Saturday, September 15, 2018

Tiden flyger - bara 7 dagar kvar nu

Så, har nu spenderat 10 dagar här i Boulder och har väl äntligen börjat fatta vad det här handlar om. Eller rättare sagt så har min kropp fattat vad det handlar om när det gäller höjd och tidsskillnad. Efter min första knappa vecka var den nog ganska förvirrad, men den senaste tiden tycker jag att det verkligen går bättre och bättre dag för dag. Efter den där katastrofala löpningen förra söndagen tog jag en vilodag på måndagen och efter det har det blivit bättre och bättre. Visst är watten på cykeln fortfarande löjligt låga, men det är ju helt i sin ordning har jag lärt mig nu. Upp till 15% mindre på den höjden vi är nu tydligen. Pulsen är fortfarande högre vid löpning och det känns fortfarande nödvändigt att andas 2-takt vid simningen men det blir som sagt var märkbart bättre.

2820 meter över havet. Så högt upp har jag aldrig cyklat förut.
Annars måste jag säga att jag verkligen kommit in i en träningslunk. Somnar ovaggad runt 22 på kvällen. Vaknar strax innan klockan ringer vid 7 (alltså typ 3 timmars mer sömn än vad jag normalt sett sover hemma). Käkar frukost och beger mig ut på dagens första träningspass. Duschar, fixar utrustningen och äter lunch. Sen lite Netflix eller lite jobb. Sover middag en kortis och beger mig därefter ut på dagens andra pass. Lagar lite mat och äter oftast tillsammans med Sasha och Donna. Somnar. Och den stora skillnaden mot livet hemma är väl just den där delen med sömn och med att slappa. Det är ju liksom den tiden som man ägnar åt att jobba, träffa familjen och att göra allt sånt som man måste hemma. Sen inser jag ju också även att det här blir enformigt efter ett tag. Träningen blir ju som ett slags jobb också och det krävs nog speciella individer för att orka med det vecka efter vecka, månad efter månad och år efter år.

Boulder som sådant överträffar i alla fall min förväntningar. Även om de var högt ställda redan från början så måste jag nog säga att det är bättre än så. Naturen är fantastisk, människorna är trevliga och välkomnande, jag känner mig säker överallt (såväl på gatan i stan som på vägarna utanför) och det finns fantastiska möjligheter till träning. Jag har inte hunnit utforska allt för mycket av stadskärnan eller andra "måsten" ännu men hoppas på att hinna med lite mer nästa vecka när jag trappar ner på träningen.

Ett av de fåtal tillfällen under klättringen som jag log
St Vrain Drive - riktigt coolt att leta sig upp genom kanjonen.


Och på tal om träningen så känns det som sagt var som om jag börjar acklimatisera mig. Har nu en tuff helg framför mig och efter det börjar nedtrappningen och formtoppningen mot Chattanooga. Det ska bli klart intressant att se hur en "riktig" toppning med träningspass och extra mycket vila kan ge. Och givetvis också hur det blir att komma ner på normal höjd igen och se om de extra röda blodkropparna ger något. Jag kan ju i efterhand inte komma och säga att jag inte gett mig chansen att prestera bra i Chattanooga i alla fall.

Friktionerna sen senast har väl annars huvudsakligen bestått av utrustningsproblem. I tisdags hade jag en 3-timmars cykeltur med några intervaller inlagda. Jag valde att förlägga den på en relativt kuperad runda och få mig lite berg till livs också. Cyklade först norrut till Lyons och därefter västerut och upp i bergen via Raymond och Hidden Lake till Ward, ca 2800 meter över havet. Det var fantastisk natur och riktigt vackert, men också lite jobbigare än vad jag räknat med. Men återigen, FTP och siffror som gäller nere vid havsnivå funkar inte på riktigt samma sätt här. Väl framme i Ward såg jag därför verkligen fram emot nästan 3 mil utför. Precis efter Ward är det ganska brant och jag känner direkt att det är något som hugger i bakhjulet när jag bromsar. Stannar och upptäcker till min stora fasa ett en del av bromsytan på fälgen på ena sidan på bakhjulet buktar ut. Ganska mycket också. Börjar fundera på vad fasen jag ska göra nu men har liksom inte något annat alternativ än att försöka ta mig ner. Justerar vänster bromskloss bak så att den inte tar emot och lättar dessutom lite på trycket i bakhjulet. Det jag egentligen är mest orolig för är ju att jag ska punktera bakhjulet och få däckexplosion. Eftersom jag inte heller kan bromsa ordentligt med bakhjulet så blir ju frambromsen ganska hårt utsatt när det börjar gå fort. Och utan full bromsförmåga vågar jag ju givetvis inte heller släppa på speciellt mycket utför vilket gör de 3 sköna milen till något ganska jobbigt.

Från torsdagens cykeltur; den stora till vänster är femfaldig världsmästare i triathlon på 90-talet och den lilla till höger är trefaldig IM-vinnare. Klart bra sparringsällskap på intervallerna. Simon Lessing och Danielle Mack.
Den typen av skada som uppstått är nog normalt sett något som kan hända om man nyper till för hårt på väldigt varma fälgar. Problemet i det här fallet var ju dock att det hände nästa direkt efter det att jag lämnat Ward; alltså innan fälgarna egentligen fått någon chans att bli varma. Å andra sidan har jag använt hjulen i över 4 år och det kanske inte är det finaste märket heller så det kan ju också röra sig om ett normalt slitage. Jag lyckades till slut ta mig hem och när jag undersökte hjulet så konstaterade jag att det kändes som en spricka i bromsytan på fälgen och att det med största sannolikhet inte var något att göra något åt saken. Sasha skjutsade iväg mig till en lokal cykelaffär (som skulle kunna stå till tjänst med "The Special Sasha Discount") där vi konstaterade samma sak. Så det var bara att ta fram kortet och köpa ett nytt bakhjul.

När jag sedan cyklade dagen efter så konstaterade jag att även framhjulet högg lite (något som jag iofs känt tidigare men mest trott att det rört sig om feljusterade bromsar). När jag undersökte det närmre när jag kom hem upptäckte jag att även där så hade bromsytan börjat bukta lite på några ställen. Jag är inte den som normalt sett chansar när det gäller sådana saker så det var liksom bara att ta det säkra före det osäkra och bege till till cykelaffären och införskaffa även ett nytt framhjul. Så nu är min Pinarello bestyckad med ett par Zipp 404 Firecrest för all-around-bruk. Ser väl bra ut, Zipp är ett bra märke och allt. Men jag hade väl inte riktigt räknat med att behöva göra den investeringen nu och jag är inte heller riktigt killen som gillar att åka till en affär och bara köpa. Men den här gången hade jag tyvärr inte så mycket att välja på. Bara att cykla och vara glad.

Ett något mer stealthigare hjulval.

Monday, September 10, 2018

En knapp vecka i Boulder

Jag kom ju faktiskt fram till slut. Och inte bara jag utan allt mitt bagage också. Att resan sen i slutänden blev nästan 4000 kr dyrare än vad jag tänkt mig när jag beställde den i december är väl en annan sak som jag får hantera separat. Men kanske hellre det än att komma fram till Denver (eller Chicago) utan bagage.

Jag är inkvarterad hos Sasha, mäklare och hobbytriathlet som verkar gilla att hyra ut delar av sitt hus till besökande triathleter. Just nu är det jag, Donna från San Diego, Coach Frank (coach till bland annat Michelle Vesterby, Sara Svensk och Jesper Svensson)  och hans fru Kaisa. Och tydligen har det bott en hel del andra celebriteter i triathlonvärlden i huset också. Och så jag då förstås... Kommer nu att bo här till den 21:a september innan jag drar vidare till Chattanooga. Sasha är social och trevlig och alldeles lagom. Jag får vara i fred om jag vill det och kan hänga om jag vill det. Men framför allt är han ju grymt kunnig och triathlon och träning här i Boulder och hjälper mer än gärna till.

Boulder är för övrigt helt grymt och jag måste nog säga att det överträffar det mesta av mina förväntningar. Första dygnet här var jag inte helt pigg och alert. Dels kom jag från en nästan 44 timmar lång resa och hade i princip ingen aning om vilken tid på dygnet det var eller var jag befann mig (Boulder ligger 8 timmar efter Sverige) och såklart ganska trött och sargad eftersom jag satt mig på flyget väldigt kort tid efter tävlingen i Sydafrika. Men jag lyckades i alla fall med att montera ihop min cykel (var dessutom tvungen att ta mig till en cykelaffär och få den främre bromsvajern bytt eftersom den krånglade), åka med Donna och handla mat och sen få till en knapp timmes lätt löpning. Sen så dog jag i sängen igen.

