Efterlysning: Coach

Senaste säsongen har jag kört mer eller mindre själv: enligt vad jag tidigare lärt mig och praktiserat runt periodisering och delvis upplagt efter TT:s filosofi vad det gäller pass för simning och löpning under de gemensamma träningarna. Jag vet inte riktigt om det är bu eller bä. Vad jag kan konstatera är att jag nog tycker att säsongen hittills blivit lite hattig och att jag saknat en viss struktur. Lite får jag nog skylla mig själv med tanke på att jag trots allt valt att köra tävlingar som jag gjort (redan tidigt på säsongen i Thailand och sedan i Dubai osv). En stor anledning till att jag valde att köra utan coach den här säsongen har delvis med att göra att jag nog faktiskt ville ha lite mer frihet och kunna vara mer spontan. Fast jag vete fasen om jag inte faktiskt fungerar lite bättre med något mer inrutning än vad jag haft den senaste tiden. Så från och med hösten tror jag nog att det är dags att anlita en coach igen. Och den här gången för ett längre förhållande.

Finnes: En väldigt dedicerad och träningsvillig 42-åring (snart 43) med en uthållig, snabbåterhämtad och icke skadebenägen kropp. Jag missar sällan ett planerat träningspass och tenderar att alltid utföra dem till punkt och pricka. Min kropp fungerar allra bästa om den får röra på sig varje dag (i alla fall lite).

Plan och mål: Det långsiktiga målet är att ta mig till Kona. Det ännu mer långsiktiga målet är att jag oavsett tid på dygnet och dag på året skall vara i en sådan form att jag kan genomföra en IM utan problem. Resten av mitt liv. Typ.

Nästa år/säsong kommer jag att vara äldst i M40-44. Att kvala då är inte riktigt realistiskt. Jag ser det därför som ett mellanår och förberedelse inför M45-49 då kvalmöjligheterna rimligtvis är något större där. Jag kommer givetvis att fortsätta att tävla under säsongen, men mest i syfte att hålla igång tävlandet för att det är så kul och inte se det som A-tävlingar med extra supertoppning. Som det ser ut nu är jag anmäld till IM Austria och IM Kalmar Jag funderar på att också klämma in UltraTri däremellan för att testa på uthålligheten och för att bocka av den från min bucket list. Huvudsyftet med säsongen är ju att bygga uthållighet och (kanske) lite mer fart. Speciellt med fokus på löpningen. Sen ser vi vad jag är redo för under min första säsong i M45-49 och planerar därefter.

Sökes: En coach som under en längre tid (minst 2 säsonger) kan hjälpa mig att uppnå mina mål. Jag har inga problem med nytänkande och till viss del kontroversiella idéer så länge som det är underbyggt och väl genomtänkt. Jag vill att vi är rak i kommunikationen och att du berättar för mig när jag är dum i huvudet, när jag är kass, när jag kör för hårt eller tar i alldeles för lite. Du behöver inte nödvändigtvis vara Stockholmsbaserad och jag ser gärna att vi utöver mail och telefon kan kommunicera via t.ex. Training Peaks.

Simningen kan jag nog klara hyfsat själv med de möjligheter som klubben ger (gruppträningar och program). När det gäller cyklingen arbetar vi givetvis med effektmätare. Jag tränar gärna mycket och länge, hårt när det krävs och lugnt när det krävs. Vila är jag däremot väldigt dålig på, och det är inte nödvändigtvis så att min kropp mår bra av det heller…

Några förslag? Eller är det kanske till och med så att det är Du som är den coachen jag söker. Skicka ett mail så tar vi ett snack. Adressen finns uppe i högra hörnet.

Men till och början med är det säsongsavslutning på Tjörn som gäller!

Paguera igen och slut på säsongen

Så här en vecka senare har väl haft lite mer tid att smälta smällen på Mallorca. Nu var jag väl i ärlighetens namn inte så vansinnigt knäckt efteråt även om jag tyckte att det var ett tråkigt sätt att avsluta en bra säsong på. Och givetvis har jag funderat en del på varför det gick som det gick. Någonstans landar jag ner på två faktorer: underskattning av banans "tuffhet" och underskattning av värmens påverkan. Och i kombination blir det givetvis inte bra alls.

Man är sällan särskilt snygg efter en triathlonsimning. Sedan är det något annat som är riktigt
störande och det är att jag ser ju f-n småfet ut på bilden... Men det är jag ju inte!

Min måltid på 4:45 hade givit mig en andra plats i M40-44 på ett EM, och så bra är jag inte. Visst är det lätt att säga så här i efterhand med facit i hand, men det är en orimlig måltid. Så skulle jag köra samma tävling igen under samma förhållanden hade nog 5:10-5:15 varit rimligare att sikta på. Och hade jag siktat på det hade jag förmodligen inte känt behov av att trycka på lika mycket på cyklingen som jag gjorde nu, då hade jag inte krampat och då hade jag kunnat avsluta med en 1:45-löpning i lugn och ro. Det hela påminner ganska mycket om mitt första race på Fuerteventura där jag också gravt underskattade hur tuff banan var och sålunda missade min måltid rejält, även om jag inte gick in i väggen. När jag sedan kom tillbaka nästa år gjorde jag ju en av mina bästa tävlingar någonsin.

På väg i serpentin uppför. Lagom avstånd mellan trampa och mark.

Nu hade vi ju som varmast på just tävlingsdagen så det var ju lite svårt att inse innan hur det skulle påverka. Däremot hade det nog varit bra att försöka köra ett varv av cykelbanan i tävlingsfart och att springa ett varv (5k) av löpbanan i tävlingsfart för att faktiskt förstå hur pass krävande dessa var. Så, några felaktiga mentala belsut och inställningar i kombination med värmen gjorde helt enkel att gick in i väggen, krampade och var slut som artist. Tror jag i alla fall.

Ja, det var en skittävling, men när man får springa i mål så här är det ju vart allt slit ändå!

*

Har nu vilat den senaste veckan och dessutom haft en lätt förkylning. "Bara" kört 5 st väldigt lugna pass (och cyklat till jobbet förstås) varav dagens lätta CX-rull på 1:53 var det i särklass längsta. Igår (lördag) gjorde jag inte något alls och det var riktigt svårt! Jag var extremt rastlös hela dagen och fick verkligen hålla mig ifrån att inte göra något ändå. Jag vet inte hur många gånger under dagen som jag var på väg ut för att i alla fall göra "något", bara simma lite eller springa lite i alla fall. Men jag höll ut. Ska nu försöka ta det lugnt även nästa veckan och sedan smyga igång så sakteliga under första veckan i november. Eller egentligen ska jag väl köra på lite intensivare under nästa helg då det är CX-tävlingar i Eksjö och Eskilstuna. Fast de är ju typ bara 40 minuter långa så det räknas ju knappt. Men mer om det senare.

Några ord om några tävlingar som körts

Sådär med inlägg här på den senaste tiden. Skyller på värme, mycket att göra och allt sånt. Har dessutom typ 4-5 halvfärdiga inlägg av lite mer seriös karaktär som jag borde skriva klart. Men ni som faktiskt kollar här har nog överseende (hoppas jag). Bloggar med ett inlägg per dag, kryddade med mängder av automatfiltrerade bilder med pretentiösa motiv finns det gott om. Den här bloggen är väl kanske lite mer inriktad på text och historia. Typ "Too long, didn't read"-stämpel. Men eftersom jag tror på det här med det skriva ordet, eftertanke och sånt kommer jag nog inte att ändra mig hux flux. Men det var inte det jag skulle skriva om.

Stockholm Marathon 2014 [RR]
Jag har ju sprungit 2 maror tidigare; dels Vintermarathon på 3:50 med en svensexa involverad i början och dels maran i samband med IM Frankfurt. Så med tanke på löpformen den senaste tiden fanns det ju relativt goda förhoppningar om ett saftigt PB. I min säsongsplanering hade jag faktiskt skrivit in sub-3:20 som mål och SM som en B-tävling.

(Fotnot: A-tävlingar är säsongens mål, typ en eller två st per år. Givetvis Kalmar IM för mig i år. B-tävlingar är tävlingar som är viktiga och som man faktiskt ser till att försöka toppa formen emot. Typ Fuerteventura, Vansbro Triathlon och Västerås Triathlon. C-tävlingar är tävlingar som genomförs som testlopp eller som del av den normala träningen).

Den ack så viktiga innan-starten-selfien

Trots detta hade jag inte förberett mig något speciellt alls annat än att jag tog det lugnt dagen innan SM och att jag sett till att få ett löppass över 30 km i tävlingsfart några veckor innan. Planen kvarstod dock och klockan sattes in på ett 4:45-tempo för att springa in precis under 3:20. Kroppen kändes pigg och de enda farhågorna bestod väl som vanligt i om magen skulle haverera eller om jag skulle få kramp.

