Lördagens CX-race; helt otränad för den typen av cykling, som skiljer sig ganska mycket från att nöta tempobåge och dessutom helt tekniskt ovan. Och givetvis kommer vi till en bana som innehåller massor av det som jag är allra sämst på: skrå-åkning och svängar. Knappt några partier med slätdrag och "trycka på" alls. Loppet var roligt i ett kvarts varv, sen åkte mitt framhjul ner i svacka i gräset under skrååkningen och jag vurpade. Upp igen för att försöka hänga på bara för att ett halv varv senare, på nästa skråparti, göra samma misstag igen. Och nu vara helt avhängd. Sen var det inte kul...
Jag gjorde något halvhjärtat försök att jaga framåt och ansträngde mig lite för att inte bli omkörd. Men det var ingen som helst geist i min åkning och jag funderade mest på att bryta. Väl i mål, med den trots allt ganska sköna mjölksyriga tröttheten i benen, intalade jag mig själv att det faktiskt är kul. Men jag vete fasen om jag trodde på det egentligen.
TT sida vid sida vid 8 km - jag ler åt fotografen, inte åt känslan och det blivande resultatet. |
Det var fint väder, väldigt trevligt att träffa på ett gäng kompisar innan och när starten gick tryckte jag på i ett 3:50-tempo. Det höll i 5 km (som jag passerade på runt 19:40) och sen var jag slut. Slut i benen, slut mentalt och slut som artist. Jag ville inte springa längre och började gå.
Jag började alltså gå... i tävlingsklassen på ett 10k-lopp. Det är f-n i mig inte okej. Försökte ta mig samman, men hade ingen som helst vilja. Gick ett par gånger till innan jag tog mig i kragen och tryckte på de sista 2 km in i mål på 42:46. Det är i min värld och med mina mått mätt en väldigt dålig tid. Hade jag haft lite vilja och mental styrka kvar hade jag förmodligen kunnat kriga mig under 41 minuter. Inte under 40, men väl på en tid som varit okej. 42:46 är inte okej...
Simträningen m TT flyter på i alla fall |
Och insikten då? Jo, jag kan inte lura mig själv längre; jag är mentalt, tävlingsmässigt, slut just nu. Viljan att ladda om, bita ihop och trycka på när det gör ont finns inte där för närvarande. Att min kropp är trött och inte svarar lika bra nu som i juni är väl inga konstigheter. Det är jag väl medveten om. Men att pannbenet kunde ta slut hade jag inte räknat med.
Så vad gör jag av det här då? Jo, jag fortsätter med att ta det lugnt på träningsfronten några veckor till och framförallt så skippar jag alla tankar på något som helst fortsatt tävlande i höst. Det är ju givetvis CX:en som får lida mest; inget CX-SM (trots hemmaplan och allt), ingen tour till Eksjö eller något annat. Tävlingssuget skall rehabiliteras och vara hyfsat vaket i slutet på november i stället. Det är tanken i alla fall.
No comments:
Post a Comment