Mitt regnbågsinspirerade rum!
Drive Thru-munkar - vad mer kan man begära?


Och sen har jag tränat, jobbat lite och slappat. Ungefär så som det var tänkt. Har klämt av 14,5 timmars träning på 4 dagar så det får väl anses vara helt okej. Dock har jag kämpat en del och jag kan nog inte påstå att allt varit helt lyckat. Första två träningsdagarna tycker jag nog att kroppen kändes pigg och svarade bra. Tredje och fjärde dagen däremot var nog ganska bedrövliga rent prestationsmässigt med en väldigt trött och urlakad kropp som inte riktigt svarade när jag försökte dra i gasreglaget. Enligt utsago från de andra här är det just 3-4 dygnet som är värst. Sen ska kroppen börja ställa om sig och producera mer röda blodkroppar. Första dygnen kan man använda sina "reserver" i blodet. Så om man ska tävla på hög höjd gäller det alltså tydligen att komma tidigt till racet eller sent. Idag (måndag) har jag i alla fall en hel vilodag och hoppas på att få börja arbeta med en betydligt piggare och mer anpassad kropp i morgon.

Simning
Har fått tag på ett 5-kort till RallySport Boulder där jag kört mina första simpass. Sasha hade ett som jag fick köpa för $50 och med tanke på att ett drop-in-besök skulle kosta $25 så är det ju helt okej. RallySport är ett privat gym/klubb/pool med det mesta man kan önska sig. Poolen är dock 25 yards så det gäller att komma ihåg att ställa om klockan om man nu vill ha korrekta data. Det finns 2 pooler, en inne och en ute, och jag har inte haft några problem att få plats. Det finns även en hel del Masters-klasser och det är tydligen sådana man kör om man tränar simning här i Boulder. Har dock inte vågat mig på något sådant ännu eftersom jag är så jäkla harig över min simförmåga.

Simningen har väl iofs i övrigt gått så där. Har bara kört 2 pass; det första fick jag avbryta halvvägs eftersom mina ben krampade sönder helt och hållet. Försökte köra det efter ett hårt cykelpass vilket normalt inte fungerar så bra för mig. Det andra passet var bara ett kort teknik/återhämtningspass så det går inte att sia så mycket om heller. Hoppas på ett bättre pass i morgon.

OW-simning verkar det vara lite svårare med. Boulder Reservoir verkar vara det enda stället i närheten som går att simma i, men eftersom den en fokuserad på typ motorsporter på vatten är det inte tillåtet att simma där hur som helst. Och nu är det tydligen stängt för säsongen. Enligt Sasha ska det dock tydligen finnas något sätt att få till det ändå. Återstår att se.

RallySport Boulder - Lite slitet men väldigt trevlig. Gillar konceptet och tycker att vi borde ha något liknande hemma
Cykling
Säger bara WOW! Och då har jag än så länge bara cyklat spikraka, prärieplatta vägar och njutit av de öppna vidderna. Har inte givit mig upp i bergen ännu. Men nästa vecka så. Första dagen jag cyklade (torsdag) blev jag medbjuden på ett träningspass med Simon Lessings träningsgrupp. 2 timmar med 3x15+10+15 minuter på typ sweetspot. Hängde med det främre gänget och kände mig förundransvärt pigg med tanke på tidsomställning och höjdskillnad. I alla fall under den första timmen. Sen fick jag kämpa lite. Speciellt när Simon var med och drog upp tempot. Enligt mitt schema hade jag tre timmar så jag avslutade med att cykla hem en timme själv. Klart positivt pass!

Långa och raka vägar som är helt underbart att ligga och trycka tempohoj på. 
Hörru Sverige, hur svårt ska det vara att lagstadga om en sån här sak??


När jag sedan skulle ge mig ut själv på fredagen så sa Sasha åt mig att ta det lugnt där ute i trafiken. "You know there are rednecks, people texting and driving and so on". Men, det är ju bara hur bra som helst här! Man får cykla överallt, överallt sitter det skyltar som proklamerar "3 feet minimum - State Law", skyltar som säger att det är helt okej för bilar att korsa dubbeldragna linjer för att köra om cyklister så länge som det kan göras på ett säkert sätt. De allra flesta bilar väljer att helt gå ut i mötande fält vid omkörning om det är möjligt. Om inte så håller de så långt till vänster som möjligt samtidigt som mötande bil också håller ut för att ge plats (även om det finns en väldigt bred vägren). Under mina 11 timmar på cykel här har jag inte råkat ut för en enda incident; ingen som kört nära, ingen som försökt uppfostra mig eller på annat sätt haft något emot att jag cyklar på vägen. Och då handlar det ju ändå om bilens förlovade land och dessutom och ganska hårt trafikerade vägar på sina ställen. Så ironiskt nog känner jag mig otroligt mycket säkrare här än ute på ett relativt otrafikerat Södertörn.

Det blev i alla fall 3 timmar på fredagen med en hyfsat pigg kropp och sen 5 timmar på lördagen med en ganska trött kropp. Egentligen kändes det som om jag cyklat 5 timmar redan när jag vaknade. Och watten på den turen ska vi inte prata om... Nu blev väl snitthastigheten inte allt för pjåkig, men jag fick kämpa rejält sista 2 timmarna och mina siffror var i ärlighetens namn ganska kassa. Men det är väl förmodligen så det ska vara.

Magiska vägar!

Och givetvis lite röda klippor
Löpningen
Har hunnit med ett pass på bana. Hittade en publik löparbana vid en skola knappt 2 km från där jag bor. Det gick väl okej bortsett från att jag gick ut alldeles för hårt på första intervallen och att jag började blöda rejält med näsblod på sista intervallen. Men det kan tydligen hända på lite högre höjd. Söndagens långpass var en total misär dock. Planen var att springa till Boulder Reservoir, ett varv runt den på grusvägar och sen hem. Lite drygt 25 km. Det gick dock totalt åt skogen.

Boulder Reservoir med en schysst backdrop.
Monach Road - här ska man tydligen springa intervaller...

Givetvis får jag skylla mig själv. Att tro att jag kan sticka ut och genomföra passet på samma sätt som jag skulle göra hemma, på normal höjd och med en normalt träningsdos innan kanske var lite i överkant. Att det dessutom var nästan 30 grader ute och jag inte hade med mig något vatten gjorde väl det hela inte direkt bättre. Efter 90 minuter och 18 km bonkade jag totalt. Gick inte att springa mer. Fick avsluta passet och gå 5 km hem. Har nog aldrig varit så törstig i hela mitt liv... Så det lägger jag definitivt på dumhetskontot och hoppas på bättring nästa vecka. Det verkar i alla fall finnas väldigt mycket trail och fina ställen att springa på här så det blir nog bra.

Nästa vecka består av 22 timmar innan det är dags att börja formtoppa mot IM Chattanooga.

Friday, September 7, 2018

Om en resa mellan Port Elizabeth och Denver

Allt gick ju faktiskt bra; jag överlevde, inga större förseningar och framför allt så kom allt mitt bagage med hela vägen. Vilket jag kanske inte riktigt vågad hoppas på. Men det var en väldigt lång resa. Jag var på flygplatsen i Port Elizabeth redan kl 12:00 på måndagen (vilket är 03:00 Denvertid) och var framme hos Sasha kl 23:00 på tisdag kväll. Om jag räknar rätt borde det alltså innebära 44 timmar... Jag roade mig dessutom med att skriva ned allt som man måste göra under en sån här resa utöver att bara vara. Typ all administration, småfriktioner, m.m. Kan ju säga att om jag varit terrorist så hade jag givit upp för länge sedan. Det skulle vara alldeles för krångligt.

