En [väldigt försenad] nyårskrönika av något slag...

Den här rebooten av bloggen som jag yrade om någon gång tycks det ha gått så där med. Men jag kämpar på. Om inte annat för att ha det som en egen (officiell) minnesbank. Har svårt att lämna det skrivna ordet till förmån för bild, ljud och rörlig media än så länge. Men så är jag ju typ en dinosaurie också.

2019 kan väl sammanfattas (ur ett triathlon och träningsperspektiv eftersom det är bloggens fokus) på olika sätt; kanske som det sämsta året ever (möjligtvis bortsett från 2017 med knäproblem, diskbråck och lite annat). Om man nu ska vara lite mer positiv kan man möjligtvis säga att det första halvan var bra och andra lite sämre. En sak kan jag i alla fall konstatera; jag blir bara sämre och sämre på att uppdatera bloggen. Men det var inte det som skulle avhandlas här.

Första halvan (den bra) av 2019
Efter försöket i Argentina var jag ganska trött. Både mentalt och fysiskt och med en ganska sargad hälsena dessutom. I december (2019) vilade jag i princip helt och hållet från löpningen (zwiftade en hel del dock) och gick in 2019 utan coach, utan plan och utan mat i magen (inledde året med 7 dagas te-fasta, hemskt!). Pga. lite lyckliga omständigheter fick jag och Anna komma iväg på en av våra mest paradisaktiga resor ever i början på januari - 1 veckas live-aboard på båt i Maldiverna. Magiskt på alla sätt och håll. Med på resan var även Jonas Colting och efter lite snack med honom bestämde jag mig för att testa lite coaching för ColtingBorssen vilket jag skrivit lite om här. Hann sedan med 5 veckors riktigt bra träning innan jag blev dödssjuk.

På något märkligt sätt överlevde jag dock och i början av april (med en period av väldigt bra träning bakom mig) åkte jag till Nice på en lång-weekend för att toppa lite cykelform och njuta av ostörd träning i några dagar. Ett par veckor senare var det dags att säsongspremiära i Cannes. Bra simning, sådär cykling och riktigt bra löpning. En dryg månad senare var det dags för tävlingspremiär i Sverige och Borås Triathlon. En alldeles för kall tävling där jag nog hade satt ett löp-PB om det inte hade varit för att magen havererade.

Alltså 2019 började ju inte alldeles pjåkigt.

Yoga och smidighet har aldrig riktigt varit min grej. Men på en vit sandstrand är det svårt att låta bli.

Sen var det det här med Svenska Triathloncupen. Eftersom det är EM i kortdistans i Malmö nästa år fungerade även svenska cupen som kval till detta. Sprint är ju inte direkt min distans men ett EM är alltid ett EM och säkert lite kul och spektakulärt att vara med på så jag anmälde mig helt sonika till deltävlingarna i Uppsala, Linköping och Malmö. Så de två kommande helgerna efter Borås ägnar jag åt Uppsala och Linköping. Utan att på något sätt vila eller toppa utan genom att se tävlingarna som träningspass istället. Cupen avslutades sen i början av augusti i Malmö och förutsättningarna inför den var väl mer eller mindre att jag behövde ta mig i mål för att komma top-10 i cuptotalen och sålunda få en kvalplats till EM. Jag gjorde en ganska stabil tävling och landade till slut på en 8:e plats i AG och på en 7:e plats totalt i cupen. Biljetten till EM klar. Återstår sedan att se om jag kommer att köra. Det ligger inte helt optimalt i tiden med tanke på andra planer.

Men nu har vi hoppat framåt i tiden lite. Efter Uppsala och Linköping (olympisk och sprint) var det ju faktiskt dags för årets första A-tävling; IM 70.3 Elsinore. Tanken var dels att köra en riktigt snabb halva och att kanske försöka ta en kvalplats till VM i Nice. Det första gick absolut vägen men tyvärr inte det andra. Och så här i efterhand kan jag nog säga att det var ganska bra eftersom Nice gick en vecka efter Icon/Italien och det hade inte funkat alls). Men jag gör väl i alla fall min bästa halvdistans hittills. Riktigt kul att det fortfarande går att köra snabbare och ändå känna att det finns utvecklingspotential. Självförtroendet var på topp.

