Vätternrundan 2011 – Loppet

Som vanligt (med min grymma erfarenhet av en VR tidigare) var det lite halvkaos runt starten. Fredrikshof hade grupperna som gick 4:00, 4:02 och 4:04. Mitt startbevis sa 4:02 och min grupp skulle åka 4:00 så planen var att mygla mig in i 4:00-gruppen, vilket inte borde vara något problem. Hovet hade bestämt att alla Sub9-grupperna skulle köra iväg först. Det var i alla fall ingen som helst kontroll vi ingången i startfållan, vilket tyvärr gjorde att vår fålla snarare bestod av 130 personer än 70. Det var alltså knökfullt. Sedan blev vi inte ivägsläppta förrän kl 4:02 heller.

Nåväl, nu var vi på väg. Eftersom det var så pass många som åkte iväg samtidigt tog det ett tag att samla ihop gruppen. Hovet och dess grupper var utmärkta med en snygg plastremsa i hjälmen (även om de flesta körde i Hofet-dress). Sub 9C hade dessutom en liten svart-gul lapp på sadelstolpen, faktiskt alldeles utmärkt för att identifiera gruppen. Lite märkligt att det var så pass många ”singelcyklister” som hade tokbråttom redan från början och skulle tränga sig fram mellan leden. Efter några km var vi samlade och kunde börja köra på riktigt.

Planen var att hänga ihop med 9B under den första delen av loppet, men dem såg vi tyvärr inte till efter starten. 9D var däremot närvarande och tog de första milen. Planen var att starta i ett relativt moderat tempo och sedan öka allt eftersom vi blev varma. Initialt kändes det som om det gick lite väl långsamt, men pö om pö drevs tempot upp. Vi roterade i tvåpar och malde på. Fram till Hästholmen kändes min kropp så där. Jag hade inte som helst problem att hänga med i tempot, men jag kände mig inte riktigt pigg och knäna värkte lite. Förmodligen berodde det återigen på den nya sadeln. Sedan började det faktiskt släppa.

Efter Hästholmen började det dock täppas igen riktigt på vägarna. På vissa sträckor var det cyklister över hela vägen och vi var vi flera tillfällen tvungna att gå ner på 1 led för att ha en chans att komma förbi. Som tur var så var det knappt några bilar ute. En annan nackdel med att ligga och köra om är att man drar på sig en ordentlig svans. Som mest tror jag att vi hade en svans på runt 200 pers, vilket i sig kanske inte är några problem. Dock blev det lite knepigt när vi skulle köra om 9D för att ta vinden för dem. Eftersom hela svansen följde med var det stört omöjligt för 9D att hänga på. Dessutom dök det samtidigt upp mer och mer cyklister på vägen framför oss.

Min rygg. Observera även de aerodynamiska skoskydden och de rakade benen. Till vänster syns Bengt. Fotot taget av Martin S, ledare i 9D.

Mellan Hästholmen och Gränna handlade det mest om att försöka hålla så högt tempo som möjligt och hålla reda på klungan samtidigt, vilket inte var det lättaste. Här blev körningen ganska frustrerande ett tag. Benen var pigga, vägarna fina, snabba och vindskyddade och ändå gick det inte att köra på. Nu gick det hyfsat snabbt ändå, men vi hade nog kunnat ta en hel del minuter bara genom att slippa bromsa i nedförsbackarna. Lite halvläskigt med så pass många (oerfarna) cyklister framför sig också. Det räcker med att någon tar hjul i en nedförsbacke för att det ska bli en ordentlig vurpa. Dock en ganska mäktig syn med vägen helt fylld av cyklister.

Strax efter Gränna stoppade vi snabbt för en planerad kisspaus. Det passade ganska väl också eftersom vi nu blev av med en stor del av svansen som valde att gå in i depån. Sedan var det bara att fortsätta trampa. Backarna i Kaxholmen var en baggis och strax var vi nere i Jönköping. 9D hade nu gått upp och höll ett riktigt bra tempo. Jönköping till Bankeryd gick av naturliga skäl lite långsammare, men vi lyckades dock hålla gruppen hyfsat pigg. Nu började dessutom vinden i ryggen kännas av. Strax innan Fagerhult gick vi om 9D, som vid det här laget var lite halvkrokiga, för att gå upp och göra vår del arbetet.

Depån i Fagerhult var vårt enda planerade stopp. Vi stannade på vänster sida och la ner cyklarna i diket. Kort kisspaus och sedan påfyllning av vattenflaskor. Jag hade druckit ca 2½ flaska fram till Fagerhult så med 4 fulla flaskor skulle jag definitivt klara resten av loppet. Hann även få i mig en torr vetebulle och en saltgurka. 9C och 9D snackade nu ihop sig och beslutade sig för att slå ihop grupperna. Vi skulle köra med en dragvillig grupp och en svans för vila. Jag började med att köra några minuter i svansen, men kände mig sedan alldeles för pigg för att ligga där och harva och gick därför upp med de 10 som låg och drog.

Vi körde belgisk kedja och det gick fort som f-n. Efter Fagerhult låg vi med en snitthastighet på 42 km/h i över 7 mil. Mäktigt! Mestadels handlade det om ca 10 cyklister som låg och drog en grupp om ytterligare 30. Jag låg i princip hela tiden med där framme, med undantag från några förningar då jag gick ner och vilade. Jag kände mig faktiskt oförskämt pigg hela vägen. Dragvilligheten minskade dock allt eftersom. Strax innan Karlsborg meddelade 9D:s ledare att vi var tvungna att sänka tempot eftersom många i svansen hade svårt att hänga med. Vi var nu dessutom endast 5 cyklister som låg framme och drog. Jag kom med det lilla förslaget att det kanske var lika bra att vi gick ner och körde 2-par med hela gänget. Förslaget anammades och var nog faktiskt en stor anledning till att vi fick hela gänget i mål samtidigt.