Så här gick det till:

  • Stå i kö för att checka in bagaget i Port Elizabeth
  • Visa pass
  • Förklara att det extra bagaget är betalat redan
  • Gå igenom säkerhetskontroll
  • Visa boardingkort och pass
  • Visa boardingkort
  • Flyg i 90 minuter
  • Gå av i Johannesburg
  • Fråga en vakt var du ska någonstans eftersom det inte finns några skyltar
  • Byt terminal
  • Gå igenom säkerhetskontroll
  • Visa pass och boardingkort
  • Fråga en vakt om det finns någon informationsdisk eftersom mitt flyg inte finns på någon tavla – det finns det inte.
  • Fråga personal som hjälper handikappade om var jag ska till för gate (eftersom det inte står på min biljett)
  • Personalen ringer några samtal och tar reda på vilken gate jag ska till
  • Visa pass och boardingkort
  • Leta reda på min ESTA-ansökan för att utgångsdatum måste matas in i systemet.
  • Visa boardingkort
  • Flyg i 8 timmar och 20 minuter
  • Gå av i Doha
  • Visa pass och boardingkort
  • Gå igenom säkerhetskontroll
  • Vänta i lång kö vid gaten eftersom en indisk kvinna inte har ett korrekt visum och eftersom det bara finns en kontrollant.
  • Visa pass och boardingkort
  • Återigen förklara att jag har ett ESTA
  • Berätta när jag ska åka hem och visa en kopia på biljetten för hemresan (som jag turligt nog har skrivit ut).
  • Gå till ny säkerhetskontroll
  • Visa pass och boardingkort
  • Få dator, iPad, läsplatta, telefon extra kollade följt av säkerhetskontroll utan skor och bälte.
  • Få väskan manuellt genomsökt och bombkontrollerad
  • Visa pass och boardingkort för att ta mig till nästa level. Blir inte insläppt eftersom det inte finns några noteringar om jag har ESTA eller Visum.
  • Blir efter ett tag insläppt och får ett nytt boardingkort
  • Visa boardingkort för någon som prickar av en lista
  • Visa boardingkort för en kille som prickar av på en lista
  • Visa boardingkort för en kille som släpper in i tunneln innan flygplanet
  • Visa boardingkort för en flygvärdinna i flygplanet
  • (ett plan med många barn som skriker redan innan planet lyft)
  • Flyg i 14 timmar
  • Fylla i tullblankett
  • Gå av i Chicago
  • Visa passet vid utgången från flygplanet
  • Knappa in detaljer och scanna pass, ta fingeravtryck och foto i en automat.
  • Stå i en annan kö för att få prata med en butter tjänsteman om vad man ska göra i USA.
  • Ta fingeravtryck och foto igen
  • Vänta på bagage som kommer till slut
  • Visa pass och tullblankett
  • Leta reda på incheckningsdiskar i en underdimensionerad terminal
  • Uppge efternamn och förnamn för att checka in (!)
  • Lämna in väskor till några buttra TSA-tjänstemän som förbereder sig på att undersöka cykelväskan.
  • Vara nervös
  • Visa boardingkort och pass
  • Gå igenom Security
  • Visa boardingkort
  • Flyg i 2 timmar
  • Gå av i Denver
  • Hämta väskor
  • Leta reda på busstationen
  • Fatta att det är samma biljett till buss och tåg
  • Åk buss i en timme till Downtown Boulder Station
  • Ta en Uber till min slutliga destination

Alltså flygplatsen i Johannesburg är nog den sämsta i universum...

Wednesday, September 5, 2018

Ironman 70.3 World Championships South Africa 2018 [RR]


Jaha, då har jag alltså varit i Afrika och tävlat för första gången. Lite kluven till just det här med att liksom ha varit i Afrika eftersom det enda jag egentligen upplevt är flygplatsen och ett hotell i Johannesburg, en väldigt avgränsad del av Port Elizabeth och en liten cykeltur på landsbygden. En cykeltur som rent utseendemässigt (vindpinat och grönt) skulle kunna vara typ Wales, franska Atlantkusten eller till och med Skåne. Så tyvärr kan jag väl inte säga att jag känner mig som någon Afrika-resenär. Annat än att det tog en herrans tid att ta sig hit.

Men det var ju inte det som jag skulle avhandla här. Låt oss istället fokusera på tävlingen! Och låt mig redan nu varna för ett långt inlägg. Men jag hade gott om tid på mig att skriva under resan från Port Elizabeth till Boulder.

Pre-race
Nästan 3000 herrar skulle starta på söndagen. En normal 70.3-bana sväljer nog normalt sett inte så pass många på cyklingen (även om det är en envarvsbana) om man skulle släppa iväg dem i en normal rullande start (vilket borde ta runt 1 timme och 15 minuter). Det skulle ju dessutom vara ganska svårt att tävla inom sin AG eftersom det i princip skulle vara omöjligt att ha koll på sin placering innan dess att alla gått i mål. För att lösa detta skickar man då iväg varje åldersgrupp en första start på en förutbestämd tid och sen rullande inom den åldersgruppen (10 pers var 15:e sekund enligt självseedning). Då blir det en rimlig chans att ha lite koll på sin placering i alla fall. Man har då också spridit ut starten över 2 timmar vilket borgar för lite bättre plats på banan (när det blir trångt blir det drafting och farliga omkörningar). Man hade dessutom valt att sprida ut de största åldersklasserna med 40-44 kl 7:38, 30-34 kl 8:28 och givetvis 45-49 allra sist kl 9:28…

Från incheckningen dagen innan race
Jag ställde klockan på 6:00, vilket känns väldigt lagom för att vara en IM-start. Åt lite frukost på hotellet och begav mig sedan ner till T1 för att fixa det sista med cykel och utrustning. Det hade regnat under natten och var ganska fuktigt i luften. Jag lyssnade på Kendrick och insöp atmosfären samtidigt som jag fixade det sista. Stötte inte på någon annan svensk och begav mig då tillbaka till hotellet för att slappa och ladda. Kändes onekligen ganska bra att kunna ligga i sängen och kolla PRO-racet innan min egen start. Fördelen var väl främst att jag kunde ta det ganska lugnt på morgonen, gott om tid att lufta magen (på egen riktig toalett) och ingen stress. Nackdelen var väl däremot att det kanske inte är helt optimalt att nästan somna till en timme innan start, samt att det faktiskt började blåsa mer ju längre dagen led.

Runt 9 satte jag på mig utrustningen och ett par trasiga strumpor, lämnade in nyckeln i receptionen och begav mig till starten. Träffade på Philip och Kristin, önskade lycka till och allt sånt och ställde sedan in mig i fållan. Det var mäktigt, men jag hade nog inte riktigt fattat att det var en ”VM-start” ännu. Seedade så där svenskt lagom in mig någonstans mitten. Speakern sa: ”We welcome our 45 to 49 age groupers! These are the guys that have left their midlife crisis behind and still loves triathlon.”. Onekligen ganska träffande. Och sen var det dags.

Banan
Swim – 35:29 (245 av 337 i M45-49)
När damerna tävlade på lördagen sa speakern att det var uppmätt till 15.5 grader i vattnet. När jag sedan simmade senare på dagen kändes det betydligt varmare och när jag hoppade i vattnet på min tävlingsdag skulle jag tippa på att det nog var runt 18-19 grader. När herrproffsen startade 2 timmar tidigare behövde de hoppa över typ en våg. När vi startade gick det betydligt mer sjö och jag skulle tro att jag behövde ta mig över typ 3 brytande vågor. Sen bar det av. Det var inte någon trängsel att prata om och ingen chock över kyla så jag kom ganska snabbt in i en bra rytm utan att pulsen rusade allt för mycket. Tycker att navigeringen gick bra och att det flöt på. Hade dock inga fötter att ligga på och fick inte någon direkt känsla för om huruvida jag simmade bra eller dåligt. Mycket beroende på att det ändå var så pass utspritt. Nu när jag tänker efter tror jag faktiskt inte att jag hade en enda närkontakt under hela simningen, vilket nog måste ses som väldigt ovanligt.

Problemet är väl att jag då, när det liksom inte händer så mycket, min vana trogen blir lite uttråkade och tappar fokus. Idag redan efter halva loppet. Kanske ett resultat av att jag varit lite väl nedtonad innan loppet. På vägen tillbaka mot stranden känner jag en ganska påtaglig ström och är tvungen att ligga och korrigera kurs hela tiden. Det går också betydligt mer vågor nu än tidigare. Ju närmare stranden jag kommer desto mer börjar jag dock inse att jag faktiskt kör VM. Jag behövde väl få en liten pulshöjare för att tagga till. Försöker tajma en våg och bodysurfa in till stranden men lyckas inte riktigt och blir väl tvungen att ställa mig upp lite väl tidigt. Blir lite smått besviken när jag kollar på klockan efter att ha passerat portalen. Hade nog hoppats på att vara några minuter snabbare i alla fall.

Notera att det faktiskt inte är klockan som jag håller på med här utan våtdräkten
Som vanligt ser man ju ut som en mupp på våg upp från simningen.

T1 – 3:09
Våtdräktsavdragare is the shit. Efter en lite längre löpning; först på strand och sedan på asfalt, var det bara att lägga sig på en matta och låta två killar rycka av mig dräkten. Efter det var det liksom inte så mycket mer att göra i T1. Behövde bara plocka upp hjälmen ur påsen och sedan såg en funktionär till att lägga i våtdräkten och lämpa av påsen vid bag drop. Skorna hade jag redan på cykeln. Den här gången fick jag med mig visiret också.