Andra halvan (den dåliga) av 2019
Bortsett fra den den korta sejouren in i augusti och Malmö Triathlon kan jag tyvärr konstatera att andra halvan av 2019 nog inte bestod av något direkt positivt tränings- eller tävlingsminne. Och det började inte direkt bra. I början av juli åkte vi på semester; 2 veckor till Teneriffa där vi hyrt en lägenhet. Jag var full av förhoppningar och hade förhoppning om att få två lysande tränings- och semesterveckor. Simformen var bra, löpformen var lysande och nu återstod bara att slipa bergsformen med att beta av så pass många höjdmeter som möjligt. Men 2000m+ klättring precis utanför dörren skulle det ju finnas goda möjligheter till det.

IM 70.3 Elsinore - kanske en av mina bästa tävlingar någonsin.

Vi anlände till Teneriffa på tisdag kväll. Tanken var att jag skulle hinna med att springa ett intervallpass på tisdagen, men med anledning av resan, lite förseningar och strul med hyrbilen blev det aldrig tid för det. Istället bestämde jag mig för att ge mig ut på onsdag morgon för springa av mig resdammet. När jag ca 500 meter in på löpturen skulle svänga höger ner på en stig som gick längst vattnet blev det inte bättre än att jag totalt missbedömde höjden på en uppstickande sten och snavade på den i baksteget. Eftersom det sluttade lite lätt nedför hade jag ganska bra fart. Jag stupade som en fura... med höger sida av bröstkorgen rakt ner på en annan uppstickande sten. Skrapade upp höger armbåge och handflata rejält och rev upp t-shirten och fick rejäla skrapsår på högra sidan av bröstkorgen. Ridå...

Till en början är det väl en del adrenalin i kroppen så jag kämpade mig runt en kortare löprunda med en del smärta. När jag sedan kom upp till lägenheten och tvättade av mig (och möttes av en familj som suckade trött åt mig... dock kärleksfullt och med lite medlidande iaf) insåg jag att skrapsåren (som jag smärtsamt fick skrubba grus ur) nog skulle göra lite ont, men inte påverka allt för mycket. Vad värre var, var dock att ett eller två revben smärtade riktigt ordentligt. Anna kände och klämde och vi kom fram till att det nog minst var en spricka i revbenet där jag landat stenen. På eftermiddagen lyckades jag med en hel del smärta i kroppen att genomföra ett cykelpass enligt plan och dagen efter kunde jag i alla fall springa okej även om det gjorde ont. Simning (OW) var dock inte att tänka på alls. Dels gjorde den rörelsen alldeles för ont och dessutom skulle skrubbsåren inte må så bra av det. På fredagen cyklade jag lite längre, men sen var det kört. Natten mellan fredag och lördag började revbenet smärta rejält och jag sov knappt någonting alls eftersom varje ställning gjorde ont och minsta rörelse gjorde att jag vaknade. Jag hade haft några lite kraftigare värktabletter med mig men de räckte bara ett par dagar.

Den där vurpan som inte blev så bra.

På lördagen försökte jag springa men det gick inte alls... Det enda som gick okej var att cykla och jag sov fortfarande uselt. Efter ett besök till läkare och röntgen fick jag i alla fall reda på att det inte var brutet och så fick jag lite bättre värktabletter utskrivna så att jag i alla fall kunde sova lite bättre. Efter några dagars ytterligare vila från löpningen kunde jag komma igång lite lätt igen. Men på något sätt var det som om all form var bortblåst. Det långa cykelpasset på 17 mil och 5000 höjdmeter kunde jag genomföra men det var absolut inte med någon bra känsla. Så sammanfattningsvis var nog känslan att jag kom från Teneriffa i en sämre form än vad jag hade innan. Knappt 3 veckor efter vurpan kom jag ner i vatten och det kändes ju givetvis helt kasst. Revbenet fortsatt sedan att kännas i nästan 2 månader till.

