Ironman Lake Placid 2016 [RR]

Det var äntligen dags för den femte. Kroppen hade svarat bra på träningen och toppning innan och jag hade nog en ganska god förhoppning om att kunna göra en stabil tävling. Farhågorna innan tävlingen hade främst varit riktade mot begreppet höjdmeter och hur pass ”jobbig” banan skulle vara. Väldigt många rapporter från tävlingen pratade om just dessa två saker. Sluttider på både proffs och AG:ers pekade på samma sak. Efter att ha testat ett cykelvarv var jag inte så rädd för den delen längre. Löpningen var däremot en helt annan femma.

Den obligatoriska "växlingsområde i gryningen"-bilden.

SIM – 1:11:45 – 109:a i AG och 648 totalt.
”Hold the f-ing line!”
Rullande start. Jag ställde mig i mitten av 1:00-1:10-gruppen då jag iskallt räknat med att många (inklusive jag) skulle överskatta sin förmåga. 6:40 börjande vår start. Damproffsen hade startat 30 minuter innan dess för att de skulle runt ett varv på två-varvsbanan innan dessa att vi vanliga dödliga skulle ut. Det var överlag en ganska odramatisk start och eftersom det dessutom var varmt i vattnet (typ 22 grader) var det inte någon som helt chock att komma i heller.

Första varvet rullade på. Halvvägs innan vändningen (ca 500 m) kom jag så pass nära linan så att jag kunde navigera efter den resterande del innan vändningen. Linan är alltså en lina som ligger permanent i vattnet, knappt en meter under ytan, och som håller fast ett gäng småbojar som märker ut en kanotbana. Den ligger där året runt och är alldeles utmärkt att navigera efter. Dock behöver man var max ett par meter ifrån den för att se den ordentligt. Första varvet fortsatte sedan utan missöden och utan navigeringsmissar. Det var överhuvudtaget i princip inga problem med att navigera. På första varvet var det dock ganska dimmigt och det gick inte att se längre fram än till nästa stora boj.

Efter en kort löpning på stranden var det dags för andra varvet. Nu blev det faktiskt lite trängre eftersom vi nu kom ifatt de simmarna som ställt sig längst bak och som precis kommit ut i vattnet. Så överlag blev det lite mer korsande fram och tillbaka. Annars var det väl det vanliga med människor utan lokalsinne som simmar åt helt fel håll utan att fatta det, personer som bröstsimmar vid bojarna, personer som slår vilt omkring sig, etc. Men överlag en komfortabel simning. Jag hade väl hoppats på att vara några minuter snabbare, men nu blev det inte så. Kan vara så att banan var runt 100 m för lång (enligt GPS i alla fall), men det är inte helt säkert. Godkänt i alla fall.

Ständigt denna Garmin

T1 – 5:13
”Something is stuck!”
Jag visste om att det skulle finnas folk som skulle hjälpa till med att dra av våtdräkterna. Dock trodde jag nog att de skulle vara uppe vid omklädningstälten. Nu visade det sig att de var direkt på stranden. Vilket var helt okej bortsett från att jag inte hann få av mig Garmin-klockan innan det att de började dra i min våtdräkt. Alltså fastnade min vänstra arm i klockan och gjorde att jag nog tappade ”typ en evighet”/”kanske 30 sekunder” innan vi lyckades trä av armen. Sen en ganska lång löpning (ca 700 m sammanlagt). Det var gott om plats i ombytestältet och gott om funktionärer som hjälpte till och som plockade fram cykeln, etc. Godkänt plus.

