Argentina och IM Mar del Plata - RR prequel

Beslutet kom snabbt och kanske lite överilat… eller nej, mina beslut om att köra tävlingar kanske verkar lite snabba men för det mesta är det nog ganska mycket mentala övervägningar som pågår innan det att en plan sätts igång. Om det senan var korrekta övervägningar som gjordes är väl en helt annan fråga.

Hälsenan

På mitt sista korta löppass innan IM Chattanooga kände jag en liten lätt smärta i min vänstra hälsena, men tänkte inte mer på det just då. 2011 hade jag hade en senskideinflammation som behövde behandlas och som gjorde att jag var tvungen att vila lite. Men vad jag kommer ihåg så var det en ganska lätt sak och inte något som hämmade mig speciellt mycket eller som gjorde särskilt ont. Tror att det var ett skobyte som orsakade det hela den gången.

Efter tävlingen i Chattanooga hade jag en lite mer påtaglig smärta och lite knarrande. Men det gick över ganska fort och jag trodde givetvis att det var något tillfälligt. Sen blev det bestämt med Argentina och jag satte igång och träna. Veckorna med löpfokus gick bra, men det här med hälsenan släppte inte riktigt ändå. Jag brukade kalla den för ”lynnig”; ibland kände jag inte någonting alls efter 2 timmars löpning och ibland kunde det räcka med 50 minuter cykling för att det skulle kännas och börja knaka lite. Givetvis blev jag orolig och började testa med olika skor, olika sätt att belasta foten, etc. Fick även kontinuerlig behandling av min fru, smärtsam manuell sådan och behandling med laser. Ofta hjälpte den bra och gav lindring redan dagen därpå.

Efter löpveckorna hade jag några dagar med hel vila från löpningen för att låta foten återhämta sig. Vi var alla (jag, Anna och coach KJ) överens om att det vettigaste givetvis skulle vara hel vila, men att med tanke på kommande tävling istället försökte hålla den på en lagom nivå och vila efter. Det var ju trots allt så att det mest var lätt smärta och knarr som det handlade om och inte något som egentligen hämmande mig rent löpmässigt.

De sista veckorna inför Argentina fortsatte hälsenan vara lynnig och svårtolkad. Dock tyckte jag nog att det faktiskt så sakteliga blev bättre och bättre; speciellt när vi trappade ner och gick in i toppningsläge. Jag var nog ganska övertygad om att det skulle gå vägen.

Lång kö till bussen!

Resan

Sen det här med att resa till Mar del Plata. Om jag nu tyckte att resan mellan Port Elizabeth och Boulder var jobbig så var nog faktiskt den här snäppet värre. Egentligen borde den inte vara det eftersom den rent tids- och tidszonmässigt var kortare. Men sen gick ju inte allt riktigt på räls heller.

Flyget skulle gå från Arlanda kl 17:20 på onsdagen och förhoppningen var att jag skulle kunna jobba hemma och åka pendel till Arlanda efter lunch. Nu blev jag tyvärr inkastad i möten i sista sekund och blev då istället tvungen att åka till Gärdet tidigt på morgonen (med all packning) för att sedan åka vidare från Gärdet till Arlanda efter lunch. Mötte upp mitt resesällskap på Arlanda; Peter, Adam, Camilla och Thomas. Sen 2 timmars flyg till Amsterdam, 90 minuter transfer och därefter insittning på planet till Buenos Aires som skulle ta 13:50. Dock så blev vi nästan 50 minuter försenade eftersom någon som checkat in bagage inte behagade dyka upp, och då måste ju hens bagage letas upp och plockas ut. Tänkte inte så mycket på det just då men när de 13 timmarna började lida mot sitt slut började vi förstå att det nog inte skulle vara möjligt att hinna med den planerade bussen. Till slut var vi nästan en timme försenade till Buenos Aires. 7:45 istället för 6:45 och bussen skulle gå 8:00. Inte så mycket att göra alltså.

