IM Austria - Race Report del 2

Första delen hittar du här.

Efter en 180-gradare runt vändpunkten på 2-varvsbanan gav jag mig först ut på den lilla extra sträckan bort till Klagenfurts imponerande idrottsanläggning (typ rymdskepp – misstänker att det är sen fotbolls-EM 2008). Sen ut längst Wörthersees södra kant och snabb steady-state-cykling. Här var det inga som helt problem att ligga runt 40 i långa perioder. Visst rörde det sig upp och ner en del, men inte så att det störde. Första utmaningen kom efter Velden där banan är dubbelfilig och med en lite längre slakmota. Nu var jag då inne på den del av banan som jag inte tidigare hade kört. Som också visade sig vara dagens jobbigaste avsnitt.

Vad är det med triahleter och deras klockor

Det handlade alltså om 2 mil bestående av en rejäl backe (banans näst ”värsta”: Fakker See) och däremellan långa slakmotor och ”false flats”. Första varvet var nästan jobbigast eftersom jag inte riktigt visste att det skulle komma; det är ju så frustrerade att köra på ett ställe som ser helt platt ut samtidigt som man trampar stenhårt och knappt kommer över 30 km/h. Då är det något som inte stämmer. Därefter följde dock en väldigt trevlig utförskörning på nästan en mil där det gick att trycka på ordentligt. När jag kom till samma parti på andra varvet kändes det lättare att tackla eftersom jag då visste vad som väntande (och exakt när det skulle ta slut också). Kan ju också konstatera att det inte hade hjälp att köra den här sträckan med bil; det hade inte gått att uppfatta ”jobbigheten” utan att faktiskt cykla sträckan.

Sedan, via Velden, bar det av mot banans andra utmaning: Rupertiberg. För vilken cyklist som helst är det absolut inget att hetsa upp sig över, ca 3 km och 160-170 höjdmeter. Men i triathletkretsar är det mycket. Visst känns det i benen, men samtidigt är det ju faktiskt över på mindre än 10 minuter. Halvvägs upp i backen hade en DJ positionerat sig med en imponerande samling högtalare och några dansande människor. En riktig energikick onekligen. Därefter var det väldigt snabbt- och lättåkt de två sista milen tillbaka till Klagenfurt och vändningen (typ 41.3 km/h-snabbt).

Vändpunkten - på väg ut på första varvet.

Första varvet kändes väldigt kontrollerat. Jag gick aldrig över 300W (10-sekundersmedel) uppför och såg till att kunna trampa och trycka på nedför. Jag fick i mig tänkt mat och vätska och njöt för fulla muggar. Mot slutet av varvet börjande jag känna mig kissnödig. Eftersom min mentala spärr för det där släppte under Göta Kanal tänkte jag väl att det inte skulle vara några problem. Men… jag såg inte någon annan som pinkade på hojen. Inte en enda. Och då blev plötsligt det en spärr istället. I Kalmar såg jag många, men inte någon här. Nåväl, jag klarade mig fram till växlingen.

Andra varvet gick 7 minuter långsammare än det första och vad jag kan se av tiderna på Strava är det främst uppförsbackarna som tagit lite mer tid. Utförsåkningen gick däremot i ungefär samma fart vilket då tyder på att jag faktiskt fortfarande haft kraft kvar att trycka på nedför. Och där tror jag att mycket av nyckeln till en bra tid på cykeln faktiskt ligger. Jag körde som vanligt om väldigt många och min cykeltid räckte till en 451:a plats. Viss drafting såg jag men inte så mycket att det störde. Motorcykeldomarna var ofta närvarande och gjorde uppenbarligen ett bra jobb. Några 100 m innan växlingen högg det till lite i höger insida lår, men det släppte direkt när jag kom av cykeln och fick börja springa. Glädjande nog var det inga om helst problem att räta ut ryggen och börja springa. Inte då i alla fall.

