på lite kändes det som om mjölksyran kom direkt. Och efter typ 35 km cykling var jag trött. Jättetrött. Fattade ingenting av vad som hände. Sett till fart och wattsiffror hade jag inte tryckt på för hårt, jag hade fått i mig vätska och jag hade fått i mig näring. Cyklade ändå vidare med en förhoppning om att de skulle släppa så småningom.

Enda bildbeviset på att jag faktiskt cyklade på tävlingen...

Efter 53 km var det dags för banans andra riktigt tuffa parti med 3 knappt km-långa backar med snittlutning på över 10% och några lite mer tekniska utförsåkningar (dålig asfalt och kurvor). Här var det väldigt många i den bakre delen av 70.3-fältet som gick. Jag försökte köra så jämt och lätt som möjligt och tycker väl att det trots allt var okej med tanke på hur trött jag kände mig. Vid vätskekontrollen skedde en liten katastrof då dels min enda hårt blandade energiflaska valde att hoppa ur min ”Gorilla cage” och dels då en övertänd fransman snodde vatten framför mig vilket gjorde att jag inte fick med mig något kallt vatten från den kontrollen.

Sen följde ca 3 mil av mer eller mindre ondulerad terräng innan det var dags att vända ner tillbaka till T1 och vändpunkten för andra varvet. Jag kämpade. Men tröttheten släppte aldrig. Snarare tvärtom och nu började huvudet bråka också. Långa stunder var jag relativt ensam. Emellanåt kom någon ikapp bakifrån, bara för att köra iväg utan att jag hade någon ork att hänga på. Sista 15 km ner mot T1 och vändningen (vid ca 103 km) kände jag mig verkligen klar med hela grejen. Tänkte att det kunde vara lämpligt att call it a day och hoppa av cykeln där. Men på något märkligt sätt hade jag helt plötsligt gjort en 180-graderssväng och börjat cykla på andra varvet. Lika orkeslös som innan. Kom ihåg att jag tänkte ”vad fan pysslar jag med egentligen?”.

Andra varvet var oerhört segt, jag var ensam en väldigt stor del av tiden och kämpade mot många demoner. Försökte koppla bort hjärnan och ta ett tramptag i taget. Hade problem att komma upp över 30 km/h på platten och tyckte att det gick evinnerligt långsamt. Sista milen var så ensam att jag började undra om jag ens kört rätt. Varenda del av kroppen skrek ”lägg av, åk hem och lägg dig, dagen ör redan förstörd”. Klockan började ticka upp mot 6 timmar och det måste väl ändå vara någon slags skamgräns oavsett hur banan ser ut. Målbilden var 5:20 så ur det perspektivet är ju strax under 6 timmar inte riktigt ok… När jag sprang in i och lämnade ifrån mig cykeln i det underbart kalla och luftkonditionerade Malaysia International Exhibition Centre (MIEC) kom DNF-tankarna upp igen. Satt en bra stund på stolen i ombytesområdet och funderade innan jag återigen av någon märklig anledning bestämde mig för att fortsätta.

Uppskattar att jag drack ca 10 liter vätska under cyklingen. I de flesta stationer tog jag en vattenflaska i början, hällde över mig för att svalka, kastade den och tog sen en ny flaska i slutet av stationen. Under andra varvet tog jag även en flaska sportdryck eftersom min ena energiflaska valt att lämna mig. Så ur det perspektivet tror jag nog att jag fick i mig det jag skulle under cyklingen. Missen med cyklingen var dock att det faktiskt var ganska mycket trafik ute på banan. Med tanke på att vi körde på den enda loopen som finns runt ön kan jag förstå att det är svårt att få till avstängda vägar. Men kombinationen av trafik och osäkra och långsamma 70.3-cyklister på första varvet gjorde var inte helt bekväm. Asfalten var ok på de flesta ställen. Dock kan jag tänka mig att det inte alls hade varit lika kul vid ett ordentligt regn. Nästan 1600 höjdmeter och en snittemperatur på 34 grader i skuggan gör ju förvisso sitt till ändå.

Den luftkonditionerade svängen genom MIEC

Run(?) – 5:52:05 (79:a i AG)
Man började först med en kort liten vända inne i MIEC för att sedan springa ut genom de stora portarna och in i en total vägg av värme. Även om jag fattat det innan slog det mig verkligen nu hur pass varmt och fuktigt det var ute. Solen stod fortfarande högt på en klarblå himmel och hettan var obarmhärtig. Jag tänkte att jag i alla fall skulle försöka. Springa i tänkt tävlingstempo och gå några steg genom varje aidstation för att kyla och dricka ordentligt. Det gick okej till första, långsammare till andra och vid tredje efter ca 5 km var jag helt slut. Började på allvar återigen fundera på en DNF. Bestämde mig för att i alla fall gå till familjen inne i stan och avsluta där.