Allt bagage var dock med och passkontrollen gick förvånansvärt smidigt. Men vi kom givetvis inte med bussen. Och det var då cirkusen började. Ingen pratade engelska och det var väldigt svårt att få information. Som tur är pratar Adam lite skolspanska och kunde göra sig lite förstådd, däremot var det inte helt lätt att förstå argentinarna eftersom de dels pratar med en lite speciell dialekt och eftersom tempot är så otroligt högt. Nästa buss skulle gå kl 11:00, men den var full. Kanske. Däremot skulle det finnas plats på en buss som skulle gå 15:30. Kanske. Men kanske inte för våra cyklar. Därför ville de att vi skulle skicka våra cyklar och bagage med en annan buss. Som visade sig vara en tom buss som skulle gå med bara bagage till Mar del Plata. Men vi fick absolut inte åka med den. Det kändes inte helt bekvämt att skicka iväg våra cyklar, men det verkade i alla fall vara lite ordning och reda på det så till slut föll vi till föga.

På den här gräsmattan utanför terminalen somnade vi faktiskt i några minuter.

Den internationella flygplatsen i Buenos Aires är inte mycket att hurra för. Liten, sliten och tråkig. Vi lyckades i alla fall hitta ett Hard Rock Café som kunde förse oss med lite frukost/brunch. Strax innan 11 gick vi ner till busshållplatsen och hoppades på tur, men icke. Bara att bege oss till cafét igen och sitta av tiden. Det fanns liksom inte så mycket mer att göra. En kort sightseeing in till Buenos Aires hade kanske varit trevligt, men eftersom vår tur dit nu visade sig krocka med ett G20-möte så var halva stan avstängd och det var mer eller mindre omöjligt att ta sig in och ut ur stan. Så det fick bli flygplats i några timmar till.

15:30-bussen kom vi faktiskt med och det var ju bra. Däremot är en bussresa på 5:30 efter 14 timmar på ett flygplan och 7:30 på en flygplats inte speciellt kul, hur bekväma sätena än är. Under flygresan hade jag börjat känna en lite konstig känsla i mina vader och fötter och insåg att det nog var ganska dumt att inte packa ner kompressionsstrumporna i handbagaget. Bussresan gick för övrigt bra även om det utlovade wifi:t inte fanns, vägarna var urusla och landskapet var tråkigt (tokplatt, grön äng och kossor överallt). Väl framme i Mar del Plata var det taxi den sista biten. Kombibilar verkade inte finnas och vi fick helt enkelt ta varsin bil till hotellet för att få plats med cykeln. Eftersom taxin kostade ca 25:- kändes det dock inte som något större problem.

Sätena var i alla fall sköna. Sällskapet lite mer tveksamt...

Hotellet och Mar del Plata

Jag och Peter hade bokat ett boende på Bristol Condomium, ett lägenhetshotell (med frukost) som låg vid stranden och ca 500 m från start och växlingsområdet. 4 stjärnor enligt egen utsaga, men det var nog när det byggdes för typ 30-40 år sedan. Vi bodde på 12:e våningen med utsikt mot staden och det var helt okej bortsett från att det var ganska slitet och att vår dusch hade en väldigt tveksam funktion. Mar del Plata i övrigt imponerande inte speciellt. Slitna fasader, dåliga vägar och allmän känsla av nedgången spansk badort (typ Benidorm). 

När jag tog av mig skorna, strumporna och byxorna fick jag en smärre chock. Anledningen till att det känts konstigt var att mina fötter och vader var otroligt svullna. Speciellt den vänstra (med hälseneproblemen). Det var knappt så att man kunde se fotknölarna. Blev lite smått orolig men hoppades på att sömn, högläge på fötterna och kompressionsstrumpor skulle göra susen. Bullade upp med kuddar i fotänden och stupade i säng.

Kompression är nog inte så dumt ändå...

Nästa morgon skulle vi egentligen upp och simma tidigt, men tog det mogna beslutet att sova istället. Camilla, Adam, Åsa och Jesper var dock nere och trotsade den ganska stenhårda sjön. När de väl kom upp efter sin halvtimme i vattnet var det fullt pådrag på stranden och det visade sig att en brasiliansk man i 40-årsåldern faktiskt drunknat under tiden som de varit ute och simmat. Han hade våtdräkt på sig och skulle tävla, men hade påträffats livlös ute i vattnet. Förhållandena var givetvis tuffa men med största sannolikhet handlade det om hjärtproblem. Men så här i efterhand kändes det ganska skönt att inte varit ute och simmat då, det var liksom tillräckligt jobbigt med den stökiga sjön utan att behöva tänka på att någon nyss drunknat. Vi ägnade oss istället åt att sätta ihop cyklarna. Peter drog sönder en skruv till bakbromsen så vi passade då på att kombinera ett besök hos mekanikern med registrering.