BIKE – 5:27:30 – 18:e i AG och 101 totalt.
”Canyon! Man, where did you get hold of that bike?”
Det var väldigt bra att vi cyklat banan innan. Det första som händer är att man kommer i några nedförsbackar a-la-San-Fransisco där du lättar med cykeln om adrenalinet pumpar för mycket. Sen är det nog väldigt lätt att förivra sig i uppförsbackarna under den första milen. De är inte alltför branta, men sliter mer än vad man tror. Min plan var att ha stenkoll på wattmätaren och se till att absolut inte gå högre än 250W på 10s-medel under den första milen. Nu var det bara den här lilla grejen att min mätare helt plötsligt inte fungerade. Tack för det PowerTap… Pedalerna (PowerTap P1) hade krånglat dagarna innan tävlingen. Efter lite batteribyten och omstarter verkade jag dock ha fått ordning på den. Dagen innan tävlingen fungerade de, och när jag startade Garmin-enheterna på morgonen så såg det ut att koppla ihop och fungera. Men när jag började cykla, inte en siffra… Som tur var så var jag nog lite mentalt förberedd på det hela och hade som backupplan att hålla pulsen under 140 på cyklingen istället. Det var dock bara en uppskattning och inte alls lika ”vetenskapligt” underbyggt som watt-planen.

Så här glad blir jag av att se min hejande familj - del 1

In action

Trots att jag tyckte att jag höll igen under den första milen cyklade jag kontinuerligt om många som tog det väldigt lugnt. Mitt största problem under den här delen var att jag retade upp mig på att väldigt många amerikaner sitter väldigt dåligt på sina cyklar. Bike-fit verkar liksom inte vara en stor grej här. Skulle nog uppskatta det till att mer än hälften satt så pass upprätt på sina tempocyklar att de lika gärna skulle kunna ha en linjehoj och bockstyre. Och att hälften av dessa satt så upprätt att sadeln var lägre än styret.

Efter stigningen var det dags för utförskörningen mot Keene. Även här var det väldigt bra att ha testkört eftersom jag då visste att asfalten var bra och att det inte skulle dyka upp några tekniska svängar. Under några partier höll jag ena handen på bromsen för att få lite extra stabilitet i de lätta vindarna. Större delen var det dock i aeroposition utan att bromsa och i farter strax under 80 km/h. Nöjd med att köra ifrån stora tunga killar utan att känna att jag chansade på något sätt.

Efter Keene följer sedan ett längre parti på ca 20 km med mer eller mindre steady-state-cykling. Bara att borra ner huvudet och nöta alltså. Låg tillsammans med några andra som körde i ungefär samma tempo och turades om att ligga först. Det fanns dock några stycken som jag retade upp mig rejält på som envisades med att cykla om och sedan lägga sig framför med lägre fart. Brände nog lite krut på att trycka på lite för att bli av med dessa. Innan vändningen började jag räkna mötande cyklister för att lista ut min placering. Konstaterade att jag hade drygt 100 män framför mig och var nöjd så.

Under hela cyklingen irriterade mig lite på att jag faktiskt mötte några regelrätta klungor och att jag inte såg en enda domare ute på banan. Det kan ev. ha suttit en domare på en motorcykel, men jag är inte helt säker.

Efter vändningen och återfärden till Jay var det dags för en högersväng och klättring. Benen kändes väldigt pigga vid det här laget och jag fick anstränga mig en del för att inte trycka på för mycket. Jag hade vid det här laget kommit så pass långt upp i fältet att jag inte cyklade om så pass många längre. I sista backen innan stan (Papa Bear) hade det samlats väldigt mycket folk med kobjällror och diverse tillbehör som lät. Grym känsla att känna sig stark och köra om andra i den backen. Varvningen inne i centrum var helt magnifik! Jag kom i princip ensam och fick köra på den breda gatan med snabba svängar framför flera rader med skrikande åskådare bakom kravallstaket.

Mattias Krantz looking at stems

Vacker som en omslagsbild till hela tävlingen

Första varvet gick på 2:38 och jag trodde att jag nog trots allt tryckt på lite för mycket då det skulle peka på en cykeltid på runt 5:20 vilket spontant kändes lite för snabbt (och det var det nog också). Ut på andra varvet kändes backarna inte riktigt lika lätta som på det första. Jag var nu dessutom ganska ensam. Arbetade dock på och lyckades väl hålla hyfsat tryck på pedalerna. Jag slog medvetet av på lite för att inte bränna mig. Vid det här laget hade jag nog nått ungefär rätt position i fältet också då jag mer eller mindre höll samma plats genom hela loopen.