Under tiden som jag gick de dryga 2 km som var kvar in till stan hann jag fundera en hel del på det här med DNF. Jag visst ju nu att det här med kval var kört, att en värdig finish och ett bra lopp var också var kört. Jag visste redan då att 2019 skulle gå till historieböckerna som det året då jag förmodligen var i mitt livs bästa form alldeles för tidigt, innan A-tävlingarna. Jag visste att säsongen skulle avslutas med två jäkligt dåliga lopp som skulle ge den en besk eftersmak trots att jag nog egentligen gjort mitt livs bästa lopp i juni. Och jag visste givetvis att det enda jag skulle vinna på att fortsätta var att jag skulle få en medalj, tröja och en handduk och att jag dessutom skulle kommen en finish närmre den här legacy-platsen som jag nog egentligen inte är intresserad av. Men jag insåg också att jag innerst inne avskyr det här med att inte avsluta det som man påbörjat. Jag har tidigare i min ”karriär” gjort 2 DNF; mitt första försök på ett marathon pga så pass kraftiga kramper att jag helt enkelt inte ens kunde gå och den andra efter dubbla punkteringar och slut på lagningsmöjligheter i en sprinttriathlon. Men annars slutför jag, så är det bara.

Lång stillastående terapisession med Anna och Valencia.

"Okej, jag fortsätter väl i 34 km till. Det verkar vara en jättrebra idé..."

I stan mötte jag upp Anna och Valencia även de förstått att något var fel redan under cyklingen. Jag förklarade statusen på min kropp och att jag kämpade mot DNF-demonerna. Jag gick med dem ett långt tag, pratade och kom underfund med att jag skulle slutföra. Lovade Anna att ta det lugnt och inte utmana kroppen i onödan. De gick med mig i nästan 2 km innan det var dags för mig att svänga av mot flygplatsen. Jag kom in i ett tempo där jag sprang en km, gick en km, etc. Redan nu var det väldigt många som gick. Även om mina löpande km gick i ett ganska lusigt tempo sprang jag om förvånansvärt många när jag väl sprang. Men det var tydligt att det inte fanns något extra i kroppen att ge.

Under andra varvet började det i alla fall komma lite moln på himlen och det var nog inte fullt så varmt längre. Men det kändes inte som om det gjorde någon större skillnad. Försökte vara duktig på det här med nedkylning med is i kepsen, is i dräkten och is i skrevet. Det sista gjorde ganska ont men fungerade. Inne i stan på andra varvet fanns ingen familj, men jag misstänkte att det skulle kunna ha något att göra med de förlorade väskorna (A&V kom med ett senare flyg än jag till Malaysia, men inte deras väskor) misströstade jag inte så mycket över det. Jag försökte hålla lite kolla på klockan eftersom jag i alla fall inte ville riskera att få en längre löptid än cykeltid.

Ut från stan på sista varvet började det skymma och när solen väl gått ner blir det svart väldigt snabbt. I kolmörkret passade Langkawi då på att bjuda på en hejdundrande blixtshow ute till havs. Klart spektakulärt. Längst ena sidan av flygfältet hade arrangörerna satt upp batteridrivna LED-glober som belysning vilket fungerade alldeles utmärkt. På andra sidan hade man dock valt det mycket tveksamma alternativet att med ca 100 meters mellanrum ställa upp bilar på tomgång som skulle lysa upp löparbanan med sina framljus. Problemet är ju bara att en bils ljuskägla är ganska så koncentrerad vilket gjorde att det mellan varje par av bilar var kolsvart. Sen kan man ju givetvis fundera på den miljömässiga hållbarheten i att låta typ 30 bilar stå på tomgång från 18:30 till 01:00. Jag funderade inte så mycket på det då, utan koncentrerade mig mer på att inte snubbla på någon kon eller annan tävlande i kolmörkret mellan bilarna.

Alltid viktigt att göra en snygg målgång

Mmm... det här gör jag gärna om!

Efter sista vändan inne i MIEC gav jag mig ut på mina sista 7 km och var just på väldigt färdig med hela grejen. Förbannade mitt val att slutfölja många gånger under den långa vägen tillbaka till stan och målet. Ett par km innan målgång mötte jag åter Anna och Valencia och noterade till min glädje att de hade andra kläder på sig och att väskorna alltså äntligen (efter ca 36 timmar) kommit fram. Precis då öppnade sig himlen fullständigt. Efter att ha varit genomblöt av svett i knappt 13 timmar var det väl en välkommen omväxling att bli översköljd av regn istället. Inte för att det svalkade, men ändå. Instruerade familjen att ta sig till målet medan jag sprang de sista kilometerna för att komma in på löpningen under 6 timmar.

Den där sista meningen hade jag nog aldrig trott att jag skulle behöva skriva någon gång.

