IM Argentina - racet [RR]

Lite om det som hände innan hittar ni här. Och nu lite mer och själva racet.

SWIM – 00:32:59
Vattnet var inte riktigt lika stökigt som det var första dagen när vi kom till Mar Del Plata. Men det var kallt och det var inte lätt att komma ut. Jag har normalt sett inga större problem med att simma i kallt vatten, däremot är jag inte alls särskilt förtjust i själva starten när det är kallt. Speciellt inte när det inte är tillåtet med uppvärmning i vattnet. Kylan och startadrenalinet gör att det tar typ 5-10 minuter för mig att komma in i något slags flyt. Och vågorna som jag var tvungen att forcera på vägen ut gjorde ju inte det hela direkt bättre.

Simningen - så som den skulle ha varit oavkortad

Kände väl instinktivt ganska direkt att det här inte skulle vara min simning. Men eftersom den var nerkortad skulle den ju vara över ganska snabbt i alla fall. Efter ett tag kom jag in i något som verkade vara lite rytm. Hade inte många runt omkring mig och sikten var mer eller mindre noll så att följa någon var helt uteslutet. Navigationen var okej men inte helt lätt eftersom jag var tvungen att tajma en vågtopp precis för att ha någon chans att se nästa boj. Vet inte riktigt om jag i slutändan navigerade bra eller inte; spåret på Garmin Connect säger ju inte så mycket egentligen. Känslan var att jag på sista benet gled alldeles för långt ut efter vändbojen. Det var trots allt ganska strömt och blåsigt. Fick inte till någon riktig body surf på vägen in mot stranden men gjorde inte heller någon riktig face plant heller så det var väl okej. (Ber om ursäkt för anglicismerna)

Vad som inte var okej var tiden; 32:59 var liksom i den nedre tredjedelen av fältet och det känns som om det var flera år sedan jag placerade mig så pass långt ner även om simningen är långt ifrån min starkaste gren. Av Stravadata att döma var simningen typ 200 meter längre än 1500 m så snittet kanske inte var helt uselt, men ändå… senaste åren har jag i alla fall alltid legat i den övre halvan av fältet och i Österrike till och med i den övre tredjedelen. Så med det i åtanke är det givetvis kasst. Men i slutändan är det bara några minuter trots allt och även om jag inte kände mig nöjd med simningen när jag sprang mot T1 var det ju liksom inte något som jag visst då.

Simningen enligt Garmin - alltid lika kul att se

T1 – 00:06:17
Löpningen till T1 var inte speciellt lång så det är inte därför som växlingstiden är relativt lång. Det har snarare att göra med det här med att få på sig en extra tröja (tight sådan) på en kall och saltvattenblöt överkropp. Jag har testat det här med klädbyte i T1 några gånger tidigare och vet ju av erfarenhet att det aldrig går lika lätt som när man är torr och i icke-tävlingsmode. Med tanke på temperaturen hade jag i alla fall bestämt mig för att komplettera med en långärmad Fusion-tröja (speedtop) och det var nog ett korrekt val. Men aerodynamik betyder tight och det betyder svårt att få på. Tog även för ovanlighetens skull på mig ett par strumpor inför cyklingen och det är inte heller något som går automatiskt när man är blöt och sandig om fötterna. Konstaterade att det var kallt (typ 12 grader) men att det i alla fall inte regnade. Sen var det dags för cyklingen.

BIKE – 5:24:18
Att det skulle blåsa visste jag ju liksom om och var förberedd på. Orosmomentet var väl om det skulle blåsa allt för mycket från sidan eftersom jag körde med dischjul. Sen var det ju det här med höjdmeterna på banan också. Banan var en fram-och-tillbaka-bana med (i princip) 3 mil norrut längst kusten och sen 3 mil tillbaka, och så 3 sådana varv för 18 mil (med den lilla skillnaden att start/stopp inte låg exakt vid den södra vändpunkten och att banan vid den norra vändpunkten gick lite inåt landet).