Starten gick och jag sprang. Det var skitskul, kändes dödlätt och var riktigt roligt att få springa på kända vägar inför en entusiastisk publik. Vädret var nästan optimalt med 14-15 grader och lite lätt regn i luften. Kanske lite väl fuktigt och kanske lite blåsigt, men förmodligen inget som påverkade särskilt mycket. Halvmaran passerades på habila 1:38 (4:39 min/km) och allt kändes bra. Svängen ute på Djurgården var dock tråkig och backen innan Manillaskolan kändes riktigt seg. Här tappade jag för första gången tid mot måltempot (ett fåtal sekunder dock). Sen började det flyta på i bra tempo igen och jag höll farten bra.

Ett gäng bilder som jag inte betalat dyra pengar för

Efter 32 km och längst Söder Mälarstrand var det dock slut på det roliga. Tid mot måltempot tappades för varje km, benen gjorde allt ondare och strax kom de första krampkänningarna. Lyckligtvis kom dessa i vaderna och inte insida lår som brukar vara standard för mig; kramp i vaden fungerar att springa med, insida lår icke. Västerbron gick okej men längst Norr Mälarstrand var det kört och jag var tvungen att stanna till för att häva kramp och sträcka ut vaderna. Resten av loppet var en kamp mot krampen och smärtan. Lyckades till stor del hålla mig springande, inte vackert men i en framåtriktad rörelse. Så på min klocka hur alla mina tillgodo-sekunder rann iväg. Från km 40 till mål tappade jag nästan 200 placeringar och lyckades dessutom prestera loppets i särklass långsammaste km på 6:09. Med totalt sönderkrampade vader.

Men jag slutförde på 3:24:53 (snitt på 4:52 km/min och plats 1729 av de 11953 herrar som kom i mål)) och är faktiskt riktigt nöjd med det. Jag höll ihop hyfsat trots krampen, trots att jag inte laddat specifikt för loppet och trots att jag sprungit alldeles för få långpass egentligen. Sedan är jag väldigt fascinerad över att jag var betydligt mer stel och slut i kroppen efter detta än vad jag är efter en halv Ironman. Efter några dagar var benen igång igen dock. Rörliga bilder på en stel målgång hittar du här.

Borås City Triathlon 2014 [RR]
Den gångna helgen har jag spenderat i Borås som faktiskt överraskande nog visade sig vara en trevlig liten stad. I samband med ett träningsläger (mer om det senare) var jag även med i en tävling på den relativt ovanliga distansen 1/10-dels IM, dvs. 380m simning, 18km cykel och 4,2km löpning. Snabbt och mjölksyra alltså. Värmde upp med ett rejält intervallpass på tempocykeln 2 dagar innan och ett redigt banintervallpass dagen innan. Tävling av C-karaktär enligt definition ovan alltså.

Växlingsområde - skippade selfien den här gången.

Kort tävling=kort sammanfattning. Simningen på 6:46 är väl knappt godkänd och löpningen med ett 4:08-snitt på en ganska kuperad bana är godkänd. Underkända är dock växlingarna som inte alls kändes bra. Ska jag komma någon vart inom sprint så måste jag börja träna dessa. Uppskattar att jag nog tappade nästan en minut på växelstrul och det är inte okej. Cyklingen är dock ett stort utropstecken. Trots lite vind och några knixiga 90-graderssvängar lyckades jag hålla 40 km/h i snitt på den relativt flacka banan! Och trots mina riktigt usla växlingar hade jag 13:e tid totalt på T1+cykling+T2 (ingen separat mätning av tiden på cyklingen) så det tolkar jag som om att jag nog faktiskt hade en av tävlingens bästa cykeltider.

Landade till slut in på 54:24 och en 18:e plats (av 33 i tävlingsklass) och en 25:e plats (av 150) om man räknar med alla. Klart godkänt och återigen kul att jag faktiskt kan vara snabb också. Überbikern och SM-mästaren på medeldistans Björn Andersson vann överlägset. Helt okej för mig.

Samarbeten

Alltså det här med bloggare som "inleder samarbeten" med diverse leverantörer. Har väl i princip inget emot det så länge som det är klart och tydligt att personen i fråga faktiskt får prylar från en leverantör i utbyte mot att de skriver positivt om och visar upp prylarna. Men vad jag stör mig lite på är väl termen "inleda samarbete"... Näe, att inleda samarbete är väl när Microsoft och Nokia bygger Windowsbaserade ihop. Eller när Scania och Volvo bygger lastbilar tillsammans. Typ. Nu blev det väl aldrig just så, men ni förstår vad jag menar.

Men när en bloggare Y med några tusen läsare får prylar från leverantör X i utbyte mot att hen skriver att prylen minsann är jättebra och allt sånt, då är det väl inte något annat än köpt reklam? Ett samarbete ska ju liksom, i alla fall i min värld, vara ömsesidigt. Men det är ju väldigt sällan som stora leverantören X i sin tur promotar bloggare Y i sin tur. Då snackar vi ju snarare affischnamn, idrottsstjärnor och sånt.

Vad vill jag då ha sagt med det här? Egentligen inte så mycket, annat än att jag är lite allergisk emot termen samarbete när det egentligen handlar om reklam.

Min sponsring består av mitt eget företag som kanske någon gång emellanåt ser till att jag får något bra. Å min familj förstås. Bästa sponsringen ever! Och i gengäld kan jag faktiskt skriva att jag tycker att Rapha producerar den i särklass stiligaste cykelgarderoben, att jag inte är speciellt nöjd med Icebreakers produkter och att jag var väldigt förtjust i min gamla Focuspendlare trots tveksam kvalité på vissa delar.

*

Annars har jag precis klarat av 3 rejält tuffa veckor i Build 2-perioden. Nu en lugn vecka och sedan "formtoppning" inför Challenge Fuerteventura den 26:e april. Längtar som f-n. Men mer om det senare.

Om det här med att träna mycket... Del 2

Fortsättning på denna post.

Förra posten försökte jag reda i lite allmänt varför triathleter ofta tränar förhållandevis mycket. Nu blir det nog lite mer navelskådande och självreflektion. Kanske någon känner igen sig?

Varför tränar du så mycket?
För att jag numera definierar mig själv som triathlet (förvisso på hobbynivå, men ändå hårt satsande och kanske inte helt oäven med tanke på min bakgrund), för att jag har förmånen att kunna, för att det är så otroligt roligt och för att jag är helt övertygad om att jag äntligen hittat till ett läge, såväl mentalt som fysiskt, som jag vill vara i. Jag vet att jag tjatat om det tidigare, men det tål ändå att upprepas, jag har aldrig mått så bra i mitt liv som jag gjort under de senaste åren.

Nu hade ju ovanstående kanske kunnat gälla även om jag nöjde mig med en något mindre träningsmängd. Men då har vi ju den här lilla grejen med min personlighetstyp också; jag gillar struktur, jag vill helst inte göra saker halvdant (det ska vara så bra som jag kan göra det) och när jag bestämmer mig för något gör jag det grundligt.

Så med det i åtanke är det kanske inte så konstigt att jag inte nöjer mig med att bara "klara av" en Ironman. Jag vill ju undersöka, inom rimlighetens gränser, hur snabbt kan jag köra, hur bra kan jag bli? Och det innebär då inte att jag tror eller tränar för att jag ska bli bäst i världen. Men däremot tror jag att det faktiskt finns en rimlig chans att inom några år gå under 10 timmar. Och det utgående ifrån min egen uppfattning om hur jag svarar på träningen, hur dedicerad jag är och vilka framsteg jag gjort hittills. Strävan är alltså att ge mig själv så goda förutsättningar som möjligt för att nå ett (förmodligen) nåbart mål.

Vissa renoverar en veteranbil från grunden, vissa tittar på tv, vissa spelar golf, vissa spelar bridge, vissa inreder och renoverar sina hus in absurdum etc. Oavsett fritidssysselsättning är den gemensamma nämnaren ofta ett stort intresse och tillfredsställelse med det man gör, i kombination med viljan att faktiskt bli bättre. Min fritidssysselsättning är triathlon, jag vill bli bra på det och eftersom jag inte har förmånen att vara en total naturbegåvning måste jag lägga ner en del tid på det.