Bike – 2:33:51 (61 av 337 i M45-49)
Banan började direkt med en liten backe uppför efter mount line (alltså den linje som man måste vara över innan man sätter sig på cykeln). Med tanke på den var det ganska skönt att bara kunna trampa iväg med skorna på pedalerna och inte behöva oroa sig för att klicka i innan det blir för brant. På väg ut på cyklingen började jag nog faktiskt fatta att det var en ganska cool tävling som jag var med om. Jag drog på mig skorna och börja trampa på riktigt.

Tyvärr hade jag ju inte fått möjlighet att cykla eller köra banan och hade därför inte någon känsla för hur pass mycket det skulle luta. Hade kollat videon på cykelbanan men inte blivit mycket klokare av den. Höjdprofilen berättade dock att det skulle luta uppåt i princip hela första milen upp till den första energistationen, vilket också såg ut att vara den värsta klättringen. Den sa även att banan totalt sett skulle innehålla ca 650 höjdmeter vilket innebär att den givetvis inte är platt men samtidigt inte allt för blodig heller (som jämförelse innehöll Marbella t.ex. 1600 höjdmeter).

När det sluttar lite lätt uppför är det ganska lätt att hålla jämna watt och inte slappna av alltför mycket. Planen och instruktionen från KJ var att ligga runt sweetspot på platten och uppför och sen passa på att vila lite inför kurvor och nedförskörningar (där det är svårt att hålla trycket uppe ändå). Jag låg för det mesta och körde om men vid några tillfällen hittade jag några ryggar att följa alternativt killar som jag samarbetade med under några längre sträckor; alltså i form av att vi, på drafting-legalt avstånd, turades om att ligga och hålla farten uppe. På vissa ställen på banan var det ihopklumpat och ganska trångt men för det mesta tycker jag nog att det flöt på bra.

Aero is everything
När jag väl kom upp till första energistationen var den spontana känslan att det var ju inte så farligt. Vi hade nu lämnat bebyggelsen och kommit ut i skogen. Efter en ganska härlig nedförskörning (dock med ganska dålig asfalt + regn som gjorde att jag inte vågade släppa på helt och hållet) var det dags att krypa ihop och mata på platten. I princip 20 km med rak väg där det bara var att trycka på i mellan 40-50 km/h. Kände mig stark och kan ju så här i efterhand konstatera att vi förmodligen hade en lätt liten vind i ryggen. Den kändes mer när vi fick den emot oss senare. Efter det att vi passerat igenom en liten by (med lite småjobbiga fartgupp) kom dagens stora överraskning. Sakerna som på höjdkurvan såg som små pucklar visade sig i själva verket vara ganska markanta klättringar som till och med krävde lilla klingan på några ställen. Snitthastigheten som tidigare låg över 37 km/h sjönk raskt ner till 34 km/h under de tre klättringarna.

Jag tycker nog att de flesta skötte sig hyfsat ute på banan med några undantag. Dels var det nog en del sydafrikaner (och förmodligen engelsmän) som verkade ha missuppfattat det hela med att det skulle vara högertrafik. Alltså de låg i det högra körfältet, men till vänster mot mittlinjen. Lite svårt att köra om då. Vidare hade jag en sydafrikan i rosa och blå dräkt som körde om mig vid säkert 10 tillfällen, bara för att sedan svänga in tätt framför mig och dra ner på farten. Grymt irriterande. Till slut (efter ca 6 mil) fick jag nog, brände lite krut och såg till att cykla ifrån honom. Sen var det ju det här med killen som körde om på insidan också. Strax efter vändningen när det gick lite uppför körde jag om en kille, ganska stor och kraftig sådan. Sen blev det utför. Jag kör om en annan kille och i precis samma ögonblick som jag är på väg att gå in mot kanten kommer den första killen i en hiskelig fart och drar om mig på insidan, väldigt nära. ”Oh for f**ks sake!”, skriker jag men får inget svar. Strax börjar det gå uppåt igen och jag kommer snabbt ikapp hon. ”What the f was that?”, ropar jag åt honom.”, fortfarande skyhög på adrenalin. ”But you were in my way, was I supposed to brake?”. Antingen så bromsar du eller så kör du om på rätt sida svarade jag. Fast jag kanske la till något kraftord, eller två… Sen cyklade jag ifrån honom och såg honom inte mer.

Jag kallar den "Beslutsam kille som klättrar"
På den bortre delen av banan var utsikten riktigt häftig och dramatiskt. Saknades egentligen bara en blå bakgrund till det hela. Det var fuktigt och blött på vägbanan och lite duggregn i luften. När jag efter vändningen kom tillbaka till delen med lång raksträcka insåg jag att vinden mot hade legat i ryggen på vägen ut och mot nu. Samtidigt var det en relativt lättcyklad sträcka så det var inte några större problem att hålla farten uppe även om det kostane några fler watt. Med ca 30 km kvar delade vägen på sig och jag körde ner mot kusten för att avsluta den sista delen. På en del ställen var asfalten helt nylagd på hela vägen och på en del ställen var det riktigt bumpigt och dåligt. Fast även om många nämnt just asfalten som en faktor tycker jag nog att det överlag var hanterbart. Givetvis fanns det vissa utförskörningar som inte var helt bekväma och där jag inte vågade trycka på på max.

På tävlingsmorgonen nämnde Philip för mig att en funktionär hade varnat för en hal 90-graderssväng i nedförsbacke strax efter delningen. Jag tog svängen ganska lugnt. Det gjorde inte en stor kille i en tridräkt utformad som amerikanska flaggan. Han drog helt sonika rätt ut i spenaten. Funktionärer var dock på plats och jag hörde honom svära ganska högt så jag förmodar att det gick bra. Hans problem var nog inte heller att det var för högt utan snarare att han helt enkelt missbedömde farten. Sista två milen av cyklingen försöker jag fokusera och inte tappa fokus och watt (som är så lätt när man ligger på platten mot slutet av cyklingen). Kör sista 3 milen med ett snitt över 37 km/h (trots motvind under större delen) och kommer in mot växlingen med en väldigt bra känsla.

Det regnade som sagt var en del redan under cyklingen
Jag hade nog egentligen inte några energimässiga dippar under hela cyklingen. Tappar ungefär ca 4W i NP per tredjedel av cyklingen och det är nog helt i linje med som kan anses vara ok. Väldigt nöjd med att ha gjort en så pass jämn cykling och satt ett nytt PB wattmässigt (240W NP). Återstår bara att se om det skulle gå att springa också.

T2 – 2:30
Hoppade av cykeln utan några krampkänningar och lämnade över den till en funktionär. Eller typ kastande. Fick sedan tag på min påse och bytte om väldigt fort. Större delen i T2 gick nog åt till att springa runt hela växlingsområdet. Bra växling!

Run – 1:31:29 (72 av 337 i M45-49)
Gillar normalt sett att få komma ut på löpningen i ett publiktätt område och det här blev inte något undantag. Cykelbanan gick parallellt med löpbanan under de sista kilometerna och så såg det väldigt trångt ut där. Och det var ganska trångt under första varvet men betydligt bättre under andra. KJ hade beordrat mig att sikta in mig på 285W och se hur länge det gick. Det var ju snäppet offensivare än Marbella som blev 280W och ett snitt på 4:27 min/km. Marbella var å andra sidan också pannkaksplatt vilket SA inte riktigt var. En väldigt trevlig löpbana med gott om publik, fram- och tillbaka längst vägen vid stranden med två ”instick” till vändpunkter i vardera änden. Det var även där som stigningarna låg.

Började under första 2 kilometerna med att känn in benen och watten. 285W visade sig vara runt 4:15 min/km och det kändes till en början förvånandesvärt lätt. Eller förvånansvärt kanske jag inte heller ska säga eftersom jag ju faktiskt visste att min löpform varit riktigt bra under sommaren. Men i alla fall ganska skönt eftersom jag tryckt på lite mer på cyklingen.

Pigg, fräsch och med en Swansea-löpare på släp
Det var kul att springa. Riktigt kul! Första 7-8 km snittade jag 4:18 min/km och sprang bara och log. Fick med mig en britt från Swansea som låg och höll fart tillsammans med mig. Sen försvann han och jag misstänker att han låg lite över gränsen. Jag spanade efter svenskar och hejade glatt på alla som jag kom åt. Träffade på Philip i motsatt riktning och konstaterade att kan låg en dryg kilometer framför mig. Vi träffades på i princip samma ställen på båda varven och konstaterade i efterhand att det skilde 8 sekunder (till min fördel) i löpsplit. Publikstödet runt målområdet var riktigt bra och det var lite gåshud att springa förbi där.