Banan var lite omdragen jämfört med året innan; men det märkligaste med den information som arrangörerna gått ut med var att de hävdade att banan skulle innehålla ca 570 höjdmeter per varv. Alltså typ 1700 m sammanlagt, vilket är mer än t.ex. Österrike. Tittade man på bansträckningen och kollade lite streetview på Google Maps såg det ju totalt orimligt ut.  Enligt Marre och Peter som var på plats lite tidigare så existerande inte backarna heller. Eller jo, visst fanns det några mindre backar, men inte alls i den omfattning som Strava eller arrangören ville påskina. Och det var absolut inte några backar som t.ex. skulle kräva en lättare utväxling för att hantera. I slutändan visade det sig att banan nog innehöll runt 660 höjdmeter. Det är givetvis totalt underkänt från arrangörens sida att inte kolla upp sådant. Eller ens att ha någon känsla för vad som är rimligt. Det är trots allt en viss skillnad på hur man tränar inför, tacklar och pacar sig inför 660 höjdmeter jämfört med 1700 höjdmeter.

Cyklingen - trots att kartan är vriden 90 medurs har man ändå lagt in en kompass som visar fel

Vad det däremot fanns gott om var vind. Det blåste som fan rent ut sagt. Som tur var blåste det i princip rak sydlig vind vilket medförde att mestadels låg rakt i ryggen eller rakt framifrån. Det var endast under den lilla sejouren inåt landet vid den nordliga vändpunkten då vi fick lite vind från sidan. Men jag började i alla fall med vinden i ryggen och fick en rejäl skjuts. Första delen fram till den norra vändpunkten gick med drygt 42 km/h i snitt på en i princip platt bana. Asfalten var lite grov och gropig på några ställen, men inget som direkt störde eftersom vi testcyklat den delen av banan tidigare. Enda tveksamma området var väl egentligen ett kort avsnitt strax efter växlingsområdet där det var lite trångt och en ”no-pass-zone”. Första varvet hade jag givetvis oturen att hamna bakom en riktigt seg människa där vilket kan vara ganska frustrerande i de ca 500 m som zonen omfattade.

Efter vändningen övergick det hela till en rejäl kamp. Speciellt när man kom tillbaka ner till vattnet och fick vinden rakt i ansiktet. Den mentala biten i att sitta och trycka tröskelwatt samtidigt som cykeldatorn visar på en fart på typ 23 km/h ska inte underskattas. Jag tycker nog dock att jag höll det mentala upp under första varvet då jag cyklade disciplinerat. Under andra varvet var det lite mer tveksamt och sammanföll dessutom med min normala mentala dipp vid ca 120 km. Tredje och sista varvet var dock bättre.

Efter det att man passerat växlingsområdet kom man in i den kuperade delen som gick längst stranden i de mer centrala delarna av Mar del Plata. Här var det faktiskt några lite mer sammanhängande backar och några svängar som tog ut sin rätt. Vinden blev inte riktigt lika påtaglig under det här partiet. Sen en 180-graders sväng och tillbaka till växlingsområdet och ut på nästa varv. Den enda publiken som fanns var vid växlingen. Ute på banan var det mer eller mindre obefintligt med publik.

Efter 90 km låg jag faktiskt på en sluttid nedåt 5 timmar (90 km på ca 2:29) och tänkte faktiskt ganska positiva tankar. Vad jag dock inte tänkte på var att resterande 90 km faktiskt innehöll motvinden 2 gånger och det kuperade området 2 gånger (medan första 90 km innehöll 1 motvind och 1 kuperat område). Insåg dock ganska snart min tankevurpa dock och landande in i lite mer survival mode. När jag var på sista varvet och på väg söderut för att passera växlingsområdet och köra det kuperade området åkte jag parallellt med den första delen av löpbanan och konstaterade att det redan var alldeles för mycket människor ute på löpningen för att det skulle kännas bra. Misströstade, men gav inte upp i alla fall. Betade otåligt av den sista delen av cyklingen och längtade efter att få börja springa, även om jag då inte alls hade några speciellt stora förhoppningar.

Så här i retrospektiv tycker jag nog att jag faktiskt inte gjorde någon speciellt bra cykling. Snittar 183W (194W NP) i snitt över hela och tappar ganska mycket från första till andra halvan. Jämför då t.ex. med Chattanooga där jag gör 195W (213W NP). Å andra sidan var det få förunnat att ta sig under 5 timmar. Superbikern Adam sprängde sig rejält och kom in på strax över 5 timmar. Han som vann M45-49 cyklade på 5:18. Så det kanske inte var helt trivialt att cykla snabbt trots alls. Och jag cyklade ju i alla fall 10 minuter snabbare än Peter vilket är väldigt viktigt att påpeka i sammanhanget.