The Festive 500: I år skickade Rapha ut sina märken ganska snabbt. Ser dock att min uppskattning av
15 000 "finishers" var typ 100% fel. Att vara en av 7357 i världen känns ju lite mer exklusivt i alla fall

Hur hinner du med?
I princip den vanligaste frågan. För det är ju det som de flesta brottas med; livspusslet. För egen del underlättar det väl att ha en stöttande och förstående familj, att "bara" ha ett barn och dessutom ett hyfsat flexibelt jobb. Sen är inte det hela anledningen, eller ens den viktigaste delen av anledningen. De viktigaste sakerna är nog planering och den egna viljan. Planeringen exempelvis som jag beskriver här. Eller planering genom att utnyttja de tillfällen som ges genom att t.ex. cykla eller springa till den där middagen du ska till (istället för att åka bil). Transportcykling och -löpning är perfekt för att få till längre pass, och allt som krävs är lite planering; en packad väska och duschmöjligheter vid ankomst. Att komma cyklandes eller springandes till en fest är dessutom en perfekt ice-breaker (för det mesta).

Sen är det ju det här med den egna viljan. Jag tror att det är väldigt få människor i världen som absolut inte hinner med att träna. Okej, alla kan nog inte köra 10-20 timmar i veckan, men viss tid går nog alltid att hitta. Och hur lätt man hittar den beror till stor del på den egna viljan till att hitta den. Visst måste jag välja bort andra saker; jag träffar väldigt sällan kompisar utanför jobbet eller utanför träningssammanhang (men jag cyklar ganska ofta med kompisar), biobesök, fredagsölar och sånt händer väldigt sällan. Mitt sömnbehov är ganska litet och helgerna innebär ofta tidiga morgnar för att hinna med ett antal timmar innan familjen kliver upp.

Jag tittar väldigt sällan på TV (annat än under trainerpassen). Och just det tycker jag kan vara intressant att jämföra med i sammanhanget. Förra året tränade jag strax över 600 timmar. En ganska hög dos för en "svensson", men inte heller en utmärkande stor dos för att vara en någorlunda seriös satsande triathlet. Utslaget över hela året blir det drygt 100 minuter om dagen i snitt. Den genomsnittliga tiden för tv-tittande förra året var 159 minuter per dag! Så att sitta i en soffa och titta på tv 2 timmar och 40 minuter per dag är inte konstigt. Men om du tränar och aktiverar dig fysiskt 1 timme och 40 minuter per dag... då är det minsann lite konstigt, knepigt och maniskt.

Min träningsplan och -filosofi bygger väldigt mycket på kontinuitet och på att alltid få till "något" i alla fall. Ibland hinner du inte med det tänkta passet; korta då av och kompensera genom att köra lite hårdare. Ibland känner du redan från början att kroppen inte riktigt är redo att köra det tänkta stenhårda intervallpasset; kör då lite lugnare och kanske kortare istället. Men sträva efter att göra något. Står det löpning på schemat så spring då i alla fall 30 minuter i lugnt tempo och se till att få cirkulation i benen. Min uppfattning är att återhämtning och vila blir betydligt bättre då. För att få kontinuitet gäller det då också att jag själv är ganska flexibel med tiden. Så om jag går upp och kör ett pass kl 6 på morgonen, eller kl 23 på kvällen så är det alltså för att hinna med att träffa familjen så mycket som möjligt, eller för att jag helt enkel inte hunnit med det tänkta passet någon annan gång under dagen. Jag har inte problem med någon av tidpunkterna. Andra verkar dock av någon anledning kunna ha åsikter om det...

Det här blev så pass mycket orerande att jag nog faktiskt får ta avslutningen i ytterligare en post. Tack för idag.

Ett helt vanligt cykelförråd i en helt vanlig cykelintresserad familj. Snart händer det saker med garaget!

Pre-årskrönika 2013

Alla bloggar... och då menar jag verkligen alla, ägnar sista dagarna av det gamla året eller första dagarna av det nya till att skriva ihop en årskrönika. Utan att ta i allt för mycket kan jag väl tycka att uppfinningsrikedomen och innovationsfaktorn på sammanställningarna kanske inte är den allra högsta. Det verkar finnas två huvudsakliga grundmallar att följa: månadstema eller statistiktema. Månadstemat faller antingen ut som en lista med länkar till "speciella" poster för den specifika månaden, eller lite löpande text för varje månad (eventuellt kompletterad med länkar i texten). Det förstnämnda alternativet påminner lite om arkiv-menyn som finns till höger i de flesta blogg-layouter (alltså trädet med poster sorterat på år och månader) och är väl därför ganska ointressant. Den andra varianten kan ge lite mer eftersom det åtminstone oftast finns någon sorts tanke i den löpande texten. Speciellt om det handlar om en duktig skribent. Den första är riktigt tråkig. Speciellt om det handlar om en blogg som jag följt hela året ändå, då tillför krönikan liksom inte något. Men den är ju lätt att skriva i alla fall.

Sen har vi ju statistikvarianten. Nu har jag inte någon speciell statistik på det (ha ha), men känslan är att den nog är något vanligare på träningsrelaterade bloggar. Det handlar i alla fall huvudsakligen om att räkna upp minuter hit, längd dit, snitthastigheter dit, osv. Typ visa upp sin statistiksida på Funbeat. Den varianten har nog jag varit duktig på. Och jag gillar ju siffror, mätningar och allt sånt. Jag är ju ingenjör så det är väl ingen idé att försöka förneka det. Men jag tror att jag tänkt om lite... Dels har ju bestämt mig för att sammanfatta på säsongsgrund istället, och dels har jag funderat på om det inte finns något intressantare sätt att skriva ihop en årssammanfattning på.

Något annat man som bloggare "ska" göra är att sätta upp mål för kommande år, och kanske ge några nyårslöften. Min tanke är då att slå ihop detta med årssammanfattningen och även att kliva lite utanför bloggboxen vad det gäller saker att ta. Jag vet inte om det här på något sätt är ett revolutionerade format. Förmodligen är det inte alls det och jag har inte heller gjort några vidare efterforskningar.

Så där ja. Nu har jag väl byggt upp förväntningarna rejält. I morgon (eller övermorgon) kommer min "krönika" för 2013. Prepare!

Ps. 2013 bjöd på 717 h träning/tävling och pendling. Några timmar mer än 2012. Kunde inte hålla mig. Ds.

Höst i antågande

Här på bloggen händer det väl lika mycket som på.... Tja, är uppenbarligen i så pass dålig form att jag inte ens kan komma på någon vettig eller fyndig liknelse. Men för att få en vettig ingress (och en sann sådan) konstaterar jag att hösten är på gång på riktigt. Förra söndagen så var alla "ba shit vilken otrolig höst det varit, sånt här väder i mitten på september" och 12 timmar senare på den regniga måndagen (självklart min födelsedag) så "ahmen vilket jävla skitväder, det här landet kan man ju inte bo i...".

Jag gillar hösten för det mesta. Bortsett från när det regnar som värst. Regn är ett otyg ur perspektivet att det är så pass svårt att hålla sig torr. Antingen blir du blöt utifrån (vindjacka eller vanlig kläder) eller så blir du blöt inifrån (regnkläder). Man kan ju tycka att vetenskapen vid det här laget borde ha kommit på ett material som både andas ordentligt, håller dig kyld och håller vätan ute. Men icke. Jag har inget emot att bli blöt, så länge som det handlar om kortare träningspass, men ska du hålla på länge är det ingen höjdare att vara blöt.

Annars är hösten grymt på så sätt att det är vackert i naturen, de lövprasslande stigarna är som allra finast, grusvägarna är som mest kompakterade, temperaturen är vettig för långpass och det är härligt att komma ut på kvällen i pannlampans sken.

Egentligen tycker jag nog att alla årstider har sin charm och sina fördelar. Möjligtvis bortsett från vinteravlutningen. När snön och isen ska smälta bort och allt bara är råkallt, blött och skitigt. Och mörkt. Och det "fina"/vedervärdiga med den perioden är ju att den ibland, om man har tur, inträffar flera gånger per vinter.

Annars är planen att jag ska producera en liten rapport från STAR, en Pace Report från Black River Run och lite allmänt snack om kommande träning. Stay tuned!

Septemberpendling FTW!

Snabba cyklister igen...

Som uppföljning på mitt lilla skriveri om huruvida cyklister får ha bråttom eller inte har jag engagerat mig i några diskussioner på det här inga internätet om just detta. Om att cykla lite snabbare än genomsnittet. För att sedan behöva diskutera huruvida det är så att alla som cyklar snabbt är spandex-snubbar som tränar och jagar KOM:s. För att sedan behöva försvara alla cyklister och förklara att de inte är ansvariga för allt ont som skett i världen. En helt vanligt cykel-diskussion alltså.

Och visst är det tröttsamt, men uppenbarligen nödvändigt. Min bestämda uppfattning är att cyklisterna måste börja bete sig som ett eget trafikslag; ett trafikslag som i stadstrafik har betydligt fler likheter med bilar än vad det har med fotgängare. Olyckligtvis ser sig många cyklister som fotgängare på två hjul.