Första milen gick på knappt 43 minuter och jag kände mig fortsatt stark. Ut på andra varvet mötte jag Kristin (Philips fru) som stod och hejade vid vätskekontroller. Jag sa att allt kändes ”skitbra”. Vid stigningen på den första vändpunkten kände jag dock för första gången att det tog emot lite. Lämpligt nog passade jag i samband med det på att klocka löpningens långsammaste km på 4:38 där också. Med lite publik och lite cola i tanken kunde jag dock komma igång igen. Men nu fick jag kämpa betydligt mer. I samband med den bortre vändningen och sista stigningen för dagen klockade jag dagens näst långsammaste km på 4:36.

Race with a smile. Början på andra varvet och fortfarande pigg.
Jag var tydligen med på livesändningen också. Mark från Australien kom dock in på 6:46 och hade nog en ganska jobbig dag

Efter vätskestationen efter sista vändningen tittade jag ner på klockan. Precis när jag tittar upp ser jag att en kille stannat mitt i gatan framför mig och jag blir tvungen att tvärnita. Känner då hur det rycker till av krampkänning i båda baksida lår och blir lite orolig. Å andra sidan är det bara 3 km kvar och jag har en riktigt bra löpsplitt på gång. Direkt efter det kommer en kille och springer om mig i ett bra tempo (tror att det var max 10 personer som faktiskt springer om mig under hela löpningen). Bestämmer mig för att bita ihop och löpa linan ut och tar rygg på honom. Det visar sig vara ett bra drag; han håller farten uppe och typ 800 m före mål kan jag passera och öka lite sista biten. Känner en lätt krampkänning på upploppet men springer sedan väldigt nöjd i mål!

Okej, här stänger jag av klockan. Och trött som f-n är jag också.
Totalt – 4:47:04 (73 av 337 i M45-49 och 839 av 2338 totalt)
Det finns så mycket positivt att säga om den här tävlingen. För det första känns det ju som en alldeles utmärkt start på mitt proffsäventyr. Dels som värdemätare på formen och dels som en kick för självförtroendet. Och i slutänden borde det nog faktiskt kvala in som min bäst genomförda 70.3:a någonsin. Simningen borde väl ha kunnat vara lite bättre, men jag sätter wattrekord på cykeln (över 90 km) och gör snabbaste löpning någonsin (sett till snittfart och på en bana som inte heller är helt platt). Så det finns så mycket att vara glad över. Sen är ju faktiskt inte placeringen helt usel heller. Om någon hade frågat mig innan så hade jag nog tippat på att jag skulle hamna i den lägre halvan av resultatlistan, men nu är jag ju faktiskt på den övre fjärdedelen. Bra jobbat Mattias!

Dasslocksstora medaljer som ger övervikt i bagaget is the shit.

Saturday, September 1, 2018

En knackig start

Första delen av resan gick väl så där om jag ska vara helt ärlig. Började väl ana något slags oråd i måndags när jag fick höra av Martin och Natalie (som åkte i söndags kväll) att de hade haft ganska stora problem i Johannesburg (där byte till inrikes-flyg till Port Elizabeth skulle göras). Dels hade inte Natalies cykel kommit fram och dels så fick det vänta så pass länge på bagage (och passkontroll) att de missade sin anslutning till PE. Dock kom de med ett senare plan på kvällen och sedan så kom Natalies cykel på förmiddagen dagen efter.

När det var dags för mig att åka på onsdagen tänkte jag väl lite på det men var mest nojig över vikten på mitt bagage. Philip och Kristin hade lovat att plocka med lite drygt 10 kg åt mig. På första resan för mig ner till Sydafrika var det 30 kg som gällde och på resterande resor kommer det att vara 2x23 kg. Alltså var det ju väldigt bra att få möjlighet att få med sig lite extra. Jag har verkligen försökt att vara ganska restriktiv, men trots allt ska jag ju vara borta och träna triathlon i 5 veckor och då springer det snabbt iväg. Qatar är ju dessutom kända för att vara väldigt noggranna med vikter. Men det gick alldeles utmärkt med allt och jag lämnade Arlanda och Sverige vid gott mod.

Mitt bagage på Arlanda. Väskan till höger är också min...

Hur man känner igen en triathlet på resa: om det inte räcker med IM-väskan är det bara att spana efter kompressionsplagg
Mellanlandningen i Doha gick bra även om det verkligen inte gick att slappa. De nästan 9 timmarna till Johannesburg flöt sedan på förvånansvärt snabbt. Jag hade 3 säten för mig själv och kunde sova en del. Sen började strulet... Jag hade plats långt fram och Philip och Kristin hade också sett till att komma långt fram så att vi skulle kunna ta oss av planet fort och på så sätt slippa köer både från planet (som skulle vidare till Durban) och även genom passkontrollen. Måste nog tycka att även det gick bra. Sen var det bara det här med att få tag på sitt bagage. Eftersom vi kom på utrikes och sen skulle vidare på inrikes var vi tvungna att ta ut vårt bagare och sen checka in det igen. Kruxet var ju vara att eftersom Qatar-planet skulle vidare så tömde man ju inte hela planet utan bara det som tillhörde oss som skulle av. Och det gjorde uppenbarligen att det tog lite längre tid... Trots att vi nu sett till att vara först i alla köer så sket sig allt eftersom våra cyklar kom ut sist.

När vi väl hade alla våra väskor (för det hade vi faktiskt) var det nu bara att springa. Efter lite strul lyckade vi lista ut var vi skulle springa. Vi kom till en check-in-disk som betjänades av en kvinna som mest såg trött ut. Framför oss hade vi typ 6 par med cykelväskor. När det inte hände något gick jag fram och pratade med henne. Då informerade hon om att vi måste gå till en annan incheckning eftersom vi hade cyklar med oss. Man kan ju kanske tycka att hon borde kunna säga det till hela kön med cyklar utan att någon ska behöva fråga henne. Vårt flyg var nu markerat som "Boarding" och vi sprang. Till vår hjälp hade vi plötsligt några (läs 4) uniformerade "Porters" som sprang med oss och tryckte på våra väskor. Väl framme vid rätt disk fick vi strax beskedet att vi var för sena. Sen blev vi fett rippade på pengar av vårt porters; stressade turister som inte har någon aning om valutans värde i ett nytt land.

Vi begav oss till BA-disken, där man berättade att vi måste till Qatar-disken. Som givetvis låg på andra sidan flygplatsen. Väl där träffade vi på Shawn och ett tyskt par som kommit med samma flyg från Doha med oss och som var i samma situation. Det konstaterade att det inte fanns några lediga platser kvar till PE den kvällen och skulle sålunda inkvarteras på hotell och få flyga nästa morgon. För att inte tappa ännu mer tid valde vi det första planet för dagen som skulle gå vid 6:05 (nästa gick vid 8:00). Eftersom skrivaren var trasig tog kvinnan som skötte bokningen helt enkelt ett kort på sin skärm med min mobil. Kändes lite skakigt kanske. Efter en tur på ca 30 minuter i transferbuss var vi på hotell Birchwood där vi fick middag och disco på parkeringen till livs. Somnade ovaggad.

Nelson Mandela Bay - ganska coolt ställe.
På plats vid registrering och expo

Kl 03:45 var det väckning. Flygplatsen öppnade vid 4:30 och vi ville hänga på låsen för att säkerställa att det inte skulle vara några problem med cyklar eller annat bagage. Incheckningen gick som en dans och vi hann till och med få en väldigt god kopp kaffe vid gaten. Sen var det den här lilla saken med att det aldrig dök upp något plan. Och helt plötsligt fick vi information om att vara tillbaka vid gaten 7:30 för boarding. Vi begav oss till en lounge och lite senare dök det upp ny information om att planet skulle avgå kl 9:00 och vid en annan gate. Kl 9 var det ingen som visste något. Besättningen hade dykt upp men inget flygplan. Ryktet sa att det var något fel på flygplanet men ingen visst var det var eller när det skulle kunna vara avklarat. Först kl 10:30 kunde vi sedan lämna Johannesburg för PE. Alltså ytterligare 4:30 försenade. Resan som skulle ha tagit ca 20 timmar tog nu alltså nästan 37 timmar istället. Det positiva var sedan att allt bagage var med till PE och att det var väldigt lätt och smidigt att ta sig till hotellet. Mitt hotell ligger för övrigt med utsikt över startområdet och havet; ca 500m från start, 800m från T1 och 800m från målområdet. Helt perfekt alltså.