Min mörka stund kom efter högersvängen i Jay. När klättringen började kändes det som om att jag inte hade något som helst kraft i benen och jag började återigen fundera på det här med min pacing och förbannade Powertap för att deras pedaler valt just idag för att lägga av. Fördelen med att ligga så pass långt fram och ha svackan i en klättring var dock att det faktiskt inte spelade så mycket roll. Förvisso tappade jag någon placering, men det är ändå inte så att folk flyger ifrån mig; det går ju ganska långsamt ändå när det handlar om klättring och triathlon på IM-distans. Efter Wilmington och inför den sista klättringen var energin tillbaka och jag kunde på ett kontrollerat sätt ta den sista delen av banan.

Andra varvet gick 11 minuter långsammare än det första (dock med 2 slags högre snittpuls), vilket kanske är lite väl ojämt. Men trots allt är min cykeltid, vad jag kan utläsa från resultatlistan, den 60:e bästa i hela fältet (bland alla finishers), så det måste väl ändå anses vara godkänt. Jag hade hanterat min mörka stund på ett bra sätt rent mentalt, dock hade jag känt en liten ryckning av kramp som kändes illavarslande.

T2 – 2:26
”Number 633 coming through!”
Jag kom av cykeln bra och kunde kliva av utan krampkänning. En funktionär tog emot min cykel och jag hörde någon ropa något om min cykelsko, men brydde mig inte om det då. Greppade min påse och sprang in i tältet där det nu var väldigt gott om plats (växlade ju som 101:a). Även här hade jag en egen funktionär som höll fram strumpor, skor, skärm och solglasögon åt mig. En riktigt bra och snabb växling faktiskt.

Så här glad blir jag av att se den hejande familjen - del 2 (på väg ut på löpningen)

RUN – 4:27:35 – 32:a i AG och 202 totalt.
”Cramps? Just walk it off man!”

Till en början kändes det ju riktigt bra. Familjen stod strategiskt placerad vid utgången på löpningen och hejade väldigt friskt när jag passerade. Det första segmentet nedför gick sedan som en dans. Under de första km blev jag placerad av några killar som såg snabba ut, men jag hade verkligen bestämt mig för att hålla mig till planen den här gången, även om det hade varit lätt att hänga på nedför. Planen på 5:10-5:15-tempo höll i ca 6 km, sen kom krampen som jag nog egentligen bara väntade på. Insida lår, hårt, snabbt och skoningslöst.

Jag visste nog som sagt var att den  skulle komma, även om jag kanske hoppades på att det skulle dröja lite längre. Jag kände direkt att det här var en sådan här kramp som jag inte heller skulle kunna bli av med helt och hållet. Tricket för att då hålla igång och inte krampa ihop totalt är att gå så fort känningarna på ytterligare kramp kommer. Jag kan liksom det vid det här laget. Att det sen är ett extremt tråkigt sätt att avsluta en tävling på är bara att acceptera. En sån dag helt enkelt. Ett par km innan vändpunkten mötte jag på Jesper. Han både lät och såg fräsch ut när vi hejade och jag insåg att det skulle bli väldigt svårt att ta honom idag. På tillbakavägen på första varvet började jag gå i vätskekontrollerna; dels för att skjuta upp nästa krampkänning och dels för att få i mig tillräckligt med vätska. Det hade nu börjat bli riktigt varmt och jag kunde se på min tävlingsdräkt att jag svettades väldigt mycket och förlorat mycket salt. Klämde en mugg vatten och en mugg cola, Gatorade eller Red Bull vid varje vätskestation. Tyckte nog att jag trots allt hade en hyfsad fart och flyt fram tills det att uppförsbackarna

På väg tillbaka in i stan på första varvet stod det några som delade ut salt av något slag. Jag fick en liten cylinder som innehöll ett pulver och tyckte väl, med anledning av alla kramper och vätskan jag blivit av med, att det vore en bra idé att få i sig lite salt. I min enfald trodde jag alltså att det var något som man bara kunde äta och hällde i mig cylinderns innehåll. Dumt! Det visade sig var rent och koncentrerat salt av något slag och det kändes verkligen som om min mun skulle frätas sönder. Och självklart hade jag precis sprungit förbi en vätskekontroll. Det var sedan en riktig kamp att ta sig till nästa för att kunna skölja ur munnen. Försökte mig på en gel också, men det funkade inte alls. Gillade inte alls känslan av den trögflytande gelen med vaniljsmak i den värmen som var.