Om cyklister skulle börja se sig mer som bilar än som fotgängare, och som ett eget trafikslag, skulle de bli betydligt bättre accepterade av bilisterna, och cyklingen skulle då förmodligen få en annan, utvecklande behandling av myndigheter, trafikverk m.m. Till skillnad från den styvmoderliga, och anklagande behandling som den får idag (det är farligt att cykla, alla cyklister är vettvilliga idioter, hade bara alla haft hjälm så hade det inte varit några olyckor allt...)

Men hur fasen ska cyklister börja kunna se annorlunda på sig själva när de inte ges den möjligheten i infrastrukturen? Vem ska liksom börja och hur? Cyklister är just nu ett trafikslag på totalt undantag, en trafikgrupp som man knappt alls tänker på när det pysslas med infrastruktur. Och det får ju tyvärr till resultat att "grupperingen" skapar sig egna regler om vad som är okej eller inte. Och eftersom utrymmet är trångt blir det konflikter med andra trafikslag och även inom de egna leden.

Och för att återgå till det här med farten: ponera att någon cyklar med knapp styrfart och har full fokus på sin mobiltelefon (gärna med musik i lurarna). Ponera sedan att jag cyklar om i en högre hastighet och denna invid blir överraskad och kränger till. Den allmänna uppfattningen är då att jag kört vårdslöst, inte visat hänsyn, etc. Jag (som cyklar snabbare) skall alltså visa hänsyn till alla andra på cykelbanan oavsett vad de pysslar med. Det tycker i alla fall väldigt många.

Ponera sedan motsvarade situation på valfri 70-väg: vi har en bilist som kör i 30 km/h (utanför rusningstid), svajar lite mellan körfälten eftersom bilisten håller på att uppdatera sin FB-status... Och vi kan väl stoppa där, för det skulle aldrig accepteras. 99% av övriga bilförare skulle tuta, svära, blänga, tränga sig förbi vid första bästa möjlighet. Och det skulle ju vara helt okej och accepterat, eftersom 30 km/h-bilen är en jäkla bromskloss. Ingen skulle ifrågasätta det. Och att ingen skulle göra det grundar sig väl huvudsakligen på att ett informellt system av regler och normer vuxit fram i biltrafiken under en herrans massa år.

Den här regeluppsättningen finns inte bland cyklister ännu. Säkerligen till viss del för att cyklismen vuxit betydligt snabbare än vad infrastrukturen hunnit med, men också för att cyklisterna är en betydligt inhomogen grupp än vad bilisterna, huvudsakligen vita män mellan 25-65 (ren gissning), är. Då tar det helt enkelt längre tid. Från styrande håll har man ju nu ett gyllene tillfälle att styra denna regelutveckling i en positiv riktning. För egen del anser jag att att man kommer väldigt långt med 3 enkla regler:

• Håll linjen och håll till höger
• Undvik kraftiga inbromsningar
• Inse att du som cyklist är ett eget trafikslag.

Detta lär man ut till nybörjare inom landsvägscykling och så fungerar det också (för det mesta) i bilisternas värld.

Avslutar detta bildlösa och svamliga inlägg med Fredrik Ericssons avslutning av Birkebeinerrittet. Där kan man snacka om att köra snabbt och jag är nästan säker på att Fredrik Wilmann känner sig lite kränkt när Fredrik E (och Magnus Darvell) kör om på upploppet. Dramaturgiskt sett är det en pärla och det går nästan inte att undvika en liten tår i ögonvrån när jag ser det.

Om det här med pace...

De flesta lite mer erfarna IM-rävarna som jag pratat med betonar vikten av pace och plan. Dvs. poängterar vikten av att ha en relativt strikt plan för hur fort de olika momenten ska genomföras. Gäller för IM-distansen, medeldistans (halv IM) och i princip olympisk distans också. På kortare distanser (sprint och supersprint) är det inte så mycket att fundera på, då är det järnet hela vägen som gäller. För IM och halv-IM kan pacing avgöra om du kommer i mål eller inte. På olympisk distans kanske det handlar mer om att hitta optimalt utnyttjande av din kropps resurser.

Det här backas upp av litteraturen också. Sen är det självklart så att ju erfarnare du blir desto mer kan du gå på känsla och dagsform. Men kombinationen oerfaren och långt race betyder att du bör tänka igenom din tävling riktigt ordentligt och... stick to the plan! Jag är väl inte helt oerfaren av långa tävlingar överlag och har i alla fall kört 3 st medeldistanser. Så här tänker jag i alla fall:

Simning och pace är liksom inte min grej. Jag måste liksom titta på en klocka för att ens ha någon aning om jag simmat snabbt eller inte. Min fartkänsla är inte utvecklad och jag har i princip bara 2 hastigheter; en summa-långt-hastighet (som ligger runt 20 min/km) och simma-så-att-mjölksyran-kommer-snart-fart. Det är ungefär så som det var i början med längdskidåkningen, dvs. två farter. Det här med fartkänslan kommer väl så småningom. Fördelen är att min march-fart är hyfsat konsistent och jag vet att om jag bara harvar på i vatten så borde jag komma in runt 1:20 på 3,8km.

Just för simningen är ju fartkänsla det enda egentliga alternativet. Du kan ju inte direkt titta på någon klocka på handleden under själva simningen och vad jag vet finns det ännu inte någon teknisk pryl som projicerar hastighet sträcka på insidan av simglasögonen. Och det är inte säkert att det hjälper dig heller eftersom strömmar, vind, drafting och andra faktorer kan påverka din fart ganska rejält.

Simma - nästa års fokus?

Cykling och pace är lite lättare. Även här har du givetvis yttre faktorer som påverkar mycket (vind, banprofil, temperatur, m.m.) så själva farten, eller snitthastigheten, är egentligen inget bra mått. Men till skillnad från simningen kan du ju faktiskt under hela cyklingen titta på en klocka, cykeldator eller motsvarande. Och vad man vill gå efter beror väl på plånbok och erfarenhet. Att gå på effekt (läs mer här), dvs. att sträva efter att ligga på en medeleffekt som motsvarar en viss procent av din FTP, är mer eller mindre ett idiotsäkert sätt att få till en bra pacing. Men det kräver att du har en effektmätare (räkna med runt 10kkr och uppåt), att du har vana att använda den och att du har god koll på din FTP.

Nästa alternativ är att ha koll på din puls. Även här krävs självklart att du har testat under träning och att du har hyfsat koll på dina zoner. För en IM bör snittpulsen under cyklingen ligga i det övre spannet av zon 2 (uthållighet) utan allt för stora och långa utflykter i de högre zonerna. Nackdelen med puls är att den dels reagerar långsamt och att den kan variera ganska friskt från dag till dag. Detta till skillnad från FTP som självklart varierar över säsongen, men inte särskilt mycket från dag till dag.

Själv tänker jag gå på ett tredje alternativ; kombination av snitthastighet, känsla och puls. Eftersom cykling är min främsta gren, tror jag mig ha ganska god koll på känsla i ben och lungor, och tror därför att jag kan ta ut mig lagom. Pulsen håller jag koll på så att den håller sig i rätt spann och inte sticker iväg (ska vara en indikator på att allt står rätt till med kroppen). Farten kan vara en bra indikator om det inte blåser alltför mycket (banan i sig är ganska platt och snäll). Så knappt 33 km/h i snitt och 5:30 låter väl bra?

Trots det tveksamma löpsteget har jag onekligen utvecklats som löpare

Löpning och pace är egentligen det lättaste. De externa faktorer som spelar in är väl främst banprofil och temperatur. Sen är det nog ganska marginell påverkan. För att ha koll är det puls, känsla eller fart som gäller. Betänk dock bara att pulszonerna skiljer sig rejält från cyklingen, det är alltså inte alls samma zoner. Såvida det inte är väldigt kuperad löpning (eller om cyklingen varit extremt krävande) är nog snitttempot en väldigt bra indikator att gå efter. Och då gäller det att välja ett tempo som du tror att du kan hantera i 4,2 mil (efter 3,8 km simning och 180 km cykling). Springer du normalt sett en mara i 5:00 min/km-tempo är det kanske realistiskt att satsa på ett 5:20-tempo

För egen del har jag enormt svårt att bestämma mig för vilket tempo jag ska hålla. Jag har bara sprungit en mara (Vintermarathon i november förra året) och då med ett 5:27-snitt. Men jag är en väldigt mycket bättre löpare idag. Mina halvor och Big Day Workout har gått på snitt under 5 min/km. Eftersom målet är en sub4-mara (5:40-tempo) skull det kanske vara lämpligt att lägga sig på 5:30-tempo och sen öka sista milen om krafter finns. Problemet är bara att jag tycker att det är helt hopplöst att försöka springa i ett 5:30-tempo. Rejäl trött- och stelhet kan sänker givetvis tempot, men om jag är pigg har jag väldigt svårt att springa långsammare än 5 min/km. Tror trots allt att jag lägger ribban ganska högt vad det gäller löpningen och säger start i 5:15-tempo, korrigering av tempo efter varje mil beroende på hur ben och kropp känns. Maran sub-4 och en sluttid precis under 11 timmar.