Tycker nog att den här bilden är väldigt talande

Totalt – 13:12:37 – 43:a av 153 i AG, 282 av 859 herrar och 328 av 982 overall
Tom i kroppen och tom i huvuden sprang jag in över mållinjen och under målportalen. Det här med besvikelse hade jag liksom redan klarat av långt tidigare under loppet och just nu var jag mest glad att det var över. Och redan nu lite orolig över varför min kropp svikit mig på ett sätt som jag inte känt av tidigare. Min trogna familj stod givetvis och väntade på mig i mål, väntade på mig att komma ut från finisher-området och lät mig välja restaurang efteråt. Det blev en dålig pizza och en kall öl. Trots att jag kände mig ganska utmärglad fick jag inte i mig mycket av maten; aptiten fanns inte riktigt där. Eftersom T2 låg inomhus och nästan 8 km från mål var det okej att hämta ut cykel och påsar dagen efter så efter maten kunde vi gå direkt till hotellet och stupa i säng. Skulle tro att alla var för trötta för heroes hour den här gången. Jetlag och en lång och enormt varm dag gjorde nog sitt till. Familjen somnade mer eller mindre direkt. Jag låg vaken ett långt tag och funderade på hälsa och på framtiden.

Så här ett par veckor senare har jag nog landat i att IM Malaysia är en ganska bra tävling trots allt. Trevlig simning, riktigt fin cykelbana (bortsett från trafiken) och en bra löpbana. Uppslutningen runt tävlingen inne i stan var bra och arrangemanget fungerade på det stora hela bra. Jag gillade Langkawi som resmål väldigt bra också; hyfsat billigt att bo och äta, säkert och en otroligt trevlig och tillmötesgående befolkning. Slutet av oktober är kanske lite nära inpå regnsäsongen som inte riktigt är slut då.  Lite väl lång resa men helt okej när det gick att resa med Qatar och endast ett byte i Doha. Den stora utmaningen är givetvis att få ett en bra cykelform till slutet av oktober och att acklimatisera sig till ett klimat som är väldigt olikt det som man har i Sverige vid den tiden. Jag var nu på plats i en vecka innan men hade nog inte lidit av att vara där i två. Om jag hanterar värmen och har en bra dag så är inte kvaltiderna särskilt blodiga heller. Så jag tror inte att det är helt omöjligt att vi kommer att återvända till Langkawi någon gång i framtiden. Jag har liksom en gås oplockad…

Och bortsett från det här med tävlandet var Langkawi helt fantastiskt!

En ny tävling och en ny coach

Efter Icon vilade jag faktiskt i nästan en vecka. Dels pga mental och fysisk trötthet, men även eftersom jag faktiskt åkte på en rejäl bondförkylning. Inget i halsen eller feber men väl rejält snuvig, ont i kroppen och trött. Inte så konstigt kanske med tanke på den ansträngning på kroppen som Icon var och att både Anna och Valencia faktiskt var sjuka också. Helgen efter Icon började jag träna lite lätt igen. I samma veva började jag också tänka på både Malaysia och att jag nog skulle plocka upp spåret med coach igen.

Det där med coach hade jag funderat på sen Kalmar då jag pratade en del med Björn Andersson. Sen jag bestämde mig för att ta paus från KJ ett tag har jag kört själv och med inspiration av lite program från ColtingBorssén också. Tiden med KJ gillade jag skarp och det var väldigt trevligt att arbeta med honom. Tror att vi klickade på både ett personligt och professionellt plan. Men vi nådde inte riktigt hela vägen fram. Och med ”vi” menar jag givetvis ”jag”. Eftersom det liksom är jag som måste prestera i slutändan och det lyckades jag aldrig riktigt med. Men efter två år med KJ var min tanke att testa på något annat med en lite annorlunda approach för att se om jag med det kan få det där lilla extra.

Den turkiska sydväst-kusten. Fantastisk OW-simning i 26-27-gradigt vatten när man hamnade på ställen där det inte var allt för mycket båttrafik. Kusten var inte speciellt tillgänglig dock. Svårt att hitta vägar överhuvudtaget och hittade man dem var de ofta väldigt kuperade.