Tanken hade ju varit att hinna med bankett och race briefing på torsdagskvällen, simma på fredag morgon och sen hinna cykla och springa lite. Nu blev det absolut viktigast med att hinna med att registrera sig innan det stängde på fredagen. Hade ett litet intermezzo med en trasig skruvskalle när jag satte ihop cykeln, men inte mer än så. Hann cykla lite på banan innan solen gick ned och konstaterade dels att benen kändes bra och dels att det nog borde kunna gå snabbt med rätt vindar. På kvällen käkade jag middag med Martin, Natalie, Philip, Kristin och några andra svenskar på plats.

Idag (lördag) hann jag med att kolla på damernas start, cykla, springa och simma lite (typ 15 minuter av vardera som sig bör). Heja Natalie i mål, checka in cykel och väskor och äta lite laddningsbuffé. Hoppas sen på en tidig och ovaggad sänggång.

Den obligatoriska bilden på piren när man är i Port Elizabeth
Pinarello, växlingsområde, BIKE OUT och en glad Philip i röd tröja

I morgon blir det lite speciellt eftersom starten är så pass utdragen. M45-49 startar först kl 9:28 i en semirullande start. Det är nästan 2 timmar efter proffsen. Min plan är att bege mig upp till hotellrummet och slappa innan det är dags för start. För jag måste ändå vara i transition och kolla upp cykel och allt senast kl 7:30. Förhoppningen är väl sedan att köra ett solitt och hyfsat snabbt race. Simningen kan vara lätt och den kan också vara ganska stökig och kall. När damerna startade idag var det enligt utsago 15,5 grad i vattnet. När jag simmade vid lunchtid kändes det inte alls så kallt. Däremot kändes vågorna definitivt. Men som vanligt är simningen något jag mest vill få överstökat. Om det inte blir allt för stökigt och jag hittar bra i fötter och navigation borde jag väl kunna simma på 32-34 minuter.

När det gäller cyklingen är tiden väldigt vindberoende. När jag smäller på med en cykeltid på 2:30 i BBS så tycker den att jag ska snitta nästan 245W och det är förmodligen inte riktigt rimligt. Coach KJ tycker dock att jag ska vara offensiv på cykeln och se hur pass bra det går att springa efter det. och det är ju trots allt ett VM utan ett speciellt mål eller plats att bevaka så visst ligger det något i det. Jag tänker mig i alla fall att försöka trycka på en del och se vad som händer. Löpningen är platt och om vi har tur ganska sval och med ett lätt duggregn. Hade jag inte sagt det här med "offensiv på cyklingen" hade jag sagt att målet var att försöka spräcka 1:30, men under 4:30 km/h i sitt vill jag absolut få till. Sen får vi se hur långt det räcker i min AG. Motståndet är ju inte direkt det lättaste.

Nr 977 har jag, startar runt 9:30 och du kan givetvis följa mig på IM:s tracker.

Monday, August 27, 2018

Nu drar jag!

Det har liksom legat väldigt långt in i framtiden väldigt länge. Jag började planeringen i typ december och sen har det bara varit något som ska hända lite längre fram. Men efter semester och sånt blev det plötsligt en realitet och nu är det bara några dagar kvar tills det att jag ska dra iväg på mitt livs triathlonäventyr. Jag har ju berättat om det tidigare och den övergripande planen håller fortfarande. Så på onsdag kväll sätter jag (och min cykel och mitt väl avvägda bagage) på ett plan med destination (så småningom i alla fall) Port Elizabeth i Sydafrika. Första anhalten på trippen blir alltså IM 70.3 World Championship.

Ser väl så där lagom episkt ut
Det är inte någon direkt formtoppning jag pysslat med den senaste tiden, har kört en helt del volymintensiva veckor både på semestern och sen jag kom tillbaka från den. Det är väl egentligen först nu senaste veckan som jag trappat ner lite tid och kört lite intensivare pass. Kroppen känns dock väldig bra och jag hoppas på att kunna göra hyfsat bra ifrån mig i Sydafrika. Det verkar dock inte vara helt trivialt. Vinden och dåliga vägar är klart en faktor. Enligt BBS krävs det nästan 240W i snitt för att köra  under 2:30 på cyklingen så det blir ju inte helt lätt. Vidare är ju simningen oviss eftersom vågor och vind kan påverka en hel del där. Det skulle dock vara väldigt kul att få naila löpningen ytterligare en gång och kanske klämma in mig nedåt eller under 1:30. Löpformen känns fin-fin just nu.

Grundtanken är väl att jag under resans gång ska försöka vara ganska duktig att dokumentera här på bloggen och Instagram. Så följ mig gärna under de kommande 6 veckorna.

Slutligen en liten historia om varför Qatar Airways står ganska högt på min shit-list just nu...
Jag var igång redan i december och började boka flyg och hotell. Är man ute i god tid brukar det ju bli billigare sägs det. Den i särklass jobbigaste resan är ju den mellan Port Elizabeth och Denver. Går ju inte några direktflyg om man säger så. Bästa resan som jag hittade var med just Qatar: Port Elizabeth - Johannesburg - Doha - Chicago - Denver. En drömresa på 38 timmar... Nåväl, det var också den i särklass dyraste resan under hela äventyret och kostade strax över 8000 kr. Efter några samtal lyckades jag också få besked om att en extra väska (cykel) skulle kosta mig ca 400 kr och att jag skulle betala det på flygplatsen.

So far allt bra. Tills för några månader sedan då jag började sammanställa alla bokningar och papper. När jag skriver ut Qatar-biljetten noterar jag då av en ren slump att jag anländer till Chicago 14:50, samtidigt som min flight från Chicago till Denver avgår 14:05. Inte så bra. Blir tvungen att kontakta Qatar igen (och då kan jag ju passa på att nämna att varje samtal till Qatar föregås av minst 20 minuters väntetid, med en pausmusik som får även den mest härdade att vilja ta livet av sig, innan det att man får prata med någon som pratar obegriplig engelska på en skakig lina). Vid tredje samtalet med Qatar får jag klarhet i att American Airlines (som skulle stå för sista flygningen) lagt om sina tider och att min tänkta flight tidigarelagts med 2 timmar. Problemet är nu bara att Qatar säger att de inte kan boka in mig på annan flygning (trots att det finns andra alternativ) pga av min biljettyp. De erbjuder min därför 2 alternativ: antingen ta bort den sista flighten från biljetten och sålunda avsluta resan med Qatar i Chicago, alternativt att de återbetalar hela biljetten och att jag därefter helt enkelt köper en ny. Kruxet med det sistnämnda är att resan numera kostar nästa 13 tusen. Jag hittar en billig resa mellan Chicago och Denver (med Frontier Airlines) och väljer givetvis det första alternativt.

Vän av ordning kan ju nu tycka att den första resan borde bli lite billigare eftersom en hel flygning ströks från den. Så även jag. Men icke... istället förklarar representanten för Qatar att jag faktiskt får boka om biljetten "free of charge" trots att den faktiskt inte är ombokningsbar. Så jag ska nog vara lite tacksam trots allt.


Får biljetten via mail. På den noterar jag två saker: dels står det på ett ställe "Allowed luggage: 1PC" samtidigt som det på ett annat står "1st checked bag: free" och "2nd checked bag: free". Bara att ringa igen för att reda någon slags klarhet i detta. Får då beskedet att det är 1PC som gäller och att den förmodligen får väga 23 kg och att en andra väska kostar ca 800 kr. Frågar om jag kan köpa bagage i förväg och kanske få det billigare och i alla fall också säkerställa att en extra väska (cykel) faktiskt finns registrerad på mig med tanke på att det nog är ganska många som lämnar PE via flyg dagen efter tävlingen. Att inte få med sig cykeln på flyget är ju liksom inte ett alternativ.

Qatar meddelar att de inte kan hjälpa mig med det eftersom det är British Airways som står för första flighten (Port Elizabeth-Johannesburg). Kontaktar BA som meddelar att de inte kan hjälpa mig eftersom det är ett lokalt Sydafrikanskt bolag (Kulula som opererat under Comair som virtuell operatör) som kör. Ringer Kulula och försöker få bekräftelse på att min cykel kommer att komma med. "Of course we can take sporting equipment on the plane" säger telefonisten och fortsätter med att berätta noggrant hur min cykel ska vara packad. Eftersom hon varken får mitt bokningsnummer eller dag och tid som jag ska flyga känner jag mig mycket tveksam till det löftet...