Om du kan göra så här efter tävlingen har du inte tagit ut dig tillräckligt

Sammanfattningsvis kan sägas att pacing är extremt viktig när det gäller långa lopp. Du kommer att vara pigg i inledningen på cyklingen visst kan det då kännas lockande att trycka på lite extra. Men vill det sig illa kommer det att straffa sig på löpningen, 7 timmar senare. Har du satt upp en plan så håll dig till den! Med erfarenhet kommer sedan förmågan att kunna avvika från planen tillräckligt mycket för att anpassa sig till övrigt fält och andra yttre omständigheter.

Och vad blir det för väder i Sövde på Söndag?

Fas 4 i tävlingsförberedelserna är här. Fast inte så mycket ångest faktiskt. Däremot är jag jäkligt sugen på att tävla och det är ju alltid bra. Den stora frågan för dagen är dock: Vad blir det för väder i Sövde på söndag?

Klart.se ger oss värme, regnfritt (under tävling) och lite vind

SMHI bjuder på lite mindre värme, kanske ett regnstänk och nästan vindstilla

YR.no bjuder på regnskurar, kallt och en del vind

Så svaret på frågan är: ingen har en jäkla aning... Det enda som vi kan vara rimligt säkra på är att det förmodligen inte kommer att snöa i alla fall. Kanske dags att börja spå i fiskrens istället?

Bara sååå pr0!

Jag är en man i frontlinjen, det har jag ju sagt förut. Mina senaste påhitt är 5-2, rödbetsjuice och tuber.

5-2-diet, periodisk fasta eller vad man nu ska kalla det, testas ju just nu av en del. Jag har kört i en månad nu och måste väl säga att jag är ganska positivt inställd. Huvudsyftet för mig har är väl inte viktminskning, utan snarare testa om hälsoeffekterna på det stora hela är något att ha. Sen ska jag väl inte sticka under stol med att det inte vore helt fel att tappa några kg innan sommarens tävlingar och ligga på typ 70 kg (71-72 idag). Mindre vikt innebär mer W/kg och mindre sekunder per km.

De första veckorna var lite kämpiga under fastedagarna. Hungrig, trött, lite smågrinig och matt på eftermiddagen och kvällen. Men man vänjer sig snabbt. Idag känns det som om fastedagen som en ganska enkel dag att gå igenom. Jag försöker köra på tisdagar och torsdagar (om inte något praktiskt kommer emellan) och de dagarna har jag normalt sett ett simpass och ett löppass inlagt. Och det blir faktiskt ganska bra. Simningen på morgonen sker med hyfsat fyllda energidepåer och löpningen på lunchen eller kvällen sker med ganska tomma depåer. Precis som det kommer att vara på tävling. Jag inbillar mig att det faktiskt ger lite extra att köra de där timslånga löppassen på fastande mage. Framför allt är det en rejäl kick att faktiskt kunna känna sig stark och kunna springa i tänkt fart och med rätt längd på intervallerna trots att kroppen skriker efter energi redan innan passet. Och det ska ju funka med träning och fasta. Jag kommer att fortsätta en månad till i alla fall och göra uppehåll veckorna innan Frankfurt.

Det ska tydligen smaka riktigt äckligt...

Sen var det ju det här med rödbetsjuice också. Enligt ryktet ska det ju i princip vara mer eller mindre laglig EPO med klart mätbara och positiva effekter på uthålligheten. Jag har inte provat ännu, men beställt en laddning BEET-IT (bara ett sånt namn liksom) från Paleo Nordic. Tanken är att göra ett provskott med nitratladdning inför Sövde Triathlon. Kommer självklart att hålla er uppdaterade.

Och slutligen tuber då... Okej, jag kanske inte är helt först på den här grejen med tubdäck. Men ska man nu köra med diskhjul så är det ju tub som gäller. Jag ser verkligen fram emot att limma, det verkar ju såååå kul.

AERO!

Om det här med Ironman och sånt...

Funderade ett bra tag på vad jag skulle kalla det här inlägget. Kom inte på någon särskilt bra titel, men det hela är tänkt att handla om utmaningar så som t.ex. Ironman. Och då kanske inte med fokus på varför jag gör det, även om det kanske framgår mellan raderna, utan snarare en fundering varför alla andra ska göra det. Min målsättning om distansen nämnde jag ju för 2½ år sedan här. Detta sprunget ur upplevelsen att triathlon kändes som väldigt rolig tävlingsform och en bra träningsform, min fascination för långa utmaningar och insikten att ett långsiktigt mål fungerar väldigt bra för mig.

Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg, för det är inte mig det här ska handla om i första hand (däremot tänker jag ta mig friheten att relatera till mig), och egentligen är det väl inte heller begränsat till just triathlon och Ironmandistansen. Samma tankar gäller väl även En Svensk Klassiker, marathonlopp och andra "långa" utmaningar. Och vad är det då som jag funderar på?

Varför blir genomförandet av själva utmaningen ofta den stora "grejen", när det egentligen är vägen till genomförandet som är/borde vara den stora förändringen och den stora uppoffringen?

Idag räcker det med att säga att "jag har gjort klassikern" eller "jag har minsann kört en Ironman" för att det ska vara imponerande, manligt (det är ju faktiskt mest män som säger sånt) och en stor bedrift. Jag tycker dock inte att bara att själva genomförandet är grejen, utan snarare en kombination av förberedelser, förutsättningar och resultat. Genomförandet är självklart kvittot, men på det stora hela är det ju så mycket mer.

Exempel 1: en normalbyggd (men otränad) person i 30-årsålden som anmäler sig Stockholm Marathon, springer några enstaka pass inför loppet, joggar/går runt på strax under 6 timmar (maxtiden) och sedan är grymt nöjd över att ha "sprungit en mara" (men slänger sedan bort skorna efteråt och lovar sig själv att aldrig göra det igen eftersom benen gör ont i flera veckor efteråt). Imponerande? Inte särskilt...

Exempel 2: en överviktigt person som anmäler sig till Stockholm Marathon, lägger upp träningsprogram som under ett knappt års tid går från 4 till 10 timmars träning i veckan, lägger om kosten, tappar 30kg övervikt, springer lätt runt på 4:30, tar en lätt joggingtur dagen efter och börjar sedan leta efter nästa utmaning.

För de allra flesta kommer dessa två prestationer att väga exakt lika tungt: båda har ju "sprungit" en mara. Och varför då då? Tja, för det första så undviker man i Sverige ofta att fråga om tider. Det är liksom inte det intressanta, och kanske till och med lite fult? Det viktigaste är ju att man varit med... Dessutom är det inte många som har koll på vad en bra tid är, varken för en motionär eller för ett proffs.
- Jag sprang en mara på 2:55 i går [exalterad]
- Oj, ett marathon. Det som är så långt! [ridå]

Varför orerar jag över detta nu då. Jo, som förberedelse inför min egen debut på IM-distansen läser jag självklart en massa bloggar, race reports och håller till i diverse fora som avhandlar träning i allmänhet och triathlon i synnerhet. Och jag tycker mig ha noterat en viss trend: väldigt många ska ge sig på det tuffaste och jobbigaste redan från början. Triathlondebut på IM Kalmar efter att ha lärt sig frisim i mars och köpt sin första cykel i maj. Och dessförinnan inte tränat alls...

Jag skulle nog kunna ha kört en hyfsat spontan IM-distans redan 2011 (då det var Järnmannen i Kalmar): typ 2 timmar simning (bröstsim), 6 timmar cykel (förmodligen snabbare eftersom cyklingen är min "förstagren") och säg en löpning på 5 timmar sen. Och så lägger vi på växlingar och lite strulfaktor så säger vi att jag kommer in under 14 timmar. Och då hade jag ju kunnat säga att jag "kört en Ironman"… Men då hade jag ju missat allt det roliga med att successivt öka distansen, alla roliga tävlingar, att faktiskt göra märkbara framsteg både vad det gäller cykling och löpning och framförallt simningen.  Jag hade inte kunnat vara mentalt förberedd på samma sätt som jag tror (vet) att jag kommer att till Frankfurt; en mental förbereddhet som jag tror kommer att hjälpa mig både vid genomförandet och vid eventuella bakslag.

