Vansbro Triathlon race.... nej inte nu.

Vet inte riktigt var jag ska börja. Egentligen borde jag väl sitta och tåta ihop en gedigen Race Report just nu. Det var ju trots allt min debut på HIM-distansen och ett lopp som jag sett fram emot... men så blir det inte. Orkar helt enkelt inte skriva någon konkret om hela den tävlingen just nu. Får bli ett senare projekt. Istället får det bli en något utlämnande text med massor av frågor och få svar.

Simningen...
Så blev det då återigen ett lopp där simningen gick totalt åt skogen, och därmed även hela loppet som sådant (i alla fall i min hjärna). Jag har nu kört 4 lopp med samma känsla och samma resultat runt simningen. I Stockholm Triathlon 2010 på sprintdistans skyllde jag det hela på brist på träning och ovana vid masstart. Under Helsingborg Triathlon 2011 på olympisk distans var det återigen orutin, träningsbrist och gigantiska vågor som ställde till det. Stockholm Triathlon 2011 på olympisk distans; ingen simträning, andning som havererade, kom aldrig in i rytm, etc. Och nu i lördags på Vansbro Triathlon, samma visa igen.

Sorgebandet var med under hela tävlingen. Kanske en anledning
till att jag den här gången inte var  helt i balans mentalt.

Sen Stockholm Triathlon förra året har jag faktiskt tagit tag i min simning. Jag har gått crawlkurs hos SPIF, jag har sedan i slutet av mars simmat regelbundet, 2-3 gånger i veckan, och jag tycker mig verkligen ha gjort framsteg. Jag har simmat 2km fritt i bassäng utan problem och jag har kört några pass i öppet vatten med våtdräkt (över 1km) utan några som helst problem. Med det i bakhuvudet kände jag mig väl förberedd inför Vansbro och såg fram emot att för första gången kunna kliva ur vattnet med en positiv känsla och med pigga ben.

När det var dags för loppet kände jag mig lugn och väl förberedd. Jag kom ner i vattnet i bra tid innan, kunde vänja mig vid vattentemperaturen, känna så att allt satt rätt och simma lite. Intog sedan en plats lite längre bak i fältet för att undvika den värsta trängseln. Och sen gick startskottet.

Inte så dramatiskt och trångt. Fick givetvis någon spark och någon arm i huvudet. Blir tvungen att bröstsimma lite för att komma ur en situation. Försöker börja crawla igen och sen är det som om att allt är kört. Min puls sticker upp, jag börjar känna ett tryck över bröstet och jag får inte ordentligt med luft. Andningen blir riktigt häftig och jag kan inte få den att lugna ner sig! Och vi är kanske 200m in i loppet... Jag försöker med att simma på rygg, men min kropp ger inte med sig. Andningen är fortsatt häftig och jag vill verkligen inte börja crawla med den känslan. Alltså fortsätter jag med bröstsim och får då fortsatt tryck över bröstet eftersom våtdräkten inte riktigt är konstruerade för det.

Efter 400m vill jag bara upp på land och bryta, jag vill inte hålla på den här skiten och jag ska lägga ner hela min triathlonsatsning. Hela mitt tankemönster är så fruktansvärt destruktivt och jag kan inte bryta varken det eller sättet som min kropp reagerar på. Och jag förstår inte varför det blir så?

Så här såg det tydligen ut någon gång i början av loppet

Men jag fortsätter i alla fall att simma. Håller mig efter kanten och sätter ner foten någon gång. Även om vändbojen ser ut att ligga enormt långt bort så kommer den faktiskt närmre. När jag sedan väl vänt så har min andning lugnat ner sig något och jag kan i alla fall simma ett ordentligt och kraftfull bröstsim på tillbakavägen. Simmar till och med ikapp och om några. Men när jag kliver upp ur vattnet är benen som gelé av bröstsimmet och jag är heligt förbannad på mig själv och att jag har förstört tävlingen redan under första momentet.

Jag vet helt ärligt inte vad det är som händer. Är ganska säker på att jag när som helst skulle kunna gå ner till Vansbro och simma den där jäkla sträckan utan problem. Så länge som det är träning. Men när det är lopp, när det är andra runt omkring och när jag själv satt upp ett mål med simningen, då är det något som inte funkar i min kropp och hjärna. Och vad ska jag göra? Det här är ju något som har satt sig i skallen nu och det handlar ju inte i första hand om att träna mer simning. Med den nivån som jag har nu borde jag kunna genomföra en godkänd olympisk eller HIM-distans. Jag får väl helt enkelt hitta någon som kan gräva i min hjärna och hjälpa mig med de mentala förberedelserna. För det är uppenbarligen där som det spricker.

Det är ingen tävling...
Näe, det är ju inte det än så länge. Jag har valt att ställa upp i motionsklassen och än så länge tävlar jag bara mot mig själv. Framför allt en dag som i lördags. Debut på HIM-distansen och ingen tid att slå. Ett tidsmål hade jag ju satt upp förstås. Baserat på några lösa antaganden och lite kunskap om kapacitet. Om det skiter sig är det inte hela världen. I lördags sket det sig eftersom simningen gick åt skogen. Tog lång tid där och när det var dags för löpning så var jag för tom. Dålig pacing helt enkelt. Men det är väl det man ska lära sig genom att köra flera lopp. Och jag har faktiskt varit riktigt nöjd med lopp förut trots att jag missat uppsatta tidsmål.

Ja, jag ler ju trots allt efter loppet.

Men trots att jag är debutant på distansen, är inte så erfaren, har "bara" tränat ordentligt i några år, förväntar jag mig ändå så mycket. Och blir ganska besviken när jag får stryk av individer som jag vet tränar mindre än vad jag gör och när jag inte hamnar på den övre delen av resultatlistan. Istället för att faktiskt vara stolt över att ha genomfört ett ganska tufft lopp, att vara stolt över att ha en hel del människor bakom mig i resultatlistan och vara stolt över att genomföra något som faktiskt inte så många alls i Sverige genomför överhuvudtaget. Istället för det är jag besviken och har en ganska dålig känsla runt loppet i allmänhet.

Men det där är ju en mental grej som jag måste komma över också. Vilken dag som helst. Gärna innan Stockholm Triathlon i år bara.

*

Nu blev ju faktiskt det här en Race Report avseende simningen i alla fall. Men jag ska försöka skriva ner något vettigt om hela tävlingen som sådan. Lovar.