Ibland blir man förvånad...

Det blev varken Kompiscross eller rullskidor igår. När klockan ringde på morgonen var jag genomsvettig, trött och seg i största allmänhet. Bara att snooza och vända sig om. Feber eller anti-nikotin-chock, vem vet. Var fortsatt seg hela dagen så det kanske var en lätt bugg i alla fall.

Över 4 dygn utan snus nu i alla fall. Tror (peppar peppar) att det värsta faktiskt är över nu. Visst längtar jag, visst fattas något och visst är morgonkaffet inte alls helt, men det känns lättare nu.

En liten solskenshistoria hinner vi med också. På förra kompiscrossen (förra söndagen) strippade jag cykeln från skärmar, lampor och cykeldator på plats. Innan jag lämnade satte jag på skärmarna och stoppade ner lampor och cykeldator i väskan, trodde jag. I morse kom jag på att jag skulle sätta tillbaka cykeldatorn. Letade i väskan men hittade den inte. Eftersom jag inte använt eller tömt väskan kunde jag inte dra någon annan slutsats än att datorn aldrig hamnat i väskan.

Dagens glädjeämne

Eftersom jag kom ihåg precis vad jag ställde väskan under tävlingen tänkte jag att jag ändå kunde chansa och åka förbi Stora Skuggan och kolla. En omväg på några km är ju inte så farligt. Och mycket riktigt! Precis där jag misstänkte att den kunde vara, där låg den. Lätt fuktig i det blöta gräset och fullt fungerande. Lite flyt ska man ha.

Åker för övrigt till England på onsdag kväll och blir borta till på söndag kväll. Eftersom jag har löpförbud har jag ingen aning om hur jag ska sköta träningen när jag är borta. Några tips?