Gör ett sista försök och ringer Qatar igen för att säkerställa allt och får då helt plötslig ett tredje besked om vad min extra väska kommer att kosta. Eftersom min biljett initialt var bokad med ett inrikesflyg i USA så kan en cykel inte betraktas som en extra väska utan jag måste betala 2 avgifter för min cykel, dels via Kulula-flighten (och där är det väldigt otydligt om det är BA:s regler som gäller eller något annat) och dels för Qatar. Och nu ska den sistnämnda helt plötsligt kosta $250! Och eftersom flygningen ser ut som den gör med Kulula som första flight kan jag inte heller betala något i förväg utan kommer då att få betala extra för att jag köper på flygplatsen.

Så läget just nu är att jag är inte garanterad att min cykel kommer med på flighten och om den gör det så kommer det att bli så in i helskotta dyrt... Men det ordnar sig nog. Vad jag ska lära mig av den här historian vet jag dock inte. Det återstår att se. Fortsättning lär följa.

Saturday, August 25, 2018

Österrike – ännu en IM som inte riktigt gick som den skulle [RR]


Jag kommer f-n inte att ge upp innan det sitter där; IM-racet där jag kan kliva av banan och känna att det gått enligt plan. I alla fall till typ 98% enligt plan. Förhoppningen var ju att det skulle ske en första gång i Klagenfurt och sen ytterligare en gång i slutet av september i Chattanooga. Men nu blev det ju inte så.

Klagenfurt var inte mitt A-race i år. Jag anmälde mig ju tidigt efter förra årets tävling i en veva av revanschlusta och mental rehabilitering efter diskbråcket förra sommaren. Sen hände ju lite annat och WC 70.3 Sydafrika och IM Chattanooga kom in i bilden. Tanken med Klagenfurt blev då mer att mer köra den som ett test och avstämning inför det sista träningsblocket inför Chattanooga. Att få lite svar på styrkor och svagheter helt enkelt. Grundplanen inför racet var simning på runt 1:10, cykel på 210W NP (vilket enligt Best BikeSplits skulle räcka till 5:10) och löpning på 250W så länge som möjligt vilket borde räcka till en löptid på 3:30. ”Gå ut, ha kul och sätt ett rejält PB.” sa coach KJ. Inte svårare än så liksom.

Rent siffermässigt var formen där. Känslan var bra och jag hade egentligen inte något som direkt oroade mig. Den befarade tokvärmen på 37 grader ändrades till ca 25 grader och mulet istället. Det enda som ställde till det lite var att det blåste lite mer på cyklingen än vad man kunde önska. Hade fixat nutritionsplan tillsammans med Robert på Mighty Sport som jag trodde på. Träningen under försäsongen har till viss del varit löpfokuserad och mitt enda orosmoment var väl egentligen avsaknaden av långa cykelpass. Inför Kalmar förra året hade jag ju köra ganska många långa cykelpass som jag tycker gav riktigt bra utdelning i slutänden.

Testar cykelbanan
Åkte ner på torsdagen tillsammans med Carl. Vi hade fått lite tvetydiga signaler från Austrian Airlines huruvida våra cyklar skulle komma med ordinarie flyg eller inte. Nu funkade faktiskt allting alldeles utmärkt hela vägen till den lilla flygplatsen i Klagenfurt. Väldigt skönt att bli hämtad av Nirvana och skjutsad direkt till hotellet också. Nu kom vi fram strax lunch men hade tyvärr inte tillgång till rummet förrän vid 15. Planen var att lösa registrering, äta lunch och sen ge oss ut och cykla. Vi körde samma loop som förra gången vi var i Österrike; den stora loopen på 2-varvsbanan som bland annat innehöll den långa klättringen mot Rupertiberg. På fredagen simmade vi i den fantastiska Wörthersee och känslan i min simning var helt suverän. Vattentemperaturen var bekväm men inte alls i närheten av något våtdräktsförbud. På lördagen betade jag av det vanliga; race briefing, kort simning, cykel och löpning och slutligen incheckning. Carl nojade lite över en förkylning, men jag kände mig väldigt lugn och samlad. Sov riktigt bra och sen var det dags för race

Simning – 1:06:56
Förra gången jag körde Klagenfurt var det masstart och en lågt stående sol. Jag hade då inte varit ut till den bortersta vändpunkten för att hitta ett bra riktmärke mot kanalen och sålunda hade jag den gången hamnat alldeles för långt åt höger. Den här gången var det rullande start, jag hade koll på riktmärken och hade en väldigt bra känsla. Och för en gångs skull blev det ju faktiskt precis så som jag tänkt mig och lite bättre. Jag simmade rakt, jag simmade jämt, hittade fötter att följa och hade ett bra flyt hela vägen. Redan innan jag tittade på klockan när jag var på väg upp ur vattnet så visste jag PB:t satt där. 6½ minut bättre än förra gången och 5 minuter bättre än mitt förra PB (Lake Placid, under i princip identiska förhållanden).

Carl på sin nya tempohoj
T1 – 4:05
Ganska lång löpning att hantera. Hade inte lyckats gå på toaletten på morgonen men kände inte något behov nu heller. Fick av mig våtdräkten på ett bra sätt och satt på mig hjälmen. Skorna satt på cykeln. När jag kommer till cykeln ska jag vända ner visiret och upptäcker till min stora fasa att det inte sitter något visir alls på hjälmen. Inser att det antingen ligger kvar i påsen eller så har det ramlat av i transitiontältet. Skriker ”HELVETE” högt som bara den och inser att det blir till att ställa in sig på 18 mil utan visir. Att ge sig tillbaka och börja leta känns inte riktigt som ett alternativ.

Cykling – 5:16:17
Benen kändes pigga initialt. På första delen av banan i Klagenfurt är del väldigt lätt att bli ”carried away” och förmodligen trycka på alldeles för hårt; det är hyfsat platt, fin asfalt och en känsla av att det går lätt utför hela vägen. Jag gjorde ett försök att rätta in mig i ett jämt tempo redan från början och tycker nog att jag lyckades hyfsat väl. Den stora skillnaden från förra gången jag körde tävlingen var att det blåste betydligt mer den här gången. Lyckades inte heller riktigt lista ut hur det blåste för på något sätt kändes det som om vi aldrig fick medvind. Den absolut jobbigaste delen var partiet efter Faaker See där vinden låg rakt emot och där det lutar någon % emot. När det var dags för första gången uppför Rupertilberg ansträngde jag mig verkligen för att hålla igen på watten (inte över 260W) och inte låta mig luras med av pigga ben eller pigga medtävlande. Det långa partiet efteråt var inte riktigt så lätt som jag kommer ihåg det från förra gången. Förmodligen även här beroende på motvind. Skulle tippa på att vi hade en östlig vind som bara låg på södra sidan av bergen mellan cykelbanan och Wörthersee.

Wörthersee - lika grymt som vanligt!
När jag kom in för varvning kom jag på mig själv med att tänka på att jag faktiskt bara gjort halva cyklingen och att 180 km faktiskt är ganska långt. Förmodligen ett resultat av att det var evigheter sedan som jag faktiskt tillbringade över 5 timmar i cykelsadeln. Strax efter varvningen var det dags för en annan premiär, nämligen att nyttja Special Needs. Eftersom jag inte gillar att ha flaska mellan aerobarsen får jag inte med mig mer än tre flaskor (1 på ramen och 2 bakom sadeln). Min nutritionsplan byggde dock på 3 flaskor med energi och vatten. För att då säkerställa att jag alltid hade en flaska vatten med mig bestämde jag mig innan loppet för att ha den sista flaskan med energi i SN och det funkade faktiskt riktigt bra. Var först lite skeptisk till det här med att stanna och leta reda på en påse men eftersom Österrike är ett tysktalande land fungerade det givetvis alldeles utmärkt. Strax innan SN fanns det en timingmatta och så fort någon som lämnat in påse åkte över den så såg funktionärerna till att plocka fram just den påsen. Den tjejen som hade min påse plockade till och med fram flaskan och levererade den till mig utan att jag behövde stanna alls. Top notch!

Andra varvet kändes segt och jag började verkligen känna av bristen på långa cykelpass. Lite extra ont i ryggen, lite mindre watt per upplevd ansträngning, etc. Konstaterade att jag nog faktiskt skulle få en något sämre cykelsplit jämfört med förra gången (knappt 3 minuter). Dock var cykeltiderna överlag något sämre än förra gången och jag tror faktiskt att det beror på vinden.

Tävlingsförberedelser
T2 – 4:35
Så här i efterhand kan jag nog tycka det faktiskt var en ganska lång växlingstid och jag kan faktiskt inte riktigt komma på varför. Visst, jag pinkade och satte på mig strumpor men den borde liksom ändå varit någon minut snabbare i alla fall. 