Under tidigare delen av rundan hade jag inte funderat så mycket på tiden, utan mest bara trampat. När vi kom in i Karlsborg gjorde jag några snabba överslagsräkningar i huvudet och konstaterade Sub9 mer eller mindre redan var klart. Det var nog till och med så att 8:30 var inom räckhåll. Mäktig känsla som gav ytterligare lite kraft i benen.

Precis efter Karlsborg hände det som kunde ha blivit riktigt illa. Jag låg på rulle och skulle byta flaska, byta en tom från ramen till en full från sadeln. Precis när jag ska böja mig ner för att skifta får jag något i ögat, och det sticker till. Om det är var (från ögoninflammationen), gruskorn från vägbanan som sprätter upp eller något annat vet jag inte. Jag rycker till och tappar linjen för ett ögonblick. Om det sedan är jag som kommer för mycket ur kurs eller om det är cyklisten bredvid mig (som precis håller på att växla) som kommer för mycket ur spår vet jag inte heller (förmodligen var det nog mest mitt fel). Egentligen spelar det väl ingen roll, men det som händer är i alla fall att mitt framhjul kommer åt bakväxeln på cyklisten bredvid (som för övrigt är 9D:s enda tjej) och det smäller till ordentligt. På något märkligt sätt lyckas i alla fall både jag och tjejen hålla oss upprätta. Jag tror inte att det märktes lika mycket för henne eftersom bakväxeln inte rör sig. Min smäll går i alla fall på ekrarna och jag får ett ordentligt kast på framhjulet. Men jag lyckas som sagt var häva det hela och klarar mig undan med blotta förskräckelsen.

Riktigt nöjd och betydligt piggare än vad de inflammerade ögonen ger sken av.

Mitt framhjul klarade sig dock inte lika bra. Märkte direkt att det blivit ganska skevt. Min första tanke var att minst en eker gått, och så skulle det vara kört. Böjde mig ner och spände upp bromsen så att klossarna inte skulle ta i. Det gick inte att visuellt avgöra om något hade gått sönder, så jag beslutade mig för att köra ett tag till och observera om något ytterligare hände med hjulet. Bromsade endast med bakbromsen för att undvika påfrestningar på framhjulet. Nu började det dessutom gå snabbt igen. Som tur var beslutades det att det strax efter skulle tas en sista kisspaus. När vi stannade kunde jag till min stora lättnad konstatera att det endast var en eker som fått sig en törn och böjt sig lite. Tack för de kralliga aero-ekrarna på Fulcrum Racing 3 alltså. Bara att köra på!

Sedan gick det av bara farten. Kilometrarna betades av i ett bra tempo trots att vi ”bara” låg och körde 2-par. Tror att vi snittade runt 36 km/h från Karlsborg upp till Hammarsundet. Det sista orosmomentet var väl motvinden som förväntades slå till när vi vände söderut igen. Dock blev den inte särskilt påtaglig. Vi fortsatte att hålla ett bra och jämt tempo till strax innan Medevi. Snabb huvudräkning gav just då en sluttid på runt 8:30. Sedan fastnade vi i bilköer.

Riktigt surt faktiskt. Längst fram låg en lastbil som inte hade en chans att köra om den klunga som låg framför den (i en inte allt för imponerande fart). Efter denna hade en ansenlig karavan av bilar stoppats upp. Vår enda chans att passera var gå ner på ett led linje och snirkla oss fram. Det går långsamt och vi tappade många minuter. När vi sedan väl var fri från bilarna och svängde av in mot Medevi tog det rejält med tid att samla ihop gruppen igen. Vi var ju nu både 9C och 9D plus några som myglat sig in i klungan; 40 cyklister på ett led tar tid att samla ihop. Jag låg först och det riktigt sprätte i benen på mig. Jag ville bara pumpa på och plocka de där 8.30. Tog dock mitt förnuft till fånga och stannade kvar med gruppen. Förmodligen hade jag inte klarat av att köra snabbare mellan Medevi och Motala själv, om jag inte hittat någon snabb grupp att hänga på. Att köra in 8 minuter på 23km är dessutom mer eller mindre omöjligt. Har man dessutom kört 28 mil mer en grupp så stannar man kvar till slutet!

En tröttare (och sjukare) Sub9C-ledare (Jocke G)

Småvägarna efter Medevi gick utan incidenter och vi kunde i lugn och ro defilera in i mål. Känslan av att titta ner på klockan och konstatera att vi faktiskt klarat varvet på 8:38 var mäktigt. Vad som faktiskt nästan var ännu mäktigare var att jag var riktigt pigg och hade inte en tillstymmelse till värk i rumpa, knän eller något annat. Milen i sadeln innan VR har givit resultat alltså. Rulltiden stannade på 8:26, dvs 12 minuters stillastående under rundan, vilket var helt enligt plan; 8 minuter för vattenpåfyllning och 2 kisspauser á 2 minuter.

Det var en riktigt nöjd grupp som ledde sina cyklar mot medaljer och fotografering.

Fortsättning följer…