Till en början körde jag själv (vilket jag gjort tidigare). I januari i år gjorde jag och Anna en magisk resa till Maldiverna där även Jonas Colting var med. Efter några kvällar med samtal med Jonas bestämde jag mig för att ta lite guidning av hans och Jojje Borsséns program. Eftersom min a-tävling låg i ungefär samma tidsperiod som Kalmar funkade det väl ganska bra. Det fanns en del saker med deras approach som jag gillade. Dels fokusen på löpning under årets kalla och mörka delar som nog gav mig en alldeles lysande löpform (som tyvärr inträffade några månader för tidigt) och dels konceptet med hårda veckor med tempo-dagar och distansdagar vilket kändes som om det gav mycket bang-for-the-bucks. Även om de inte var helt lättplanerade när de inföll under lite tuffare arbetsveckor. Det som jag inte gillade var att jag tycker att det var ganska dyrt för ett schema som man i slutändan måste planera själv (lägga ut under veckan). Misstänker att en stor del av kostnaden även åtgår till att upprätthålla ett community, tillhandahålla instruktionsfilmer, podd m.m. Delar som säkert är viktigt för vissa men som inte är ett dugg intressanta för mig. Den andra delen som gör att jag känner att det inte kommer att funka är att programmet och periodiseringen är ganska hårt styrda mot antingen Jönköping eller Kalmar som a-race. Och ni vet ju att mitt tävlingsschema i vanliga fall inte riktigt är så enkelt.

