Lindingöloppet 2011 - Race Report

Nu lämnar vi journalistskäggen ett tag och kör egovinkeln istället. Här kommer den utlovade långa RR:en från Lidingöloppet

Pre-race
Natten innan loppet drömde jag att jag körde en Ironman. Vet inte riktigt var jag var, men jag tror att det var i Kalmar. Simningen hade gått över förväntan och cyklingen var precis avklarad. När jag skulle ge mig ut på löpning så slogs jag av tanken: "Men ska jag verkligen ge mig ut och köra en mara nu när jag ska springa Lidingöloppet i morgon". Sedan resonerade jag lite med mig själv i drömmen: "Hmm, men en Ironman ska jag ju köra tidigast nästa år, alltså borde det här vara en dröm. Och Lidingöloppet är ju på riktigt. Alltså borde det ju inte spela någon roll om jag kör klart i drömmen. Eller…". Sedan vaknade jag.

Gick upp klockan 9 och åt en relativt stadig frukost. Planen var att inte äta något mer innan själva loppet. Gjorde mitt bästa för att undvika fibrer och ev. gasbildande ämnen eftersom jag vet att jag har en känslig mage när det gäller löpning. Min kontrollerande och pedantiska sida hade självklart sett till att jag plockat fram all utrustning dagen innan. Klippte tånaglarna, smörjde in fötterna med Försvarets hudsalva och klädde på mig. Satsade på att bara ta med mig överdragskläder och sköta dusch och eftervård när jag kom hem.

Sedan rullade familjen iväg på cyklarna till Gullmarsplan. Två tunnelbanor senare mötte vi upp Ketil (som också skulle springa), Ville, Erik och Lovisa vid Ropsten. Efter att ha väntat ett tag på att få plats i en buss kom vi ut till Lidingövallen vid 12.15, 45min till start.

Här lämnade jag och Ketil familjerna och gav oss iväg till starten. Vädret var alldeles utmärkt. Pga. en massa människor tog det lite längre tid att ta oss till starten än vad vi trott. Väl framme ägnade vi oss åt att sätta på chip och nummerlappar. Hittade sedan efter lite trängsel vår fålla, gjorde oss av med påsarna med överdragskläder och ställde oss bland dom sista i startgruppen.

När ska jag egentligen lära mig att komma i tid till startfållan? Det är ju inte direkt första gången som jag står absolut sist i en start grupp. Borde ha lärt mig värdet av att komma i tid någon gång i alla fall…

Pigga och fräscha med barnen innan start

Loppet
13.00 gick kanonskottet och vi var iväg. Jag och Ketil startade i samma grupp, men hade inga egentliga planer på om vi skulle springa ihop eller inte. Nu blev det så att vi höll ihop och snackade en del under de första kilometrarna. Sedan tyckte jag att det gick lite väl långsamt och såg att det faktiskt fanns möjlighet att springa om lite på vänstersidan, så jag började plocka lite löpare. När jag vände mig om nästa gång var Ketil borta.

Sedan var det bara att springa. Fram till första vätskekontrollen var det tjockt och långsamt. Det var ganska frustrerande att vara pigg i benen, springa på ett relativt lättlöpt parti, men inte kunna springa i eget tempo. Omlöpningarna fick ske med små korta ruscher, ofta hoppandes över någon sten eller rot vid sidan av spåret. Första 5km gick på 6:01 min/km i snitt, dvs. långt över både måltempo och komforttempo. Tanken som slog mig då var att om det skulle fortsätta på det sättet så skulle det vara svårt att klara sig under 3 timmar. Kilometer 6 och 7 gick på samma sätt. Sedan släppte det!

Uppförsbacke - ovanligt!

Äntligen kunde jag löpa i eget tempo. Km 6-10 gick med 5:20 i snitt och första milen landade på 56:45. Normalt sett springar jag 10km platt på runt 50 min i komforttempo. Så jämfört med det, trots backarna, så är det ju ganska långsamt. Vid 10km fick jag mig ett energipaket från Enervits langningsstation. För övrigt höll jag mig till vatten eftersom Powerrade inte funkar så bra med min mage.

Efter svängen runt Kyrkviken (och de första 15km som gick på 1:23:04) och bar det av i ett betydligt jobbigare parti. Många korta upp- och nedförsbackar gjorde att det var svårt att hålla tempo. Låg nu på kilometertider runt 5:30. När jag passerade Grönsta Gärde och ut på sista 10km var jag lite småseg i benen. Men publiktrycket runt sista stationen och ytterligare en Enervitlangning gjorde att det flöt på. När jag passerade 21km insåg jag dessutom att jag skrev personlig historia; längsta löpsträckan innan var ju en halvmara (Göteborgsvarvet). Bara en sådan sak.

Andra milen gick på 54:14 och jag började nu återigen tro att måltiden 2:45 var inom räckhåll. Sista milen var dock ganska jobbig. Km 20-25 gick på strax över 5:40 i tempo (inte platt någonstans) och sedan kom den mytomspunna Abborrbacken. Och den gick väl an. Gick några steg där det var som brantast, men höll för övrigt igång och sprang om många människor. Sprang för övrigt om sammanlagt 492 löpare under hela loppet (och omsprungen av 42 st), exklusive personer i min startgrupp, enligt http://www.galla.se/lidingoloppet/.

Trött? Inte ett dugg!

