Nu börjar sommarens stora utmaning... tyvärr inte.

Tre tävlingar på 7 veckor; 2 x Ironman och så en UltraTri (12 km simning, 510 km cykel och 93 km löpning uppdelat på 3 dagar) däremellan. Mastigt och kanske inte direkt en tur i parken. Jag är iaf ganska så övertygad om att jag kommer att vara den första i världen med den kombinationen.

Tufft? Absolut! Dumdristigt? Kanske... jag vet inte riktigt ännu hur mitt knä kommer att reagera. Jag vet att min återhämtningsförmåga normalt sett är väldigt god. Efter förra vändan i Klagenfurt tävlade jag ju ganska rejält redan efter en vecka (och resten av sommaren).

---

Ja, så där började det inlägget som jag hade tänkt publicera typ igår eller idag. Jag hann dock släga upp ett inlägg på Instagram. Men nu blev det ju inte så...

Senaste veckorna har jag jobbat väldigt mycket. Men trots det lyckades jag köra min planerade träning och ändå känna att allt fungerade som det skulle. Tveksamheterna bestod väl dels i min simning som känts lite svajig under de senaste månaderna, och som dessutom väl inte blev bättre av att jag efter kraschen i VR inte kunde träna något mer innan Klagenfurt. Men det kändes ändå inte som någon katastrof; några minuter hit eller dit. Den andra tveksamheten har ju varit mitt knä, men eftersom jag konstaterat att det klarat av en olympisk, en halv IM och 9 timmars cykling så var jag inte speciellt orolig för det.

Planen för ovan nämnda tävlingar var ju Klagenfurt skulle gå snabbt, UltraTri skulle jag klara med hedern i behåll och Kalmar skulle jag köra för att det är kul. Trots att kroppen inte har studsat av energi den senaste tiden kände jag mig nog ganska säker på formen i cykel och löpning och utan att tidigare ha outat något mål så var det nog sub-10 som var tanken: 1:10 sim + 5:10 cykel + 3:30 löp + 10 min växel. Konstaterade att väderförutsättningarna såg ut att bli alldeles utmärkta (bortsett från en ev. våtdräktsförbjuden simning) och var förvånansvärt onervös inför det hela.

Flyget skulle gå tidigt på torsdag morgon. Jag jobbade hårt in i det sista och planen var att packa på onsdag kväll. Jag skulle bara ut på en kort runda med cykeln först; dels för att kolla att Jarla Cykel hade skött servicen och dels för att spinna lite lätt på benen. Ett klassiskt toppningspass. Under helgen innan har jag gjort mina sista långpass med 1h löpintervaller på fredagen, 5h Z2-cykel på lördagen och 2h Z2-löpning på söndagen. Allt kändes bra och jag var så redo som jag skulle kunna bli.

Tack Facebook, det är klart att jag vill dela med mig av sådana här roliga händelser Live.

30 minuter in på cyklingen händer dock något. Efter att ha rullat nedför en backe ställer jag mig upp på cykeln för att trampa igång. Inte hårt och inget kraftiga igångdrag, utan bara en vanlig start. Jag känner det knäcker till i nedre delen av ryggen och kraftig smärta sprider sig runt hela baksidan och strålar fram i ljumskar och nedre delen av magen. Lyckas på något sätt att bromsa och klicka ur och blir sedan ståendes, hängandes över styret och flämtande av smärta. Så fort jag försöker röra mig så krampar det i musklerna i ländryggen. Jag lyckas dock på något sätt komma upp på cykeln igen och ta mig hemåt. Tempoställning är okej och jag köra faktiskt färdigt passet så som det är tänkt. Men när jag väl kommer hem sedan så tar jag mig inte av cykeln. Jag står i flera minuter och funderar på vad jag ska göra; så fort jag försöker lyfta benet över sadeln så smärtar och krampar ländryggen något enormt. Till slut lyckas jag på något sätt lägga cykeln ner och kliva runt. Stapplar sedan in till min fru som ganska snabbt konstaterat att vi nog måste åka iväg med det här.