Kön till mekanikern var lång, registreringen var rörig (vissa fick betala lite extra för någon lokal licens som det vart väldigt otydligt om den behövdes eller inte, priset varierade lite också från person till person beroende på vem man frågade), ingen pratade engelska och expon var liten och rörig. Hälften av IM-prylarna som såldes var från IM 70.3 BuenosAires som gick 2 veckor innan. Turligt nog hade man plockat in Paul Kaye till den engelska briefingen så den gick i alla fall att följa (det producerades aldrig någon Athletes Guide på engelska, bara spanska). På eftermiddagen hann vi också med att cykla lite på banan (jag, Peter, Åsa och Adam). Mycket trafik, blåsigt och några områden med lite sämre asfalt. Men bortsett från det funkade det bra. Hade varit lite orolig för mitt dischjul (och 90 mm fram) men det kändes klart hanterbart.

Mar del Platas finaste bil

Tomt badområde (kallt)

Playa Bristol

Slitet

På lördag morgon hade vinden vridit sig lite mot nord så det var inte lika mycket sjö längre, även om vågorna när man skulle ta sig in och ut var ganska brutala. Jag och Peter var nere och simmade och konstaterade att det inte var direkt varmt i vattnet och att det inte var läge att feltajma vågorna varken in eller ut. Hoppade du inte över eller dök under en brytande våg på väg ut så var det som att springa in i en vägg. Och om du inte simmade ovanpå vågen på väg in så var risken för en faceplant klart överhängande. Sa jag förresten att det var jobbigt också?

Innan incheckningen betade vi av lite cykel och lite löpning också. Kroppen kändes pigg och inga skavanker kändes av. Under incheckningen blåste det så pass mycket att vi var tvungna att tejpa fast sadel i racket och framhjulet i marken för att det skulle sitta kvar. Prognoserna för söndagen nämnde temperaturer under 10 grader på morgonen och som max 15 grader under dagen med en rejäl vind. Under proffsens briefing på lördagen hade möjligheten till att simningen skulle ställas in nämnts. Och då inte bara med anledning av vågor och vind utan även med tanke på vattentemperatur (14-15 grader) i kombination med 10 grader i luften. Jag var kluven; förvisso är det ju ganska säkert att jag tjänar på en inställd simning, men samtidigt finns det nog andra som lider betydligt mer av kyla än vad jag gör, och samtidigt skulle det kännas konstigt med tanke på att jag redan kört en tävling med inställd simning i år.

Fasttejpad cykel

Påsar - strax innan hela stängslet i förgrunden blåste omkull

Tävlingsmorgonen

Argentina ligger åt rätt håll tidsmässigt. Att gå upp kl 4:45 i Argentina betyder 8:45 svensk tid vilket ju inte är några som helst problem när man kommer några dagar innan tävlingen. Min och Peters plan var att äta frukost, gå och fixa i växlingsområdet (som skulle stänga kl 6 när herrproffsen startade) och sen gå tillbaka till hotellet för att lösa toalettbestyr och byta om till våtdräkt. När vi, en knapp timme innan start, blickade ut över Playa Bristol från frukostmatsalen kunde vi konstatera att det inte fanns en enda boj ute i vattnet. Antingen handlade det om argentinsk (spansk) organisation eller så var simningen helt enkelt inställd. När vi kom till växlingsområdet fick vi dock reda på att det var något mitt emellan. Simningen var nerkortad till 1500m och starten något senarelagd. En helt okej kompromiss. Vi gick tillbaka till hotellet, gick på toaletten, bytte om till våtdräkter och gick sedan tillbaka till starten. Det visade sig dock att man öppnat alla fållorna väldigt tidigt så det var bara att tränga sig fram till en någorlunda rätt position. Sen startade jag min 9:e fulla IM och min 3:e inom en 5-månadersperiod.

Tävlingsmorgonen - under 10 grader i luften

Rapport från själva tävlingen hittar ni här.