Last one standing Swimrun [RR]

Backyard Ultra

Backyard Ultra är en tävlingsform där deltagaren så många gånger som möjligt ska springa ett varv på 6 706 meter (4.167 miles). Varje timme startar man på ett nytt varv. När ett varv är avklarat, kan deltagaren vila fram till nästa start. Loppet avslutas när alla löpare utom en har gett upp, alternativt inte hinner tillbaka inom tidsbegränsningen 60 minuter.

Långholmen - Last One Standing Swimrun är samma koncept, fast med swimrun istället för ren löpning. Varvet på LOS hade ca 4,5 km löpning och 500 m simning vilket i tid blir ungefär samma sak som 6,7 km löpning. Tävlingsarrangörerna hade dessutom lyckats hitta varje liten stig och varje höjdmeter på Långholmen så det var inte direkt någon tillrättalagd bana. Jag hittade tävlingen av en slump via Facebook och anmälde mig mer eller mindre direkt efter att ha stämt av med coach Björn. Jag är ju klart fascinerad av ultralöpning och backyard-konceptet tilltalar mig väldigt mycket, så varför inte testa? Speciellt med tanke på hur svårt det har varit att hitta tävlingar som faktiskt körs den här säsongen. 

På något sätt lyckades jag få med mig Staffan också (dock solo-tävling). Vi förberedde oss mer eller mindre genom att inte förbereda oss alls. Inte mer än att vi snackade lite utrustning och lite taktik. Jag tror att jag nämnde något om att jag tyckte att skamgränsen i alla fall var 10 varv. Staffan var lite mer flytande. Vädret såg lovande ut med temperatur uppåt 20 grader och sol under dagen. Ganska blåsigt dock och vi hade egentligen ingen aning om temperaturen i vattnet. Till saken hör ju också att jag endast hade simmat ute vid 2 tillfällen innan tävlingen; eftersom maj varit så otroligt dåligt vädermässigt hade det helt enkelt varit för kallt. Efter att ha placerat ut filtar, utrustning och energi i startområdet startade vi första varvet, tillsammans med 18 andra, exakt kl 10:00 på lördagsmorgonen.

Staffan - strax innan hans stol gick sönder

Fortfarande pigg och glad efter ett gäng varv.

Vi hade bestämt oss för att hålla ihop och köra på känsla första varvet. Samtidigt som vi startade, så startade även första sprintstarten lite längre fram så det var ganska trångt framför oss till en början. På vägen fram till första simningen passerade vi några par som kanske inte hade så bråttom. Det var även ett riktigt off-road-parti med nästan lite klättring på alla 4 för att komma upp för en backe och sen var det dags att möta Mälaren för första gången. Det var kallt. Skitkallt för att vara helt ärlig. Dock en ganska kort simning och det var knappt att man behövde doppa huvudet. Sen lite mer uppför (inklusive trappor) innan det var dags att simma runt brofästet till Västerbron. Den simningen kändes lite svalare. Och så var det sen för varje varv. Simningen på Långholmens nordöstra spets var absolut kallast och sen blev det varmare och varmare för varje simning och i Långholmskanalen var det som ett varmt spa-bad. Löpningen mellan tredje och fjärde simningen var även den lite längre och med en hel del obanat och höjdmeter medan den näst sista löpningen var mer eller mindre platt längst kanalen. 

När vi avslutade första varvet på strax över 40 minuter så var vi absolut först (resterande tävlande kom in på mellan 45-50 minuter). Vi var givetvis fundersamma över om vi gått ut alldeles för hårt. Speciellt med tanke på att förra årets vinnare tillhörde de som kört betydligt långsammare. Men vi bestämde oss ändå för att köra vidare på känsla eftersom vi inte kände att vi var ett dugg trötta av den farten som vi hållit första varvet. Varv nummer 2 gick i princip i samma fart och varv nummer 3 ännu snabbare (under 40 minuter) eftersom vi nu var ensamma ute på banan. Efter varv nummer 4 hade vi etablerat ett fast mönster om var vi gick, vem som låg först i vissa partier och mer eller mindre exakt vi vilken fart vi höll. Alla varv under hela tävlingen gick sedan på 41:00 +/- 1:30. Och egentligen utan att något varv kändes jobbigare än något annat. Det som dock hände var att benen blev lite stelare och lite svårare att få igång för varje varv. Men det var inte det som i slutändan gjorde att jag hoppade av.