För vissa verkar det till och med ligga lite status i att ha tränat så lite som möjligt inför en utmaning. Och det är ju totalt obegripligt. Då missar man ju allt det roliga och får bara nöjet av att lida ett antal timmar under själva utmaningen och sedan förmodligen ett antal dagar/veckor efteråt. Näe, för mig är förberedelserna; såväl mentalt, fysiskt, utrustningsmässigt, planering, m.m. det absolut roligaste. Utförandet/tävlingen är ju sen kvittot på att du (förhoppningsvis) gjort rätt.

Lite påskgodis

Påsken närmar sig och tweetarna med påskägg, godisberg och allmänt frossande stiger för varje timme som går. Själv så gav jag ju något slags löfte om det där med godis, kolhydrater och sånt i början av januari. Har väl inte varit superstrikt med det den senaste tiden (även om jag fortfarande försöker vara restriktiv) och det kan nog bli någon bit godis i helgen.

Eftersom jag egentligen inte har något vettigt att skriva idag får det bli några blandade karameller. Som påskäggsgodis alltså, typ färgglada och roliga för stunden men på det stora hela utan något intryck alls.

*

Det här med fotografering till bloggen, oavsett om det gäller beskrivningar av episka träningspass eller mer jordnära saker, är jag ju inget vidare på. Min familj är inte heller så duktiga på det, exempelvis vid tävlingar (som jag hårdhänt tvingar dem att titta på) och liknande. Och resultatet av det är ju en del ganska fattiga RR:s. Vissa andra bloggare är ju sjukt duktiga på det där, typ att 1) fota, 2) fota intressanta motiv, och 3) göra bilderna intressanta. Kolla t.ex. Kraftwerkets blogg. Jag fallerar på alla punkterna egentligen. Mest för att jag oftast inte har med mig en kamera och för att jag inte vill avbryta träningspasset. Enda undantaget är väl egentligen längre cykelturer.

Och vad jag egentligen skulle komma till var att Petter skrivit ett alldeles utmärkt inlägg om detta på sin blogg.

*

För er som missat det spreds den här insändaren på Fejjan igår. Lysande! Och i Gävle Dagblad av alla tidningar.

Klicka på bilden så får du ett lite mer läsvänligt alternativ.

*

Och så måste jag visa den här underbara lilla rutan från tidningen "Vasalöparen" som varit i Falun och testat på velodromcykling.

Citatmöjligheterna är ju enorma. Exempelvis: "...trendriktig cykel som på fina gatan kallas "fixie"...", "...är inte bara dumt, det kan vara direkt livsfarligt...", "...extremt van vid den speciell tekniken.". Håhåjaja, jag tänker inte raljera ytterligare över det (även om det hade varit kul). Däremot tänkte jag bara nämna att jag omgående fick en respons på Twitter (när jag slängde ut bilden där) om att det dessutom skulle vara olagligt med fixie i trafiken. Och där är jag inte böjd att hålla med.

Eller tja, cykeln ovan saknar förvisso ringklocka, och det ska den enligt föreskrifterna ha. Och egentligen är det bara två saker en cykel behöver ha (i dagsljus, annars tillkommer självklart reflexer och belysning): broms och ringklocka. Nu definierar inte föreskrifterna inte vad en ringklocka är eller hur den ska fungera så jag vet inte hur det skulle fungera vid ett ev. rättegångsfall. Broms definieras som en anordning som med fot- eller handkraft ska "kunna minska farten på cykeln och få denna att stanna säkert och snabbt.". Sen finns det en ytterligare definition: "Färdbromsen bör kunna ge cykeln en retardation av 3 m/s2 vid en manöverkraft av högst 196 N med handmanövrerat reglage och 490 N med fotmanövrerat reglage.". Observera här ordet bör istället för skall. En fixie bromsar man genom att "hålla emot" tramporna, inte nödvändigtvis låsa, och förmodligen ger det inte samma bromskraft som en vanlig fotbroms, men det fungerar ju. Och det är ju det som är klon: föreskrifterna är vaga och det finns bara bedömningsdelar. No way in hell att en domstol skulle våga döma någon för att ha kört fixie utan broms. Mycket tveksam till att det skulle varit uppe i något rättsfall.

Nu har jag en frambroms på min hoj. Jag använder den extremt sällan, men ser det mer som en extra säkerhet den dagen då kedjan pajar i en nedförsbacke eller om jag skulle behöva panikbromsa.

*

Och slutligen en Glad Påsk till er alla, och en liten påminnelse till mig själv att det bara är 100 dagar kvar.

Det där med kolhydrater, kost och sånt [löfte]

Jag är inte särskilt duktig på det här med kost; att äta rätt, nyttig, inte för mycket, inte för lite etc. Det slinker ned en pizza, en burgare emellanåt. Till och från slarvar jag med lunch; hoppar över eller nöjer mig med en sen lite stadigare frukost. Men: jag har inga problem med vikten just nu, varken upp eller ner och för det mesta klarar jag mig ifrån rejäla hungerdippar.

Men jag vet ju också att med tanke på hur pass mycket jag tränar borde jag nog faktiskt ha lite bättre koll på det här med vad jag käkar. LCHF gillar ju vissa. Av ngn märklig anledning får jag Expressens LCHF-tidning hemskickad ibland. Personligt adresserad till mig, och jag har ingen aning om varför. Jag och Anna provade iaf på LCHF för några år sedan och jag mådde rent ut sagt skit av det. Kolhydratfattigt är verkligen inte något för mig och jag tror mer på en allsidig och varierad kost. Trots allt lagar vi så gott som all mat från grunden med bra råvaror hemma. Familjen äter tillsammans och på regelbundna tider. Det tror jag är en väldigt bra grund att stå på.

Uppladdningskolhydrater - train low, compete high!

Men så är det det här med "onödiga" kolhydrater. Sen jag slutade snusa har mitt sug efter smågodis, kakor och andra snabba kolhydrater ökat rejält. Självklart finns det lägen då detta sug är helt befogat och konsumtion nödvändig; exempelvis under långa tävlingar eller vid bonkupplevelser under träning. Men om jag ska vara helt ärligt så finns det nog en hel del onödigt sug också. Sånt som kanske hade kunnat lösa sig med en knäckebrödsmacka istället. Eller genom att helt enkelt bara bita ihop. Och även om jag genom min träning faktiskt droppat ganska många kg från min kropp så finns det väl lite kvar som jag skulle kunna tänka mig att bli av med. Vore ju grymt att få fram magrutorna typ.

Precis efter nyår (självklart, det är ju då som alla orealistiska nyårslöften tas fram) såg jag en delning på FB och lite löften på diverse bloggar (t.ex. Vilma). En av upphovsmännen till "dumheterna" var väl Pasi Salonen. Jag funderade lite och bestämde mig för att göra ett försök (som startade i söndags) med att hålla upp med "onödiga" kolhydrater. I första hand kör jag fram till Fuerteventura fram i april. Och då med full avhållsamhet. Så får jag väl utvärdera efter det om det är värt det, vad det har givit för resultat m.m.

Lite uppladdning och en hel del okynne

Och vad är det så som jag ska avhålla mig ifrån? Jo, kortfattat är det väl alkohol, godis, chips, kakor och glass. Alkohol dricker jag knappt någon idag så det är nog inga större problem. Det finns ett undantag dock och det är min fredagsöl. En kall belgisk öl på fredagskvällen tänker jag inte hålla mig ifrån. Glass och chips är gott men jag är verkligen ingen storkonsument så det är inte heller några problem. Kakor och smågodis är dock det jag som kan okynnesäta av och främst det som kan slinka ner på kvällskvisten. Det är alltså där utmaningen kommer. Men även här ett undantag: Snickers (eller motsv.) och Cola under/efter ett långpass på cykeln. Men det anser jag tillhör nödvändiga kolhydrater och det är ju i första hand de onödiga som jag vill klämma åt.

Men, från och med nu och sen en utvärdering i april om resultat och hur pass grinig jag varit. För mig handlar det i första hand om att ta kontroll över suget (precis som med snusningen). Det borde ju vara möjligt.

[Tillfälligt avbrott]

Jag har varit ledig. Typ inte så ledigt från träning, familj och sånt. Men däremot ledig från jobb. Och uppenbarligen från bloggen. Hösten och vintern har hittills inte varit så bra ur bloggsynpunkt. Det ber jag om ursäkt för och tror att jag ska förbättra mig. I samband med att Språkrådet släppte sin lista med nya ord 2012 och ordet "memil" fanns med, fick jag faktiskt en herrans massa träffar på mitt första (och även andra) inlägg om detta ord. Och om jag nu mot förmodan faktiskt skulle få några nya bloggläsare på grund av detta vore det ju synd om jag skulle skrämma bort dem direkt genom att inte producera ett jota på bloggen.