Jag fick dock i mig all den vätskebaserade energin helt enligt plan. Eftersom jag visst att det skulle bli kallt valde jag att ha alla flaskor med energi på cykeln redan från början och räknade med att inte behöva något rent vatten förrän den första flaskan var slut och det fungerande alldeles utmärkt. Dock hände det som alltid händer mig när jag tävlar under förhållanden där jag inte får svettas speciellt mycket; jag blev kissnödig på cyklingen. Jättekissnödig. Redan tidigt under cyklingen insåg jag att det skulle bli en sådan dag. Tror att jag kissade 6 eller 7 gånger under cyklingen. Och jag var ändå nödig när jag påbörjade löpningen. Förlåt Pinarellon och förlåt mina cykelskor.

T2 – 00:02:14
Bike catcher är bra skit. Känns ganska lyxigt att bara kunna lämna ifrån sig cykeln och pyssla med det viktigaste. Eftersom växlingsområdet inte alls var speciellt stort litet gick växlingen också väldigt snabbt. För min del handlade det som att dra på sig ett par skor, keps och solglasögon. Och givetvis tog jag av mig min speedtop också. Kylan var inte direkt ett issue längre. Sprang iväg med en bra känsla i benen.

RUN – 3:58:31
Nytt PB – YAY!! Eller inte… Eller jo, nytt PB är det väl med någon minut tillgodo, men inte YAY för det. Inte på långa vägar. Den korta sammanfattningen är att det var positivt så tillvida att jag faktiskt inte krampade, men klart negativt att min hälsena inte höll. Visst hade jag varit lite orolig för den innan (speciellt när foten svullnat upp efter resan) men inte så pass att jag trodde att den skulle hämma mig rent prestationsmässigt.

Ont om bilder från själva tävlingen så jag får väl ta en från uppvärmningen istället.

Löpningen gick på en 3-varvsbana med en del höjdmeter och ett fåtal svängar. Första delen gick på väg norrut längst vattnet i ganska kraftig medvind och lätt uppför. Efter vändningen var det lätt nedför men rejäl motvind (samma väg åt båda hållen). Den del av banan som gick söderut gick längst strandpromenaden och hade en del mindre backar som kändes i benen. Ganska speciellt att det också på några ställen fanns trappor utan ramp. Vätskestationerna var okej utplacerade och med ett godkänt utbud. Ganska ont om toaletter dock. Och inte speciellt många människors som hejade aktivt, eller ens visste vad vi pysslade med.

Nåväl, början gick oförskämt bra och jag kände mig riktigt stark. Även om jag misströstade lite under slutet av cyklingen och nog hade givit upp lite om det här med kvalplatser så visste jag ju trots allt att mycket kan hända under löpningen. En säker plats kan gå upp i rök efter 37 km löpning. Så trots allt ville jag ju ge det hela chansen hela vägen. Konstigare saker har ju hänt. Ganska snart slog jag följe med en kanadensare från Vancouver som också var på plats för att kvala. Precis som jag hade han simmat under förväntan och sen konstaterat att cyklingen tog betydligt längre tid än vad han räknat med. Förra gången han försökt kvala så hade han hamnat på sjukhuset i några månader så jag tyckte väl att det skulle vara en bra rygg att hålla.

Även här en tveksam karta rent orienteringsmässigt

Vi var sjukt disciplinerade; sprang i ett jämt 4:45-tempo, snackade om ditten och datten. Det märktes givetvis ganska rejält när vi vände och började springa mot vinden istället. Efter en knapp mil började jag känna en liten lätt stelhet den vänstra hälsenan och valde att backa av lite. Greg (som jag tror att han hette) fortsatta dock oförtrutet på och landade till slut en imponerande 3:16-mara… dock utan att det räckte till någon kvalplats i M40-44. Vilket då också säger något om den uppkomna konkurrensen i tävlingen; få deltagare, men väldigt hög nivå på toppskiktet.