Så i slutändan föll valet helt enkelt på Björn. Gillar hans no-nonsens approach, han är kopplad till Terrible Tuesdays och han verkar alltid nå riktigt bra resultat. Vill man träna hårt så verkar man få göra det och med tanke på mitt relativt späckade tävlingsschema och struliga arbetstider känns det alltid skönt med någon som styr träningen på veckobasis för mig. Sen får vi väl se om det hjälper.

~~~***~~~

Jag har ju nämnt tidigare att Anna haft en del hälsobekymmer som spökat en ganska lång tid nu. En av anledningarna till att vi inte hade bestämt oss angående Malaysia tidigare var lite osäkerheter med anledning av detta. Efter det att Anna dock fått ett semi-positivt besked efter de senaste undersökningarna bestämde vi dock oss för att slå till med IM Malaysia på Langkawi och en veckas höstlovssemester efteråt. Och ungefär samtidigt som vi gjorde det blev jag rejält sjuk igen. Den här gången med samma förkylning igen fast med feber. Efter 3 dagar med helt uppehåll från träningen fick jag mitt första program från Björn och drog igång så sakteliga igen.

Löpning i Kemer - turistgehttot som gud glömde och som ryssarna
aldrig kommer att komma ihåg (eftersom de var fulla hela tiden)

Sen hann jag med en veckas full träning (drygt 17 timmar och strax över 1000 TSS) innan det var dags att bryta rutinen igen. Denna gång med en sån här riktigt stökig arbetsvecka med två enhetsdagar på mindre ställe i Sverige följt av 4 dagar på konferens på en båt i Turkiet. Svårt att få till cykling alltså. Löpning och OW-simning gick dock att få till. Fick också till ett trainerpass mellan 00:00-01:30 torsdagsnatten innan det var dags att åka till Arlanda kl 05:10 för flyget till Turkiet. Det gäller onekligen att vara dedicerad ibland. I Turkiet blev det OW i typ 26-27-gradigt och löjligt turkost vatten. Enda kruxet var väl att det var ganska mycket båttrafik där vi låg stilla att det ibland kändes lite olustigt. Löpningen var inte heller helt trivial att få till då den Turkiska sydvästkusten kännetecknas av berg och otillgängliga områden. Vidare så var bäddarna i båten riktigt usla vilket medförde att mina Gluteus Maximus var helt döda. Så fort det gick lite lätt nedför kändes varje steg som en kniv i skinkan. Så givetvis gick mitt nyckelpass för löpningen åt skogen (2:15 med 3x15min@z4). Men trots allt det fick jag ihop drygt 10 timmars träning vilket känns som ett litet under med tanke på hur veckan såg ut i övrigt. Och nu har jag precis kommit igång med mina 2 sista tuffa veckor innan Malaysia.

Och på tal om Malaysia. Just nu känns det som kanske ett lite överilat beslut även om jag/vi tänkt på det bra länge även innan Icon. Känslan just nu är att jag kommer att starta Malaysia i min sämsta form någonsin inför en full IM. Och det tror jag inte att två veckors hård träning kommer att råda bot på. Simningen är väl ok, men inte alls som den kändes under tidig sommar. Cyklingen har känts lite seg hela året och det är inte mycket bättre nu. Löpningen peakade totalt i samband med Helsingör och efter det känns det som om det bara gått utför. Speciellt mycket tapp i samband med att jag skadade mig på Teneriffa och tog ett ofrivilligt löpuppehåll på en vecka. Känns inte som om jag kommit tillbaka ordentligt efter det.

Swimskin och ca 30 grader i vattnet

Så med det perspektivet måste jag väl tyvärr säga att förväntningarna inte är speciellt höga. Med tanke på tider och hur banan ser ut borde jag kunna kvala vilken dag i veckan som helst. Om det nu inte vore för det här med värmen och luftfuktigheten. Den skojar man liksom inte bort. Gör lite nu som jag gjorde inför förra gången jag körde i varmt klimat (Thailand 70.3); ingen träning utomhus i kylan, löpband och trainer utan fläktar, etc. Tyckte att det funkade ganska bra då i alla fall. Mycket av nyckeln ligger som vanligt i att springa vettigt. Det är först där som värmen verkligen kommer att känns och där som folk kommer att tappa mycket tid. Det jag behöver lära mig är att inte gå ut på samma sätt på en löpning i 30 grader som jag gör på en löpning i 15 grader. Det ska gå 30 sekunder långsammare per km redan från början. Den 19:e oktober drar jag iväg.

UPDATE: Efter helgens misslyckade försök till distanspass känns kroppen som skit. Måste nästan vara någon bugg i systemet för så här dåligt ska det inte känns ens om jag är nedtränad. Vilket jag inte heller borde vara...

Sjuk

Jag är sjuk. Typ dödssjuk. Senast jag var dödssjuk var i februari 2011 och jag har ett vagt minne av att jag då lovade att ta ta influensavaccin hädanefter. Givetvis blev det inte så och nu är jag döende igen.

Skämt åsido så verkar det vara en ganska jobbig flunsa i år. Fru, dotter och mängder av människor runt omkring mig verkar ha haft den och den verkar ihärdig. För egen del trodde jag att jag som vanligt var safe när jag klarat ett par veckor med sjuk fru och dotter utan att själv känna av något. Men när jag släppte ner garden tog den mig.

Sprang långpass i lördags och började känna mig ganska hängig direkt efter det. Tillbringade söndagen i sängen med någon febertopp men började känna mig piggare redan på kvällen. På måndagen åkte jag till jobbet, sprang 60 minuter Z2 på lunchen och förklarade mig officiellt frisk. Körde sen ett tröskelpass på cykeln på tisdagen utan att det kändes något speciellt, men när jag vaknade på onsdagen var det något som inte stämde. Jag hade tänkt jobba hemifrån och vara halvt sportlovsledig och beta av ett löppass och simning på kvällen. Jag drog längre och längre på det där löppasset och insåg strax, i takt med att temperaturen i min kropp ökade, att det nog var kört. Däckade sen totalt i feber, snuva, värk och självömkan.

