Vi bodde en bit utanför Klagenfurt (ca 5 km) eftersom Nirvanas hutlösa priser på mer centrala boenden inte lockade oss. Pension Karawankenblick var ett liten familjeägd sak med en helt okej restaurang (vattenhål för de lokala öldrickarna) och helt godkända rum. Och alldeles för mjuka sängar. De första nätterna var okej, även om jag kände att det här inte var helt optimalt för min något känsliga rygg. När jag vaknade på lördagsmorgonen var det dock kört. Ryggskott, skov eller vad man nu ska kalla det; jag var helt låst i ländryggen och hade otroligt ont. Anna fick ge sig på det hela med lite töjning och massage och konstaterade precis som jag att det inte såg eller kändes särskilt bra ut alls. På eftermiddagen sov jag, fullproppad av värktabletter och med ytterligare behandling av frugan. Natten tillbringa jag sedan i V:s alldeles för korta, men hårdare, barnsäng och när klockan ringde vid 03:50 så kunde jag i alla fall ta mig ur sängen för egen maskin. Efter ytterligare töjning (och mer värktabletter) så beslutade jag mig för att testa.
Sen gick vi ner till den tänkta frukosten och blev ganska förvånade när det inte fanns något att äta. Vi hade pratat flera gånger med ägaren och han hade lovat att vi skulle kunna få frukost kl 4:00. Men något blev fel och det enda vi hittade var en påse med frallor som något bageri levererat på morgonen. Så den ack så viktiga frukosten (med Nutella och kaffe som huvudingrediens) blev istället 2 st vita frallor, en näve chips, 4 st Oreo-kakor, en Powerbar-bar, lite smågodis och iste. Så där måste jag ju säga.
Det var inte bara jag som tävlade. V körde Ironkids på ett förtjänstfullt sätt. |
Den obligatoriska utrustningsbilden. Nu även kompletterad med 50 % av den allra viktigaste utrustningen: min familj och hejarklack. |
Segway - också ett sätt att värma upp på. Statyn i bakgrunden var vändpunkt för den del av löparbanan som gick in till centrum och figurerar även på årets medalj. |
SWIM [1:13:21]
Wörthersee är så där larvigt turkos och fin att man tror att alla bilder måste vara photoshoppade. Men bilderna ljuger inte. Det är oerhört vackert och vattnet känns rent. Inte kristallklart som typ saltvatten, men fräscht och rent. Tills det att vi kom till kanalen då. Fördelen med det ljusa och hyfsat klara vattnet är ju att det faktiskt går att se andra fötter, ben och armar vilket gör det lättare att både följa och även att undvika.
Simningen är en relativt enkel sak banmässigt; ca 1200 m rätt ut, 90° vänster, ca 500m, 90° vänster, ca 1100m till Lendkanal och sen ca 1000m i den ca 10m breda kanalen. Sådant som ser lätt ut på kartan behöver dock verkligen inte vara det i verkligheten. Som ett första märke hade jag kollat ut en bergstopp som verkade bra, men det var väl också i princip det enda jag hade eftersom jag inte simmat hela banan innan.
Ut till första vändbojen gick det verkligen som smort. Inga tendenser till att frysa, ingen imma i glasögonen och en simning i princip fri från incidenter. Visst förvånas jag fortfarande av de här ”kraftfulla” simmarna som hela tiden navigerar i ett sick-sack-mönster över banan och som inte tar någon som helst hänsyn till att det är någon i vägen. Eller som Carl sa; ”om folk cyklade och sprang som det tydligen är okej att simma skulle det ju bli ett veritabelt blodbad på cykel- och löparbanan”.
Kl 5:45 på morgonen. En trött och en laddad människa. |
Ännu en väldigt talande bild. |
Och ännu en sak som gick fel: vaselinet kom ut i fel ände av tuben. |
Det klara vattnet var nu som bortblåst då alla vevande armar och ben rörde upp allt bottenslam i den grunda kanalen. Sikten i vattnet var noll. Som tur var gick det ju att förhålla sig till kanalens kanter och det var bara att simma på och försöka att inte få någon kallsup. Vet att en del beskrivit det som ofräscht, men jag hade inte några sådana tankar alls. Istället valde jag att njuta av att det gick hyfsat fort i kanalen (eller att det i alla fall kändes som så), det grymma publikstödet (som jag inte hörde, men såg) och det faktum att kroppen verkade fungera och att det var kul att simma.
Anna och Valencia hade tydligen fått syn på mig under simningen i kanalen och följt med under ett tag. Tydligen hade de känt igen mig på min simstil, vet inte riktigt hur jag ska tolka det. Tyvärr såg jag inte dem däremot. I kanalen började det dessutom komma ikapp vita mössor (från startgruppen 10 minuter efter vår). Väl framme vid rampen blev jag mer eller mindre uppsliten ur vattnet av entusiastiska funktionärer och kunde till min glädje konstatera att benen fungerade direkt (jag har ju en tendens att krampa lite om det varit kallt i vattnet) och att min klocka ”bara” visade 1:13:21 när jag passerade mattan.
Förvisso inte 1:10 som förhoppningen var enligt plan. Men en rolig, harmoniska och positiv simning utan några som helst negativa tankar eller ångest för momentet eller sträckan. Visst finns det ytterligare minuter att kapa, men det tar jag allt eftersom. 1:13:21 är ganska precis i mitten (plats 1068 av 2124 män som slutförde tävlingen) och givetvis ett nytt PB.
Medelåldeskrisvågen drar iväg. Någonstans till höger i bild finns jag. |
Kanalen. Kändes mycket trängre än vad det ser ut att vara här. |
Det var en ganska lång löpning under hotellet, över vägen och sen bort till det väldimensionerade växlingsområdet. Jag hade inga problem med att springa och inte heller några problem med att få av våtdräkten och att hitta påsen. Hade lagt ner ett par ”armcoolers” i påsen, men hoppade över dessa eftersom det just då inte var strålande sol. Jag fick även med mig en Alvedon som jag tappade när jag försökte ta den i farten under löpningen till cykeln. Som tur var hittade jag och kunde sen springa ut med mitt tempospjut till dagens höjdpunkt, cyklingen.
BIKE [5:13:45]
Cykelbanan var förvisso några km kort (vilken kan tyckas vara lite märkligt eftersom de lagt en extra vändslinga i början för att få till längden). Men i gengäld så fick vi 1600-1700 höjdmeter och en bana som inte var speciellt platt alls. Under min och Carls testrunda av den långa loopen (knappt 6 mil och 550 höjdmeter och dessutom med den värsta backen) kändes det dock inte så blodigt alls. Åtskilliga racerapporter och bloggar vittnar ju om backarna och ”väggen” Rupertiberg. Förvisso körde vi med pigga ben och absolut inte i race pace, men det kändes ändå som om att det borde gå att cykla hyfsat snabbt på den här banan (vilket Marino Vanhoenackers bike split på 4:11:47 bevisar). Av testcyklingen förstod jag också att nyckel till att köra snabbt på den här banan var att nyttja de långa och flacka utförsåkningarna med tryck på pedalerna (inte bara rulla nedför alltså), att ta med sig farten i de mindre backarna och att hålla jämn kraft i de mer tuffa uppförskörningarna.
Publikstödet vid BIKE OUT var massivt och jag njöt i fulla drag över att komma upp på cykeln och ge mig iväg. Raskt ner i tempoställning för att känna om ryggen skulle protestera eller inte. Konstaterade nöjt att det fungerade och gav mig sedan iväg på 180 km rent nöje.
Rampen upp från simningen |
Den svenska hejarklacken! |
No comments:
Post a Comment