Sen kändes det aldrig riktigt bra. Jag genomförde de flesta av mina pass enligt plan men utan att briljera. Jag fick aldrig någon boost i cyklingen och den form jag tidigare känt i löpningen gick inte att hitta tillbaka till. Sen kom Icon Extreme Triathlon och det gick ju som det gick. Efter Icon rörde jag inte på mig på en vecka. Och så blev jag sjuk i två omgångar. Först ganska nära inpå loppet och sen en sväng till med något influensaliknande efter det att jag varit igång och tränat några dagar. På min födelsedag drog jag sedan igång på riktigt med ny coach och allt. Och med sikte mot ytterligare en tävling för året; Ironman Malaysia. Just då verkade det vara ett bra beslut, så här i efterhand kanske inte.

Den där höjdpunkten i Italien som inte blev någon höjdpunkt

Planen med Björn var att arbeta med den formen som fanns; på 6 veckor hinner man inte göra några underverk. Överlag gick det väl hyfsat, men jag oroade mig för att en hel del pass faktiskt inte alls gick bra. Kortare intensiva pass gick för det mesta bra, men så fort det handlade om pass över 3 timmar blev jag ofta alldeles för trött alternativt att pulsen gick upp alldeles för mycket. Det här oroade mig en del, men jag valde på att lita på processen och hoppas att allt skulle ordna sig. En stor del av träningen gick dessutom på trainer eller löpband utan fläktar och med en extra tröja på mig; allt för att påbörja någon slags acklimatisering till den förväntade värmen i på Langkawi.

Men tyvärr gick ju inte IM Malaysia direkt till världshistorien heller. Inte som ett bra genomfört lopp i alla fall. Av hälsomässiga skäl blev det sen 3 veckor hel vila innan jag drog igång träningen igen. Den första tiden av träning var intressant och frustrerande. Min puls var skyhög, speciellt vid löpningen, och tempon och watt som tidigare varit självklarheter var nu betydligt jobbigare, långsammare och lägre. Blev helt ärligt väldigt förvånad över att jag tappade så pass mycket på så pass kort tid. Men det gick åt rätt håll och efter någon månad började jag väl bli mig själv igen. Över jul och nyår blev det "traditionsenligt" 100x100 på simningen (1:36 i snitt - klart nytt rekord) och årets sista långpass (hängde på i 34 km). Det otraditionella inslaget var väl att jag inte körde Raphas utmaning (50 mil mellan jul och nyår) och att det inte blev någon cykling på julafton. Och det nya året inleddes givetvis med 7 dagars fast efter nyårsdagens kebabpizza.

Och om man bortser från tävlingen var Malaysia/Langkawi väldigt bra.

Sammanfattningsvis
Toppar och dalar under året. Absolut inte ett av mina bättre eller mer minnesvärda år rent tränings- eller tävlingsmässigt. Simningen skulle jag säga är lite åt plussidan, i alla fall träningsmässigt där det har funkat bra. Löpmässigt har jag nog under tidig sommar varit i min allra bästa form någonsin. En form som jag nog tror att jag har stor potential att komma tillbaka till också. Det som oroar mig lite är cyklingen där jag nog tycker att jag faktiskt gått bakåt. Jag har tidigare tänkt på mig själv som någon som gillar berg och utmanande cykling, men efter debaclet i Italien vet jag faktiskt inte. Skulle nog behöva återfå lite självförtroende rörande min cykelform... eller gå ner 5 kg.

Men nu ligger 2020 framför mig och jag går som vanligt in i det nya året med stora förhoppningar och ett stort självförtroende. Mer om det senare.