Och det är väl lite där jag är just nu så här på fredag kväll. Peppar peppar att det kanske känns lite bättre nu. Men jag ska nog vänta lite med att säga något innan natten är över. Den är liksom alltid värst. Det enda positiva är väl att jag nu fått tummen ur att skriva ett blogginlägg. Och att jag faktiskt uppdaterat Result-sidorna med de senaste åren. Många tävlingar blir det...

IM Chattanooga [RR]

Morgonen var onekligen lite speciell eftersom simningen var inställd. Den vanliga morgonrutinen fick ersättas med något lite mer okänt. Förvisso har jag tävlat med inställd simning förut (i Vansbro), men då fick vi ju inte reda på det förrän på tävlingsmorgonen. Min klocka ringde kl 6:15 istället för 4:45. Hotellet hade faktiskt inte någon tidig frukost på tävlingsdagen, men eftersom min start var senarelagd funkade ju 6:30 okej. För en gångs skull vaknade varken Anna eller Valencia (tonåringen kan förvisso sova sig igenom ett världskrig) och jag kunde klä på mig, ta min packning och smyga mig ner till frukosten. Mötte på mannen från Michigan, Rickard från Sverige och någon annan vilsen atlet. Men bortsett från det var det faktiskt förvånansvärt tomt i matsalen. Fick i mig pannkakor, bacon, kaffe och mängder med lönnsirap. Dock tveksamt och jag lyckades äta för de $15 som frukosten kostade. Promenerade sedan de ca 2 km mot växlingsområdet i ett ganska behagligt väder. Smet in på en toalett halvvägs och klarade av det där som man gärna vill göra innan tävlingen. Längste vägen anslöt sig fler och fler nervösa atleter till den strida strömmen som gick mot startområdet. Det enda jag egentligen saknade just då var min telefon och hörlurar med Kendrick i. Hade lämnat telefonen (och därmed peppningsmusiken) till tjejerna så att de skulle kunna nyttja min datatrafik för att följa mig under dagen.

Incheckad cykel

Inga rack här inte...

Växlingsområdet skulle öppna vid 6:30 och sen egentligen aldrig stängas eftersom starten (på cyklingen) skulle pågå i över en timme. De tider jag hade att passa var 7:30 för inlämning av Special Needs och ca 8:30 för min start. Och återigen, en väldigt behaglig start på morgonen jämfört med när simningen är involverad. För första gången på tävling lämnade jag in 2 påsar till Special Needs; dels en till cyklingen med en väldigt starkt blandad flaska med energi (samma som i Österrike) och dels en till löpningen med 5 gels och 1 st Cramps Away. Hade faktiskt inte kollat upp vad det var för energi som erbjöds på tävlingen utan tänkte mig för en gångs skull vara självförsörjande med Mighty Sport vars produkter jag vet fungerar för min mage. Efter att ha lämnat in påsarna precis vid 7:30 gick jag in i växlingsområdet, satte flaskorna på cykeln, satte på cykeldatorn, pumpade däcken, kollade igenom min Run Bag och sedan var jag klar. 50 minuter till start. Gick ner till floden och satte mig ner för att vila och samla tankarna ett tag. Kände mig lugn och kanske inte helt laddad. I vanligt fall brukar jag tagga till i startfållan och i samband med simstarten fatta att det faktiskt är en IM jag ska ge mig ut på. Nu var det liksom en lite mer diffus känsla. Kl 8:30 skulle man starta att släppa i väg age groupers: 2 åt gången var 5:e sekund i nummerordning. Just nummerordningen var väl mest bara ett riktmärke egentligen eftersom tidtagningen startades när du passerade startlinjen. Men någon ordning måste det ju vara. Några minuter efter 8:30 startade jag min 8:e Ironman.

BIKE 5:15:09

Och på tal om speciellt; att börja med cykling var onekligen en konstig känsla. När man startar med simningen så tänker man liksom inte så mycket på det här med hur hårt man ska starta, hur man ska förhålla sig till folk runtomkring osv. När man kommer upp ur vattnet och springer genom T1 så är det inte så mycket att tänka på; bara att hoppa upp på cykeln och sen går det mesta av sig själv. Jag hade egentligen inte korrigerat min plan någonting; gick kanske ut lite hårdare än vanligt men höll mig sedan till mina mål-watt.

Banan i Chattanooga är en två-varvsbana som i slutändan mäter över 186 km. Anledningen till de extra 6 km är tydligen något med att man lagt om banan lite efter påtryckningar från en kyrka längst vägen där man inte ville riskera deltagandet i söndagsgudstjänsten genom att låta trafiken bli krånglig pga en massa galna triathleter. Efter ca 15 km i urban miljö byter banan delstat från Tennessee till Georgia och landsbygd. Första halvan går sedan lätt uppför genom ett väldigt lummigt och böljande landskap. Banan kantas av små gårdar och kyrkor i väldigt amerikansk stil. Efter ca 52 km vänder banan norrut igen på böljande (men hyfsat raka) vägar, lite lätt nedför den här och på snäppet sämre asfalt. Slutligen anländer man till det lilla samhället Chickamauga, genomför banans enda lite längre klättring och ger sig sen ut på andra varvet. Banan innehåller sammanlagt 1400 höjdmeter och det är huvudsakligen i form av korta branta backar som mest egentligen fungerar som något som stör rytmen. Så egentligen är det inte någon speciellt snabb bana även om profilen ser hyfsat snäll ut.

På första varvet genom Chickamauga