Aerodynamik och natur i all sin charm

5:17:17, 5:18:54, 5:13:45 – där har ni mina cykeltiden för IM-cyklingarna. De kan ju vid en första anblick te sig ganska likvärdiga, men egentligen beskriver de faktiskt en pågående utveckling. Tiden från Frankfurt (5:17:17) gav mig rejäla krampproblem som gjorde löpningen mer eller mindre omöjlig. Tiden från Kalmar (5:18:54) var från en plattare och något längre bana än i Frankfurt (Ölands vind och kuperingen i Frankfurt kan nog bedömas som likvärdiga), men i princip utan krampkänningar och med en bättre löpning. Och slutligen då 5:13:45 som är gjorde på en några km kort bana, men helt utan krampkänningar och med 1700 höjdmeter. Så även om jag tvekar ibland så går tydligen cyklingen lite framåt för varje år.

T2 [3:17]
Jag kom ur skorna i alldeles lagom tid innan linjen och den lilla krampen som högg till försvann direkt när jag började löpa med cykeln till min plats. Stannade vid pissoaren och lättade på trycket. Väl framme vid tältet fick jag uppmärksamhet av en funktionär som tog min påse, hällde ut innehållet och som plockade ihop det jag lämnade bakom mig (förvisso bara en cykelhjälm). Klämde i mig 2 alvedon och började sen springa.

RUN [3:59:54]
Så här i efterhand kan jag inte riktigt säga vad jag förväntade mig av löpningen eller hur det skulle gå att genomföra den. Till en början kändes det bra. Jag kom lätt in i 5-minuterstempot och började mala på. Lite besviken över att inte träffa på familjen under den första vändan genom parken. Sen bar det av längst vattnet mot Krumpendorf. Stundtals var det okej och stundtals var det ganska tråkig löpning. Men det var platt och lättsprunget (bortsett från den ganska meningslösa svängen på grus runt en badplats). Trodde att jag skulle träffa på Carl under den delen där vi mötte andra löpare, men inte. Jag visste ju att jag inte cyklat om honom och att han normalt sett brukar komma upp ur vattnet någon minut före mig. Fick ett tag för mig att han kanske hade cyklat som en furie och faktiskt låg före mig.

Ute på första km på löpningen - ser bra ut!

Det enda som ser bra ut på den här bilden är väl bakgrunden - ca 21 km senare jämfört med bilden ovan

Efter ca 10 km mötte jag Karin från TT och hejade på henne. Nu började även små tecken på att det här inte skulle bli någon rolig löpning visa sig. Ryggen började göra ont och jag kände hur jag säckade ihop allt mer och mer. Det blev liksom en ond cirkel av det hela; ju ondare ryggen gjorde, desto mer säckade jag ihop, desto mer stappligare och korta steg blev det som gjorde att ryggen gjorde ännu mer ont. Passerade genom parken (Europa Park) som var huvudområdet för tävlingen och träffade inte på familjen då heller. Blev nästan lite orolig över att det skulle ha hänt Carl något och att de var borta för att ta hand om honom. Fick i efterhand höra av Carl att han tänkt nästan exakt samma sak om mig när inte han heller träffade på någon av familjerna.

På väg ut på stadsvarvet började ländryggen krampa och göra sig riktigt påmind. Jag hade nu bara kommit ca 15 km och började nästan misströsta lite. Försökte dock anstränga mig riktigt ordentligt för att hålla teknik, och en bra ställning. Inte helt lätt. Det började nu också bli rejält varmt och jag hällde i mig mer och mer dricka på vätskestationerna (som jag nu planenligt gick igenom). Efter passagen av centrum och på väg tillbaka till Europa Park kom en av löpbanans enda backar. Jag bestämde mig för att gå uppför den, första gången jag går utanför en vätskestation, och då kommer givetvis Carl. ”F-n, han såg min vekhet och har nu vittring”, tänkte jag och försökte springa.

Kommer tillbaka till Europa Park och får äntligen träffa familjen. Stannar och pratar med dem ett tag och får i mig mycket energi. Ryggen krampar och värker, resten av kroppen skriker ”sluta” och jag har 2 mil kvar. Ja, ni vet ju hur det är. Anna och Valencia springer med några 100 meter och berömmer mitt löpsteg… lögnhalsar. Tittar ner på klockan och konstaterar att jag trots allt hållit ett 5:30-tempo i snitt och att det fortfarande finns goda möjligheter att klara tidsmålen. Men förmodligen trodde inte ens klockan på det, eftersom den ca 10 minuter senare fick slut på batterier och la av. Min kropp hade också slut på batterier och jag hade nu inte någon aning om hur jag låg till.