Nu ska jag börja jobba igen. Paradoxalt nog innebär det nog att jag kommer att kunna producera några texter till bloggen. Det ska ju skrivas årskrönikor, sammanfattningar, målbilder, statusar, recensioner, how-to:s och mycket annat. Årskrönikor, framför allt årskrönikor. Och resultat av Cykeltomte 2012 såklart.

Eller jobba... jag ska alltså till Malaga i några dagar. Med jobbet förvisso, men ändå. Och därför tror jag nog att jag kommer att hinna skriva en del. Mest orolig är jag dock för hur det ska gå med träningen där nere. Löpning, inga problem. Simning, tar med mig våtdräkten så i värsta fall får det väl bli i havet. Cykel, större problem tyvärr. Har inte lyckats identifiera ngn cykeluthyrning i närheten. Vi får väl se, 5 dagar utan cykel i ett soligt och 17-gradigt Spanien med serpentiner runt knuten skulle _inte_ kännas bra. Hoppas jag kan lösa det.

Men... tills vi hörs nästa gång: Gott nytt år och god fortsättning!

Snygg cykel mot skyltfönster. Den ska vi snart prata om också :)

Memil eller mamil del 2

I mitt förra inlägg avseende begreppet mamil/memil funderade jag över om den försvenskade varianten memil (som myntades/översattes av Stockholmsnatt?) verkligen var rätt. Nu har ju Språkrådet släppt sin lista med nya ord 2012 och memil finns med som "nytt" ord. Nu med följande tragiska förklaring:

Oj oj oj, var ska jag börja...

För det första, inget ont om småstadstidningar (typ Oskarshamns-Tidningen), men är det inte ett något märkligt grepp att hänvisa till en liten tidnings krönikörs egna (felaktiga) tolkning när ett nytt ord ska definieras? En relativt enkel googling skulle nog ge en något annan bild och tolkning av begreppet. Framför allt borde väl en undersökning av motsvarande engelska begrepp ge en något annan bild.

Om vi då tar själva definitionen: "medelålders man klädd i cykeldräkt av lycra, som cyklar hänsynslöst; kallas även ninjacyklist och härskarcyklist". Den första delen har de ju fått rätt, det är ju liksom själva förkortningen så det skulle ju vara konstigt om de misslyckades där. Men sen blir det konstigt ...cyklar hänsynslöst... Näe, hur cykeln framförs har ingenting alls med det ursprungliga begreppet att göra. Det relaterade ju i första hand till ett kundsegment, köpstarka män i medelåldern (vad nu det är) som hittat eller valt cykling som passion. Dessa håller främst till ute på landsvägen under långa turer tillsammans på helgerna. Eller kanske på en cykelresa till Mallorca eller alperna. Ett fåtal ser du inne i stan. En hybridhojande gubbe i reflexväst och cykelbyxor från Biltema som kör emot rött inne i stan är inte en mamil. Och sålunda inte heller en memil då Språkrådet faktiskt hänvisar till det motsvarande engelska uttrycket.

Mamil (eller memil) på grönbete. Foto av Mats L (tack).

Sen hänvisar Språkrådet till ninjacyklist och härskarcyklist? Och det är ju en ren felaktighet. En sökning på google på dessa ord ger 458 resp. 462 träffar. Verkligen etablerade ord alltså. Särskilt med tanke på att de flesta av träffarna hänvisar till bloggar och artiklar som kommit ut efter det att Språkrådet släppt sin lista. Vidare ger redan andra träffen på ninjacyklist em förklaring av vad begreppet egentligen innebär: "snabbt cyklande personer utan lyse". Alltså cyklist som kvällstid är osynlig (som en ninja) eftersom hen (ett annat nytt ord) inte har några lampor. Memils av idag bryr sig mycket om lampor, lumen/lux/pris/bländning/blinkning har dissekerats och avhandlats i minsta detalj på de allra flesta fora för cyklister. Begreppet ninjacyklist har säkerligen myntats på HappyMTB en gång i tiden.

EDIT: Erik Sandblom har uppmärksammat mig på serien Yehuda Moon. Och mycket riktigt går begreppet "bike ninja" att hitta t.ex. här.

Vad det gäller härskarcyklist har jag faktiskt aldrig hört uttrycket tidigare. Ovan nämnda googling ger dock i princip en enda träff som knyter ihop begreppen memil/ninjacyklist/härskarcyklist och det är en SvD-krönika från juni i år. Och that's it folks. Det räcker alltså med en krönika för att sätta ett samband och en definition på ett nytt ord. Dessutom felaktigt, i alla fall i mitt tycke.

Jag är definitivt en mamil och skäms inte för det. Snarare tvärtom. Men jag cyklar inte hänsynslöst, jag är ingen fartdåre i pendlingstrafiken (men väl nerför serporna på Mallis), jag härskar inte över cykelbanorna och jag är väldigt noggrann med lysen. Alltså är jag inte en memil?

F.ö. blev jag fotad och telefonintervjuad av Aftonbladet igår, just angående memil. Inget i nätupplagan ännu, får väl se vad papperstidningen har att bjuda på.

EDIT2: Det här hade AB att bjuda på i papperstidningen (inte något på nätupplagan ännu). Kunde ju varit värre. Tyvärr blev det en väldigt liten bild på mig. Den stora bilden snoddes av en "brony". Dvs. en "vuxen man som älskar leksakshästarna My little pony"... Men bilden på mig var något större än den på Zlatan. Så det är där någonstans vi memils ligger, mellan bronys och Zlatan.

[OT] Debattklimatet 2012 + ANNAT

En ganska bra sammanfattning av debattåret 2012. Tror faktiskt att 2012 är något slags rekord i kränkthet, indignation och upprördhet. Och när Yvonne upplever #hobbitgate "som om att få ett slag i ansiktet" börjar man nog fundera på om världens undergång trots allt är på väg. Sen kan man ju fundera på vad som är värst: att Yvonne känner sig kränkt på riktigt, eller att Aftonbladet faktiskt väljer att skriva en artikel om det hela (en artikel som varje någorlunda intelligent människa inser endast syftar till att förlöjliga Yvonne och sutiationen).

Men det kanske finns hopp för mänskligheten. Tille offrade ju t.ex. sitt förstfödda Happykonto för att få lite ordning på de rasistiska tramsdebatterna på cykelforumet HapptMTB. Rose har levererat ett SON-nav till mig så att jag kan bygga lite hjul i jul. Och alla laddar självklart inför Cykeltomte 2012.

Om vi överlever morgondagen så hörs vi säkert till helgen.

Tävlingsångest

Tävlingsångest kommer i många former och med en förvånansvärd regelbundenhet inför tävlingar. Den genomgår flera faser under ett antal veckor för att sedan kulminera i genomförande och (förhoppningsvis) glädje och lite tomhet efteråt.

Ta nu inte begreppet tävling så bokstavligt. Det som avses här kan vara allt ifrån byalagets triathlon, till Vätternrundan/Vasaloppet/etc. till den första brevet-starten. Jag tror inte att det gäller grabbarna som startar TdF (utom möjligtvis Fas 6)

Fas 0: Insikten (3 veckor innan)
Startar ganska exakt 3 veckor innan tävling XX.
"Oj fan, är det bara 3 veckor kvar till XX! Jag var ju helt övertygad om att det var minst 22 dagar kvar..."

Fas 1: Träningsångesten
Startar direkt efter Fas 0. Varar i ca en vecka och övergår gradvis i Fas 2. Kännetecknas av en plötslig insikt av att du inte på långa vägar tränat så pass mycket som du borde. Alternativt att du tränat fel, eller fokuserat på fel saker. T.ex. tränat distans när du borde träna fart. Under en vecka försöker du kompensera detta genom att träna extra hårt och fokusera på det som du missat (trots att du innerst inne vet att det bara är dumheter). Denna lite hårdare och fokuserade träning gör att du snart går in i...

Fas 2: Skadeångesten
Kommer gradvis under Fas 1 och varar några dagar. "Gör det inte lite ont i knät?", "Har jag en sträckning i vaden?", "Fasen vad höger axel känns när jag tar i.". För det mesta inga som helst problem. För det mesta ett resultat av dumheter under Fas 1.

Fas 3: Utrustningsångesten
Kommer snabbt och skoningslöst någon gång under Fas 2. Varar några dagar. Kan kosta pengar. Kännetecknas av att den utrustningen som du tänkt nyttja under tävlingen plötsligt blir obsolet/för dålig/dåligt underhållen/trasig/m.m. Eller att du saknar något. Eller att du kan bli snabbare med något. Eftersom det är så pass kort tid kvar till tävlingen hinner du inte beställa från utlandet, alltså är du utlämnad till svenska affärer och svenska priser. Ogenomtänkta köp till höga priser alltså.