Välbehövlig massage av stela ben

Vuxna män gör saker tillsammans

Bortsett från några enstaka tillfällen låg jag och Staffan först hela tiden under tiden som vi var med. Ett par fadäser inträffade; på det 4:e varvet halkade jag till vid en ganska brant nedgång (hopp) ner i vattnet och slog till ena skinkan och skrapade underarmen, och på det elfte varvet gick min boj sönder när jag hoppade ner i vattnet (själva bojen släppte från linan och jag var tvungen att simma polosim och knuffa bojen framför mig). Snubblade någon gång också tror jag. Att behöva släpa runt på bojen (safer swimmer) var oerhört frustrerande. Fattar inte riktigt varför vi skulle behöva det men det handlar väl mest om att arrangörerna vill lägga till alla säkerhetsåtgärder som de kan. Vid det 13:e varvet var det dags att sätta på sig pannlampa också. Klart speciell upplevelse att simma med pannlampa. I skogen var det helt nödvändigt men vid simningen blev det mest konstigt eftersom man inte riktigt fick med sig ljuset när man försökte navigera. Hade klart underlättat om tävlingsledningen kompletterat uppgångarna med en glowstick eller liknande på natten. Å andra sidan kunde man banan utan och innan vid det laget.

Det var ju en fin och hyfsat varm dag så det var oerhört mycket folk på Långholmen under hela dagen och faktiskt riktigt många som spontant hejade och ropade uppmuntrande saker under hela dagen. Många som satt och festade också och framåt kvällningen var det något slags spontant skogsrave (med väldigt söta tobaksdofter) på den västra sidan av ön. Och så givetvis en bröllopsfest som vi sprang igenom ett antal gånger. Det var en hel del kompisar som kom och gick under dagen vilket värmde oerhört. Väldigt trevligt med uppmuntran, snack och lite support under de ca 20 lugna minuter som vi hade under varje varv.

På väg ut på 15:e varvet

Och här var det slut på det roliga.

Den första gav upp efter ca 5 varv. Sen droppade det stadigt av med en eller två för varje varv. Efter det 10:e varvet verkade det gå en mental gräns för många och när det var dags för pannlampa var vi bara 4 st kvar: jag, Staffan, förra årets vinnare (som då vann på 15 varv) och en tjej - Mikaela Waller - som såg oerhört sammanbiten och motiverad ut. Själv hade jag nämnt 10 varv som en skamgräns och (tyvärr) satt upp 15 varv som något jag skulle vara nöjd med. Just 15 varv motsvarar ungefär Ö-till-ö-distansen (68 km löpning och 7500 m simning). Det som hände var att det efter varv 10 började bli kallt. Något som jag tyvärr inte riktigt förberett mig på annat än att jag hade en DryRobe att dra på mig mellan varven. Det var egentligen inte kallt under själva varvet, däremot blev det riktigt kallt under vilan och under inledningen av varvet innan man fått upp värmen. Och ju längre det gick desto svårare var det att få upp en ordentlig värme innan det var dags att hoppa i den iskalla första simningen. Och det var det som till slut fick mig att mentalt lämna in. Efter 15 varv ville jag helt enkelt inte hoppa ner i vattnet igen...

Under det 15:e varvet sa jag till Staffan att jag skulle ställa mig på startlinjen till kommande varv, men inte slutfölja det om det var så att de andra två körde vidare också. Staffan tyckte givetvis att det var tråkigt men förstod också. Och när det 16:e varvet drog igång så var alla med och jag valde att kliva av efter ca en km, innan första simningen, och önska övriga lycka till. Känslan var då också att fjolårsvinnaren och Mikaela var alldeles för starka och att det skulle krävas många varv till för att få någon av dem att ge upp. Och jag ville som sagt var inte bada mer. Kroppen i övrigt var det nog inte något större fel på. Visst var det stelt, men orkesmässigt fanns det nog många varv kvar. Men backyard är nog minst lika mycket skalle som kropp.

Anna hade anslutit på kvällen och efter mitt avhopp packade vi ihop och åkte hem. Staffan körde två varv till men tyckte att det blev för tråkigt efter det, plus att även han nog kände att de andra två inte skulle ge upp än på många varv. Till slut så segrade Mikaela efter att ensam ha givit sig ut på och avslutat ett 25:e varv. Min kropp var lite småstel dagen efter men inte allt för farligt med tanke på löpdistansen. Och tävlingen i sig? Det var otroligt roligt och jag kommer absolut att göra det igen; swimrun-varianten genom att vara bättre förberedd för kylan och jag kommer absolut att ge mig på en backyard så fort som det får plats i schemat. Gärna till hösten. Men först ska en UltraTri klaras av.

Men det var väldigt kul så länge som det varade!