Löpning – 4:24:27
Som det nästan alltid gör kändes det alldeles utmärkt att komma av cykeln och börja springa. Som jag nämnde tidigare var planen ca 250W, vilket brukar motsvara ett tempo strax under 5 min/km. Och till en början gick det alldeles utmärkt. Jag hann ca 14 km innan det var dags för morgonens misslyckade toabesök att komma ikapp mig. De 14 km kändes dock väldigt lätta och kontrollerade med ett snittempo på 4:56 min/km och 255W. Magen var dock akut och det var bara att slänga sig in på en bajamaja i första vätskestationen strax efter det att man passerat Europapark och var på väg in mot centrum.

På morgonen var jag segerviss i alla fall
Problemet var bara det att i exakt samma ögonblick som jag satte mig ner på toan så var krampen där och högg till i båda baksida lår. Hårt, skoningslöst och helt oförhappandes. Hade inte haft några känningar alls innan. Lyckades dock med konststycket att häva krampen samtidigt som jag löste ”det andra” och sen komma ut toaletten och börja springa direkt. För ett kort tag trodde jag att det här nog skulle kunna gå vägen ändå. Knappt 4 km (enligt plan på 5 min/km och 252W i snitt) senare var det dock slut igen. Kramp insida lår och så var det ridå igen.

Precis som vanligt alltså; spring lite, krampa, häv krampen, gå, kom igång och spring, osv… Det mönstret som jag så väl känner igenom och som nu drabbat mig 5 av mina 7 IM. Under resterande del av loppet tror jag att den längsta sträckan jag kunde hålla mig springande var typ strax över en km. Oerhört frustrerande. När jag efter en alldeles för lång dag passerade mållinjen sträckte jag inte ens händerna över huvudet. Just där och då var besvikelsen stor. Funktionären frågade mig om jag verkligen var okej. ”Just pissed of”, svarade jag.

"Just pissed of, just pissed of...". Ber om ursäkt för att dra upp en kasst upplöst snodd bild från FinisherPix här, men eftersom varken jag eller Carl hade familjen med oss. och eftersom raced gick så kasst att jag inte tycker att det är värt att köpa några bilder så finns det helt enkelt inga bilder på mig från tävlingen.
Totalt 10:56:20 – 92 av 478 i M45-49 och 629 av 2761 totalt
Tja, inte alls som det var tänkt. Men jag spar väl det där braiga loppet till Chattanooga istället. Får väl välja att koncentrera mig på vad som gick bra istället. Nutritionen funkade, simningen var över förväntan och cyklingen disciplinerad och enligt plan. Det jag tror saknades inför det här loppet var som sagt var långa cykelpass i nära tävlingsfart. Inför Kalmar förra året gjorde jag ju det och hade då inte några egentliga problem med kramp i benen (dock krampade ju min diskbråcksdrabbade rygg, men det är ju en annan sak). Men… då vet vi (jag och KJ) lite mer om vad vi har att jobba men inför Chattanooga och det är väl inte helt fel.

Monday, July 16, 2018

Örebro triathlon så här lite i efterhand [RR]

Fortsätter att slå tveksamma rekord i att skriva sena rapporter från mina tävlingar. Tänkte i alla fall gå igenom lite av begivenheten på nationaldagen i år: Örebro Triathlon. Tanken var att få en genomkörare och en typ Big Day innan Klagenfurt. Min form på halvdistansen var ju hyfsad (åtminstone var den ju det i Marbella) och även om jag inte skulle köra en all-in-tävling så räknade jag med att det skulle gå hyfsat fort i alla fall. Det hela blev väl inte bättre av att hela 13 st från TT fanns på startlistan och att det hela urartat till något slags informellt KM. De flesta way out of my league och allt annat än en sista plats bland TT:arna skulle vara en bonus för mig. Räknade med att det i alla fall var 3-4 som jag en bra dag kanske skulle kunna slå.

Fick med mig frugan till Örebro efter det att hon väldigt lätt låtit sig övertalas till att spontant köra sprinten. Vi åkte dit kvällen innan och passade på att spendera lite tid med Carl och Anna också. Efter en stadig frukost drog vi sedan ut till tävlingsområdet som numera flyttat lite utanför centrum. Tävlingsområdet var väl lite sådär. Dels var man tvungen att betala för den anvisade parkeringen, växlingsområdet låg på en ganska ojämn gräsyta, platserna var inte uppmärkta, etc. Det kändes överlag ganska "amatörigt" och lite halvdåligt uppstyrt. Fast kanske inget som störde jättemycket (bortsett från incidenten i rondellen då, men mer om den senare).

Simningen gick i Svartån (som verkligen var svart och ganska grund); först ca 350 m nedströms, sen 1000 m uppströms och slutligen 600 m nedströms. Fast banan var nog lång... Det kändes i alla fall som en evighet och många andra kände samma sak och GPS-klockorna sa samma sak. Skulle tippa på ca 100m för lång bana. Min egen simning kändes inte alls bra. Fick aldrig in något flyt och kände mig bara klumpig i vattnet. Tiden på höga 37 minuter vittnar väl om exakt just det. Tyckte nog att det mesta var skit när jag (efter en förhållandevis snabb växling) stack ut på cyklingen.

Oj, är ni här och kollar på tävling eller?
Cyklingen gick på en 3-varvs ut och tillbaka-bana. Några tighta svängar genom rondell, ömsom öppet och ömsom skyddad i skog samt en del slakmotor. Vinden kändes lite lynnig och det var svårt att få en känsla för när den skulle hjälpa eller stjälpa. Redan från början kändes benen lite mer eller mindre som skit. Jag fick inte ut några watt och när jag försökte trycka på så hände det liksom inte något. Och så fortsatt det. Fick inget flyt och kom aldrig igång. Passerade en hel del konkurrenter dock, men bara en TT-herre. Planen var att gå på 230W NP (i Marbella gick jag på 236W NP) men det blev bara 226W och ett snitt 36,3 km/h på en bana som borde gå betydligt snabbare. Enda fadäsen på cyklingen var väl annars att det i en rondell (på första varvet) endast fanns en funktionär som inte lyckades visa att jag borde svänga vänster. Eftersom ingen visade mig något körde jag rakt fram. Upptäckte mitt misstag ganska snabbt dock och tappade väl inte mer än typ 30 sekunder (och humöret). Över lag var det faktiskt en hel del felcyklingar och även fellöpningar och det bidrar väl till känslan att det inte var världens bästa arrangemang.

Gjorde sedan ytterligare en bra växling och stack med tunga ben ut på löpningen. Först var det svårt att fatta att man var ute på löpningen eftersom löpbanan gick helt igenom ett område som inte var uppmärkt och där folk spankulerade runt som om ingenting pågick runt omkring. Men tydligen hamnade jag rätt i alla fall.

Löpningen bestod av två varv på en ut och tillbakabana som var relativt platt. Större delen på grusväg och en liten del på asfalt. Tyvärr bara en enda vätskestation (som alltså passerades 4 gånger) är klart i underkant en varm dag som denna. Så som bansträckningen såg ut hade det inte varit några stora problem att lägga till en vätskestation till, alternativt göra det till en varvbana istället. Förbättringspotential där. Löpningen kändes väldigt tung, men trots det flöt det nog på i ganska bra fart ändå. Klockade min långsammaste km på 4:42, men snittet hamnade trots allt på 4:31 vilket väl trots allt får anses vara godkänt. Enda gången när jag egentligen tycker att det flöt på var under sista 2-3 km när jag jagade Roger och faktiskt lyckades plocka och gå om. Annars var det tungt.

Jag och Camilla var glada efter tävlingen i alla fall.
Målgången gick sedan väldigt obemärkt förbi. Publiken var i princip obefintligt och bestod till största delen av familjer till de tävlande. Fick en medalj, blev av med chipet och sen var det klart. Överlag en otroligt tung tävling för min del; inget flyt någonstans och bara segt. Men på något sätt gjorde jag ändå något rätt ändå när jag landade in på min snabbaste halva någonsin (lång simning, 3 km kort cykel och 1 km kort löpning dock) på 4:33:37. Och jag lyckades lägga både Roger, David och Jonas (DNF) bakom mig i resultatlistan. Hade en förhoppning att kunna ta Mattias också men cyklade alldeles för dåligt för det. Landade som 25:a av 66 startande. TT dominerade för övrigt totalt med hela pallen och 9 platser i topp 10. Kanske inte det genrepet med den fantastiska känslan som jag hoppats på, men å andra sidan lite skönt att faktiskt kunna prestera hyfsat trots en tung dag på jobbet.