I början var det trångt. Alltså trångt med hänsyn till 12 meters lucka och så. Jag startade hyfsat lugnt en liten bit över det tänkta måltempot (i watt sett). Cyklade om en del och kom ganska snabbt upp till ett gäng som verkade hålla ungefär samma tempo. Redan efter ett par mil noterade jag att det bildas små draftinggäng som mer eller mindre höll ihop. Jag ansträngde mig för att försöka hålla mig på legala avstånd i den mån det gick och siktade snarare på att få hjälp att hålla vettiga tempon. Med tanke på banans rullande karaktär var det dock oundvikligt att man emellanåt kom för nära varandra; vissa körde snabbt utför och vissa körde fort uppför. Jag hade några stycken som jag höll ihop med under första halvan av första varvet, från blandade åldersklasser. Det kändes svårt att få till en vettig rytm i de ständiga upp- och nedförsbackarna men jag tror att jag fick till det okej i alla fall.

Efter vändningen vid banans sydligaste och högsta punkt var det lite lättare att komma in i ett flow eftersom det nu gick lite lätt utför och inte lika rullande som den första delen. Var nu rejält kissnödig men lyckades lösa det på sedvanligt sätt när jag var lite ensam i en nedförsbacke. Milen flöt på och strax var det dags att åka igenom Chickamauga och förhoppningsvis emotta lite publikjubel i alla fall (publiken ute på banas övriga delar var mer eller mindre obefintlig). Jag hade fått i mig energi enligt plan och det var även dags att plocka ny flaska i Special Needs. Det gick inte riktigt lika bra som i Österrike, men jag fick min påse hyfsat snabbt. Var sedan tvungen att kasta en halvtom vattenflaska åt sidan för att få med mig ny energiflaska vilket jag sedan ägnade ganska mycket tid att noja mig åt; tänk om någon domare skulle få för sig att det var nedskräpning och diskvalificera mig… Nu blev det ju uppenbarligen inte så och det är ju ganska rimligt att special needs-zonen också betraktas som en skräp-zon. Och på tal om domare; jag såg inte en enda domare under min cykling, men en hel del uppenbar drafting. Även Anna och Valencia bekräftade att de klagats en del på draftingen där de stod och tittade på cyklingen.

Andra varvet. Lite mer sammanbiten

Strax innan jag lämnade den lilla staden hörde jag några välbekanta vrål från sidan och konstaterade nöjt att Anna och Valencia lyckats komma på transporten till Chickamauga. Tror att jag hörde V skrika något om 5:a. Efter klättringen var det sedan dags för andra varvet och det blev faktiskt ganska ensamt. Det främre fältet var nu ganska utspritt och emellanåt varvade jag några av de riktigt långsamma cyklisterna men för det mesta var jag själv. Temperaturen hade varit ganska behaglig under det första varvet men på det andra började den kännas lite mer. Vinden var väl mer eller mindre obefintlig däremot. Behöll rutinen på andra varvet; tog flaskor i samma stationer, kissade på samma ställe och vinkade på samma sätt till A och V när jag återigen passerade Chickamauga. Tappade dock lite för mycket fart och kraft tycker jag. Första varvet gick på 2:05 med 36 km/h i snitt och med 219W NP och 201W i snitt. Andra varvet på 2:10 med 34.5 km/h i snitt och med 206W NP och 189W i snitt. Skulle nog ha velat kört lite jämnare ändå även om det inte alls är någon bonkning som vi talar om.

Lugnade medvetet ner mig lite den sista delen in till stan och kom in ca 5 minuter efter min tänkta plan. Dock med pigga ben och god förhoppning om att kunna göra något bra.

T1 00:2:42 (eller T2?)

Klart godkänd växling. Cykeln togs emot av en bike catcher, så den behövde jag inte bry mig så mycket om. Min påse fick jag av en volontär som var lite snabbare än jag på att plocka upp den. Inne i tältet stod ytterligare en volontär som hjälpte mig med att plocka ur påsen lägga i hjälmen och ta hand om påsen när jag var klart. Onekligen en fördel att ligga lite före den stora massan. På väg ut från växlingsområdet hörde jag förvånat 2 bekanta röster ropa mitt namn.

RUN 4:13:40

”Du ligger 6:a nu! Bara att springa och öka lite nu!”. På något märkligt sätt hade faktiskt A och V lyckats ta sig till Chattanooga i tillräcklig tid för att se mig springa ut på löpningen. Jag fick också en uppdatering om att jag låg runt 10:e plats vid tidigare passering på cykelbanan där nu även den stora gruppen M45-49 som startade senare hade passerat.

Löparbanan hade genomgått några sista-minuten-förändringar med anledning av Tennesseeflodens höga vattenstånd. Det var ett par km innan vi skulle springa över Veterans Bridge som egentligen skulle ha gått längst Tennessee River Walk som nu i stället drogs upp på motorvägen. Med anledning av det slapp vi några höjdmeter på en klättring, men jag tror att det kompenserades med att en mindre banändring på andra sidan floden där det blev några höjdmeter extra istället. Banan var för övrigt en 2-varvsbana med en platt första halva – låååång stäcka längst motorväg som blev riktigt tråkig i kombination med trötthet och en lite roligare sträcka längst en lummig del längst floden – och sen en riktigt jobbig andra halva med några rejäla backar inte platt någonstans. Sammanlagt ca 250 höjdmeter på löpningen och det känns.

På väg till special needs och ut på andra varvet. Börjar bli ansträngt...

Min fru tror fortfarande på mig...

Första varvet på löpningen var utspritt och jag var ensam långa sträckor. Det kändes ensamt men helt okej i benen och allt gick enligt plan. Det började nu bli rejält varmt dock och jag kände hur svetten började rinna. Började ganska tidigt med att plocka is i varje kontroll och stoppa innanför kepsen. Vågade mig till och med på det här med att kissa under löpningen också. Det gick bra under första varvet när jag var ensam. På andra varvet kändes det dock som om det var lite väl mycket folk runt omkring mig för att ge mig på någon sådan manöver.

