Hopp om livet i alla fall

Så här en dryg vecka efter rygghaveriet kan jag väl ändå börja skönja en positiv trend. Ska inte sticka under stol med att jag definitivt ägnade några dagar åt att vara sur och bitter och att tycka synd om mig själv. Som en del i min rehab och för att muntra upp mig själv lite använda jag i alla fall min All World Athlete-inbjudan och anmälde mig till nästa års upplaga av IM Austria. Och det var väl tur det för det sålde tydligen slut på några dagar. Så revansch i Klagenfurt nästa år är alltså (redan) planerad.

Till en början var jag sängliggande i ett gäng dagar. Det enda jag egentligen gjorde var väl att flytta mig mellan sängen och tv-soffan. Dagarna ägnades åt att äta värktabletter, kolla Netflix och spela tv-spel. Grymt frustrerande. Blev väl inte bättre av att både fru och dotter var bortresta och att jag var helt själv hemma. På måndagen tröttnade jag rejält och såg i alla fall till att komma ut på en promenad. Mer ont efteråt men helt klart värt det. Och efter det tycker jag nog att det vände lite. Jag blev lite mer mobil för varje dag som gick och kunde spendera mer och mer tid ståendet. Dock inte tillräckligt mobil och stark i ryggen för att börja jobba ännu.

Njuter i solen efter cykelturen som räddade livet på mig

På onsdagen kom jag iväg på den MR-undersökning som frugan lyckats fixa till mig. Sent på kvällen. Problemet var nu bara att den läkare som skrivit remissen till mig nu var på semester och skulle sålunda inte kunna ta emot röntgensvaret. Men ni kan väl skicka det till mig istället så kan jag ta hjälp av de medicinkunniga som jag känner för att tyda svaret, tyckte jag. Men det gick absolut inte; jag har enligt praxis inte rätt till att titta på svar angående min egen kropp, det måste förmedlas av en läkare. Efter lite om och men och hjälp av en klubbkompis (tack Adam!) från världens bästa triathlonklubb så ser det ut att ordna sig. Har dock inte fått något svar ännu men hoppas på att det kan komma på måndag eller tisdag. Och det är ju liksom så att det svaret är lite avgörande för hur det blir under resten av sommaren. Ryggskott = go, diskbråck = no-go (förmodligen).

I fredags firade jag en-vecka-utan-träning-jubileum och tröttnade ut totalt. Bestämde mig därför att det får bära eller brista och gav mig ut på en cykeltur. Var ute i drygt 90 minuter och det var på något konstigt sätt som om livet återvände till kroppen. Kan inte påstå att det var helt smärtfritt eller jättebekvämt hela vägen, men det fungerade (både i tempoställning och sittandes upprätt) och ryggen blev inte sämre. Mentalt var det livsnödvändigt.

Två¨glada ryggmiffon i samförstånd (ja, Anna har också ryggproblem nu)

Idag (lördag) utmanade jag ödet ännu mer och stack iväg med Anna till Sicklasjön för att testa om det skulle gå att simma. Smärtmässigt gick det klart över förväntan, fartmässigt kändes det väl som en smärre katastrof. Men å andra sidan är det ju över 3 veckor sen jag simmade senast så något annat var kanske inte att vänta.

Jag är i alla fall försiktigt positiv till UltraTri just nu. Om ryggen fortsätter gå i rätt riktning och om det inte är ett diskbråck så kommer jag absolut att göra ett försök. Har nästa helg planerat att i så fall försöka köra 90 min simning, 5h cykel och 2h löpning. Pallar kroppen för det så kommer jag att stå på startlinjen det 21/7.