Sista backen upp mot centrum gick jag i, sen löpning förbi den hejande familjen och ut på den lilla extra slingan längst Mirror Lake. Det var väldigt mycket hejande publik runt målet och sjön så det var liksom inte läge att gå.

Första varvet - ett leende

Andra varvet - tom blick bakom solglasögonen

Andra varvet blev inte mycket mer spännande. Jag kämpade med krampen, backarna och värmen. Det blev mycket gång. Men…. faktiskt inte alls lika mycket mörka tankar som på Lanzarote. På något sätt var jag nu i ett läge att jag accepterade att det var en krampdag, och att jag faktiskt gjorde mitt bästa för att komma i mål på ett värdigt och trots allt ganska bra sätt. Jag hade insett att jag inte skulle kunna slå Jesper och att jag inte skulle kunna klämma mig under (min egendefinierade) skamgräns på 11 timmar. Samtidigt visste jag att jag legat runt 100:e plats vid växlingen och att jag förvisso blivit omsprungna av en del, men inte allt för många, och sålunda fortfarande hade en ganska bra placering på gång. Och på något sätt skänkte det ändå en tanke av lugn och ro.

Mötte Jesper på ungefär samma ställe som på första varvet och insåg att även han inte gick som en klocka. Hörde sedan i efterhand att han bonkade i uppförsbacken vid hoppbackarna (ca 8 km från mål) och haft det riktigt tungt under avslutningen. Hans mara blev i slutänden ”bara” en dryg kvart snabbare än min trots att han såg betydligt piggare ut än jag under större delen av löpningen. Han slutande dock på 10:45 och topp-100 totalt, vilket verkligen är grymt bra jobbat!

Jag höll mig löpande sista 2 km för att springa i mål med lite värdighet. Blev omsprungen av en tjej med ett jäkla klipp i steget strax innan upploppet. Förstod hennes fart dagen efter när hon klev upp och tog emot en Kona-plats. Själv tog jag av mig skärmen, stängde av klockan innan målgång och njöt av hela upploppet. Även om det nu inte blev helt och hållet som jag tänkt mig var det ändå målgång med en övervägande positiv känsla. Och det här med att krama familjen efteråt är nog ändå bland det bästa med det hela. Efter pizza, obscena mängder vätska, lite massage och uthämtning av cykel och påsar var det dags att gå hem till lägenheten och möta upp Jesper. På samma sätt som golfare alltid måste berätta om vartenda slag på golfrestaurangen efter en runda, har vi triathleter ett behov av att gå igenom varje simtag, varje stigning, snittpulser, snittwatt och varje bonkning under ett lopp. Vilket kanske inte alltid är intressant för våra familjer. Sen blev det mer pizza, och kanske en öl.

Upplopp är nästan alltid bra

Lite glad och nöjd är jag ju trots allt.

Sammanfattningsvis (11:14:38)
Kanontävling! Grymt trevlig bana, bra arrangemang med fantastiska volontärer. Det märks verkligen att hela staden om omgivningen sluter upp runt tävlingen. Det är verkligen en tävling som jag skulle kunna tänka mig att återvända till. Cyklingen passar mig och en dag utan kramp och med lite mer tuffa distanspass i kroppen tror jag att jag nog skulle kunna göra ett riktigt bra lopp på den här banan. Överlag så tror jag att det är en bana som verkligen premierar cyklister med förmåga att hålla igen under första varvet och som sedan kan springa hyfsat. Definitivt en väldigt bra kval-chans för TT:are.

Även om målet på en topp-100-placering totalt (kom nu 202:a totalt och 170 bland herrarna) inte uppnåddes är jag ändå klart nöjd med tävlingen. Betydligt mer nöjd än efter Lanzarote. 10:41 hade räckt till topp-100 och det är jag ganska övertygad om att jag borde klara av på den här banan. 3055 personer var anmälda (bara damproffs). 2271 officiella finishers varav 443 i min åldersklass (M40-44).

Next Stop: Austria!

Belöningen - del 1

Belöningen - del 2