Fas 4: Väderångesten
Börjar i samma ögonblick då de stora vädersiterna presenterar sin första prognos för tävlingsdagen och avslutas i samma ögonblick då du lämnar ifrån dig din smartphone innan tävlingen. Under den här perioden kollar du i regel minst 3 olika vädersiter ett par gånger om dagen. Beroende på din läggning (optimist eller pessimist) proklamerar du sedan din glädje eller oro på Twitter, Facebook, blogg, Funbeat, Happy, m.m. Du deltar gärna i väderdiskussioner på olika forum. Är förbannad över att det skiljer sig 2 grader mellan olika vädersiter och att de inte kan berätta exakt när det kommer att regna. Väderångest påverkar definitivt inköp under Fas 3.

Fas 5: Sjukdomsångest
Under sista veckan innan tävlingen känner du dig lite sjuk. Alltid. Till skillnad från Fas 2 handlar detta främst om olika förkylningsbaciller och inte om skador. Du hostar en gång och funderar på om det inte är en anledning till att dra sig ut tävlingen. Att tävla med en förkylning i kroppen kan ju vara totalt livsfarligt. Kom igen nu - HTFU!

Fas 6: Nummer 2-ångest
Du har nu trots allt överlevt Fas 0-Fas 5. Kvällen innan tävlingen börjar du tänka på nummer 2. Oavsett tävlingsform är det inte kul att genomföra den bajsnödig. Det kan förstöra en hel tävling. Och det brukar inte vara någon höjdare att behöva göra det under tävlingen heller. Kolhydatladdningen innan hjälper inte direkt till, om man säger som så. Det absolut vanligaste snacket i startfållan innan långa lopp handlar om huruvida man kunnat gå på toaletten eller inte. Och alla vet att det inte handlar om att gå på toaletten och kissa.

Sedan går startskottet och då är det bara att köra!

En sista fundering om VR... sen ska jag vara tyst

Ja, det gick ju bra (som går att se här och här). Ännu roligare är det väl att titta på den inofficiella resultatlistan på Resultatjakt.se där 8:04 hamnar på plats 380 av 16784 fullföljande (2218 bröt och hela 4245 startade inte ens). Position att jämföras med plats 980 2011 och 5006 2010.

Som vanligt (för mig) när jag kört och står där lite nöjd i målfållan, tänker jag "bra, nu har jag gjort det här, nu räcker det". Men när tiden för anmälan till nästa år börjar närma sig så börjar tankarna igen: "Men ska jag inte, det borde ju kunna gå att köra SubXX/SubbYY/etc.". Åsså tänker jag att det är ju bättre att ha en anmälan än ingen alls. Åsså anmäler man sig. Och eftersom jag saknar förmåga att dra mig ur saker är det ju bara att köra sen.

Graf från Resultatjakt med lite konstiga siffror.

Och så här är det: jag körde med ett skitbra gäng i år (i alla fall de som verkligen körde). Både roliga/trevliga och starka. Att göra en 7:30-satsning med dom (och i ärlighetens namn dom typ 20st till som nog skulle behövas på startlinjen) skulle vara fantastiskt roligt... och vi skulle klara det. Det är jag helt övertygad om. Men det finns självklart ett men...

Och men:et är i första hand beroende på att nästa år är Ironman-år. För att cykla runt Vättern på 7:30 krävs det mycket mer fartträning än vad jag hunnit med i år. Nästa säsong måste jag lägga på simning under vinterträningen och i ärlighetens namn tror jag faktiskt inte att jag kommer att kunna lägga på ytterligare fartträning på cykeln. Att köra runt pölen på 7:30 är nog alltså inte helt optimalt för Ironman-satsningen. Randonneurloppen kommer jag nog att fortsätta med (mycket bra distansträning).

Någon stod och filmade efter ca 95 km och här dök faktiskt vi upp. Och det är faktiskt jag som ligger längst
fram. Jag hoppas att ingen noterar att jag har långa ben och inga armvärmare. Stilpolisen gråter.

Blir det alltså inget VR nästa år? Jo, det blir det säkert. Men då kanske med en kompis som kör för första gången och kanske till och med ett och annat depåstopp. Men man vet ju aldrig...

Och det absolut sista jag vill säga om VR den här gången är att jag inte förstår varför man anmäler sig till en sub-grupp, sen inte dyker upp till en enda träning, inte svarar på ett enda mail, dyker upp till start i Motala, orkar köra med i gruppens tempo i 3 mil och sedan lägger sig i svans under resten av rundan. Är man då stolt över sin runda? Själv hade jag dåligt samvete över att jag låg och svansade i några mil och inte bidrog hela vägen runt. Men det är jag det...

Åh herregud! Jag har ju inte ens länkat till Garmin Connect-datat ännu. Tack för visat intresse.

RAAM och Andreas Lindén

Just nu pågår Race Across America och det är riktigt spännande. Dels att följa Gunnar O och dessutom att följa toppstriden som är riktigt jämn. Finns en riktigt seriöst nördig tråd på Happy här.

Sedan är det också Andreas Lindén vars plan var att genomföra något som han kallade Sverigeloppet - på cykel från Symgehamn till Treriksröset under 100 timmar. En sträcka på ca 2100km, vilket ger ett snitt på 21 km/h (med pauser inräknade förstås). Andreas misslyckades då hans kropp gav upp efter 170 mil

Som jämförelse kan då nämnas att bli "Official Finisher" i RAAM som är ca 480 mil, dvs. drygt dubbelt så långt, så krävs en betydligt lägre snitthastighet om ca 16,7 km/h. Givetvis är Andreas rekordförsök mycket imponerande. Men frågan är om det egentligen inte var dömt att misslyckas på förhand.

Sverigeloppet - icke att blanda ihop med Sverigetempot.

Andreas tidigare meriter i facket "extrema utmaningar" består av superklassikern (som lyckades) och att åka skidor genom Sverige (som misslyckades). All respekt för det förstnämnda. Skidgrejen känns dock bara mest krystad; vi har liksom inte ett sånt stabilt och förutsägbart klimat i Sverige som gör det möjligt att genomföra en sån sak. Men bortsett från det; testa gränser, köra långt, utmana kroppen bortom all vett och sans. Det tilltalar mig. Men oavsett vad måste man ju tillse att man har en chans att lyckas.

Andreas är 22 år gammal och har förvisso cyklat en del i sitt liv, men i mitt tycke inte ens i närheten av vad som krävs för att ge sig på 210 mil på 100h. Om man jämför med RAAM-cyklisterna är ju Andreas ett barn. De flesta är (ursäkta) gubbar som har ägnat sig åt ultracykling, ultratriathlon, m.m. under en lång lång tid. De har härdat sina kroppar under många år och i en herrans massa mil. De vet vad som händer med kroppen och psyket efter flera dagars hård ansträngning och sömnbrist. Jag tror inte att Andreas vet det. Enligt hemsidan är hans längsta cykelpass 310km... och att med det i bagaget ge sig på att köra 2100km på rekordtid är ju faktiskt bara dumt (ungefär som att räkna med att slå rekord på VR efter ett längsta pass på 44km innan).

Strasser under RAAM 2011

För långcykling handlar ju just om att cykla långt. Inte nödvändigtvis så jäkla snabbt. Utan långt. Och mycket. Och ofta. Och i många år. Jämför med junioren (30 år gammal) Christoph Strasser som varit upp i ledningen i RAAM i år. Han har pysslat med ultracykling i 10 års tid innan RAAM. Och under de första åren handlade det uteslutande om lopp på max 1000km, 24h lopp, etc. Som förberedelse inför RAAM 2009 cyklade han 2500km på strax över 100h. Men det var efter att ha ägnat sig i 7 år enbart åt ultracykling. 

Andreas är inte där på många år. Visst, med lite flyt, medvind, smärtstillande och pannben kanske det kan gå vägen redan nu. Men risken är desto större att han kör sönder sin kropp totalt. Och det borde det inte vara värt. Rent generellt känns det som om Andreas vill alldeles för mycket redan nu. Han har väldigt många sporter på schemat, erbjuder coaching för ganska dyra pengar trots att han egentligen inte har någon som helst tränarbakgrund att stå på. Det råder ingen tvekan om att han har potential att bli riktigt riktigt duktig. Men... tålamod.

Som sagt var, all heder åt Andreas och det är ett riktigt bra försök, men var sak har sin tid. Bränn inte allt krut nu i så pass unga år. Och var försiktig med din kropp.