Akuten Huddinge kl 21:00. Har vid det här laget insett att det är uteslutet att köra en Ironman på söndag. Att följa med och heja var inte heller ett alternativ eftersom jag inte skulle ha en chans att genomföra själva resan. Är bitter. Och har ont som f-n. Kan inte röra mig eller flytta på mig utan hjälp. Efter någon timme lyckas jag få 2 Citodon. Efter ytterligare några timmar, när jag konstaterat att Citodon inte hjälper alls, får jag Oxynorm, Alvedon, Paraflex och en injektion av Voltaren i skinkan. Det hjälper fint och jag slumrar till.

Morgonpiller

Efter 6 timmar (!) på akuten får jag träffa en läkare. Hon gör en ganska enkel manuell neurologisk undersökning, mest för att konstatera att jag inte har några akuta nervinklämningar. Sen vill hon nog egentligen skicka hem mig. Jag vill ha en MR, hon går med på en skiktröntgen för att utesluta skelettskador. Klockan är nu tre på natten och vi får reda på att det nog kommer att dröja ett tag innan jag kan bli kallad till röntgen. Jag skickar hem Anna så att hon får sova lite i en riktigt säng (att sova i en stol är ju inte helt utmärkt då hon också har ryggproblem nu). Får lite mer tabletter och somnar sedan oroligt.

Klockan 9:30 får jag komma in på röntgen. Ca 13 timmar efter det att jag kommit till akuten (på vad som verkar vara en ganska lugn kväll). Givetvis får jag gå själv till röntgenavdelningen. Själva undersökningen tar 5 minuter... Efter ytterligare en timmes väntan kommer en annan doktor till mig och säger: "Man hittade inget speciellt på röntgen så du kan gå hem nu" och sen så går han. Vad f-n? Jag släpar mig (bokstavligt) till akutens receptionen för att åtminstone få tag på smärtstillande och ett läkarintyg (ser inte fram emot all försäkringsbolagskontakt som kommer att behövas efter detta). Och vad ska jag göra nu, undrar jag? ¨
"Vi tolkar det här som akut lumbago (ryggskott), så du får återkomma om problemen fortsätter".
"Okej, så ni tycker inte att det faktum att jag haft 2 diskbråck tidigare och Bechterew kanske borde beaktas?".
"Du får åtkomma om problemen fortsätter."
Jag gav upp, kravlade in i en Taxi (via ett morfin-recept på Apoteket) och åkte hem.

Snäll fru som håller mig sällskap och kommer med kaffe på morgonen

Jag har ju haft min beskärda del av ryggproblem tidigare, dels min Bechterew och även mina 2 tidigare diskbråck. Det första diskbråcket kom under en natt och det andra (i ländryggen) tror jag hände när jag skulle böja mig efter en sak på golvet. Men vid båda dessa tillfällen så kunde jag faktiskt träna direkt efteråt och hade mer stelhet än smärta. Nu, 3 dagar senare, tar jag mig knappt i och ur sängen själv och det finns inte en enda ställning som är smärtfri. Klart att det gör mig väldigt orolig. Min fantastiska och envisa fru lyckas dock genom lite kontakter och lite tjat att få till en magnetkameraundersökning på onsdag nästa vecka. Vi behöver ju vet om det "bara" är ett ryggskott eller om det är ett diskbråck. Det förstnämnda går ju att behandla betydligt mer offensivt medan diskbråcket verkligen behöver tid på sig att läka ut (eller opereras).

Sen skulle jag nog kunna skriva en hel roman om hur jävla orättvist jag tycker att det här är; trots att jag liksom hanterat en massa motgångar som hänt den här säsongen. Om hur jobbigt det är att se alla bilder på sociala medier från folk som tävlar den här helgen; oavsett om det är i perfekta förhållanden i Wörthersees azurblå vatten eller om det är i strålande sol i Vansbro. Om hur jobbigt det är att faktiskt börja fundera på om UltraTri kommer att vara möjligt, Kalmar?

Just nu blickar jag inte så mycket framåt. Men hoppas på att i sinom tid kunna göra det.