Samma plats, samma person, 20 km mellan bilderna. Det syns.

Kamp. Efter den bortre vändpunkten i Krumpendorf (där några överförfriskade herrar på en servering vrålat ”Schweden, IKEA, Hop, Hop!”, vilket jag inte var så mottaglig för då), började jag försöka införa lite positivism i min nu väldigt negativa tankar; ”Här kommer jag aldrig att springa igen. Inte här heller. Och definitivt inte här.”. När jag inte såg Carl i motsatt riktning var jag helt säker på att han vilken sekund som helst skulle komma och springa om mig. Men han kom inte. Och snart skulle jag vara nere i ensiffrigt antal km kvar. Jag gick fortfarande bara igenom vätskestationerna, å andra sidan var definitionen på var en vätskestation började och slutade betydligt generösare nu. När jag träffade på familjen vid en servering i parken (på väg ut på sista varvet till stan) frågade jag vad klockan var för att försöka lista ut hur jag låg till i förhållande min måltid. Ägnade sedan hela vägen in till centrum åt att försöka räkna ut om jag skulle ha en möjlighet eller inte, men lyckades inte få till det i huvudet.

Precis innan varvningen inne i centrum gjorde min mage uppror. Som tur var precis utanför en toalett. Jag hoppade in, satte mig och var nu ganska övertygad om att Carl skulle passera medan jag satt där. Ut som en ny människa och redo att beta av de sista 6 km på min 3:e Ironman. På väg uppför backen, där Carl såg min svaghet på första varvet, kommer jag springande och möter på Carl. Gåendes… Nu är det absolut inget som helst blodigt allvar mellan oss. Men på de 3 längre tävlingar som vi kört ihop har jag alltid fått se mig omsprungen med några km kvar till målet. Och bara det faktum att det kanske inte skulle behöva bli så den här gången gjorde att jag fick lite extra krafter. Nu hade även benen börjat krampa i olika former och temperaturen var nu betydligt närmre 30 än 25 grader. 37 km, vätskekontroll, jogga, kramp, stretch, springa, 38 km, kramp, vätskekontroll, etc. Km mellan 41 och 42 var nog den allra längsta på banan. Istället för att springa rakt fram mot Krumpendorf fick jag svänga vänster och in mot upploppet.

Bara 20m kvar nu, lyft på fötterna!

IRONMAN Austria [10:35:06]
“And here comes another one of those super swedes. Mattias, you are an IRONMAN!”
Jag pekade faktiskt på nummerlappen för att få den uppmärksamheten, enligt Paul Kayes instruktioner på prerace-mötet. Kanske verkar lite fånigt, men det är ju ändå en kick och ego-boost att få höra de där orden. Även om jag hört dem förut. Därefter blev jag eskorterad till en bänk av en söt flicka som undrade om jag verkligen mådde bra. Blev duschad med kallvatten ur en brandslang. Hade fortfarande ingen aning om hur det gått tidsmässigt (såg aldrig tiden på skylten) men hörde en annan M40-44 som nämnde 10:35. Nöjd, lättad, med en rejäl smärta i ryggen och av alla de blåsor som mina fötter numera bestod av, satte jag mig ner igen för att vänta in Carl.

Fantastisk tävling i fantastiska omgivningar. Simning och cykling i världsklass och det absolut bästa jag upplevt hittills. Löpningen var kanske lite väl tråkig och lite dålig publikuppslutning under vissa partier. Men som vanligt levererar IM-organisationen en fläckfri upplevelse rent arrangörsmässigt. Kan absolut tänka mig att komma tillbaka till Österrike. Och mitt eget race då? Tja, det räckte inte hela vägen fram. Men trots det, 17 minuter snabbare än Kalmar och ett steg framåt i alla discipliner. Och med tanke på att jag 24 timmar innan start knappt klarade av att ta mig ur sängen så måste jag nog tycka att 10:35 är klart godkänt. Jag har redan börjat planera nästa race.

Och slutligen familjen, Anna och Valencia: i vått och torrt, i snabbt och långsamt, i ur och skur. Vet inte vad jag skulle göra utan er och ert stöd. Älskar er!