Jubileummarathon 2012 - Fail report

Ja, det går väl inte att skriva någon Race Report när man brutit? Men nu ska vi väl inte gå händelserna i förväg…

Kände mig faktiskt ganska pigg innan loppet. Var självklart medveten om att en halv ironman en vecka innan inte var världens bästa förberedelse. Och även i bakhuvudet medveten om att jag egentligen sprungit alldeles för få långpass innan. Men ändå ganska övertygad om att det skulle kunna funka och att Sub-4 var ett rimligt mål.

Förberedelserna direkt innan loppet fungerade väl exakt så som dom skulle. Enda missen var nog att jag inte lyckades byta mitt löparlinne i storlek medium till small (eftersom den var slut). Men det är ju problem som man kan leva med. Annars så cyklade jag till jobbet och bytte om där. Klämde lite pastasallad från 7-eleven och begav mig till Stadion. Vädret växlade från ganska varmt till lagom (beroende på om solen var framme eller inte). Efter att ha lämnat in min överdragsjacka på Östermalms IP var det dags att gå till startfållan. Hade f.ö. lyckats med alla toalettbestyr innan och kände mig riktigt nöjd med det.

Löparlinne jubileum-style

Visst hade dom väl calf guards 1912?

Egentligen fanns det nu bara ett orosmoment. När jag 2 timmar innan start låg på soffan (på jobbet) och lyssnade på musik, sträckte jag på båda benen och lyfte dem uppåt. Det som då hände var att framsida lår på båda benen började ge krampsignaler. Trodde att jag kände fel och prövade igen, med samma resultat. Blev lite brydd över detta men slog det ändå åt sidan; det var ju evigheter sen mina ben krampade senast.

Modern och retro på samma gång

När vår startgrupp väl kom in på stadion så var det faktiskt lite rysning över det hela. Väldigt mycket folk, fint väder och en grym stämning. Jag såg verkligen fram emot att springa loppet. Ljudet av typ 16 st musköter (förmodligen laddade med lösa skott) förkunnade att starten för grupp 2 gått. Fältet var iväg och det kändes mäktigt.

Det ser mörkt ut på... Stadion.

Sen började förfallet. Till en början kändes det riktigt bra. Redan nu oroade jag mig dock lite för sträckan KTH-Universitetet som kändes som en enda lång nedförsbacken… dvs. hur den skulle kännas på vägen tillbaka. Men första 5 km gick helt enligt plan i 5:22-tempo. Nästa del som oroade mig var sträckan Järva Krog-Silverdal. 3 km uppför. Men även det funkade; 10 km med 5:22-tempo och sedan 15 km med 5:26-tempo. I Sollentuna tror jag  att Vilma stod och hejade.

Foto av fotografen.

Men sen började det faktiskt bli lite segt. Tappade en hel del mellan 15-20 km; ner till 5:38-tempo och backen upp till vändpunkten kändes riktigt seg. Började få vissa känningar i framsida lår och vaderna och bestämde mig för att försöka dricka, salta och få i mig lite snabb energi. Tyvärr var det bara början.

Strax efter vändningen stod fru och dotter och hejade. Men tyvärr gav det inte den boost som jag hade hoppats på. Varnade dem för att det började kännas tungt och fortsatte sedan vidare. Vet inte i vilken ordning eller när det händer sedan. Men mina ben börjar i alla fall protestera å det kraftigaste. Först framsida lår, sen vader, sen insida lår, baksida lår, benhinnor… typ allt under midjan. Gick, sprang hjälpligt, krampade så fort det gick det minsta uppför.

Egentligen ska det väl inte gå att misslyckas när dottern har gjort en sån här skylt...

Det blev tradigt, segt och gav sig aldrig. Vid 29 km försökte jag få lite massage, men det hjälpte inte. Funderade då på fortsättningen; det hade nu gått 2:50, jag hade ca 12 km kvar och det enda rimliga alternativet var att gå sista sträckan. Då skulle jag komma i mål på typ +4:40 och det var jag faktiskt inte alls intresserad av. Målet var ju att springa in under 4 timmar och att få känna hur det var att springa en mara. Målet var inte bara att "klara av" den. Alltså bröt jag. Resten är historia.

Problemet låg huvudsakligen i benen, tror jag. Det kändes inte som om "flåset" var slut, men det är väldigt svårt att springa med totalkrampade ben. Jag tror att jag lärde mig några saker:

• Mer långpass - hittade endast 3 pass över 20km senaste halvåret i träningsdagboken. Det är för lite och förmodligen en del av förklaringen att benen inte var med. Dom var helt enkelt inte vana.
• Mer återhämtning - Vansbro triathlon var en tuff och lång tävling. Jag vilade i 2 dagar, förmodligen för lite.
• Lugnare tempo - jag försökte skapa mig en buffert under första halvan av loppet. Borde nog ha tagit det betydligt lugnare egentligen.

Jag bryter ihop och kommer igen - till Vintermarathon den 4 november ger jag mig på det igen.