Efter Abborrbacken slog jag till med loppets 3:e snabbaste km på 5:06, mer utför än uppför där alltså. Växeldrog sedan med en löpare fram till Karins backe, vid 28km. Då brakade det till på två sätt på samma gång. Halvvägs upp i backen så bytte en löpare spår mitt framför mig och jag var tvungen att stanna till och ta några gåsteg. Då slog krampen till i vänster insida lår direkt. Samtidigt som jag stannade kände jag också att magen började göra uppror. Jag stod stilla i några sekunder och skakade lite på låret och försökte sedan få igång löpsteget igen. Efter några hundra meter släppte krampen och jag kunde börja springa ordentligt. Tittade på klockan och såg att 2:45 nu (efter det korta stoppet) definitivt var utom räckhåll.

Men man måste ju självklart avsluta i stil. Efter Karins backe går det huvudsakligen nedför och jag sprang på så fort som benen klarade av att bära mig. Avslutade med loppets snabbaste km (4:48) och sprang med höjda händer över mållinjen. Tyvärr missade fru och dotter det eminenta fototillfället eftersom dom uppenbarligen tittade åt något annat håll trots bra platser vid målgången. Dock har jag har hittat "köpebilder" på marathon-photos.com och kan ju inte direkt påstå att jag ser så jäkla glamorös ut vid målgången. Snarare ganska lite halvt lidande. Sista milen gick dock på 55:28, dvs. mer än en minut snabbare än den första.

Post-race
Stelheten och krampkänningarna infann sig snabbt efter det att mållinjen passerats. Jag var glad att det fanns funktionärer som hjälpte till med att ta av tidtagningschipet från skon. Jag högg en dricka och begav mig raskt till första bästa bajamaja. Efter utfört värv var lite svårt att ta sig upp eftersom låren nu börjat protestera ordentligt. Jag försökte få tag på Anna via telefon, men som vanligt var nätet totalt överbelastat och det var stört omöjligt att få tag på något. Gick därför iväg till väskutlämningen och hoppades på att familjen skulle tänka ungefär samma sak.

Jag hittade min påse med överdragskläder och gjorde ett tappert försök att byta till ett par torra tights. Det gick inte. Sittandes på gräsmattan med löpartightsen neddragna till anklarna, och med en löparjacka som täckte mina privata delar, gav jag upp. Jag kunde helt enkelt inte böja mig tillräckligt långt fram för att få av mig tightsen utan att låren krampade. Accepterade nederlaget och lyckades få på mig de torra tightsen över de blöta. Hittade ett tält med lite bullar och vatten och vätande sedan vid Ketils påse. Snart hörde jag en överlycklig liten röst som ropade "Pappa!". Lycka!

Medaljerade och kanske något tröttare än innan loppet. Observera att jag lyckats med att visa upp Crafts logga på inte mindre än 3 ställen på min kropp. Borde jag inte bli sponsrad istället för att köpa deras kläder?

Det tog sin lilla tid att sedan ta sig hemåt. Kön till bussarna var väldigt lång och trafiken var klart underdimensionerad. Väl framme i Ropsten var det bara att konstatera att SL inte tänkte heller eftersom ingen extra trafik var insatt. När vi senare kom till Gullmarsplan stapplade jag ganska rejält. Bävade lite för hur det skulle bli att sätta mig på cykeln. Det var inte helt trivialt att få benet över ramen och sadeln, men när jag väl började trampa gick det alldeles utmärkt. Det slutliga beviset på att det riktigt är samma muskler i benen som aktiveras vid löpning och cykling alltså.

Väl hemma öppnade jag en pilser och gled (nåja, inte fullt så graciöst) ner i ett varmt bubbelbad.

Summering
Överlag tycker jag nog inte att det var överdrivet jobbigt. Det är klart att Abborrbacken var väldigt brant och lång, men känslan att "det här går inte, jag bryter" infann sig aldrig. Det som var jobbigt avseende backarna, är ju främst att det är så pass många. Inte platt på många ställen inte

Så här i efterhand är jag nog faktiskt ganska nöjd. Jag placerade mig på den övre halvan, plats 4083 av 11996 fullföljande i M30 (resultat enligt Neptron, Resultatjakt verkar räkna lite annorlunda). Jag sprang så gott som hela vägen. Jag höll ett väldigt konsistent tempo, en differens på 19 sekunder mellan första och sista 15km, vilket borde innebära att jag disponerat krafterna väl (och tog väldigt många placeringar under andra halvan av loppet). Jag var självklart mör och stel i benen några dagar efteråt, men absolut inte knäckt. Vädret var perfekt och banan väldigt rolig att springa. Förmodligen hade jag kunnat knäcka 2:45 utan problem om det inte hade varit för trängseln i början. Tror att jag lätt hade kunnat kapa 3-4 minuter på den sträckan utan att för den delen varit tröttare på slutet än vad jag var nu.

Kommer jag göra det igen? Kanske, förmodligen inte nästa år, men lite längre fram kanske. Problemet är väl mest att jag vill göra saker ordentligt. Ska jag springa LL igen vill jag verkligen få ordentlig löpträning innan och se till att jag gör ett ännu bättre resultat (typ under 2:30). Och det tar ju faktiskt viss tid och kommer det t.ex. att inkräkta på cyklingen. Vi får väl se. Jag kommer inte att springa ett LL bara för att ska göras.

Kul var det i alla fall. Men jag är definitivt mer cyklist än löpare.