Efter 14 km var det dags att springa uppför Barton Avenue (en ökänd backe) för första gången och för första gången kände jag hur det högg till på det klassiska stället – insida höger lår. Jag gick genom vätskestationen men kom ganska snabbt igång igen och kunde sen springa relativt obehindrat. Efter Barton kommer dock Hixson Avenue och den är f-n i mig inte mycket roligare. Lite kortare men lite brantare och inte heller slut när man tror det. Men jag kunde hålla igång och snart var jag på väg mot första varvets sista uppförsbacke – Walnut Street Bridge. Precis när jag ska svänga in på bron hugger till ordentligt och krampen är ett faktum. Och den här gången släpper den inte när jag stannar. Dags att testa Cramps Away. Gurglar runt den äckliga sörjan i munnen och konstaterar att det faktiskt funkar; krampen släpper och jag kommer igång med löpningen utan känningar igen. På andra sidan bron står A och V och hejar. Enligt utsago ligger jag bra till och har börjat klättra i resultatlistan. Enligt order från KJ ska jag hålla tempot fram till 28 och sen släppa på så gott det går. A och V springer med mig genom special needs (där jag får tag på ytterligare gel och en till Cramps away. Jag försöker hålla skenet uppe och vara positiv – jag springer nog hyfsat då ändå – men någonstans vet jag att det kommer att vara svårt att fullfölja på ett tillräckligt bra sätt.

Några km efter vändningen är det dags för kramp igen. Den här gången insida lår i andra benet. Cramps Away hjälper mig tillfälligt, men när det ytterligare några km senare är dags igen har jag inga mer att ta. Häver krampen, promenerar och frågar (kanske skriker) i nästa station efter Hot Shots (en annan kramphävande produkt som enligt race briefingen skulle finnas i vätskestationerna), men ingen visste vad det var eller var det fanns. Ridå…

Den här skylten skänkte mig stor glädje men hävde tyvärr inte krampen.

Resterande del gick lite som i ett töcken. På det vanliga sättet med kramp, häva kramp, gå, springa, kramp, etc. Det var nu rejält varmt (över 30 grader) och jag svettades enormt, besökte toaletten och försökte motivera mig trots att jag visste att det var kört med en topplacering. Vid andra placeringen vid Battery Place hade nu A & V placerat sig. De hade nog sett på trackern att det börjat gå långsamt och att jag tappade placeringar och förstod nog att krampen slagit till. Försökte hålla skenet uppe men det syntes nog ganska väl att jag inte kunde springa ordentligt. Under andra varvet var det nu ganska fullt på banan eftersom många som startade senare nu var ute på sitt första löpvarv. Blev ganska förvånad över att det var så pass många som gick kontinuerligt redan under sitt första varv. Jag gick ju en del, men inte lika mycket och det var under mitt andra varv. Nåväl, vi har väl säkert lite olika mål med loppet.

Trots kramp, smärta, uppförsbacke och givetvis trötthet lyckade jag springa hela den sista kilometern till mål där mina trogna och bästa supportrar stod och väntade.

Mest glad att det är över?

Totalt 9:31:31 – 12 av 255 i M45-49, 100 av 1331 bland män och 122 av 1966 overall (finishers)

Min bästa placering i en Ironman någonsin. Det ska jag väl inte glömma. Men samtidigt skulle jag ju ha mer. I mål var jag ganska tom i skallen. Som vanligt är det ju alltid en lättnad att passera mållinjen, träffa familjen och känna att det äntligen är över. De här känslorna över att det inte gick vägen den här gången heller hade jag redan betat av under andra halvan av sista varvet så någon extra besvikelse när jag passerade mållinjen infann väl sig inte direkt. Men mer som tomhet typ. Och en väldigt stor glädje att få träffa min fantastiska fru och dotter. Och skratta och le. Och stå stilla.

Jag blev nog mer deppad någon eller några timmar efteråt när allt hunnit sjunka in lite och när jag fått lite mat och vätska i magen. Då kom tankarna och frustrationen återigen; alltså seriöst, vad mer ska jag göra för att få bukt med mitt krampande. Känns som om jag testat det mesta vid det här laget. Och inte hittat något sätt att hantera det på. Kanske är det helt enkelt så att jag inte är bättre än så här. Eller så är det någon som jag bara ska envisas med och komma på en lösning på en vacker dag. Typ som att bli bekväm med simningen. Det tog ju trots allt sin tid.

Min älskade dotter...

...och min älskade fru. Vad skulle jag göra utan er!

Innan jag kunde göra något annat var jag dock tvungen att bege mig till Medical. Det här med att köra en sista tävling med min älskade Under Armour-skor hade nog inte varit en så pass bra idé ändå. Hålet i mesh:en vid högra tån hade gjort att tån fick fritt spelrum och att en blåsa stor som typ Afrika hade bildats. Det gjorde ont när jag sprang och helvetiskt ont när jag nu stannat och försökte stödja på foten. I Medical stötte jag även på Rickard som tydligen gjort en väldigt bra tävling helt enligt plan och i mål som 2:a i sin AG. Och precis som vanligt hade han tagit ut sig så pass mycket att han fick sitta och återhämta sig ett tag under personalens övervakning. Mina blåsor fick sig lite bandage och mina skor och strumpor (kraftigt besudlade under tävlingen) åkte i sopkorgen. Sen käkade vi lite pizza, hämtade ut cykeln och gick hem till hotellet.

Sen började jag fundera lite på min framtid. Men mer om det senare.