Min löpning fortsatte sedan på ett bra sätt. Släppte lite på farten men höll mig hela tiden under 5:00-tempo och mådde bra. Efter ca 14 km gick det dock inte att hålla sig längre och jag tingades till ett toa-stopp variant större. Det tog tyvärr några minuter men jag hade inte så mycket att välja på. Efter toastoppet började det dock gå utför med min vänstra hälsena. Det gjorde mer och mer ont för varje steg och till slut gick det inte att springa längre och jag var tvungen att börja gå. Så fort jag gjorde det släppte smärtan direkt, för att sen vara helt outhärdlig så fort jag försökte börja springa igen. Om jag dock bet ihop lite i ca 100-200m så gick det att springa lätt igen i upp till en km innan jag var tvungen att gå igen. Och så fortsatte det resten av löpningen; spring/jogga tills det gjorde för ont, gå tills det att smärtan släppt och börja sen spring igen (med en initial hemsk smärta som sen gradvis gick över intill dess att den började öka igen och gjorde det omöjligt att springa.

Jag kom ikapp Peter med ca 10 km kvar. Han hade sin vana trogen gått ut lite för hårt på löpningen och dött. Fast han hade inte fått kramp och det hade faktiskt inte jag heller. Om det sen berodde på att jag cyklat disciplinerat, inte tagit i för mycket på löpningen eller något annat låter jag vara osagt. Jag kanske hade krampat om jag kunnat springa ordentligt, eller inte… Vi höll ihop ett litet tag, sen sprang jag ifrån honom. Med ca 5 km kvar kom Camilla som skjuten ur en kanon och rusade förbi oss. Jag räknade med att hon borde ha startat ca 5 minuter före mig och bestämde mig för att inte få tjejstryk och satsade på att försöka springa så mycket som möjligt. Det här med kvalplats och ett bra resultat hade jag givit upp sedan länge, men jag kunde ju åtminstone försöka avsluta med lite heder i behåll.

Sluttid 10:04:19 – 39 av 153 i M45-49, 260 av 985 overall 
När man skulle vika av från banan in på upploppet var det en ramp med typ 30 graders vinkel som man skulle upp för. Det var verkligen nådastöten för min hälsena, men på något sätt lyckades jag ta mig upp. Sprang sedan ett tveksamt upplopp utan någon större känsla. Min 9:e Ironman avklarad återigen utan att ha nått mina mål och återigen utan att vara nöjd. Camilla var redan i mål men jag lyckades i alla fall ta henne totalt med några minuter. Efter ett tag behagade en trött men leende Peter också att dyka upp i mål. Min kropp och framförallt mina ben var supersalta och stela. Min fot med den onda hälsenan gick knappt att stödja på och jag måste nog sett ut som en riktig Ironman. Träffade på Peter, Adam och Marre inne i det mycket tveksamma Athlete-området; väldigt få stolar, någon enstaka massör och inte speciellt mycket att äta.

Vissa av oss var glada tydligen gladare än andra

Peter och jag stannade ett tag, hämtade sedan utrustningen, pallrade oss till hotellet. Sen blev det pizza med Jesper och Åsas proffskompisar och gänget från TT. Och som vanligt tid för kontemplation och lite funderingar på varför man pysslar med det här överhuvudtaget. Men det kan vi ta en annan gång.

Adam konstaterade att min hälsena nog skulle behöva lite medicinsk hjälp för att ordna till sig. Jag kollade resultatlistan och konstaterade att Peter J nog knep den sista kvalplatsen i M45-49 och att jag inte skulle ha tagit en kvalplats ens om jag gjort mitt livs lopp och överträffat mig själv i alla tre disciplinerna. Vilket på något konstigt sätt kändes ganska bra ändå. Vidare är det bara att konstatera att statusen som sydamerikanskt mästerskap och de extra kvalplatserna onekligen lockat till sig många snabba atleter. 5 st av top-10 i min AG bestod av argentinare som av allt att döma inte varit på plats året innan. Och det producerades seriöst bra tider i alla åldersklasser. Så även om det bara kommer knappt 1000 till start och finns 75 slots går det inte att ta en kvalplats för givet. Sen kanske inte 3 IM på 5 månader är det bästa utgångsläget heller.

En medalj är alltid en medalj, men det här är nog en av de minsta jag fått.